Chaiyaphum MMDCC (2.700), Thailand
30 november 2016
86,5 kilo -
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 3,886 (UPPÅT)
Som den vuxne hunden är,
kommer valpen att bli!!
Så skriver jag då november månads 2016 sista kapitel. Och december
väntar strax runt hörnet. Det har varit härliga 2.700 kapitel skrivna
allt sedan juli/augusti 2008, då jag började detta berättande. Många
kapitel har varit dåliga, många fler har varit släta, flacka, och till
intetsägande, men hyggligt underhållande, och flera har varit kanonbra
känns det som. Får man ge självberöm, jag tänker på jante lite
grand??
Överhuvudtaget när man tänker på det, och läser det man skrivit under
årens lopp, så blir det faktiskt som en gubbe sade, lite repetitivt i
sin utformning! Men det är nästintill omöjligt att undvika att repetera
sig, enär berättelsen handlar om en kiile och hans familj, som bor på
ett och samma ställe under snart 9 års tid. Så, man får väl ta det goda
med det onda, och fokusera sitt läsande på just ”dagens kapitel”, och
inte tänka tillbaka på tidigare skrivande så mycket..
Men vi kör på, att skriva är att leva tycker jag, och utan mitt
skrivande, så reduceras jag bara ner till en ”växt” eller ”planta”, som
stannar på en och samma plats under hela min levnad, och aldrig ser
eller märker, eller ens undrar över sakers tillstånd runt omkring
mig... Så låt oss drömma oss bort, fantisera som dårar, och skriva ner
det för andra att läsa och kanske uppskatta.
Ty utan läsare så blir skrivandet säkerligen inte lika roligt, och ens
givande tror jag. Vetskapen att det sitter människor och läser det man
skriver är kanon-kul. Och vetskapen att det t.om. finns människor som
läser det man skriver och hatar varenda ord som man skriver, gör en
ännu starkare i sin förvissning om att skriva stärker en i sitt liv,
garanterat..
Nu idag så skall jag och York ta oss ner till en läsares ”hem-by”,
alltså hans frus hemby då. Ty de bor i Sverige på heltid. Men jag
tycker det är kul att finna byar som andra läsare har förbindelser med.
Och i detta fallet (Rolle), så blir det din by som får påhälsning. Dock
skall det sägas direkt att jag inte har mycket kött på benen ifrån dig
att gå efter.
Du pratar om byn Nong Phai, men Nong Phai är i själva verket i stort
sett ett distrikt som innefattar en mängd olika byar. Jag googlade
google Earth där man kanske kunde finna Nong Phai, och jäklar vilket
stort område. Nu sade du att fruns by var Nongra, vilken med den
stavningen inte existerar faktiskt.. Så jag har gjort foton via
streetview på google earth, och har lurat ut hur jag kan ta mig till
Amphue Muang i Nong Phai.
Vi får sedan ta det därifrån ner till denna by vid namn Nong Ra, som du
kallar den. Den kanske är så liten, så google earth inte ens känner
till den. Jag rapporterar vidare i morgon, när detta vådliga äventyr är
över. Men en sak är säker, det är för jäkla kul att ge sig ut på tur
med moppen, och leta efter saker och ting... Detta i stark konkurrens
med att sitta vid datorn hemmavid och jobba,,,
Nu står Yongan här utanför, med cykeln i ena handen, telefonen i den
andra, och skall återigen bort till sitt ställe, där hon fiskar
snäckor.... Hmm frågade jag; - ”igen”???? Ja svarade hon, jag skall
bjuda min kamrat, och sedan göra till mamma och Baloo. Ja OK låter
trevligt, ett käckt mord-vapen du har där Yongan i dessa snäckor...
–”Ding dong falang”,,,, hörde man bortåt vägen, när hon snöpte på
munnen, och stack iväg med cykeln..... Hahahahaha!!!
Handskak
Chaiyaphum MMDCXCIX, Thailand
29 november 2016
86.3 kilo - 85,7 kilo (43 km) 150 minuter
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 3,866 (uppåt)
Ilska utan makt,
är dårskap!!
Talade med en kille för inte så länge sedan här I Chaiyaphum. Jag kom
att tänka på det nu när jag läste på ett ställe på internet, om en
kille som skulle flytta till Chaiyaphum, söder ifrån!! Denne kille som
jag själv pratade med, hade ursprungligen kommit ifrån södra delen av
landskapet nedanför Bangkok, strax norr om Hua Hin.
Han hade bott här nu när vi träffades, i Chaiyaphum i styvt 14-15 år,
och han och hans thai-fru hade uppfostrat ett thai-barn (dotter) här i
Isaan. Han berättade att han då när det begav sig, var högst tveksam
till att flytta hit upp, mestadels beroende på allt skitprat ifrån sina
kamrater, som visste allt och ingenting om Isaan, och folket här.
Och varningarna ifrån deras sida visade inga som helst gränser. ALLA i
Isaan var tjuvar, lata oduglingar, vars enda syfte för levnad, var att
lura av falanger pengar!! Detta till trots, så flyttade denne engelsman
(Steve) hit upp, och han berättade följande, som jag lade på minnet.
Det började med att svärföräldrarna krävde GBP 30.000:- (SEK; 345.000:-
eller 1.332.000 baht) i hemgift, Steve vägrade förstås, och sade till
dom att först och främst så var detta ett bland-kulturellt äktenskap,
där BÅDAS sidor skall respekteras, och för det andra, så kommer nog
hans vilja att visa respekt, att komma i dagen, under åren som komma
skall.
Han menade på sade han, att han får ju ställa upp vid allehanda problem
och saker, och som händer i familjen. Så han kommer att bli synad i
sömmarna rejält. Men han vägrade i alla fall, och de fick ge med sig
godvilligt eller motvilligt, Steve var inte riktigt säker!!
Nu under årens lopp, så har vi utvecklat ett samarbete som är rent av
fantastiskt, båda mina svärföräldrar jobbar ganska ofta för mig, jag
betalar dom rikligt, och dom är jättenöjda att få inkomster på det
sättet. Jag har också vid flera tillfällen köpt saker till dom, som dom
kan använda vid att skapa sig en försörjning, t.ex. typ en mindre
traktor, och också ett antal grödor... På detta sätt, så blir det inte
att dom bara lever på mig, utan de lever på eget arbete, och alla
känner sig nöjda i familjen.
Men de största problemen var vår baby. Den var väldigt liten, typ 9
månader när vi flyttade hit, och det dröjde inte många minuter innan
indoktrineringen (hjärntvätten-kultur-inlärningen) startade från mina
svärföräldrars sida, och även de andra familje-medlemmarna. Det blev
till slut riktigt olustigt.
Vi hann inte mer än komma innanför dörrarna jag och frun, vi hade typ
varit och handlat, eller varit på tur i national-parken, så stod alltid
någon i familjen innanför dörrarna, och plockade med sig dottern hem
till sig. De verkade dyka upp plötsligt som spöken, det var riktigt
kusligt faktiskt.
Dom nästan förföljde vårt barn i sin iver att göra en ”thai” utav vår
dotter!! Det gick t.om. så långt, så en dag, så tog jag vår dotter ut
på en riktigt lång promenad bort till nationalparken som vi har. Jag
ville ha dottern för mig själv, och slippa känna denna ”närvaro” av
familjen runt mig och vårt barn. DÅ plötsligt ut ur absolut ingenting
dyker svärfadern upp, tillfälligtvis bara passerade förbi. Fan va
jobbigt det var.
Jag fick också reda på till slut att mormodern (svärmodern) höll hov
med vårt barn, där hemma under sitt eget tak, och lärde barnet att waia
till kungen, och waia till kungen t.om. på sedlarna/pengarna... och
också så klart waia till Buddah-statyerna.. OCH 9 månader gammal, så
lärde de henne t.om. att sopa golvet i sann thailändsk andra.. 9
månader gammal!!
Min fru,, berättade Steve,, gjorde till sist klart för familjen, att
det fick vara nog nu, slutade de inte, så skulle vi flytta därifrån för
gott. Detta efter det att familjen i stort sett kidnappade vår dotter
utan vår vetskap, vår dotter lekte flera gånger ute i vår trädgård,
dottern bara försvann ifrån vår tomt, och vi blev hysteriskt oroliga.
Vi fann till slut dottern hemma hos en moster, som helt sonika hade
hämtat henne, utan att säga ett endaste ord. Jag blev vansinnigt arg,
därav anledningen till att min fru tog mod till sig, och satte ner
foten mot sin familj!! Efter denna sammanstötning, så fattade till slut
familjen äntligen att detta var ett bland-kulturellt äktenskap, och att
inte enbart Isaan-kulturen skulle gälla.
Vi kunde bo kvar tills denna dag, och allt förblev helt OK, de visar
respekt för vår familj, där jag är huvudmannen i familjen, så som det
skall vara, och inte svärfadern. Vad min fru gör hemma hos sina
föräldrar, alltså kysser pappans fötter, det skiter jag i, men i min
närvaro i alla fall, så fungerar detta riktigt bra.
Vi båda får våra kulturer tillgodosedda, så helt OK. Ja snart 15 år
till ända, och jag ser fram emot nästa 15 år av mitt liv här. Nu de
sista 7-8 åren, så har också antalet falanger ökat markant, och det gör
det mycket enklare att leva här också, avslutade Steve med ett grin,
och en stor sejdel med öl i ena näven, prisandes Bens Bar i
Chaiyaphum...
Handskak
Chaiyaphum MMDCXCVIII, Thailand
28 november 2016
86,9 kilo - (0 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 3,856 (uppåt)
Likt det bästa vinet förvandlas till den skarpaste vinäger,
så förvandlas den ädlaste älskaren till din värste fiende!!
Jag hade en bakar-dag idag lördag den 27 november 2016. Jag bakade
vörtbröd, och som vanligt så blev resultatet lite halvt om halvt
nedslående. Limporna hade grymt svårt att behålla höjden inne i ugnen,
och sjunker, så att mackorna blev väldigt smala och inte alls breda.
Visst smaken var kanonbra, inget alls att klaga på, men man vill ju
även att brödet skall se normalt ut, och inte som tillplattade te-kakor
typ. Men jag får nog ge mig, och handla på mig en mixer till slut, så
den får jobba med degen i 10 minuter, jag petar ju mest omkring degen i
90 sekunder, och sedan får det vara bra...
Det funkar bra med vetemjöl, inga problem, men så fort som rågsikt
kommer in i spelet, så händer detta, år efter år efter år.... Jag får
nog fråga rågsiktens "Doktor Phil" om hjälp i detta, och se om han har
några tips till mig. Vem han är?? Ja Dan, amrisen förstås... Han vet ju
det mesta om bakning. Problemet är ju bara att han aldrig slutar prata
om det. Fattar inte att man bara är lindrigt intresserad, inte sjukligt
intresserad precis...
Namkaeng och jag har käkat flera stycken vörtbröds-mackor med skinka
idag. Hon gillar skinkan med senap, men hon gillade inte Edamer-osten
till. Annars brukar ju thai backa för falang-skinka och senap,
speciellt senapen. Men ung-fan här, hon verkar bli mer och mer öppen
för nyheter, vilket jag tycker är kanonbra!!Det fins kanske hopp för
ett nytt Thailand via deras ungdomar??
Annars började vi dagen i morse tidigt (kl. 07.15) med att hojja, jag
och Yongan. När vi hade cyklat 11 km, så började hon yra om att hon var
hungrig, och ville köpa käk vid nästa ställe... Men va fan sade jag, vi
är ute och motionerar, äta kan du göra hemma.... och sedan fick vi
stanna för att hon skulle pissa igen, hon har Isaans minsta blåsa tror
jag, helt hopplöst. Hon hade nu då redan pissat efter 6 km,s cykling!!
Jag tror att i fortsättningen så cyklar jag själv, eller med Ingemar,
orkar inte dra omkring på en thai, även om hon är min goa fru, som
aldrig motionerat i hela sitt liv förut. Fan det känns precis som om
man får dra henne i en sele, så sakta går det ibland. Damen är 42 år
ung, jag är 65..... Vem sa att ålder är bara en siffra...? Ja i vissa
fall så kanske det stämmer, och i andra fall,,, kanske inte!!
Det är himla kul faktiskt med min hemsida, ja den på
www.glegolo.com Jag går in och kikar om jag lyckas hålla
intresset vid liv, och visst fluktuerar det, men inte speciellt mycket.
Nu i oktober, så hade jag i snitt hela 415 st besökare/läsare/dag. Och
det är ju skrämmande roligt. Nästan dubbelt mot förra året...
Visst har jag förstått att det kanske ”rör på sig” besöksmässigt lite
grand, ty jag får mer och mer email till mig ifrån olika läsare. Och
det är riktigt jäkla kul att folk hör av sig. Vi alla har ju det
gemensamt att vi har Thailand som samlings-grej oss emellan. Så ju mer
man får prata med dessa folk, ju mer kan man ju lära sig om olika
människors liv, och deras relation till Thailand och sina fruar.. Och
visst, många som hör av sig har också frågor om transporterna ner till
Thailand, och det är ju kanonkul...
Ju mer jobb, ju snabbare blir huset färdigbetalt. Trots att jag
"förlorade" 153.000 baht till sjukhuset med min operation, så är jag
ändå nere nu på exakt 323.000 baht kvar att betala.... Det känns
underbart,,,, Sedan man man börja sikta in sig på att handla in en bil,
att bygga en car-port, samt bygga det där lilla extra-rummet uppe på
balkongen, så Yongan kan ha sitt krypin däruppe, med all sin skit och
sitt skräp, och sina sy-prylar.
Det kommer att bli riktigt fint när jag blir av med dom sakerna...
Stundtals så ser det ut som en rövarkula när hon är igång, och varje
gång som jag tar i en sak som bara ligger och dräller, på ett bord, på
en stol, eller på golvet, vilket är en populär lagrings-plats för en
thai, så blir alltid svaret till mig;
"my job , I am not finished yet"!!!!!Jag har hört det till leda i flera
år nu, ty jag vet ju att det är kod-orden för att på ren svenska; "ge
fan i skräpet, mitt skräp, jag orkar inte hålla koll på sådana oviktiga
saker, tjötig falang, varför tjöta om ordning och reda, när det finns
MAI PEN RAI".....
Handskak
Chaiyaphum MMDCXCVII, Thailand
27 november 2016
86,6 kilo - 85,7 kilo (24 km) 112 minuter
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 3,853 (uppåt)
Likt kallt vatten för en törstande själ,
är nyheter från långväga från!!
Dagens, eller rättare sagt morgonens ”clou” blev ett jäkla
strömavbrott. Jag gick upp klockan 04.30, satt och pillade vid datan,
och innan jag ens hann börja med att arbeta, så plötsligt gick
strömmen. Jag blev sittande där ett tag, gick upp och lade mig igen
cirka 30 minuter, sedan ned igen, och fortfarande nu när jag skriver
detta klockan 08.00, så är det strömlöst här.
Har fortfarande lite power kvar i datorn, så har kunnat se på 2 st
TV-shower, men batteriet börjar bli nere i kapacitet nu, så jag får
lägga av snart. Jag skall ut klockan 10.00 med Ingemar och hojja, och
va fasen va tråkigt det är att bara vänta och vänta och vänta...
Jag lät Yongyut och svärmodern smaka på den utsökt goda ”Skagenröran”
igår, bara lite grand, ville inte slösa ”pärlor”, ni vet! De tyckte
samfällt att det var gott, men det vore bäst att blanda upp med chilli
sade dom, och frustade förnöjt!! Jag sade som svar, ett
ståndaktigt>; -”detta var sista gången som ni 2 fick smaka på
min Skagenröra, så glöm den”.....
Annars, så skall svärmodern tillbaka till ”byn” och äldsta systern
igen. Yongyut bad ju om förlängning från torsdag till idag lördag, ty
hon kände att hon ville ta hand om sin morsa nu när hon inte mådde
prima. Ja jag fattar ju läget, så inte fan har man hjärta att säga; -
”Nä du, tillbaka med henne till byn, vi sade torsdag”... Ja riktigt så
taskig får man ju bara inte vara!!
Yongyut har nu varit ett flertal gånger nere vid vattnet, och plockar
snäckor och även lite krabbor. Just den sistnämnda produkten, krabbor,
har stigit i värde rejält här säger Ingemar, vars släktingar har
skitmycket av dessa på sin mark. En av de yngre där som inget jobb har,
han plockar krabbor dagarna i ända, och han får, sade Ingemar runt 70
baht plastpåsen för dessa.
Och priserna har även varit uppe vid 100 baht påsen. Dessa krabbor som
är ett av livets höjdpunkter för en thai att stoppa i sin Som Tam, den
kallas då förstås ”Som Tam Bopalaa”... Ja ni kanske kan tänka Er, de
tar krabban/krabborna, lägger dom i en mortel, och krossar dom
lite halvhjärtat, och sedan åker krabbkött blandat med krabbskal, rakt
ner i maträtterna.
Fy fan rent ut sagt vilken pissedålig mathållning thai har överlag här
hos mig. Kom inte och säg att det är olika kulturer, och den ena
kulturen är samma som den andra, och de är lika. För att titta på hur
thai här i Isaan sköter mathygien, och allt övrigt med sin mat, så
inser man när man bor här, vilka grisar dom egentligen är vad det
gäller maten och hygienen.. Grisar med grismagar verkligen...
Men dom behöver ju inte stå ut så länge, ty att äta snäckor, krabbor,
grodor, räkor, och fisk ifrån risfälten, DET är ju en genväg till
cancer, och en ond bråd snabb död i förväg. Alla ser detta, men ingen
ifrågasätter det sätt dom lever på..... Det är som om instinkten är
starkare än viljan att överleva....
Dagen idag avslutades ståndsmässigt med en Porkchop beef, plus
potatismos, och ett glas rött på Bens Bar. Fick ett gött tjöt på en
dryg timme där, och sedan hem igen medans frun kände igen en....hahaha!!
Handskak
Chaiyaphum MMDCXCVI, Thailand
26 november 2016
86,1 kilo - 85,0 kilo (18 km) 118 minuter
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs:3.852 (nedåt)
Ilska är en sten,
kastad in i ett geting-bo!!
Idag gjorde jag och Ingemar (Cheta) en hygglig repa med våra cyklar.
Efter lite hojjande hit och dit, så hamnade vi till slut på 21 km,
vilket är helt OK. Sist under turen, så gick vi in till Suzuki och
kollade in SWIFT-modellen. Jag fann ut att skillnaden mellan automatik
och manuell växling var styvt 40.000 baht.
Försäljnings-priset ligger på runt; 442.000 baht manuellt. och
automatisk växling ligger på styvt 480.000 baht. Och sedan kan man
uppgradera som man vill. Det finns tusen och ett sätt att få priset att
stiga till oanade höjder. Min egna ambition är dock inte att ha en
massa bråte. som jag/vi inte använder, utan en enkel hyggligt säker
bil, som ser bra ut samtidigt.
OK jag vet att James Bond aldrig skulle sätta sig i en Suzuki Swift,
men va fan Glegolo från Järnbrott gör det med glädje, det är allt som
betyder nåt i dessa tider... Så ifrån Yongyuts önskemål ifrån början,
att ha en pick up, helst så jäkla stor som möjligt, så sade jag snällt
men bestämt NEJ. Yongan fann sig snabbt i detta, och hon verkar glädjas
nu med mig, när vi ser framåt, och drömmer om vår nya bil när huset väl
är färdigbetalt...
Idag kom min julmat, och jag hämtade upp kylboxen som O Leary´s hade
”bussat” upp till mig ifrån Ban Phae (Rayong). Matvarorna var kalla och
fina, och det var med glädje som jag körde hem dom till mig.
Jag och Ingemar (som var inbjuden lunch-gäst) denna dag. Vi fick lilla
julafton i förtid, där vi smaskade i oss i all hast, ett otal
skinkmackor med kaffe och vatten. Jag hade ju köpt vörtbröd, och det
var lika jäkla gott som det var svindyrt, men för en gångs skull, så
fick det gå denna härliga dag. 400 baht för en limpa vörtbröd
(SEK; 105:-), så grymt livet kan vara ibland,,,
Så nu har jag det jag beställde, alltså skinka, vörtbröd, knäckebröd, 2
tuber med skinkost och räkost, Skagenröra samt5 en stor Edamer-ost
kanongod.. Jag kommer nu att få härliga morgnar med kaffe och vörtbröd,
och en go film på morgon-kvisten, efter det att man har publicerat sitt
dagliga kapitel, samt svarat på nattens arbetsmail...
Reaktionen på min julmat blev lika omedelbar som kul. Kongo-Kent han
ringde. och ville beställa han också. Så jag fick hjälpa honom att
hitta rätt på deras hemsida. och göra en beställning, så nu skall väl
den gubben vara nöjd och belåten strax, han också....
Risto, finnen ni kommer ihåg, han som spöade sin kärring, och sparkade
sönder och samman deras bil, han har tagit sin resväska, och befinner
sig nu nere i Vattenparkernas och national-parkernas paradis: Pattaya.
Han har ju inga otidligheter i sikte alls, utan det handlar väl mer om
normalt umgänge med kamrater, dricka kaffe, och stirra ut på utsikten
över vattnet kan jag tänka mig.
Ja nu blir det bara att vänta, och se om detta löser sig eller inte.
Han har ju 2 st söner här uppe (blandbarn då), som säger att dom inte
vill att ”pappa kommer hem mer”. Så det är ju lyckat när ”finnar”
dricker brännvin. Ja generaliseringarna är jävligt trista och korrekta,
trots ”gängets” förnekande av dessa. Men vi med lite rutin vet, att
livet skall levas, och livet skall generaliseras, det är det enda
sättet att få ordning på det, och förstå livet till fullo, ”så det
så”,,,
Handskak
Chaiyaphum MMDCXCV, Thailand
25 november 2016
86,1 kilo - 85,3 kilo (21 km) 122 minuter
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 3,855 (uppåt)
Ilska kan bli extremt dyrt!!
Jag finner det vara ytterligt tragiskt när människor man känner bara är
borta, döda, och man sedan finner absolut ingenting i form av genmäle
eller ett skrivet ord, ingenting om dessa personer. Alla dessa enorma
mängder av människor, som inte formar ett skrivet ord i sina liv,
aldrig skriver ner ett skrivet ord i sina liv.
Tänk all denna levnad, all denna levnadsglädje, all denna fantastiska
personlighet, som alltid lyste upp omgivningen, när dessa personer kom
till en sammankomst, till en fest och liknande. Medan dom levde så
hörde man allt som ofta, när man frågade varför dom inte var med där
eller där ute på internet, eller varför dom inte skrev ens ett email
till någon annan, det alltid närvarande ordvalet; ”jag är inte så bra
på att skriva”.
Vad denna tveksamhet och osäkerhet kom ifrån vet jag inte, men
misstänker att vår fina svenska skola tog ”livet” av dessa människors
ambitioner och kreativitet. Kanske dessa människor var ganska svaga på
sitt sätt, hade kanske heller inga större ambitioner, och kanske hade
en stor rädsla av att ”göra bort sig”, eller helt enkelt så klarade dom
bara inte av att formulera sig.
Detta vilket jag finner vara ytterligt konstigt, enär samma personer
kunde hålla tal inför andra, de kunde föra en rolig konversation bland
andra o.s.v. Så varifråpn kom denna ovilja att sitta ner och skriva ord
på ett papper eller ord på en dator??? En del av dessa människor hade
jätte-tur i livet ty dom var så pass duktiga och framåt, så andra skrev
deras historia, alltså typ journalister som berättade om sport där
personen varit framträdande, typ Sura-Pelle, eller kanske varit en
pionjär i vilda västern.......
Då fanns ju åtminstone personen ute på nätet och kunde få ett
nedskrivet eftermäle när andra människor sökte deras namn när dom vbar
döda. Ja Gösta Andersson i Knutby... Ingen enda människa visste ens vem
detta var 2 år efter det att han dött efter att ha levat i 82 år, och
varit en alldeles utmärkt människa i samhället där i Knutby. Ja
”priset” för vår ovilja att formulera ord, och vägra skriva ner ord på
pränt eller i datorn blir att man ENDAST finns på Eniro.se och Hitta.se
Och sedan när man dött, så försvinner man bort även därifrån, och allt
blir becksvart för Gösta Andersson i Knutby.... Vem var han egentligen,
allt det han gjorde där är borta, och absolut ingen har en susning
längre vem han var, secken jäkla pina att leva i 82 år, och inte ens en
krusning på ”havsytan” gjorde han....
Nä, nu blir det till att skriva ännu mer, så att folk när dom söker på
ens namn, skall ha massor av information om vad man pysslat med under
alla ens levnads-år!! Fasen tanken att bara ha ett becksvart mörker som
genmäle när man dött är ju skrämmande. Man känner ju att lite
skyldighet har man väl, som människa och som ägare till en av världens
största hjärnor bland djuren på jordklotet.
Skydighet och ansvar att använda vad naturen har försett oss med. Och
OM tanken i från naturens sida, var att vi människor bara skulle sitta
på våra händer, inget ansvar ta alls, och bara sova bort våra liv, så
tror jag inte att vi gjort den besviken. Men jag tror personligen att
naturen lika gärna i många fall, lika gärna kunde ha gjort gorillor av
många av oss människor.
Gorillor som sitter på en bergs-sluttning och käkar löv, rötter, och
lapar vattendroppar ifrån löven. Han tar sig ett nummer med jämna
mellanrum den gamle ”vitryggen”, innan han återgår till sin vanliga
dagliga huvudsyssla, nämligen att äta och sova. Och med detta så tar
jag adjö, och ber oss alla att vi i möjligaste mån skall försöka att
göra något
ÅT våra liv, och göra nåt
AV våra liv.
Ty även om vi kanske är "gamla, sletna, och impotenta," som Cornelis
Vresviijk sjöng, så behöver vi ju inte hamna i koma bara för att vi
fyllt 55 år, eller hur?? Så skriv ner Era tankar och funderingar, ni
skall se och märka att efter bara ett kort tag, så tycker man att det
är skitkul, och faktiskt mycket enklare än man trodde att skriva ord
och meningar....
Handskak
Chaiyaphum MMDCXCIV, Thailand
24 november 2016
85,9 kilo - 85,1 kilo (26 km) 142 minuter
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 3,844 (nedåt)
En engelsman bränner sin säng,
för att fånga en loppa!
Fundera lite över om vems felet är, eller vilken kultur som är dingast,
eller vilken person som är fel ute. Så här gick det i alla fall
till..... Yongyut hade lagt en räkning på mitt skåp inne i mitt
arbetsrum. Det var en räkning ifrån grannhuset, som vi skulle betala
för grannen, som befann sig just nu i Sverige. Det var bara 40 baht, så
inga problem. Ja ni vet man gör ju inte åt mycket vatten medans man
inte är där...
Så jag frågade Yongyut igår på morgonen, ty jag tänkte åka och betala
ihop med en massa andra ärenden, jag frågade henne ”Var är vår räkning
då, så kan jag ta den samtidigt och betala”? Den har jag redan betalt,
jag funderade inte mer på den saken ty det händer hela tiden här
konstiga ologiska saker,.
Ja som i detta fallet, varför betalade Yongan bara vår egna
vatten-räkning, när hon hade grannens också, som hon ju hade langat in
till mig... Men som sagt var. Ologiska saker händer varje dag här i
detta landet... Jag drog ut på stan, gjorde alla mina bank-affärer, och
på hemvägen, så vek jag av och hoppade in till vattenverket, eller vad
dom nu kallar denna avdelning i Thailand.
Som vanligt trevliga människor, men språkar inte ett skit engelska,
töserna har gått långeliga tider i skolan, och säkert pluggat engelska
minst 10 år av dom... men inte ett ord kan dom åstadkomma faktiskt. Det
blev mycket tittande, och mycket pratande över min räkning, de vände
och vred på den, och pratade mycket med mig. Jag som fattade absolut
ingenting...
Till slut, så kallade de på den djärvaste av de unga töserna, en som
vågade gå med mig upp till 2:a våningen, där deras data-avdelning
fanns. Tjejen tog mig till en kille, som vände och vred på räkningen,
och han frågade om mig, och jag sade att jag var granne och bodde på
476, alltså grannhuset, men skitsamma jag ville bara betala den jävla
vatten-räkningen.
Killen blev till slut tvungen att kalla på en annan tjej som jobade där
på 2:a våningen, och hon kunde faktiskt prata säkert 10 ord tror jag,
så vi fick igång lite snack... jag upprepade Yongyuts namn, hon kollade
min adress, och vart nöjd med det hela, och skickade ner mig igen till
första våningen, ihop med den ursprungliga tjejen som var med mig...
Jag kommer ner,,, nu fanimej skall väl jag kunna betala räkningen i
alla fall, när tjejen på 2:a våningen hade fixat till det. Men nu tog
det hus i helvete, den första damen därnere, började prata thai med
mig, rappakalja, snabb och otydlig hottentottska... jag fattade nada,
inte ett endaste ord fattade jag.
Till slut, så skickade dom iväg mig, och jag fattade ingenting. Satte
mig på motorbiken, och tänkte...”va fan, skall jag ge upp nu?”. Jag
stannade motorbiken igen, steg av och stegade upp själv till 2;a
våningen... fick tag i tjejen som var så duktig där uppe, och hon slog
ursinnigt på datan, log stundtals,, skrev på räkningen någonting. Och
sedan skickade hon mig ner igen.
Nu jäklar så skall detta vara OK.... Men jag misstog mig igen, nu var
hela kontoret inblandat, jag tog tag i den jäkla räkningen, rev den
sönder och samman rakt av, och det var nog detsamma som att riva sönder
en Kungabild här i Thailand, chefen, en kille, kom ut ur sitt rum, fick
tag i räkningen, och tejpade ihop den igen...
Nu tog dom till det stora artilleriet.. alltså en mobiltelefon, de
ringde upp Yongyut, sedan gav de telefonen till mig, och Yongan
berättade att hon redan betalt räkningen !!! Jag vill att ni läsare
noga följer allt jag skriver nu..... Men va fan sade jag, du sade ju
att du hade betalt ”vår” räkning och inte ”deras” räkning!! Sedan
slängde jag förbannad på luren, om man nu kan slänga på luren på en
mobil vill säga!!
Jag kom senare hem till Yongan, och sade till henne att hon hade gjort,
så jag tappat ansiktet kapitalt där nere på vattenbolaget.... Men hon
tyckte jag var ding. Men Yongan sade jag, Du sade till mig hemma att du
hade betalt vår vatten-räkning, inte deras!! Vadå säger Yongen det är
inte vattenräkning, det är elektrik-räkningen (!!!!¤%¤#%&#W”)
Men va fan, menar på du fullt allvar att jag lade mer än 20 minuter
nere på vattenverket, och tjötade med folk om räkningen, och så kunde
dessa idioter inte ens kunna säga att det var en elektrik-räkning?
Secka stolpskott... Så thank you Yongan, bra jobbat idag.... Så berätta
för mig om Era djupa samtal med Era fruar, så jag får tron tillbaka på
att man kan prata djupt och innerligt tvärs över våra kulturer utan
några större missförstånd...
Så var denna dag över, och man kände sig som en jäkla idiot nere på
vattenverket, trots att dom själva var rent ut sagt dinga i skallen
enligt mitt förmenande...
Handskak
Chaiyaphum MMDCXCIII, Thailand
23 november 2016
86,5 kilo - 85,2 kilo (26 km) 120 minuter
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 3,854 (neråt)
En fiende vill hålla med,
medans en vän vill argumentera,
Yongyut kom hem här med svärmodern igen. Återigen såhade hon varit yr
och nedgången, så de tog henne till sjukhuset flera gången. Jag sade
till Yongyut denna gång att istället gå till sjukhuset där dom bara ger
henne en påse med paracetamol med sig hem, så gå till vår klinik som
jag brukar gå till, så slipper ni 6-8 timmars väntan på sjukhuset.
Yongyut sade att mamman inte ville betala när hon hade det gratis på
sjukhuset. Va fan svarade jag, vad kan det kosta max, kanske 3-400 baht
inte mer, och det kan vi välan betala då!! Så de gick iväg och kom hem
efter 1,5 timme ungefär. Och med sig hade dom 2 påsar med
kalciumtillägg för kroppen, och inga andra förmaningar än att hon skall
sova mer, längre och oftare.
Och säga just det till en thai, låter ju himla lustigt, ty är det nåt
som dom är bra på, så äe det ju att sova mer, oftare, och längre...
Hahaha.. Jag passade på att kolla hennes sockerhalt i blodet, Yongan
ville inte det, ty hon hade käkat nyss.. Spelar ingen roll sade jag.
Kan vara bra att veta hennes socker när hon är fullmatad, så kan vi ta
sockervärdt om 4 timmar igen när hon är hungrig.....
Jag ser då i alla fall vad det handlar om. Tanten hade 10,4 i socker,
alltså med hennes skala 187 drygt. Och här så är 100 OK, men inte mer,
detta enligt sjkhusen... 100 är detsamma som 5,6 hemma hos oss... Är
det så att någon eller några av Er vill veta ekvationen, för att
jämföra våra värden på sockret med thailändarnas skala, så tar man vårt
värde, ta t.ex. 6,2,,, gångra med 18, så har ni nu; 111 i den
thailändska skalan.
Kan vara bra att veta kanske för Er som är drabbade av detta med
åldersdiabetes... Så nu har alltså svärmodern diabetes också, och har
säkert haft det länge. Jag sade till Yongyut att det bästa var att hon
tog morsan igen ner till kliniken, och pratade med läkaren om detta,
och säga till att OM han ansåg medicin vara av nöden, så vill ni ha
Metformin och inget annat..
Och dessutom om dom vägrade at gå till läkaren med denna i dras ögon
fullständigt oviktiga sjukdom, så måste Paengtha stoppa helt med
socker. Jag sade att jag nu hade bakat min sista kaka som hon kunde
käka och glädjas åt, och när jag sade att Paengtha inte längre kunde
slafsa i sig knåderiset på daglig basis, så fick jag ögon som klart
meddelade mig, att dom nog inte tänkte göra ett skit i allt detta,
kändes det som.
Här kommer en dum jäkla falang som inte fattar den stolta thailändska
kulturen ochh säger till en världsmedborgare att dom inte får käka
knåderis, skandal-vandal min kära Brutus, så får man bara inte säga!!
Men tanten skall stanna här tills imorgon torsdag och sedan tillbaka
till byn igen... Och sedan är det deras problem om dom nu väljer att
lyssna eller köra sitt egna ignoranta kör i livet..
Men detta ihop med hur svärmodern ser ut nu där hon ligger på golvet i
sovrummet är inte vaqckert, hon är darrig och ser verkligen svag och
sjuk ut, vågar ju inte säga detta högt alls, men det känns nästan som
om hon själv har gett upp och inte längre vill vara me, men jag kanske
misstolkar situationen helt...
Handskak
Chaiyaphum MMDCXCII, Thailand
22 november 2016
85,4 kilo - (0 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 3,859 (uppåt)
En åsna i Göteborg,
är en professor i Stockholm,,
Ja idag bar det då av ner till Chatturat, och besöka Mr Sean Quinn från
Irland. Detta var en 74:årig gentleman i ordets rätta betydelse. Han
hade varit med om allting och ingenting, i sitt långa liv. I unga år på
Irland, så hade han inte jobbat alls någonting. Han berättade att han
hatade skolan så mycket, så hans föräldrar i stort sett gav upp när han
påstod sig vara sjuk.
Och på den tiden så var skolan viktig, men inte som nu, livs-avgörande.
Till slut när han var 15 år gammal, så blev han charmad att söka sig
till en typ av religiös ”rörelse”, kanske mer rättare sagt en ”sekt”.
Han blev där först lärjunge, sedan apprentice, och till sist titulerad
munk.
Snart, så var han nere i Afrika och jobbade som lärare, alltså ett
finare ord för propaganda-gubbe för denna sekt. Han jobbade i Tripoli
först i 5 år, sedan förflyttad ner till Syd-Afrika, där han jobbade i
ytterligare 6 år. Han lade alltså 11 år av sitt dyrbara liv, innan han
insåg hur jäkla korkat detta var...
Sean stannade sedan ytterligare några år i Rhodesia, och Mozambique,
och Etiopien, och jobbade som lärare där också.... Han flyttade sedan
hem igen i 40:års åldern, och arbetade nere i London i styvt 22 år,
innan han slutligen gick i pension, och numera bor här i
Thailand, och har ett gott liv som han själv tycker..
Ja det är många olika livsöden som man finner här i Thailand, och det
är alltid av intresse att höra hur folk har levt sina liv tycker jag.
Och alltid kul att höra hur dom lever sina liv nu på ålderns höst. Sean
bor nu alltså här i denna byn, han bor i ett fint hus, och har en
jättebra fru, som tar väl hand om honom, och han får schysst mat hela
tiden som han gillar, så han verkade vara lycklig i alla fall.
Dessutom, så är han intresserad av att ha kontakt med andra människor,
och det gör ju saken mycket enklare för honom, han slipper bli den där
enstöringen som inget socialt liv har alls. Sean klarar sig gallant,
och verkar lätt att tycka om....
Vi lämnade honom efter det att vi käkade lunchen, som hans fru hade
tillagat åt oss, vi fick Tom Jam Falang, menandes att hon lade i
potatis, och rejält med goda kokta kycklingbitar i denna mat-historia,
som också var kryddad ståndsmässigt mai-pet (lagom starkt)...
Vi satt sedan och pratade under styvt 1,5 timmar efter maten, och hade
trevligt. Vi tog adjö, och drog sedan iväg in till Chatturat, han bodde
ju 6 km ute bland risfälten. Vi tog en kaffe med bakelse inne på Tesco
Lotus i Chatturat, och det var den äckligaste jäkla bakelse jag
någonsin smakat i hela mitt liv.
Att kalla den bakelse är en skymf och nesa. Gammal äcklig stel grädde
med sockerfyllning, skitäcklig faktiskt. Jag åt halva plus mitt kaffe,
sedan stack vi hemåt de 42 km igen.... Ytterligare en god dag kunde
läggas på hyllan, och nu ser vi tisdag an med tillförsikt, för då
kommer Åke (Birger) ner till Chaiyaphum, och skall handla prylar, och
en massa möbler.
Vi skall dessutom hem till Eero (finnen), så Birger får lära sig att
röka kött på ett riktigt sätt... Men mer om detta i morgon, ha en god
dag alla..
Handskak
Chaiyaphum MMDCXCI, Thailand
21 november 2016
85,6 kilo - 84,8 kilo (13 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 3,840 (uppåt)
Allt är gott,
som slutar gott...
Idag måndag den 21 november, skall vi åka ner till Sean Quinn, en
irländare som jag och Ingemar träffade på Big C i mars månad i år. Har
haft lite mail-växling med honom, och nu tyckte han att det var dags,
att åka ner till honom och hälsa på i hans hem. En mycket trevlig kille
faktiskt, och ytterligt lätt-snackad.
Ja secken skillnad ofta det är bland de brittiska folkslagen, alltså på
irländare, skottar, och walesare.. Dessa tre typer är nästan detsamma,
öppna och glada, och pratsamma, och intresserade av sin omgivning. Har
man bara en öl till hands för dom, så stannar dom så länge det krävs,
alltså tills ölen tar slut.
Engelsmännen tycker jag ofta är 100 ggr träigare och stela. Den enda
likheten dom emellan är väl ölen då, kan man tänka. Engelsmännen också,
dricker till vardags som om det inte finns en morgondag. Men själv så
föredrar jag helt klart irer och skottar, framför engelsmän... Kanske
det beror på att engelsmännen har för mycket danskt blod i sig, vad vet
jag. Jag pratar nu inte om trevliga undantag, utan i det stora hela...
Men det skall bli gör-kul att träffa Sean igen, och tjöta med honom i
morgon. Vi tar mopparna dit, han bor ju 6 km utanför Chatturat, så det
blir att åka moppe 42 km ner till Chatturat, och sedan drygt 6 km
utanför ligger hans hem. Skall bli spännande att se hur eländigt
ödsligt han bor, eller om det är beboeligt där. Jag vet i alla fall,
att det finns nästan inte alls några falanger i närområdet, så han
törstar nog efter sällskap tror jag...
Jag lade min beställning igår hos O Leary´s nere i Ban Phae, alltså
nere i Rayong-området. De har en hemsida med julmat, och den finner ni
här;
http://www.olearyssbd.com/store/category/julmat-267834
Jag beställde följande julmat då igår, och får leverans cirka den 26-27 november....
1x2 kg Julskinka, Skagenröra, Sill, Edamerost, Mjukost i tub (skinkost
+ räkost), Vörtbröd, Knäckebröd, Fullkorns-skorpor, Denna mat kostar
mig då 4.200 baht, alltså lite mer än SEK; 1.000:-, men det får det
vara värt, jäklar va jag skall käka gott....
Det är ju ganska naturligt att man längtar till julmat, som man är
uppfödd med. Hur fan det finns folk som på fullt allvar påstår inför
mig, att dom hellre käkar thaimat än den invanda maten hemifrån, jag
förstår mig inte på dessa människor, nåt har la slått slint antar jag i
deras liv... Men det är väl mest ”regnvattens-drickarna” och ”Pa
la-slafsarna” som utmärker sig tror jag mig märka..
Så nu blir det frossa, och låsta dörrar här, annars måste jag bjuda
polarna på julmat, och det vill jag inte göra, hahahaha, får smyga
undan käket i skåpen, så dom inte hittar den när dom kommer hit...
hahahahaha.....
Handskak
Chaiyaphum MMDCXC, (2.690) Thailand
20 november 2016
85,2 kilo - 84,4 kilo (20 km) 123 minuter
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 3,820 (samma)
En vis man tar sina egna beslut,
en okunnig man följer den allmänna opinionen
(PK kanske?)
I natt så blev det en riktig s.k. ”pisse-natt”, alltså en natt där jag
var uppe ungefär varje halvtimme och pinkade. Det blir ju jäkligt
jobbigt och enerverande att vakna, och springa på toan precis hela
natten. Jag gav upp klockan 04.00 cirka, efter att ha besökt toan tror
jag runt 8 eller 9 gånger under natten...
Jag startade morgonen med att väga mig, och det enda positiva i
kråksången var ju då, att våga-pilen darrade på 85,2 kilo... Detta i
jämförelse med i går morse, då det handlade mer om 87,2 kilo
istället... Så det är ju gott och väl.. Ja kan min viktnedgång hålla
samma takt som svenska kronans nedgång, så har man ju i alla fall lite
glädje i livet, allt medans man blir fattigare och fattigare med
kronfallet.
Igår så hade vi en rolig tur jag och Yongan med cyklarna. Behöver jag
säga att det nog mer var jag som hade kul, och Yongan som ville skilja
sig... hahaha.... I alla fall jag fick med henne på 2 mila-rundan, och
i slutet av denna runda, så kan man alltså ”ta av”, och vika in på en
liten grusväg, som smeker sig fram bland risfält och jättevacker natur,
med en flod som flyter utefter denna grusväg.
Denna grusväg visste jag har ju legat under vatten länge, och man
märkte också i alla hjulspåren som hade torkat, att så vart fallet. Det
var ganska svårt att cykla utan att tappa balansen och ramla i dessa
stora hjulspår, som gick härsan och tvärsan. Men vi hade ju haft torka
nu flera veckor, så det var ju ingen fara med att det fortfarande var
översvämmat, så in for vi på grusvägen...
Plötsligt efter styft 3 km, så kom första vadarstället, jääklar där låg
vägen under vatten. Ja det blev att plumsa med sandaler och cykeln i
näven, och Yongan började så smått att träna upp sig på svenska
svordomar. Hon hatar mest av allt i ordning; solsken, att bli smutsig,
och vår falangmat... Men vi plumsade, och jag fick lova henne
skilsmässa först till måndag, ty kommun-kontoret är ju stängt
lördag/söndag!!
Vi cyklade på, och nu visade det sig att bara för att jag inte hade
cyklat där på styvt 5 månader nu, så hade ju inte gräset slutat att
växa under vattenytan, så nu när det hade torkat upp lite här och där,
så kunde man knappt se grusvägen längre, det var en övervuxen gräsväg
vi cyklade på.
Vi fick hojja på sakta sakta, ramla är ju inte kul i min ålder, ja inte
kul i Yongans ålder heller. De ställen som var översvämmade blev fler
och fler, och varje ställe var väl runt 100-150 meter långt, att traska
ute i vattnet. Sandalerna fick man ta av, annars fastnade dom varje
steg man tog. Och när man traskade och vadade där i vattnet, så kände
man de vassa snäckorna under fötterna..
Yongan svor nu som en furie, och jag var ömsom kass och ömsom en falang
som inte tog tillvara på sin ömsinta fru. ”Bad falang”
sammanfattningsvis var ju jag denna dag. När vi var 3 vadställen ifrån
templet som vi såg där i fjärran nu äntligen efter 1 timmes irrande, så
tjoade Yongan till, nu hade hon hittat rätt typ av snäckor, och började
plocka frenetiskt, och lastade på korgen på sin cykel.
Och lika snabbt blev plötsligt jag en riktigt go falang tydligen, ty nu
handlade snacket mer om att hon skulle senare på eftermiddagen, komma
tillbaka hit med vår granntant ”Baóo”, och plocka snäckor och käka...
Jag försökte lite lamt förklara för Yongan, att dessa snäckor nog är de
mest förgiftade djuren i hela Thailand. Man besprutar regelbundet alla
sina risfält, och var hamnar giftet till slut? Just det nere i vattnet.
Och sedan efter ett tag, så sitter thai och slafsar snäckor med chilli
vid middagsbordet, eller middags-golvet kanske man skall säga... Men
jag har gett upp, kan intet mer göra, utan att skapa stora problem i
äktenskapet här. Min förhoppning är att Yongan kan hålla sig på benen,
i alla fall tills jag är borta, innan giftet slår ut henne
fullständigt!!
Vi kom hem till slut, och Yongyut stack ner till ”byn”, där hennes
mamma hade varit på sjukhuset igår kväll, sades det. Yongan visste
detta förstås, men det var inte mycket hon kunde göra, ty äldsta
systern Baloo var ju där med mamman på deras kort-besök. Det visade sig
sedan enligt Yongan, att det handlade om stroke, och att dom gjorde
bäst i att skynda sig till sjukhuset nästa gång detta hände, sade
doktorn!!!
Svärmodern hade fått sin stroke 2 dagar innan, inte sagt ett skit under
2 dagar. Hon tyckte väl som alla andra här, att sjukhuset bara fyller
ett syfte, och det är att det är kostsamt i vissa lägen. Så dom ser
sjukvård som en utgift och inte som livräddande... Ungefär samma
respekt för sjukhus som för banker, som bara tänker sno deras pengar...
Handskak
Chaiyaphum MMDCLXXXIX, Thailand
19 november 2016
87,2 kilo - 86,2 kilo (24 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs:3,820 (nedåt)
Tomma grytor,
slamrar mest!
Jag tänkte skriva ner några tankar nu om mitt boende, så som det känns
idag. Jag har ju varit inne på det gång efter annan, men nu mer ge en
vy över hur det känns efter att ha bott här sedan juli 2008, alltså
styvt 8,5 år på raken. Tanken är väl inte i första hand att racka ner
på folk, även om det är sådana som förstås känner sig träffade i sin
egna verklighet.
I min egna snäva värld, som någon uttryckte det tidigare, så har jag
funnit att jag mer och mer faktiskt har funnit mig tillrätta här i mitt
boende, detta TROTS att jag drömmer om att sitta på stranden, vid
havet, och hoppa i havet och bada, och lapa sol där nere vi kusten.
Den driften är inte alls borta, men till skillnad emot de flesta, så
står inte de två motpolerna i motsats-förhållande till varandra, alltså
mitt boende här i djungeln i Isaan, och mina drömmar om kusten och
havet.... För många människor så vill man ha drömmen, vilket i klartext
gör att man dödar drömmen, man dödar målsättningen i den stund man
uppfyller drömmen.
Och det vet ju alla med en tänkande hjärna, hur jäkla korkat det är att
uppfylla drömmen. Man skall se till att alltid ha drömmar, och
uppfyller man en dröm, så MÅSTE man alltid ha en ny på väntelistan!! Så
uppfyll gärna en dröm, men för sjutton se till att ha en ny på gång....
Så lev gärna i Er dröm, och må bra om det nu fungerar, men jag lovar,
det kommer INTE att fungera någon längre stund, utan nya drömmar, och
nya målsättningar!!
Jag hade ämnet upp på ”bordet” lite löst och lätt med både Ingemar
(cheta), som med York under dagen igår. Men när man pratade med dom, så
visade det sig väl mest hur olika vi människor är, och hur vi står ut
med olika saker, och hur vi uppfattar vår omgivning. Jag finner det
t.ex. helt enkelt omöjligt att ha en meningsfull pratstund om sådana
här saker, med en person som inte ser någonting mer än "rörelser" i sin
omgivning, fullständigt bonna-blinn för vad som försigår runt omkring
dom.
Jag menar med detta, att både York som Ingemar tyckte helt olika.
Ingemar tyckte förstås helt olika ty han kommer ju ner här och bor i 5
månader, och åker sedan hem till tryggheten och Sverige igen, så han är
ju på semester bara, och bor väl egentligen inte här nere. York å andra
sidan, han bor här, har varit borta ifrån Tyskland nu i säkert 20 år
totalt, boendes i olika länder.
Men trots detta, så kan inte York finna glädjen i livet, och kunna
prata rationellt om detta. Allting är skit och elände, och egentligen
bara en lång väntan på döden känns det som, killen är 54 år ung...
verkligen synd att leva så! Men sedan när man träffat en kille som
finnen Eero, som bott här i 6-7 år någonting, så får man fanimej se på
en helt olika människo-typ.
Han har fru, och barn med henne, ett hem, och han har hela tiden olika
projekt på gång. Så han sysselsätter sig med rökning av kött som han
säljer, han sysselsätter sig med gummiträd och försäljning av gummi,
och han sysselsätter sig med en del olika grödor som dom säljer. Han är
alltid glad, pratsam, och verkar trivas med livet, och lever mitt i det.
Så jag själv då.... Ja i mitt fall som jag nämnde igår då till
kompisarna, så ”bor jag in mig” här mer och mer, för varje år som går.
Jag känner att jag hade turen att finna ”livs-formeln” för mitt egna
boende. Och det var ju att ha en sysselsättning (hobby eller arbete),
att ha en lagom blandning av vänner och bekanta. Och jag finner att bo
hyggligt civiliserat är ytterligt viktigt för min egna del.
Och med detta menar jag INTE att tvinga mig att bo i en storstad som
andra gör. INTE att tvinga mig att bo och leva drömmen nere vid kusten,
som andra tvingar sig att göra. Utan för min del att finna den goa
ekvationen som passar mig, av LAGOM med civilisation, just som det
finns här i Chaiyaphum, så man slipper att få djungel.sjukan, som ju är
rent och skärt sagt, att känna i sin vardag; tristess och meningslöshet.
Till sist så vill jag säga, det är inte alltid det geografiska stället
som man bor på, som är helt allenagörande i detta, utan det är hur man
är som människa, och hur man lever sitt liv. Jag finner tyst utan att
säga nåt, att när jag hör vissa människor prata om, var dom kan tänka
sig att bo, men aldrig ens kunna tänka på att bo, att många av dessa
människor nog inte har den där drivkraften som kräves för att flytta
”hemifrån”, de skall nog bo kvar i Sverige tror jag.
Många finner man ute på olika internet-forum skroderande hur det är,
och hur det bör vara t.ex. i Thailand. Och de vet allt och ingenting.
Och sedan finner man att dom fortfarande är inskrivna i Sverige, bor
stötvis nere i Thailand, och dom vågar helt enkelt inte släppa taget.
Men dessa är oftast dom ”tuffaste” av dom alla.. Men så var det ju i
sandlådan också när vi var små och lekte, alltså att ”tomma grytor
slamrar mest”...
Handskak
Chaiyaphum MMDCLXXXVIII, Thailand
18 november 2016
86,9 kilo - 85,7 kilo (20 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 3,844 (nedåt)
Råd som mest behövt,
är minst beaktat!
Idag, så var jag igång väldigt tidigt med cyklingen. Jag och Yongan
drog iväg redan 07.15, och var tillbaka på 1 timme. Allt gick
smärtfritt, och jag kände mig stark. När så Ingemar hörde av sig kl.
09.00, så hakade jag på honom också, och tog samma runda igen. Så det
blev nästan 2 timmars cyklande. Och jag mår prima, ta i trä.
Så nu skall jag välan våga cykla lite längre, över 2 mil idag. Så i
morgon kör jag 2 mila-rundan utan vila, och ser hur jag känner mig.....
Skall bli spännande i alla fall att komma ut på landsvägarna igen.
Hjärtproblem eller inte hjärtproblem, va fan sitta här vid datan, och
slafsa mackor dagarna i ända är gött, men inte kul. Jag vill ut igen,
och nu bär det av...
Dock så har jag tappat skitmycket kroppsligt sett. Alltså jag har nu
gått upp till 87 kilo i matchvikt, från de forna 83 kilo. Och jag har
börjat med ovanor, som att äta mackor 4 gånger om dagen, detta sattans
vetemjölet, lägger sig som vikter på mage och på vågen. Så ihop med
omställningen till snabba kolhydrater igen (potatis/ris/pasta på
regelbunden basis, så förvandlas precis allting till fett av det jag
äter.
Förut så blev det till energi. Så jag har bestämt mig nu, Jag skall
återgå direkt till sallad och kött/fisk, och maximalt 2 mackor på
morgonen, inte mer under hela dagen. Mellanmål får bli äpple istället.
Jag känner mig fet nu, och vill ner till helst 82 kilo igen... Så på
med cyklingen igen, och må bättre!!
Senaste "skandalen i dalen" här i Chaiyaphum, det är finnen Risto...
Hans fru publicerade bilder på en söndrig och trasig bil, som dom har.
Yongyut ringde upp och frågade vad det var. Hon, frun alltså, berättade
då att hennes man (Risto finnen) hade söpit ihop med 2 andra finnar,
och en fin och ärlig generalisering säger ju att finnar inte klarar av
spriten.
Och denne gubben var inget undantag. Hon frun, åkte och hämtade hem
honom på kvällen när han hade söpit ihop med Eero och Harri, och han
var sketpackad helt enkelt. När frun körde bilen fram till grinden
hemmavid, så steg hon ur för att öppna grinden, för att kunna få in
bilen, och så öppnade hon dörren till huset samtidigt.
Finnen trodde att hon låste in honom i bilen, varefter han sittande i
baksätet, sparkade sönder fönsterrutan på bilen, fortsatte att sparka
sönder grejor inne i bilen, och den räkningen gick på totalt
45.000 baht eller runt där. Han kommer ur bilen till slut, tar tag i
frun, och spöar henne med bambupinnar, så hon fick uppsöka sjukhuset
idag.
Hon har röntgenplåtar som visar alla skador på kroppen. Polisen
kom, då någon av grannarna ringde, men de gjorde inget alls. Antagligen
beroende på att ingen ville betala dom pengar för att ta tag i
situationen... Finnen stack hemifrån, han stack enligt uppgift ner till
Pattaya på stört, lämnandes frun och sina 2 egna barn där.... Schyssta
karlar det där, eller hur? Jag åkte ner idag på stan för att betala
lite räkningar hit och dit, och passade på att kika in lite på Bens Bar.
Ben visste om läget med Risto finnen. Risto hade varit där i morse, och
berättat hela grejen för Ben. Finnens historia var lika enkel som den
var ”sanningsenlig!!! Han berättade att hon (frun) kom sur som fan och
hämtade honom, skällde på honom hela vägen hem, och stängde sedan in
honom i bilen. När han hade sparkat sönder bilrutan, och tagit sig ut
ur bilen, så hade hon gett sig på honom, och spöat honom med
bambukäppen.
Finnen lämnade då hemmet, och han tog in på hotell i Chaiyaphum... Jag
var så jävla trött på det där med hustru-misshandlare, och vill bara få
bort dom ur min lilla värld, de är ena riktiga kräk tycker jag. Jag
skall dock säga, att denna frun hade tidigare för 4 år sedan, vänt sig
till Yongyut och mig, och ville ha hjälp med översättning av dokument,
och kunskap i hur man pratar med myndigheterna i Finland, hon vet ju
inget om sånt.
Och hennes äktenskap med denna finne var kasst då också. Enligt henne,
så nyttjade ju han henne och han betalade aldrig någonting, utan dom
levde bara på hennes stålar, sade hon. Hon fick jättebra stöd av
Yongan, och jag uttryckte väl också vad jag tyckte om snåla jävla
fjantar till falanger, som kommer hit och inte gör rätt för sig....
Sedan 3 dagar senare, så kom Yongan hem ifrån Big C, och hon berättade
att hon hade sett ett lyckligt par gå där hand i hand, och det var just
finnen med sin fru. Dessa som hade så stora problem. Denne frun vände
sig nu emot Yongyut av någon anledning, och hon berättade för finnen
som jag ju hade umgåtts med innan, att jag inte gillade honom alls, och
tyckte han var en stor skit.
Så med detta sagt, den fällan tänkte jag inte hamna i igen, den saken
var då klar. Jag tänkte inte säga ett skit om denna sak, de får klara
sig själva, eller dra åt helvete, men jag håller mig på min kant. De
båda ljuger som ena jäkla skåningar, och skarvar som ena sattans
smålänningar, så ta sida tänker jag inte göra....
Handskak
Chaiyaphum MMDCLXXX, Thailand
17 november 2016
87.6 kilo - 26 km (120 minuter)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 3,856 (nedåt)
Efter att ha skakat hand med en grek,
räkna dina fingrar!
Jo, glömde att nämna en sak. Vi var ju på sjukhuset jag och Yongan.När
vi satt där bland alla dessa flera hundra människor i väntsalen, så var
där bland annat en man som hade tappat ett öga. Han pratade med en
kompis som satt där. Yongyut berättade då att Thailand i sin godhet
betalar ut till folk som förlorat ett öga, eller tappat en arm, eller
ett ben, hela 500 baht i månaden, som typ indvalido-tillägg. Men
schysst att dom fått något i alla fall i detta korrumperade land...
Idag onsdag så drog vi iväg i chetas bil (Ingemars) upp till Birgers
nya hus. Det var jag och York, och Ingemar som åkte i bilen. Mackes kom
ifrån tassemarkerna i Khorat-provinsen, och plockade upp Kent ifrån
Khong på vägen.
Denne Kent som idag fick sitt smeknamn av den något avige smålänningen
Ingemar ifrån Jönköping. Ingemar kallade Kent för Kongo-Kent, och det
smeknamnet passade så bra, så det passade på direkten. T.om. hönsen vid
huset kunde uttala och deras skall ekade runt nejden; "Kongo-Kent,
Kongo-Kent",,,
Vi kom upp till Waeng Noi, och jag som inte sett någonting av detta
bygge innan, enbart tomten som huset stod på, blev mäkta imponerad.
Huset var anpassat som hand i handske till familjen. Ett enplans med 2
sovrum, vardagsrum, och kök, och förrådsutrymmen. Perfekt i storlek.
Under tiden vi kollade läget, så rann det ner ett par stycken Gin och
tonic, och det är ju aldrig fel...
Den sak som jag blev gör-imponerad av, var att när man steg in i deras
sovrum, så kändes det som om man kom in i ett rum som var nerkylt med
aircondition. Men den A/C;en var inte ens påslagen. Birger har byggt
huset med dubbla väggar med isolering, eller nåt sånt, så t.om. golvet
var kallt att gå på.
Vi kunde sitta och käka i vardagsrummet, och inte en svettdroppe på
hela tiden. Ett fantastiskt hus.. Så Birger kan inte bara bygga upp
döda djur ,och stoppa upp dom till praktexemplar, han snofsar upp hus
tydligen i samma anda, och får dom skitbra.. Jag hade fått i uppdrag
att köpa med mig; stekpannor, jordgubbssylt, mjöl, smör, mjölk och
tonic till ginet.
Nu körde vi strax igång med pannkakorna ty ärtsoppan var varm. Vad gott
det var var, underbart gott. Att vi sedan kunde slafsa i oss ett gäng
små nubbeglas med punsch, gjorde ärtsoppan ännu godare. Efteråt så blev
det pannkakor, ljuvligt gott det också.. Vi hade sedan lite gott snack
efter maten, och tiden flög iväg. Plötsligt så var det dax att dra
iväg, och man får hoppas att vi kan ses snart igen. Det var en riktig
kanondag i goda vänners lag.
Jag har lite foton till Er som jag samlat ihop ifrån gubbsen, ty min kamera hade jag glömt att ladda, förstås!!
Handskak
Chaiyaphum MMDCLXXX, Thailand
16 november 2016
86,8 kilo - (0 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 3,857 (nedåt)
Goda råd bör ses från 2 sidor!
Jag skall väl först som sist säga det, att jag helst inte vill
förvandla denna Thailands-sida till en sjukdoms-sida, och bara ha en
massa elände här. OK, att man vill snacka om sin vardag, och om hur man
åldras i takt med att åren går, och man bor här i Thailand. Dessutom så
hyser jag en stilla förhoppning att mitt skrivande skall kunna ingjuta
lite mod, och positivitet i andra människors själar, som kanske bor som
jag gör, utanför vårt ”säkerhetsnät”, som vi ju dock ändå har i
Sverige.
OK att vi inte har någon säkerhet, det känner tydligen en hel mängd
människor till, som bor i Sverige, men om jag får prata lite grand om
de som INTE bor i Sverige, så känner åtminstone jag, en jävla stor
skillnad. Och den svenska tryggheten känns grymt stor här borta, och
man saknar den något alldeles oerhört. Jag vågar säga, och skiter i om
jag får på käften, många svenskar är bara en jävla samling bortskämda
skithögar, som gnäller och gläfser på allt och alla i sin ynkedom.
Och deras egna meningslösa tråkiga liv, skyller dom på nationen Sverige
och dess invånare. Man lär sig att uppskatta tryggheten, när man ser
hur en pensionär här får 500 baht i pension (SEK; 125:-/månad), hur fan
skall man kunna leva på det. Så för varje sak som man har tillgång till
i Sverige, som dom enbart kan drömma om här borta, så inser man hur
himla bra vi har det egentligen....
Men sedan kommer ju saker och ting in i bilden och det är ju hur mycket
av vår goa trygghet som vi skall sabotera, och ge bort till främlingar.
Och den takten som allting raseras borta i Sverige är häpnads-väckande
att se. Har aldrig fattat vitsen faktiskt, med att ge bort det som är
vårt, till andra människor, har aldrig insett det, förstått det, och
aldrig heller gått med på det.
Men för att återgå till thailands-sidan då av det hela. Jag och Yongan
stack till allmänna sjukhuset idag, jag kände mig tvungen, då jag bara
hade 4 dagars medicin kvar för hjärtat, och nere i stan, så hade ju jag
skaffat mig en kontakt på det bra apoteket där, dom kunde t.om.
beställa receptbelagda mediciner till mig, utan recept..... det skulle
ta runt 4-5 dagar att få den medicinen.
Jag började prata om, och ville ha kostnaden för mina mediciner, innan
jag beställde. Och fick dessa efter mycket krångel.Thailändare gillar
ju inte alls att man brötar och organiserar sig, och vill ha specifika
priser, thai älskar att lämna klumpsummor, så det är näst intill
omöjligt att kolla hur jäkla dåliga dom är på matematik. Se bara på
klumpsummornas högborg restauranterna..
I alla fall jag skall ge Er 3 exempel utav mina 7 (!!) mediciner, jag fick dessa priser på det bra apoteket:
Coplavix 90 baht/tablett – äter 1 om dagen
Atorvastastin 31 baht/st – äter 1 om dagen
Amlodipine 2 baht/st – äter 1 om dagen
Dessa 3 av mina 7 mediciner, ger alltså en årskostnad totalt på; 44.895
baht eller 3.741 baht i månaden (SEK; 971:-) Så jag halv-svimmade när
Coplavix kostade 90 baht/st, och då sade dom att de hade Plavix (samma
sak), som då skulle kosta 46 baht/st De andra två förblev som dom var.
Jag och Yongan träffade alltså hjärtdoktorn på allmänna sjukhuset här i
Chaiyaphum, Och jösses va snyggt det var nu, när det var
ombyggt/nybyggt,,och det var också med spänd förväntan, som jag
träffade honom läkaren. Men det var en riktigt rejäl karl, om man nu
kan kalla en thai för det.
Han fattade läget direkt, och på min fråga om det var OK att jag INTE
behövde åka mer till Khorat för undersökning och uppföljning, så sade
han genast ja, det fungerade utmärkt att göra allting här på sjukhuset
i Chaiyaphum. Jag fick datum för att kolla blodet, och han skrev ut
medicinen för mig, så jag kunde handla den på sjukhuset.
Det tog evigheter kändes det som, att vänta på medicinen och
betalningen m.m. Men det var väl värt det kan jag säga, jag sparar
tusentals efter tusentals av baht på årsbasis, genom att skita i att
handla medicinen på privatsjukhusen eller på apoteken,,,,
Här kommer motsvarande priser som jag betalade idag, jämför med de ovan som apoteket ville ha för sina fina mediciner;
Coplavix (Plavix) 15,68/st (90 baht)
Atorvastastin 16,41/st (31 baht)
Amlodipine 1,69/st (2 baht)
Vilket då ger en motsvarande årskostnad på; 12.330 baht, eller per månad; 1.028 baht (SEK; 267:-)
Ja, så ser det ut, så jag var ganska glad idag, sparade ju hela 32.565
baht (SEK; 8.458:-) vareviga år, livet ut... ,,,,, Nu imorgon ser vi
dagen an med tillförsikt, vi skall upp till Birger och kolla in hans
hus, kaka ärtsoppa, pannkakor och dricka punsch.. Men det får bli en
annan dag, en annan rapportering......
Handskak
Chaiyaphum MMDCLXXX, Thailand
15 november 2016
86,6 kilo - (13 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 3,877 (nedåt)
Agera nere I dalen,
så du icke må frukta de uppe på kullen!!
Jäkla Ingemar (cheeta), nu satte han griller i huvudet på mig, han
skall få igen den gubben. Jo jag har ju ibland stunder på dagen (ibland
bara) när jag svettas och känner mig varm i hela kroppen, trots att jag
sitter i ett svalt rum med airkondition... Ingemars respons var lika
klar som snabb,,,, ”du har svallningar”.... Va svarade jag?
Ja vi män kan få det i övergångsåldern också du vet, säger gubben. Jo
jag trodde ju honom, man har ju hört talats om tidigare dessa konstiga
män(?), som har graviditets-värk stundom, parallellt med sina havande
fruar... Hur nu den grejen funkar, men tydligen har det att göra
med att dessa karlar(?) identifierar sig med sina fruar, så dom t.om.
får ikläda sig fruarnas smärtor...
Ja då kanske dom lika gärna kan börja ta på sig sina fruars kläder då
också, kan man tänka, secka mesar!! Så med det i tanke, så har jag
svallningar. Men tänkte inte låta Ingemar få plantera detta för djupt,
utan att kolla. Googlade och det första man får se är att ordet heter
inte längre svallningar. Numera så har man ändrat till vallningar
istället.
Jaja stor förändring, precis som vanligt då. Ändra på ordet, så tror
man att man har lösningen på problemet i sin hand.. Om man har
vallningar, så är man ju för fan en fåra-herde ju. Och vallar sina
får!! Varför ändra ett perfekt fungerande ord egentligen??? Ja hur
fungerar vi människor.
Men googlingen gjordes kanske inte specielt bra av mig, eller så är det
så himla orättvist, precis som det var med kvinnor och deras
bröstcancer. Kollade man på mäns sida av cancern, och deras stora grej
med prostata-cancer, så fanns det förr ingenting, medans kvinnornas
bröstcancer fullständigt översvämmade internet och media..
Här var det samma vad det gälle (s)vallningar.. Enbart kvinnor och då
klimateriet, inte ett ord om karlar fanns att lösa, problemet var
tydligen så litet, så ingen sklrev om det. ELLER som sagt var, så
googlade jag fullständigt värdelöst. Så nu sitter (s)vallningen fast i
skallen på mig. Jag är en kärring, jag har (s)vallningar.
Men vallning eller svallningar, jag måste nu börja att gå ner i vikt
igen. Känns som om min vikt numera ligger närmare 86 än 85, och då
snackar vi om cirka 3 kilo extra, som jag lagt på mig den sista tiden.
Jag vet att det mesta beror på, att jag av ohejdad vana käkar alldeles
för mycket, och för ofta mellanmål. Alltså mackor mellan varje måltid.
Detta bröd är värdlöst, och mjolet ligger som ren fetma på min kropp.
Jag älskar dock mackor och pålägg, så jag vet fan inte hur jag skall
kunna sluta med det. Men kanske jag får använda hjärtproblemet, som en
motivator, i detta med viktminskning och borttagandet av bröd.. Det är
nog enda chansen...
Handskak
Chaiyaphum MMDCLXXX, Thailand
14 november 2016
86,9 kilo - (13 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs; 3,894 (uppåt)
Allt växer med tiden,
förutom sorg...
“Ledarn” horde av sig sedan på eftermiddagen. Han låg och vilade sig i
hotellets säng, ihop med sin fru. Hotellet ifråga var Deeproom Hotell i
Chaiyaphum, ett väldigt bra hotell skall sägas, för de av Er som
undrar. Kostnaden ligger väl runt 1.000 baht tror jag per natt... Vi
bestämde att träffas en timme senare på Bens bar.
Jag åkte ner med Yorngyut, och vi passade på att hämta Namkaeng ifrån
skolan samtidigt, så 2 flugor i en smäll s.a.s. Vi drack en baccardi
(jag), sedan blev det beställning av en ny kanongo steak från
Australien (igen), ledarn tog det samma. Och vi tog 1 glas rött till
detta..
Efter maten så blev det paj med glass, och en Irish coffe.... Nu
började jag känna lite smått alkoholhalten i kroppen, så jag lade
”locket på”, resten av kvällen. Ledarn körde på med LEO och såg lycklig
ut... Vi hade ett gött tjöt med varandra under några timmar, och
damerna pratade om möjligt ännu mer. Jättekul att se hur väl dom
trivdes med varandra.
Vi skiljdes sedan åt, och vi kom väl hem runt 22.00, och det blev en
timme vid datorn, och sedan blev det nana. Hela natten blev helkass,
för mycket alkohol i kroppen, och vända och vri sig var melodin den
natten, som spelades utan ände...
I morse, så var det den stora dagen då.... NU skulle jag pröva att
cykla igen, efter i stort sett en hel månads uppehåll. Yongan envisades
med att följa med, hon är en orolig ängel den damen, så hon fick följa
med. Jag hojjade ur-sakta typ 13-14 km/timmen bara, och cyklade runt
träsket här i 14 km, Yongan fanns där troget bakom mig precis hela
tiden...
Jag kände inte ett dyft i bröstkorgen, så jag vågar nog börja hoppas på
att jag kanske är på god väg tillbaka igen. Men fan var nervös och rädd
jag var halva första varvet idag vid cyklingen. Livrädd att det onda
skulle komma tillbaka igen, och livrädd att det skall vara ytterligare
fel på kroppa-skrället. Men om man vågar säga som så...... Det ser
ljust ut på Kameruns avbytarbänk, hahaha!!
Jobben fortsätter att rulla in, jättekul. På måndag skall vi packa 3
pallar innehållande saker som en hemvändande svensk vill ta med
sig. Bland hans dyrgripar finns typ gitarrer av märken Gibson som
Martin, och kostnaden och värden på dessa ligger på runt SEK;
100.000:-....
Så jag erbjuder full packning och hemleverans till hans hem i Sverige.
Med den transporten plus 2 st till som ligger och väntar på nästa vecka
(export till Thailand), så har jag även denna månad i november 3
jobb... Det har varit ur-fina månader både september som oktober, med
vardera 3 hela containers varje månad.
Så jag tar chansen att betala av huset så snabbt och gott det nu går.
Synd bara att ”livet” och hälsan snodde mig på 153.000 baht, vilka
annars hade rullat in på huset, och fått ner rest-skulden till 178.000
baht på huset.... Men vi tar ett steg i taget, och ser glada ut. Och
när huset är betalt, så skall vi skaffa en liten liten bil, och till
det bygga en car-port här på uppfarten till huset.
När sedan det projektet är klart, så ligger det i träda ytterligare en
grej som jag helst skulle vilja slippa. Och det är att utanför Sodas
rum, så är där en altan/balkong i storlek av ett rum. Yongan vill bygga
in det, och ha det som förvaringsrum. Och det skall man veta, vi
behöver verkligen ha ett förvaringsutrymme.
Vi är fanimej lite trångbodda, och det blir ju inte bättre med att ha
en thai i huset som aldrig slänger någonting, utan är en jäkla
”horder”.. Hon samlar på precis allting känns det som, och slänger
ingenting. Min syssla här i livet, är att så fort som Yongan sticker
iväg, typ ner till byn och hälsar på sin mamma/syster, eller åker och
handlar, eller åker till Nong Bua Daeng.
DÅ är det läge för ”pappa” att röja runt, och samla ihop en massa jäkla
skit här hemma, och köra iväg det i omgångar till soptunnor som Yongan
inte vet om. Slänger jag det i vår soptunna, så ser hon det bums, och
lyfter in skiten igen... Men jag brukar vinna oftast.... ;D ;D ;D
Handskak
Chaiyaphum MMDCLXXX, Thailand
13 november 2016
86,9 kilo - (13 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 3,885 (nedåt)
En vis man hör 1 ord,
men förstår 2....
Så kom då äntligen fredag och den 11 november, och återbesök till
doktorn på Bangkok Hospital i Khorat. Vi stack som vanligt klockan
08.00 och kom fram 10.08, och nästan direkt kom sköterskan, och tog mig
till ett rum, och körde in en nål i armen på mig.
Hon drog sedan blod, för grejen var ju att dom skulle kolla så att
blodet var i bättre skick än tidigare. Som jag, amatören, fattade det
hela, så berodde ju min bröstsmärta i första hand på 2 olika saker, som
dessutom hängde ihop. Dels så var mitt blod för ”tjockt” och
trögflytande tydligen, och dels så har jag 2 st förträngningar, vad det
gäller tillförseln av blod till hjärtat.
Båda dessa faktorer gör då att jag har ett oregelbundet slående hjärta,
och dessutom en sidoeffekt, är den bröstsmärta som jag upplevde som
väldigt besvärande, så fort som jag ens rörde på mig, och nu på slutet,
så kom smärtan trots att jag satt still... När sköterska tagit
tillräckligt med blod och kollat, så jag var OK i övrigt, så sade hon,
- "om 45 minuter så skall du träffa läkaren".
OK sade jag, kan jag käka? Jag var ju svin-hungrig minst sagt, javisst
sade hon. Så vi drog ner snabbt till The Mall som låg kanske 500 meter
längre bort. Förra gången som jag gick dit som vi var i Khorat, så fick
jag stanna 2-3 gånger på både vägen dit, som vägen hem (grabben som
alltså till vardags cyklar enkelt mellan 3,5 - 5 mil dagligen. Men
denna gång, så promenerade jag obesvärat hela biten, utan att känna ett
uns i bröstet.
Vi käkade och mådde bra, och vi passerade många falanger som satt där
inne på shopping-mallen, och dom var sig lika hela jävla gänget. Ingen
av de cirka 40-50 vi möte som satt där överallt, bevärdigade sig att
ens titta, och än mindre hälsa. En rent o-munter samling gubbar, som
kör sitt storstads.mane´r så det är rent patetiskt... Fy fan secka
mesar.
Dock, flera av dessa gubbars thaifruar, tittade intresserat och log
tillbaka, riktigt uppfriskande.. Kom till McDonald, jag förklarade min
order, och skulle betala och de ville ha 594 baht, jag började
skratta.. De lyckades fippla till en så jäkla enkel order som
triple-cheese-burger + set med french fries och coca cola.... Till slut
kom chefs-tjejen, och rättade till allting.
Men vem fan blir arg och irriterad, när man i övrigt mår prima och har
en tripplecheese väntandes på en strax? Maten var underbart god,
och vi promenerade strax tillbaka igen. När vi kom fram, så satte jag
mig ner, för att i stort sett omgående bli inkallad till läkaren,
översättaren var med som vanligt, så det är grymt förtroende-ingivande
att komma på dessa sjukhus-besök. Inget förloras i någon töntig torftig
översättning, som ingen fattar.
Läkaren berättade att normalt var 2,5 i blodvärde, och jag hade 2,6,
och sade att det var väldigt bra, och helt OK, och normalt nu då. Han
såg ingen anledning att förändra min medicinering, utan att jag skulle
kunna fungera ganska normalt framledes nu. Och så pratade vi om att jag
ju ville ha de vanliga checkandet av mitt blod i Chaiyaphum, och slippa
åka till Khorat varje månad.
Läkaren hjälpte mig att få grepp om det hela, och jag har nu
kontakt-detaljer till en kardiologist (heter det så), här i Chaiyaphum
på allmänna sjukhuset, ELLER ännu hellre på hans klinik... Vi fick
sedan gå och betala, och trots alla mina farhågor, så gick räkningen
enbart på 1.100 baht för hela besöket!!
Underbart..... mycket billigare än vad jag någonsin vågade tro p... Vi
åkte sedan hem, och det var en glad och ytterligt lättsam färd hem, där
jag kände mig fri från alla bekymmer med hjärtat, och min hälsa.
Dock så poängterar jag för Yongyut nu hela tiden, att hon får fanimej
vara snäll emot mig extra mycket, ty hon har numera en äkta man med
hjärt-problem... Javisst, skrattar hon "Big body small heart"..... Men
det är kul med alla dessa skämt oss emellan...
Handskak
Chaiyaphum MMDCLXXX, Thailand
12 november 2016
86,6 kilo - (13 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 3,885 (nedåt)
En vit jul,
fyller kyrkogården...
Idag onsdag, så blir det festmåltid för mig och Ingemar. Jag skall fixa
till pannkakor, och klackarna i taket, både hos falang som hos thai
faktiskt. Många är dom som vill smaka, och Yongan vill så himla gärna
att folk skall smaka. OK inget mig emot, mer än att jag ju faktiskt
känner på mig, att de flesta av dessa vuxna har noll problem att nobba
äta pannkakorna.
Så jag anser det vara rent slöseri, eller varför inte kalla det ”kasta
pärlor till svinen”. Thai varken uppskattar, eller ens gillar pannkakor
så där genuint, som vi falanger gör. Det är enbart sockret, och det
söta, som tilltalar dom,,, ingenting annat. Så i min värld, om jag tar
en dessert-skål, fyller den med sylt, socker, och grädde, och langar
över den till en thai, så är det att likställa med pannkakor....
OK thai-barnen, eller ungdomarna, under 15 år i ålder, är en annan sak,
dom är fortfarande nyfikna, och vill pröva, och käkar med öppna ögon
och öppet sinne, och många mat-rätter som jag tillagar, finner dom
ganska OK. Jag vill inte dra det så långt, så att jag kommer dragande
med en överlägsen matkultur, som skall rädda thai till att äta bättre
mat.
Men ungdomarna prövar i alla fall, och kan därför äta en hel del av vår
mat. Men ställ tallrikarna bredvid varandra, en falang-maträtt och en
thai-maträtt, och gå därifrån, kom tillbaka 30 minuter senare, så kan
ni ju se vilken tallrik dom valde, så hav inga illussioner nu om att vi
har mat som är överlägsen thai-sörjan som serveras här, inte i thais
egna ögon i alla fall.
Så jag nöjer mig med att Namkaeng och Soda, och andra ungar här på
gatan, storgillar pannkakorna, och även vissa undantag bland de äldre,
som typ min svärmor. Den tanten slafsar pannkakor, precis som jag
slafsar Napoleon-bakelser, hahaha!!
Jo ”ledarn” är här nere nu och ville gärna träffas, och det vore ju
kanonkul att träffas igen. MEN han kunde inte komma till
pannkaks-kalaset, ty han ville hellre träffa en munk-släkting utklädd i
oranga kläder. Ja vi får hoppas att han kommer hit imorgon torsdag
istället, annars kan det bli tight med tiden innan han skall åka hem
igen, och uppleva Thailandet via Sawatdee.se...... hehehehe....
Yongyut kom just ut ur toan nu, har med sig ett papper, och på pappret
kravlar det omkring en, ja just det, en skorpion. Va fasen hittade du
den. Frågade jag, ja på golvet inne på toan,,, schyssta bananer.... där
sitter man på skithuset, och får en skorpion-tagg i foten... Fattas
bara den sjukdom också. Djuret var yhtterligt litet, men som vanligt,
thai gör ingen skillnad på ogiftig som giftig.
Så denna lilla i storlek av en skalbagge var livsfarlig så klart, och
den skulle dödas till varje pris. Jag bar ut den i trädgårdn, men Tao,
kärringen som har hand om prylar här i området, som råkade vara på
besök, stegade bestämt bort till skorpionen, och bara krossade den utan
pardon, jäkla sketkärring.....
Handskak
Chaiyaphum MMDCLXXX, Thailand
11 november 2016
86,0 kilo - (0 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 3,904 (uppåt)
Ett träd faller åt det håll som det lutar…
Jag satt precis här vid datorn, och hade laddat ner ett TV-program från
England och BBC. Det hette något typ ”sounds of the sixties”.... Där
fanns Tom Jones, Kinks, Manfred Mann, och Moody Blues, som spelade
varsin låt. In kom kommentatorn, och han meddelade stolt att de hade
detta goa TV-program, men han varnade också samtidigt, att det absolut
INTE är något att lyssna på för barn, nervösa människor, eller hundar!!
Och det var runt 1962-63 cirka...
Hahaha dom va la goa på den tiden när man själv var liten. Jag själv
och mitt egna minne, ifrån min barndom vid begynnelsen av 1960;talet
och vår radio, var ju kommentatorns kommentar inför den stundande nästa
låten på radion; -”Ja här kommer då dagens pop-låt”... Så kunde det
låta i svensk Radio då på den tiden!!
Och sedan när låten var avverkad, för det kändes precis så, alltså att
dom avverkade en poplåt om dagen, enbart för att stilla ungdomarnas
förundran och förväntan, över varför man inte spelade den musik som
”alla gillade”... Ja efter dom avverkat denna pop-låt, så var den
genast tillbaka till ”gammel-tjosan och dansbands-musik, skittråkig
musik, speciellt dragspels-tjosan!!
Vi alla unga var hänvisade till Radio Luxemburg. Mottagningen på våra
små transistor-radios var som bäst på kvällar och speciellt nätter, och
ofta så fick man lov att tälta på nätterna i trädgården under
sommarhalvåret, enkom för att samlas vi ungdomar, och lyssna på de
senast utgivna poplåtarna, som skulle dyka upp på topplistorna inom
kort, efter det att man hört dom på Radio Luxemburg.
Denna radiokanal, var vår väg att få koll på musiken, som var
vrål-populär ute i Europa, men som Sveriges föräldra-generation på 50
och 60;talet ännu inte hade tagit till sig. Dom var ju uppvuxna med, ja
jag vet inte vad, men typ Britta Borg, Sonja Hedenbratt, och Snoddas,
och dom tänkte fan inte släppa in något nytt inte.... Men jag märkte
att det började så smått spricka i muren av censur.
Och först var det de radioprogram av typ karaktär ”Sommar” som började
att släppa till någon, eller några låtar i sina program. CG Hammarlund
var ju mäkta populär, också han på lördagarna, med sitt program
”Sveriges Bilradio”. Och även han släppte in poplåtar allt tätare och
oftare, och så gick det till när det till slut tog fart.
Popen fick egna program som Tio i Topp och kvälls-toppen m.m. Och
"slaget" om musiken hade vunnits till slut. Det handlade om kommers
kontra kultur, och stålarna vann ju så klart till slut. ÄVEN om
dansbands-musiken höll ett visst grepp om Sverige även
fortsättningsvis, under det mesta av 1960_talet....
Och nu sitter jag och tittar på nedladdade gamla TV-program, från
England ifrån just den tiden. Och jag tänker... jäklar va tiden har
runnit iväg... Jag lyssnar på musiken, och jag inser hur jäkla dålig
kvalite det var på den tiden, alltså låtarna var väldigt simpla känns
det som. Men kanske det är en ”hörselvilla”, ty inspelnings-metoderna
var ju väldigt primitiva jämfört med nu, som ni alla vet.
En sak är dock stensäker, så fort jag hör dessa 1960;tals-låtar, så
känner jag på studs igen humöret man var på då på den tiden, och man
blev på, tack vare denna musik, som gick som ett spjut rätt in i själen
på en.. Det fanns glädje och hjärta i musiken tyckte jag!!! Och det kom
inte 800-1.000 nya låtar i månaden att försöka att smälta och ta in.
Man lärde sig artisterna, och man lärde sig låtarna, man hann med i
svängarna helt enkelt... Men visst var det kul när kommentatorn varnade
för, att dessa poplåtar icke var nåt för barn, nervösa vuxna, eller
hundar.... Varning!!!!!! Hahahaha!!!
Handskak
Ps.när jag hade skrivit färdigt detta, så kom det över mig lite
grand... "Fasen också, har nog skrivit liknande om samma sak tidigare.
men OK det får gå, kan skylla på ålderdom o.s.v.".....
Chaiyaphum MMDCLXXX (2680), Thailand
10 november 2016
85,7 kilo - 0 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 3,871 (nedåt)
En tron är bara en bänk,
klädd i sammet.....
I dag i skrivande stund är det söndag, och jag tänkte berätta lite hur
den gångna veckan ha varit, vad det gäller återhämtningen, och läkandet
efter operationen, som jag gjorde förra lördagen den 31 oktober 2016.
Jag kom ju hem i alla fall, öm som fan vid såret, och inombords också,
faktiskt mest inne i kroppen, där dom hade gått in och brötat.
För mig har det varit en ovanlig orolig tid, ty man har ju ingen
att fråga, och jag har icke funnit ute på internet, nåt ställe att läsa
om hur läkeprocessen är och går till, och hur man mår under tiden. Jag
har haft precis hela tiden skitont minst sagt inne på sidan i kroppen,
typ där blindtarmen sitter.
Jag fann alltså ingenting att stödja mig på, mer än att jag försökte
att hålla mig undan dessa goa gubbar som mer sprider skräck än tröst...
"Du vet att dom gick in i kroppspulsådern va"? Det var ju en kommentar.
Ja det snacket tröstade mig så till den milda grad, så jag fortfarande
tänker på det. Men nu verkar det ju vara läkt, så jag kanske kan glömma
den ådern i alla fall..
Men den där jäkla blindtarmen förföljer mig, jag har inbillat mig själv
att ”kanske jag har blindtarms-inflammation, varför skulle det annars
göra så jäkla ont”?? OK läkaren som brötade med mig, han slog och
bånkade på min kropp ganska rejält, under den timme det tog, så det
vore nog mer förvånande, om jag inte hade massor av blåmärken... och
ont inne i kroppen.
Men så tänker man,, ”va fan har han gjort sönder därinne nu då, har han
bånkat sönder ett vitalt organ eller”??? Men dagarna går, och jag
blir ytterligt sakta bättre, jag tänker nu på smärtan inuti kroppen.
Men i går kväll var den värsta hittills och det var alltså 7 dagar
efter operationen. Jag pissade varje timme under hela natten, och blev
påmind om det onda. Så min nattsömn var kass.
Blindtarms-oron ligger kvar, och har funnits i 7 dagar nu. Men hittills
så har jag inga andra kännetecken på blindtarms-inflammation än just
smärta... absolut noll feber, men vad vet jag... Jag kanske är en av de
få som dör i blindtarmen, utan att ha utvecklat feber, det vore väl
typiskt...Hur fan skulle det se ut på min gravsten när man en gång
lägges ner;
”Jag opererades för hjärtflimmer,
men dog i blindtarms-inflammation
En sjuka kommer, den andra försvinner
Men komma undan, är en omöjlig ekvation”
Så en rädsla jag har nu också, är att jag kommer till återbesöket nästa
fredag den 11 november, och läkaren säger att nåt är trasigt inuti, och
att dom måste operera det. I det läget, så schappar jag därifrån, det
säger jag direkt och nu. Jag kommer då i första hand, att dra till
Allmänna sjukhuset i Chaiyaphum, och är dom odugliga att fixa denna
grej, så får det bli Sverige faktiskt...
Jag är bara 65 och har 20 år kvar tänkte jag,, Va fan skall man cykla
som en stolle för annars, hahaha!! Men annars så kanske allting läker,
jag såg igår kväll, alltså efter en styv vecka då, de första tecknen på
återhämtning. Jo blodet runt ingångshålet börjar bli ljusare och
ljusare rött, vilket är tecknet på att kroppen absorberar blodet, som
läckt ut där.
Och till ytterligare förvisso, så är blodet på låret nedanför
ingångshålet, det blodet börjar nu ganska snabbt att ta sig ”söderut”,
kolla fotot få ni se, hahah det ser ju riktigt kul ut ju... Snart får
jag välan ha långbyxor på mig tills blodet försvinner.... Gå omkring på
Big C, Makro, eller Tesco Lotus, och se ut på det sättet, ja det är ju
inte vackert eller upphetsande precis, för en i övrigt svensk Adonis
från Järnbrott...
Handskak
Chaiyaphum MMDCLXXIX, Thailand
9 november 2016
85,7 kilo - (0 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 3.894 (uppåt)
Ett törne försvarar rosen,
skadar bara de som vill stjäla blomman
I går så hade vi samling ”vid pumpen” igen. Pumpen då i detta fallet
var Bens Bar. Nu var det Lasse Strandberg som ville ha samling, så jag
själv, Ingemar (cheeta) samt York kom dit, och vi hade en ytterligt
trevlig stund tillsammans. Denna gång så käkade vi 3 svenskar Bens nya
mat, som var ifrån Australien, och som var mer än klump av mört,
ytterligt fint fettfattigt kött, som smakade himmelskt.
Jag vet inte namnet på dessa olika köttstycken, om det nu är rumpstek,
arsle-file, rygg-slut, eller skulder-file´. Sånt får andra tvista om.
Men denna rejäla köttbit fick han steka i nästan 25 minuter, och trots
detta så var den inte riktigt genomstekt. Men köttet var så mört, så
inga problem alls att käka, på ren göteborgska, så var detta svingott.
Och ihop med potatismoset, en blue-cheese-sås, så var jag i alla fall
lyckligare än en ”Som Tam-ätande” thai uppe i Isaan...Jag och Lasse,
alltså sjuklingarna, som fr.o.m. nu måste avstå sprit, vi drack
röd-vin, och det kändes gott att få lite alkohol i kroppen.
Grabbarna slafsade sedan irish-coffe, men jag själv avstod, måste se
till att strunta i dessa goa grejor till viss del, om jag inte skall
"slamma igen" fullständigt, som mackes tidigare mycket välbeskrivande
hade uttryckt sig för mig...
Vi blev sittande i styvt 2,5 timmar, och sedan blev Lasse S. hämtad av
regeringen, och jag själv satt ihop med Ingemar, jag fick avvakta en
timme till, ty det var nu nära i tiden att hämta hem Namkaeng ifrån
skolan, så man slapp att åka hem fram och åter. Ty att sitta på moppen,
är en jäkla pina fortfarande i såret ifrån operationen.
Mitt problem är att man ju som bekant måste pumpa däcken på alla fordon
stenhårda, verkligen stenhårda, så att inte dom skärs sönder, eller går
sönder i någon av alla de tusentals gropar, man passerar och åker över,
på sina turer här i Thailand. Så när jag sätter mig på moppen in till
Chaiyaphum ifrån min by, så är det skit i 1,6 km ty det är cementväg,
och alltid knaggligt och plågsamt.
Ty jag har ont inne i kroppen fortafande sedan operationen. Sedan
kommer jag ut till 201;an riksvägen, och det är ju slät asfalt, och är
helt OK för min del. Men sedan efter 6 km ytterligare på asfalten, så
är man framme i citykärnan av Chaiyaphum, och där är det cement precis
överallt i stort sett, känns det som.
Då där inne i Chaiyaphum jäklar vilken pina det är, verkligen
smärtsamt, så att spara en tur är guld värt. Yongyut kan inte göra
mycket just nu, hon har svinont i rumpe-muskeln efter allt arbete i
trädgården, så jag vill inte utnyttja henne för transport. Men allt
funkar, lite smärta rensar kroppen,, eller var det sprit??
Så vi satt där och tjötade med gubbarna, och jag drog i mig en
äpple/björnbärs-paj med lite glass på toppen, riktigt gott var det..
Onödig spisning, men gott!! Namkaeng ringde sedan, och vi skiljdes åt,
och jag skumpade hemåt på moppen med henne, allt under mina regelbundna
utrop; aj, oj då, nej, aj, sedan kanske ett mer långdraget ajajajaja
ojsan faaaaannnnn.... Slutet gott alting gott..
Handskak
Chaiyaphum MMDCLXXVIII, Thailand
8 november 2016
86,2 kilo - (0 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 3,881 ( nedåt)
En tjuv tror att alla stjäl...
Forts. Från förra kapitlet... Så livet är inte lätt här, låt säga att
min fru dör, då ställs allting på ända, och jag är inte längre
kvalificerad att leva här i Thailand, med mina barn, och min familj,
och hus och hem. Jag skall ut. Anses inte mina barn längre vara mina
barn då? Anses inte längre min familj vara min familj längre då?? Så då
måste man försöka att hitta andra sätt att bo här, hitta andra VISA som
duger, eller kanske snabbt som fan gifta om sig.....
Visst man skall inte klaga sägs det, men om ingen klagar, så blir det
heller aldrig några förändringar, så jag föredrar att kalla mig själv
vara en pionjär, och fortsätta att sätta blå-ljuset på orättvisor och
felaktigheter i Thailand... Man kan ju också säga att mitt liv som
falang och utlänning INTE omfattas av alla de mänskliga rättigheter,
som det stolta Thailand skrivit under på, för några decennier sedan...
Mänskliga rättigheter som internationellt säger att familjen är en
nästintill helig konstellation, som inte skall behöva leva under ett
konstant hot ifrån värdnationen, att krossas i bitar, så fort tillfälle
ges...
Nu också sedan den svenska valutan, och för all del flera andra
valutor, drastiskt tappat i värde, så har ju många många utlänningars
inkomster/pensioner ifrån sina hemländer, fallit i värde, så dessa
utlänningar kvalificerar sig inte längre för sina uppehålls-tillstånd,
dessa tillstånd, som flera har haft kanske i 10, 20 eller 30 år och
längre.
Deras öde är lika snabbt som det är kallhamrat. UT och åt helkvete med
dig, om du inte längre fyller de ekonomiska kraven. De facto för Er som
inte vet eller fattar. Thailand kräver av mig som lever här som en
pensionär, att jag skall ha en månadsinkomst som jag skall kunna få
bekräftad ifrån den svenska ambassaden på 65.000 baht i månaden, vilket
är lika med; SEK; 16.250:- i pension.
Jag menar jag skall bevisa att jag har 65.000 baht, när thailändarna
själva här i byarna lever på kanske 15.000 baht för en hel jävla
familj. Hemma i Sverige, så lever vi på ett minimum, som är dramatiskt
mycket lägre än vad fimärks-landet Thailand kräver att jag skall ha i
inkomst....Fattar ni nu då hur utstuderat ointresserade thai är av att
ha falang boendes här i grunden...
Så nu då när svenska kronan, och engelska pundet fallit mest av alla
valutor i hela världen gentemot dollarn och också då emot thailändska
bahten. Så är det oerhört många engelsmän och svenskar i första hand,
som ser sitt förr så stabila liv falla i trasor. Och inte bara falangen
skall ni veta.
Ty åker falangen ur landet, vad tror ni händer med hans fru? Hans 2
barn? Och den övriga familjen, som han kanske stöttar? Ja allting går
åt helvete, men det kanske inte spelar någon roll om 1 thailändsk
familj går rent åt helvete, bara man kommer åt att slänga ut en (1)
falang på kuppen.
Så varför finns det ingen väg att gå, för att få ett permanent
uppehållstillstånd i Thailand, baserat på den man är, och vilket liv
man lever?? Vad är den grundläggande orsaken mer än
främlings-fientlighet? Hade jag inte haft en familj som jag bildat här
i Thailand, och hade jag inte haft egna barn, så kanske jag inte brytt
mig lika mycket. Men jag är ju ganska fast förtöjd här i landet, och
måste därför bry mig...
Avslutningsvis, någon kanske säger, ansök om ett permanent
uppehållstillstånd då? Javisst har gjort det, då på den tiden när jag
kunde kvalificera mig, men jag mislyckades på en eller flera punkter
och orsaker. Nu kvalificerar jag mig inte ens längre..
Så till sist låt oss säga som det är...... i klartext....... Genom att
bosätta sig i Thailand, så skrev jag under på att jag inte längre
kräver att få ha några mänskliga rättigheter, dessa är bara en löjlig
lyxvara, uppfunnet av folk i väst, som inte har bättre för sig här i
detta jordelivet...
Handskak
Chaiyaphum MMDCLXXVII, Thailand
7 november 2016
85,6 kilo - (0 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 3,906 (nedåt)
När jag var ung,
så sades det mig, att alla kan bli statsminister,
jag är nu övertygad om att det är alldeles sant!!
Jag läste och hade lite tankar om detta med PR (permanent residency)
här i Thailand. Alltså att man blir accepterad att få bo här utan
vidare spisning, och man slipper allt det vanliga dagliga trasslet med
myndigheter, och rapporteringar hit och dit. Ett liv där man mer känner
att man verkligen bor här, och att man är accepterad, även om man inte
med det är medlem/medborgare i Thailand, så ger det ändå en känsla av
tillhörighet tror jag.
Här har vi alltså en kille som snart har bott här i Thailand i 10 år.
Han bor här sedan 10 år med sin fru, sina barn, styvson, styvdotter,
svärföräldrar, samt där finns också den övriga släkten som ju alltid
finns omkring oss här i Thailand. Mina tankar som sagt var går ofta
till, varför i herrans namn finns det ingen väg att gå där man per
automatik kan få permanent boende här bara baserat på t.ex. giftmål med
en thailändska?
Det verkar ju som om Thailand är ett av de ytterligt få länder, som har
dessa lagar som dom har. Inte nog med att dom har enorma skyddstullar,
som skyddar de rika i Thailand ifrån utländsk konkurrens. Men dom har
också skyddslagar, som skall skydda dom ifrån att utlänningarna kommer
hit, och tar över hela landet.
Thailändarens vanliga kommentar när dom hör på TV att dom har tagit 1
st falalng i Bangkok på bar gärning, då han ”arbetade” med att sälja
mat, och försöka att skaffa sig bärgning och ett leverne... De säger då
förnumstigt till varandra; ”falang take money from Thailand”.... Så då
är det kanske inte så konstigt att alla dessa lagar som finns här, som
är i bruk idag, dom är närmare flera hundra år gamla, och har aldrig
blivit moderniserade.
Dom gäller fortfarande, och används effektivt emot all utveckling, och
all inblandning ifrån utlänningar i Thailands liv och leverne. På sitt
sätt, så är Thailand ett av de mest inkrökta länder jag någonsin stött
på. T.om länder i det mörkaste Afrika, där ser man INTE denna rädsla,
och denna självgodhet som man ser hos thailändarna.
Men igen då, här lever man från 90 dagars-rapport till 90
dagars-rapport, eller mellan 3 månaders åka ur landet hela livet, och
stämpla varje år nere på ambassaden, sedan stämpla på Immigration. Det
är en enda stor härva av rapporteringar här i Thailand, kopierande av
exakt samma jäkla papper hela tiden. Detta som fortgår fram till den
dag man antingen döden dör, eller att man tvingas ut ur landet.
Ty det är ett faktum skall ni veta. Jag kan vara gift i 3 år, i 5 år, i
10 år eller i 30 år, jag kan ha fru och flera barn, och jag kan ha hus,
och hem, och andra tillhörigheter som bil, traktor, moppe, eller vad
fan som helst. Men skulle min fru dö, eller vi skiljer oss, så slänger
dom ut mig ur landet.. De gör detta oavsett tillgångar. Det finns helt
enkelt inga säkerhets-bälten i detta landet..
Det finns absolut ingen stabilitet i ens liv i detta landet, man lever
här på nåder känns det som, och det är inte bara en känsla det är
faktiskt en realitet. Om inte annat, så får man ju sina pikar eller
”åsikter” om man skulle råka ifrågasätta en Immigration-tjänsteman, som
vill sno en på mut-pengar, att "trivs jag inte så kan ju jag försvinna
ifrån Thailand".... Forts. Nästa kapitel.....
Handskak
Chaiyaphum MMDCLXXVI, Thailand
6 november 2016
84,5 kilo - (0km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 3,914 (uppåt)
Bättre att ha och inte behöva,
än behöva,
men inte ha!!
Idag hade vi lite matematisk, akrobatisk, allmänt mänsklig
siffer-räkning, jag och Yongan!!! Jo tankarna hos både mig och Yongyut
har ju gått i alla de olika riktningar vad det gäller att fortsätta med
AIA, eller helt enkelt fimpa dom definitivt, och istället spara 5.500
baht per månad på ett bankkonto.
Det negativa med den grejen i mitt tycke, är ju att det tar en himla
tid innan man fått ihop ett belopp som är värt att använda inom
sjukvården här i Thailand. Det tar ju runt 3 år innan man ens har
cirka; 198.000 baht, vilket inte räcker speciellt långt om nåt skulle
hända.
Men att sluta med AIA och börja spara nu, i låt säga 5 år, ger ett
belopp på banken för min del av 330.000 baht..... MEN om jag fortsätter
5 år till med AIA, och sedan avslutar, så har jag då varit där i 10 år
sammanlagt, och enligt avtal, så betalas det ut till mig 430.000 baht
på denna sparförsäkring.
Jag har då fått 100.000 baht MER genom att stanna kvar, PLUS att jag
till en viss del då är försäkrad. Ja MER försäkrad på olycksfall än
hälsa, men ändå!!! Så det lutar nog trots allt åt att behålla AIA i 5
år till, och det kan jag ju då säga, när dessa 5 år är till ända, så
kommer jag att vara 70 är gammal, och det finns inte ett
försäkringsbolag på detta jordklot, som tar i mig ens med en rentvättad
tång.
Så då kommer jag nog antagligen att vara ÄNNU mer sugen att stanna kvar
de resterande 5 åren, som är kvar på försäkringen, detta då
naturligtvis om jag är i livet. Efter dessa 15 år, så får vi 650.000
baht utbetalt.. Hade jag fimpat försäkringen idag, och betalt in på
eget konto i 10 år, så hade jag haft 660.000 baht.
Alltså 10.000 baht MER (SEK; 2.500:-)... Men alltså varit fullständig
oförsäkrad under dessa 10 år...... Som ni ser av detta resonemang, så
öppnar sig hjärnan på en, och man ser ganska tydligt vilken väg som är
den absolut smartaste att gå för min egna del....
Vi behåller försäkringen, och försöker istället framledes vara mycket
mer smarta och kontrollerande, och mjölka det som går ur detta
företag, och prata med sjukhuset först om vad dom tänker debitera.
Och sedan så har dom i sina filer exakta belopp har vi nu fått reda på,
vad de olika försäkrings-bolagen betalar för olika situationer.... Och
ser man då att en grej kostar, som i detta fallet, 198.000 baht (mitt
hjärtflimmer), så kan jag ju snabbt köpa en biljett på 30.000 baht, och
åka hem, och få det fixat näst intill gratis..... exklusive
levnadskostnader förstås...
Nu på fredag så kommer livet att återgå till det normala igen, ty då är
flera gubbar tilbaka här i djungeln igen. Lasse S, kommer hit ifrån
Phuket, och Ingemar A. Kommer hit på sin vanliga 5 månaders-vistelse.
Och då skall vi träffas ihop med York, och tjöta tjafsa, och slafsa i
oss lika lättsmält som lätt-drucket på lunchen. Blir kul att höra sista
skvallret och nyheterna...
Handskak
Chaiyaphum MMDCLXXV, Thailand
5 november 2016
85,6 kilo - (0 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 3.909 (uppåt)
Alla politiker är desamma överallt,
dom lovar att bygga en bro,
även om där inte finns en flod!!
Idag torsdag, inte onsdag, så träffade jag Khon Sawan-gänget för mat
och andra upptåg. Anders nykommen hit ner, började sin vistelse med att
bli dag-vill, och trodde torsdag var onsdag, och fick med sig hela
gänget på det upptåget. Men han kom till sans och balans snart igen som
tur var.
Vi möttes 11.30 på Bens Bar, och fick en gör-trevlig lunch med
Anders D. Bengt S, samt Ron (Mr Ottawa), de hade alla 3 sina fruar med
sig. Så det blev en trevlig stund. Det roliga som jag såg det, var att
det fanns inte en endaste thaimats-tallrik på bordet. Jag säger bara
det,, om Yongan hade varit med, så hade thai-kulturen bevarats ända in
i döden.
Men jag, Anders D. och Sjö-Bengt, vi alla käkade pork-steak med
potatismos, samt sallad. Jag drack 2 glas vin till maten, och det satt
gott i hjärte-trakten tror jag!! Jag vill ju inte slafsa varken sprit
eller öl fortsättningsvis. Jag får unna mig ett glas vin eller två, de
få gånger som jag är där nere på baren... Ron, Ottawa-gubben käkade
pizza, samma som de 3 damerna också gjorde..
Jag tror att damernas val av pizza är deras rädsla för falangmat. Men
pizza känner ju dom till. Maten var snart uppäten, och vi drog iväg
bort till Amphue. Damerna, dom hade ju frågat Yongyut om hon trodde att
vårt amphue skulle acceptera att fixa hai ID-kort till dessa gossar
ifrån ett annat område. Yongan visste ju inte, men tyckte att dom kunde
väl pröva och fråga!!
Men det visade sig snart att vårt amphue inte alls var i stånd att
kunna hjälpa. Jag tror att dom helt enkelt inte var registrerade här,
och därför så utfärdar dom heller inte dokument. Kanske inte så
konstigt. När vi var där, så blev det glädje ty där satt Ingemar
(cheeta) och Fa, hans fru. Och ta mig fan lite längre bort satt Bill,
amrisen som var med min granne Dan i Korea på semester. Han var där med
sin fru Geet.
Vi fick lämna lokalen i alla fall efter en styv halvtimme, när dagens
palaver var över. Vi stack nu upp till Immigration, dessa Khon
Sawan-gubbar ville gärna se sin nya Immigration, dom liksom jag,
slipper ju Khon Kaen, och 10 mils åkande ena vägen fortsättningsvis.
När vi kom fram, så hade Sjö-Bengt ett ärende faktiskt.
Ibland undrar man vilka underliga saker som kan hända i dessa länder.
Han hade köpt hemma i Sverige ett non immigrant ”O”-VISA based on
marriage. Det var ett 1 års-VISA, och därför ett med multiple entries..
Han skulle ju då få 90 dagars vistelse i Thailand, automatiskt av
immigrant-killen på flygplatsen vid ankomsten.
Immigrant-killen där, skrev för hand i hans pass Non Immigreant ”O-A”,
och det är en jäkla skillnad. Ty med ett O-A, så kan man rapportera
varje 90 dagar vid sin lokala immigration, medans man med ett rent
”O”-VISA, måste ut ur landet på en s.k. VISA-run var 90:e dag, för att
få 90 nya dagar, och det är ju inte speciellt roligt...
Men nu med detta nya O-A, som immigrant-killen hade kladdat dit i
passet, så undrade ju Sjö-Bengt förstås hur han skulle göra.... Och nu
kommer det fantastiskt konstiga, som antagligen bara kan hända i dessa
länder, där man lär sig köra bil allt efter man blir erfaren.. Samma på
arbetsplatserna tydligen. Immigrant-tjejen på detta nya kontor, som vi
kom fram till, och som jag då visade dom, hon ”rättade” till för hand i
passet, tillbaka till ett Non Immigrant ”O”, och det var helt korrekt
gjort av henne.
Men nu började cirkusen på fullt allvar. Tjejen talade om för
Sjö-Bengt, att han kunde komma tillbaka den 10:e december, för att få
90 nya dagar. Och det skall sägas, det är helt och hållet emot alla
thailändska lagar som finns. Bengt pratade med dom, och Bengts fru
pratade med dom, men dom insisterade på att han kunde komma tillbaka
för att ”förlänga” sitt VISA den 10 december.
Och med detta sista så förstod ju jag i alla fall, vilken nivå på
kunskaperna som personalen har på detta nya ställe... Man förlänger
INTE sitt VISA, man förlänger sin tillåtelse att stanna i landet med 90
dagar, VISAT var ju 1 årigt, eller hur? Men det skall bli jäkligt kul
att se hur detta avlöper, ty jag har en liten snärjande känsla, av att
Bengt nog INTE skall 90 dagars rapportera den 10 december.
Utan jag tror att den unga immigrant-tösen nog skall göra ett
uppehållstillstånd för Bengt. Och kan hon göra den grejen, så kan ju
Bengt skatta sig lycklig. Hoppas bara han tar med sig foton i plånboken
ifall så är fallet... Ja vi får se hur detta kommer att avlöpa..... Jag
rapporterar vidare i allt detta.
Vi avvek sedan, och körde tillbaka ner till Bens Bar, där jag hade min
moppe, och sedan så skiljdes vi åt för denna gången. Men som
vanligt,,,, skittrevligt och snälla killar. Anders D. bjöd på min mat,
och man måste vara tacksam för den generositeten. Tack för maten,
kamraten i spenaten...
Handskak
Chaiyaphum MMDCLXXIV, Thailand
4 november 2016
85,7 kilo - (0 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 3,898 (neråt)
De som är för smarta att engagera sig i politik,
blir bestraffade genom att bli styrda av de som är dummare!!
Att som en ganska rörlig och energisk pensionär bli sittande här
dagarna i ända framför datorn, är ganska trist. Dessa dagliga avbrott
jag har i mitt liv annars, med cykelturer och social samvaro med
Yongyut och kamrater, är ju oerhört viktigt i en människas liv tycker
jag.
Jag sitter här och vet att jag skall vänta i 14 dagar, innan jag kan
starta min motion igen. Fan jag vet ju inte ens om jag är bättre eller
frisk nu heller för den delen. Tycker mig känna av den där envetna
smärtan i matkanalen ner till magen fortfarande..... Enligt vad doktorn
sade till Yongyut, så tar det sin tid att bli av med den smärtan.
Men jag vet inte om han säger så bara för att slippa prata om det mer,
vissa läkare är ju sådana. Jag menar istället för att säga, JAG VET
INTE,, så himlar dom och pratar någon svårtydbar skit, som kan
missförstås, och så slipper dom handskas med det mer.
Tänk om mina besvär i matkanalen inte ens har med hjärtat och
hjärtflimmer att göra alls. Kanske det är magmunnen trots allt, som den
förste läkaren var inne på.... Det vore ju grannt... Spendera 200.000
baht på hjärtat, om det nu inte ens var det som var problemet. Men så
tänker jag....
Det var ju faktiskt fel på hjärtat i och med att jag hade förträngning,
så det är ju inga bortkastade stålar trots allt. Men vi får välan se
hur detta går. Blåmärket vid ingångshålet i ljumsken, blir bara större
och större känns det som, och blåmärket på insidan låret nedanför
ingångshålet, blir också det bara större och större.... Det är onsdag i
skrivande stund, och det var i lördags operationen skedde, så man
tycker att blödningen skulle avta i operations-såret...
Och sedan tänker man, är det så jävla smart att kasta in medicin på
stört efter operationen, alltså antikoalugerande (blodförtunnande),
vore det inte smartare att vänta med den grejen tills såret läkt sig
lite grand, kanske 3 dagar senare eller nåt sånt??? Ja läkare är man
inte, så det är säkert inget sunt förnuft i det jag säger...
Idag onsdag så är det meningen att Anders D. Med familj och grannskap
skall komma ner till Chaiyaphum, för Anders är avundsjuk på mig för att
jag har thai ID-kort och inte han. Så han hade stegat in till sitt eget
Amphue i Kohn Sawan, men dom hade inga resurser till att klara biffen
där.
Så Hans fru ringde Yongan, som föreslog at dom skulle pröva vårt amphue
här i Chaiyaphum, kanske dom ville hjälpa till i ett sådant här fall...
Detta är ju inte alls säkert, så han får la hålla tummarna. Annars är
det ju en himla kul grej att jag halar fram mitt ID-kort varje gång vi
ses, så får han titta i månen efter sitt, hahaha!!
Handskak
Chaiyaphum MMDCLXXIII, Thailand
3 november 2016
85,7 kilo – (0 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 3,915 (uppåt)
Vi fängslar och hänger småtjuvar,
medans de större skurkarna blir utnämnda och inröstade,
till höga allmänna ämbeten!!
Forts. Från förra kapitlet... Chefen kom med ett anbud och en fråga
först, hur mycket har falangen? Ja sade Yongan vi har totalt 158.000
baht..... Bra sade han då, ni betalar 158.000 baht, och sedan är allt
klart, och ni kan åka hem..... Vi blev ju skitglada, men det var inte
klart ännu. Yongan stack iväg till banken och tog ut alla stålarna, kom
tillbaka, och då säger kassörskan.
Du ger mig 153.000 baht, så skall alla vara glada, tydligen hade det
hänt något under tiden Yongan var på banken... kanske dom tyckte synd
om denne aningslöse och penninglöse falang, haha!! Yongan langade fram
stålarna, och efter en bastant avslutande McDonalds, så tog vi bilen
hem till Chaiyaphum igen....
Men som sagt var, heder till den som skall hedras. Yongyut fick
sjukhuset att gå ner ifrån alltså 198.000 baht ner till 153.000 baht,
Yongyut klarade hela 45.000 baht i rabatt för oss, Jäkla bra jobbat
Yongan.... Hon var dock lite orolig att hon hade fått mig att tappa
"ansikte" lite sade hon!
Jasså vad då frågade jag? Jo jag sade ju till dom att falangen inte
hade så mycket pengar, var pensionerad och fattig!!! Men va fan Yongan,
kan du spara 45.000 baht till familjen, så får du säga vad du vill, du
kan t.om säga att jag har gonorre´.....
På hemresan där i bilen så berättade Yongan följande som hade timat sig
igår kväll medans jag sov på ”vaket”, och Yongan sov ensam där uppe på
vårt rum.... Hon hade talat med sin mamma, alltså Jai Paengtha. Hon
hade sagt till Yongyut, att hon ville att Yongyut åkte hem senare till
byn, och hämtade mammans guld, som hon hade i madrassen eller var nu
thai gömmer sitt guld...
Jag vill gärna att falang skall stanna ”länge” säger hon på
Isaan-språket, ta mitt guld och sälj det... jag själv vet inte hur jag
skall känna, eller hur emotionell jag skall vara, men nog fan gör detta
att man får en känsla i alla fall av tillhörighet. Jag vet att en massa
knepiga typer ”söderut” är misstänksamma, och egentligen har noll
riktiga relationer själva till thai.
Och kanske säger på stört då att min svärmor gör detta för att klara
livhanken på mig, så dom skall kunna mjölka mig i 20 år till.... Vill
man leva ett pisseliv som många av dessa herrar gör där nere, så skall
man definitivt tänka så. Vill man dock istället ha ett lite mer
innehållsrikt och positivt liv, så kanske man skall ta detta för vad
det är,
Jag i alla fall inbillar mig att det faktiskt är ett kvitto på att allt
det jag gjort nu under snart 9 år, har varit rätt och riktigt i de
flesta fall, och att dessa thai i släkten, på sitt sätt kanske faktiskt
gillar mig... OK vi snackar ju inte mycket med varandra, eftersom ju
språket ligger emellan oss som en barriär. Men kanske alla mina
hundratals cykelturer dit ner till byn, med mat och med hembakta
prylar, plus att jag tar hand om Namkaeng och Yongan, kanske gör att
dom faktiskt gillar mig. Jag inbillar mig det i alla fall...
Ja detta lär ju bli en otrolig historia igen. Det verkar att för den
minsta lilla grej jag skall göra i livet, så finns det alltid nåt att
skriva om. Kanske ödet har det så inrättat, att när man registrerar en
hemsida på intenet, så medföljer det problem ute i verkliga livet, bara
så man skall kunna ha nåt att skriva om på sin hemsida, usch hua hemska
tanke.
Avslutningsvis, så ger jag Er härmed min medicin-lista totalt sett, den
innefattar ävenledes blodtryck, och diabetes-medicinen då, samt också
för hjärtat..... Allt som allt, så är det då som jag stoppar i mig
dagligen nu då;
Har någon något att tillföra, rörande Wharfarin kontra andra av samma
sort, så får ni gärna skriva om detta. Ibland undrar man om dom inte
kör med gamla mediciner, för dom helt enkelt inte vet bättre här.. Men
berätta gärna om det ni vet, eller om ni har sidor på internet där jag
kan läsa... Wharfarinet lär ju vara starkt, och ”skall inte ätas livet
ut”?? Men här i Thailand, så blir jag inte alls förvånad om dom ger mig
detta tills dö-dagar...
Ja tur att man inte är speciellt sjuk i alla fall, med tanke på alla mediciner man stoppar i sig, hahahaha!!
Handskak
Chaiyaphum MMDCLXXII, Thailand
2 november 2016
85,7 kilo - (0 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 3,910 (uppåt)
Istället för att ge politikern nycklarna till staden,
så borde man nog byta lås!!!
Forts, från förra kapitlet... De gick iväg och jag satte mig att kolla
Law and Order SVU på datorn, allt i akt och mening, för att vänta på
avgång ifrån sjukhuset, och se vilket belopp jag skulle betala, torde
välan vara runt 10-max 20.000 baht tror jag- Efter en styv timme, så
knackade det och 3 sköterskor kommer in med stora lenden, en
papperslapp som dom skrivit 197,478 plus lite kladd,,,,
Och jag sade, ni har satt komma-tecknet på fel ställe,,,,,
19.747,80,,,, Nä sade dom samstämmigt,,, "neung sähn", "ghaoo meuhn
baht". Alltså dom sade, att vad som restade att betala för min egna
del, var 197.478 baht. Jag kan ju lugnt säga att både pulsen,
blodtrycket, hjärtrytmen, blodsockret, och kolestorolet, flög samtidigt
i höjden på mig.
Secken jävla katastrof... Nänänänä sade jag aldrig i livet,
försäkringsbolaget tar undersökningen, plus första ingreppet... men de
visste ingenting dessa töser, utan ville bara informera mig. Vad vår
försäkringskille hade gjort här på sjukhuset, när han kom hit igår vet
jag inte, men han berättade stolt i går, att han hade ”förhandlat” med
dom.
Ja med sådan förhandling till, så dör la jag... Jag fick ringt ner
Yongan hit till avdelningen, och hon är nu i skrivande stund ner till
avdelningen på sjukhuset, och pratar med dom. Just nu så ringde hon,
och vill att jag skulle vara lugn, hon har nu kontakt med
försäkrings-bolagets kille, som ju var här i går och pratade med
sjukhuset. Han menar på att något är fel här, och lovade att komma hit.
Nu har det gått 1 timme, Yongan kom tillbaka, och vår lilla dam
(Yongan) är verkligen på krigs-stigen, och det är gött att se. Ty även
om man kan säga i många lägen, när det gäller att värdera saker och
ting i livet, att ”det är bara” pengar”, så är det jävligt tungt att gå
ifrån att vara otroligt glad för att bara maximalt betala 20.000 baht
(5.000:-) till att åka på den rejäla summan av nästan 200.000 baht
(50.000:-)
Yongan har nu pratat med försäkringsbolaget, och dom svär sig fria, och
säger att sjukhuset har ljugit om beloppen för dom, och dom vill inte
betala mer. Så Yongyut gick nu på sjukhuset med detta, och kunde t.om.
peka ut den dam som nämnde beloppen för Yongyut igår... Så nu ligger
bollen hos chefen på sjukhuset, Yongan sade till dom att vi kan inte
betala detta hissnande belopp, det funkar bara inte.. Så dom skulle
återkomma till oss....
Nu kom Yongan tillbaka igen, chefen gav oss 172.000 att betala, han
gick alltså ner ifrån 198.000 nästan 16.000 baht ner.,, Vi tar resten
på avbetalning under 1 eller 2 månader... Jag satt och väntade på
rummet, på att Yongan skulle fixa detta elände då.
Till slut så vill jag själv gå ifrån rummet, och packa ihop, dra iväg
dit ner till betalningsstället också. Allt gick bra, personalen som
varit go hela tiden fick beröm av mig, och de tyckte att jag varit en
go patient också... En av de söta töserna (alla var söta), valde att
följa mig ner ifrån operations-bevaknings-rummet ner till kassan, så
jag skulle hitta.
Yongyut satt där nere med bankboken i högsta hugg, och hon berättade
att de hade haft lite av en polsk riksdag där (Nä Yongan vet inte vad
en polsk riksdag är). Chefen vägrade att komma ut och prata direkt,
utan skickade hela tiden sina ombud sade Yongan. Men han var en snäll
kille sade hon. NU var det definitivt dock bestämt, att vi skulle
skulle försöka att lösa denna avbetalning. Forts. i nästa kapitel...
Handskak
Chaiyaphum MMDCLXXI, Thailand
1 november 2016
86,1 kilo - (0 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 3,875 (nedåt)
Jag har kommit till den slutsatsen,
att politik är en alldeles för allvarlig sak,
för att kunna låta hanteras av politiker!!
Forts. Från föregående kapitel.. Han höll på med detta under, tror jag,
nästan 30 minuter, och under hela den tiden, så var jag så pissenödig
så jag trodde jag skulle spricka, jag har aldrig i hela mitt liv varit
så pissenödig förr. Det det tog bort mycket av det tvivelaktiga nöjet,
att ligga där med en kamera upp i hjärtat...Jag var helt enkelt tvungen
att avlossa några centilier, annars hade jag dött där på
operations-bordet.
Efter 7 sorger och åtta bedrövelser men en underbar operation, så sade
läkaren till att det var klart, och han ropade till sköterskan att
hämta pisskärlet. Och den njutningen var nästan av sexuella mått kan
jag säga, där jag låg och kunde lätta mig på operations-bordet. När det
var klart, så ställde sig läkaren vid min sida, och visade bilder på
TV-skärmen hur mitt hjärta såg ut innan ingreppet och visade på
förträngningen.
Jag kunde ju se att ordet förträngning var helt malplacerat i detta
läge, för att beskriva hur det såg ut. Han visade nämligen på ett
ställe där det var mer stopp än förträngt. Det rann i stort sett noll
blod igenom där. Han visade sedan på vilken väg han tagit för att komma
dit, och visade sedan hur det såg ut efter det att han öppnat den
kanalen till mitt hjärta.
Så han verkade nöjd med att ha gjort ett bra jobb, läkaren alltså, och
han var nog glad också att han gjort mig nöjd... Dom körde mig sedan
till detta rum som jag beskrev tidigare. Här rullar det runt 6-7
kanon-söta flickor på avdelningen, och alla så undrar dom vad dom skall
kalla mig, alltså tilltala mig med. De frågade ju Yongyut om detta. Hon
sade till dom att gego gick bra, och "lung" (farbror) gick bra, men
kalla honom inte "poojai", då surnar han till, menas tydligen gammal
man, och vem fan vill bli kallad för det?
Alltnog, Jag fick iväg Yongyut på hennes första uppdrag efter
operationen, och det var att rusa ner i högsta fart, och inhandla en
triple cheese med pommes och cola. Jag hade inte ätit på hela dagen,
och var svinhungrig. Jag fick först ”nådiga nicken” av läkaren, normalt
sett så gillar dom inte att ta in utombys mat in på denna slutna
avdelning på sjukhuset.
Men min bön om att Chaiyaphum inte har någon McDonald, den klingade
inte ohörd som tur var. Yongan kom tillbaka 30 minuter senare, och med
en andakt värdig i jämförelse med pisse-stunden inne på
operationsbordet tidigare, så åt jag sakta sakta upp den måltiden. Jag
kunde inte ens prata under tiden jag åt detta goda..
Nu hade jag runt 5 timmar framför mig att avvakta innan jag fick gå upp
ur sängen, och det blev sega 5 timmar, att ligga där på rygg, som jag
hatar skall sägas, under denna långa tid gjorde att hela kroppen kändes
öm... men det gick bra och till slut, så kunde jag sätta mig här vid
datorn, och skriva av mig vad som timat sig fram tills nu. Klockan har
nu passerat 22.24, och jag skall gå och nana natt här på sjukhuset.
Fick en fin natt på sjukhuset, inga problem. Fick 2 mackor plus kaffe
till frukost, och satte mig vid datorn. Först så kommer medicinkillen
in med översättningstjejen, och så går de igenom medicinen Wharfarin
som dom ger till mig fortsättningsvis, Verkade bra så klart med all
denna service. Forts. Nästa kapitel....
Handskak