GTG Shipping, Thailand

Transport av Ert bohag/flyttsaker till Thailand? Kontakta mig på min mail här; chaiyaphum@glegolo.com

Skeppa styckegods pallar, eller hel containerlast. Välkomna med Era förfrågningar

Läs gärna följande artiklar om transporter skrivna av mig, klicka på forum Sawatdee eller direkt här på hemsidan, under menyn upptill, Transport och flytt!


Chaiyaphum MMDCC (2.700), Thailand

30 november 2016

86,5  kilo -

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 3,886 (UPPÅT)



Som den vuxne hunden är,
kommer valpen att bli!!

Så skriver jag då november månads 2016 sista kapitel. Och december väntar strax runt hörnet. Det har varit härliga 2.700 kapitel skrivna allt sedan juli/augusti 2008, då jag började detta berättande. Många kapitel har varit dåliga, många fler har varit släta, flacka, och till intetsägande, men hyggligt underhållande, och flera har varit kanonbra känns det som.  Får man ge självberöm, jag tänker på jante lite grand??

Överhuvudtaget när man tänker på det, och läser det man skrivit under årens lopp, så blir det faktiskt som en gubbe sade, lite repetitivt i sin utformning! Men det är nästintill omöjligt att undvika att repetera sig, enär berättelsen handlar om en kiile och hans familj, som bor på ett och samma ställe under snart 9 års tid. Så, man får väl ta det goda med det onda, och fokusera sitt läsande på just ”dagens kapitel”, och inte tänka tillbaka på tidigare skrivande så mycket..

Men vi kör på, att skriva är att leva tycker jag, och utan mitt skrivande, så reduceras jag bara ner till en ”växt” eller ”planta”, som stannar på en och samma plats under hela min levnad, och aldrig ser eller märker, eller ens undrar över sakers tillstånd runt omkring mig... Så låt oss drömma oss bort, fantisera som dårar, och skriva ner det för andra att läsa och kanske uppskatta.

Ty utan läsare så blir skrivandet säkerligen inte lika roligt, och ens givande tror jag. Vetskapen att det sitter människor och läser det man skriver är kanon-kul. Och vetskapen att det t.om. finns människor som läser det man skriver och hatar varenda ord som man skriver, gör en ännu starkare i sin förvissning om att skriva stärker en i sitt liv, garanterat..

Nu idag så skall jag och York ta oss ner till en läsares ”hem-by”, alltså hans frus hemby då. Ty de bor i Sverige på heltid. Men jag tycker det är kul att finna byar som andra läsare har förbindelser med. Och i detta fallet (Rolle), så blir det din by som får påhälsning. Dock skall det sägas direkt att jag inte har mycket kött på benen ifrån dig att gå efter.



Du pratar om byn Nong Phai, men Nong Phai är i själva verket i stort sett ett distrikt som innefattar en mängd olika byar. Jag googlade google Earth där man kanske kunde finna Nong Phai, och jäklar vilket stort område. Nu sade du att fruns by var Nongra, vilken med den stavningen inte existerar faktiskt.. Så jag har gjort foton via streetview på google earth, och har lurat ut hur jag kan ta mig till Amphue Muang i Nong Phai.

Vi får sedan ta det därifrån ner till denna by vid namn Nong Ra, som du kallar den. Den kanske är så liten, så google earth inte ens känner till den. Jag rapporterar vidare i morgon, när detta vådliga äventyr är över. Men en sak är säker, det är för jäkla kul att ge sig ut på tur med moppen, och leta efter saker och ting... Detta i stark konkurrens med att sitta vid datorn hemmavid och jobba,,,

Nu står Yongan här utanför, med cykeln i ena handen, telefonen i den andra, och skall återigen bort till sitt ställe, där hon fiskar snäckor.... Hmm frågade jag; - ”igen”???? Ja svarade hon, jag skall bjuda min kamrat, och sedan göra till mamma och Baloo. Ja OK låter trevligt, ett käckt mord-vapen du har där Yongan i dessa snäckor... –”Ding dong falang”,,,, hörde man bortåt vägen, när hon snöpte på munnen, och stack iväg med cykeln..... Hahahahaha!!!

Handskak

Chaiyaphum MMDCXCIX, Thailand

29 november 2016

86.3 kilo - 85,7 kilo (43 km) 150 minuter

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 3,866 (uppåt)



Ilska utan makt,
är dårskap!!

Talade med en kille för inte så länge sedan här I Chaiyaphum. Jag kom att tänka på det nu när jag läste på ett ställe på internet, om en kille som skulle flytta till Chaiyaphum, söder ifrån!! Denne kille som jag själv pratade med, hade ursprungligen kommit ifrån södra delen av landskapet nedanför Bangkok, strax norr om Hua Hin.

Han hade bott här nu när vi träffades, i Chaiyaphum i styvt 14-15 år, och han och hans thai-fru hade uppfostrat ett thai-barn (dotter) här i Isaan. Han berättade att han då när det begav sig, var högst tveksam till att flytta hit upp, mestadels beroende på allt skitprat ifrån sina kamrater, som visste allt och ingenting om Isaan, och folket här.

Och varningarna ifrån deras sida visade inga som helst gränser. ALLA i Isaan var tjuvar, lata oduglingar, vars enda syfte för levnad, var att lura av falanger pengar!! Detta till trots, så flyttade denne engelsman (Steve) hit upp, och han berättade följande, som jag lade på minnet.

Det började med att svärföräldrarna krävde GBP 30.000:- (SEK; 345.000:- eller 1.332.000 baht) i hemgift, Steve vägrade förstås, och sade till dom att först och främst så var detta ett bland-kulturellt äktenskap, där BÅDAS sidor skall respekteras, och för det andra, så kommer nog hans vilja att visa respekt, att komma i dagen, under åren som komma skall.

Han menade på sade han, att han får ju ställa upp vid allehanda problem och saker, och som händer i familjen. Så han kommer att bli synad i sömmarna rejält. Men han vägrade i alla fall, och de fick ge med sig godvilligt eller motvilligt, Steve var inte riktigt säker!!



Nu under årens lopp, så har vi utvecklat ett samarbete som är rent av fantastiskt, båda mina svärföräldrar jobbar ganska ofta för mig, jag betalar dom rikligt, och dom är jättenöjda att få inkomster på det sättet. Jag har också vid flera tillfällen köpt saker till dom, som dom kan använda vid att skapa sig en försörjning, t.ex. typ en mindre traktor, och också ett antal grödor... På detta sätt, så blir det inte att dom bara lever på mig, utan de lever på eget arbete, och alla känner sig nöjda i familjen.

Men de största problemen var vår baby. Den var väldigt liten, typ 9 månader när vi flyttade hit, och det dröjde inte många minuter innan indoktrineringen (hjärntvätten-kultur-inlärningen) startade från mina svärföräldrars sida, och även de andra familje-medlemmarna. Det blev till slut riktigt olustigt.

Vi hann inte mer än komma innanför dörrarna jag och frun, vi hade typ varit och handlat, eller varit på tur i national-parken, så stod alltid någon i familjen innanför dörrarna, och plockade med sig dottern hem till sig. De verkade dyka upp plötsligt som spöken, det var riktigt kusligt faktiskt.

Dom nästan förföljde vårt barn i sin iver att göra en ”thai” utav vår dotter!! Det gick t.om. så långt, så en dag, så tog jag vår dotter ut på en riktigt lång promenad bort till nationalparken som vi har. Jag ville ha dottern för mig själv, och slippa känna denna ”närvaro” av familjen runt mig och vårt barn. DÅ plötsligt ut ur absolut ingenting dyker svärfadern upp, tillfälligtvis bara passerade förbi. Fan va jobbigt det var.

Jag fick också reda på till slut att mormodern (svärmodern) höll hov med vårt barn, där hemma under sitt eget tak, och lärde barnet att waia till kungen, och waia till kungen t.om. på sedlarna/pengarna... och också så klart waia till Buddah-statyerna.. OCH 9 månader gammal, så lärde de henne t.om. att sopa golvet i sann thailändsk andra.. 9 månader gammal!!



Min fru,, berättade Steve,, gjorde till sist klart för familjen, att det fick vara nog nu, slutade de inte, så skulle vi flytta därifrån för gott. Detta efter det att familjen i stort sett kidnappade vår dotter utan vår vetskap, vår dotter lekte flera gånger ute i vår trädgård, dottern bara försvann ifrån vår tomt, och vi blev hysteriskt oroliga.

Vi fann till slut dottern hemma hos en moster, som helt sonika hade hämtat henne, utan att säga ett endaste ord. Jag blev vansinnigt arg, därav anledningen till att min fru tog mod till sig, och satte ner foten mot sin familj!! Efter denna sammanstötning, så fattade till slut familjen äntligen att detta var ett bland-kulturellt äktenskap, och att inte enbart Isaan-kulturen skulle gälla.

Vi kunde bo kvar tills denna dag, och allt förblev helt OK, de visar respekt för vår familj, där jag är huvudmannen i familjen, så som det skall vara, och inte svärfadern. Vad min fru gör hemma hos sina föräldrar, alltså kysser pappans fötter, det skiter jag i, men i min närvaro i alla fall, så fungerar detta riktigt bra.

Vi båda får våra kulturer tillgodosedda, så helt OK. Ja snart 15 år till ända, och jag ser fram emot nästa 15 år av mitt liv här. Nu de sista 7-8 åren, så har också antalet falanger ökat markant, och det gör det mycket enklare att leva här också, avslutade Steve med ett grin, och en stor sejdel med öl i ena näven, prisandes Bens Bar i Chaiyaphum...

Handskak


Chaiyaphum MMDCXCVIII, Thailand

28 november 2016

86,9 kilo - (0 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 3,856 (uppåt)




Likt det bästa vinet förvandlas till den skarpaste vinäger,
så förvandlas den ädlaste älskaren till din värste fiende!!

Jag hade en bakar-dag idag lördag den 27 november 2016. Jag bakade vörtbröd, och som vanligt så blev resultatet lite halvt om halvt nedslående. Limporna hade grymt svårt att behålla höjden inne i ugnen, och sjunker, så att mackorna blev väldigt smala och inte alls breda.

Visst smaken var kanonbra, inget alls att klaga på, men man vill ju även att brödet skall se normalt ut, och inte som tillplattade te-kakor typ. Men jag får nog ge mig, och handla på mig en mixer till slut, så den får jobba med degen i 10 minuter, jag petar ju mest omkring degen i 90 sekunder, och sedan får det vara bra...

Det funkar bra med vetemjöl, inga problem, men så fort som rågsikt kommer in i spelet, så händer detta, år efter år efter år.... Jag får nog fråga rågsiktens "Doktor Phil" om hjälp i detta, och se om han har några tips till mig. Vem han är?? Ja Dan, amrisen förstås... Han vet ju det mesta om bakning. Problemet är ju bara att han aldrig slutar prata om det. Fattar inte att man bara är lindrigt intresserad, inte sjukligt intresserad precis...

Namkaeng och jag har käkat flera stycken vörtbröds-mackor med skinka idag. Hon gillar skinkan med senap, men hon gillade inte Edamer-osten till. Annars brukar ju thai backa för falang-skinka och senap, speciellt senapen. Men ung-fan här, hon verkar bli mer och mer öppen för nyheter, vilket jag tycker är kanonbra!!Det fins kanske hopp för ett nytt Thailand via deras ungdomar??

Annars började vi dagen i morse tidigt (kl. 07.15) med att hojja, jag och Yongan. När vi hade cyklat 11 km, så började hon yra om att hon var hungrig, och ville köpa käk vid nästa ställe... Men va fan sade jag, vi är ute och motionerar, äta kan du göra hemma.... och sedan fick vi stanna för att hon skulle pissa igen, hon har Isaans minsta blåsa tror jag, helt hopplöst. Hon hade nu då redan pissat efter 6 km,s cykling!!

Jag tror att i fortsättningen så cyklar jag själv, eller med Ingemar, orkar inte dra omkring på en thai, även om hon är min goa fru, som aldrig motionerat i hela sitt liv förut. Fan det känns precis som om man får dra henne i en sele, så sakta går det ibland. Damen är 42 år ung, jag är 65..... Vem sa att ålder är bara en siffra...? Ja i vissa fall så kanske det stämmer, och i andra fall,,, kanske inte!!



Det är himla kul faktiskt med min hemsida, ja den på www.glegolo.com  Jag går in och kikar om jag lyckas hålla intresset vid liv, och visst fluktuerar det, men inte speciellt mycket. Nu i oktober, så hade jag i snitt hela 415 st besökare/läsare/dag. Och det är ju skrämmande roligt. Nästan dubbelt mot förra året...

Visst har jag förstått att det kanske ”rör på sig” besöksmässigt lite grand, ty jag får mer och mer email till mig ifrån olika läsare. Och det är riktigt jäkla kul att folk hör av sig. Vi alla har ju det gemensamt att vi har Thailand som samlings-grej oss emellan. Så ju mer man får prata med dessa folk, ju mer kan man ju lära sig om olika människors liv, och deras relation till Thailand och sina fruar.. Och visst, många som hör av sig har också frågor om transporterna ner till Thailand, och det är ju kanonkul...

Ju mer jobb, ju snabbare blir huset färdigbetalt. Trots att jag "förlorade" 153.000 baht till sjukhuset med min operation, så är jag ändå nere nu på exakt 323.000 baht kvar att betala.... Det känns underbart,,,, Sedan man man börja sikta in sig på att handla in en bil, att bygga en car-port, samt bygga det där lilla extra-rummet uppe på balkongen, så Yongan kan ha sitt krypin däruppe, med all sin skit och sitt skräp, och sina sy-prylar.

Det kommer att bli riktigt fint när jag blir av med dom sakerna... Stundtals så ser det ut som en rövarkula när hon är igång, och varje gång som jag tar i en sak som bara ligger och dräller, på ett bord, på en stol, eller på golvet, vilket är en populär lagrings-plats för en thai, så blir alltid svaret till mig;

"my job , I am not finished yet"!!!!!Jag har hört det till leda i flera år nu, ty jag vet ju att det är kod-orden för att på ren svenska; "ge fan i skräpet, mitt skräp, jag orkar inte hålla koll på sådana oviktiga saker, tjötig falang, varför tjöta om ordning och reda, när det finns MAI PEN RAI".....

Handskak


Chaiyaphum MMDCXCVII, Thailand

27 november 2016

86,6 kilo - 85,7 kilo (24 km) 112 minuter

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 3,853 (uppåt)



Likt kallt vatten för en törstande själ,
är nyheter från långväga från!!

Dagens, eller rättare sagt morgonens ”clou” blev ett jäkla strömavbrott. Jag gick upp klockan 04.30, satt och pillade vid datan, och innan jag ens hann börja med att arbeta, så plötsligt gick strömmen. Jag blev sittande där ett tag, gick upp och lade mig igen cirka 30 minuter, sedan ned igen, och fortfarande nu när jag skriver detta klockan 08.00, så är det strömlöst här.

Har fortfarande lite power kvar i datorn, så har kunnat se på 2 st TV-shower, men batteriet börjar bli nere i kapacitet nu, så jag får lägga av snart. Jag skall ut klockan 10.00 med Ingemar och hojja, och va fasen va tråkigt det är att bara vänta och vänta och vänta...

Jag lät Yongyut och svärmodern smaka på den utsökt goda ”Skagenröran” igår, bara lite grand, ville inte slösa ”pärlor”, ni vet! De tyckte samfällt att det var gott, men det vore bäst att blanda upp med chilli sade dom, och frustade förnöjt!! Jag sade som svar, ett ståndaktigt>;  -”detta var sista gången som ni 2 fick smaka på min Skagenröra, så glöm den”.....

Annars, så skall svärmodern tillbaka till ”byn” och äldsta systern igen. Yongyut bad ju om förlängning från torsdag till idag lördag, ty hon kände att hon ville ta hand om sin morsa nu när hon inte mådde prima. Ja jag fattar ju läget, så inte fan har man hjärta att säga; - ”Nä du, tillbaka med henne till byn, vi sade torsdag”... Ja riktigt så taskig får man ju bara inte vara!!

Yongyut har nu varit ett flertal gånger nere vid vattnet, och plockar snäckor och även lite krabbor. Just den sistnämnda produkten, krabbor, har stigit i värde rejält här säger Ingemar, vars  släktingar har skitmycket av dessa på sin mark. En av de yngre där som inget jobb har, han plockar krabbor dagarna i ända, och han får, sade Ingemar runt 70 baht plastpåsen för dessa.



Och priserna har även varit uppe vid 100 baht påsen. Dessa krabbor som är ett av livets höjdpunkter för en thai att stoppa i sin Som Tam, den kallas då förstås ”Som Tam Bopalaa”... Ja ni kanske kan tänka Er, de tar krabban/krabborna, lägger dom i en  mortel, och krossar dom lite halvhjärtat, och sedan åker krabbkött blandat med krabbskal, rakt ner i maträtterna.

Fy fan rent ut sagt vilken pissedålig mathållning thai har överlag här hos mig. Kom inte och säg att det är olika kulturer, och den ena kulturen är samma som den andra, och de är lika. För att titta på hur thai här i Isaan sköter mathygien, och allt övrigt med sin mat, så inser man när man bor här, vilka grisar dom egentligen är vad det gäller maten och hygienen.. Grisar med grismagar verkligen...

Men dom behöver ju inte stå ut så länge, ty att äta snäckor, krabbor, grodor, räkor, och fisk ifrån risfälten, DET är ju en genväg till cancer, och en ond bråd snabb död i förväg. Alla ser detta, men ingen ifrågasätter det sätt dom lever på..... Det är som om instinkten är starkare än viljan att överleva....

Dagen idag avslutades ståndsmässigt med en Porkchop beef, plus potatismos, och ett glas rött på Bens Bar. Fick ett gött tjöt på en dryg timme där, och sedan hem igen medans frun kände igen en....hahaha!!

Handskak


Chaiyaphum MMDCXCVI, Thailand

26 november 2016

86,1 kilo - 85,0 kilo (18 km) 118 minuter

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs:3.852 (nedåt)



Ilska är en sten,
kastad in i ett geting-bo!!

Idag gjorde jag och Ingemar (Cheta) en hygglig repa med våra cyklar. Efter lite hojjande hit och dit, så hamnade vi till slut på 21 km, vilket är helt OK. Sist under turen, så gick vi in till Suzuki och kollade in SWIFT-modellen. Jag fann ut att skillnaden mellan automatik och manuell växling var styvt 40.000 baht.

Försäljnings-priset ligger på runt; 442.000 baht manuellt. och automatisk växling ligger på styvt 480.000 baht. Och sedan kan man uppgradera som man vill. Det finns tusen och ett sätt att få priset att stiga till oanade höjder. Min egna ambition är dock inte att ha en massa bråte. som jag/vi inte använder, utan en enkel hyggligt säker bil, som ser bra ut samtidigt.

OK jag vet att James Bond aldrig skulle sätta sig i en Suzuki Swift, men va fan Glegolo från Järnbrott gör det med glädje, det är allt som betyder nåt i dessa tider... Så ifrån Yongyuts önskemål ifrån början, att ha en pick up, helst så jäkla stor som möjligt, så sade jag snällt men bestämt NEJ. Yongan fann sig snabbt i detta, och hon verkar glädjas nu med mig, när vi ser framåt, och drömmer om vår nya bil när huset väl är färdigbetalt...

Idag kom min julmat, och jag hämtade upp kylboxen som O Leary´s hade ”bussat” upp till mig ifrån Ban Phae (Rayong). Matvarorna var kalla och fina, och det var med glädje som jag körde hem dom till mig.

Jag och Ingemar (som var inbjuden lunch-gäst) denna dag. Vi fick lilla julafton i förtid, där vi smaskade i oss i all hast, ett otal skinkmackor med kaffe och vatten. Jag hade ju köpt vörtbröd, och det var lika jäkla gott som det var svindyrt, men för en gångs skull, så fick det gå denna härliga dag. 400 baht för en limpa vörtbröd (SEK;  105:-), så grymt livet kan vara ibland,,,



Så nu har jag det jag beställde, alltså skinka, vörtbröd, knäckebröd, 2 tuber med skinkost och räkost, Skagenröra samt5 en stor Edamer-ost kanongod.. Jag kommer nu att få härliga morgnar med kaffe och vörtbröd, och en go film på morgon-kvisten, efter det att man har publicerat sitt dagliga kapitel, samt svarat på nattens arbetsmail...

Reaktionen på min julmat blev lika omedelbar som kul. Kongo-Kent han ringde. och ville beställa han också. Så jag fick hjälpa honom att hitta rätt på deras hemsida. och göra en beställning, så nu skall väl den gubben vara nöjd och belåten strax, han också....

Risto, finnen ni kommer ihåg, han som spöade sin kärring, och sparkade sönder och samman deras bil, han har tagit sin resväska, och befinner sig nu nere i Vattenparkernas och national-parkernas paradis: Pattaya. Han har ju inga otidligheter i sikte alls, utan det handlar väl mer om normalt umgänge med kamrater, dricka kaffe, och stirra ut på utsikten över vattnet kan jag tänka mig.

Ja nu blir det bara att vänta, och se om detta löser sig eller inte. Han har ju 2 st söner här uppe (blandbarn då), som säger att dom inte vill att ”pappa kommer hem mer”. Så det är ju lyckat när ”finnar” dricker brännvin. Ja generaliseringarna är jävligt trista och korrekta, trots ”gängets” förnekande av dessa. Men vi med lite rutin vet, att livet skall levas, och livet skall generaliseras, det är det enda sättet att få ordning på det, och förstå livet till fullo, ”så det så”,,,

Handskak


Chaiyaphum MMDCXCV, Thailand

25 november 2016

86,1 kilo - 85,3 kilo (21 km) 122 minuter

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 3,855 (uppåt)



Ilska kan bli extremt dyrt!!

Jag finner det vara ytterligt tragiskt när människor man känner bara är borta, döda, och man sedan finner absolut ingenting i form av genmäle eller ett skrivet ord, ingenting om dessa personer. Alla dessa enorma mängder av människor, som inte formar ett skrivet ord i sina liv, aldrig skriver ner ett skrivet ord i sina liv.

Tänk all denna levnad, all denna levnadsglädje, all denna fantastiska personlighet, som alltid lyste upp omgivningen, när dessa personer kom till en sammankomst, till en fest och liknande. Medan dom levde så hörde man allt som ofta, när man frågade varför dom inte var med där eller där ute på internet, eller varför dom inte skrev ens ett email till någon annan, det alltid närvarande ordvalet; ”jag är inte så bra på att skriva”.

Vad denna tveksamhet och osäkerhet kom ifrån vet jag inte, men misstänker att vår fina svenska skola tog ”livet” av dessa människors ambitioner och kreativitet. Kanske dessa människor var ganska svaga på sitt sätt, hade kanske heller inga större ambitioner, och kanske hade en stor rädsla av att ”göra bort sig”, eller helt enkelt så klarade dom bara inte av att formulera sig.

Detta vilket jag finner vara ytterligt konstigt, enär samma personer kunde hålla tal inför andra, de kunde föra en rolig konversation bland andra o.s.v. Så varifråpn kom denna ovilja att sitta ner och skriva ord på ett papper eller ord på en dator??? En del av dessa människor hade jätte-tur i livet ty dom var så pass duktiga och framåt, så andra skrev deras historia, alltså typ journalister som berättade om sport där personen varit framträdande, typ Sura-Pelle, eller kanske varit en pionjär i vilda västern.......



Då fanns ju åtminstone personen ute på  nätet och kunde få ett nedskrivet eftermäle när andra människor sökte deras namn när dom vbar döda. Ja Gösta Andersson i Knutby... Ingen enda människa visste ens vem detta var 2 år efter det att han dött efter att ha levat i 82 år, och varit en alldeles utmärkt människa i samhället där i Knutby. Ja ”priset” för vår ovilja att formulera ord, och vägra skriva ner ord på pränt eller i datorn blir att man ENDAST finns på Eniro.se och Hitta.se  

Och sedan när man dött, så försvinner man bort även därifrån, och allt blir becksvart för Gösta Andersson i Knutby.... Vem var han egentligen, allt det han gjorde där är borta, och absolut ingen har en susning längre vem han var, secken jäkla pina att leva i 82 år, och inte ens en krusning på ”havsytan” gjorde han....

Nä, nu blir det till att skriva ännu mer, så att folk när dom söker på ens namn, skall ha massor av information om vad man pysslat med under alla ens levnads-år!! Fasen tanken att bara ha ett becksvart mörker som genmäle när man dött är ju skrämmande. Man känner ju att lite skyldighet har man väl, som människa och som ägare till en av världens största hjärnor bland djuren på jordklotet.

Skydighet och ansvar att använda vad naturen har försett oss med. Och OM tanken i från naturens sida, var att vi människor bara skulle sitta på våra händer, inget ansvar ta alls, och bara sova bort våra liv, så tror jag inte att vi gjort den besviken. Men jag tror personligen att naturen lika gärna i många fall, lika gärna kunde ha gjort gorillor av många av oss människor.

Gorillor som sitter på en bergs-sluttning och käkar löv, rötter, och lapar vattendroppar ifrån löven. Han tar sig ett nummer med jämna mellanrum den gamle ”vitryggen”, innan han återgår till sin vanliga dagliga huvudsyssla, nämligen att äta och sova. Och med detta så tar jag adjö, och ber oss alla att vi i möjligaste mån skall försöka att göra något ÅT våra liv, och göra nåt AV våra liv.

Ty även om vi kanske är "gamla, sletna, och impotenta," som Cornelis Vresviijk sjöng, så behöver vi ju inte hamna i koma bara för att vi fyllt 55 år, eller hur?? Så skriv ner Era tankar och funderingar, ni skall se och märka att efter bara ett kort tag, så tycker man att det är skitkul, och faktiskt mycket enklare än man trodde att skriva ord och meningar....

Handskak


Chaiyaphum MMDCXCIV, Thailand

24 november 2016

85,9 kilo - 85,1 kilo (26 km) 142 minuter

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 3,844 (nedåt)



En engelsman bränner sin säng,
för att fånga en loppa!

Fundera lite över om vems felet är, eller vilken kultur som är dingast, eller vilken person som är fel ute. Så här gick det i alla fall till..... Yongyut hade lagt en räkning på mitt skåp inne i mitt arbetsrum. Det var en räkning ifrån grannhuset, som vi skulle betala för grannen, som befann sig just nu i Sverige. Det var bara 40 baht, så inga problem. Ja ni vet man gör ju inte åt mycket vatten medans man inte är där...

Så jag frågade Yongyut igår på morgonen, ty jag tänkte åka och betala ihop med en massa andra ärenden, jag frågade henne ”Var är vår räkning då, så kan jag ta den samtidigt och betala”? Den har jag redan betalt, jag funderade inte mer på den saken ty det händer hela tiden här konstiga ologiska saker,.

Ja som i detta fallet, varför betalade Yongan bara vår egna vatten-räkning, när hon hade grannens också, som hon ju hade langat in till mig... Men som sagt var. Ologiska saker händer varje dag här i detta landet... Jag drog ut på stan, gjorde alla mina bank-affärer, och på hemvägen, så vek jag av och hoppade in till vattenverket, eller vad dom nu kallar denna avdelning i Thailand.

Som vanligt trevliga människor, men språkar inte ett skit engelska, töserna har gått långeliga tider i skolan, och säkert pluggat engelska minst 10 år av dom... men inte ett ord kan dom åstadkomma faktiskt. Det blev mycket tittande, och mycket pratande över min räkning, de vände och vred på den, och pratade mycket med mig. Jag som fattade absolut ingenting...

Till slut, så kallade de på den djärvaste av de unga töserna, en som vågade gå med mig upp till 2:a våningen, där deras data-avdelning fanns. Tjejen tog mig till en kille, som vände och vred på räkningen, och han frågade om mig, och jag sade att jag var granne och bodde på 476, alltså grannhuset, men skitsamma jag ville bara betala den jävla vatten-räkningen.

Killen blev till slut tvungen att kalla på en annan tjej som jobade där på 2:a våningen, och hon kunde faktiskt prata säkert 10 ord tror jag, så vi fick igång lite snack... jag upprepade Yongyuts namn, hon kollade min adress, och vart nöjd med det hela, och skickade ner mig igen till första våningen, ihop med den ursprungliga tjejen som var med mig...

Jag kommer ner,,, nu fanimej skall väl jag kunna betala räkningen i alla fall, när tjejen på 2:a våningen hade fixat till det. Men nu tog det hus i helvete, den första damen därnere, började prata thai med mig, rappakalja, snabb och otydlig hottentottska... jag fattade nada, inte ett endaste ord fattade jag.



Till slut, så skickade dom iväg mig, och jag fattade ingenting. Satte mig på motorbiken, och tänkte...”va fan, skall jag ge upp nu?”. Jag stannade motorbiken igen, steg av och stegade upp själv till 2;a våningen... fick tag i tjejen som var så duktig där uppe, och hon slog ursinnigt på datan, log stundtals,, skrev på räkningen någonting. Och sedan skickade hon mig ner igen.

Nu jäklar så skall detta vara OK.... Men jag misstog mig igen, nu var hela kontoret inblandat, jag tog tag i den jäkla räkningen, rev den sönder och samman rakt av, och det var nog detsamma som att riva sönder en Kungabild här i Thailand, chefen, en kille, kom ut ur sitt rum, fick tag i räkningen, och tejpade ihop den igen...

Nu tog dom till det stora artilleriet.. alltså en mobiltelefon, de ringde upp Yongyut, sedan gav de telefonen till mig, och Yongan berättade att hon redan betalt räkningen !!! Jag vill att ni läsare noga följer allt jag skriver nu..... Men va fan sade jag, du sade ju att du hade betalt ”vår” räkning och inte ”deras” räkning!! Sedan slängde jag förbannad på luren, om man nu kan slänga på luren på en mobil vill säga!!

Jag kom senare hem till Yongan, och sade till henne att hon hade gjort, så jag tappat ansiktet kapitalt där nere på vattenbolaget.... Men hon tyckte jag var ding. Men Yongan sade jag, Du sade till mig hemma att du hade betalt vår vatten-räkning, inte deras!! Vadå säger Yongen det är inte vattenräkning, det är elektrik-räkningen (!!!!¤%¤#%&#W”)

Men va fan, menar på du fullt allvar att jag lade mer än 20 minuter nere på vattenverket, och tjötade med folk om räkningen, och så kunde dessa idioter inte ens kunna säga att det var en elektrik-räkning? Secka stolpskott... Så thank you Yongan, bra jobbat idag.... Så berätta för mig om Era djupa samtal med Era fruar, så jag får tron tillbaka på att man kan prata djupt och innerligt tvärs över våra kulturer utan några större missförstånd...

Så var denna dag över, och man kände sig som en jäkla idiot nere på vattenverket, trots att dom själva var rent ut sagt dinga i skallen enligt mitt förmenande...

Handskak


Chaiyaphum MMDCXCIII, Thailand

23 november 2016

86,5 kilo - 85,2 kilo (26 km) 120 minuter

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 3,854 (neråt)



En fiende vill hålla med,
medans en vän vill argumentera,

Yongyut kom hem här med svärmodern igen. Återigen såhade hon varit yr och nedgången, så de tog henne till sjukhuset flera gången. Jag sade till Yongyut denna gång att istället gå till sjukhuset där dom bara ger henne en påse med paracetamol med sig hem, så gå till vår klinik som jag brukar gå till, så slipper ni 6-8 timmars väntan på sjukhuset.

Yongyut sade att mamman inte ville betala när hon hade det gratis på sjukhuset. Va fan svarade jag, vad kan det kosta max, kanske 3-400 baht inte mer, och det kan vi välan betala då!! Så de gick iväg och kom hem efter 1,5 timme ungefär. Och med sig hade dom 2 påsar med kalciumtillägg för kroppen, och inga andra förmaningar än att hon skall sova mer, längre och oftare.

Och säga just det till en thai, låter ju himla lustigt, ty är det nåt som dom är bra på, så äe det ju att sova mer, oftare, och längre... Hahaha.. Jag passade på att kolla hennes sockerhalt i blodet, Yongan ville inte det, ty hon hade käkat nyss.. Spelar ingen roll sade jag. Kan vara bra att veta hennes socker när hon är fullmatad, så kan vi ta sockervärdt om 4 timmar igen när hon är hungrig.....

Jag ser då i alla fall vad det handlar om. Tanten hade 10,4 i socker, alltså med hennes skala 187 drygt. Och här så är 100 OK, men inte mer, detta enligt sjkhusen... 100 är detsamma som 5,6 hemma hos oss... Är det så att någon eller några av Er vill veta ekvationen, för att jämföra våra värden på sockret med thailändarnas skala, så tar man vårt värde, ta t.ex. 6,2,,,  gångra med 18, så har ni nu; 111 i den thailändska skalan.



Kan vara bra att veta kanske för Er som är drabbade av detta med åldersdiabetes... Så nu har alltså svärmodern diabetes också, och har säkert haft det länge. Jag sade till Yongyut att det bästa var att hon tog morsan igen ner till kliniken, och pratade med läkaren om detta, och säga till att OM han ansåg medicin vara av nöden, så vill ni ha Metformin och inget annat..

Och dessutom om dom vägrade at gå till läkaren med denna i dras ögon fullständigt oviktiga sjukdom, så måste Paengtha stoppa helt med socker. Jag sade att jag nu hade bakat min sista kaka som hon kunde käka och glädjas åt, och när jag sade att Paengtha inte längre kunde slafsa i sig knåderiset på daglig basis, så fick jag ögon som klart meddelade mig, att dom nog inte tänkte göra ett skit i allt detta, kändes det som.

Här kommer en dum jäkla falang som inte fattar den stolta thailändska kulturen ochh säger till en världsmedborgare att dom inte får käka knåderis, skandal-vandal min kära Brutus, så får man bara inte säga!! Men tanten skall stanna här tills imorgon torsdag och sedan tillbaka till byn igen... Och sedan är det deras problem om dom nu väljer att lyssna eller köra sitt egna ignoranta kör i livet..

Men detta ihop med hur svärmodern ser ut nu där hon ligger på golvet i sovrummet är inte vaqckert, hon är darrig och ser verkligen svag och sjuk ut, vågar ju inte säga detta högt alls, men det känns nästan som om hon själv har gett upp och inte längre vill vara me, men jag kanske misstolkar situationen helt...

Handskak


Chaiyaphum MMDCXCII, Thailand

22 november 2016

85,4 kilo - (0 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 3,859 (uppåt)



En åsna i Göteborg,
är en professor i Stockholm,,

Ja idag bar det då av ner till Chatturat, och besöka Mr Sean Quinn från Irland. Detta var en 74:årig gentleman i ordets rätta betydelse. Han hade varit med om allting och ingenting, i sitt långa liv. I unga år på Irland, så hade han inte jobbat alls någonting. Han berättade att han hatade skolan så mycket, så hans föräldrar i stort sett gav upp när han påstod sig vara sjuk.

Och på den tiden så var skolan viktig, men inte som nu, livs-avgörande. Till slut när han var 15 år gammal, så blev han charmad att söka sig till en typ av religiös ”rörelse”, kanske mer rättare sagt en ”sekt”. Han blev där först lärjunge, sedan apprentice, och till sist titulerad munk.

Snart, så var han nere i Afrika och jobbade som lärare, alltså ett finare ord för propaganda-gubbe för denna sekt. Han jobbade i Tripoli först i 5 år, sedan förflyttad ner till Syd-Afrika, där han jobbade i ytterligare 6 år. Han lade alltså 11 år av sitt dyrbara liv, innan han insåg hur jäkla korkat detta  var...

Sean stannade sedan ytterligare några år i Rhodesia, och Mozambique, och Etiopien, och jobbade som lärare där också.... Han flyttade sedan hem igen i 40:års åldern, och arbetade nere i London i styvt 22 år, innan han  slutligen gick i pension, och numera bor här i Thailand, och har ett gott liv som han själv tycker..

Ja det är många olika livsöden som man finner här i Thailand, och det är alltid av intresse att höra hur folk har levt sina liv tycker jag. Och alltid kul att höra hur dom lever sina liv nu på ålderns höst. Sean bor nu alltså här i denna byn, han bor i ett fint hus, och har en jättebra fru, som tar väl hand om honom, och han får schysst mat hela tiden som han gillar, så han verkade vara lycklig i alla fall.


Dessutom, så är han intresserad av att ha kontakt med andra människor, och det gör ju saken mycket enklare för honom, han slipper bli den där enstöringen som inget socialt liv har alls. Sean klarar sig gallant, och verkar lätt att tycka om....

Vi lämnade honom efter det att vi käkade lunchen, som hans fru hade tillagat åt oss, vi  fick Tom Jam Falang, menandes att hon lade i potatis, och rejält med goda kokta kycklingbitar i denna mat-historia, som också var kryddad ståndsmässigt mai-pet (lagom starkt)...

Vi satt sedan och pratade under styvt 1,5 timmar efter maten, och hade trevligt. Vi tog adjö, och drog sedan iväg in till Chatturat, han bodde ju 6 km ute bland risfälten. Vi tog en kaffe med bakelse inne på Tesco Lotus i Chatturat, och det var den äckligaste jäkla bakelse jag någonsin smakat i hela mitt liv.

Att kalla den bakelse är en skymf och nesa. Gammal äcklig stel grädde med sockerfyllning, skitäcklig faktiskt. Jag åt halva plus mitt kaffe, sedan stack vi hemåt de 42 km igen.... Ytterligare en god dag kunde läggas på hyllan, och nu ser vi tisdag an med tillförsikt, för då kommer Åke (Birger) ner till Chaiyaphum, och skall handla prylar, och en massa möbler.

Vi skall dessutom hem till Eero (finnen), så Birger får lära sig att röka kött på ett riktigt sätt... Men mer om detta i morgon, ha en god dag alla..

Handskak


Chaiyaphum MMDCXCI, Thailand

21 november 2016

85,6 kilo - 84,8 kilo (13 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 3,840 (uppåt)



Allt är gott,
som slutar gott...

Idag måndag den 21 november, skall vi åka ner till Sean Quinn, en irländare som jag och Ingemar träffade på Big C i mars månad i år. Har haft lite mail-växling med honom, och nu tyckte han att det var dags, att åka ner till honom och hälsa på i hans hem. En mycket trevlig kille faktiskt, och ytterligt lätt-snackad.

Ja secken skillnad ofta det är bland de brittiska folkslagen, alltså på irländare, skottar, och walesare.. Dessa tre typer är nästan detsamma, öppna och glada, och pratsamma, och intresserade av sin omgivning. Har man bara en öl till hands för dom, så stannar dom så länge det krävs, alltså tills ölen tar slut.

Engelsmännen tycker jag ofta är 100 ggr träigare och stela. Den enda likheten dom emellan är väl ölen då, kan man tänka. Engelsmännen också, dricker till vardags som om det inte finns en morgondag. Men själv så föredrar jag helt klart irer och skottar, framför engelsmän... Kanske det beror på att engelsmännen har för mycket danskt blod i sig, vad vet jag. Jag pratar nu inte om trevliga undantag, utan i det stora hela...

Men det skall bli gör-kul att träffa Sean igen, och tjöta med honom i morgon. Vi tar mopparna dit, han bor ju 6 km utanför Chatturat, så det blir att åka moppe 42 km ner till Chatturat, och sedan drygt 6 km utanför ligger hans hem. Skall bli spännande att se hur eländigt ödsligt han bor, eller om det är beboeligt där. Jag vet i alla fall, att det finns nästan inte alls några falanger i närområdet, så han törstar nog efter sällskap tror jag...



Jag lade min beställning igår hos O Leary´s nere i Ban Phae, alltså nere i Rayong-området. De har en hemsida med julmat, och den finner ni här;

http://www.olearyssbd.com/store/category/julmat-267834

Jag beställde följande julmat då igår, och får leverans cirka den 26-27 november....
1x2 kg Julskinka, Skagenröra, Sill, Edamerost, Mjukost i tub (skinkost + räkost), Vörtbröd, Knäckebröd, Fullkorns-skorpor, Denna mat kostar mig då 4.200 baht, alltså lite mer än SEK; 1.000:-, men det får det vara värt, jäklar va jag skall käka gott....



Det är ju ganska naturligt att man längtar till julmat, som man är uppfödd med. Hur fan det finns folk som på fullt allvar påstår inför mig, att dom hellre käkar thaimat än den invanda maten hemifrån, jag förstår mig inte på dessa människor, nåt har la slått slint antar jag i deras liv... Men det är väl mest ”regnvattens-drickarna” och ”Pa la-slafsarna” som utmärker sig tror jag mig märka..



Så nu blir det frossa, och låsta dörrar här, annars måste jag bjuda polarna på julmat, och det vill jag inte göra, hahahaha, får smyga undan käket i skåpen, så dom inte hittar den när dom kommer hit... hahahahaha.....

Handskak


Chaiyaphum MMDCXC, (2.690) Thailand

20 november 2016

85,2 kilo - 84,4 kilo (20 km) 123 minuter

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 3,820 (samma)



En vis man tar sina egna beslut,
en okunnig man följer den allmänna opinionen
(PK kanske?)


I natt så blev det en riktig s.k. ”pisse-natt”, alltså en natt där jag var uppe ungefär varje halvtimme och pinkade. Det blir ju jäkligt jobbigt och enerverande att vakna, och springa på toan precis hela natten. Jag gav upp klockan 04.00 cirka, efter att ha besökt toan tror jag runt 8 eller 9 gånger under natten...

Jag startade morgonen med att väga mig, och det enda positiva i kråksången var ju då, att våga-pilen darrade på 85,2 kilo... Detta i jämförelse med i går morse, då det handlade mer om 87,2 kilo istället... Så det är ju gott och väl.. Ja kan min viktnedgång hålla samma takt som svenska kronans nedgång, så har man ju i alla fall lite glädje i livet, allt medans man blir fattigare och fattigare med kronfallet.



Igår så hade vi en rolig tur jag och Yongan med cyklarna. Behöver jag säga att det nog mer var jag som hade kul, och Yongan som ville skilja sig... hahaha.... I alla fall jag fick med henne på 2 mila-rundan, och i slutet av denna runda, så kan man alltså ”ta av”, och vika in på en liten grusväg, som smeker sig fram bland risfält och jättevacker natur, med en flod som flyter utefter denna grusväg.

Denna grusväg visste jag har ju legat under vatten länge, och man märkte också i alla hjulspåren som hade torkat, att så vart fallet. Det var ganska svårt att cykla utan att tappa balansen och ramla i dessa stora hjulspår, som gick härsan och tvärsan. Men vi hade ju haft torka nu flera veckor, så det var ju ingen fara med att det fortfarande var översvämmat, så in for vi på grusvägen...



Plötsligt efter styft 3 km, så kom första vadarstället, jääklar där låg vägen under vatten. Ja det blev att plumsa med sandaler och cykeln i näven, och Yongan började så smått att träna upp sig på svenska svordomar. Hon hatar mest av allt i ordning; solsken, att bli smutsig, och vår falangmat... Men vi plumsade, och jag fick lova henne skilsmässa först till måndag, ty kommun-kontoret är ju stängt lördag/söndag!!

Vi cyklade på, och nu visade det sig att bara för att jag inte hade cyklat där på styvt 5 månader nu, så hade ju inte gräset slutat att växa under vattenytan, så nu när det hade torkat upp lite här och där, så kunde man knappt se grusvägen längre, det var en övervuxen gräsväg vi cyklade på.

Vi fick hojja på sakta sakta, ramla är ju inte kul i min ålder, ja inte kul i Yongans ålder heller. De ställen som var översvämmade blev fler och fler, och varje ställe var väl runt 100-150 meter långt, att traska ute i vattnet. Sandalerna fick man ta av, annars fastnade dom varje steg man tog. Och när man traskade och vadade där i vattnet, så kände man de vassa snäckorna under fötterna..

Yongan svor nu som en furie, och jag var ömsom kass och ömsom en falang som inte tog tillvara på sin ömsinta fru. ”Bad falang” sammanfattningsvis var ju jag denna dag. När vi var 3 vadställen ifrån templet som vi såg där i fjärran nu äntligen efter 1 timmes irrande, så tjoade Yongan till, nu hade hon hittat rätt typ av snäckor, och började plocka frenetiskt, och lastade på korgen på sin cykel.



Och lika snabbt blev plötsligt jag en riktigt go falang tydligen, ty nu handlade snacket mer om att hon skulle senare på eftermiddagen, komma tillbaka hit med vår granntant ”Baóo”, och plocka snäckor och käka... Jag försökte lite lamt förklara för Yongan, att dessa snäckor nog är de mest förgiftade djuren i hela Thailand. Man besprutar regelbundet alla sina risfält, och var hamnar giftet till slut? Just det nere i vattnet.

Och sedan efter ett tag, så sitter thai och slafsar snäckor med chilli vid middagsbordet, eller middags-golvet kanske man skall säga... Men jag har gett upp, kan intet mer göra, utan att skapa stora problem i äktenskapet här. Min förhoppning är att Yongan kan hålla sig på benen, i alla fall tills jag är borta, innan giftet slår ut henne fullständigt!!

Vi kom hem till slut, och Yongyut stack ner till ”byn”, där hennes mamma hade varit på sjukhuset igår kväll, sades det. Yongan visste detta förstås, men det var inte mycket hon kunde göra, ty äldsta systern Baloo var ju där med mamman på deras kort-besök. Det visade sig sedan enligt Yongan, att det handlade om stroke, och att dom gjorde bäst i att skynda sig till sjukhuset nästa gång detta hände, sade doktorn!!!

Svärmodern hade fått sin stroke 2 dagar innan, inte sagt ett skit under 2 dagar. Hon tyckte väl som alla andra här, att sjukhuset bara fyller ett syfte, och det är att det är kostsamt i vissa lägen. Så dom ser sjukvård som en utgift och inte som livräddande... Ungefär samma respekt för sjukhus som för banker, som bara tänker sno deras pengar...

Handskak

Chaiyaphum MMDCLXXXIX, Thailand

19 november 2016

87,2 kilo - 86,2 kilo (24 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs:3,820 (nedåt)



Tomma grytor,
slamrar mest!

Jag tänkte skriva ner några tankar nu om mitt boende, så som det känns idag. Jag har ju varit inne på det gång efter annan, men nu mer ge en vy över hur det känns efter att ha bott här sedan juli 2008, alltså styvt 8,5 år på raken. Tanken är väl inte i första hand att racka ner på folk, även om det är sådana som förstås känner sig träffade i sin egna verklighet.

I min egna snäva värld, som någon uttryckte det tidigare, så har jag funnit att jag mer och mer faktiskt har funnit mig tillrätta här i mitt boende, detta TROTS att jag drömmer om att sitta på stranden, vid havet, och hoppa i havet och bada, och lapa sol där nere vi kusten.

Den driften är inte alls borta, men till skillnad emot de flesta, så står inte de två motpolerna i motsats-förhållande till varandra, alltså mitt boende här i djungeln i Isaan, och mina drömmar om kusten och havet.... För många människor så vill man ha drömmen, vilket i klartext gör att man dödar drömmen, man dödar målsättningen i den stund man uppfyller drömmen.

Och det vet ju alla med en tänkande hjärna, hur jäkla korkat det är att uppfylla drömmen. Man skall se till att alltid ha drömmar, och uppfyller man en dröm, så MÅSTE man alltid ha en ny på väntelistan!! Så uppfyll gärna en dröm, men för sjutton se till att ha en ny på gång.... Så lev gärna i Er dröm, och må bra om det nu fungerar, men jag lovar, det kommer INTE att fungera någon längre stund, utan nya drömmar, och nya målsättningar!!



Jag hade ämnet upp på ”bordet” lite löst och lätt med både Ingemar (cheta), som med York under dagen igår. Men när man pratade med dom, så visade det sig väl mest hur olika vi människor är, och hur vi står ut med olika saker, och hur vi uppfattar vår omgivning. Jag finner det t.ex. helt enkelt omöjligt att ha en meningsfull pratstund om sådana här saker, med en person som inte ser någonting mer än "rörelser" i sin omgivning, fullständigt bonna-blinn för vad som försigår runt omkring dom.

Jag menar med detta, att både York som Ingemar tyckte helt olika. Ingemar tyckte förstås helt olika ty han kommer ju ner här och bor i 5 månader, och åker sedan hem till tryggheten och Sverige igen, så han är ju på semester bara, och bor väl egentligen inte här nere. York å andra sidan, han bor här, har varit borta ifrån Tyskland nu i säkert 20 år totalt, boendes i olika länder.

Men trots detta, så kan inte York finna glädjen i livet, och kunna prata rationellt om detta. Allting är skit och elände, och egentligen bara en lång väntan på döden känns det som, killen är 54 år ung... verkligen synd att leva så! Men sedan när man träffat en kille som finnen Eero, som bott här i 6-7 år någonting, så får man fanimej se på en helt olika människo-typ.

Han har fru, och barn med henne, ett hem, och han har hela tiden olika projekt på gång. Så han sysselsätter sig med rökning av kött som han säljer, han sysselsätter sig med gummiträd och försäljning av gummi, och han sysselsätter sig med en del olika grödor som dom säljer. Han är alltid glad, pratsam, och verkar trivas med livet, och lever mitt i det.

Så jag själv då.... Ja i mitt fall som jag nämnde igår då till kompisarna, så ”bor jag in mig” här mer och mer, för varje år som går. Jag känner att jag hade turen att finna ”livs-formeln” för mitt egna boende. Och det var ju att ha en sysselsättning (hobby eller arbete), att ha en lagom blandning av vänner och bekanta. Och jag finner att bo hyggligt civiliserat är ytterligt viktigt för min egna del.



Och med detta menar jag INTE att tvinga mig att bo i en storstad som andra gör. INTE att tvinga mig att bo och leva drömmen nere vid kusten, som andra tvingar sig att göra. Utan för min del att finna den goa ekvationen som passar mig, av LAGOM med civilisation, just som det finns här i Chaiyaphum, så man slipper att få djungel.sjukan, som ju är rent och skärt sagt, att känna i sin vardag; tristess och meningslöshet.

Till sist så vill jag säga, det är inte alltid det geografiska stället som man bor på, som är helt allenagörande i detta, utan det är hur man är som människa, och hur man lever sitt liv. Jag finner tyst utan att säga nåt, att när jag hör vissa människor prata om, var dom kan tänka sig att bo, men aldrig ens kunna tänka på att bo, att många av dessa människor nog inte har den där drivkraften som kräves för att flytta ”hemifrån”, de skall nog bo kvar i Sverige tror jag.

Många finner man ute på olika internet-forum skroderande hur det är, och hur det bör vara t.ex. i Thailand. Och de vet allt och ingenting. Och sedan finner man att dom fortfarande är inskrivna i Sverige, bor stötvis nere i Thailand, och dom vågar helt enkelt inte släppa taget. Men dessa är oftast dom ”tuffaste” av dom alla.. Men så var det ju i sandlådan också när vi var små och lekte, alltså att ”tomma grytor slamrar mest”...

Handskak

Chaiyaphum MMDCLXXXVIII, Thailand

18 november 2016

86,9 kilo - 85,7 kilo (20 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 3,844 (nedåt)



Råd som mest behövt,
är minst beaktat!

Idag, så var jag igång väldigt tidigt med cyklingen. Jag och Yongan drog iväg redan 07.15, och var tillbaka på 1 timme. Allt gick smärtfritt, och jag kände mig stark. När så Ingemar hörde av sig kl. 09.00, så hakade jag på honom också, och tog samma runda igen. Så det blev nästan 2 timmars cyklande. Och jag mår prima, ta i trä.

Så nu skall jag välan våga cykla lite längre, över 2 mil idag. Så i morgon kör jag 2 mila-rundan utan vila, och ser hur jag känner mig..... Skall bli spännande i alla fall att komma ut på landsvägarna igen. Hjärtproblem eller inte hjärtproblem, va fan sitta här vid datan, och slafsa mackor dagarna i ända är gött, men inte kul. Jag vill ut igen, och nu bär det av...



Dock så har jag tappat skitmycket kroppsligt sett. Alltså jag har nu gått upp till 87 kilo i matchvikt, från de forna 83 kilo. Och jag har börjat med ovanor, som att äta mackor 4 gånger om dagen, detta sattans vetemjölet, lägger sig som vikter på mage och på vågen. Så ihop med omställningen till snabba kolhydrater igen (potatis/ris/pasta på regelbunden basis, så förvandlas precis allting till fett av det jag äter.

Förut så blev det till energi. Så jag har bestämt mig nu, Jag skall återgå direkt till sallad och kött/fisk, och maximalt 2 mackor på morgonen, inte mer under hela dagen. Mellanmål får bli äpple istället. Jag känner mig fet nu, och vill ner till helst 82 kilo igen... Så på med cyklingen igen, och må bättre!!

Senaste "skandalen i dalen" här i Chaiyaphum, det är finnen Risto... Hans fru publicerade bilder på en söndrig och trasig bil, som dom har. Yongyut ringde upp och frågade vad det var. Hon, frun alltså, berättade då att hennes man (Risto finnen) hade söpit ihop med 2 andra finnar, och en fin och ärlig generalisering säger ju att finnar inte klarar av spriten.

Och denne gubben var inget undantag. Hon frun, åkte och hämtade hem honom på kvällen när han hade söpit ihop med Eero och Harri, och han var sketpackad helt enkelt. När frun körde bilen fram till grinden hemmavid, så steg hon ur för att öppna grinden, för att kunna få in bilen, och så öppnade hon dörren till huset samtidigt.

Finnen trodde att hon låste in honom i bilen, varefter han sittande i baksätet, sparkade sönder fönsterrutan på bilen, fortsatte att sparka sönder grejor inne i bilen, och den räkningen  gick på totalt 45.000 baht eller runt där. Han kommer ur bilen till slut, tar tag i frun, och spöar henne med bambupinnar, så hon fick uppsöka sjukhuset idag.

Hon  har röntgenplåtar som visar alla skador på kroppen. Polisen kom, då någon av grannarna ringde, men de gjorde inget alls. Antagligen beroende på att ingen ville betala dom pengar för att ta tag i situationen... Finnen stack hemifrån, han stack enligt uppgift ner till Pattaya på stört, lämnandes frun och sina 2 egna barn där.... Schyssta karlar det där, eller hur? Jag åkte ner idag på stan för att betala lite räkningar hit och dit, och passade på att kika in lite på Bens Bar.



Ben visste om läget med Risto finnen. Risto hade varit där i morse, och berättat hela grejen för Ben. Finnens historia var lika enkel som den var ”sanningsenlig!!! Han berättade att hon (frun) kom sur som fan och hämtade honom, skällde på honom hela vägen hem, och stängde sedan in honom i bilen. När han hade sparkat sönder bilrutan, och tagit sig ut ur bilen, så hade hon gett sig på honom, och spöat honom med bambukäppen.

Finnen lämnade då hemmet, och han tog in på hotell i Chaiyaphum... Jag var så jävla trött på det där med hustru-misshandlare, och vill bara få bort dom ur min lilla värld, de är ena riktiga kräk tycker jag. Jag skall dock säga, att denna frun hade tidigare för 4 år sedan, vänt sig till Yongyut och mig, och ville ha hjälp med översättning av dokument, och kunskap i hur man pratar med myndigheterna i Finland, hon vet ju inget om sånt.
 
Och hennes äktenskap med denna finne var kasst då också. Enligt henne, så nyttjade ju han henne och han betalade aldrig någonting, utan dom levde bara på hennes stålar, sade hon.  Hon fick jättebra stöd av Yongan, och jag uttryckte väl också vad jag tyckte om snåla jävla fjantar till falanger, som kommer hit och inte gör rätt för sig....

Sedan 3 dagar senare, så kom Yongan hem ifrån Big C, och hon berättade att hon hade sett ett lyckligt par gå där hand i hand, och det var just finnen med sin fru. Dessa som hade så stora problem. Denne frun vände sig nu emot Yongyut av någon anledning, och hon berättade för finnen som jag ju hade umgåtts med innan, att jag inte gillade honom alls, och tyckte han var en stor skit.

Så med detta sagt, den fällan tänkte jag inte hamna i igen, den saken var då klar. Jag tänkte inte säga ett skit om denna sak, de får klara sig själva, eller dra åt helvete, men jag håller mig på min kant. De båda ljuger som ena jäkla skåningar, och skarvar som ena sattans smålänningar, så ta sida tänker jag inte göra....

Handskak

Chaiyaphum MMDCLXXX, Thailand

17 november 2016

87.6 kilo - 26 km (120 minuter)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 3,856 (nedåt)



Efter att ha skakat hand med en grek,
räkna dina fingrar!

Jo, glömde att nämna en sak. Vi var ju på sjukhuset jag och Yongan.När vi satt där bland alla dessa flera hundra människor i väntsalen, så var där bland annat en man som hade tappat ett öga. Han pratade med en kompis som satt där. Yongyut berättade då att Thailand i sin godhet betalar ut till folk som förlorat ett öga, eller tappat en arm, eller ett ben, hela 500 baht i månaden, som typ indvalido-tillägg. Men schysst att dom fått något i alla fall i detta korrumperade land...



Idag onsdag så drog vi iväg i chetas bil (Ingemars) upp till Birgers nya hus. Det var jag och York, och Ingemar som åkte i bilen. Mackes kom ifrån tassemarkerna i Khorat-provinsen, och plockade upp Kent ifrån Khong på vägen.

Denne Kent som idag fick sitt smeknamn av den något avige smålänningen Ingemar ifrån Jönköping. Ingemar kallade Kent för Kongo-Kent, och det smeknamnet passade så bra, så det passade på direkten. T.om. hönsen vid huset kunde uttala och deras skall ekade runt nejden; "Kongo-Kent, Kongo-Kent",,,



Vi kom upp till Waeng Noi, och jag som inte sett någonting av detta bygge innan, enbart tomten som huset stod på, blev mäkta imponerad. Huset var anpassat som hand i handske till familjen. Ett enplans med 2 sovrum, vardagsrum, och kök, och förrådsutrymmen. Perfekt i storlek. Under tiden vi kollade läget, så rann det ner ett par stycken Gin och tonic, och det är ju aldrig fel...



Den sak som jag blev gör-imponerad av, var att när man steg in i deras sovrum, så kändes det som om man kom in i ett rum som var nerkylt med aircondition. Men den A/C;en var inte ens påslagen. Birger har byggt huset med dubbla väggar med isolering, eller nåt sånt, så t.om. golvet var kallt att gå på.

Vi kunde sitta och käka i vardagsrummet, och inte en svettdroppe på hela tiden. Ett fantastiskt hus.. Så Birger kan inte bara bygga upp döda djur ,och stoppa upp dom till praktexemplar, han snofsar upp hus tydligen i samma anda, och får dom skitbra.. Jag hade fått i uppdrag att köpa med mig; stekpannor, jordgubbssylt, mjöl, smör, mjölk och tonic till ginet.

Nu körde vi strax igång med pannkakorna ty ärtsoppan var varm. Vad gott det var var, underbart gott. Att vi sedan kunde slafsa i oss ett gäng små nubbeglas med punsch, gjorde ärtsoppan ännu godare. Efteråt så blev det pannkakor, ljuvligt gott det också.. Vi hade sedan lite gott snack efter maten, och tiden flög iväg. Plötsligt så var det dax att dra iväg, och man får hoppas att vi kan ses snart igen. Det var en riktig kanondag i goda vänners lag.



Jag har lite foton till Er som jag samlat ihop ifrån gubbsen, ty min kamera hade jag glömt att ladda, förstås!!

Handskak


Chaiyaphum MMDCLXXX, Thailand

16 november 2016

86,8 kilo - (0 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 3,857 (nedåt)



Goda råd bör ses från 2 sidor!

Jag skall väl först som sist säga det, att jag helst inte vill förvandla denna Thailands-sida till en sjukdoms-sida, och bara ha en massa elände här. OK, att man vill snacka om sin vardag, och om hur man åldras i takt med att åren går, och man bor här i Thailand. Dessutom så hyser jag en stilla förhoppning att mitt skrivande skall kunna ingjuta lite mod, och positivitet i andra människors själar, som kanske bor som jag gör, utanför vårt ”säkerhetsnät”, som vi ju dock ändå har i Sverige.

OK att vi inte har någon säkerhet, det känner tydligen en hel mängd människor till, som bor i Sverige, men om jag får prata lite grand om de som INTE bor i Sverige, så känner åtminstone jag, en jävla stor skillnad. Och den svenska tryggheten känns grymt stor här borta, och man saknar den något alldeles oerhört. Jag vågar säga, och skiter i om jag får på käften, många svenskar är bara en jävla samling bortskämda skithögar, som gnäller och gläfser på allt och alla i sin ynkedom.

Och deras egna meningslösa tråkiga liv, skyller dom på nationen Sverige och dess invånare. Man lär sig att uppskatta tryggheten, när man ser hur en pensionär här får 500 baht i pension (SEK; 125:-/månad), hur fan skall man kunna leva på det. Så för varje sak som man har tillgång till i Sverige, som dom enbart kan drömma om här borta, så inser man hur himla bra vi har det egentligen....

Men sedan kommer ju saker och ting in i bilden och det är ju hur mycket av vår goa trygghet som vi skall sabotera, och ge bort till främlingar. Och den takten som allting raseras borta i Sverige är häpnads-väckande att se. Har aldrig fattat vitsen faktiskt, med att ge bort det som är vårt, till andra människor, har aldrig insett det, förstått det, och aldrig heller gått med på det.

Men för att återgå till thailands-sidan då av det hela. Jag och Yongan stack till allmänna sjukhuset idag, jag kände mig tvungen, då jag bara hade 4 dagars medicin kvar för hjärtat, och nere i stan, så hade ju jag skaffat mig en kontakt på det bra apoteket där, dom kunde t.om. beställa receptbelagda mediciner till mig, utan recept..... det skulle ta runt 4-5 dagar att få den medicinen.

Jag började prata om, och ville ha kostnaden för mina mediciner, innan jag beställde. Och fick dessa efter mycket krångel.Thailändare gillar ju inte alls att man brötar och organiserar sig, och vill ha specifika priser, thai älskar att lämna klumpsummor, så det är näst intill omöjligt att kolla hur jäkla dåliga dom är på matematik. Se bara på klumpsummornas högborg restauranterna..

I alla fall jag skall ge Er 3 exempel utav mina 7 (!!) mediciner, jag fick dessa priser på det bra apoteket:
Coplavix  90 baht/tablett – äter 1 om dagen
Atorvastastin 31 baht/st – äter 1 om dagen
Amlodipine  2 baht/st – äter 1 om dagen



Dessa 3 av mina 7 mediciner, ger alltså en årskostnad totalt på; 44.895 baht eller 3.741 baht i månaden (SEK; 971:-) Så jag halv-svimmade när Coplavix kostade 90 baht/st, och då sade dom att de hade Plavix (samma sak), som då skulle kosta 46 baht/st De andra två förblev som dom var.

Jag och Yongan träffade alltså hjärtdoktorn på allmänna sjukhuset här i Chaiyaphum, Och jösses va snyggt det var nu, när det var ombyggt/nybyggt,,och det var också med spänd förväntan, som jag träffade honom läkaren. Men det var en riktigt rejäl karl, om man nu kan kalla en thai för det.

Han fattade läget direkt, och på min fråga om det var OK att jag INTE behövde åka mer till Khorat för undersökning och uppföljning, så sade han genast ja, det fungerade utmärkt att göra allting här på sjukhuset i Chaiyaphum. Jag fick datum för att kolla blodet, och han skrev ut medicinen för mig, så jag kunde handla den på sjukhuset.

Det tog evigheter kändes det som, att vänta på medicinen och betalningen m.m. Men det var väl värt det kan jag säga, jag sparar tusentals efter tusentals av baht på årsbasis, genom att skita i att handla medicinen på privatsjukhusen eller på apoteken,,,,

Här kommer motsvarande priser som jag betalade idag, jämför med de ovan som apoteket ville ha för sina fina mediciner;
Coplavix (Plavix)  15,68/st  (90 baht)
Atorvastastin 16,41/st  (31 baht)
Amlodipine  1,69/st  (2 baht)
Vilket då ger en motsvarande årskostnad på; 12.330 baht, eller per månad; 1.028 baht (SEK; 267:-)

Ja, så ser det ut, så jag var ganska glad idag, sparade ju hela 32.565 baht (SEK; 8.458:-) vareviga år, livet ut... ,,,,, Nu imorgon ser vi dagen an med tillförsikt, vi skall upp till Birger och kolla in hans hus, kaka ärtsoppa, pannkakor och dricka punsch.. Men det får bli en annan dag, en annan rapportering......

Handskak

Chaiyaphum MMDCLXXX, Thailand

15 november 2016

86,6 kilo - (13 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 3,877 (nedåt)


Agera nere I dalen,
så du icke må frukta de uppe på kullen!!

Jäkla Ingemar (cheeta), nu satte han griller i huvudet på mig, han skall få igen den gubben. Jo jag har ju ibland stunder på dagen (ibland bara) när jag svettas och känner mig varm i hela kroppen, trots att jag sitter i ett svalt rum med airkondition... Ingemars respons var lika klar som snabb,,,, ”du har svallningar”.... Va svarade jag?

Ja vi män kan få det i övergångsåldern också du vet, säger gubben. Jo jag trodde ju honom, man har ju hört talats om tidigare dessa konstiga män(?), som har graviditets-värk stundom, parallellt med sina havande fruar... Hur  nu den grejen funkar, men tydligen har det att göra med att dessa karlar(?) identifierar sig med sina fruar, så dom t.om. får ikläda sig fruarnas smärtor...

Ja då kanske dom lika gärna kan börja ta på sig sina fruars kläder då också, kan man tänka, secka mesar!! Så med det i tanke, så har jag svallningar. Men tänkte inte låta Ingemar få plantera detta för djupt, utan att kolla. Googlade och det första man får se är att ordet heter inte längre svallningar. Numera så har man ändrat till vallningar istället.

Jaja stor förändring, precis som vanligt då. Ändra på ordet, så tror man att man har lösningen på problemet i sin hand.. Om man har vallningar, så är man ju för fan en fåra-herde ju. Och vallar sina får!! Varför ändra ett perfekt fungerande ord egentligen??? Ja hur fungerar vi människor.

Men googlingen gjordes kanske inte specielt bra av mig, eller så är det så himla orättvist, precis som det var med kvinnor och deras bröstcancer. Kollade man på mäns sida av cancern, och deras stora grej med prostata-cancer, så fanns det förr ingenting, medans kvinnornas bröstcancer fullständigt översvämmade internet och media..



Här var det samma vad det gälle (s)vallningar.. Enbart kvinnor och då klimateriet, inte ett ord om karlar fanns att lösa, problemet var tydligen så litet, så ingen sklrev om det. ELLER som sagt var, så googlade jag fullständigt värdelöst. Så nu sitter (s)vallningen fast i skallen på mig. Jag är en kärring, jag har (s)vallningar.

Men vallning eller svallningar, jag måste nu börja att gå ner i vikt igen. Känns som om min vikt numera ligger närmare 86 än 85, och då snackar vi om cirka 3 kilo extra, som jag lagt på mig den sista tiden. Jag vet att det mesta beror på, att jag av ohejdad vana käkar alldeles för mycket, och för ofta mellanmål. Alltså mackor mellan varje måltid.

Detta bröd är värdlöst, och mjolet ligger som ren fetma på min kropp. Jag älskar dock mackor och pålägg, så jag vet fan inte hur jag skall kunna sluta med det. Men kanske jag får använda hjärtproblemet, som en motivator, i detta med viktminskning och borttagandet av bröd.. Det är nog enda chansen...

Handskak


Chaiyaphum MMDCLXXX, Thailand

14 november 2016

86,9 kilo - (13 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 3,894 (uppåt)



Allt växer med tiden,
 förutom sorg...

“Ledarn” horde av sig sedan på eftermiddagen. Han låg och vilade sig i hotellets säng, ihop med sin fru. Hotellet ifråga var Deeproom Hotell i Chaiyaphum, ett väldigt bra hotell skall sägas, för de av Er som undrar. Kostnaden ligger väl runt 1.000 baht tror jag per natt... Vi bestämde att träffas en timme senare på Bens bar.

Jag åkte ner med Yorngyut, och vi passade på att hämta Namkaeng ifrån skolan samtidigt, så 2 flugor i en smäll s.a.s. Vi drack en baccardi (jag), sedan blev det beställning av en ny kanongo steak från Australien (igen), ledarn tog det samma. Och vi tog 1 glas rött till detta..

Efter maten så blev det paj med glass, och en Irish coffe.... Nu började jag känna lite smått alkoholhalten i kroppen, så jag lade ”locket på”, resten av kvällen. Ledarn körde på med LEO och såg lycklig ut... Vi hade ett gött tjöt med varandra under några timmar, och damerna pratade om möjligt ännu mer. Jättekul att se hur väl dom trivdes med varandra.

Vi skiljdes sedan åt, och vi kom väl hem runt 22.00, och det blev en timme vid datorn, och sedan blev det nana. Hela natten blev helkass, för mycket alkohol i kroppen, och vända och vri sig var melodin den natten, som spelades utan ände...

I morse, så var det den stora dagen då.... NU skulle jag pröva att cykla igen, efter i stort sett en hel månads uppehåll. Yongan envisades med att följa med, hon är en orolig ängel den damen, så hon fick följa med. Jag hojjade ur-sakta typ 13-14 km/timmen bara, och cyklade runt träsket här i 14 km, Yongan fanns där troget bakom mig precis hela tiden...

Jag kände inte ett dyft i bröstkorgen, så jag vågar nog börja hoppas på att jag kanske är på god väg tillbaka igen. Men fan var nervös och rädd jag var halva första varvet idag vid cyklingen. Livrädd att det onda skulle komma tillbaka igen, och livrädd att det skall vara ytterligare fel på kroppa-skrället. Men om man vågar säga som så...... Det ser ljust ut på Kameruns avbytarbänk, hahaha!!



Jobben fortsätter att rulla in, jättekul. På måndag skall vi packa 3 pallar innehållande saker som en  hemvändande svensk vill ta med sig. Bland hans dyrgripar finns typ gitarrer av märken Gibson som Martin, och kostnaden och värden på dessa ligger på runt SEK; 100.000:-....

Så jag erbjuder full packning och hemleverans till hans hem i Sverige. Med den transporten plus 2 st till som ligger och väntar på nästa vecka (export till Thailand), så har jag även denna månad i november 3 jobb... Det har varit ur-fina månader både september som oktober, med vardera 3 hela containers varje månad.

Så jag tar chansen att betala av huset så snabbt och gott det nu går. Synd bara att ”livet” och hälsan snodde mig på 153.000 baht, vilka annars hade rullat in på huset, och fått ner rest-skulden till 178.000 baht på huset.... Men vi tar ett steg i taget, och ser glada ut. Och när huset är betalt, så skall vi skaffa en liten liten bil, och till det bygga en car-port här på uppfarten till huset.

När sedan det projektet är klart, så ligger det i träda ytterligare en grej som jag helst skulle vilja slippa. Och det är att utanför Sodas rum, så är där en altan/balkong i storlek av ett rum. Yongan vill bygga in det, och ha det som förvaringsrum. Och det skall man veta, vi behöver verkligen ha ett förvaringsutrymme.

Vi är fanimej lite trångbodda, och det blir ju inte bättre med att ha en thai i huset som aldrig slänger någonting, utan är en jäkla ”horder”.. Hon samlar på precis allting känns det som, och slänger ingenting. Min syssla här i livet, är att så fort som Yongan sticker iväg, typ ner till byn och hälsar på sin mamma/syster, eller åker och handlar, eller åker till Nong Bua Daeng.

DÅ är det läge för ”pappa” att röja runt, och samla ihop en massa jäkla skit här hemma, och köra iväg det i omgångar till soptunnor som Yongan inte vet om. Slänger jag det i vår soptunna, så ser hon det bums, och lyfter in skiten igen... Men jag brukar vinna oftast.... ;D ;D ;D

Handskak


Chaiyaphum MMDCLXXX, Thailand

13 november 2016

86,9 kilo - (13 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 3,885 (nedåt)



En vis man hör 1 ord,
men förstår 2....

Så kom då äntligen fredag och den 11 november, och återbesök till doktorn på Bangkok Hospital i Khorat. Vi stack som vanligt klockan 08.00 och kom fram 10.08, och nästan direkt kom sköterskan, och tog mig till ett rum, och körde in en nål i armen på mig.

Hon drog sedan blod, för grejen var ju att dom skulle kolla så att blodet var i bättre skick än tidigare. Som jag, amatören, fattade det hela, så berodde ju min bröstsmärta i första hand på 2 olika saker, som dessutom hängde ihop. Dels så var mitt blod för ”tjockt” och trögflytande tydligen, och dels så har jag 2 st förträngningar, vad det gäller tillförseln av blod till hjärtat.

Båda dessa faktorer gör då att jag har ett oregelbundet slående hjärta, och dessutom en sidoeffekt, är den bröstsmärta som jag upplevde som väldigt besvärande, så fort som jag ens rörde på mig, och nu på slutet, så kom smärtan trots att jag satt still... När sköterska tagit tillräckligt med blod och kollat, så jag var OK i övrigt, så sade hon, - "om 45 minuter så skall du träffa läkaren".

OK sade jag, kan jag käka? Jag var ju svin-hungrig minst sagt, javisst sade hon. Så vi drog ner snabbt till The Mall som låg kanske 500 meter längre bort. Förra gången som jag gick dit som vi var i Khorat, så fick jag stanna 2-3 gånger på både vägen dit, som vägen hem (grabben som alltså till vardags cyklar enkelt mellan 3,5 - 5 mil dagligen. Men denna gång, så promenerade jag obesvärat hela biten, utan att känna ett uns i bröstet.

Vi käkade och mådde bra, och vi passerade många falanger som satt där inne på shopping-mallen, och dom var sig lika hela jävla gänget. Ingen av de cirka 40-50 vi möte som satt där överallt, bevärdigade sig att ens titta, och än mindre hälsa. En rent o-munter samling gubbar, som kör sitt storstads.mane´r så det är rent patetiskt... Fy fan secka mesar.

Dock, flera av dessa gubbars thaifruar, tittade intresserat och log tillbaka, riktigt uppfriskande.. Kom till McDonald, jag förklarade min order, och skulle betala och de ville ha 594 baht, jag började skratta.. De lyckades fippla till en så jäkla enkel order som triple-cheese-burger + set med french fries och coca cola.... Till slut kom chefs-tjejen, och rättade till allting.



Men vem fan blir arg och irriterad, när man i övrigt mår prima och har en tripplecheese väntandes på en strax?  Maten var underbart god, och vi promenerade strax tillbaka igen. När vi kom fram, så satte jag mig ner, för att i stort sett omgående bli inkallad till läkaren, översättaren var med som vanligt, så det är grymt förtroende-ingivande att komma på dessa sjukhus-besök. Inget förloras i någon töntig torftig översättning, som ingen fattar.

Läkaren berättade att normalt var 2,5 i blodvärde, och jag hade 2,6, och sade att det var väldigt bra, och helt OK, och normalt nu då. Han såg ingen anledning att förändra min medicinering, utan att jag skulle kunna fungera ganska normalt framledes nu. Och så pratade vi om att jag ju ville ha de vanliga checkandet av mitt blod i Chaiyaphum, och slippa åka till Khorat varje månad.

Läkaren hjälpte mig att få grepp om det hela, och jag har nu kontakt-detaljer till en kardiologist (heter det så), här i Chaiyaphum på allmänna sjukhuset, ELLER ännu hellre på hans klinik... Vi fick sedan gå och betala, och trots alla mina farhågor, så gick räkningen enbart på 1.100 baht för hela besöket!!

Underbart..... mycket billigare än vad jag någonsin vågade tro p... Vi åkte sedan hem, och det var en glad och ytterligt lättsam färd hem, där jag kände mig fri från alla bekymmer med hjärtat, och min hälsa.

Dock så poängterar jag för Yongyut nu hela tiden, att hon får fanimej vara snäll emot mig extra mycket, ty hon har numera en äkta man med hjärt-problem... Javisst, skrattar hon "Big body small heart"..... Men det är kul med alla dessa skämt oss emellan...

Handskak


Chaiyaphum MMDCLXXX, Thailand

12 november 2016

86,6 kilo - (13 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 3,885 (nedåt)



En vit jul,
fyller kyrkogården...

Idag onsdag, så blir det festmåltid för mig och Ingemar. Jag skall fixa till pannkakor, och klackarna i taket, både hos falang som hos thai faktiskt. Många är dom som vill smaka, och Yongan vill så himla gärna att folk skall smaka. OK inget mig emot, mer än att jag ju faktiskt känner på mig, att de flesta av dessa vuxna har noll problem att nobba äta pannkakorna.

Så jag anser det vara rent slöseri, eller varför inte kalla det ”kasta pärlor till svinen”. Thai varken uppskattar, eller ens gillar pannkakor så där genuint, som vi falanger gör. Det är enbart sockret, och det söta, som tilltalar dom,,, ingenting annat. Så i min värld, om jag tar en dessert-skål, fyller den med sylt, socker, och grädde, och langar över den till en thai, så är det att likställa med pannkakor....

OK thai-barnen, eller ungdomarna, under 15 år i ålder, är en annan sak, dom är fortfarande nyfikna, och vill pröva, och käkar med öppna ögon och öppet sinne, och många mat-rätter som jag tillagar, finner dom ganska OK. Jag vill inte dra det så långt, så att jag kommer dragande med en överlägsen matkultur, som skall rädda thai till att äta bättre mat.

Men ungdomarna prövar i alla fall, och kan därför äta en hel del av vår mat. Men ställ tallrikarna bredvid varandra, en falang-maträtt och en thai-maträtt, och gå därifrån, kom tillbaka 30 minuter senare, så kan ni ju se vilken tallrik dom valde, så hav inga illussioner nu om att vi har mat som är överlägsen thai-sörjan som serveras här, inte i thais egna ögon i alla fall.



Så jag nöjer mig med att Namkaeng och Soda, och andra ungar här på gatan, storgillar pannkakorna, och även vissa undantag bland de äldre, som typ min svärmor. Den tanten slafsar pannkakor, precis som jag slafsar Napoleon-bakelser, hahaha!!  

Jo ”ledarn” är här nere nu och ville gärna träffas, och det vore ju kanonkul att träffas igen. MEN han kunde inte komma till pannkaks-kalaset, ty han ville hellre träffa en munk-släkting utklädd i oranga kläder. Ja vi får hoppas att han kommer hit imorgon torsdag istället, annars kan det bli tight med tiden innan han skall åka hem igen, och uppleva Thailandet via Sawatdee.se...... hehehehe....



Yongyut kom just ut ur toan nu, har med sig ett papper, och på pappret kravlar det omkring en, ja just det, en skorpion. Va fasen hittade du den. Frågade jag, ja på golvet inne på toan,,, schyssta bananer.... där sitter man på skithuset, och får en skorpion-tagg i foten... Fattas bara den sjukdom också. Djuret var yhtterligt litet, men som vanligt, thai gör ingen skillnad på ogiftig som giftig.

Så denna lilla i storlek av en skalbagge var livsfarlig så klart, och den skulle dödas till varje pris. Jag bar ut den i trädgårdn, men Tao, kärringen som har hand om prylar här i området, som råkade vara på besök, stegade bestämt bort till skorpionen, och bara krossade den utan pardon, jäkla sketkärring.....

Handskak

Chaiyaphum MMDCLXXX, Thailand

11 november 2016

86,0 kilo - (0 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 3,904 (uppåt)



Ett träd faller åt det håll som det lutar…

Jag satt precis här vid datorn, och hade laddat ner ett TV-program från England och BBC. Det hette något typ ”sounds of the sixties”.... Där fanns Tom Jones, Kinks, Manfred Mann, och Moody Blues, som spelade varsin låt. In kom kommentatorn, och han meddelade stolt att de hade detta goa TV-program, men han varnade också samtidigt, att det absolut INTE är något att lyssna på för barn, nervösa människor, eller hundar!! Och det var runt 1962-63 cirka...

Hahaha dom va la goa på den tiden när man själv var liten. Jag själv och mitt egna minne, ifrån min barndom vid begynnelsen av 1960;talet och vår radio, var ju kommentatorns kommentar inför den stundande nästa låten på radion; -”Ja här kommer då dagens pop-låt”... Så kunde det låta i svensk Radio då på den tiden!!

Och sedan när låten var avverkad, för det kändes precis så, alltså att dom avverkade en poplåt om dagen, enbart för att stilla ungdomarnas förundran och förväntan, över varför man inte spelade den musik som ”alla gillade”... Ja efter dom avverkat denna pop-låt, så var den genast tillbaka till ”gammel-tjosan och dansbands-musik, skittråkig musik, speciellt dragspels-tjosan!!

Vi alla unga var hänvisade till Radio Luxemburg. Mottagningen på våra små transistor-radios var som bäst på kvällar och speciellt nätter, och ofta så fick man lov att tälta på nätterna i trädgården under sommarhalvåret, enkom för att samlas vi ungdomar, och lyssna på de senast utgivna poplåtarna, som skulle dyka upp på topplistorna inom kort, efter det att man hört dom på Radio Luxemburg.

Denna radiokanal, var vår väg att få koll på musiken, som var vrål-populär ute i Europa, men som Sveriges föräldra-generation på 50 och 60;talet ännu inte hade tagit till sig. Dom var ju uppvuxna med, ja jag vet inte vad, men typ Britta Borg, Sonja Hedenbratt, och Snoddas, och dom tänkte fan inte släppa in något nytt inte.... Men jag märkte att det började så smått spricka i muren av censur.

Och först var det de radioprogram av typ karaktär ”Sommar” som började att släppa till någon, eller några låtar i sina program. CG Hammarlund var ju mäkta populär, också han på lördagarna, med sitt program ”Sveriges Bilradio”. Och även han släppte in poplåtar allt tätare och oftare, och så gick det till när det till slut tog fart.



Popen fick egna program som Tio i Topp och kvälls-toppen m.m. Och "slaget" om musiken hade vunnits till slut. Det handlade om kommers kontra kultur, och stålarna vann ju så klart till slut. ÄVEN om dansbands-musiken höll ett visst grepp om Sverige även fortsättningsvis, under det mesta av 1960_talet....

Och nu sitter jag och tittar på nedladdade gamla TV-program, från England ifrån just den tiden. Och jag tänker... jäklar va tiden har runnit iväg... Jag lyssnar på musiken, och jag inser hur jäkla dålig kvalite det var på den tiden, alltså låtarna var väldigt simpla känns det som. Men kanske det är en ”hörselvilla”, ty inspelnings-metoderna var ju väldigt primitiva jämfört med nu, som ni alla vet.

En sak är dock stensäker, så fort jag hör dessa 1960;tals-låtar, så känner jag på studs igen humöret man var på då på den tiden, och man blev på, tack vare denna musik, som gick som ett spjut rätt in i själen på en.. Det fanns glädje och hjärta i musiken tyckte jag!!! Och det kom inte 800-1.000 nya låtar i månaden att försöka att smälta och ta in.

Man lärde sig artisterna, och man lärde sig låtarna, man hann med i svängarna helt enkelt... Men visst var det kul när kommentatorn varnade för, att dessa poplåtar icke var nåt för barn, nervösa vuxna, eller hundar.... Varning!!!!!! Hahahaha!!!

Handskak
Ps.när jag hade skrivit färdigt detta, så kom det över mig lite grand... "Fasen också, har nog skrivit liknande om samma sak tidigare. men OK det får gå, kan skylla på ålderdom o.s.v.".....


Chaiyaphum MMDCLXXX  (2680), Thailand

10 november 2016

85,7 kilo - 0 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 3,871 (nedåt)



En tron är bara en bänk,
klädd i sammet.....

I dag i skrivande stund är det söndag, och jag tänkte berätta lite hur den gångna veckan ha varit, vad det gäller återhämtningen, och läkandet efter operationen, som jag gjorde förra lördagen den 31 oktober 2016. Jag kom ju hem i alla fall, öm som fan vid såret, och inombords också, faktiskt mest inne i kroppen, där dom hade gått in och brötat.

För mig har det varit en ovanlig orolig tid, ty man har ju ingen  att fråga, och jag har icke funnit ute på internet, nåt ställe att läsa om hur läkeprocessen är och går till, och hur man mår under tiden. Jag har haft precis hela tiden skitont minst sagt inne på sidan i kroppen, typ där blindtarmen sitter.

Jag fann alltså ingenting att stödja mig på, mer än att jag försökte att hålla mig undan dessa goa gubbar som mer sprider skräck än tröst... "Du vet att dom gick in i kroppspulsådern va"? Det var ju en kommentar. Ja det snacket tröstade mig så till den milda grad, så jag fortfarande tänker på det. Men nu verkar det ju vara läkt, så jag kanske kan glömma den ådern i alla fall..

Men den där jäkla blindtarmen förföljer mig, jag har inbillat mig själv att ”kanske jag har blindtarms-inflammation, varför skulle det annars göra så jäkla ont”?? OK läkaren som brötade med mig, han slog och bånkade på min kropp ganska rejält, under den timme det tog, så det vore nog mer förvånande, om jag inte hade massor av blåmärken... och ont inne i kroppen.

Men så tänker man,, ”va fan har han gjort sönder därinne nu då, har han bånkat sönder ett vitalt organ eller”???  Men dagarna går, och jag blir ytterligt sakta bättre, jag tänker nu på smärtan inuti kroppen. Men i går kväll var den värsta hittills och det var alltså 7 dagar efter operationen. Jag pissade varje timme under hela natten, och blev påmind om det onda. Så min nattsömn var kass.

Blindtarms-oron ligger kvar, och har funnits i 7 dagar nu. Men hittills så har jag inga andra kännetecken på blindtarms-inflammation än just smärta... absolut noll feber, men vad vet jag... Jag kanske är en av de få som dör i blindtarmen, utan att ha utvecklat feber, det vore väl typiskt...Hur fan skulle det se ut på min gravsten när man en gång lägges ner;

”Jag opererades för hjärtflimmer,
men dog i blindtarms-inflammation
En sjuka kommer, den andra försvinner
Men komma undan, är en omöjlig ekvation”

Så en rädsla jag har nu också, är att jag kommer till återbesöket nästa fredag den 11 november, och läkaren säger att nåt är trasigt inuti, och att dom måste operera det. I det läget, så schappar jag därifrån, det säger jag direkt och nu. Jag kommer då i första hand, att dra till Allmänna sjukhuset i Chaiyaphum, och är dom odugliga att fixa denna grej, så får det bli Sverige faktiskt...

Jag är bara 65 och har 20 år kvar tänkte jag,, Va fan skall man cykla som en stolle för annars, hahaha!! Men annars så kanske allting läker, jag såg igår kväll, alltså efter en styv vecka då, de första tecknen på återhämtning. Jo blodet runt ingångshålet börjar bli ljusare och ljusare rött, vilket är tecknet på att kroppen absorberar blodet, som läckt ut där.



Och till ytterligare förvisso, så är blodet på låret nedanför ingångshålet, det blodet börjar nu ganska snabbt att ta sig ”söderut”, kolla fotot få ni se, hahah det ser ju riktigt kul ut ju... Snart får jag välan ha långbyxor på mig tills blodet försvinner.... Gå omkring på Big C, Makro, eller Tesco Lotus, och se ut på det sättet, ja det är ju inte vackert eller upphetsande precis, för en i övrigt svensk Adonis från Järnbrott...

Handskak

Chaiyaphum MMDCLXXIX, Thailand

9 november 2016

85,7 kilo - (0 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 3.894 (uppåt)



Ett törne försvarar rosen,
skadar bara de som vill stjäla blomman

I går så hade vi samling ”vid pumpen” igen. Pumpen då i detta fallet var Bens Bar. Nu var det Lasse Strandberg som ville ha samling, så jag själv, Ingemar (cheeta) samt York kom dit, och vi hade en ytterligt trevlig stund tillsammans. Denna gång så käkade vi 3 svenskar Bens nya mat, som var ifrån Australien, och som var mer än klump av mört, ytterligt fint fettfattigt kött, som smakade himmelskt.

Jag vet inte namnet på dessa olika köttstycken, om det nu är rumpstek, arsle-file, rygg-slut, eller skulder-file´. Sånt får andra tvista om. Men denna rejäla köttbit fick han steka i nästan 25 minuter, och trots detta så var den inte riktigt genomstekt. Men köttet var så mört, så inga problem alls att käka, på ren göteborgska, så var detta svingott.

Och ihop med potatismoset, en blue-cheese-sås, så var jag i alla fall lyckligare än en ”Som Tam-ätande” thai uppe i Isaan...Jag och Lasse, alltså sjuklingarna, som fr.o.m. nu måste avstå sprit, vi drack röd-vin, och det kändes gott att få lite alkohol i kroppen.

Grabbarna slafsade sedan irish-coffe, men jag själv avstod, måste se till att strunta i dessa goa grejor till viss del, om jag inte skall "slamma igen" fullständigt, som mackes tidigare mycket välbeskrivande hade uttryckt sig för mig...

Vi blev sittande i styvt 2,5 timmar, och sedan blev Lasse S. hämtad av regeringen, och jag själv satt ihop med Ingemar, jag fick avvakta en timme till, ty det var nu nära i tiden att hämta hem Namkaeng ifrån skolan, så man slapp att åka hem fram och åter. Ty att sitta på moppen, är en jäkla pina fortfarande i såret ifrån operationen.



Mitt problem är att man ju som bekant måste pumpa däcken på alla fordon stenhårda, verkligen stenhårda, så att inte dom skärs sönder, eller går sönder i någon av alla de tusentals gropar, man passerar och åker över, på sina turer här i Thailand. Så när jag sätter mig på moppen in till Chaiyaphum ifrån min by, så är det skit i 1,6 km ty det är cementväg, och alltid knaggligt och plågsamt.

Ty jag har ont inne i kroppen fortafande sedan operationen. Sedan kommer jag ut till 201;an riksvägen, och det är ju slät asfalt, och är helt OK för min del. Men sedan efter 6 km ytterligare på asfalten, så är man framme i citykärnan av Chaiyaphum, och där är det cement precis överallt i stort sett, känns det som.

Då där inne i Chaiyaphum jäklar vilken pina det är, verkligen smärtsamt, så att spara en tur är guld värt. Yongyut kan inte göra mycket just nu, hon har svinont i rumpe-muskeln efter allt arbete i trädgården, så jag vill inte utnyttja henne för transport. Men allt funkar, lite smärta rensar kroppen,, eller var det sprit??

Så vi satt där och tjötade med gubbarna, och jag drog i mig en äpple/björnbärs-paj med lite glass på toppen, riktigt gott var det.. Onödig spisning, men gott!! Namkaeng ringde sedan, och vi skiljdes åt, och jag skumpade hemåt på moppen med henne, allt under mina regelbundna utrop; aj, oj då, nej, aj, sedan kanske ett mer långdraget ajajajaja ojsan faaaaannnnn.... Slutet gott alting gott..

Handskak


Chaiyaphum MMDCLXXVIII, Thailand

8 november 2016

86,2 kilo - (0 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 3,881 ( nedåt)



En tjuv tror att alla stjäl...

Forts. Från förra kapitlet... Så livet är inte lätt här, låt säga att min fru dör, då ställs allting på ända, och jag är inte längre kvalificerad att leva här i Thailand, med mina barn, och min familj, och hus och hem. Jag skall ut. Anses inte mina barn längre vara mina barn då? Anses inte längre min familj vara min familj längre då?? Så då måste man försöka att hitta andra sätt att bo här, hitta andra VISA som duger, eller kanske snabbt som fan gifta om sig.....

Visst man skall inte klaga sägs det, men om ingen klagar, så blir det heller aldrig några förändringar, så jag föredrar att kalla mig själv vara en pionjär, och fortsätta att sätta blå-ljuset på orättvisor och felaktigheter i Thailand... Man kan ju också säga att mitt liv som falang och utlänning INTE omfattas av alla de mänskliga rättigheter, som det stolta Thailand skrivit under på, för några decennier sedan...

Mänskliga rättigheter som internationellt säger att familjen är en nästintill helig konstellation, som inte skall behöva leva under ett konstant hot ifrån värdnationen, att krossas i bitar, så fort tillfälle ges...

Nu också sedan den svenska valutan, och för all del flera andra valutor, drastiskt tappat i värde, så har ju många många utlänningars inkomster/pensioner ifrån sina hemländer, fallit i värde, så dessa utlänningar kvalificerar sig inte längre för sina uppehålls-tillstånd, dessa tillstånd, som flera har haft kanske i 10, 20 eller 30 år och längre.

Deras öde är lika snabbt som det är kallhamrat. UT och åt helkvete med dig, om du inte längre fyller de ekonomiska kraven. De facto för Er som inte vet eller fattar. Thailand kräver av mig som lever här som en pensionär, att jag skall ha en månadsinkomst som jag skall kunna få bekräftad ifrån den svenska ambassaden på 65.000 baht i månaden, vilket är lika med; SEK; 16.250:- i pension.

Jag menar jag skall bevisa att jag har 65.000 baht, när thailändarna själva här i byarna lever på kanske 15.000 baht för en hel jävla familj. Hemma i Sverige, så lever vi på ett minimum, som är dramatiskt mycket lägre än vad fimärks-landet Thailand kräver att jag skall ha i inkomst....Fattar ni nu då hur utstuderat ointresserade thai är av att ha falang boendes här i grunden...



Så nu då när svenska kronan, och engelska pundet fallit mest av alla valutor i hela världen gentemot dollarn och också då emot thailändska bahten. Så är det oerhört många engelsmän och svenskar i första hand, som ser sitt förr så stabila liv falla i trasor. Och inte bara falangen skall ni veta.

Ty åker falangen ur landet, vad tror ni händer med hans fru? Hans 2 barn? Och den övriga familjen, som han kanske stöttar? Ja allting går åt helvete, men det kanske inte spelar någon roll om 1 thailändsk familj går rent åt helvete, bara man kommer åt att slänga ut en (1) falang på kuppen.

Så varför finns det ingen väg att gå, för att få ett permanent uppehållstillstånd i Thailand, baserat på den man är, och vilket liv man lever?? Vad är den grundläggande orsaken mer än främlings-fientlighet? Hade jag inte haft en familj som jag bildat här i Thailand, och hade jag inte haft egna barn, så kanske jag inte brytt mig lika mycket. Men jag är ju ganska fast förtöjd här i landet, och måste därför bry mig...

Avslutningsvis, någon kanske säger, ansök om ett permanent uppehållstillstånd då? Javisst har gjort det, då på den tiden när jag kunde kvalificera mig, men jag mislyckades på en eller flera punkter och orsaker. Nu kvalificerar jag mig inte ens längre..

Så till sist låt oss säga som det är...... i klartext....... Genom att bosätta sig i Thailand, så skrev jag under på att jag inte längre kräver att få ha några mänskliga rättigheter, dessa är bara en löjlig lyxvara, uppfunnet av folk i väst, som inte har bättre för sig här i detta jordelivet...

Handskak


Chaiyaphum MMDCLXXVII, Thailand

7 november 2016

85,6 kilo - (0 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 3,906 (nedåt)



När jag var ung,
så sades det mig, att alla kan bli statsminister,
jag är nu övertygad om att det är alldeles sant!!

Jag läste och hade lite tankar om detta med PR (permanent residency) här i Thailand. Alltså att man blir accepterad att få bo här utan vidare spisning, och man slipper allt det vanliga dagliga trasslet med myndigheter, och rapporteringar hit och dit. Ett liv där man mer känner att man verkligen bor här, och att man är accepterad, även om man inte med det är medlem/medborgare i Thailand, så ger det ändå en känsla av tillhörighet tror jag.

Här har vi alltså en kille som snart har bott här i Thailand i 10 år. Han bor här sedan 10 år med sin fru, sina barn, styvson, styvdotter, svärföräldrar, samt där finns också den övriga släkten som ju alltid finns omkring oss här i Thailand. Mina tankar som sagt var går ofta till, varför i herrans namn finns det ingen väg att gå där man per automatik kan få permanent boende här bara baserat på t.ex. giftmål med en thailändska?

Det verkar ju som om Thailand är ett av de ytterligt få länder, som har dessa lagar som dom har. Inte nog med att dom har enorma skyddstullar, som skyddar de rika i Thailand ifrån utländsk konkurrens. Men dom har också skyddslagar, som skall skydda dom ifrån att utlänningarna kommer hit, och tar över hela landet.

Thailändarens vanliga kommentar när dom hör på TV att dom har tagit 1 st falalng i Bangkok på bar gärning, då han ”arbetade” med att sälja mat, och försöka att skaffa sig bärgning och ett leverne... De säger då förnumstigt till varandra; ”falang take money from Thailand”.... Så då är det kanske inte så konstigt att alla dessa lagar som finns här, som är i bruk idag, dom är närmare flera hundra år gamla, och har aldrig blivit moderniserade.



Dom gäller fortfarande, och används effektivt emot all utveckling, och all inblandning ifrån utlänningar i Thailands liv och leverne. På sitt sätt, så är Thailand ett av de mest inkrökta länder jag någonsin stött på. T.om länder i det mörkaste Afrika, där ser man INTE denna rädsla, och denna självgodhet som man ser hos thailändarna.

Men igen då, här lever man från 90 dagars-rapport till 90 dagars-rapport, eller mellan 3 månaders åka ur landet hela livet, och stämpla varje år nere på ambassaden, sedan stämpla på Immigration. Det är en enda stor härva av rapporteringar här i Thailand, kopierande av exakt samma jäkla papper hela tiden. Detta som fortgår fram till den dag man antingen döden dör, eller att man tvingas ut ur landet.

Ty det är ett faktum skall ni veta. Jag kan vara gift i 3 år, i 5 år, i 10 år eller i 30 år, jag kan ha fru och flera barn, och jag kan ha hus, och hem, och andra tillhörigheter som bil, traktor, moppe, eller vad fan som helst. Men skulle min fru dö, eller vi skiljer oss, så slänger dom ut mig ur landet.. De gör detta oavsett tillgångar. Det finns helt enkelt inga säkerhets-bälten i detta landet..

Det finns absolut ingen stabilitet i ens liv i detta landet, man lever här på nåder känns det som, och det är inte bara en känsla det är faktiskt en realitet. Om inte annat, så får man ju sina pikar eller ”åsikter” om man skulle råka ifrågasätta en Immigration-tjänsteman, som vill sno en på mut-pengar, att "trivs jag inte så kan ju jag försvinna ifrån Thailand".... Forts. Nästa kapitel.....

Handskak

Chaiyaphum MMDCLXXVI, Thailand

6 november 2016

84,5 kilo - (0km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 3,914 (uppåt)




Bättre att ha och inte behöva,
än behöva,
men inte ha!!

Idag hade vi lite matematisk, akrobatisk, allmänt mänsklig siffer-räkning, jag och Yongan!!! Jo tankarna hos både mig och Yongyut har ju gått i alla de olika riktningar vad det gäller att fortsätta med AIA, eller helt enkelt fimpa dom definitivt, och istället spara 5.500 baht per månad på ett bankkonto.

Det negativa med den grejen i mitt tycke, är ju att det tar en himla tid innan man fått ihop ett belopp som är värt att använda inom sjukvården här i Thailand. Det tar ju runt 3 år innan man ens har cirka; 198.000 baht, vilket inte räcker speciellt långt om nåt skulle hända.

Men att sluta med AIA och börja spara nu, i låt säga 5 år, ger ett belopp på banken för min del av 330.000 baht..... MEN om jag fortsätter 5 år till med AIA, och sedan avslutar, så har jag då varit där i 10 år sammanlagt, och enligt avtal, så betalas det ut till mig 430.000 baht på denna sparförsäkring.

Jag har då fått 100.000 baht MER genom att stanna kvar, PLUS att jag till en viss del då är försäkrad. Ja MER försäkrad på olycksfall än hälsa, men ändå!!! Så det lutar nog trots allt åt att behålla AIA i 5 år till, och det kan jag ju då säga, när dessa 5 år är till ända, så kommer jag att vara 70 är gammal, och det finns inte ett försäkringsbolag på detta jordklot, som tar i mig ens med en rentvättad tång.

Så då kommer jag nog antagligen att vara ÄNNU mer sugen att stanna kvar de resterande 5 åren, som är kvar på försäkringen, detta då naturligtvis om jag är i livet. Efter dessa 15 år, så får vi 650.000 baht utbetalt.. Hade jag fimpat försäkringen idag, och betalt in på eget konto i 10 år, så hade jag haft 660.000 baht.

Alltså 10.000 baht MER (SEK; 2.500:-)... Men alltså varit fullständig oförsäkrad under dessa 10 år...... Som ni ser av detta resonemang, så öppnar sig hjärnan på en, och man ser ganska tydligt vilken väg som är den absolut smartaste att gå för min egna del....



Vi behåller försäkringen, och försöker istället framledes vara mycket mer smarta och kontrollerande, och mjölka det som går ur detta företag,  och prata med sjukhuset först om vad dom tänker debitera.



Och sedan så har dom i sina filer exakta belopp har vi nu fått reda på, vad de olika försäkrings-bolagen betalar för olika situationer.... Och ser man då att en grej kostar, som i detta fallet, 198.000 baht (mitt hjärtflimmer), så kan jag ju snabbt köpa en biljett på 30.000 baht, och åka hem, och få det fixat näst intill gratis..... exklusive levnadskostnader förstås...



Nu på fredag så kommer livet att återgå till det normala igen, ty då är flera gubbar tilbaka här i djungeln igen. Lasse S, kommer hit ifrån Phuket, och Ingemar A. Kommer hit på sin vanliga 5 månaders-vistelse. Och då skall vi träffas ihop med York, och tjöta tjafsa, och slafsa i oss lika lättsmält som lätt-drucket på lunchen. Blir kul att höra sista skvallret och nyheterna...

Handskak


Chaiyaphum MMDCLXXV, Thailand

5 november 2016

85,6 kilo - (0 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 3.909 (uppåt)



Alla politiker är desamma överallt,
dom lovar att bygga en bro,
även om där inte finns en flod!!

Idag torsdag, inte onsdag, så träffade jag Khon Sawan-gänget för mat och andra upptåg. Anders nykommen hit ner, började sin vistelse med att bli dag-vill, och trodde torsdag var onsdag, och fick med sig hela gänget på det upptåget. Men han kom till sans och balans snart igen som tur var.

Vi möttes 11.30 på Bens Bar, och  fick en gör-trevlig lunch med Anders D. Bengt S, samt Ron (Mr Ottawa), de hade alla 3 sina fruar med sig. Så det blev en trevlig stund. Det roliga som jag såg det, var att det fanns inte en endaste thaimats-tallrik på bordet. Jag säger bara det,, om Yongan hade varit med, så hade thai-kulturen bevarats ända in i döden.

Men jag, Anders D. och Sjö-Bengt, vi alla käkade pork-steak med potatismos, samt sallad. Jag drack 2 glas vin till maten, och det satt gott i hjärte-trakten tror jag!! Jag vill ju inte slafsa varken sprit eller öl fortsättningsvis. Jag får unna mig ett glas vin eller två, de få gånger som jag är där nere på baren... Ron, Ottawa-gubben käkade pizza, samma som de 3 damerna också gjorde..

Jag tror att damernas val av pizza är deras rädsla för falangmat. Men pizza känner ju dom till. Maten var snart uppäten, och vi drog iväg bort till Amphue. Damerna, dom hade ju frågat Yongyut om hon trodde att vårt amphue skulle acceptera att fixa hai ID-kort till dessa gossar ifrån ett annat område. Yongan visste ju inte, men tyckte att dom kunde väl pröva och fråga!!

Men det visade sig snart att vårt amphue inte alls var i stånd att kunna hjälpa. Jag tror att dom helt enkelt inte var registrerade här, och därför så utfärdar dom heller inte dokument. Kanske inte så konstigt. När vi var där, så blev det glädje ty där satt Ingemar (cheeta) och Fa, hans fru. Och ta mig fan lite längre bort satt Bill, amrisen som var med min granne Dan i Korea på semester. Han var där med sin fru Geet.

Vi fick lämna lokalen i alla fall efter en styv halvtimme, när dagens palaver var över. Vi stack nu upp till Immigration, dessa Khon Sawan-gubbar ville gärna se sin nya Immigration, dom liksom jag, slipper ju Khon Kaen, och 10 mils åkande ena vägen fortsättningsvis. När vi kom fram, så hade Sjö-Bengt ett ärende faktiskt.



Ibland undrar man vilka underliga saker som kan hända i dessa länder. Han hade köpt hemma i Sverige ett non immigrant ”O”-VISA  based on marriage. Det var ett 1 års-VISA, och därför ett med multiple entries.. Han skulle ju då få 90 dagars vistelse i Thailand, automatiskt av immigrant-killen på flygplatsen vid ankomsten.

Immigrant-killen där, skrev för hand i hans pass Non Immigreant ”O-A”, och det är en jäkla skillnad. Ty med ett O-A, så kan man rapportera varje 90 dagar vid sin lokala immigration, medans man med ett rent ”O”-VISA, måste ut ur landet på en s.k. VISA-run var 90:e dag, för att få 90 nya dagar, och det är ju inte speciellt roligt...

Men nu med detta nya O-A, som immigrant-killen hade kladdat dit i passet, så undrade ju Sjö-Bengt förstås hur han skulle göra.... Och nu kommer det fantastiskt konstiga, som antagligen bara kan hända i dessa länder, där man lär sig köra bil allt efter man blir erfaren.. Samma på arbetsplatserna tydligen. Immigrant-tjejen på detta nya kontor, som vi kom fram till, och som jag då visade dom, hon ”rättade” till för hand i passet, tillbaka till ett Non Immigrant ”O”, och det var helt korrekt gjort av henne.

Men nu började cirkusen på fullt allvar. Tjejen talade om för Sjö-Bengt, att han kunde komma tillbaka den 10:e december, för att få 90 nya dagar. Och det skall sägas, det är helt och hållet emot alla thailändska lagar som finns. Bengt pratade med dom, och Bengts fru pratade med dom, men dom insisterade på att han kunde komma tillbaka för att ”förlänga” sitt VISA den 10 december.

Och med detta sista så förstod ju jag i alla fall, vilken nivå på kunskaperna som personalen har på detta nya ställe... Man förlänger INTE sitt VISA, man förlänger sin tillåtelse att stanna i landet med 90 dagar, VISAT var ju 1 årigt, eller hur? Men det skall bli jäkligt kul att se hur detta avlöper, ty jag har en liten snärjande känsla, av att Bengt nog INTE skall 90 dagars rapportera den 10 december.

Utan jag tror att den unga immigrant-tösen nog skall göra ett uppehållstillstånd för Bengt. Och kan hon göra den grejen, så kan ju Bengt skatta sig lycklig. Hoppas bara han tar med sig foton i plånboken ifall så är fallet... Ja vi får se hur detta kommer att avlöpa..... Jag rapporterar vidare i allt detta.

Vi avvek sedan, och körde tillbaka ner till Bens Bar, där jag hade min moppe, och sedan så skiljdes vi åt för denna gången. Men som vanligt,,,, skittrevligt och snälla killar. Anders D. bjöd på min mat, och man måste vara tacksam för den generositeten. Tack för maten, kamraten i spenaten...

Handskak


Chaiyaphum MMDCLXXIV, Thailand

4 november 2016

85,7 kilo - (0 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 3,898 (neråt)




De som är för smarta att engagera sig i politik,
blir bestraffade genom att bli styrda av de som är dummare!!

Att som en ganska rörlig och energisk pensionär bli sittande här dagarna i ända framför datorn, är ganska trist. Dessa dagliga avbrott jag har i mitt liv annars, med cykelturer och social samvaro med Yongyut och kamrater, är ju oerhört viktigt i en människas liv tycker jag.

Jag sitter här och vet att jag skall vänta i 14 dagar, innan jag kan starta min motion igen. Fan jag vet ju inte ens om jag är bättre eller frisk nu heller för den delen. Tycker mig känna av den där envetna smärtan i matkanalen ner till magen fortfarande..... Enligt vad doktorn sade till Yongyut, så tar det sin tid att bli av med den smärtan.

Men jag vet inte om han säger så bara för att slippa prata om det mer, vissa läkare är ju sådana. Jag menar istället för att säga, JAG VET INTE,, så himlar dom och pratar någon svårtydbar skit, som kan missförstås, och så slipper dom handskas med det mer.

Tänk om mina besvär i matkanalen inte ens har med hjärtat och hjärtflimmer att göra alls. Kanske det är magmunnen trots allt, som den förste läkaren var inne på.... Det vore ju grannt... Spendera 200.000 baht på hjärtat, om det nu inte ens var det som var problemet. Men så tänker jag....



Det var ju faktiskt fel på hjärtat i och med att jag hade förträngning, så det är ju inga bortkastade stålar trots allt. Men vi får välan se hur detta går. Blåmärket vid ingångshålet i ljumsken, blir bara större och större känns det som, och blåmärket på insidan låret nedanför ingångshålet, blir också det bara större och större.... Det är onsdag i skrivande stund, och det var i lördags operationen skedde, så man tycker att blödningen skulle avta i operations-såret...

Och sedan tänker man, är det så jävla smart att kasta in medicin på stört efter operationen, alltså antikoalugerande (blodförtunnande), vore det inte smartare att vänta med den grejen tills såret läkt sig lite grand, kanske 3 dagar senare eller nåt sånt??? Ja läkare är man inte, så det är säkert inget sunt förnuft i det jag säger...

Idag onsdag så är det meningen att Anders D. Med familj och grannskap skall komma ner till Chaiyaphum, för Anders är avundsjuk på mig för att jag har thai ID-kort och inte han. Så han hade stegat in till sitt eget Amphue i Kohn Sawan, men dom hade inga resurser till att klara biffen där.

Så Hans fru ringde Yongan, som föreslog at dom skulle pröva vårt amphue här i Chaiyaphum, kanske dom ville hjälpa till i ett sådant här fall... Detta är ju inte alls säkert, så han får la hålla tummarna. Annars är det ju en himla kul grej att jag halar fram mitt ID-kort varje gång vi ses, så får han titta i månen efter sitt, hahaha!!

Handskak


Chaiyaphum MMDCLXXIII, Thailand

3 november 2016

85,7 kilo – (0 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 3,915 (uppåt)




Vi fängslar och hänger småtjuvar,
medans de större skurkarna blir utnämnda och inröstade,
 till höga allmänna ämbeten!!

Forts. Från förra kapitlet... Chefen kom med ett anbud och en fråga först, hur mycket har falangen? Ja sade Yongan vi har totalt 158.000 baht..... Bra sade han då, ni betalar 158.000 baht, och sedan är allt klart, och ni kan åka hem..... Vi blev ju skitglada, men det var inte klart ännu. Yongan stack iväg till banken och tog ut alla stålarna, kom tillbaka, och då säger kassörskan.

Du ger mig 153.000 baht, så skall alla vara glada, tydligen hade det hänt något under tiden Yongan var på banken... kanske dom tyckte synd om denne aningslöse och penninglöse falang, haha!! Yongan langade fram stålarna, och efter en bastant avslutande McDonalds, så tog vi bilen hem till Chaiyaphum igen....

Men som sagt var, heder till den som skall hedras. Yongyut fick sjukhuset att gå ner ifrån alltså 198.000 baht ner till 153.000 baht, Yongyut klarade hela 45.000 baht i rabatt för oss, Jäkla bra jobbat Yongan.... Hon var dock lite orolig att hon hade fått mig att tappa "ansikte" lite sade hon!

Jasså vad då frågade jag? Jo jag sade ju till dom att falangen inte hade så mycket pengar, var pensionerad och fattig!!! Men va fan Yongan, kan du spara 45.000 baht till familjen, så får du säga vad du vill, du kan t.om säga att jag har gonorre´.....

På hemresan där i bilen så berättade Yongan följande som hade timat sig igår kväll medans jag sov på ”vaket”, och Yongan sov ensam där uppe på vårt rum.... Hon hade talat med sin mamma, alltså Jai Paengtha. Hon hade sagt till Yongyut, att hon ville att Yongyut åkte hem senare till byn, och hämtade mammans guld, som hon hade i madrassen eller var nu thai gömmer sitt guld...

Jag vill gärna att falang skall stanna ”länge” säger hon på Isaan-språket, ta mitt guld och sälj det... jag själv vet inte hur jag skall känna, eller hur emotionell jag skall vara, men nog fan gör detta att man får en känsla i alla fall av tillhörighet. Jag vet att en massa knepiga typer ”söderut” är misstänksamma, och egentligen har noll riktiga relationer själva till thai.



Och kanske säger på stört då att min svärmor gör detta för att klara livhanken på mig, så dom skall kunna mjölka mig i 20 år till.... Vill man leva ett pisseliv som många av dessa herrar gör där nere, så skall man definitivt tänka så. Vill man dock istället ha ett lite mer innehållsrikt och positivt liv, så kanske man skall ta detta för vad det är,

Jag i alla fall inbillar mig att det faktiskt är ett kvitto på att allt det jag gjort nu under snart 9 år, har varit rätt och riktigt i de flesta fall, och att dessa thai i släkten, på sitt sätt kanske faktiskt gillar mig... OK vi snackar ju inte mycket med varandra, eftersom ju språket ligger emellan oss som en barriär. Men kanske alla mina hundratals cykelturer dit ner till byn, med mat och med hembakta prylar, plus att jag tar hand om Namkaeng och Yongan, kanske gör att dom faktiskt gillar mig. Jag inbillar mig det i alla fall...

Ja detta lär ju bli en otrolig historia igen. Det verkar att för den minsta lilla grej jag skall göra i livet, så finns det alltid nåt att skriva om. Kanske ödet har det så inrättat, att när man registrerar en hemsida på intenet, så medföljer det problem ute i verkliga livet, bara så man skall kunna ha nåt att skriva om på sin hemsida, usch hua hemska tanke.

Avslutningsvis, så ger jag Er härmed min medicin-lista totalt sett, den innefattar ävenledes blodtryck, och diabetes-medicinen då, samt också för hjärtat..... Allt som allt, så är det då som jag stoppar i mig dagligen nu då;



Har någon något att tillföra, rörande Wharfarin kontra andra av samma sort, så får ni gärna skriva om detta. Ibland undrar man om dom inte kör med gamla mediciner, för dom helt enkelt inte vet bättre här.. Men berätta gärna om det ni vet, eller om ni har sidor på internet där jag kan läsa... Wharfarinet lär ju vara starkt, och ”skall inte ätas livet ut”?? Men här i Thailand, så blir jag inte alls förvånad om dom ger mig detta tills dö-dagar...

Ja tur att man inte är speciellt sjuk i alla fall, med tanke på alla mediciner man stoppar i sig, hahahaha!!

Handskak


Chaiyaphum MMDCLXXII, Thailand

2 november 2016

85,7 kilo - (0 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 3,910 (uppåt)



Istället för att ge politikern nycklarna till staden,
så borde man nog byta lås!!!

Forts, från förra kapitlet... De gick iväg och jag satte mig att kolla Law and Order SVU på datorn, allt i akt och mening, för att vänta på avgång ifrån sjukhuset, och se vilket belopp jag skulle betala, torde välan vara runt 10-max 20.000 baht tror jag- Efter en styv timme, så knackade det och 3 sköterskor kommer in med stora lenden, en papperslapp som dom skrivit 197,478 plus lite kladd,,,,

Och jag sade, ni har satt komma-tecknet på fel ställe,,,,, 19.747,80,,,, Nä sade dom samstämmigt,,, "neung sähn", "ghaoo meuhn baht". Alltså dom sade, att vad som restade att betala för min egna del, var 197.478 baht. Jag kan ju lugnt säga att både pulsen, blodtrycket, hjärtrytmen, blodsockret, och kolestorolet, flög samtidigt i höjden på mig.

Secken jävla katastrof... Nänänänä sade jag aldrig i livet, försäkringsbolaget tar undersökningen, plus första ingreppet... men de visste ingenting dessa töser, utan ville bara informera mig. Vad vår försäkringskille hade gjort här på sjukhuset, när han kom hit igår vet jag inte, men han berättade stolt i går, att han hade ”förhandlat” med dom.

Ja med sådan förhandling till, så dör la jag... Jag fick ringt ner Yongan hit till avdelningen, och hon är nu i skrivande stund ner till avdelningen på sjukhuset, och pratar med dom. Just nu så ringde hon, och vill att jag skulle vara lugn, hon har nu kontakt med försäkrings-bolagets kille, som ju var här i går och pratade med sjukhuset. Han menar på att något är fel här, och lovade att komma hit.

Nu har det gått 1 timme, Yongan kom tillbaka, och vår lilla dam (Yongan) är verkligen på krigs-stigen, och det är gött att se. Ty även om man kan säga i många lägen, när det gäller att värdera saker och ting i livet, att ”det är bara” pengar”, så är det jävligt tungt att gå ifrån att vara otroligt glad för att bara maximalt betala 20.000 baht (5.000:-) till att åka på den rejäla summan av nästan 200.000 baht (50.000:-)



Yongan har nu pratat med försäkringsbolaget, och dom svär sig fria, och säger att sjukhuset har ljugit om beloppen för dom, och dom vill inte betala mer. Så Yongyut gick nu på sjukhuset med detta, och kunde t.om. peka ut den dam som nämnde beloppen för Yongyut igår... Så nu ligger bollen hos chefen på sjukhuset, Yongan sade till dom att vi kan inte betala detta hissnande belopp, det funkar bara inte.. Så dom skulle återkomma till oss....

Nu kom Yongan tillbaka igen, chefen gav oss 172.000 att betala, han gick alltså ner ifrån 198.000 nästan 16.000 baht ner.,, Vi tar resten på avbetalning under 1 eller 2 månader... Jag satt och väntade på rummet, på att Yongan skulle fixa detta elände då.

Till slut så vill jag själv gå ifrån rummet, och packa ihop, dra iväg dit ner till betalningsstället också. Allt gick bra, personalen som varit go hela tiden fick beröm av mig, och de tyckte att jag varit en go patient också... En av de söta töserna (alla var söta), valde att följa mig ner ifrån operations-bevaknings-rummet ner till kassan, så jag skulle hitta.

Yongyut satt där nere med bankboken i högsta hugg, och hon berättade att de hade haft lite av en polsk riksdag där (Nä Yongan vet inte vad en polsk riksdag är). Chefen vägrade att komma ut och prata direkt, utan skickade hela tiden sina ombud sade Yongan. Men han var en snäll kille sade hon. NU var det definitivt dock bestämt, att vi skulle skulle försöka att lösa denna avbetalning. Forts. i nästa kapitel...

Handskak


Chaiyaphum MMDCLXXI, Thailand

1 november 2016

86,1 kilo - (0 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 3,875 (nedåt)



Jag har kommit till den slutsatsen,
att politik är en alldeles för allvarlig sak,
för att kunna låta hanteras av politiker!!

Forts. Från föregående kapitel.. Han höll på med detta under, tror jag, nästan 30 minuter, och under hela den tiden, så var jag så pissenödig så jag trodde jag skulle spricka, jag har aldrig i hela mitt liv varit så pissenödig förr. Det det tog bort mycket av det tvivelaktiga nöjet, att ligga där med en kamera upp i hjärtat...Jag var helt enkelt tvungen att avlossa några centilier, annars hade jag dött där på operations-bordet.

Efter 7 sorger och åtta bedrövelser men en underbar operation, så sade läkaren till att det var klart, och han ropade till sköterskan att hämta pisskärlet. Och den njutningen var nästan av sexuella mått kan jag säga, där jag låg och kunde lätta mig på operations-bordet. När det var klart, så ställde sig läkaren vid min sida, och visade bilder på TV-skärmen hur mitt hjärta såg ut innan ingreppet och visade på förträngningen.

Jag kunde ju se att ordet förträngning var helt malplacerat i detta läge, för att beskriva hur det såg ut. Han visade nämligen på ett ställe där det var mer stopp än förträngt. Det rann i stort sett noll blod igenom där. Han visade sedan på vilken väg han tagit för att komma dit, och visade sedan hur det såg ut efter det att han öppnat den kanalen till mitt hjärta.

Så han verkade nöjd med att ha gjort ett bra jobb, läkaren alltså, och han var nog glad också att han gjort mig nöjd... Dom körde mig sedan till detta rum som jag beskrev tidigare. Här rullar det runt 6-7 kanon-söta flickor på avdelningen, och alla så undrar dom vad dom skall kalla mig, alltså tilltala mig med. De frågade ju Yongyut om detta. Hon sade till dom att gego gick bra, och "lung" (farbror) gick bra, men kalla honom inte "poojai", då surnar han till, menas tydligen gammal man, och vem fan vill bli kallad för det?



Alltnog, Jag fick iväg Yongyut på hennes första uppdrag efter operationen, och det var att rusa ner i högsta fart, och inhandla en triple cheese med pommes och cola. Jag hade inte ätit på hela dagen, och var svinhungrig. Jag fick först ”nådiga nicken” av läkaren, normalt sett så gillar dom inte att ta in utombys mat in på denna slutna avdelning på sjukhuset.

Men min bön om att Chaiyaphum inte har någon McDonald, den klingade inte ohörd som tur var. Yongan kom tillbaka 30 minuter senare, och med en andakt värdig i jämförelse med pisse-stunden inne på operationsbordet tidigare, så åt jag sakta sakta upp den måltiden. Jag kunde inte ens prata under tiden jag åt detta goda..

Nu hade jag runt 5 timmar framför mig att avvakta innan jag fick gå upp ur sängen, och det blev sega 5 timmar, att ligga där på rygg, som jag hatar skall sägas, under denna långa tid gjorde att hela kroppen kändes öm... men det gick bra och till slut, så kunde jag sätta mig här vid datorn, och skriva av mig vad som timat sig fram tills nu. Klockan har nu passerat 22.24, och jag skall gå och nana natt här på sjukhuset.

Fick en fin natt på sjukhuset, inga problem. Fick 2 mackor plus kaffe till frukost, och satte mig vid datorn. Först så kommer medicinkillen in med översättningstjejen, och så går de igenom medicinen Wharfarin som dom ger till mig fortsättningsvis, Verkade bra så klart med all denna service. Forts. Nästa kapitel....

Handskak