GTG Shipping, Thailand

Transport av Ert bohag/flyttsaker till Thailand? Kontakta mig på min mail här; chaiyaphum@glegolo.com

Skeppa styckegods pallar, eller hel containerlast. Välkomna med Era förfrågningar

Läs gärna följande artiklar om transporter skrivna av mig, klicka på forum Sawatdee eller direkt här på hemsidan, under menyn upptill, Transport och flytt!

                                                                 

Chaiyaphum MMCCCXXXVI , Thailand

30  november 2015

83,2 kilo - 82,9 kilo (18 km) 70 minuter - 871 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,105 (uppåt)




Under århundraden,
så har teologerna försökt att förklara det ofattbara,
i allt det som inte är värt ett dyft att veta!!

Idag så bär det av upp till Kent i Khong, detta Khong ligger väl runt 8 mil nånting härifrån Chaiyaphum, utefter riksväg nummer 2 ner mot Khorat! Vi skall ta det svarta ”monstret”, och det är vår bil-jävel, som ger mig kalla kårar när jag bara tittar på den. Nu skall vi åka typ 20 mil idag med fanskapet, och jag bara undrar vad den har i beredskap för oss under dagens lopp, ve och fasa....

Vi skall i alla fall dit upp, och ”lära” Kent att baka matbröd. Det blir ett äventyr i sig, men det skall säkert gå bra tror jag. Skall se om han även vill baka kanske kaffebröd också? Tar med mina recept på sockerkaka och kardemummakaka, så får vi se om han nappar. Jag får berätta sen are, ty nu drar vi härifrån...

Vi åkte iväg 07.00 som planerat, och Yongan kunde ”hålla sig” runt 25 km, sedan var det dags att hissa nödflagg, leta bensinstation och toalett... jaja, jag visste det ju... Resan upp till Khon gick sedan bra, det svarta monstret skötte sig bra, och förutom ett par rejäla islag i marken (den är ju sportbils-läg i hög undertill), så gick det bra hela vägen.

Finns egentligen inte så mycket att berätta, jag hittade inte Kents ställe utan velade omkring utan GPS, och var inne i Khong och utanför Khong, och fick ringa honom för hjälp. Han kom på moppen, och sedan var vi hem till honom. Jag startade direkt jästen, sockret, och vattnet, och en halvtimme senare efter att jästen hade jäst färdigt, så satte vi degen.

Flera timmar senare så kom det ur ugnen kanonfint bröd, och gott luktade det också. Huruvida Kent vill fortsätta att baka bröd, det står skrivet i stjärnorna, han har ju en tendens att hellre städa än att baka (hahaha - han läser detta), så han kanske hellre väljer att köpa sitt bröd på 7/11, hahahaha!!! Kent bjöd på en riktig kanonlunch med stekta härliga potatis, korvar, och bacon, och stekt ägg. Så god lunch har jag inte käkat på mången god dag!!

Runt kl. 14.00 när brödet hade kallnat, och Kent skurit det i skivor, so tog vi adjö, och åkte hemåt. Vi fick då resa i dagsljus, och det är ju underbart med tanke på att det svarta monstrets ljus är fullständigt värdelöst!! Så hem kom vi klckan 17.30, och dagen hade varit kul och trevlig, så slutet gott, allting gott..

Handskak


Chaiyaphum MMCCCXXXV , Thailand

29 november 2015

82,5 kilo – (0 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,093 (samma)




”Kvinnan”,
var Guds andra misstag!!

Det är ju ofta de små sakerna i livet, de små besvikelserna i livet som gör oss mest ”nere” känns det som, så det uttrycket i mitt fall, känns rätt och riktigt. De saker där man ibland tappar tron på sina med-människor, där med-människorna gärna skitar ner sig för skitsaker. Alltså små meningslösa skitsaker. Folk både här, och hemma i Sverige är konstigt nog beredda att smutsa ner sina namn för småsaker och för små pengar.

Här kan man i Thailand i alla fall skylla på att man är fattig, inga stålar har alls, det är åtminstone en bra motivator för att scamma till siog lite extra då och då. Men vad en västerlänning skal skylla på vet jag inte, kanske möjligtvis att dom är fullständigt dumma i huvudet, och också vana att komma undan sina bedrägliga beteenden, och inte behöva stå till svars helt öppet för dom.

Ett exempel bara för att visa vad som försigår helt öppet här runt mig i Thailand, och detta beteende finns precis överallt här, och i alla möjliga sammanhang, och alla chanser tas att sno åt sig lite pengar. Yongan stack iväg idag med sin syster Yster, de skulle åka hem till deras pappa där ute i djungeln, och ge honom lite stålar och mat, och döva lite samvete.

Innan hon stack, så lämnade hon 185 baht som vattenkillen skulle ha. Vi skulle byta våra vita stora vattenflaskor till de mer djupblå varianterna. Efter 2 timmar, så hörde jag det där vanliga utanför, nä det var fel gissat av Er, ingen knackar på en dörr här i Thailand, dom vet inte hur man skall hantera en dörr.

Utan de ropar utanför, alltså stående på gatan, ropar och tjoar dom, för att du skall komma till fönstret eller dörren, och svara dom. Nu hade jag turen att inte ha hörlurarna på mig, så jag hörde det där fjantiga vanliga –”khrap”??? –”khrap”??? –”khrap”? Där stod vattenkillen och jag släppte in honom.

Han bytte ut våra 6 vita flaskor, och när han burit fram och tillbaka färdigt, så räckte han ut handen, och sade med myndig stämma; - ” song roi baht”!!! Jag tittade på killen, skakade på huvudet oich sade NEJ! Jag sade sedan – ”neung roi pad sip ha baht”!!!! Då svarar killen som den naturligaste sak i världen – ”khrap”.. menandes javisst.

Killen ville sno mig på 15 baht, och ve och fasa hela 15 baht eller skall man säga hela; 4 kronor.... jag skiter i 4 kronor, men det är uppförandet, och stilen som gör mig pisse-sur. Killen fick noll tips/dricks av mig, och om han var sur skiter jag fullständigt i. Jag belönar fan inga lögn-halsar.

Nu efter 25 minuter, så är det full panik igen, samme kille tillbaka, vill ha ännu mer stålar, jag gav han ett papper, han klarade inte av att säga beloppet på ett förstårligt sätt. Han skrev 600 baht babblade lite grand och skrev sedan 500 baht, och där sprack det rejält för mig. Nu blev det till att ringa Yongyut.

Hon talade med killen en stiund, och sedan berättade hon att det blev mycket dyrare än hon tänkt sig, så vi skulle skita i de blå flaskorna, och bara fylla på 3 vita som ju var tomma, medans de 3 andra han tagit med sig var 3 st fulla vattenflaskor. Enkelt tänkte jag, ,en med tanke på Thailand och Isaan, så tog jag med kalkylatorn med mig ut.

Tryckte dit 185 baht minus 36 baht för de 3 fulla vi nu köpt till oss, vilket då gav vid handen när jag gav honom 1 baht i handen, att han skulle ge mig 150 baht tillbaka. Han nickade gav mig 100 baht sedel, och sedan såg jag att han bara hade 0 fulla flaskor med vatten. Så iväg skulle han, och han upprepade med mig 2 ggr nu att han skulle komma tillbaka med 6 st fulla flaskor...

Skall bli jävligt skoj att se om 50 baht-sedeln  kommer att ges frivilligt till mig. OM allt fungerar OK denna gång, och jag får mina stålar korrekt och riktigt, så tänker jag ge honom 20 baht i tips bara för att han fick bära i onödan.... I det läget tycker jag att det är berättigat med dricks faktiskt..

Skall jag försöka att lura nån på stålar, så skall ingen privat drabbas, och så skall också risken vara i paritet med summan jag vill åt. Så skitna ner mig för 2.000:-. Finns inte på kartan, men om någon vred om armen på mig, och jag kunde på nåt finurligt sätt lura av banken 200.000:- , eller 2 miljoner kronor, då vete fan om jag inte hade chansat, eller kanske inte?

Men det är dom små sakerna i livet som är dom värsta, och det är dom som gör en mest besviken, eller hur?

Handskak
ps. Killen lovade komma tillbaka, och jag hade sagt till honom att jag skulle ut och hojja, så om jag inte var hemma så kunde han behålla 20 baht av de 50 bahten själv, och lägga 30 baht under blomkrukan vid infarten, jag lyfte på krukan och visade honom, och han log och sade Khrap, khrap, khrap.....

Så jag kände mig cool med den grejen. Nu i skrivande stund morgonen efter, så finns där inga stålar under krukan, och någon kille har inte kommit tillbaka hit med våra stålar.... DETTA är Thailand om någon nu undrar..... Forts. med den saken kommer senare,,

Chaiyaphum MMCCCXXXIV , Thailand

28 november 2015

82.6 kilo - 81,9 kilo (33 km) 103 minuter - 1.281 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,093 (samma)




Gud gav mannen både en penis och en hjärna,
men inte tillräckligt med blod,
att få dom att fungera samtidigt!!

Dave, en kompis som bor i Buriram ringde häromdagen. Han var på ett sprudlande humör denna gång! Han berättade om allt roligt som händer i hans liv, och det är riktigt roligt med att prata med positiva människor, fan man själv skulle kanske bli sådan någon gång! I slutet på samtalet, så frågade han mig dock en sak, som fick mig att skratta till lite grand!

Han berättade, ”du har du märkt att din fru ljuger för dig”? Ja svarade jag förstås ty det krävs väl bara ett naivt dumhuvud för att INTE märka att våra thaidamer ljuger fån gång till annan. Ja svarade jag i alla fall, det har jag märkt. Dock skall jag säga att det handlar om små saker oftast. Saker som det handlar om, är att INTE berätta att man gjort nåt fel, eller gjort nåt, så det ser ut som om man tappat ansiktet, om det kommer fram.



Ja svarade Dave, min fru ljuger så det står härliga till, också då om små skitsaker, jag blir egentligen mer förbannad för att hon ljuger om sådana ytterligt små löjliga saker, bara för att inte ta ansvaret för sina göranden, och tappa lite ansikte. Och när hon är världens sämsta lögnerska, så blir det nästan till underhållning till slut... Men jag har faktiskt lite svårt att komma runt det hela.

Ljuga är ljuga, och en lögn är alltid en lögn. Men det är vår västerländska kultur det. Här verkar det faktiskt vara helt OK att ljuga om syftet är hedervärt, hahaha!! Men säger han, det är väl kulturen i detta land antar jag. Ja svarade jag, jag tror nog mer att det är en asiatisk kultur-yttring. Blir säkert en kul kul grej med Asiens motsvarighet till EU (ASEAN), där kan dom sitta och ljuga ikapp runt det bordet, med 10 länder med i stort sett samma kultur...

Men sade jag, min fru säger fortfarande, att jag efter 8 långa år, fortfarande ser bedårande grann ut, och har en kropp som en Adonis, och det är ju vackert så.... Kanske hon inte ljuger i allt? Men visst är det kul stundtals. Jag tror inte ens att dom ser det som en lögn, de berättar ju bara vad de tror att vi vill höra i alla olika sammanhang.



Så när blir en lögn till en lögn? Är det först när mottagaren av lögnen reagerar negativt, som det kan kallas en lögn. Och om ingen reagerar, så är det ingen lögn, trots att det egentligen är en ren och skär lögn!!

Eller är det ingen lögn om mottagaren gillar informationen?? Jaja säger Dave till slut... jag tror faktiskt ärligt talat att alla ljuger, även om dom nog som vi kom överens om, ljuger fullständigt ohämmat i detta Thailand. Men vi ljuger alla... Gifta människor mer än bara bekanta, och det enbart för att vi har mer att ljuga om....!!! Tänk va mycket sunt förnuft man kan få ifrån andra länder ändå!! Från samma kultur vill säga!! Eller är det också en lögn???



Var nere idag på Nattmarknaden, och käkade middag med Yongan och Namkaeng! Denna gång så blev det Padthai (falang), tillägget är mitt alldeles egna, och innebär att säljtanten vet, att extra mycket griskött skall ner i maträtten, så falangen får sin dagliga dos av protein... Kostnad 40 baht, vilket motsvarar kanske SEK; 10:-... Härligt.

Dock så kostar ju inte all mat lika billigt, OK Som Tam ligger väl på 20-25 baht, men steak som jag och Ingemar käkade i förrgår där på nattmarknaden, ligger på 60 baht = SEK; 15:-... En stor Leo kostade där 60 baht, samma Leo som i by-butiken ligger på 52 baht. Så en stor bärs för 15 kronor är ju inte illa heller hur.

Jag ville ju kolla läget med Portugal lite grand, men har inte kommit dit ännu. Dock så ser jag vad det gäller hyran där i Portugal att den ligger på en 3;rummare runt SEK; 4.500:- . Det motsvarar ju här i Thailand 18.500 baht... Och här kan jag hyra en villa för 6.000 baht eller en lägenhet för runt 2.500-3.500 baht.



Många vardagliga matvaror är billigare i Portugal än i Thailand konstigt nog, men problemet uppstår att variationerna prismässigt finns inte alls på samma sätt i Portugal som i Thailand, så jag har mycket större möjligheter att hitta kanonbilliga matvaror här än där borta i Portugal. Ens om jag ville, så skulle jag nog inte känna mig ekonomiskt bekväm i Portugal, tror jag!  

Till sist, spiken i kistan vad det gäller Portugal... Vill jag bo i ett skitland som är katolskt? Av alla religioner, vill jag bo i ett katolskt land? Svar nej tror jag! Muslim-land och katolskt land nej tack... Deras fördömande religion genomsyrar hela samhället, kunde lika gärna bo i Dubai och må illa tror jag!!

Handskak

Chaiyaphum MMCCCXXXIII , Thailand

27 november 2015

82,9 kilo - 83,1 kilo (28 km) 115 minuter - 1.431 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,093 (uppåt pyttelite)




Kärlek är vänskap,
satt i brand!!

Här där jag bor, alltså i Chaiyaphum, så rullar vi snabbt nu in i kallare väder. Torrt och också kallt, Risfälten ligger här mestadels mer gula än gröna, och det skördas hej vilt nu. Jag trodde ju i min enfald att man skördade när det var grönt, men maskinerna går på högvarv här, och de som hellre delar upp sysslorna i byn, och kör manuellt finns, också därute på de helgula risfälten.

Att det är skördetid kan man också se på ett ganska hemskt indirekt sätt, och det är mängden ”platt-ormar” som ligger där på vägarna när man cyklar förbi. Riktigt tragiskt. Man ser det också på det faktum att det är nu som man måste höja blicken lite grand, och se framför sig kanske 20 meter.



Ty det är massor av ormar som slingrar sig upp på vägen och drar järnet rätt över. Anledningen är ju att ormarna lever där på risfälten, och dom blir störda nu å det vådligaste, och flyr då till andra jaktmarker, passerande vägar och whatever..

Tycker ju själv att det är otrevligt att cykla över oskyldiga ormar, och det är vissa dagar kanske 2-3 ormar som jag lyckas undvika att köra över med cykeln. Förutom då att man skördar, så är alltså vädret på väg att rasa i temperatur rejält. Med lite flyt, så kanske värmen rasar ner till 28 grader på dagen, och det motsvarar ju numera för mig en svensk sval sommardag i augusti, med alltså runt 20 grader.



Kvällarna blir raskt kallare och nätterna ännu kallare. Nu i december, så brukar det inte vara ovanligt att vissa nätter kan rasa temperaturmässigt ända ner till 13 grader. Folk i detta land dör i den temperaturen konstigt nog. Men OK det är nog ganska svaga individer som dör antar jag. En normal människa som får normal mat dör inte i 13 grader varmt väder....



Så nu blir det till att ta fram jeansen, och tröjan, eller jackan, om jag kör motorbike tidig morgon eller på kvällen efter mörkrets inbrott... Det blir ju nästan neråt 7-8 grader i fartvinden, och DET kallar jag i alla fall inte för t-shirt-väder, eller shorts-väder!!! Men det är bara att lida, och se fram emot januari och februari, så släpper det snart skall ni se!!!

Jag har inget direkt foto av det just nu, men kan fota imorgon, och visa Er. Om ni nu inte har sett detta fenomen tidigare. Jag bor i Chaiyaphum, och det är ju här i min vardag, som jag ser detta dagligen. Thailändska människor fattar inte att dom skall köra fram till den heldragna vita linjen vid rödljusen.



Dom brukar stanna mellan 6-.10 meter INNAN. Jag är den ende med min motorbike eller bil, som kör hela vägen fram, alla de andra i filerna bredvid, står där, dessa löjliga 6-10 meter innan linjen. Vad tänker dessa människor på? Eller man kanske skall säga, kan dom inte tänka eller? Hur resonerar dom när dom står 10 meter ifrån linjen?

Tror dom att dom skall bli dödade eller nåt sånt, eller kanske att Buddah skall göra livet surt för dom? Finner det frapperande konstigt, och har själv inte ens en gissning, som jag ju annars brukar köra med så frikostigt!! Kom gärna med förslag, fråga Era fruar, jag tror inte google fungerar med denna grej faktiskt...



Avslutar med lite foton tagna under dagens fina cykeltur. Jag körde i stort sett 3 mil inne bland skog och vattenvägar, och slapp all trafik, bara jag, fåglar, ormar, och fiskar i vattnet. Hoppas att fotona gör min cykeltur rättvisa, ty det var en grandios tur jag fick idag!! Ha det bra, så hörs vi förhoppningsvis imorgon...

Handskak

Chaiyaphum MMCCCXXXII , Thailand

26 november 2015

83,9 kilo - 82,7 kilo (35 km) 125 minuter - 1.555 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,083 (neråt igen)




Skalda full,
editera nykter!!

Gör ett försök att odla avocado nu, Yongyut köpte hem en thai-avocado, och det var det värsta jag sett i hela mitt liv, storleksmässigt alltså. Kolla foto, en jättelik sak, men den smakade exakt lika gott som sina mindre kusin-avocados skall ni veta. Jag gröpte ur köttet, kokade 3 st ägg, hackade ner purjolök ihop med citronvätska lite grand, salt och peppar samt majonaise...



Detta är den judiska varianten, och den som jag alltid gillat och tagit till mig. Vill man göra den lite extra ”svensk”, så kan man ju toppa med några kokta räkor om man vill, smakar bara bra!! Vissa gillar ju dill som är så äckligt, och smeker på det också...



Passerade förbi denna plast-skylt vid en vägkrog, och man blir ju bara törstig av att se dessa elefanter printade där på.... Chang kanske inte är min special-öl, LEO är det definitivt, men jag finner denna skylt vara både snygg och törstig.... så varför inte stanna till.....



Min cykelkille i byn, alltså den kille jag använder för smärre saker, som punktering och andra mindre saker. Han fick lite jobb nu när jag vart tvungen att köpa ny slang till däcket. Men dom är duktiga på slika saker. En punka kostar 20 baht att laga fortfarande, och en ny slang med byte kostar också fortfarande efter 8 år, 100 baht jämnt här hos mig!!



Det föds små-nissar hela tiden hos sprit-magistern, och dom säljs också i en lika fin hastighet. Dessa smånassar kostar 1.200 baht att handla. Hur många mamman kan spruta ut under ett år vet jag inte exakt, men som jag fattar det, så är dom gravida i 3 månader, och sedan skall dom ge mjölk till små-nassarna under 1 månad.





Så 2-3 kullar kan jag tänka mig, även om jag personligen tror att man nog struntar i den 3:e omgången, det kan bli för mycket för mamman...Utsleten ”muff” är ju inte roligt om man är gris!!



Här står Ingemar/cheta och vilar sig i sommar-värmen. Just där så funderar han på hur han skall skylla på mig, att cykelturen blev så jäkla lång!! Han påstår att jag inte vet vad jag håller på med, och kör vilse varje dag, och att det är rena rama undret att jag hittar hem utan en adress-lapp runt halsen. Dessa killar fattar inte vad en skogsman, och en stigfinnare är för nåt, detta cement-barn är vettskrämd för djur och natur... hahaha, (skämtar bara....)



Kvinnans poesi!!
Innan jag faller i sömn,
så drömmer jag om en man så öm.
En man smart, snygg och stark,
En man som äger mycken mark.
En man som tänker efter innan han skall  prata.
En man som en kvinna inte vill slösa med sitt gnata
Oh, gör mig till drottning, så giv mig en kung,
Han får gott vara lika rik som han är ung!



Mannens poesi
Jag ber om en döv-stum nymfoman-gymnast,
med stora bröst, som äger en bar, som är belägen
på en golfbana.
Hon älskar att sända mig ut hemifrån, på fisketurer och
drickande med mina kompisar.
Detta rimmar inte alls, men det skiter jag fullständigt i!!!
(författare okänd)

Och med detta så är dagens kapitel till ända. Vi hörs imorgon igen..

Handskak

Chaiyaphum MMCCCXXXI , Thailand

25 november 2015

83,2 kilo - 82,7 kilo (25 km) - 107 minuter - 1.331 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,111 (uppåt)




Det finns många storsäljare,
som kunde ha förhindrats av en bra lärare

Idag för första gången, så cyklade jag ut efter operationen, och kände inget speciellt kroppsligt motstånd alls. Ingenting stramade, och ingenting ömmade, och ingen större oro kände jag. Det enda lilla som gnagde när man pinnade på därute, på motorvägen ner mot Baan Khai, var att man funderade lite på om yrseln skulle återkomma. Men jag hade käkat salt och Göa lae innan, så jag var nog OK.

Resan på 33 km gick hur bra som helst, och inga krämpor visade sig alls. Så nu hoppas jag att jag är tillbaka igen i full sving. Får kolla framåt slutet denna vecka om 52 km fungerar för mig, innan jag kan slappna av helt och hållet. Sedan är man tillbaka i gammal god vigör igen...Även om åldern rullar på visserligen...Men va fan, det känns inte så himla illa....

Träffade en polare som till vardags bor nere i Phuket med sin flickvän. De var här uppe och besökte flickvännens familj där i byn. Vi bestämde att ses på Big C, och fikade där, och kollade på folk, och skvallrade lite. Han började att fråga mig lite grand om Yongyut, och om hennes matvanor. Ja jag vet, detta har ju varit på tapeten förut. Men det visste ju inte denne polare.

Han frågade om Yongan käkade mycket mat. Ja svarade jag, hon käkar ju som alla thai 3 st middagar per dag. Middag till frukost, middag till lunch, och middag till middag. Och sedan kan det bli lite småpul i köket framåt natta-kröken... Jag berättade att jag har jagat runt Yongan lite grand, och hetsat henne till att sluta med att käka så himla mycket, och också så sent på kvällarna. Men att jag finner det svårt att skylla på att hon far illa, och kommer att bli smällfet.

Hon väger 57 kilo, och har en gudabenådad kropp, medans jag då, föredömet matmässigt på denna planet. Som äter en lagad bit mat om dagen, och sedan bara små-fikar, plus en redig runda motion, plus att jag håller mig ifrån socker, jag väger 83 kilo, och anses vara lite överviktig fortfarande. Så min förhandlingssits är ju inte den bästa kan man tänka!!



Killen berättade då att hans fästmö käkar som en demon, och gav som exempel följande, vilket skulle åskådliggöra eftermiddag och kväll, alltså inte morgon, och middag, och eftermiddag;

-   Käka middag hemmavid
-   Sedan när vi går till en bar, så stannar hon till på ett noodle-ställe ute på gatan  
    innan vi går in, och drar i sig den maten.
-   Inne på baren, käkar hon kanske en steak+chips eller fisk+chips
-   Ibland så beställer hon vid sidan av det andra, lite vårrullar och chicken-wings..
-   2-3 timmar senare vid hemgång, så stannar vi till ute på gatan igen, och det är
     dags för henne att dra i sig lite noodles...
-   Väl hemma, så stövlar hon över direkt till kylen, för att kolla om  det finns käk där,
     men oftast så finns det bara färdiglagade Noodles som hon äter då!!

Han berättar sedan för mig, visst morgonen är likadan hemma som  hos dig, Hon käkar middag runt 08.00, och sedan lite mellanmål vid 10.30 och sedan middag vid lunchtid igen..... Vid 15.00 är hon rejält hungrig igen, och attackerar kyl och fry med full kraft. Denna människa berättar polarn, hon väger 45 kilo, hon äter nog MINST mer än dubbelt av vad jag äter, jag väger 94 kilo!!! Vad kan man göra.???

Han berättar sedan att han läst att det är ganska vanligt att damerna ifrån Isaan har mask i magen, och att detta skulle vara förklaringen till deras glupande aptit i alla lägen!! Sedan berättade han en grej som jag tyckte var skitkul;

 – ”Jo du skall veta att 90% av alla thai har mask. Den masken är lite lurig, ty du själv som falang kan få den via samlag. När du har sex, så brukar den ligga beredd, och när du ”härjar” därnere på damen, så skuttar denna hurtiga mask över och in i din penis, och sedan har du ett helvete att bli av med den masken, Tack vare att läkarna skriver ut otroliga mängder av antibiotika här i Thailand, så skrattar bara denna mask åt medicinen, och lever livet i din mage och äter upp din mat”....

Han fortsatte... – ”Jo den masken slår sig heller inte till ro där i magen, den ger sig ofta iväg om den får vara ifred, genom dina blodådror upp till din hjärna, och bosätter sig där av någon anledning. Den kommer att förändra hela din karaktär. Och man kan ibland se detta genom att vanliga normala falanger, plötsligt börjar mata gatuhundar, och dom börjar plötsligt att äta och gilla Som Tam, och käka insekter med god aptit”.... Så passa dig sade han......’

Jag avvek efter ett tag, kul samtal och kul kille, ja många människor träffar man här nere, och kanske en del av dom, skulle man kanske aldrig ens ha satt sig ner med hemma i Sverige, under normala omständigheter. Men jag är glad att jag förändrat mig,. Ty detsamma kanske kan sägas om de andra man mött själv, kanske dom hemma i Sverige heller aldrig hade satt sig ner med en sådan kis som mig, vem vet??

Handskak
 

Chaiyaphum MMCCCXXX (2.330), Thailand

24 november 2015

83,9 kilo - 82,4 kilo (33 km) 102 minuter - 1.269 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,110 (uppåt)




Vad som än börjar i ilska,
slutar alltid i skam!

Ja nu närmar sig mer och mer julen, och planeringen närmar sig den också.... Vi (jag) kommer att göra som jag gjorde förut, jag kommer att beställa julmat ifrån annan ort, men härifrån Thailand. Jag har fått ett grandiost tips ifrån en bekant, och det är att handla hos ”Oleary´s S.B.D.”. Ett matställe nere i Ban Phae bredvid Rayong, för de av Er som undrar. Länken till deras hemsida är denna:

http://www.olearyssbd.com/sv-SE/julmat-28996662

Jag kommer att beställa till vårt julbord, vi skall ju samlas runt 14 st personer och fira falang-jul, följande prylar: Julskinka, köttbullar, sylta (kanske), Skagenröra, Glögg, kanske julost också. Vi kommer att få upp detta medelst buss då, där nere ifrån södra Thailandet!! Skall bli spännande!! Sedan kommer ju polare Jörgen ner ifrån Sverige, och har med sig olika sillsorter, prinskorvar, förhoppningsvis wienerkorvar, och lite annat godis...

Blir en kanon-jul hoppas jag!! Nu väntar jag bara på att mina kamrater, som skall fira jul med mig, skall höra av sig och göra sin beställning, om de nu vill ha något vill säga. Man vet ju aldrig. En del kanske vill käka ”Som Tam” hemma under julhelgen, man vet ju aldrig, hahaha!!



Igår så betalade jag av på huset, och ramlade ner under 800.000 baht i skuld, vilket gladde mig oerhört. Kan jag betala i snitt, samma som jag betalt hittills under åren, alltså 25.000 baht i månaden, så har jag exakt 3 år framför mig innan det är slutbetalt, och jag kan börja fundera på att finansiera en liten bil till oss. Så för mig, så leker livet, och jag gläds med det nåt oerhört. Att ha drömmar är viktigt, och målsättningar är kryddan i mitt liv i alla fall.

Yongan frågade mig idag om inte vi kunde hjälpa hennes pappa lite mer nu då om 3 år, när vi betalt färdigt huset. Jag känner ju mig ganska taskig faktiskt när man tänker på hur den gubben lever. Han får ju av oss allt sedan jag kom hit 2008, 1.200 baht i månaden. Han får 700 baht i pension av Thailand, och sedan ibland när de andra syskonen till Yongen tänker på det, så ger de en smärre summa.

Jag förstår ju att dom inte har råd med att ösa ut pengar, dom har ju det tajt som fan själva. Jag lovade Yongyut att när vi betalt huset, så ger vi pappan 2.000 baht i månaden, det kan vi göra, hon blev skitglad. Jag är dock tveksam till, inom mig, hur länge svärfadern kommer att leva. Jag menar han är redan 73 år nu tror jag i alla fall.. Och om 3 år 76 år.... Bor ute i djungeln på Yongans mark där, och far säkert lite illa.



Men vi får se. Jag skall hjälpa honom i alla fall. Svär-modern lider inga kval. Hon bor hemma hos spritmagistern och myser omkring där i byn, och stundtals så valsar hon över hit, och bor några nätter. Så hon har det bra och tryggt i alla fall.. Så för mig så lufsar livet framåt i sakta mak, och man kanske inte kan ha det så mycket bättre.

Har funderat lite grand på en sak, bara för att kunna ha nåt att göra. Jo att kolla hur man lever i Portugal som pensionär, hur mycket kostar de olika sakerna egentligen. Är det så himla bra? Eller är det olidligt svindyrt där.

Jag undrar mest, för att man har hört så himla bra saker, så då vill man ju kolla innan man fäller ett eget omdöme. Jag lovar rapportera när jag vet nåt av värde. Någon av Er läsare som har några länkar eller tankar att förmedla, skriv mer än gärna...

Handskak

Chaiyaphum MMCCCXXIX, Thailand

23 november 2015

83,3 kilo - 82,6 kilo (26 km) 121 minuter - 1.505 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,097 (uppåt)




Det är bättre att vara fruktad,
än att vara älskad!

Forts. Från förra kapitlet.... Jag stack ner till Siam River där Björn skulle bo för att hämta upp honom. Väl där så satt i vestibulen upp till runt 20 st norrmän, alla cyklade med Björn, de kom i från Norska sjömanskyrkan i Pataya/Jomtien, Totalt så var de upp emot 40 man, men de droppade in på Siam River Resort lite då och då, eftersom dom ju körde sitt egna tempo.

Björn satt där med ett cykelhjul i näven, och påtalade att 4 ekrar var brötna och förstörda, och ville att jag skulle ta honom till ”min” cykelkille i Chaiyaphum. DÅ började det bland norrmännen visa intresse av att reparera sletna cyklar, och delar behövdes m.m. Det visade sig att de hade en thaikille, som dom hade anställt, som hade med sig en sådan där 10;sits bil, och han hade cykelräcke på taket, så att när någon skadade sig, eller var sjukt sleten, så kunde han få åka bil med, och ha sin cykel på taket.

Alla 20 gubbarna tog in sina cyklar i vestibulen på hotellet, och hotell-chefen fick säga till norrmännen till slut, att det inte funkade med att 20 norrmän satt där, och 20 st mountainbikes stod där på golvet och emot väggarna, gästerna på hotellet blev ju helt utestängda. Men ja... ni vet norrmän,, eller det kanske ni inte vet....

Jo norrmän är kända bland oss med erfarenhet, att vara ganska rakt på sak, ta för sig ganska rejält, och det gör dom var dom än är någonstans i världen.... Lite grand som skandinaviens amerikanare, och som tyskarna är Europas amerikanare, eller skall vi kalla det herrefolk!! Dom fick flytta på sig till slut, och ta sina cyklar upp på sina rum.

Cyklarna kostade mellan 40.000 ända upp till 100.000 baht berättade Björn, så dessa cyklar vågade dom inte ha stående på utsidan inte!! Vi stod där och dividerade, och norrmännen ville ju gärna följa med berättade dom, men ingen av dom fick "tummen ur röva" och resa sig, så Björn och jag stack iväg på min motorbike till "min" cykel-kille.

Vi kom dit, och Björns cykelhjul hette Tokern tror jag det var, men min kille hade inte det märket, och kunde därför inte reparera/ersätta ekrarna. Men efter lite tjöt, så plockade cykelkillen fram ett hjul av annat märke, och sade att Björn kan köpa detta för 3.000 baht, så monterar killen alla kugghjul, och kedjor, och såna grejor, dessutom gällde priset 2 st hjul... Så priset tycker jag i alla fall var himla bra. Björns problem var med detta löst.

Medans detta jobb utfördes, så lämnade jag Björn, och åkte tillbaka till Siam River Resort för att hämta upp dessa 10 norrmän, som behövde fixa sina cyklar! Kom dit, och de sitter där i soffan, och gör ingen ansats alls. Jag surnade till, och sade till dom att jag är fan inte anställd av Norge,, och att jag hjälper till för jag är kompis med Björn. Så vill ni inte ha hjälp, så struntar jag i det fullständigt.

Då reste sig 1 (en) norrman upp och ville åka med, han och chauffören av deras bil körde, och jag körde framför och visade vägen. Den norrmannen fick sina problem åtgärdade och var helnöjd, hur det var med de andra skiter jag fullständigt i. Jag tog sedan Björn hem till oss, och stoppade i honom 2 öl plus potatis, mitt gris-kött plus karl Johanssås plus sallad. Vi tjötade en stund, men klockan tangerade nu 19.30 och han var skit-trött.

Innan jag körde honom tillbaka, så ville han ha min hjälp med 2 saker. Dels så ville han bli av med sitt biljardbord, och det tror jag att jag lyckades med redan nu imorse. Jag startade en tråd inne på Mai Pen Rai, och Maitan nappade på det, och han och Björn har nog pratat ihop sig nu. Så Björn var väl glad hoppas jag för den hjälp han får.

Han bad mig också att följa med honom till Khon Kaen i december, för att sälja hans hus. Ja ni kommer ihåg berättelsen om killen som hade gift sig med en 16-17;åring som nu blåst honom fullständigt!! Det är det huset som han hade köpt i Khon Kaen, som han vill bli av med nu.

Så jag lovade honom att åka med honom dit i december, ligga över en  natt, och vara i sällskap med honom hela tiden, ty han är lite rädd att familjen till damen där, skall vara sura av någon konstig anledning (hahaha), och göra honom illa.

Så nu blir jag engagerad att skaffa en mäklare också i Khon Kaen, känner inte en skit, men jag har ju mina vägar att skaffa information, och få saker gjorda den vägen..... Vänner och kontakter är något som man aldrig skall förringa tycker jag!!!

Handskak

Chaiyaphum MMCCCXXVIII, Thailand

22 november 2015

83,4 kilo - 82,3 kilo (32 km) 112 minuter - 1.393 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,093 (samma)




Det är inte storleken på hunden som fightas,
utan det är storleken på fighten i hunden, som är det viktiga!

Rista hade ju bett mig om jag ville åka med honom till Khon Kaen, han känner sig lite osäker i sin samvaro med immigrant-personalen. Inga problem sade jag, följer gärna med. Vi förberedde oss med alla dokument så det var klart här hemma dagen innan, och så på torsdagen 19 novemberm så kom Risto och hans 27_åriga son, och hämtade mig här hemma kl. 07.00.

Han körde som en riktig ”Mäkkinen”, trots att han heter ett annat efternamn, men han körde bra. Men det tog mig nån halvtimma att ställa om ifrån 20 km/timme till 100 km/timme. Man har ju cykeltempo i kroppen ju... Vi kom redan 09.00 till Immigration, och där var ingen före oss. Jag kunde direkt sätta mig hos en immigrant-anställd som hjälpte mig med min 90 dagars rapport.

Jag hade faktiskt helt missat att göra den online, eller ens gå till postkontoret denna gång, så det var faktiskt riktigt bra att Risto ville ha med mig till Khon Kaen. Jag lade märke till en grej, vilket jag sett förut, men inte noterat så mycket. Dessa anställda på detta Immigrant-kontor är grymt trevliga, och goa och glada, dom fanimej sjunger stundtals också...

Har man problem så hjälper dom till. En finne kom in, hade bara passet i hand, ingen ansöknings-blankett, och inga kopior av nånting. Normalt sett blir man ju utslängd, och så säger dom till en att skärpa till sig. Men här så förklarade den anställde så snällt, så finnen knatade ut, kopierade det han behövde, och kom in igen, och allting löste sig. Dess anställda försöker INTE att sno pengar, dom frågar inte efter ”tipp” som ju många gör, inte ett ord.

Jag blev klar hos tjejen som hjälpte mig inom 10 minuter, och sedan blev det Ristos tur.... Samma tjej tog både sonen och Risto på samma gång, och det var prat, leenden o.s.v. och 30 minuter senare, så var allt klart hos Immigration, och The Plaza, shoppingmallen väntade på oss.

När vi kom dit ner, så var det stängt och skulle öppna kl. 11.00.. Vi åkte till en annan McDonald som ju öppnade klockan 10.00... Jag blev grymt sugen som vanligt, och ramlade i fällan. Jag klämde i mig 2 st x triple cheese-burgare med coca cola.... Jag var sedan mätt och nöjd. Jäääklar va det var gott!!

Nu var klockan 10.45, och vi stack bort till The Plaza, Vi gick direkt till ”TOPS”, som ju är den klart största falang-affären i Khon Kaen, och den ligger i bottenvåningen på The Plaza. Dom har det absolut mesta där skall ni veta. Och när jag, en riktig bonn-pöjk ifrån Chbaiyaphums utkanter, kommer till ”godisbordet” s.a.s. och ser all denna mat, så fylldes min korg blixtsnabbt med varor.

Jag hade lagt undan 3.000 baht bara för att kunna unna mig grejor, och ville inte snåla... MEN plötsligt när jag gick där omkring, så SÅG jag osten, och vilket jäkla pris dom hade. Jag fick nu öppnat ögonen, och ville inte betala 495 baht för en sleten ost, jag lade tillbaka den. Jag ville inte betala för 4 skinkskivor 199 baht, och jag ville inte betala 485 baht för en tub Mills kaviar o.s.v.

Till slut hade jag lagt tillbaka precis allting som jag hade lagt i min korg, och det enda som låg kvar i det läget, var en paket med mushroom-spreading. Den kostade 65 baht, och det var helt OK denna dag. Så till slut, så hade jag lagt i matkorgen några prylar i alla fall, men jag var ändå glad att jag skärpte till mig, och min slutnota gick på rediga 480 baht, inte mer. I korgen låg godis, 2 burkar med sardiner och en paket kex plus då mushroom-spreaden.... jag sket i resten....

Vi åkte nu hem, och vi stannade till på vägen i Khreng Khro, och tog en kaffe på den berömda kafeterian där, som ju äges av Nought, som ju var gift med tysken Peter, som sedan blev utjagad medelst en machete, hahaha!!! Det var tider det. Men Nought och hennes 2 tvillingdöttrar, sköter det hela med glans, och kafee´t har nu utvecklats till en liten instutition där i Khren Khro, och de lär göra hyggligt med pengar varje månad...

Vi drog sedan hem, och var hemma runt 15;tiden. Precis då ringde Björn, Hotel Avenue Inn, Soi Welcome, Jomtien. Han var på gång och var i Chaiyaphums utkanter, och han var i sällskap med 34 st norrmän ifrån Norska sjömanskyrkan i Pattaya eller Jomtien (vet inte vilket). Nu hade Björn efter 8 år i alla fall tänkt sig att hälsa på.  Forts. Nästa kapitel...

Handskak

Chaiyaphum MMCCCXXVII, Thailand

21 november 2015

82,5 kilo - (0 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,093 (NERÅT)




Skillnaden mellan saga och verklighet,
är att sagan måste vara förstårlig!

Forts, från förra kapitlet... Det som definitivt satte stopp för hela den verklighet som jag växte upp i i arbetslivet, var fackföreningarna, som växte sig jättestarka just på 1960;talet. Det första som jag kommer ihåg som dom snusförnumstigt tog död på var runt 1970, lärlingar och springpojkar. Hela det skrået försvann över en endaste natt kändes det som, när facket bestämde och klubbade igenom att det nu minsann skulle finnas en minimum-lön på det jobbet.

Hej svejs där åkte nog minst 10 tusentals springpojks-jobb åt helvete, och allt medans fackgubbarna satt i sina svindyra lokaler på Västra hamngatan 8, tror jag det var-HTF hette dom i alla fall, men alla facken var lika skyldiga. Så var företagen tvungna att helt sluta med att ha springpojkar, det blev åt helvete för dyrt helt enkelt.

Och man kunde inte längre motivera att en springpojke som bara skulle knata runt med dokument, eller göra andra småprylar på kontoren, skulle tjäna lika mycket som en anställd kontorskille, absurt i min ögon. Från kanske 7-800:- upp till kanske 3,500:-.... Det blev i alla fall "goodnight Irene", som ju låten heter.... Synd bara att det inte blev "goodnight Irene" för fackföreningarna istället...

Jag kommer ihåg vilken ekonomi dessa fackföreningar hade. Förutom medlemsavgifter, så tillkom det i dessa halv-gansters kassakistor, pengar ifrån politiska partier (sossarna), och naturligtvis stålar ifrån regeringen (sossarna). Företag betalade också sponsorpengar, allt i en förhoppning att bli behandlade fair av dessa "gris-pälsar"!!

Deras budgetar för året var vissa år skrattretande höga. Jag själv som sålde till dom runt 1979-1980 märkte snart vad som försegick i december månad varje år. DÅ gällde det att förbruka sin budget, annars fick man lägre budget nästa år. Jag sålde i december månad, lika mycket som jag sålde under augusti-november månad...

Så i december så bytte man inredning i sina nya svindyra möteslokaler, man bytte alla overhead-apparater, och man köpte och köpte, ända tills budgeten var slut. Så facken glänste, och levde på gamla numera utsletna lagrar, som deras föregångare hade slitit med, och jobbat med. Föregångare som verkligen hade "asfalterat den motorväg" som dagens fackföreningar bara gled fram på. Och under tiden började arbetslösheten att sprida sig.



Människor som gick ur skolan, speciellt de som inte gick gymnasiet eller yrkesskolan, hade inte länge en endaste chans i detta livet, de gavs inte längre en chans, utan sattes på bidrag. Friska unga pojkar och flickor ”dög” inte längre. Och hejsan svejsan, detta var effekten av en minimum-lön, som inte var av denna världen. Jag själv förstod inte, och förstår inte nu heller, hur jävla korkade de människorna var, som formade om någonting som redan fungerade utmärkt.

Nu plötsligt så försvann alltså den "smörade plankan" som jag hade glidit fram på, och som hade gett mig min framgång, och min chans i livet, att alltså knö mig in, och få jobb på ”kontoret”, utan att ha gått via gymnasiet. Det är ju annars helt omöjligt. Vad som nu hände med alla dessa grabbar och tjejer vet jag faktiskt inte.

Men garanterat så var det just då i den vevan, som vuxenutbildningen kom till i samhället, detta var starten för människor utan jobb, att få tillbringa 10-12 extra år i skolor av nåt slag, och få pengar för det förstås. Ty gick dom i skolan enligt sossarna, så var dom icke arbetslösa, och arbetslöshets-siffrorna kunde kallas för låga, utan att sossarna och fackens samvete nämnvärt berördes..

Men detta var nog de första stapplande stegen för regeringen, i att införa ”arbetsmarknads-mässiga strategier”, och börja mata ut stålar till en helt ny kategori av människor, som nu var utan chans att kunna arbeta.

Saken var ju den skall ni veta, att även om jag som brevbärare goda månader, kunde tjäna 1.600-2.200:- 1966 (mycket övertid), så var mina 700:- helt OK i månaden som springpojk, med tanke på att jag hade framtids-utsikter, vilket jag ju absolut inte hade på postverket. Lönen var ju nästintill konstant där för brevbärare, medans lönen hela tiden steg i takt med att man förkovrade sig, och tog för sig ute i arbetslivet för övrigt!!

Nog om detta, nu blir det Thailand ett tag till.... Hoppas att det var OK att läsa lite om hur jag hade det på slutet 1960;talet... Vid närmare eftertanke, jag avslutar här och nu, och skriver i morgondagens kapitel om bl.a. resan till Khon Kaen, och min 90 dagars rapportering.....

Handskak

Chaiyaphum MMCCCXXVI, Thailand

20 november 2015

83,3 kilo - 82,0 kilo (30 km) 111 minuter - 1.381 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs;




Min rätt att vifta med min knutna näve,
slutar där andra mäns näsa börjar!!

Forts. Från förra kapitlet.... Vi steg ombord, Thigerström hade smygpreparerat och fyllt i en radda med dokument, men dom låg där på bordet, medans vi samspråkade med kaptenen, och väntade på att tullen skulle komma och sätta sigill och försegla spritskåpet, vilket ju var den stora grejen på den tiden. Medans dom pratade, så tittade jag på dokumenten, vände och vred på dom och noterade vilka de var, och vilken information det var i dom. Såg inte helt omöjligt ut.

Snart kom tullen ombord, kaffet kom fram, och också en sup delades ut till Tullen. Thigerström var inte hågad alls, men tullgubbarna tyckte att det var schyssta prylar. Dom var jättetrevliga, och när Thigerström undslapp sig att jag kanske efter lite utbildning, skulle kunna göra detta jobbet, så vände dom sig till mig den tystlåtne 17:åringen, och klappade på mig, och sade att visst kommer du att klara detta med glans.

När vi efter att ha tackat nej till en flarra Jonny Walker, kom tillbaka till kontoret igen, så plockade Thiugerström fram blanketterna för klareringen, och visade mig hur man fyllde i dom, jag fick fylla i hela högen, och det gick bra med hans hjälp. Redan 1 vecka senare, så satt jag på bussen själv ut till Skandiahamnen, och fick promenera hela vägen ner till kajen och Sealands-båten.

Jag steg ombord, en ny båt var det, och en ny kapten var där, såg mig, och skrattade gott, och satte fram kaffe och macka, han frågade om jag ville ha en bärs... Nä tack, har ju aldrig gillat öl faktiskt. Ja sade han, cigaretter och sprit??? Nja svarade jag en flaska Vodka?. No problem, but now before customs come.... Det var första gången i en lång lång radda av möten med denne kapten, en ytterligt fin kille vars namn var; Capten Grabowski!!

Capten Grabowski för övrigt, övergick snart till en annan linje (Ibesca) och anställdes av CMB i Antwerpen, och var kapten för en av Ibesca-fartygen (m/s "Baltica") när dom anlöpte Göteborg. Detta gjorde ju då att jag hade kontakt med denna Grabowski ända fram till 1976, när Ibesca anlöpte Göteborg för sista gången, i alla fall under min tid som klarerare och operativ kille på ASECO.

Jag stoppade flaskan som han visade mig i byxlinningen bakom ryggen, och där satt den flaskan fanimej under 2 timmar inne i Skandiahamnen, och ändra fram tills jag travade ut ur Skandiahamnen. Jäklar var den flaskan skavde där under livremmen på ryggslutet. Men allting gick fantastiskt bra.

Alla de dokument jag hade skrivit och fyllt i, var korrekt gjorda, tullgubbarna klappade mig på axeln och berömde mig, och jag kände mig sjuttanimej som en vuxen, och en som betydde nåt, trots att jag inte ens hade gått i gymnasiet.  Dessa klareringar blev fler och fler, i takt med att min egen bror skaffade kunder till Thigerström. Nu hade vi även Ibesca-fartygen som kom 2 ggr per vecka plus då Sealand som kom 1 gång per vecka.

Den dan 5 veckor senare, när jag hade klarat av alla båtarna och klarerat dom, och det hade toppats med att jag satt på julafton på förkvällen på båten, och väntade på tullen, så fick Thigerström reda på detta. Han berättade att jag var duktig, och framledes skulle jag förutom min lön, få 100:- för varje fartygsanlöp som jag klarade, som sträckte sig in på övertid på kvällarna.

Jag blev ju sketglad, hade en helröten lön ju med 500-600:-i månaden (kommer inte ihåg exakt), så jag fick plötsligt 1.300:- eller där omkring ganska ofta. Allt detta med både klareringarna speciellt , men även bomullshanteringen, gjorde att jag blev helmotiverad till jobbet, trots att jag egentligen var springpojke. Men jag såg mig aldrig som springpojke i en negativ mening, jag kände nog bara omedvetet att det var bättre att mjölka ut det positiva ur detta som jag upplevde i dessa unga år.

Nu när jag ser tillbaka, så förstår jag med en stor klarhet hur jag fick min arbetslivserfarenhet, och hur bra den gjorde mig som yrkesman. Jag hade ju sedan också min äldre bror som min hemliga förebild, och han var ju nog den som helt ovetandes visade mig vägen, och visade att det nog är upp till var och en att nyttja de ”verktyg” som  man är född med i livet..

Ja detta var lite tankar, och det värmer att tänka tillbaka, och när jag också tänker på det, så tycker jag så synd om alla de generationerna som kom efter mig i arbetslivet. De fick aldrig en endaste chans att kunna skaffa sig erfarenheter som jag fick och gjorde. PK slog till med all sin kraft och facket blev ofantligt ännu mycket mer starkare....

Och samhället och dess arbetare fick det avsevärt mycket bättre s.a.s.,,,, Men arbetstillfällena blev färre. Är det bättre att det finns ett välbetalt jobb, men som ingen har råd att nyttja, och som ingen får ta till del av? Än fler arbeten, men med sämre lön? Ja anser man att vi människor skall sitta hemma på röva, och inte arbeta, hellre än att kunna känna lite sämre, men ha sin människo-värdighet kvar??? Forts. Nästa kapitel...

Handskak


Chaiyaphum MMCCCXXV, Thailand

19  november 2015

83,0 kilo - (0 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,124 (uppåt lite)




Efter min död,
så vill jag hellre att folk frågar varför jag inte har en staty efter mig,
än att dom undrar varför jag har en sådan!!

Idag blev det en riktig ”degar-dag” motionsmässigt sett. Jag hade bestämt att ta hem Risto hit hem, för vi skulle förbereda hans uppehållstillstånd, som vi skall fixa imorgon torsdag i Khon Kaen. Så jag ordnade en go lunch för York, Ingemar Risto, hans 27:årige son, och mig själv. Det blev kokpotatis, goa grisstekar, samt både Karl-Johan-sås samt bernaise-sås. Yongyut skar till en fin sallad på det med Thousand island-dressing och Cesar-dressing. Toppen alltså, det tyckte jag i alla fall.

De andra tror jag gillade maten- och var nöjda- och det var ju kul. Och det är ju gött att kunna bjuda igen. Jag menar både Ingemar, York, och Risto har ju bjudit på luncher eller middagar, så det kändes bra att bjuda igen. Men för övrigt, så blev det ”inga barn gjorda” denna dag!! Vi åker till Khon Kaen imorgon, och väl där så skall vi försöka att handla på oss lite prylar av olika slag.

För övrigt så är det lugnt, jag hade ju en period för 2 år sedan tror jag det var, när jag berättade om min ungdom och arbetsår. Och en del tyckte tydligen det var kul att läsa om det, medans några andra tyckte det var skittråkigt! Jag själv kanske inte bryr mig så himla mycket om dom som är negativa till mitt liv.

Jag tycker det är underbart kul att ventilera mina tankar, och om det plötsligt dyker upp tankar om mitt tidigare arbetsliv, så skriver jag nog allt om det, och Thailands-älskarna får vänta nåt kapitel eller två, på att handlingen skall utspela sig där igen.

Idag så hamnade jag i tankar igen, och faktiskt, jag blev lycklig av att tänka tillbaka, och många gånger nu efteråt, så kändes det då som om livet på något förunderligt sett ”log” emot mig under några goa år, runt 10 år i alla fall. Och sedan blev  det om möjligt ännu bättre. En liten episod, skall jag delge Er. Jag var 17 år och det var 1968, jag hade jobbat runt 6 månader nu.

Mitt jobb var alltså springpojk, jag hade ju hoppat av skolan efter 9;e klass. Jag satt oftast och skrev frakthandlingar för min chef speditören Thigerström. Det var bara vi två. Jag hade ofta ärenden att göra för honom, med att hämta och lämna fraktdokument till de olika rederierna i Göteborg. Man lärde sig precis allting ifrån grunden, och det var en ovärderlig praktisk utbildning , som inga skolor kom ens i närheten av.

Jag lärde känna, inte bara de dåvarande cheferna som satt på rederierna, utan också de framtida, många av dom var ju springpojkar liksom jag var. Allt nog, bomullen nere hamnen, och kontrollvägningen av alla dessa 10 tusentals balar, var ju ett digert arbete.

Där jag fick gå först till Göteborgs hamn, och anställa runt 5 gubbar plus en truckförare, som skulle hantera den skeppning av bomulls-balar, som just låg nere i hamnen ifrån oftast Egypgen , som hade den absolut bästa bomullen i världen, ansågs det då!

Sedan fick jag kontakta Statsvägarna och deras kontor, och se till att en av dom blev bokad, och sedan fick jag själv då som ni vet, vara på plats och stå där i värme som i svinkyla, och kontrollera statskontrollanten. Ja låter konstigt, men lagen sade att det skulle finnas en kontrollant, som skulle kolla statsvägaren.

Vikten var nämligen allena-görande vid betalning för bomullen. Jag gjorde ju detta jobb till leda under 3 års tid, men efter 6 månader, så hände något, som jag tyckte var helkul faktiskt, i en annars lite halvtrist tillvaro.

Jo fröken Thigerström, sade en dag vänd emot mig på kontoret – ”Vill ni följa med? Vi skall klarera en Sealand-båt ute i Skandiahamnen”? Javisst det gör jag gärna svarade jag. Helt ovetandes i det läget om att jag framledes skulle kunna tjäna lite extra-stålar på detta kneg!!! Vi åkte ut i Thigerströms fina bil, kom in i Skandiahamnen utan problem, mycket enkelt på den tiden skall ni veta.

Vi kom ner till Sealands-båten, och det var första gången som jag var i sådan enorm närhet av en containerbåt. 1968 så var det som jag kommer ihåg i falla fall, endast Moore McCormack och Sealand som trafikerade Scandinavien med containers. Jag vet att redan året efter, så hade konkurrensen tätnat och flera rederier hade tillkommit. Broströms kom ju snart därefter 1970 tror jag det var, med Nihon som första svenskägda containerfartyg. Forts, nästa kapitel....

Handskak

Chaiyaphum MMCCCXXV, Thailand  

83,0 kilo - (0 km)

18 november 2015

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,112 (neråt)




En kopp med svett,
kan spara en spann med blod!!

Så kom då den dagen som jag försökt att undvika nu alltsedan medio 2013, alltså 2,5 år sedan nästan! Jag var ute med Ingemar och hojjade i pensionärs-tempo. Vi körde långsamt för min operations skull mestadels, men även för Ingemars rötna blodådror i bena. När vi kom cirka 14 km hemifrån, så började jag att hissa ”nödflagg”. Det kändes skitmysko i kroppen, men mestadels så började det att flimra i ögonen, och jag började känna mig yr.

Vi stannade några gånger och jag körde i mig vatten, det hjälpte inte ett skit. Jag körde på för att försöka att cykla bort det, men det blev bara värre kändes det som. Till slut så gick det inte längre, men naturligtvis i ett sådant nödläge så såg vi inget matstånd alls. Matstånd? Ja vid det laget efter mycket funderande och många tankar, så kom jag att tänka på 2013, vilket jag fullständigt mentalt hade lagt på hyllan.



Jag kom att tänka på alla dom gångerna när jag var helt utslagen efter vägkanterna, och då jag till slut kom på att det handlade om saltbrist i mitt fall. Jag började ju då med elektrolyter, och livet blev bra mycket enklare efter det. Jag började t.om. att ta till vana att starta alla mina cykelturer, med att lägga hushålls-salt där man lägger saltet när man dricker Tequila ni vet, utsidan handen.

Det tog en hemsk kilometer att hitta ett matstånd, det stod vid ett hus, och jag stannade, och lyckades klämma ur mig att jag var yr i mössan, och måste ha ”gööaa” , alltså salt på thai!! Tjejen som hade matståndet rusade in i sitt hus, och hämtade salt, och hon hämtade en görgo solstol, och hon hämtade en fläkt.

Satte mig bestämt i stolen, satte på fläkten, och räckte mig salt-fatet. Jag satt där yr i hatten som skam, och käkade salt i minuter. Efter runt 10-5 minuters sittande där i den svala luften, jag tror att det faktiskt var runt 38 grader där ute i skuggan, så kändes det kanongott. Jag lyckades intala mig att det var läge att åka hem.

Jag kände mig hyggligt rask i kroppen nu. Vi tog adjö av tjejen och hennes pappa, som också var där, han meckade med sin ”samlaw” hela tiden. Det var mycket snälla och trevliga thai-människor. Jag tackade högtidligt för en fantastisk behandling, och lovade att komma tillbaka med SomTam imorgon .



Vi startade sedan, men direkt jag steg upp på cykeln, så var det detsamma igen, yr i hatten och svag i bena.. Men  nu hade jag absolut ingen lust att stanna mer, vi var ju bara drygt 6 km hemifrån. Vi kom snart ner på stora vägen (201;an) och körde väl 500 meter, och när vi passerade HomePro, så genom ett trollslag försvann all yrsel, och kraften var tillbaka i benen... Vi körde hemåt och allt var helt OK nu, kändes det som.

När vi kom fram utanför mitt hem där vi skulle skiljas åt, så slog det mig, att här hojjade jag i lus-tempo med Ingemar, allt i akt och mening att ta hand om honom och hans åldrande kropp, och nu denna gång så tog den gubben hand om mig istället. Ja detta skall fan inte upprepa sig, ty han den Ingemar blir så jäkla kaxig då!!

Jag duschade, och sedan efter en timmes tid, så blev det moppen ner till Big C, där vi hade bestämt att fika och titta på vackra damer och fula falanger. Vi, var alltså Ingemar och York och jag själv. Vi hade en go stund där, och kollade på alla som passerade, och avhandlade lite goa samtalsämnen allt ifrån hur göra med julskinkan och det inköpet, till att skvallra om lite falang-gubbar!! Alltid kul att prata om andra.

Vi skiljdes åt, och jag tog fan i hågen, och stannade vid vägkanten utanför Big C, och handlade på mig 2 st SomTam. Jag stack sedan direkt bort de 7 km till huset och tjejen som hade varit så fin och tagit hand om mig. De blev omåttligt glada att se mig, gladast blev nog farsan till tjejen när jag kom, han skrek in emot huset till tjejen där, att falangen var tillbaka, nästan så att jag kände att han ”hörde kyrk-klockorna ringa”...hahaha!!


Ingemars upptäckt i Thailand - "flatsnake" eller "Plattorm"

Hon kom så ut, och jag langade över plastpåsen, och sade att det var till henne och hennes pappa. Hon neg så djupt så jag aldrig sett nåt sånt, så jag stoppade det, och gjorde själv en djup fin ”wai” och sade ”Khrap kun mak”, och vinkade sedan glatt när jag stack iväg. Jag var glad att kunna göra rätt för mig, och de var glada att få sådan visad tacksamhet utav en barbarisk falang.

Min tanke i allt detta är som ni kanske förstår, att skapa vänner och skapa förhållanden, så när skit händer fler gånger, så skall jag kunna känna mig säker på att t.ex. denna familj, då har pratat positivt om mig med sina grannar i omgivningen, och kanske andra falanger också, och på så sätt vara positiva till att hjälpa till, när vi kommer stapplande fram till deras front-dörr och ber om hjälp...

Handskak

Chaiyaphum MMCCCXXIII, Thailand

17 november 2015

82,5 kilo - 81,9 kilo (24 km) 108 minuter - 1.344 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,117 (neråt)



Skomakarn i Phu Kiaoo

”Vi tycker inte om deras sound,
och gitarrmusik är på väg ut"
- Decca Recording Co,
som tackade nej till The Beatles 1962

Forts, från förra kapitlet…. Det slutade med att vi beställde in saker som nån härlig thaiblandning till damerna, som bestod av tyckte jag; räkor chilli, bläckfisk och annat seafood som dom ju hänsynslöst bara älskar. Och de suckade, svischade med mungiporna, och det gör man bara om man gillar styrkan på chillin I detta landet. Damerna var helt yra av glädje.

Dan beställde revben med pommes och sallad, jag beställde Lasagne.... Men tyvärr sade Jörgen, ägaren. Vi kom ner bara för Er skull och öppnade restauranten, så vi har inte en chans att hinna göra en lasagne nu idag. Normalt sett så öppnar vi kl.17.00 på söndagar. Men kom gärna tillbaka vilken dag som helst utan söndag, så lovar jag att vi har Lasagne till dig!!! Jag beställde då samma som Dan, alltså revben.

Maten kom in strax efter den iskalla Leo;n. Det var himla gott även om jag inte är någon större fan av hickory-revbens-såsen, som revbenen flöt omkring i nästan. Den smakade lik-kista mest tyckte jag, men köttet älskade jag. Så nästa gång skall jag fråga efter honungs-marinad istället, det borde ju fungera, det är ju gott i alla fall... Men maten slök jag med glädje, det var jättegott.



Till dessert så beställde vi kaffe, och så hade dom nåt som dom kallade för Cinnamon-rools, jag utgick ifrån att det var cinnamon-buns, alltså kanelbullar. Så jag och Dan beställde var sin kanelbulle. In dansade efter 10 minuter, kaffe med en JÄTTE-KANEL-KAKA.... Den var nog MINST 1 dm lång och tjock... och på detta så hade han lagt ett jättelass med vispgrädde med socker i, en ren lycka för en diabetiker som mig själv!!



Jag och Dan insåg ju blixtsnabbt att detta funkade inte helt, så vi delade kakan med våra fruar, och då blev man bara skitmätt istället för sjukt mätt! Nu betalade vi ivriga att komma iväg. Notan hamnade på 865 baht, så vi pröjsade 900 baht, alltså 450 per par eller 225 per person. I mitt tycke ett jättebra pris på en superfin restaurant med kanonmat, så inga klagomål där. Namnet på stället såg ni på fotot tidigare.....

Nu skulle vi åka hem, och vi var väl inte helt glada att ta samma tråkiga raka väg hem igen, så vi bestämde oss för att ta en väg som Dan och Amphorn aldrig hade kört förut. Jag påtalade att vi snackade om kanske 13 mil hem istället för 8,5, som det var när vi körde hem, men alla tyckte att det var schysst! Vi är ju trots allt pensionerade, eller hur?

Vi körde ur stan, tog av vänster in på vägen till Kasi Sombon, och vidare till Nong Bua Daeng.. ja det namnet känner ni igen vid detta laget. Det blev gött snack i bilen och flabb, och alla var lyckliga, och pissenödiga som vanligt. Yongan har sydöstra Asiens minsta blåsa. Och hon går ifrån att INTE vara pinkenödig till att nästan pissa på sig inom 2-3 minuter bara, rent konstigt.

Jag menar normalt sett, så skaver man ju där man sitter, och är pinke-nödig i kanske 30-60 minuter innan paniken utbryter, men det skulle Yongan aldrig klara av, då hade hon nog spruckit... Vi stannade väl 2 gånger under 1 timmes tid, men det var OK... Vi körde sedan rakt genom Nong Bua Daeng utan missöden.

Och på vägen emot bergen innan Chaiyaphum, så låg där sådana där vägstånd som sålde vattenmeloner bland annat, och även Cantalope, och även deras frukt som liknar Grapefrukt men är orange i köttet, svingott. Vi köpte det mesta, och framförallt köpte vi det som jag mest ville ha, nämligen gult kött på vattenmelonen, det är den godaste melonen i hela världen tror jag!!

Vi körde upp i bergen, och kom fram till den vanliga lilla marknadsplatsen där. Jag gillar det stället, ty de som säljer där, älskar att snacka med falangerna som stannar till. Riktigt trevligt folk. Yongyut vände sig till mig, skrattade till och pekade, och sade ”falang”, jag vände mig om, och såg nåt som inte liknade thai där borta. Aha sade Yongan –”He is swedish”.. Jasså? – ”Yes swedish have no hair”!!

Ja ni vet ju sedan tidigare hennes tes i livet, tack vare att hon är ihop med mig självaste mr Kojak.... Alla som är flintis är svenskar. Och jag kan säga utan att vara ofin, fan va den damen har rätt.... jag stövlade upp till killen i alla fall, tänkte vara trevlig. Nog fan var han svensk, vi skrattade gott, och det var en riktigt trevlig kille med thaidam och barn, som satt där och kikade på trafiken och människorna.

Han berättade att han hade bott nu i sitt hus uppe i bergen i 2 år. Han brukade åka hem till Sverige några månader och jobba, och sedan blixtsnabbt tillbaka till Thailand, han älskade att vara här, sade han. Han såg glad och lycklig ut, vi skiljdes åt, och jag sade till honom att om vi stötte på varandra igen, så kan vi byta email och telefonnummer, helt OK tyckte han.

Vi åkte sedan resten av vägen hem igen, och det gick utan missöden. Jag parkerade mig framför datan, kollade på ett inspelat avsnitt av Law and Order SVU, käkade en halva gul vattenmelon, och småsomnade så gott. Visst är livet härligt att leva ibland, eller hur?

Handskak


Chaiyaphum MMCCCXXII, Thailand

16  november 2015

82,5 kilo - 82,8 kilo (19 km) 84 minuter - 1.045 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,126 (neråt)




Demokrati kan inte garantera lika villkor,
det bara garanterar lika möjligheter


Idag söndag den 15 november så bad Dan och Amphorn att jag och Yongyut skulle åka med dom till Phu Khiao, till en skomakare där. Detta ställe ligger runt 8,5 mil ifrån oss här i Chaiyaphum, men  fortfarande innanför Chaiyaphums provinsgräns. Dan hade försökt att handla på sig specialgjorda sandaler för sina enorma fötter, som förutom storleken också svullnar framåt 18;tiden och blir ännu större. Men han kunde inte finna en skomakare värd namnet här som kunde genomföra en sådan sak som Dan ville ha hjälp med.

Han fick då tipset av den lokala skomakaren här i Chaiyaphum att det lär finnas en riktig artist uppe i Phu Khiao, som kunde ro detta i land för Dan. Amphorn kollade på sin skola som ligger kanske 3 mil därifrån med sina med-lärare, och flera av dom kände till denne kille, och kunde rekommendera honom, och också berätta var i stan han höll till...

Sagt och gjort vi drog iväg i morse till detta specialprojekt. Ja det var nog ett projekt, ty det krävdes stöd här och där på sandalen, med remmar här och där, och nåt extra läderband därbak vid hälen. När krutröken hade lagt sig, så fick Dan hosta upp 1.900 baht för detta., OK man kan kanske känna att 1.900 baht (SEK; 465:-) är ett enormt belopp. Men tydligen så måste denna skomakare verkligen ligga i och kämpa, och visa sin skicklighet för detta projekt.

Dan kände att det var värt priset, och lämnade 500 baht i handpenning, kanske en ganska bra summa i förskott. Man får absolut INTE lägga för himla mycket i förskott, ty då tappar de flesta thailändare helt sugen att genomföra jobbet enligt avtal. Han har ju redan stålarna tycker han, så motivationen är som bortblåst, så tänk alltid på det här i Thailand.... Om ni skall lämna handpenning, så lämna maximalt kanske 30-40% inte mer..

När allt var klart där, det tog väl en timme eller så, killen skissade hela sandalen så Dan hade nog en himla tur med denne gubbe. När klart, så var vi hungriga, och vi frågade skomakaren om det fanns nåt som liknade falang-mat i stan. Javisst utropade han, runda hörnet därborta, och kör 500 meter så ligger där en falang-restaurant...

Härliga tider, vi åkte dit och det var lätt att hitta , dom hade ju en stor rejäl fint skylt med namnet, och med 4-5 olika flaggor på skylten. Jag tror att det hade räckt med flaggorna på den skylten så hade man direkt fattat att det var en falang-restaurant. Ingen nu levande thai har främmande flaggor i det läget, ja inte i nåt läge alls. Thai kör bara med thaiflaggan, eller den gula eller den blå... men en utländsk,,,, Nä det ses nog som förräderi tror jag!!

Vi kom dit och restauranten var stängd, jäklar vad besvikna vi blev.... DÅ kommer det upp en gammal tandlös thai till oss, pekar och säger arroy arroy!! Tar upp sin mobiltelefon, och medans han slår ett telefonnummer, så berättar han för våra damer, att han är pappa till falangens fru, alltså ägarens svärfar.

Han sade några väl valda ord, och meddelade sedan stolt, att ägaren kommer snart... Vi väntade 10 minuter sedan kommer där en glad trevlig tysk, med en supertrevlig thaidam vid sin sida. De önskar oss välkomna, och vi stegar in på restauranten. Och om jag skall rekommendera ett matställe någonstans i Isaan, så måste det faktiskt vara detta ställe.

Falangen hette Jörgen, kom ifrån Dusseldorf, och hade bott med frun i Thailand i 6 år nu, och innan dess hade dom bott i Tyskland under 3 år. Men ingen av dom ville tillbaka dit, hade det alldeles för bra här sade dom stolt. Restauranten var ren, snygg, luktade gott, och låg på 2:a våningen, så trots öppna fönster, så blev man inte alls överfallen av alla dessa mygg!!

Menyn kom in och där fanns det vanliga, men hej och hå,,,”det vanliga” hemma i Chaiyaphum, var inte i närheten av detta falangens ”Mecka!! Där fanns maträtter som; Lasagne, Spagetti Bolognese, Pizza av alla de sorter, Wienerschnitzel och där fanns revben av olika sorter. De hade thaimat i mängd ävenledes, så snålvattnet rann ur mungipan även på Yongyut!! Forts. Nästa kapitel.....

Handskak


Chaiyaphum MMCCCXXI, Thailand

15  november 2015

83,2 kilo - (0 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,135 (samma)




Jag är inte medlem i något organiserat politiskt parti,
jag är miljöpartist!!

Nu till något som har legat och gnagt i mig alldeles för länge, och som kanske tåls att pratas om. Och ämnet är lika uttjatat som det är dagsaktuellt. Jag tänker på ålders-skillnaden. Det säges ju rent allmänt att logiskt sett- så är ju alla dessa äktenskap emellan falang och thailady, där ofta åldersskillnaden ligger i gappet mellan 20-30 år är mentalt sjukt. Skall dock säga att i mitt fall- så älskar jag detta mentalt sjuka i så fall!!

Anledningen till att hon, ”hon” i detta fall är alltså thaidamen, ens kommer på tanken att gifta sig med en äldre falang, är lika många som det finns äktenskap. Vi har ju hennes anledningar, vilket det fokuseras på nåt alldeles vanvettigt ute på de olika thaiforumen.

Hon vill sno hans stålar, hon vill stödja sin familj, och därför ha enkla pengar, och hon vill säkra sin framtid ifrån fattigdom och elände. Hon är en kallhamrad skurk utan samvete, som bara väntar på att du skall dö, så hon kan gå tillbaka till sin pojkvän som lurar i vassen!!

Inte någonstans någon gång läser man om känslor. Ty i vår kultur i västerlandet, så kan inte en ung kvinna älska en äldre man, det är fysiskt omöjligt i västs PK-klimat! Så det handlar egentligen enbart om rena rama rånet av en imbecill äldre Alzheimer-sjuk mental krympling, inget annat, och sedan gnuggar man händerna, och tycker att man belyst detta tillräckligt.

Men anledningarna från mannens sida då? Hur ofta läser och hör vi om mannens anledning till att han gifter sig med en yngre kvinna i Thailand? Räknas inte hans anledningar eller? Nä helt rätt, de räknas inte, eftersom han på något förunderligt sätt nästan räknas in under kategorin pedofil tydligen verkar det som, alltså en sjuk grej avfärdas det som.

Så jag då, en imbecill, mental äldre krympling som är gift med en 24 år yngre kvinna, är jag en pedofil då? Kanske bäst att fråga Yongan vad hon tycker om sin pedofil-make. Men vid närmare eftertanke, varför konfrontera henne om detta smutsiga hantverk som PK bedriver i väst. Varför skall man förstöra den fina blomma man gift sig med, och få henne att börja ”sloka”. Nä denna sjuka företeelse som heter PK, försöker jag nog hålla så långt bort som möjligt ifrån henne.

Men det hindrar ju inte att jag kan prata om vårt äktenskap som en liten referens i alla fall. Denne falangen är lycklig, och bara med det korta påståendet så har jag fått dessa PK på fall, och må dom drunkna i sitt egna smutsiga avföring. Denna falang blev plötsligt känslomässigt engagerad som han inte varit på över 30 år innan dess.

Man fick en känsla av att livet plötsligt startade igen, och att man var DELAKTIG i detta liv, som föregick alldeles utanför fönstret, och som man varit avskärmat ifrån sedan 50:års åldern. Då när rullgardinen gick ner i samhället för den ”gamle”.

Nu har man funnit en varelse som har modet att vara ”kvinna”, och vara en kvinna som jag gillar. Jag gillar inte vad kvinnan utvecklats till i väst, till en viss del så är det OK, det där med jämställdhet är nog OK, och det där med samma rättigheter likaså. Men som det är nu, är att man går för långt. De kommer i slips och kostym. Och de kopierar männen.



Va fan kopierar männen, samma män som dom avskyr, och som är det sista som dom vill böja sig för. Dessa män kopierar dom, allt i tron att framgång kommer då automatiskt. Kanske hade varit bättre, om dom tagit en personata i form av en stark ”kvinna”, istället för en stark ”man”... Men jag själv har nåt som jag gillar, alltså nån som vill vara en kvinna.

Ordet ”take care” finns här djupt begraven i kulturen, detta begrepp ”take care”, ”ta hand om”, försvann snabbt som fan när jämställdhets-ministern i Sverige anställdes. Min kvinna ser det som en förmån att ta hand om mig, och hon gör det så länge som jag tar hand om henne. Fattar ni konceptet kärringar? Hon tar hand om mig, och jag tar hand om henne!!!!

Men kanske jag är dum, kanske jag bara begraver mig i gammal skit som man är uppväxt med. Kanske jag ovetande bara accepterar detta förhållande, för att det på nåt konstigt sätt påminner mig om hur mina egna föräldrar hade det. Pappa tjänade ihop stålarna utanför hemmet, och mamma förvaltade dom samma inom hemmet. En alldeles charmant lösning i en familj, om det nu passar förstås.

Vidare så vet jag att min fru kommer att ta hand om mig, när jag blir äldre, och lallig, och ding i kolan, och halv-lam kanske. Och det är en oerhörd trygghet för mig. Jag då? Hur kan jag motivera Yongyut att hon skall spilla sin tid på mig när jag är äldre.

Ja men det är väl självklart eller? Så länge som jag andas, så länge försörjer jag denna familj. Och tar hand om min familj, precis som tanken är i naturen, alltså är jag lika värd som unghingsten som avundsjukt tittar snett på en äldre och tycker att han skall stiga åt sidan.....

Avslutningsvis, detta är en alldeles charmant glänsande lösning på en familj, och det retar PK till vanvett borta i väst!!! Hahaha!!

Handskak

Chaiyaphum MMCCCXX (2.320), Thailand

14  november 2015

82,6 kilo - 82,8 kilo (15 km) 64 minuter - 796 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4, 135 (neråt)




Fina snickerier gör inte ett bra hus
(menandes då att fina ord gör inte saken automatiskt rätt)

Jag har nu cyklat 3 dagar på raken, och idag tog jag 20 km, efter att ha avverkat både 15 km som 17 km dagarna innan. Idag var första dagen som det inte stramade nånting alls. Kände bara lite obehag i övre tarmarna, men det gick över efter 10 minuter, och har inte känt nåt sedan dess, så allt OK tror jag!!



Men visst jag kan kanske inte cykla överallt som jag gjorde förut, branta sluttningar o.s.v. med normal landsväg är OK!!



Men hej................ jag är väl inte död eller???

Nu skall jag berätta hur det kan gå till i en thailändsk by, och beskriva en verklighet som vi utlänningar skall vara evigt tacksamma att slippa se röken av, eller rättare sagt, röken är väl det enda som vi ser av den grejen.

En kllles frus farfar blev påkörd av en bilist, och for av cykeln i en faslig fart, och knall-dog på stället, stor sorg naturligtvis bröt ut. Den unge mannen som orsakade olyckan körde en bil som tillhörde Pooyai (byhövdingen) i grannbyn. Efter stora och noggranna förhandlingar, så kom man fram till att den unge mannens familj skulle betala 60.000 baht till frun av den avlidne.

Försäkringen från Farm Bank gav dom 250.000 baht, fordonsförsäkringen gav ytterligare 400.000 baht. Alla dessa enorma belopp togs omhand av den alltid så ”om och kring sig” fastern nummer 4 (4 av 11 st). Hon delade INTE ut pengarna, utan menade på att hon behåller dom tills vidare, ty hon tänkte försöka klämma ur ännu mer stålar, och smidde då onda planer.

Hon har efter dryga 3 år lyckats med konststycket att stämma sonens familj, och förvånande nog fått domstolsbeslut på att familjen skall betala ut ytterligare 400.000 baht, på topp alltså på de överenskomna 60.000 bahten. Thailand är som vilda västern, och deras domare här verkar vara mer lika Jesse James i jämförelse, ingen går säker, ingen alls. Bara pengar byter händer, så finns det inga förvånande domslut här.

Denna faster nr 4 har nu kommit på ytterligare en väg för att klämma ytterligare stålar ur situationen, och det är att pressa mannen (pooyai) för han lånade ut bilen till ynglingen. Den familjen som redan är utarmad och satt i tung skuld kan nu se fram emot denna faster, och hennes iver att skaffa ännu mer pengar ur detta.

Men klllen berättade att byn ifråga, nu har svängt 180 grader, och helt tagit avstånd ifrån den fastern, och hennes metoder, så läger är omvänt nu i byn; "offret" är numera den "onde", och den "skyldige" till olyckan är "offret". Ja så kan det gå.....

Ja det finns ju ett gammalt talesätt om varför det finns så få advokater I Thailand... Jo kulor är så mycket billigare!!! Den fastern skall nog se upp, olyckor händer så lätt, och hämnd-begäret ligger och lurar i sådana här situationer, Vi är inte alls lika under samma förutsättningar olika människor ifrån olika länder glöm sånt snack!!

Handskak

Chaiyaphum MMCCCXIX, Thailand

13 november 2015

83,2 kilo - 82,4 klo (20 km) 84 minuter - 1.045 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,155 (uppåt)




Vänner kommer och går,
medans fiender blir fler och fler!!

Stannade idag till på turen vid ett ställe dom sålde kyckling, ett sådant där vägstånd ni vet. Det satt en utlänning där såg jag, hejade och satte mig för mig själv för ovanlighetens skull. Det dröjde dock inte länge innan killen kom över, och satte sig med mitt goda minne!! Det var en ytterligt lätt-snackad kille må jag säga!

Han kom ifrån Nya Zealand faktiskt (Christchurch), och han bodde med sin fru längre upp på vägen mot Baan Khwaoo. Han var jätteglad i att prata, och det gillar jag skarpt. Han berättade om precis allting kändes det som, och eftersom han hade bott nu närmare 1 år där uppe, så var det ju väldigt många saker som man känner igen, både bra och dåliga saker.

Men killen var en positiv fan, och lätt att tycka om. Bl.a. så berättade han så himla roligt om sina erfarenheter av Tokay! Ja detta är alltså den stora ödlan som springer på utsidan husväggarna, och ger ifrån sig sitt läte nätterna igenom. Deras läte är exakt som deras namn, tänk Er ”to kay”.

Han berättade följande grej som är så roligt att höra, alltså alla dessa missuppfattningar vi falanger och thai har, oftast då beroende på thais egna sätt att berätta om saker och ting, och vad de tycker om saker och ting.

Killen berättade att dessa Tokay kommer att hoppa från väggen ner på en när man passerar husväggen, och attackera en tills blodvite uppstår. Och när dom biter, så släpper dom aldrig någonsin taget. Då skall man  åka till doktorn annars kommer denna ödla att käka på dig... Detta var ju vad han fick till livs av sin thaifamilj.....

Han berättade för mig att han själv tvivlade mycket på vad både frun och hennes familj påstod om denna stackars ödla. Så eftersom han har hela 5 st som lever på hans hus, så checkade han upp dom lite grand. Dom hoppade INTE på honom, dom stack livrädda så fort han närmade sig!!

Dödsgreppet – Kan vara lite sanning i det hela förstås. Han berättade att han fångade en Tokay, tog den i handen, och gick in i huset, och sonen deras stack till skogs på ett ögonblick, livrädd, och frun gömde sig illa kvickt. Han satte sedan ner ödlan på golvet, och den gjorde som många djur gör här borta i Asien, de spelar döda, verkar ju vara ett viktigt attribut att ha, och fungerar tydligen bra!!

Han satte sig där på golvet, och 2 minuter senare, så plötsligt som ett trollslag, så reste sig ödlan, och stack som en oljad blixt till garderoben och gömde sig. Dock inte bättre än att svansen syntes. Killen tog sedan ödlan i svansen, och drog försiktigt ut den ifrån under kläderna i garderoben.

Ödlan tackade för hjälpen genom att hugga blixtsnabbt falangen i ett finger. De biter också hårt, även om de har små små tänder. Och dom släpper INTE taget berättade killen. Men sade han, vi har samma typ av djur i flera fall i Nya Zealand, så han gjorde vad kanske ingen thailändare har kommit på ännu.... Han gick ut i köket med ödlan fast i fingret, tappade upp vatten i en spann, och stoppade hela handen med ödlan däri, och satte sig att vänta.

Det tog lite mer än 1 minut, men sedan var det inget dödsgrepp längre. Den stackars ödlan måste ju andas, så den släppte, och simmade upp till ytan, och sedan så var det hela över för den gången... Lätt och elegant, och allt medans frun och sonen skrek i bakgrunden när detta skedde, så kanske dom kan föra denna kunskap vidare till andra thailändare, så slipper dom tro att ödlan faktiskt kan äta upp dom....hahaha!!

Han tvättade sedan såret med Dettol, och med det så slapp han infektion. Han bar ut ödlan och släppte den, Han och ödlan träffas ofta, men ödlan hoppar aldrig fram och attackerar som thai påstår, kanske ödlan vet att han vann sista fighten, och inte behöver bevisa nåt mer???? Familjen, berättade Nya Zealändaren, har bett för honom, och bett att han aldrig mer skall ta på en ödla, och hålla sig ifrån den, ..

Ja denna rädsla för Tokay är ju nåt som tydligen går i arv generation till generation. Mamma skrämmer ungarna med att de skall hålla sig hemma nu när det är mörkt, annars kommer Tokay med dödsgreppet, och ungarna blir kanonrädda för dessa små ödlor, och springer hem snabbt igen....

Tiden går och ungarna växer upp, och som vuxna är dom fortfarande skiträdda för ödlorna, och sedan skrämmer de sina egna barn, precis så som dom själva blivit skrämda. Så passerar generation efter generation efter generation...

Handskak
 

Chaiyaphum MMCCCXVIII, Thailand

12 november 2015

83,8 kilo - 82,5 kilo (17 km) 75 minuter - 933 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,133 (uppåt)




Helvetet,
det är ”andra” människor!!

Idag så stannade jag till hos Risto på min lilla cykeltur, han bor ju runt halvvägs, alltså kanske 8 km hemifrån. Det konstiga var att han för 5 minuter sedan innan jag kom, hade ringt och sökt mig på telefon till Yongyut, berättade han när jag kom. Jag vill att du äter lunch med oss. Ja tack svarade ju jag, tacksam att denne kille är en kanongo kamrat!

Vi  fick ett gott snack där under kanske 1,5 timme, och hans mat var helt underbar, lyss på detta; Kokta potatis, gräddsås och kött, som fick koka sig hel-mört däri. Lingonsylt och blue-cheese också till detta. Denna maträtt var den godaste jag ätit på evigheter, och jösses va välfylld jag var när jag hojjade därifrån.

Mina ömma tarmar efter operationen, var så fulla med mat, så jag cyklade i ”thai-tempo”, alltså så sakta så jag riskerade att tappa balansen och falla. Medans jag masade mig framåt på hemvägen, så kom där en cyklist på andra sidan vägen, jag var så inne i mig själv, så jag tittade inte ens utan bara lyfte armen och vinkade.

Jag hörde då några muttrande ord, och se där, det var Ingemar (cheta) som kom där cyklande, så vi stannade till några minuter och tjötade. Han är ju också ute efter att kolla in om cyklingen funkar mer för honom p.gr.a. hans strejkande ben och blodådror, och ett surt knä..Vi tog avsked i alla fall, och hem kom jag, proppmätt och för en gångs skull i livet, så vägde jag MER när jag kom hem, än när jag åkte hemifrån, hahaha!!

Satt och funderade på en sak som intresserar mig ganska mycket och det är historia, finner historia vara nyckeln till att om möjligt kunna förstå ett folk, att kunna tyda deras livsstil. Det är som att öppna ett facit när man läser deras historia. Så här har vi nog kanske ett av problemen med att kunna ”läsa” thai-människorna.

Trots deras enormt storslagna förflutna, som dom är så himla stolta över, och som dom själva tycker separerar dom ifrån alla andra lite mer underlägsna raser av människor, så finner man inga legender, och inga myter, om deras äldre historia. Man gjorde ju som jag nämnde för några månader sedan, ett försök i början på 1900;talet att skriva ner ett ”möjligt” och dessutom påhittat förflutet, en historia om deras ursprung bortifrån Kina.

Men inte ens de människorna med den tidens kung i spetsen, lyckades snickra ihop några legender eller myter som skulle passa. Så någon Harald Blåtand, Kalle Dussin eller Ragnar Lodbrok har dom inte här. Den äldste gubben är väl då han som står staty här i Chaiyaphum, killen som var ifrån Laos, vände sig emot sina egna fränder, och vann kriget för Thailand, slaget om Chaiyaphum och isaan var det frågan om.. Men detta är bara kanske 250 år sedan max....

Äldre prylar än så är svårfunna ,och legender och myter från kanske 2000 år tillbaka eller mer finns bara inte. Jag personligen har funnit, att kulturer utan legender och myter, är länder utan ett skriftspråk. I botten så måste det till skrift för att bevara minnen. Annars dör legenden och myten till slut helt och hållet.

Avsaknaden av skriftspråk kan också vara en klar indikation på att den nämna kulturen nog var ganska primitiv, och dess människor var nog inte speciellt framstående i något hänseende!! Kanske det är vad det handlar om för Thailand. I alla fall så uppför sig thailändare, som människor med extrema mindervärdeskomplex. Detta är mina tankar!!

Handskak


Chaiyaphum MMCCCXVII, Thailand

11 november 2015

84,2 kilo - 84,3 kilo (15 km) - 734 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,124 (neråt)




Få saker är svårare att stå ut med,
än ett gott exempel

Sitter här nu vid datan, och försöker att samla tankarna, men det går inget vidare. Är i ett ruskigt skick nu, efter det att man varit upp i Nong Po hos Sredna, där han tvingade i oss kamrater en massa sprit och god mat. Jag försökte att ta det vackert med tanke på ålder och hälsotillstånd, men flera faktorer spelade in, där man inte kunde neka den där sista groggen.

Vi som var där och drack lunch var då förutom mig själv; Sjö-Bengt, cheta, Dan, York och värden Sredna. Det var en go gäng, och vi blev utfordrade utav Srednas fru som gjorde ett kanonjobb med att steka kycklingbitar, och steka pommes, och fixa en söt go sallad. Resten gjorde Sredna med bravur. Han hade laddat upp med gin och tonic, och han hade i beredskap ävenledes öl, och vitt och rött vin, så alla smakriktningar tillfredställdes.

Så det blev gin och tonic som välkomstdrink, och som matdrink, och som efterspel. Man fick även lite öl, och flera glas med rödvin. Det var inte en fråga om att överleva längre, utan mer en fråga om att njuta av tillvaron. Efter maten så kom det fram kaffe med pepparkakor, på vilka vi lade Ädelost på tub, vilket var bara MER kanongott, det är j en riktig Gudagåva den typen av ost tycker jag.

Man är fortfarande proppmätt, och klockan är nu 19.00, och yrseln har inte gått över ännu, att jag stavar rätt här och nu, är bara en optisk synvilla, just nu i realtid, så är stavningen kass, och meningarna är helt värdelösa, och komma-tecken och punkter, skall vi inte tala om. Men när ni läser detta imorgon, så kommer jag att ha rättat till det. Men egentligen så borde jag inte rätta till det, så ni få se hur denna Sredna ställer till det för yngre artister här i detta jordelivet.

Men trots allt, en ytterligt go kille denne Sredna, och hans ”möten” är kanonroliga, och hans frikostighet vet inga gränser. Cheta började sjunga under tillställningen och det är ju alltid ett gott tecken på att ”poccenten” har varit tillräcklig! Han kom aldrig denna blöta tisdag till Eldare-valsen, utan det stannade vid "Zeeman", och sedan glömde han av sångeriet.

York tyckte detta var skitkul, och han hänger med skapligt på vårt svenska språk, men vi pratar ju mest engelska förstås. Dan är ju en mer avvaktande kille tycker jag, kanske beroende att han inte alltid är med i svängarna när samtalet hoppar mellan engelska tyska och svenska.. Men han hade gör-kul.....

Vi åkte hem kl. 16.00 och köpte med oss ett gäng vattenmeloner. Jag köpte 3 st kanon-stora av det enorma formatet, och betalade totalt 50 baht för det kalaset, alltså enormt billigt därute på landsbygden...

Nu så skall jag dock bara försöka att nyktra till innan sänggåendet, annars blir det en helvetes-natt för min del, och det vill jag absolut inte ha!!! Men det börjar rätta till sig så sakta i alla fall...Till sist Sredna, ett uppriktigt stort tack från mig i alla fall, synd bara att du hetsar mig så illa, så jag blir full varje gång!!!

En vilsen tanke så här på halv-fyllan.... mackes bor i Nong Ma, York bor i Nong Sang, Glegolo bor i Nong Nasaeng, och då Sredna där vi var idag, bor i byn Nong Po.... Ett jäkla massa byar som heter Nong, men som jag nämnt tidigare; Nong betyder större vattensamling tydligen... Så kanske fog för det då,,, vet inte!!

Avslutar detta kapitel med att berätta att möjligheten att sova efter dessa goe-kvällar med ens vänner är skral, verkligen skral. Klockan är nu i skrivande stund runt 03.50, och jag är helt vansinnigt trött på att ligga och vända och vri på mig i en svettig bädd. Lika bra och gå upp, kolla en liten film. Bli trött igen, och gå tillbaka, och nana nån timme igen. Det blir därför en tidig publicering idag av detta kapitel..

Handskak

Chaiyaphum MMCCCXVI, Thailand

10 november 2015

82,7 kilo -

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,136 (uppåt)




Ingen mentalt frisk man,
gillar att dans

Idag, så steg jag ner till kliniken igen, och talade med läkaren. Han gav mig lov att riva av bandaget runt operations-såret, det såg normalt ut nu tyckte han. Va gött det kändes, plötsligt kunde jag ta ett steg utan att det stramade. Det är ju så himla lätt att tro att det är såret som stramar, när det i verkligheten bara är tejpen som stramar.

Jag kom hem, och var så sugen att cykla iväg. Iväg for jag och kände knappt ett dugg, allt kändes prima för att vara första gången efter operationen, som jag cyklade i normalt tempo längre än 1,2 km.... Jag kom ner till Lakeside Restaurant, nere vid sjön. Och dit var det exakt 5 km. DÅ kände jag hur det började kännas tröttsamt inne i såret, och jag blev tvungen att lugna ner mig lite grand.

Jag fortsatte dock att cykla 1 mil till efter det, och det blev ändå en go cykeltur, trots att även tarmarna inne i magen nu var rejält ömma och trötta. Jag inser att jag får lov att ta det vackert säkert 1 månad till, innan det blir och känns någorlunda vettigt vid motionen.. Men det funkar bra, hellre ta det lugnt, och allt bra till slut, än att bränna sig, och dra järnet för tidigt, och allt skiter sig.

Huset bredvid är på tapeten igen skvaller-mässigt... Alltid kul att rapportera skvaller. Miss Pussy, alltså dottern, hennes mamma ”Old Food”, som ju smeknamnet är som Yongan gav kärringen. Denne kärring fortsätter i samma stil, och gör sig omöjlig precis överallt. Nu fick vi höra att de plockar varor på krita nere i dessa småaffärer som finns i byarna. Där dom lever hand ur mun.

Old Food hade nu varit nere i vår egna små-affär ,och lurat till sig varor för drygt 600 baht, som hon bara skiter i att betala. Snacket går ju nu, och den dumma jäkla kossan fattar inte hur hon gör bort sig. Men så gör man i detta landet, folk kör på ända tills det tar emot, och ofta så tar det inte emot, ty ingen vågar, eller törs inte säga nåt..

Sedan förra veckan så kom Yongan in på mitt rum,. Och tog mig ut och lät mig kika ut på gatan, där stod en möbelbil ifrån möbelfirman nere i Chaiyaphum. Dom bar UT möbler ifrån Old Foods hus. Yongyut berättade att detta var ju killarna som hade varit så enormt många gånger här, och försökt att få betalning för möblerna. Old Food brukar ju gömma sig inne i huset, och låtsas som ingen är hemma. Så nu var det goodbye med dom möblerna..

Sista grejen med den familjen. Old Food går omkring nu på gatan, och här i området och säger att hennes fantastiska dotter (Miss Pussy), är i England och har en damfrisering där. Och det går jättebra för henne. Jag vet dock bättre, och kan säga att visst jobbar hon hår, men mer pubis-hår i så fall, och inte i England, utan nere i Phuket, på falang-män!!

Männen fortsätter att komma hit, och hon är jäkligt duktig må jag säga, och lyckas nog riva av dom stålar, innan dom inser att det i själva verket är rena rama rånet!! Yongyut har nu 2 ggr visat för mig att Miss Pussy faktiskt varit här hemma, men inte velat visa upp sig för omgivningen, Yongan är 100 på att hon är på smällen igen!!! Ja vi får se, jag har ingen aning!!

Jag har handlat en kamera utav York. Min lilla Kodak är kass, och fungerar inte alls bra längre. Dimmiga bilder, suddiga bilder, och färgerna är också kass. Namkaeng ville ha den, så den fick hon. Jag gjorde ett par stycken byten med York, så nu har jag en LEICA, som lär vara riktigt dyr, och kanonbra till skillnad från min gamla Kodak.... ja ni får se bilder så småningom så får ni döma själva!!

Handskak

Chaiyaphum MMCCCXV, Thailand

9 november 2015

83,4 kilo - 82,4 kil (16 km) 82 minuter - 1.020 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,098 (neråt)




Inom vetenskapen försöker man att berätta för människor,
på ett sådant sätt, att det kan förstås av alla,
om saker som ingen någonsin visste innan.
Men i poesi, där är det raka motsatsen


Nu närmar sig tisdag med stormsteg, och då skall vi åka till Khon Sawan och hälsa på orosmomentet här uppe vid namn Sredna.. ha  har fyllt 74 år, och är pigg som en jäkla mört.... Han skall ha lunch, och har bjudit in då förutom mig själv; York, cheta och Dan, amrisen. Det kommer att bli kanontrevligt och kul. Och säkert kanonmat också.... Jag får rapportera onsdag morgon, om jag överlevde den träffen.

Min bror dog i mitten på förra veckan nere i Spanien. Han blev 75 år gammal, och efter ett väldigt händelserikt liv, så avslutades det alltså nere i Spanien av alla ställen. Jag själv sitter här med ett stygn av dåligt samvete, och det beror på att mina känslor kanske inte riktigt är där dom borde vara. Och känslorna för min bror är inte exakt desamma som det brukar vara emellan bröder.

Anledningen till detta är helt enkelt att han var 11 år äldre. När han flyttade till England och gick i skola där runt 1958, så var jag 7 år gammal, och mina minnen är extremt sparsamma vad det gäller alla mina 3 äldre syskon. Man kan nog säga att dom alla, var både utflyttade hemifrån, och hade bildat familj, innan jag ens förstod vad ett syskon var för nåt. Så i min lilla värld, så växte jag upp som ett barn utan syskon...

Dock mina systrar fick jag senare en bra kontakt med via umgänge, så dessa ligger på en ren syskonnivå för min del i alla fall. Med detta vill jag ha sagt, att jag skulle vilja kunna säga att jag hade en bror som jag växte upp med, men det hade jag faktiskt inte. Vi arbetade sedan ihop i 9 år, men då var jag 31-40 år gammal, och var redan formad av min ungdom. Vi var mer arbetskamrater än bröder.

Det kändes urtråkigt nu när man fick beskedet att han dött, och jag hoppas bara att han inte fick lida för himla mycket på slutet. Hans eftermäle var att det var den absolut duktigaste shipping-man som jag någonsin har träffat under mina 48 år i branschen, och han var så duktig, så han stod i frontlinjen i Göteborg (shippingens huvudstad), när han introducerade feedertrafiken/feedergodset, alltså utvecklingen ifrån ren konventionell godstrafik. Detta då med den ny-introducerade containerns hjälp!

Han konkurrerade alltså ut de gamla konventionella transporterna, som gick via direkt-anlöp av de konventionella fartygen, från Göteborg till alla möjliga destination. Och samlastade gods i Göteborg, skeppade ner det till kontinenten via små feeder-fartyg, och fick därigenom många av de gamla på fall. Svenska Lloyd tog sitt sista andetag, och gick i graven tack vare denna knivskarpa konkurrens. Och sedan följde Broströms också med senare i fallet.

Så visst var man stolt över sin bror, även om naturligtvis jämförelsen alltid fanns där, så kom man ändå alltid till korta. Min bror förändrade för alltid utseendet på transporterna, och jag kan säga att jag var stolt att få ha varit med i den svängen. Det var oerhört lärorikt, och utan min bror, så hade jag nog aldrig i detta livet, lyckats tillskansa mig de kunskaper som jag har, och haft den framgång jag haft.

Så det är ändå med en sorgsen tår som man säger adjö till honom, och bevarar minnet av honom djupt i hjärtat. Min förebild i mångt och mycket är borta. Min brors namn är Guy Almergren!!!

Världen krymper nu känns det som med en förfärande hastighet, och folk dör som flugor, och dom blir sjuka som sattan. Jag slutade att prenumerera på GP för 30 år sedan, för att slippa läsa om alla jäkla negativa nyheter. Men det går tyvärr inte att sluta att prenumerera på alla ”nyheter” som kommer en till del ifrån ens vänkrets nu på äldre dar..... Var positiva, man kanske lever längre då med lite flyt!!

Handskak

Chaiyaphum MMCCCXIV, Thailand

8 november 2015

83,4 kilo -

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs;  4,110 (samma)




familjen är som fisk...
efter 3 dagar så börjar dom att lukta

Nu är jag rejält nere i skiten känns det som, och då får man försöka att gräva sig ur densamma, ingen annan gör det för en tror jag! Jag läser på internet, och hör ifrån de andra gubbarna här, saker som dom alla är eniga om, vet inte om jag upprepar mig nu, men de säger att chansen är sket-stor att ljkumsk-bråcket kommer att poppa upp igen på andra sidan snoppen.

Ja det var ju jävligt kul att veta. Hur många får detta då? Ja nästan alla var svaret. Jag googlade, men kunde inte finna siffror på det hela, men i sak så verkade det vara hyggligt vanligt att det återkom, men på ett annat ställe. Och sedan så läste jag att dom lägger nätet jäms med sädesledaren, så risken att jag blir steril är stor.....

Men va faaaan det var ju toppen.. Ja ni vet följande fråga va; - ”Hur viktigt är det för en 64:åring att kunna göra babies”?? Ja hur jäkla oviktigt som helst, i min värld i alla fall.. Så just den grejen var ju positiv. Men bara för att jävlas, så läste jag nästa kapitel på internet, och då berättade en annan gubbe, att nätet ”brukar” kunna lossna och falla neråt.... Jäklar det låter ju horribelt otrevligt!!

Ja när man har läst all den skiten, så börjar man ju nästan omedvetet att känna efter om man har ont.. Och så klart börjar man känna smärta. Det gör nu ont i såret, och det gör ont inne i mig där nätet sitter fastsytt... Jag tog nu cykeln, och trampade ut 25 minuter, detta för att skingra tankarna, kolla om jag kan cykla överhuvudtaget, och slutligen för att få ner sockret, som ju nu var uppe på 10,3 tack vare att jag inte motionerat regelbundet sedan 10 dagar tillbaka.

Efter styvt 15 minuter, så hade jag ”glömt” att jag var opererad, och det enda jag kände, var att det stramade där tejpen satt över såret, så jag mådde faktiskt prima. Men skall nog ta det vackert kanske 1 vecka till, och nöja mig med en sådan här 25 minutare om dagen i extremt lugnt tempo på slät mark,, Det blir nog bra.

Jag har nu glömt bort det negativa, och ser framåt med tillförsikt, och känner att jag grävt mig upp ur hålet mentalt sett, hoppas att det förblir så också.. Men man undrar ju hur länge som man skall känna av att det känns obekvämt inne i kroppen med nätet där, det hugger ju till lite grand då och då, och det känns ju absolut inte normalt... Får nog googla om den grejen, hahaha!!

Fick ett gott skratt idag när Yongyut berättade följande för mig, ty det är ju alltid oerhört kul och intressant att få ta del av den vardagliga kulturen här i by-Thailand, den kultur som finns till vardags här, och som kanske inte beskrives i populist-media alls.

Jai, eller Paengtha eller då som jag till slut kallar henne med hennes tillstånd Jai-Paengtha, hon ringde Yongyut nu på morgonen, och iväg for Yongan, och det var dags nu att avsluta det som inte blev gjort förra veckan. Jo att göra om hennes Tabien Baan (blå husboken) från adressen på Alaams hus, där ju tanten bodde med Soda under 2 års tid. Till adressen där hon oftast bor sedan drygt 10 år tillbaka, nämligen i spritmagisterns by. Byn heter Nong Saton.

Varför håller hon på så då frågade jag, hon är ju gammal, skitsamma var hon har sin Tabien Baan (adress) vem bryr sig? Jo men du fattar inte, säger Yongyut. Mamma känner att hon är gammal nu, och när hon går bort så vill hon komma till Buddah och ”uppåt”, inte ”neråt” dit du skall!! Hahaha Yongan din humor är la go,,,, Men neråt är var festligheterna finns.. uppåt är det mest böner, jungfrur kameler och muslimer verkar det som...

Jo fortsatte Yongyut när hon skrattat färdigt, mamma vill inte ligga familjen till last, ty när hon dött, så vill hon kunna ge öl och Lao Khao till byns medlemmar, under begravningen och tillhörande festen!.

Hon har inga besparingar alls, så om dom bränner henne utan fest, så är hon rädd att hennes ”hemfärd”, alltså går spikrakt neråt p.gr.a. detta med festen, eller avsaknaden av festen. Ja men va fint hon tänker, men jag fattar fortfarande inte varför byta adress Yongan?? Ahaa missade att säga det, svarade Yongan!  

Jo I by-kassan så ger man till folk utan pengar, upp till 20.000 baht för deras begravning, så man kan ha fest, och kunna dricka sprit. DÄRFÖR vill mamma skriva sig där, hon bor ju faktiskt där, så hon kan vara lugn de sista åren... OK Jag fattar Yongan, bra tänkt.....  Faktiskt intressant att höra om dessa människors prioriteringar i livet, som dyker upp gång efter annan.

För vi västerlänningar sparar för dåliga tider (våra vintrar s,a,s,), så planerar dom absolut noll och ingenting här alls... Man ger bort en smärre förmögenhet, bara för att folk skall kunna dricka brännvin och ha fest, och man har t.om. implementerat detta i religionen för att göra det salongsfäigt.

Dessa pengar kunde man spara, använda dom till att rusta upp byn, skaffa förnödenheter, bättra på avloppen o.s.v. Men allt sådant skiter man i. Gick det bra år 1732 att leva så, så funkar det så forfarande...

Handskak

Chaiyaphum MMCCCXIII, Thailand

7 november 2015

82,7 kilo -

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs;  4,110 (neråt)




Åkrar, Vänskap och Äktenskap behöver gödsel,
annars bleknar dom sakta bort

Ja så sitter man här igen sömnlös, med den där jäkla 1 dagars-febern som jag ju haft ganska regelbundet sedan kanske 15 år tillbaka. Jag har ju spekulerat i att jag kanske har dragit på mig en mild form av Malaria, vilket naturligtvis är en stoilig uppfattning, men febern kommer kanske 1 gång varannan månad under 1 dygn totalt.

Jag mår pyton och svettas, och får ont i lederna. Jag kör några Tylanol (Alvedon), och genomlider den dagen och den natten, och sedan är det finfint igen. Men sova brukar vara hopplöst,  och så är det nu också för mig. I morgon bitti, så skall jag ju till läkaren, och ta bort stygnen efter ljumskbråcks-operationen, och det svider som skam, så sömnlös är det sista som jag vill vara nu.

Jag trodde faktiskt att jag hade tappat bort den feber-åkomman, ty under tiden i Sverige (7 månader), och sedan 1,5 år här i Thailand, från april 2014 fram till nu, så har det varit lugna gatan. Men hej och hå, här kom det igen då.... Sitter och skriver i min dagbok, och sitter omväxlande och kollar på inspelade TV-program på min dator.

Stygnen skall läkaren på den lilla kliniken inne i Chaiyaphum plocka bort, jag var där igår och pratade med honom och frågade. Sjukhuset i Khorat, Sant Mary´s ringde till Yongyut igår eftermiddag, och frågade om vi tänkte komma dit och ta stygnen? Nä sade Yongyut modigt till dom, vi tar bort stygnen här i Chaiyaphum, och sparar 250 km bilkörande för den lilla saken.

Dom replikerade då, att det måste till en läkare för att se att allting var OK och bra, innan man tog bort stygnen. Yongyut hade svar på tal, innan hon lade på luren, och tackade för ett fint jobb  – ”Vi har läkare i Chaiyaphum”!!!

Så har jag då varit och fått bort stygnen, och som vanligt, det är fullständigt chanslöst att få någonting att gå smärtfritt första gången., det finns bara inte i detta frimärksland. Jag dubbelkollade öppet-tiderna på morgonen, som vi ju hade avtalat i går läkaren och jag, alltså personligen, och där stod det 07.00 – 08.20. Efter det så vet jag ju att han måste sticka till allmänna sjukhuset där han ju är anställd.

Jag är en godtrogen figur, och tror oftast alltid bra om de flesta jag kommer i kontakt med i mitt liv. Inte ens det faktum att igår när jag åkte dit, och skulle prata med läkaren, och han kom 40 minuter försent, fick mig att kanske ifrågasätta hur detta skulle gå nu på morgonen. Jag kom dit kl. 07.00, och var förste patienten där.

Folk ramlade in, och jag väntade, väntade och väntade på fanskapet. Kl. 07.50 kom han, inte en jävla ansats till ursäkt till mig, jag sade inget, ingen ide´att röra upp en massa negativt damm tror jag.. Så på löpet av 2 besök så förlorade jag totalt; 1,5 timme av mitt liv, och sådant retar gallfeber på mig när man tänker på det. Men som sagt var, jag höll käft och var supertrevlig och log i mjugg!!.

Hans fru, sköterskan, tog bort stygnen, han kollade på såret och sade att jag hade inflammation i såret. Gjorde det inte ont.... Nja svårt att veta, visst gjorde det ont, men det trodde jag var ifrån stygnen som ju läkt och stramade grymt nu. Han gav mig fanimej en ny omgång med antibiotika, en kur som jag ju avslutade igår kväll. Så det blir en dubbel-kur då.

Förbandet som dom lade på skall jag inte pilla på under 3 dagar, sedan komma tillbaka och visa upp det, ror jag i alla fall, han sa inget bara skickade iväg mig, men jag åker dit kanske på måndag, så får han kolla om inflammationen ser bättre ut.... Kan en inflammation se bra ut??

Handskak

Chaiyaphum MMCCCXII, Thailand

6 november 2015

82,1 kilo -

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,112 (neråt)




Visa män gör ordspråk,
medans dumskallar upprepar dom!!!

Yongyut  tog ju över omläggningen av operationssåret i söndags, då det ju plötsligt var stängt på lilla skithussjukhuset (hongnam-hospitel). Och inte sedan dess har jag haft ett ens ont i området runt såret. Alltså det området som dom ju irriterade upp rejält med hjälp av daglig tvätt med alkohol och den svarta anitiotikavätskan, det frätte ju som fan varje gång som dom bytte bandage på mig.

Här hemma så hoppar jag in i duschen, väter ner bandaget, det glider av som en insmord kondom, och där är noll irritation p.gr.a. att hon använder 1/5:e del av tejpen som sjukhuset gjorde. Så nu mår jag finfint, gör aldrig ont längre, de dagarna som sjukhuset här gjorde dessa omläggningar, så hade jag sketont åtminstone 5-6 timmar efteråt, minst!! Så nu mår jag gott...

Idag är det onsdag, och imorgon är det torsdag, och då sticker jag ned till läkaren på den klinik som jag brukar frekventera när jag ligger pyrt till kroppsligt sett. Han sköter sig bra, Yongan ringde dit igår, och han sa att det var inga problem, bara kom ner till honom, så skall han titta på läkningen, och ser det bra ut, så tar han bort stygnen för mig. Och med det hoppas jag allt klart, och jag slapp att åka 25 mil fram och åter, bara för en gubbe skall ”titta” på det..



Idag damp det ner 1 paket ifrån Sverige. Ja ursprungligen så kom det ifrån Sverige, men via postverket Khon Kaen hit till Chaiyaphum. Det var min kompis Bertil i Vessigebro numera Ullared, som hade varit så himla snäll och skickat med sin fru när hon åkte hit till Thailand, hör på detta!

Jag fick 5st hela Johny´s sötstarka senap, så jäkla gott. Dä’r låg en enormt stor paket med Marabou kexchoklad. Där låg en go stor paket med ”After Eight-choklad”, och där låg en härlig chokladkaka med Dajm från Marabou..... Jag var tyvärr tvungen, för att rädda livhanken på mig själv, att förhandla med Yongyut och Namkaeng.

Jag fick behålla senapen och dajm-chokladen om jag avstod till dom; After-eight samt kexchokladen. Men lipa nu inte av ilska, så lätt rullar jag inte över och ger mig. Jag vet redan var After Eighten ligger. Dom gömde den uppe i över-frysen i kylskåpet, jag är redan där och nallar av den.

Kaxchokladen fick jag kämpa på lite mer, men den paketen med 5 kakor kexchoklad fann jag till slut i den stora frösaboxen, underst ett tjockt lager av kött, korv och brödgrejor... Men nog jäklar finner jag prylarna. Så nu är dragkampen i full gång, är bara lite orolig när dom finner ut att det försvinner choklad för dom i en strid ström.....hahaha!!

Men nu har jag senap mer än ett år framåt, och jag har dessutom givit bort till York och till Risto varsin senap, men jag har alltså fortfarande dessa 5 st kvar att gotta mig med. Livet är gött att leva när man kan ta med sig lite av livets goda ifrån hemlandet, inte fan tillhör jag den sorten som låter mig nöja med Som Tam och Lao Khao, det kan andra amatörer hålla på med..



Jag fann just ett foto av ett bagageutrymme. Jag glömde att berätta att där på reperations-verkstaden i Khorat där dom fixade kamremmen (?), så lufsade jag omkring, och såg den ene killens bil. Den stod där, en riktig skräpbil ifrån 1998 ungefär, men lika svinful som den var på utsidan lacken, lika grymt ny, och snygg var insidan av..... ja just det.... bagage-utrymmet.

Liksom många thai gör härnere, så fyller dom precis hela bagageutrymmet med musikutrustning, med bra högtalare i mängd. Denne kille hade t.om investerat i att lägga allting under glas, så han kunde faktiskt ha prylar därbak i värsta fall. Men en sak skall sägas om dessa infödingar i Thailand.

Dom är fortfarande i det stadiet att hela deras värld ifrån det att dom vaknar, tills dess dom somnar, nej fel av mig.... tills dess 3 dagar efter dom dött, så finns musiken alltid där närvarande. En thai sover mycket tryggare, och lugnare, om det är oväsen runt honom, och runt ute i byn. En thai tror jag sover ganska dåligt, om det skulle vara tyst.

Vad detta beror på, inte säker naturligtvis. Men är man uppfödd i byar med mängder av folk runt omkring sig, och ingen av dessa människor bryr sig, och ingen tar hänsyn alls till varandra, så är det nog ett bra sätt att överleva, att hålla käften, och anpassa sig, och till slut så är man där.

Man gillar inte egna rum, vill gärna sova tillsammans, så många som möjligt, och man gilar inte när det är tyst. Så gärna musik på, eller gärna tuppjävvlar som skränar, eller hundar som skäller och ylar.

För en thai så är allt detta oväsen exakt likadant, som det är för mig, när jag somnade så gott borta i Stala under förvinter-kvällen hemma i Sverige, bara med ett stilla sus av vinden på utsidan, som bröt av den totala tystnaden..... Jag saknar ofta, och kommer alltid att sakna, den känslan vid sänggåendet här!!

Handskak

Chaiyaphum MMCCCXI, Thailand

5 november 2015

82,8 kilo - (2,5 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,115 (neråt)



Bakom varje ”kvinnlig” förmögenhet,
döljer sig en man!!

Om jag hade varit kung för länge sedan, så hade mitt genmäle nu varit, och för alla kommande tider ”Greg Blåpung”.. Jag menar om en gubbe hade en blå tand, så blev det Harald Blåtand, eller bara 1 ben, då blev det Sture Benlös o.s.v. Så jag hade då blivit Greg Blåpung”. Varför? Jo därför att jag sitter nu här hemma med en pung som skimrar så vackert i blått.

Nu tog googlingen vid, och jag gjorde en ”janne”, och jag läste om ljumskbråcks-operationer i stort, och vad sjukhusen kunde berätta angående t.ex. eftervården. Kom fram till att mycket var individuellt, men i stort, så kunde man börja träna, och röra sig så snabbt som möjligt efter operationen. Att stanna mer än en natt var helt onödigt, då man lika gärna kunde ligga i sin egna säng natt 2, som på ett sjukhus, och kosta pengar.

Man kunde berätta, att dom promenerade redan 3-4;e dagen upp emot, ja det värsta var väl runt 6 km, men den grejen går jag själv inte på. Jag lyckades i går, utan att få för jäkla mycket ont, promenixa cirka 2,5 km här runt området, och vatten-området i Nong Nasaeng.. Det tog väl runt 55 minuter minst den lilla rundan, jag fick verkligen  gå sakta där i värmen, för det stramade rejält i sår-området!.

Men det var det enda förbehållet ifrån både läkare som patienter, träna tills det gör ont, det är helt OK, och ge sjuttan i att bära saker, och lyfta saker ifrån marken, det kan göra svin-ont. På tal om ont, så fick jag 2 st nysningar igår, och det gjorde O N T #¤%¤#¤&/..... jäklar va hemskt det var.... Det sägs ju att för varje nysning en ljumsk-opererad får, är kvitto på det antalet försyndelser han gjort den veckan,, i alla fall så tror jag på den grejen, eller? "Taam Dee - Dai Dee"

Det svider asmycket ”runt” själva såret, och det är alla dessa jäkla tvättningar. Varje dag skall det läggas om, och jag undrar faktiskt om inte thai här är inne på nåt kasst eller felaktigt. De har den värsta jäkla scotch-tejp man kan tänka sig, den sitter som limmad på huden, och den sliter dom av.

Dom tvättar sedan rent igen med rikligt med sprit, och en massa av den där antibiotika-vätskan, ni vet, den där oranga vätskan, den fräser ju som en skärseld i såret, och nu sedan några dagar, så svider det som helvetet i hud-såren som snart blir efter tejpen. Jag var borta idag söndag på det lilla Hongnam-hospitalet, men trots att dom igår lördag, sade att det var öppet, så var det stängt, alltså den gamla vanliga visan.

Jag kommer inte att åka dit igen, utan låta Yongyut sköta renhållningen fram t.om. onsdag, och sedan blir det ju hospitalet som får ta stygnen, och sedan skall man vara spelklar ända tills nästa grej dyker upp över horisonten. Efter denna skit, så får man väl hoppas att nästa grej nöjer sig med att bli en förkylning då!!



Jag vill gärna publicera detta foto jag tog häromsistens. Jag visar det för att visa på, att det är faktiskt fortfarande här i Isaan i alla fall, en bra prisbild för det mesta, och att restaurant-maten på de billiga väg-ställena ligger på mellan 25-30 baht (SEK; 6:- - 7.25) är ju grymt bra, eller hur. Så hav förtröstan, kom hit, så går vi ut och käkar!!



Jag har upptäckt världens bästa laxermedel. Som ni alla vet, så kan ju det bli lite hårda skitar när man kör med smärt-medicin lite grand, i alla fall så stör det mig. Yongan diggar att köpa dessa röda vindruvor som är kanongoda faktiskt, hon karvar ut kärnorna för mig, kommer in på mitt rum, och ger mig en större ansamling. Jag kan inte hålla mig, vräker i mig, och sedan är det bara en fråga om 30 minuter, så är det toa-besök, härliga tider....

Handskak


Chaiyaphum MMCCCX (2.310), Thailand

4 november 2015

83,3 kilo – (2,5 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,153




Jag har lärt mig, att folk kommer att glömma vad du sagt,
och vad du gjort,
men aldrig hur du fick dom att känna sig!!


Jag har ofta funderat på en sak vad det gäller språk och kommunikation, det behöver naturligtvis inte ha med Thailand att göra, men en smärre fundering kan ju inte skada ändå så här i arla morgonstund. I Sverige säger vi ROM, i de engelsk-språkiga länderna säger dom ROME, men i landet Italien där ROM ligger, så heter det i ursprungs-språket ROMA....

Och nu genast så undrar jag om detta, hur kommer det sig, att om vi tar de 12 lärjungarna, så heter dom;

Sverige;             England;
Petrus,                 Peter,
Andreas,              Andrew,
Jakob,                 James,
Johannes,           John,
Filippos,              Philip,
Matteus,              Matthew,
Tomas,               Thomas,
Bartolomaios,      Bartholomew,
Jakob,                 John,
Judas,                 Thaddaeus,
Simon                  Simon,
Judas,                 Judas,

Deras namn var ju inte ens I närheten av dessa namn som vi utlänningar gav dom I böckerna senare!! Så min undran är, varför göra det så himla svårt för oss själva på detta jordklot, varför inte helt enkelt låta ROMA heta ROMA på alla sattans språk som finns på detta jordklot, finns absolut ingen anledning som helst att ändra på den saken.

Jag behöver inte räkna upp mer saker, alla städer, alla namn, och alla platser som heter helt olika på olika språk, och jag ser ingen logik i det hela. Möjligtvis så förstår jag problemet när kanske en plats och dess nation, har ett helt annat alfabet än det latinska t.ex., då måste han ju skriva om saker och ting.

Men vi skriver man om allting, inom samma latinska alfabet, mellan olika länder, se ovan uppställning. Jon är John, Richard är Riccardo, James är Jacob, och Göteborg är Gothenburg i bästa fall.... och så håller det på.... Men det blir krångligt till slut, och det isolerar bara oss människor ifrån varandra. Så nu med google och internet, och datorer, så borde vi kunna sakta ändra på detta förfarande.... Tycker jag i alla fall...

Så med detta sagt, så kan man ju lätt se hur snabbt ett ord blir förvanskat, och förvandlat till ett fullständigt annat ord, om man ser det under en lite längre tidsrymd. Jag skall ge ett endaste litet exempel härifrån Thailand.

Jag var ute som sagt var igår på min lilla 2,5 km runda. Jag stannade vid massor av tillfällen och fick förklara mig varför jag gick omkring där som en zombie, och inte cyklade som vanligt som en vilde. Så jag fick berätta att jag var opererad. Vred ner kortbyxan lite grand, och visade bandaget runt såret, och sade att cykling blir det om max 5 ytterligare dagar.

Jag fick förklara att jag opererats i Khorat, på sjukhuset Saint Mary där. Där var översättningar sinsemellan thai, precis som vanligt, och jag hörde snabbt hur dom uttalade Saint Mary.... De säger, thaiarna själva alltså; ”SanMalli ´ ”. Alltså med betoningen på sista ändelsen/bokstaven.

Så Saint Mary blir SanMalli´´ . Jag kan tänka mig om detta var för 100 år bakåt i tiden, så skulle snart ett ord som SanMalli´ strax förändras till ett helt annat ord, som endast språkforskarna skulle kunna hänga med på.

Men om det är på detta sättet som staden ROM, och de 12 apostlarnas namn har förändrats vet jag inte,,, Det är ju lite speciellt där, eftersom ju kristendomen anpassades til olika länders kultur och språk, för att snabbast möjligt få fotfäste där.

Och då ändrades också namnen så dom skulle passa bättre in i t.ex. ett England på 1.000:talet. Inte skulle engelsmännen fatta tycke för en religion där en gubbe hette kanske Maitos istället för Martin!! Eller Carlos istället för Karl.

Men ja OK, det var bara en lite fundering, kanske inte ens värd sin vikt i guld!!!!

Handskak

Chaiyaphum MMCCCIX, Thailand

3 november 2015

82,9 kilo - (2,5 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,174 (uppåt)




Ett gott råd är något vi ber om, när vi redan vet svaret,
men önskade att vi inte visste!!

Forts. Från förra kapitlet...... Klockan var runt 20.30 när vi kom hem, och jäklar va nöjd man var när man satte sig vid datan, och noterade att man hade runt 106 st mail att ta hand om.... Men fasen, hellre det än att ligga på en säng på ett sjukhus. Jag käkade lite god hemmagjord kyckling och började härja... Satt där fram till kl. 23.00, gick till sängs med Yongan, och vaknade 01.15 av en grym värk i nacken/huvudet.

Har haft problem med det i 30 år snart nu. Det är därför ofta jag måste gå upp alldeles för tidigt på morgnarna, det krampar som skam i nacken. Jag går upp skakar loss nacken, och sedan känns det uthärdligt resten av dagarna. På sjukhuset, så var jag fast i sängen, och hade den grymmaste värk i nacken jag haft i hela mitt liv. Och inte kan man hoppa upp och ner, och skaka loss, inte efter den ljumsk-operationen inte, därför ville jag också iväg därifrån snabbt!!

Jag steg upp i alla fall, tog en kaffe med macka, och börja härja med datan igen, klockan 04.30 så gick jag tillbaka till sängen, och somnade gott fram till kl. 06.45 ungefär, och allt kändes prima. Torsdagen kom, och då kom först Dan in, han hade köpt en Hawaii T-shirt till mig, Yongyut och Namkaeng. De hade varit på semester där nu under 10 dagar. Mycket snällt av honom, och vi hade i gengäld tagit in hans post och pröjsat hans räkningar!!

Jag tog moppen trots motstånd ifrån Yongan, som tyckte jag var ding som inte tog det försiktigt. Jag ville ju bara bort tll Big C och ta ut pengar, och betala hus-amorteringen. Jag kom snart hem igen, och då som vanligt, så hade jag missat att försäkrings-bolaget hade redan varit här, och ville kolla så jag var OK. De hade med sig äpplen i mängd, och de hade 2 kilo röda vindruvor som är så himla goa... Detta som gåva till mig.

De hade satt sig ner med Yongyut och förklarat för henne, att nästa gång minsann, så måste vi tillsammans ha en ”handlingsplan” vad det gäller operation samt övriga kostnader. Detta så att det inte upprepades igen, alltså att vi fick betala en så stor summa, när slutbeloppet ändå var inom det överenskomna slutbeloppet 80.000 baht.

Så i framtiden, så skall detta bli min prio om jag nu skall ha fler operationer vill säga. Frukten var nog mer mutor för att hålla mig på gott humör vet jag, och inte skälla på dom, typiskt beteende här i landet!!

Jag gick ut igår torsdag och promenerade, det stramade och slet i såret som fan, ja det håller på att läka, då brukar det ju alltid strama, och svi som skam oftast. Men  jag gick fram och tillbaka ute på gatan 3 gånger x 200 meter, och kände mig helnöjd när det var avklarat, kände att det var tillräckligt.

Nu var klockan snart 14.00, och jag tog moppen i ytterligt sakta mak bort genom byarna runt 6 km, till det lilla lokala sjukhuset som vi skänkt pengar till, via en hel hög med falang-gubbar på forumet. Try såret skulle läggas om, och detta skall göras varje dag, fram till torsdag nästa vecka, då stygnen skall tas. Yonguut kom med den fina planen.

Varför åka till ett privatsjukhus, dyra som fan, bara för att sitta där 1 timme med inskrivning, och sedan an dyr avgift för en snabbis med tvätt och omläggning av såret... Nä sade hon, stick bort till ”little hongnam-hospital”. Sagt och gjort, jag åkte dit i sakta mak, och jävlar vad varje hål i vägen sved i såret. Jag kom fram, och hade med mig en lapp ifrån Yongyut som förklarade, att det var en Hernia-operation, och att såret behövdes läggas om...

Jag trodde aldrig att dom skulle känna igen mig, men återigen så besannades det, dessa naturfolk har ett grymt ansiktsminne, och ett bra berättar-minne, inget snack om den saken. De sken upp är jag langade fram lappen, och pekade, och jag fick lägga mig ner. De slet av tejpen, och jäklar vilken bra tejp dom har i Thailand, den satt verkligen fast!!

Tösen drog av tejpen och tvättade, och en äldre dam berättade för de andra som var där, ,att jag är den där falangen som cyklade, och att jag bodde borta i Nong Nasaeng.... Känns härligt att vara känd. De kunde noll engelska, men jag svamlar mina engelska, svenska och thai-ord, och stundtals kan dom fatta lite grand.  Jag förklarade att jag behövde komma tillbaka varje dag t.om. onsdag nästa vecka... De nickade glatt och inga problem. Fasen kanske dom kan ta stygnen också?

Men vid närmare eftertanke, så går jag nog till en läkare, som kan kolla så allt Ok efter operationen, med både såret som med själva anledningen  till operationen... Jag är nu hemma igen, och äventyret med ljumskbråcket får väl förhoppningsvis anses vara avklarat i en positiv slutända!!

Handskak

Chaiyaphum MMCCCVIII, Thailand

2 november 2015

82,6 kilo - 82,5 kilo (2,5 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,168




När det gäller att välja mellan två onda saker,
så väljer jag alltid den jag aldrig försökt förut!

Forts. Från förra kapitlet...... Till slut efter en resa inne i stan och ute på stora leden som går genom stan, så kom vi fram till den stora highwayen ”2”, och där låg reperations-verkstaden bredvid vägen alldeles. Det var med en suck av lättnad som vi kom fram, och killarna kunde börja bröta med bilen.

Det tog väl 15 minuters arbete, så sade chefen på verkstan att dom måste ersätta hela motorblocket.... Vad kostar det då? Ja runt 13.000 baht... Då blev Yongan upprörd hörde jag, man kan ju höra lite sinnesstämning när man får hennes rotvälska i sina öron, hon sade då till killen; - ”%&%¤%&/&/%¤ ”, och han svarade – ”#¤&//&&¤# ”. Hon vände sig då till mig, och förklarade at den där ”mickapären” är trasig olch måste ersättas.

Jaha vad kostar det då? Jag hade ju i tankarna att nu får det fanimej vara slut med kostnader på denna gamla sketbil. Hon pekade på fläktremmen!!!!!!!!!!!!!!!!! Vad kostar den frågade jag? 950 baht plus arbete 2.500 baht. OK sade jag kör på inga problem. Och nu började nerplockning av hela motorblocket, som vi ju slapp att ersätta med 13.000 baht. Och det var ett grymt stort jobb, mängder av skruvar, muttrar, och småprylar som skulle plockas bort innan man kom åt fläktremmen.

De hade beställt av den MC-taxin att han skulle handla en ny fläktrem, alltså samma MC-taxi som ju hade hjälpt oss ifrån början. Han var tydligen deras egna lilla taxi, som gjorde ärenden och tjänade stålar den vägen, bra upplägg tycker jag.. I alla fall efter 1,5 timme så kom han tillbaka, och det blev muttrande, han hade kommit med fel storlek på fläktremmen. Iväg for han igen, och kom tillbaka 1 timme senare.

Notera nu att klockan var lite över 15.30, och vi hade kommit dit runt 12.45, detta tog verkligen tid. Jag hade en plaststol att sitta på, men kände ändå att detta kanske inte var det perfekta scenariot när man vill läka ut en ljumskbråcks-operation.. För att göra det hela kort, vilket jag ju inte är så himla bra på, så blev det ett flängande för dom, och dom var skittrevliga, och gjorde sitt bästa.

De fick till slut satt in fläktremmen, och de fick igång motorn, och dom t.om. justerade motorn på ett jättebra sätt, och iväg for vi kl. 17.45 efter alltså 5 timmar. Kan nämna en sak där på reperations-verkstaden, som Yongan och ägaren tyckte var sketroligt, och det handlade konstigt nog om åldersskillnad... Jag menar hallå?  Jo medans dom höll på där, så dök det upp en liten Honda.

Och ur den stövlade en kille i min ålder, kanske 64 då. Och dessutom en dam i kanske 35;års-åldern. Dottern tänkte ju jag förstås, en granning, och smygkollade lite när Yongan inget märkte... Efter 1 timmes tid, när dom hade åkt, så berättade Yongyut att ägaren hade sagt til henne, att killen hade tjejen som Mia Noi och försörjde henne. Jaha tyckte jag varför pratar vi om det då undrade jag för mig själv?

Jamen det är jätte-ålders-skillnad, jasså – ”Mer än 24 år då eller”..Yongan tittade på mig lite argsint... – ”Not same us, we married and have home and family”!!!!!!! OK sade jag fullständigt ointresserad, men ville gärna få lite tjöt, det var ju tråkigt där... –  ”old men, like to bobo young ladies, nothing wrong, so he pay and take care of her, gooood for him”!!!! Yongan svarade bara irriterad – ”YOU STUPID”......... och så var snacket över,,, ja lite kul blev det i alla fall.

Vi kom iväg, och Yongyut körde bra landsvägs-körning tycker jag. OK hon kan inte planera sin körning alls, utan tar alltid problemen eller typ omkörningarna, så sent som möjligt. Jag försökte lära henne att om hon planerade sin omkörning, så slapp hon t.om sakta in i många fall... Dock så är jag falang, och kan nog inte sådana här saker.

Jag var i alla fall sketrädd långa stunder, och lugn några. Jag förhandlade mig fram till där i mörkret när vi körde, att hon skulle vara vaksam och inte köra för fort, jag föreslog 80 km/timme på motorvägen, och 70 km/timme på den enfiliga vägen. Det föll i god jord.

Vi kom hem till slut, och med en stor suck klev jag och mitt operations-sår ur bilen hemma, vi hade klarat oss. Men jag vill inte gärna åka med när Yongan kör. Jag fattar och inser att det är risker med att bo i Thailand, men jag vill bara inte dö i onödan. Era thai-fruar (ni läsare) kör säkert jättebra bil, precis som vanligt, men jag litar INTE på Yongan och hennes så kallade kunskaper, som hon INTE fått sig inlärda här i Thailand. Forts nästa kapitel....

Handskak

Chaiyaphum MMCCCVII, Thailand

1 november 2015

82,5 kilo - 82,6 kilo (2,5 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,177 (neråt)




Allting det som är för idiotiskt att bli sagt,
är sjunget!!

Forts. Från förra kapitlet... Efter vi fick det pappret, så blev vi tillsagda att vänta, ty nu när sjukhuset hade räknat ut kostnaderna, så skulle dom bara stämma av med försäkringsbolaget vårt (AIA). Vi väntade fram till 12.30 på fan ingenting...inget hände alls.... Men DÅ kom en sköterska in, en brud som inte visste ett skit förstås om någonting, så hon hade inga som helst svar på våra frågor.

Ty våra frågor berodde på hennes papper hon gav till oss, en ytterligare räkning, som då såg ut på följande sätt, den var på thai förstås, så jag inte skulle fatta nåt, jag hittar bara på thai-tecken i sammanställningen nedan, men originalet har ni på fotot jag bifogar, om ni vill ha korrekt beskrivning av kostnaderna;



เดก่กราพรรพาดาดาแส่ ฝ  -  3.000 baht
ด่เนีสาส่าสน่สีสีวยี ฝ   -     2.060 baht
กำท้าสหาด้เร้เสน่สน่ะกสกำ ฝ -   700 baht
ดนสยสาทิหหวส้า ฝ  -        600 baht
ฌํธ็ฌ๋ษษษ๋โฌฌฌฺษ?ศ? ฝ  -   5.026 baht
Total;  11.375 baht

Vi ringde min kontakt på AIA hemma i Chaiyaphum, och han berättade som den naturligaste sak i hela världen, att det var för operationen i sig, som vi var garderade med 80.000 baht, men kostnaden för den var ju bara 62.000 baht sade jag, vi har ju 18.000 baht ”över” till räkning nummer två? NÄ, så kan man inte räkna svarade han. – ”Vi svarar bara för operations-kostnaderna...”   - ”OK tack för det då, skulle ju vara bra om man visste sådant i förväg”.

Vi knatade då ner till kassan, och pröjsade våra 11.375 baht, sur som fan var jag, men ändå glad att ”katastrofen” inte blev värre än dessa 11.375 bahten.. Vi tog oss ut till bilen, och Yongan hade gjort klart för mig att hon ville ”take care”, och köra mig och bilen hem.. Och nu steg jag ifrån att vara sur, till att vara rent skräckslagen....

Vi kom ut på parkeringen, jag lyckades baxa in mig själv med möda i passagerar-sätet, och Yongan baxade ut bilen, och iväg for vi. Det vanliga frågandet efter vägen tog vid, och vid ett tillfälle kom vi lite fel, men sånt vill jag inte klaga på, då jag själv kan anses som ”M;r fel” när det gäller att köra rätt väg!! Men då, när det gällde att vända bilen, och köra tillbaka, så ser man ju med all tydlighet hur det funkar härnere i U-landet Thailand.

Här ger man folk körkort, så är det sedan upp till dom själva, att lära sig på egen hand med körkort i hand sittandes i bilen, riskerandes livet både för andra, som för sig själva. Jag kan säga, trots att det är min egen fru, att hon kan inte backa bilen, visste inte att manövrera via backspeglar, har inte tränat upp sig, och kollat in bredden på bilen, eller ens svängradien på bilen vid svängar. Vi kom dock till slut efter sju sorger och åtta bedrövelser ut ifrån den plats där vi fick vända, för att åka tillbaka till stora vägen.

Precis när vi kom tillbaka till stora vägen, fortfarande inne i Khorat, ute på genomfarts-leden den stora, så dog motorn. Den jäkla motorn tvärdog för oss. Stackars Yongan, hon hade dock förstånd till att rulla bilen av vägen innan rullandet var över. Jag kände paniken komma, där jag satt med ett nyopererat ljumskbråck som sved som fan, och orörlig var jag! Främmande stad, ingen kände man, och språket var noll för mig..

Yongyut stegade bort till en motorcyklel-taxi, och kom strax tillbaka, och sade att det kommer en reperations-kille snart till oss. Efter 25 minuter i 37 graders hetta, så var jag slut som soldat, men då kom killen. Han pillade i motorn, och beslöt sig för att ta bilen till verkstan. Jag tog nycklarna ifrån Yongan, ty nu skulle det bli bogsering, och den grejen lät jag henne inte göra, det skulle bli självmord i så fall.

Vi for iväg, och det var jäkligt tufft, tändningen var på, men motorn var ju inte på, så bromsarna var näst intill stendöda, och styrningen var ganska mycket också den ur lag. Så jag satt där med en grymt dålig handbroms i ena näven, en stenhård värdelös styr-ratt i den andra, och en fotbroms som jag fick pressa så ända in i helvete, för att det skulle fungera.

Jag säger bara, vilken tur det var just nu i det läget, att dom hade opererat till vänster om min ”snabel”, och inte den högra sidan, då hade jag aldrig kunnat pressa ner fotbromsen, eller ens köra en bil. Nu gick det gallant även om det gjorde ganska ont.. Forts. Nästa kapitel...

Handskak