GTG Shipping, Thailand

Transport av Ert bohag/flyttsaker till Thailand? Kontakta mig på min mail här; chaiyaphum@glegolo.com

Skeppa styckegods pallar, eller hel containerlast. Välkomna med Era förfrågningar

Läs gärna följande artiklar om transporter skrivna av mig, klicka på forum Sawatdee eller direkt här på hemsidan, under menyn upptill, Transport och flytt!

Yongan kom in och berättade att hon hade pratat med Tao, hon som sköter om området och kontakten med omvärlden, hennes man är ju Lem, han som arbetar i trädgårdarna och gör allt möjligt arbete här i omgivningarna. De har 2st barn och deras namn har jag också nämnt tidigare. Dom heter följdriktigt Thöj och Tjöj, javisst så är det.

Den ena tösen, hennes Tjöj uttalas med att man avslutar ordet med uppåtlutning, och pojkens namn uttalas Tjöj med nedåtlutning på slutet av ordet, så det är en himmelsvid skillnad uttalsmässigt, tycker thai i alla fall.. För mig är det nästintill omöjligt när dom själva säger sina namn, att höra skillnad. Men tydligen hör dom även skillnad när jag säger namnen med uppåt eller nedåtlutning, så nåt rätt gör jag nog antar jag!!

Yongyut hade nyheter som hon ville berätta i alla fall, och det var på så sätt att pojken Thöj, som inte var något vidare ljus alls i skolan, precis faktiskt som oerhört många pojkar häruppe i Isaan verkar det som. De verkar liksom veta att dom kommer att ramla in i arbetslöshet och inget att ha att göra efter skolan, så jag antar att den hopplösheten inte manar till några stordåd i skolan. Konstigt nog, så är töserna en fullständigt annorlunda sida i samma bok.

Tjejerna visar framfötterna i det mesta, och det är ju också dom som får ansvaret i familjerna för att ta hand om föräldrarna. Pojkarna verkar inte fatta detta, eller bryr sig inte alls om det. Men visst fan måste det väl vara generande för en vanligt nykter ung man, att föräldrarna eller samhället/kulturen inte litar på dom mer. Men å andra sidan så verkar det i stället som om äldsta pojken alltid får ärva marken av föräldrarna, och driva bruket av jorden vidare... jag vet inte om detta gäller alla, men fick uppfattningen att kulturen strävar åt det hållet i alla fall..

Tjöj pojken klarade sig dåligt i skolan, och Tao och Lem, hans mamma och pappa, skickade pojken ner till Bangkok för att gå på hantverksskola där, det är väl kanske som vår yrkesskola då antar jag.... Han skulle komma hem nu på skolledighet, och de åkte bil ett gäng killar som bodde häruppe. Polisen stoppade dom vid ett tillfälle, lös Tjöj och kompisarna i ögona, och sedan fick dom pissa i ett provrör eller nåt sånt... Dumskallen med polare hade tagit Yabba.. Yabba är Thailands svar på knark.

Polisen körde Thöj och de andra direkt hem till sina föräldrar, och Lem pappan bröt ihop och började gråta...Pojken Tjöj nu 18 år gammal, bröt också ihop nu när kompisarna inte var där längre, och lovade att aldrig göra så igen. men polisen varnade familjen, och de beslöt på stående fot att icke låta Tjöj åka till Bangkok igen... Pojken berättade att det låg 10 pojkar i varje rum och sov om nätterna, inga vuxna alls kollade pojkarna, utan allt var som det alltid är i Thailand.

De vuxna skiter fullständigt i barnen och deras uppfostran verkade det som.... DÅ hade några av pojkarna dragit Yabba till skolan och till de andra barnen, tydligen är detta ganska vanligt i Thailand med denna drogen. och detta land är nog det perfekta landet att introducera knark i. Ingen vågar utmana någon, ingen ifrågasätter, alla håller sig på sin kant i alla lägen, så perfekt grogrund för knark.....

Så nu blir Töj´s framtid att stanna här i Chaiyaphum över överskådlig framtid, och hans möjligheter i livet blir oerhört begränsade tror jag, i och med att Chaiyaphum bara är en avkrok i ett stort land. Och här finns ytterligt få framtidsmöjligheter att bli någonting alls, mer än risarbetare, vägarbetare, hantverkare och dagavlönad i bästa fall....Synd om en ung människa, allting redan utstakat för honom..

Ett samtalsämne som mer än något annat är uppe på bordet nu efter militär-kuppen, är ju korruption och den eventuella avsaknaden av densamma. Jag sitter och funderar på plus och minus och ur olika perspektiv. Och för egen del, sett ur mitt lilla perspektiv, och mitt lilla liv här i Chaiyaphum, så är jag faktiskt inte 100% så där tvärsäker på att all korruption är av ondo..,

Visst blir man förbannad när polisen vevar in en när man kör ut ur Khreng Khro och de påstår att jag har "bytt fil", och vill ha 200 baht i näven, eller åka till polisstationen och betala 400 baht där istället. Visst känns det kasst med korruption då.
Eller när gubbjävlen på kommunkontoret vill ha 5.000 baht under bordet för att ge mig min gula husbok som är min och fan inte hans...

Då gillar man inte korruption. Jag fick dessutom besked nu för ett par dagar sedan ifrån min införtullningsagent nere i Bangkok att militären har placerat ett par stycken militärer i ledande positioner där bland tullarna, och dessa jävlars lyxliv är nu fullständigt över verkar det som, och allt vad "teamoney" är borta. Militären ser till att lagen följs, och det blir inga mer löjliga tullavgifter på gods som enligt thailändsk lag skall vara fritt ifrån sådana.

Men saken kommer i ett helt annat läge när man själv finner sig vara i en position, när man vill ha saker och ting fixade och gjorda eller avverkade i samhället, men allting inklusive lagen förbjuder en att få det just fixat eller ordnat... DÅ är åtminstone jag glad att kunna sticka till en tjänsteman kanske 500 baht, och få mitt ärende avklarat på 5 minuter, stick i stäv med den thailändska lagen.

Eller när internetbolaget vägrade att dra fram en kabel till huset 150 meter, så jag kunde få 3BB och deras kanonservice. Via ett samtal med deras kontor och den anställde där, så fick jag betala 4,500 baht direkt till arbetarna som gjorde jobbet, och 2 timmar senare så hade jag världens goaste internet...

Så med korruption så är det inte alltid svart eller vitt. Jovisst är det svart och vitt om man INTE bor här, eller BEHÖVER bo här. Då kan man ju vara ideell, och gullig och alltid ha ett svar i livets alla skeden. Men det som jag tycker är viktigt i alla fall, är att inte pamparna skall kunna sko sig så ända in i hillvitte och bli multibiljonärer, utan de små skall kunna sno åt sig en tusing här och där, det är OK för min del i alla fall....
Så för mig så är inte detta korruption;

köra motorbike utan hjälm
svänga via fel filer  strunta i filkörning 
U-sväng på "egna" ställen
köra för fort  
köra utan körkort  
köra på fel sida vägen

När man betalar mindre än en 50/del av vad det kostar hemma i Sverige, för att inte tala om att bli av med körkortet, och allt annat otrevligt som följer med. Då kallar jag detta helt enkelt för ett flexibelt samhällssystem...

Undrar om några andra har åsikter i detta ämne... Skulle vara kul i alla fall att läsa det i så fall..

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLXVII, Thailand

15 augusti 2014

84,1 kilo - 83,5 kilo (29 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,585

Va fasen inte nu igen? vadå? Jo dessa sällsynta nätter när man sjuttan inte kan sova. Igår alltså natten till 22 juli 2014 när jag skulle med Yongyut till Immigration för min 90 dagars-rapportering..... Att skylla på att det var upphetsande att åka till Immigration håller inte riktigt. OK förlängningar, alltså lite mer viktiga saker är nog allvarsamt nog, men vanliga sketna 90 dagars... Nä tror inte det... Inte så det skall förosaka sömnlöshet.

Jag somnade fint, sov i 3 timmar fram till kl. 02.00.. Vred mig ett tag, och gick upp tror jag runt 02.50.. Jag tittade på en episod av "Into the west", som ju är kanonbra TV underhållning. Det är en triologi av indian & västernfilmer, som väves samman i olika episoder över en tidpunkt mellan typ 1815-1880:talet, och olika generationer av samma familjer som levde därborta i Amerikat!!

Det började med "Dead mans walk", som var 3 st långfilmer, sedan gick den över till det som jag kollar på nu då (Into the west), som består av kanske 10 st 40 minuters-filmer... och sedan avslutas allting med "Comanche" som består av 3 st långfilmer.... Och dessa är förödande bra filmer, och handlingen också kanon att titta på, det är ytterligt tuffa tider för alla nybyggare, och jävligt hemska tider för indianerna, som blev av med precis allting både land, stolthet och sin kultur...

Alltnog jag tittade på en episod av Into the west, och sedan publicerade jag där mitt i natten ett kapitel på min hemsida av mitt vanliga dagliga dravvel... Sedan väckte jag upp Yongyut och Namkaeng kl. 05.30, görskoj att se dom lida av trötthet. jag gjorde mig i ordning och sedan stack vi kl. 06.00 ner till bussen som skulle avgå kl. 06.30..... jag kunde sedan dega mig igenom över halva resan utan att behöva prata för Yongan hade sällskap med Dan´s Amphorn som ju är lärare in Bal Munak och har varit där i 30 år snart.....

Vi kom till Khon Kaen, störtdök rakt över på en Tuc Tuc, som tog oss till immigration, han väntade på oss. Yongut gick på dass, och när hon kom ut ifrån dasset, så stod jag redan och väntade på henne. Så jäkla fort gick det idag... På nerresan igen tillbaka till bussen, så tittade jag i profil på han som körde oss, och han var la runt 60 år skulle jag tro, såg ganska fräsch ut..... Och han hade den där fantastiska grejen som många thai har, i alla fall häruppe i Isaan, vet inte hur det är på andra ställen.

Han hade alltså en stor plita i nyllet, eller som vi säger i Göteborg, "PLETA", och ur denna pleta så hade det växt ut runt 15 st hårstrå.....Thai rör aldrig dessa hårstrå, utan de växer alltifrån tidiga tonår fram till död-dagar... Gubbens hårstrå ur plitan var nog sina modiga 2 decimeter långa i alla fall, och hängde ner på axeln och bröstet på honom... Fy fan va äckligt jag tycker sånt är...

Jag frågade Yongyut här nu senare under dagen, och med satt samtidigt grannen som ju heter See. Och både hon och Yongan bekräftade att thai låter detta äckliga ansiktshår växa ut så på det sättet för att det betyder "lucky", alltså tur i livet.... Det verkar som om alla konstiga saker dom gör innebär lucky och god tur....

Men det är underbart när man förbereder, och har alla papper med sig klara ifyllda och undertecknade. Vi stack sedan med tuctucen igen tillbaka till bussterminalen och hade missat 09.30 bussen med 8 minuter...Vi fick vackert vänta tills 10.30 bussen körde oss tillbaka till Chaiyaphum dit vi ankom 13.00. Vi klarade alltså av hela denna grej med bussen hela vägen till Khon Kaen, trassla med immigration, och sedan hem till Chaiyaphum igen, och gjorde detta på 6,5 timmar, fantastiskt!!

Det enda noterbara på hemresan var att jag var pissenödig ifrån första till sista sekund, och det var en smärre pina hela tiden på hemresan... Men det gick bra, och jag kom hem med en ”över-välfylld” blåsa, och eftersom även skitamentet gjorde sig påmint, så led jag ifrån bägge ändar s.a.s. Men det gick bra till slut....

Nu idag kollade jag igen med immigrationen, angående att posta mina 90:dagars istället. Eftersom det ju var ett bra tag sedan som jag kollade sist, så ville jag ha lite färska åsikter ifrån dem. Men de tycker att det vore jättebra om jag istället för att komma personligen för mina 3st 90 dagars-rapporteringar, kunde posta dom istället till deras kontor, så slipper jag ju att åka hela vägen till Khon Kaen 4 ggr vareviga år... Jag fick adressen dit, och det kommer att bli ett sant nöje (hahaha),,, att plita ner den adressen på kuvertet, se bara:

ด่านตรวจคนเข้าเมือง

ศูนย์ฝึกอบรมตำรวจภูธรภาค4

ถ.มิตรภาพต.ในเมือง

 อ.เมืองจ.ขอนแก่น40000

Ja, men man får la skylla sig själv att man bor i detta landet....Undra om man kan skriva detta språket med BÅDE skrivstil OCH texta hahaha?? En sak vet jag i alla fall, och det är att även detta språket, liksom flertalet andra språk, speciellt lite äldre språk, inte har något mellanrum mellan orden, utan de tutar och kör ifrån början till slut. Inga komma tecken, inga punkter och inga avstyckningar. Ja ungefär som många svenskar skriver när man läser forumen ibland...Hahaha!!

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLVI, Thailand

14 augusti 2014

84,3 kilo - 83,4 kilo (31 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,590

Forts. Från förra kapitlet... I alla fall F-93 var nog det lag som jag gillade allra mest av alla mina lag efter 26 år inom fotbollens träneri-verksamhet. Föräldrarna ställde upp som få, och alla var solidariska emot varandra. Jag fick så mycket hjälp av dom, så hela verksamheten var i stort sett självgående kändes det som. Ibland tänkte jag att detta nog var ”ödet” som tackade mig för mitt tidigare hästarbete med olika lag inom fotbollen.- Nu var det roligt helt enkelt!!

Det tog slut av olika anledningar, och som i många situationer i livet, så beror katastrofer ofta på människor i sin närmaste omgivning. Det blev 2 föräldrar som gjorde uppror, och ville inte längre att jag skulle sköta laget som jag nu haft i drygt 7 år.

Jag kände bara när jag fick höra skitsnacket, att nu fick det vara nog. Innerst inne så var det nog tror jag även ”dags” för mig. För länge och för utsliten, jag klarade helt enkelt inte av att slåss för mitt ledarskap mer. Om uppskattningen  ifrån dessa föräldrar var så skral, så skiter jag nu i det.

Jag slutade, och med det så var min saga all...Hade noll mental lust att fortsätta. Jag var ju nu vid detta laget 56 år gammal och inte längre 30 år, som när jag en gång började som tränare. Jag började istället att allt mer ty mig till musiken, och när jag nu hade min egen hemmastudio, så ersatte jag fotbollen med musik, och det funkade utmärkt... Fotboll kunde jag ju alltid gå och kolla på om jag ville..... Det finns flera minnen naturligtvis att berätta, och jag skall med glädje berätta om olika sådana efterhand här...

Idag så var jag och York ute (igen) på kaffetur lagom till lunchen. Vi hittade ett nice ställe 2 km in på väg 201 från Cahiyaphum sett. Cafet var naturligtvis tomt, och businessen gick naturligtvis inte alls nåt bra i detta land, där trots tjöt om motsatsen, thaiarna INTE har i sin kultur alls att dricka kaffe. DE gillar inte kaffe, och de kan inte ens göra hyggligt kaffe.

Denna gång så fick jag in som vanligt skitäckligt svart kaffe, ville beställa Cappuchino, men de saknade väl grädden eller mjölken antar jag. Precis som vanligt så fick jag gå tillbaka med kaffekoppen, hälla ut en slatt ur den som vanligt enbart halvfyllda koppen, och sedan fylla på med 75% ytterligare mer hett vatten, för att få denna sörja drickbar...

Jag berättade för York om hur det finns människor som fortfarande påstår att thai dricker kaffe, och dom gillar kaffe, och det ingår i drasa dagliga vanor! Han skrattade gott och sade att då borde nog dessa människor kanske ta sig hit ner, och se med egna ögon hur det är ställt med den saken.

Men York frågade jag, titta nu på detta kaffestället och precis ALLA andra som vi varit på under de sista 3-4 åren. De har ALLA varit folktomma, och det finns ju inte en chans i världen att ägarna kan TJÄNA pengar på folk som INTE finns där och dricker kaffe. Hur sjutton går detta till egentligen?

Är det som man misstänker samma med detta som med typ andra investeringar som thai gör... De räknar bara sin dagsförtjänst och ser 500 baht IN,  och det betyder ju mat för dagen, och sedan skiter dom i hur mycket dom har investerat? Kan ju själv tänka mig. Gubbe säljer risfält, och tar sina pengar, och investerar i en resort eller kaffeshop eller whatever.... Betalar kontant, och med det tycker han att han är skuldfri, och alla pengar in är ren vinst och förtjänst.

Så kan han dra in 300 baht på en dag, så äter familjen för dom pengarna, och inga mer bekymmer med det.... Ja sade York, inte säker i alla fall, men jag tror också att det är åt det hållet..... Förresten på tal om thais kulturvanor och kaffe, så är jag med dig till 100% som du vet. Jag kan t.om ge dig ett exempel bra som något. Detta kom då när jag hade berättat om, hur glänsande det gick för ett visst kafe´ nere i Rayong (Ban Phe) som t.om fick besök av prominenta besökare ända ifrån Bangkok, för att dricka deras kaffe...

Jo fortsatte han, frun mins kamrat flyttade ner till Bangkok, och hon öppnade till slut efter många år en kaffeshop därnere i Nonthaburi vid Bangkok!! Hennes kaffeshop låg alldeles utsidan området till en regeringsbyggnad av nåt slag, med mängder av thai anställda. Hon fick till slut stänga igen efter bara några månaders öppethållande.

Det kom inga thai in och handlade kaffe av henne. Så var snacket om thai och deras kaffedrickande kommer ifrån vete skam.... Kanske den där viljan att alltid skrävla och prata gott om egna släkten? Jag vet i alla fall att häruppe i Isaan, glöm kaffe.....glöm det bara..

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLXV, Thailand

13 augusti 2014

84,0 kilo - 83,4 kilo (32 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,598

Forts. från förra kapitlet.. Så det första jag gjorde var att starta upp 2st åldersgrupper F-94 samt F93, vi hade redan i spel F-88, F-89, F90 samt F-92. Jag kommer ihåg ledare Som typ Tony, en galen kille som sket i precis allting förutom sig själv (F-88), jag kommer ihåg Håkan Hällerö. Som gjorde ett superbt jobb med sitt lag F-89, och han hade även hjälp stundtals av den vackra kvinnan, som också spelat i Jitex,  Ann Andersson (Jansson).

I F-90 så så fanns det en ledare som hette..va sjutton var det nu, jo Peter Mattisson, han gick på piller och andra starkare grejor fick vi kläm på senare, så bort med honom ifrån laget, och han ersattes förtjänstfullt av den alltid lika aktive Reine Figoni...Kanonkille med ”våtare” problem än sin föregångare... F-92 hade ingen ledare, efter det att jag som det första jag fick göra, var att sparka deras överviktiga psykotiske ledare (kvinna), hon var helt ding utan tvekan, så jag fick ta över det laget.

Jag hade ju startat F-93/94, och var nu huvudledare för de lagen. Jag lyckades att lura med Thomas Folkesson, som de gånger han var med gjorde ett bra jobb. Han var dock psykopat den också, så han gick inte att ha kvar till slut, så han ersattes efter ett par år av föräldrar. Jag hade vid det laget delat på lagen, vi vare 20 st i varje åldersgrupp. Vi hade då 4st 7:manna-lag i spel.... Jag tog själv huvudsysslan för F-93, som då blev mitt riktiga skötebarn.

Arbetet med flicksektionen tog nu all min tid, damlaget var avpolleterat som sagt var, så nu arbetade vi ifrån grunden med att skapa spelare för framtiden. Tyvärr så var jag helt ensam om den framtidssynen, alla ledarna var ju föräldrar, och de tyckte skolan var viktigare än fotbollen. Det fanns tyvärr inte en chans att ens prata med dom, och få dom att förstå att det hela handlar om planering och inget annat... Man fick ALLTID samma svar ifrån föräldrarna...

”Skolan är viktigare”, och ”min dotter skall inte offra sina kamrater för fotbollen, de får ju ingen fritid”... Spelarna själva ville lira boll, och de ville ställa upp på de träningarna som jag satte upp. Och det dröjde ända tills jag skapade ett A-lag i F-93, som föräldrarna fattade att leken var slut, och att nu var det upp till dom själva att prioritera saker och ting i rätt ordning.....

Jag lade träningarna extra tidigt de dagar som gick att träna tidigt, typ 16:tiden redan, så spelarna hade allt id i världen att göra läxorna när dom kom hem. I vissa sällsynta fall, så fick dom göra läxorna innan träningarna, och sedan lufsa till träningarna.

Detta fungerade kanonbra under styvt 2 säsonger, och vi kom 2.a i klass I för 13:åringar på 11 manna. Och allt var frid och fröjd. Och jag kunde se klart flera av spelarna faktiskt kunna bilda stomme för ett damlag inom kanske 3-4 år.... Tyvärr så var väl jag den ende som riktigt trodde på det hela. Proppen verkade nu IGEN ha gått ur flickfotbollen, och tjejerna berättade inte ens att dom spelade fotboll när dom träffade kompisar ”ute på stan”, precis som om dom skämdes för det!!

Boomen efter damernas lyckades VM och EM spel hade nu gått ”över”, det har ju alltid varit på det sättet med damer och flickor. Det måste vara PK om dom skall våga göra dessa saker. På slutet 1980:talet, så handlade motståndet emot flickfotboll ifrån föräldrarnas sida att dom inte ville att deras döttrar skulle bli och se ut som Pia Sundhage, tro det, det är sant, så jävla dumma människor finns det.

Men va fan sade jag, tror ni verkligen att om Pia Sundhage INTE spelat fotboll, så hade hon sett ut som en isprinsessa då eller? Hon kanske inte ens hade varit lesbiskt då heller? Jag blev vid ett tillfälle när vi hade spjälkträning, ombedd av en tittande förälder att ta det vackert med töserna, ty de skulle utveckla så hemska benmuskler..

Jasså sade jag. Jag tror nog att de flesta killar gillar lite muskler på en flicka och inte bara sidfläsk som ni kan erbjuda dom.... Dessutom så kanske denna träning kan rädda dåliga knän längre fram i tiden... Jag låg illa till länge hos den gubben..

Och nu idag så var motståndet och den ansedda PK-åsikten att man inte skall specialisera sig för tidigt. Det var ett jäkla tjöt om denna sak. Nackdelen var att man blir så enahanda och kroppen tar stryk för den får inte den allomfattande träning som 7 olika idrotter kan ge... Jag hade kanonduktiga spelare som verkligen kunde bli nåt stort inom fotbollen. Men det sket sig fullständigt i skallen för dom p.gr.a. alla dessa stupida föräldrar med sin idiotiska åsikter.

Mammor som körde ungarna till Välen och tränade Judo, kommer sedan 1 timme senare till fotbollen slutkörda, och ungarna och mammorna vill därför inte träna som dom andra. Borta sedan ifrån träningen 2 dagar senare p.gr.a. Att hon tvingas spela tennis. Frågade ungen, hon vill inte ens spela tennis, men hennes farsa gjorde detta när han var yngre. Nu vill dessutom mamman att hon skall ”pröva på” att spela golf..... Var kommer fotbollen i allt detta då, frågade jag en dag, när min mentala status hade gått  i moln fullständigt.

Vi kommer när vi hinner sade kärringen. Nä sade jag, ni kommer inte längre att få spela matcher med laget. Kom till träningarna när ni vill, när Judo, Golf och Tennis tillåter, men glöm matcherna. Förklara detta sedan för Er dotter ty det är inte min sak.... - ”Men  vi har betalt medlemsavgift”. Javisst sade jag, ni SKALL träna, och som betalning får dottern spela matcher, enkel matematik.. Räkna nu ut hur ni vill att Ert liv skall se ut... medelmåtta till dotter eller en dotter som är bra på något....

Kärringen och sedemera farsan, som kom ner och pratade med mig, förstod aldrig någonting av det jag sagt, och är i tron att dom gjorde rätt. Vi vet aldrig vad som är rätt eller fel, det vet man först när man har klara mål uppsatta, och en framtid som man jobbar mot.... Och facit i hand.. Dottern fick 3st barn innan hon var 21, och lycklig som få. Hennes framtid som fotbollsspelare var dock begravd sedan länge av trånga föräldrar... Forts. nästa kapitel...

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLXIV, Thailand

12 augusti 2014

83,8 kilo - 83,1 kilo (34 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,598

Forts. Från förra kapitlet.. Men F-73 töserna gick in i laget till ett antal av 6 st, jag sket i trycket från de äldre, de fick sluta eller göra vad fan dom ville.... Vi vann till slut det året damernas DIV IV, vilket var första gången i Askims IK historia. Till våren 1991, så stack vi på träningsläger till Rimini,Italien, och det blev en görkul historia. Vi kom hem igen, och var ett ännu bättre lag.... Vi började serien i DIV III med att spela oavgjort och vann sedan nästa match. Om jag sedan kommer ihåg rätt så vet jag inte, men jag tror att vi endast vann 1 match till, och förlorade typ 13 matcher.... Så vi åkte ut förstås.....

Jag själv fick när serien var slut ett anbud som jag inte kunde tacka nej till. Dom ringde ifrån min barndomsklubb, där jag spelat alltifrån 11 års:åldern fram tills jag slutade 1972 där. Det var Hovås IF, de hade en ledare för damerna där som ville sluta, och de letade en ny tränare. Jag tackade ja, och det blev ett bitterljuvt avsked ty flera av mina F73:or grät öppet när jag meddelade mitt beslut att sticka... Fan va sorgset,, vi hade ju varit ihop nu i snart 7 år, en väldigt stor del av de tösernas uppväxt ju!!

Jag bet dock ihop, och kom till Hovås IF, och fick mig en grymt positiv överraskning, SECKET LAG och SECKA lirare. Vi tränade den vintern i Hovåsskolan, och sedan ut i snön, och gjorde flera inomhuscuper. Vi vann kommer jag ihåg 2 cuper, och var med hela tiden i slutspel, något som jag aldrig upplevt i Askims Ik... Hovås hade tjejer som kunde ta ner en boll på bröstet, dämpa den med fötterna, och kunde slå en bredsida, samt gillade att sjönga på festerna.

Vi spelade i DIV III, och detta laget med min lilla hjälp kom 4:a detta året, och det var med stolthet som vi i sista matchen klappade till Lerum som ledde serien, då med 3-0.... Fotbollsmässigt, så var detta definitivt den absolut bästa tiden hittills för mig!! Vi var nu framme vid 1995, och fotbollen och träneriet gick vidare, jag engagerade en kompis ifrån Askim som medledare (Per A.) Han var en rolig kille faktiskt, och vi hade mycket roligt ihop. Blev kanske lite väl mycket ”läskande”. Men annars en kanongo kille.

Efter 2 säsonger så gick Per A. Tillbaka till Askim och tog hand om damlaget där. Och genast startade det en konkurrens, och en riktig ”derbystämning” infann sig. Inte minst underblåst av Per A. själv. Killen hade ju ett självförtroende som var bra mycket större i vissa fall än hans kunskaper. Vi spelade i samma DIV III serie detta året, och varje spelomgång så hördes vi av, och jämförde hur det hade gått. Till sist i 7:e omgången, så möttes vi ute på Hovåsvallen, och Per berättade i detalj hur och varför ”hans” lag skulle klå oss i Hovås IF.

Jo Askims IK var ett bra mycket mer starkare lag, ett mer konditionsstarkt lag, och ett mycket jämnare lag, med mycket mer kunskaper. DETTA menade han på skulle lätt fälla avgörandet i matchen. Var vad gode Per A. fullständigt hade glömt bort var de saker som han själv inte besatt inom fotbollen, och det var: bollkänsla, rörelse på planen utan boll, och tankeverksamhet... Vi spelade fullständigt bort Askims IK ur matchen.

Och vad dom än tog sig för, de punktmarkerade vissa spelare, så förlorade dom själva på det. Vi stoppade deras attacker enkelt, och våra egna anfall var väl underbyggda, och matchen slutade med 5-0 till oss. Per A. och hans ”lag”, alltså mitt egna f.d. lag var helt demoraliserade, det var faktiskt synd att se dom lämna ”rävlyan” eller ”vargboet” den kvällen. Dom hade inte ens lust att duscha utan åkte hem till sin egna klubbstuga, och tvättade av sig förlusten... Per A. nämnde aldrig mer matchen, och hur grymt bra som lag vi var i jämförelse...

Efter det året, så insåg vi alla i Hovås IF att vi tyvärr hade hamnat i bakvattnet av den fantastiska fotbollsklubben Billdals BK. Geografiskt så hade ju jag varit tvungen nu alltsedan 1992 fram tills 1997 att värva spelare över hela Göteborg,,, Det fanns ingen bebyggelse alls med barnfamiljer, utan enbart familjer med gamlingar (runt golfbanan i Hovås). All bebyggelse fanns i Skintebo och i Billdal, och det var barnfamiljer, och andra familjer som ville bo mer tättbebyggt och ”nära” till saker och ting.

Så jag fick noll spelare till laget periodvis, och vi blev tunnare och tunnare. Nu då efter säsongen 1997, som vi dock avslutade grymt bra, vi kom till final i Göteborgs-DM, och fick stryk mot ett kanonlag (Mölnlycke), så insåg jag att en säsong till här är bara bortkastat. Jag pratade med styrelsen, och de gick med på att jag tog med spelarna till Askims IK, och samtidigt så avslutade jag mitt tränarskap för laget.

Dock så ville Per A. Som ju var ledare, där att jag skulle stanna och hjälpa till med pappren och målvakterna. Va fasen, klart jag gjorde.... Samtidigt blev jag invald i dam och flicksektionens styrelse, och nu startade ett arbete med fotbollen som var GRYMT mycket och påfrestande. Damlaget höll på 3 säsonger till Per A. slutade efter 1:a året, och sedan fick vi 2 underliga tränare ifrån Göteborg. Laget misskötte träningarna, och rekryteringarna underifrån var nästintill NOLL konstigt nog.

Jag tittade på underlaget på flicksidan, och upptäckte att det hade startats 1 endaste lag de sista 4 åren, och ingen verkade bry sig om någonting mer än sin egna dotter och just det laget, det kändes så i alla fall. De ledare som fanns var helt OK och gjorde ett bra jobb, men va fan, var fanns alla lagen?. Det var nog kanske därför också som jag fick förtroendet att leda dam och flicksektionen, eftersom jag var den enda som jobbade med det hela, som INTE hade ett barn i klubben. Forts. nästa kapitel....

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLXIII, Thailand

11 augusti 2014

85,0 kilo - 84,1 kilo (32 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,603

Forts. från förra kapitlet...  Christer var nu eld och lågor och ville själv ha mer barn, han hade ju en pojk ifrån tidigare äktenskap, och damen han träffat hade 2 pojkar ifrån sitt tidigare äktenskap. Trots detta inferno av ungar, så ville dom besegla sin djupa kärlek med ytterligare barn. Christer ville för en gångs skull planera inför framtiden, och han berättade att han försökt att luska som fasen i Pilegården om att kunna få tag i en 4:a rummare..

Jag ruskade bara på huvudet, han frågade vad det var frågan om, och jag berättade om Tony Mattssons morsa som ville ha en 2:rummare för hon var helt ensam.... Jag fyllde då i.. Christer jag har en 2:rummare och vill ha en trerummare, tanten har en 4;rummare och vill ha en 2 rummare, och du har en 3: rummare men vill ha en 4:rummare... Märker du inte pusslet framför dig... Jo jävlar utropade han....

Låt mig kolla imorgon bitti med Stena fastigheter,,,,,, Sagt och gjort, jag ringde Stena på morgonen, och berättade om vårt suveräna upplägg som vi tänkt ut. Trots att Stena storgillade mig och tanten Mattsson, så gillade dom INTE Christer. Han hade tydligen flera hyror som var obetalda, och hade varit sen vid flera tillfällen att betala hyrorna.... Dom var INTE villiga att hjälpa honom alls. Oss andra två – inga problem....Så dom satte helt sonika stopp för triangelbytet!!

Jag var ledsen och lade på luren,,,satt och tänkte.. och kom på en genial grej. Hyresgästföreningen. Jag anmälde mig via telefonen, stövlade upp till Frölunda Torg och betalade medlemsavgiften, och på eftermiddagen samma dag, alltså fortfarande samma dag som vi fått nobben av Stena, så ringde jag en kille på Hyresgästföreningen. Jag berättade vårt dilemma och hur ledsen i ögat jag och tanten var över denna behandling!!!

Han säger bara... - ”Ge mig 30 minuter, jag återkommer”!! Efter 8,5 minut så ringer han tillbaka och säger att allt är klart, och det är bara att genomföra trippelbytet.. Jösses, hur gjorde du, frågade jag andäktigt? Ja hyresgästföreningen har faktiskt en stor portion pondus skall du veta, och fastighetsbolagen vill absolut inte ha problem med oss, och dessutom skall du veta, så var det rent olagligt som den damen gjorde på Stena, man  kan inte neka hyresgäster att byta lägenhet på de grunderna...

Alltnog, redan efter 1,5 vecka gjorde vi triangelbytet, alltså vid det kommande månadsskiftet. Och detta blev ett enda stort kvitto på hur viktigt det är med ett socialt liv, och att ha kamrater, och själv ställa upp för andra. Och då inte leva sitt enda liv, och gömma sig i familjens hägn, med en hög häck som ”skydd”, och sedan fullständigt skita i sin omedelbara omvärld... På morgonen vid flytten, så stod där 16st medledare och spelare i Askims IK, alla klara att hugga i och få detta överstökat.

Flyttölen, och flyttvodkan stod där på farstutrappen på 9:an, vi hade alla 3 lagt ihop stålar till detta naturligtvis! Med löfte om öl eller sprit, så kan man få den mest inbitne latmasken att kravla upp ur sängen eller TV-soffan, och hjälpa till vid flyttning, konstigt egentligen.. Ty det vore väl smartare att rent livskvalitetsmässigt, att ta sig till systemet och köpa sitt egna brännvin, och skita i attt lyfta en massa kartonger och möbler.

Men vi människor är sådana ofta här i livet...vankas det fri sprit, så är vi beredda att korsa vilka vilda floder som helst.... Och det är väl tur det. Alltnog, hela gänget satte igång kl. 09.30 på morgonen, och det var ett fasligt bärande precis överallt, ja ni kan ju tänka Er virvarret av människor. Tant Matsson hade skakat fram 4 st. Jag och Christer hade 16 st plus oss själva, så det sprang på varandra, över varandra, och förbi varandra 22 st människor den förmiddagen. Underbart!!

När klockan flämtande slog 12.00 så bars den sista kartongen  in i min kanonlägenhet. Jag var hellycklig, och jag bodde sedan alltifrån den dagen 1983, i den lägenheten ända fram till min flytt till Thailand i juli 2008. Jag fick på ett fint sätt känna på hur viktigt det är att ha en riktigt äkta trivsel i sitt hem. Det handlade inte i mitt fall om prylar speciellt mycket, utan jag kände mer värmen ifrån hela lägenheten.

Solen gick upp i mitt sovrum, jag fick eftermiddagssol i mitt vardagsrum, och samma sol på min stora balkong. Vinden från havet låg på vardagsrummet och störde aldrig nattsömnen. Och de olika fester som ofta försigår i denna typ av områden, kunde vara på baksidan, inga problem jag sov åt andra hållet. Om festen var hos lägenheterna där jag hade sovrummet, så gick jag bara över och sov i soffan i vardagsrummet, och hörde inte ett skit.... Sensationellt bra lägenhet, och det var ju därför som jag stannade ”tiden ut” där... Kommer aldrig att glömma Pilegården 9D!!

I alla fall hösten 1989 kom, och styrelsen kallade in mig, och ville att jag nu skulle ta över damlaget... Jag tackade ja både till laget som till pengarna (15.000:-), och passade på att slussa in mina F-73:or i laget, det blev lite ramaskri på de äldre, som nu hade blivit bekväma, och många av dom skaffade sig barn, och ställde inte upp alls på träningar och matcher som jag ville att dom skulle göra...

Detta är ju alltid ett problem när man harvar med människor som spelar så pass långt ner i seriestystem, och än mer i större utsträckning den kvinnliga sidan som ofta finner på ursäkter för att INTE lojalt ställa upp för gruppen... Forts. nästa kapitel....

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLXII , Thailand

10 augusti 2014

84,3 kilo -

Första vikten är morgonvikten  

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,660

Jag har ju redan berättat om hur det gick till när jag anslöt och började i Askims IK, fotbollen! Jag kom dit i alla fall en vinterdag slutet oktober 1981. Jag hade blivit tilldelad P-66. Killarna var 15 år gamla, och det kanske inte var tanken att jag direkt skulle ta mig an ett nästintill juniorlag. Men jag fick ta skeden i vacker hand och göra mitt bästa.

Vi startade vinterträningen direkt där i oktober, kanske lite lätt för det var ju inga matcher. Men sedan i början januari så körde vi gång lite mer riktigt. Jag märkte direkt det som sedan blev en ledstjärna för mig som tränare.... Har man inte haft lagen nästan ifrån början och danat spelarna själv, så kan det vara skitsvårt att få snits på dom, helhjärtat snits alltså. Man kan skrämma dom till träning, men det håller inte i långa loppet, utan träningsviljan bygger man upp tycker jag i ganska unga år, när man motiverar, pratar och tjötar, och visar hur man vill att spelarna skall se på sin idrott.

Dessa killar var 15 år gamla och skulle alltså fylla 16 år under det kommande året som nu startade. Det var pojkar som ännu inte hade vuxit mentalt till män. Men dom behövde ha någon som var mycket mer erfaren än jag var, och någon som just kunde skrämma dom till träning. Jag kände att jag helt enkelt i det läget inte hade tid till 3-4 träningar plus 1 match i veckan, det blir för mycket.

Jag genomförde hela uppträningen inför säsongen, och genomförde hela våromgången med laget, men sedan sade jag upp mig och förklarade läget. Jag fann helt enkelt noll glädje i killar där halva laget sket i att träna, och den andra halvan inte kunde slå ens en bredsida kändes det som. Vi startade serien med att torska emot Tuve med 1-7,, secka siffror... katastrof kändes det som... Sedan veckan efter mötte vi Mölnlyckes ganska hyggliga lag, och vann emot dom med......7-1, hahaha,vi hade målskillnad efter 2 matcher 8-8...

Laget hade dock 2 st lirare varav den ena spelade sedan med klubben hela sitt liv, och spelade med dom i DIV II, den andre värvades av GAIS, och spelade där en säsong innan han satsade på en civil karriär istället. Jag slutade i alla fall, laget gick upp i juniorlaget, och fick en bra ledare där. Jag själv blev tillfrågad om jag kunde tänka mig att träna flickor. Ja för sjutton det kanske är bättre tyckte jag, lite mindre antal träningar, så man kunde komma in i det, hur det fungerade att vara tränare och framförallt en bra tränare.

Det var annars mycket ovilja mot att vara tränare för flickor märkte jag. Men för min del var det noll problem. Jag hade ju på mycket nära håll hos min mammas tvillingsyster sett hur grymt bra tjejer kan vara i bästa fall. Där var min kusin Görel Sintorn, som spelade med Jitex i många år på 70:talet, och sedan gick till ett Norrlandslag som hette Sunnanå, där hon spelade livet ut, hon gjorde också flertalet landskamper.

Jag kommer också ihåg när vi var unga, när vi var där och hälsade på hos mammas tvillingsyster (de hade 10 ungar), hur det ibland kom en annan tös dit och lekte med ungarna, och speciellt med Görel.... Och dessa spelade ofta boll ute i trädgården, eller uppe vid skolan ovanför Tuve.... Den tösen var Anette Börjesson, som ju är en de de mer legendariska damspelarna i Sverige. Så lilla Tuve producerade i samma årskull 2 landskampsspelare, inte dåligt!!

I alla fall, jag fick mig tilldelat ett lag som var F-68/69, hade dessa i 2 år, de var ju redan då så gamla när jag hade dom, så jag kunde slussa in dom som ville i damlaget i Askims IK. Jag tog sedan över F-70 i ett år (1984) innan dessa också gick upp i damlaget..... Nu hade damerna ett hyggligt material att arbeta med, så när jag fick börja jobba med F-73 år 1985, så kunde jag göra det i lugn och ro, och bygga upp ett bra lag tyckte jag. Till god hjälp hade jag en kanonkille som hette Lasse Silverstrand.

Jag fick flera föräldrar som goda vänner livet ut faktiskt, så det funkade kanonbra. Vi stack t.om. 1989 till Canada, och spelade i en stor turnering där i Ottawa. Det blev en riktigt häftig upplevelse för både mig och tjejerna, som nu var 16 år gamla..... Dom tuffade till sig rejält under den resan. Vi avslutade sedan serien det året med att vinna resten av matcherna, och faktiskt komma 3:a i högsta serien i Göteborg....

Vill gärna berätta en kul episod om bytet av lägenhet i Pilegården. Jo om ni kommer ihåg, jag fick ju mutat till mig en liten sleten 2:rummare av Stena Fastigheter på 7;an. Som sagt så bodde dottern och jag där i styva 3 månader, jag sov på soffan och dottern fick sovrummet förstås. Det funkade, men var ganska värdelöst med plats och trivsel faktiskt... Jag rustade i alla fall snabbt upp lägenheten med målarfärg och tapeter och gjorde den jättefin, och jobbet gjorde en ung billig görtrevlig kille som hette Tony Matsson.

Hans mamma bodde på 9E i en stor 4:a där. När reperationen var klar av min 2:rummare, så fick jag höra av Tony när vi träffades för att göra upp med betalningen, att hans morsa letade efter en mindre lägenhet. Kul tänkte jag, och glömde det sedan....I 2 timmar ungefär....Jag var uppe på klubbstugan, och Christer Ahlgren och jag satt där och samspråkade. Han hade för ett halvår sedan träffat en ny madam uppe på Frölunda Torg, och flyttat ihop i hans lägenhet, en 3:rummare på 9D. Forts. nästa kapitel...

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLXI, Thailand

9 augusti 2014

84,2 kilo - 83,4 kilo (39 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,600

Sitter idag på eftermiddagen den 21 juli 2014, och förbereder för min 90 dagars-rapportering till Immigration uppe i Khon Kaen, vilket skall ske imorgon. Vi kommer att ta den urtidiga bussen dit upp, för att hinna dit tidigt förmiddagen. Och sedan på vändande rulle åka tillbaka till paradiset i Chaiyaphum igen.
Som vanligt så blir det följande dokument som skall visas upp där innan man får den rätta stämpeln och kan vända hem igen med uträttat värv:

a - Passet – original  
b - Gula husboken – original
c - fotokopia passets fotosida+stämpelsidor
d - fotokopia av gula husboken  
e - ifylld ansökan (TM47) nya versionen

Allting skall dessutom vara underskrivet och signerat och datummärkt längst ner på varje fotosida med fullt namn.... Och det är ju bara så jäkla kul med thai, dom har ingen aning om skillnaden mellan att signera och underteckna. Dom fattar ju inte alls det här med flera namn, och mellannamn, och tilltalsnamn är helt främmande för dom så klart. De har ju en helt annan kultur.

Det jobbiga för oss utlänningar är ju då att varje gång som jag skall skriva under något, så måste jag till att börja med skriva under med ALLA mina tilltalsnamn, för dom står ju nämnda i passet. Thai tror att jag heter t.ex. Wolfgang Amadeus Zacharias Mozart, trots att mitt tilltalsnamn är endast Wolfgang Mozart.

Jag MÅSTE då i ALLA sammanhang här skriva under med alla jäkla namnen, det tar lång tid, men det får gå, jag har ju tiden, jag jobbar ju inte direkt ihjäl mig här i Thailandet. Den andra grejen som kan vara frustrerande, är då att thai helt enkelt inte fattar skillnaden mellan orden signera och underteckna. Thai här är egentligen som våra springpojkar hemma i falangland, som skulle behöva tränas in i jobbet.... Men här flyter det på...

Det står "sign", och när jag signerar mitt namn så kan de ju inte läsa skrivstil och en signering alls.. De förstår inte vad jag håller på med för jag borde ju signera med textade bokstäver. Att förklara denna grejen tog mig en halv mening, så insåg jag det fullständigt lönlösa i att förklara och fråga....

Men skitsamma ber de om signera eller underteckna, så undertecknar jag med blockbokstäver så är alla nöjda, och då MÅSTE jag skriva hela mitt namn WOLFGANG AMADEUS ZACHARIAS MOZART vareviga gång... Denna gång till Immigration fick jag göra det på totalt 9st fotoark med både signatur samt underteckna med blockbokstäver, och med datum och årtal... Ibland skiner sola även utanför Karlsta...

Denna faktiskt stekheta och blåsfattiga och soliga dag, så bar det av förbi Ingemars by. Jag körde alltså från Nong Nasaeng, passerade byn Goodmaeng, och sedan byn Cheelong (Ingemars by), han är ju inte hemma nu utan i Sverige. Jag passerade danskens hus utefter vägen strax därefter, passerade sedan Cheelongs kommunhus. Och strax därefter så ligger det en massa skräp och sopor utefter vägen på höger hand.

För ett tag sedan, kanske 2 år sedan, så öppnade dom upp en grusväg (lerväg) där lastbilar brukar köra in.... alltså precis där all skiten brukade ligga utefter vägen. Jag har alltid undrat vart den vägen för mig. Jag passerar ju den vägen under min runda runt lite byar i högersväng hela tiden, passerande Ingemars fru Faa´s risfält, och vidare hela vida svängen, via Baan Khwaoo road och hem igen till Nong Nasaeng, en nätt trip på styvt 27 km.

Jag svängde nu då av höger in på denna lerväg, och tänkte att denna kommer ju att ge mig en genväg, och nog dyka upp borta vid Faa´s risfält ungefär... Jag cyklade på, och det var en skumpig väg må jag säga. Jag lyckades med att hitta orm som låg där vid vägkanten, och en Vessla. Det är nog ingen vessla, men dom har ett djur här som liknar det i alla fall. Tiden rullade på, km-antalet likaså. Jag hade nu cyklat i styvt 25 minuter, och fortfarande ingen asfaltsväg där jag skulle komma ut och se Faa´s risfält...

Vägen gick nu starkt uppför lite grand, och jag kom fram till en mycket större grusväg nu, och körde höger... Nu kan det inte vara mycket kvar tänkte jag....Hmmmm vägen gick nu uppför betänkligt, och efter styvt 15 minuter, så stod jag och tittade ut över hela jäkla Chaiyaphum kändes det som, så högt upp var jag. Kanon-utsikt.... Jag tog lite vatten, och började faktiskt fundera - "var i hillvitte är jag egentligen"?

Värmen tog på mig, det var fullständigt vindstilla nu, men jag kände mig lugn i alla fall trots allt, ty jag visste ju att hur jag än vrängde mig och körde fel eller rätt, så vet jag att jag är omringad av asfaltsvägar, och DOM känner jag till med 100% säkerhet.... Så upp på hojjen igen, och pinna på, nu började det gå nerför, och den nerförsbacken verkade aldrig ta slut... Efter ett bra tag, så såg jag bortom kröken en by.. gött tänkte jag.... ja ända tills jag kom på att denna byn har jag aldrig sett förr..... VAR I HILLVITTE ÄR JAG?

Jag stannade och tittade och funderade efter igenkänningstecken. Inga alls...Plötsligt ur ögonvrån såg jag en moppe komma körande långt därborta på andra sidan byn, och den körde nog i 60 km/timmen....Ahaaa big road!!! Jag cyklade dit, och ta mig sattan, jag hade tagit mig hela vägen till Ban Khwaoo road som ju låg alldeles "fel" till enligt min geografi-uppfattning... Men trots allt, jag var glad att jag kommit ut igen, och jag fortsatte hemåt de 11 km som återstod..... Slutkläm;

När jag vaknade dagen efter, så had jag mördarträningsvärk i BÅDA låren. Jag hade ju suttit och cyklat uppför i nästan 35 minuter under dagen igår.... Och det känns verkligen... fan att man skall uppleva träningsvärk i min ålder....Men ändå kanonkul att ha hittat en ”ny väg”, ny för mig men inte för thai....Ungefär som när de vita ”upptäckte” Amerika....

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLX (1.860), Thailand

8 augusti 2014

84,5 kilo - 83.5 kilo (31 km)

Första vikten är morgonvikten  

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,621

Jag tycker ibland att kommunikationen emellan oss människor kan vara ganska kul och tänkvärd. Och stundtals så är den rent av omänsklig med andra människor, när det gäller att inte förstå och också missförstå. Och inte svara på de saker som sagts eller skrivits, eller rent av hela tiden hamna på sidospår.... Ibland är det tycker jag rent underhållande, men det är klart,,, sker det alltför ofta så kan det bli jobbigt....

Idag hade jag en underbar liten chat med York, vi hade just chattat och pratat om att vi skulle skala potatisen och KOKA DOM inför kvällens matstund hemma hos honom och hans fru Cat. Och då började det med följande snack, hoppas att det funkar med engelska för Er läsare:

No need to peel anymore!
[15:36:57] York v. : B4 I could act, the Cat had the potatoes oiled and wrapped in foil ...
[15:37:31] York v. : So sorry for being too slow
[15:38:17]   glegolo: ok no problem  shall be nice with good food tonight
[15:38:59]   glegolo: does that mean that you will bake them on the grill?? If so, you can put them on in beforehand, don´t you??
[15:39:49] York v. : I could not stop her. After I had prepared the BBQ I turned around. Next thing I see is smoke from the BBQ - Satana, she's light the fire.
[15:40:21] York v. : Yes, potatoes on the grill now. Siao!
[15:41:28] York v. : I'll rape Jupiter now! Siao mia, 555
[15:43:11] glegolo: But if she do it now, maybe the potatoes will be bad at 17..30 when we shall eat
[15:43:26] glegolo: shall I buy new ones, or can you stop her
[15:43:32] York v. : P, aluminium foil is out. Have you got a bit?
[15:43:42] glegolo: wait I shall look
[15:44:46] York v. : I'll monitor the potatoes. Once they are done I take them off the fire. Can warm up later on.
[15:49:57] glegolo: OK, we do not have any alufoil.... do we need, I can buy
[15:50:45] York v. : I don't need it. Some people do. What about you?
[15:51:12] York v. : I grill the meat direct on the metal mesh.
[15:51:54] glegolo: YOU ASKED FOR IT
[15:54:47] York v. : You need it?
[15:58:19] glegolo: for what, What are you talking about?? You asked me if I got a bit of alufoile, and I said; wait I shall look, and came back and said; No I dont, but I can buy for you.........That is where we are now..
[15:58:48] glegolo: this is like a monthy python discussion hahahahahaha

Så här står vi nu efter en lång tjötstund och jag undrar vad i hillvitte menade han med alufoile, var han berusad eller alzheimerstörd. Han tror att jag vill ha folie, och jag läste ju att han klart frågade efter alufolie..... Ja se hur enkelt det blir när man inte är noggrann med vad och hur man skriver, jag tror vi alla kan skriva under på det..

Vi tog med oss en massa pulversåser som gåva till honom, han gilar det precis som jag gör. Och så tog vi med det köttet som jag hade marinerat under hela dagen. När vi kom dit så väntade en GT på mig, och ett stort glas rött vin på Yongan. Potatisen var redan klara och grillade. De var också nästan kalla.

York lade sin del av köttet som han hade marinerat på grillen, och det dröjde inte länge innan de såg ut som skräck-kött från en horror-movie, alldeles svarta och vidbrända. Han hade förstås skurit skivorna alldeles för tunna.

Så grillningen tog 3 minuter sedan var det köttet förstört fullständigt... Jag fick sedan glädjen och förmånen att ta över grille,n och med mitt kött som jag hade skurit i minst 3 ggr så tjocka skivor, så vände jag på köttet åtminstone 4 ggr fram och tillbaka, och de blev faktiskt perfekta (vilken tur för min del) York var helt imponerad och han älskade verkligen marinaden också. Det var en Heinz nerifrån Papaya, men den är jättegod TROTS att märket är skitäckliga Heinz...

Det blev 6-7 GT den kvällen. Men jag gjorde dom görsmå och svaga, så jag mådde faktiskt bra under färden hem, och resten av kvällen. Vi åt detta goa kött då, och bakad potatis, och det var jättegott och mättande. Snacket flöt på kanonbra hela tiden, och York han berättade flera saker som jag nog inte skall tynga Er läsare med. Men han berättade i alla fall, att han nu efter styft 12 års anställning på ett företag i Singapore,  kände att hans anställning där var i ett hyggligt svagt läge, och han hade därför börjat titta sig omkring härborta i Asien efter andra jobb.

Han hade hittat ett amerikanskt företag som jobbade i samma typ av business, alltså sålde kläder till Europa och andra världsdelar. De sökte efter en kille som var duktig på att organisera och delegera, och få genomföra arbetsuppgifter inom dels ekonomi, men även till viss del transporterna.

York har ju gjort exakt detta på sitt nuvarande företag, så han är ju väl bevandrad i allt detta.. Han hade träffat en amerikan nere i Bangkok nu, som hade uttryckt sin glädje över York, och sedan hade han träffat den killens chef som också tyckte York var rätt man för jobbet.

Och nu hängde allting på att den ultimata chefen borta i USA skulle godkänna York. Den chefen skulle ha ringt York, men hittills hade han inte hört av sig!! Yorks löneanspråk var USD. 150.000:- utbetalt i Kina eftersom ju arbetsplatsen var Shanghai. Kina tar runt USD 50.000:- i skatt, så Yorks nettolön där i Shanghai blir då USD. 100.000:- per år eller om man säger runt USD. 8.500:-, vilket i sin tur blir runt  272.000 baht per månad.

York berättade för mig att han måste ha dessa lönerna, för han måste se till att han har pengar för äldre dagar. Han är ju 53 år nu i år, och han har absolut noll att förvänta sig ifrån Tyskland eftersom han knappt satt sin fot där, och än mindre arbetat och skapat en pension där tidigare... Måste ju vara skitjobbigt att jobba och slita och spara, och bygga upp ett kapital som man aldrig för börja röra förrän man är 65, eller när man nu tänker pensionera sig.. Men jag håller tummarna att det skall fungera för honom i alla fall.

Jobbet kommer att kräva att han skall finnas på plats i Shanghai, han tänker försöka om möjligt efter ett tag, at se om det ä'r möjligt, om det räcker med 50% närvaro därborta i Shanghai, och att han kan arbeta resten av tiden här i hemmet i Chaiyaphum. Men det är skrivet  i stjärnorna. Men amerikanare är ofta, har jag mig märkt i många sammanhang ganska omoderna, och har svårt med det där med att anställda INTE finns på kontoret ”in person”! Det anser ju oftast, att om man inte är på kontoret, då arbetar man heller inte...

Men hur som helst, funkar det för honom, så tappar man den goe polaren också, och det blir skittråkigt för min del tycker jag. En del fösvinner p.gr.a. arbete, andra därför att dom bara finns här 6 månader om året, och andra försvinner för att dom inte klarar av att bo här ute på landet konstigt nog. Så det är väl en salig tur att man i alla fall kan ta vara på sig själv, roa sig själv, och inte enbart fokusera på umgänget med andra.

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLIX, Thailand

7 augusti 2014

84,5 kilo - 83,4 kilo (46 km)

Första vikten är morgonvikten  

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,596

Jag börjar få ganska ont i arslet av allt cyklande, och jag som alltid trott att för mycket cyklande ju ger en "järnröv", men icke sa nicke i detta fallet.. Jag tog av sadelskyddet som jag haft ett bra tag nu, och ser att det är extremt anfrätt, och nog ganska odugligt för mig, och ger mig nog mer skavsår enär det redan efter 1 minut hamnar på sniskan på sadeln....Så hemma tog jag av det gamla, och slängde det i soporna. Yongan ville ju naturligtvis spara det, men jag fick rycka det ur hennes "samlarhänder" som alltid finns där beredda, och INTE slänga saker som INTE behövs längre, haha!

Jag hade ett nytt, ett ganska hårt, som mer var av den vanliga typen tror jag. Det gamla som jag nu haft och gillat så mycket under drygt 3 år, var mer av gele, och mjukt och gott.... Detta kändes nästan stenhårt faktiskt. Efter 2 turer med cykel, så tog jag av det, och gick hemma och värkte, och kollade mer och mer på sadeln, den var helt nersliten och faktiskt, så skall jag nu byta den tänkte jag.... Jag kollade nere hos "min" cykelhandlare", han hade ingenting alls att erbjuda, grannen till honom som hjälpte mig nu senast för 1.000 baht hade noll och ingenting förstås...

Jag åkte hem och tänkte genast på York, tysken, som ju vet det mesta om sin omgivning. En kille som alltid tar reda på allting, och aldrig ger sig. Jag SKYPADE honom, och frågade, han sade bara - "wait"....Efter 10 minuter så chattade han tillbaka på SKYPEN, och gav mig en länk till en cykel-handlare inne i Chaiyaphum. Jag tog koordinaterna, och klickade in dom på google-maps, och den positionen var faktiskt min egna cykelhandlare.... jag kollade också deras hemsida...

Någon hade gjort en hemsida för cykelaffären, men den innehöll noll och ingenting, och absolut noll engelska... Så det var fullständigt värdelöst.. Jag meddelade York och tackade för hjälpen, han svarade bara helt kort - "wait".... Efter 10 minuter igen, så återkom han på SKYPEN och frågade, kan du komma till mig nu, sure sade jag... Jag åkte dit, och han tog mig vidare in i Chaiyaphum, och vi kom till Baan Khwaoo-vägen som vi kallar den, 225:an alltså.

Stegade in och ta mig fan, här var det en riktigt proffessional mountainbike och racerbike-shop. De hade allt ifrån nya cyklar till material, sadlar, kläder, handskar, däck, olja ja allting...Och ta mig fan en gång till,, och nu vänder jag mig helt kort till cheta (Ingemar), detta är den NYA positionen på den cykelaffären där du handlade grejor du vet med mig. Den hade ju stängt här, och jag undrade vart dom tog vägen. NU vet vi,,, den affären är ju grym ju...

Jag gjorde som så då, jag handlade på mig en helt ny sadel som verkade schysst. satte på mitt sadelskydd, och provcyklade 100 meter, den kändes ganska bra. Killen ville ha 600 baht av mig för sadel (SEK: 128:-), vilket får anses vara skitbra.... Jag råkade sedan se att ha hade olja, och frågade vad den kostade, ja 450 baht sade han... VA FAN tänkte jag, DET var ju svindyrt, men han berättade då att det var specialolja för kedja, och hjul för cyklarna.... Skitsamma SEK: 96:-, det får gå även om det är en katastrof-dåligt inköp av mig..

Tyckte änna om killen och hans unga fru som också var där... så jag handlade i alla fall, fick rabatt 50 baht, och varje rabatt glädjer alltid en halv smålänning!! Jag åkte iväg, och började i ren glädje att köra lite omvägar, kom ner till min gamla kontakt som ju hade haft apoteket på Big C, han var nu anställd på Watson nere bredvid Tesco Lotus.. Stövlade in och berättade att jag ville köpa medicin. Han vinkade avvärjande, och sade att han ingenting har...

Men va fan gör du här då... är detta inte ett apotek.. Jovisst sade han, men vi har inte din medicin. OK sade jag inga problem, det finns ett apotek 25 meter bredvid här... Sedan sket jag i honom..Gick över till "PX Doctor of pharmacy" som stället så högtidligt hette. Killen därinne som jag pratat med tidigare, hade en luftig fin liten 13:årings-mustasch och tandställning, och han pratade en alldeles charmant engelska, jag tror jag har nämnt denna kille tidigare..

Men nu var det dags att ge honom chansen, jag frågade efter Amlodipin, - "Have" svarade han...Jag frågade efter Metroprolol - "Have" svarade han, och jag frågade efter Metformin - "Have" svarade han!! Så jag köpte mina mediciner för 3 månader framåt, och han gjorde en go affär, och den killen och det apoteket kommer jag att rekommendera varmt till dom som vill ha råd från mig.

Han frågade mig plötsligt - "Vad tycker du om henne då", och pekade på en brud som plockade i hyllorna bakom mig. Jag vände mig om och fick se en fetlagd tjej i 30:årsåldern med finnigt vitt ansikte anfrätt av kemikalier och puder under åratal. Jag svarade bara - "jag vill inte säga, men jag tycker att det är viktigare med vad som finns på insidan än utsidan".. OK lite lögn var ju det, men jag kunde ju inte gärna säga vad jag tyckte....

Han frågade som alla thai brukar göra - "you like her".. Javisst schysst madam menade jag på.... han fortsatte sedan - "I love her, she take good care of me"...... Vad i hillvitte han menade med detta vet jag inte, men det var nog ett sådant där konstigt kamratförhållande tror jag, för killen gick mer åt  "ladyboy-hållet" än åt det manliga hållet.....

Jag fortsatte sedan, och sadeln kändes kanongo faktiskt, så jag hamnade på avvägar i rena rama glädjen. När jag kom hem, så stod mätaren på 37 km och röva var lite öm skall erkännas... Yongyut mötte mig där utanför med ett glas vatten och skrattade åt mig... - "what"?? och hon pekade på att jag hade ett litet utslitet ställe på min cykelbrallor, så man kunde se min snabel påstod hon.... OK tänkte jag.. nog för att man är sexig, men det får inte bli för mycket...

Jag duschade, käkade och drack upp mig, och tog moppen tillbaka till cykelaffären, och handlade upp mig på ett par nya cykelbyxor, de ville ha 1.300 baht, men jag sade att jag bor i Thailand, och vill ha 1.200 bah, det var helt OK sade killen.... Dom blev glada återigen, och jag var glad över att affären fanns där. Jag tittade lite mer senare hemma i en katalog över kläder för cyklande, ty jag tycker att färgglädjen i dessa klädpaltar stundtals är himla go...

Tröjorna man hojar i kostar runt 1.800-2.000 baht, så fetglöm den saken, mina T-shirts funkar gallant....Handskar kostar mellan 600-1.000 baht, fetglöm dom också, jag köper tyghandskar på Big C för 20 baht som jag klipper fingrarna av, och som fungerar görbra..... Nu var jag ekiperad tillräckligt, och därmed slut på denna grej tills vidare.

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLVIII, Thailand

6 augusti 2014

84,7 kilo -

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,606

Forts. från förra kapitlet.. Jag försökte ihop med både Dan och York att skala dessa räkor, och det gick väl bra om man nu tycker att man lyckas, när mer än halva räkan vägrar att släppa ifrån sig skalet, och man får slänga stora delar av själva räk-kroppen... Jag fick ihop 4-5 räkor till slut, och saltade dom via saltkaret, det blev ju då lite smak på dom i alla fall..

De andra thai runt bordet inklusive serveringspersonalen, dom alla suckade djupt, och uttryckte sin stora beundran för "seafood", som dom älskar att uttala och äta häruppe i Isaan. Det är häruppe ståndsmässigt att käka seafood för folk ifrån Isaan, och dom uppskattar verkligen sin Seafood här. Ingen av dom har dock en aning om hur man skall tillaga seafood.

Under allt detta, så drack vi förstås lite brännvin, och damerna sörplade rödvin i stora mängder. Om man skall vara taskig så är det görskoj att kolla in dessa thailändare som aldrig har en susning om hur man dricker medvetet. De kör alltid på känsla, och så får det gå som det går. Om dom har bil eller annat fortskaffningsmedel, det spelar absolut ingen roll. Man dricker inte för att anpassa sig, man dricker för att fylla kroppen med alkohol, tills det kanske är rullgardin ner. Det känns så i alla fall.

Våra damer drack friskt livligt påhejad av födelsedagsbarnet som ju har erkända problem med spriten. Hon och York sitter ju på kvällarna hemma till vardags, och dricker vin och sprit..Jag vågar kalla det helt klart för alkoholism.Och som ni kanske vet vissa av Er i alla fall, alkoholister vill ju inte om möjligt dricka ensamma., De vill gärna ha sällskap, kanske för att dom måste inför sig själva motivera själva drickandet. Hon fyllde på Yongans och Amphorns glas precis hela tiden, i ett snabbt hårt tempo.

Thai är som dom nordamerikanska indianerna, dom tål extremt liten mängd ren alkohol, dom blir snabbt fulla, och dom kan aldrig sätta stopp. Det tog väl runt 22,5 minuter då såg jag Yongyut vara glad som en Lärka och hade tjöt-fest därborta, bra hon är lycklig i alla fall...Även Amphorn, till Dans stora sorg, började visa tecken på att fyllna till...

Dan vill ju gärna berätta om hennes förträfflighet i alla lägen, om hennes barns förträfflighet i alla lägen, och resten av släkten här borta, deras förträfflighet. Han var inte glad att hans fru var lycklig och på "lyset", det anstår väl kanske inte en lärarinna...Denne Dan han är fanimej ganska ofta en riktig "festbroms" tycker jag.

Jag och York drack smågroggar hela tiden, och det funkade väl bra tycker jag. OK kanske inte suveränt bra, när jag skriver detta så är klockan 02.35 på natten, och jag kan inte sova p.gr.a. huvudvärk och en begynnande bakfylla... Men full blev jag aldrig, men kroppen på gamle-dar vill nog inte längre vara med tror jag. Min kropp gillar helt enkelt inte att dricka mer än 2 groggar på en kväll känns det som.

Dan hade denna dag bakat en alldeles charmant god födelsedagstårta, vilket ju var jättesnällt och uppskattades stort, tror jag.... Ingen av thaidamerna slutade dock att äta sin thaimat utan de gjorde som dom brukar göra, dom äter precis hela tiden, hela kvällen, oavbrutet, maträtt efter maträtt!!!

Och dom hade inte ens rört tårtan som Dan hade besvärat sig med, inte ens födelsedagsbarnet rörde tårtan. Hon rörde inte ens tårtan när den skars upp och lades på plasttallrikar, och efter det att vi hurrat och sjungit för henne.
 
Vi killar började då att äta av tårtan, medans thaidamerna, bara föste tårtbiten åt sidan, orörd, och fortsatte med thaislafset. Fy fan va besviken jag hade hade varit om man kämpat och bakat, och dom fan inte ens smakar... När Dan tyckte att det var dags att åka hem, så var klockan hemska 20.30 (!!) Och han var nog trött då tror jag.

Vi avslutade kalaset och skulle åka hem. Yongyut hade för länge sedan redan fått betala för sitt drickande, och varit och spytt 2 ggr, "gött åt henne" som vi säger i Göteborg. Men när Dan tittade efter Amphorn, sin fru, så skrattade jag gött, men tyst inombords förstås. Hon kom stapplande med hjälp av Yongyut ifrån toaletten och hade spytt hon också...

Dessa damer hade lyckats med konsttycket att kolka i sig en sådan där box på 3 liter rödvin,,, Och hur mycket som fanns kvar i deras kroppar vete skam. Jag tror att den mesta av maten, och det mesta av rödvinet, nog flödade ur damerna inne på toan faktiskt..Dyr middag och dyrt vin....

Men jäklar va kul när vi gick till bilen,, Dan och Yongyut fick lyfta sin fru in i bilen, hon var med andra ord "sketfull".... När vi kom hem., så fick Yongyut hjälpa Amphorn in i huset......Amphorn skall gå upp kl. 05.15 imorgon bitti, det är skoldag för henne precis som vanligt.... Men varför bry sig om den saken, det ligger ju så långt fram i tiden... Thai ser nog inte 12 timmar framåt i tiden tror jag... Yongyut gav jag lite Paracetamol och mycket vatten, och det var en sleten dam som till slut somnade inne i sovrummet...

Jag vaknade dock snart på natten, och vände och vred mig och mådde allmänt pyton, inte spy-pyton men mer olustigt pyton, och till slut så gav jag upp och satte mig kl 02.30 vid datorn, tog kaffe och 2 rostade mackor, och kollade på film, och skrev lite grand på min hemsida. När klockan var framåt 05.30, så kände jag mig trött igen, och mådde mycket bättre och gick och lade mig, somnade och vaknade 09.00, gött så var den natten över.

Detsamma kanske kan sägas av Yongyut också. Hon somnade med mig, och gick upp samma tid, 02.30, Och hon hade en konstant spy-fest inne på toan...Jag tror hon spydde upp även sin lördags-middag så mycket spydde hon... Fick hålla på fram till kl. 10.00 med sitt spyande. Jag fick stänga dörren in till arbetsrummet för att slippa höra harklandet och ulkandet därborta, hahaha!!

Det var en jättekul och trevlig kväll i alla fall och York skall ha stort tack. Dessutom berättade York att han igår, lördag, hade kört iväg ensammen på en liten trip. Jo han hade blivit så sugen att åka till det där vattenlandet som vi åkte till för några veckor sedan.

Han stack dit på sin motorbike och distansen att köra var 220 km. Han var görglad att ha gjort det, för det var så himla grannt däruppe i bergen... Fan tyckte jag, du kunde väl ha ringt.  Inte bra att åka bort så långt och göra det ensam, tänk om det händer något. OK nästa gång bestämde vi!!

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLVII, Thailand

5 augusti 2014

85,0 kilo -  84,1 kilo (30 km)

Första vikten är morgonvikten  

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,608

Forts. från förra kapitlet... Jag fick tag i karlfan på Lorensberg på kvällen, där han satt med ett gäng brudar och hade skitkul....Jag fick ju naturligtvis ta mig dit ner, annars hade jag väl aldrig fått tag i honom. Killen var svår på 3 saker och bra på en sak. Han var svår på fala damer, sprit, och att inte vara trogen, och skitbra på sitt jobb.

Han lyssnade på mig emellan groggarna,käkade jordnötter och säger sedan... Du imorgon så talar vi mer, jag kan lösa ditt dilemma. Jag har fartyg i Norrköping runt den 10 maj. Men sade han... du får och måste hyra hela däcket på fartyget, annars kan jag inte motivera anlöps-kostnaderna.

Dagen efter talade vi på hans kontor, och kom överens om priset, jag lovade att lämna besked senast veckan efter till honom, Anlöpet 10 maj låg runt 3 veckor fram i tiden, så det var trångt om tiden...... Jag ringde upp damen på Troberg Trading, berättade att jag löst problemet och hade plats åt henne.... Va bra nästan skrek hon då,,,, - "Jag har 4 st grävskopor till som skall ner samtidigt..." Vilken tur sade jag, för jag har hyrt hela fartygsdäcket... Priserna då frågade hon... jag fick måtten på hennes gods.

Jag faxade priserna och hon ringde bums tillbaka, och sade att det var kanonpriser.... Och du sade hon - "Jag talade med en kompis uppe i Småland, de bygger segelbåtar, STORA segelbåtar, ring dom". OK sade jag och ringde direkt. Görtrevliga killar 2 st, deras båtar var kanonstora, och de skulle ha dom till.....Piraeus. Grekland, och måste skicka dom inom 1 månad.... Jag fick måtten, och faxade mina priser, och dom ringde inom 5 minuter och godkände allting.

Jag hade nu redan efter 2 dagar redan bokat upp 2/3:delar av fartygsdäcket, och var redan mycket lönsam. Jag ringde upp Walle (Waldor Roos) och fick tag i honom på....Valand.... fanskapet satt nu på Valand... Jag satt nu med min stora mobiltelefon i handen, och förklarade att jag bokade däcket på hans fartyg.

Han blev sketanglad, och bjöd ner mig på Valand, klockan var 23.00 cirka, men jag drog iväg. Och vi hade en dunderkväll med brännvin och fala damer, och livet lekte, och fåglarna sjöng på morgonkvisten när jag kom hem till Askim i en taxi...

Därefter så hade damen på Troberg Trading ordnat ytterligare en kontakt, så när fartyget "Ragna" kom till Norrköping 10 maj, så hade jag ett proppfyllt däck med enbart mitt gods. Jag kommer ihåg att jag tjänade på enbart den affären runt 10 normala  månadslöner, vilket var rent fantastiskt och kul för min del.

Jag som knappt hade några utgifter alls att tala om med kontor o.s.v. Och dessutom så var det ju ”dåliga tider” i Sverige. Men det gällde nog mest produktionsmässigt och den exporten, inte den typ av export som jag sysslade nu, alltså med secondhand maskiner..

Jag återträffade sedan LarsG nere på Hovåsbadet 1995, LarsG som var anställd på ASECO den tid jag jobbade där redan 1972-75.. Vi tjötade ihop oss. Han hade också typ en andra chans i livet och hade öppnat ett bolag han också. De sålde reklam-saker som kläder och precis allting i den branschen. Dessutom så hade LarsG en kille Pelle anställd som tog hand om företagets storkund; Hägglunds, Örnsköldsvik. LarsG föreslog mig att jag skulle ta mitt pick och pack och sätta mig hos dom istället.

Legolas sade han - "du får sitta hos oss helt gratis, med full tillgång till alla kontorsmaskiner plus en dator. I gengäld så hjälper du mig och firman med att leverera varor som kunderna beställer av oss....". Detta behövde jag inte tänka på ens i en mikrosekund... tänk urtrevligt sällskap, och dessutom tillgång till alla maskiner på kontoret.

Jag flyttade dit redan dagen efter den sommaren. Och sedan jobbade vi ihop, och hade skitkul på alla de sätt, ända fram tills jag flyttade till Thailand 2008, alltså i 13 hela år.... Kanske min bästa tid i hela mitt liv vågar jag säga.

Nu till Thailand igen då - Idag söndag 3 augusti 2014, så var vi på "räkrestauranten", och vi var inbjudna av York för att fira hans fru´s 44:e födelsedag. Vi träffades där, och York hade beställt i förväg, så det fungerade som det brukar göra på detta ställe, alltså väldigt bra. Den ena maträtten efter den andra damp ner på bordet, och där låg räkor i dom alla. T.om. i "Svalboet" som jag kallar det, så låg där räkor och trynade.

Detta Svalbo, som ser ut precis som ett fågelbo, och så fyller dom det med en sås som är sketsöt, och där ligger jordnötter räkor och annat krafs som sallad förstås, Men det är gott, och så går det att äta även själva fågelboet också. Men var lugna, fågelboet har dom gjort och tillverkat själva på restauranten, det är gjort utav thai´s egna sötpotatis. Men denna normalt äckliga potatis, smakade med mycket assistans av andra kryddor riktigt gott faktiskt.

Vill förstås nämna dessa räkor också, ty att restauranten gör god mat, inget snack om den saken, jättego mat. Men återigen då dessa jävla uruselt tillagade räkor, som dom enbart bränner på en grill. Och sedan skall man doppa dom i en chilliblandning, eller deras Naamba, alltså en saltblandning som ser ut som en spya faktiskt i färgen.

Räkorna LUKTAR sot och dom SMAKAR sot, och är i total avsaknad av smak. Där finns alltså ingen saltsmak alls, och heller ingen annan smak alls. Man kan inte ens säga att -"Detta var en lycklig räka under sin livstid"...Forts.nästa kapitel...

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLVI, Thailand

4 augusti 2014

85,5 kilo - 84,1 kilo (31 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4.622

Forts. från förra kapitlet.... Visst är det kanske befogat att folket förändras, det är väl människans största fördel mot djuren antar jag, anpassningsförmågan menar jag. När jag t.ex. började i branschen och man jobbade på ett uppdrag för till exempel en exportkund, så avslutade man uppdraget med att göra en avräkning, fint utskriven på en facit manuell skrivmaskin, elmaskin fanns ju inte då, utan det var en manuell Facit skrivmaskin.

Man gjorde en supersnygg specifikation på räkningsblanketten, Gud nåde den anställde om där var ett stavfel, eller en ”plump” i texten. Varje varje delsumma var superfint uppspaltat. Och till varje delsumma, så fanns det bifogat en kopia på den leverantörsfaktura som utgjorde underlaget då. Kunderna kunde då se exakt vilka utgifter speditören hade haft och vilka pålägg han gjorde. Man konkurrerade då under flera hundra år med att enbart erbjuda olika bra speditionsarvoden.

När jag hade arbetet drygt 4 år, ungefär när containern slog igenom på riktigt, så förändrades branschen, och många av de äldre föll bort automatiskt. De yngre var grymt aktiva och fräcka, och gentlemanna-stilen kanske inte var lika berömvärt längre. Det var nya tider och allting som kunde utnyttjas och nyttjas, nyttjades också... Nu konkurrerade man inte längre med att visa nettokostnader, så sjuttan, nu gav man ett slutpris på transporten, och sedan var det upp till speditören att gräva, förhandla, och tjöta sig till favörer, och bra priser hos rederier och åkerier...

Och sedan togs allt detta ytterligare ett steg till faktiskt....Folket på rederisidan som tidigare utav respekt hade låtit exportkunderna ofta vara ifred ifrån sina säljare, de var ju kunder till speditörerna, började nu att ”röra på sig”, och ta direktkontakt med exportföretagen, och helt enkelt erbjuda dom priser som tidigare speditörerna hade fått. Nu stod många speditörer utan kunder, vilka ju numera då hade direktkontakt med rederisidan...

Dessa speditörer var nu tvungna att anpassa sig igen, och hitta lösningar själva. De slog då tillbaka emot rederisidan genom att börja erbjuda trafiker och samlastningar till jordens alla hörn. Kom ihåg att ett rederi ju inte kunde anlöpa alla hamnar i världen. Plötsligt så kom många exportföretag tillbaka till speditörerna för det var ju lite bekvämare att boka sin last på ett endaste ställe, istället för att boka hos kanske 6-7 olika rederier...

Det har nog alltid varit på detta sättet. Rederier och speditörer är beroende av varandra, och ger varandra oftast respekt. Branschen idag 2014 är inte rolig. Jo kanske rolig för dom som jobbar nu och är unga, de vet ju inget annat och bryr sig heller inte om annat. Men idag så skall man "godkännas" som kund hos dessa fjantar, annars får man inte boka last!! Hahaha det är fanimej inte riktigt klokt, godkännas, för vadå??

Jo rederiet skall lägga upp en profil i sina datorer, ta upplysning och finna ut allting om bolaget, men tror ni att man får kredit då? Nä fan ingen kredit, men allting vill dom veta.... Tullverket arbetar enbart med "godkända" företag. Fraktdokumentet (Bill of lading) skrives idag hos flera rederier (typ Maersk) långt borta i Indien.... Man ger bort jobben till asiater, för att kunna tjäna några kronor....

Vid sådana här tillfällen, så kunde typ Sverige gå in, och delbetala lönen för dom som skriver dokumenten, så att jobben kunde stanna i Sverige eller Danmark eller var det nu är.... Men nej då,,, låt hellre en indier få ett jobb än en svensk...

Men vilka goa pengar det handlade om för några årtionden sedan innan allting förstördes av alla dessa expeditions-tjänstemän som spred priser omkring sig likt popcorn... De virvlade in genom dörrarna hos kunderna, och via email och telefon lämnade offert på offert, ibland helt oombedda. Och alla gamla överenskommelser blev riktigt jobbiga att bibehålla. Absolut ingen tjänade på det som hände, utan dessa nya förmågor förstörde, helt ovetande förstås, för sig själva i första hand.

De blev ju av med jobben när vinsterna minskade. Men trots detta så fanns det alltid företag och människor på företagen man kunde jobba vettigt med. Jag kommer ihåg en underbar affär som kunde vara kul att berätta om. Året var 1991, och jag satt i Askim på kontoret, och det sades på TV och i radion att det var "dåliga tider" och att Sverige gick dåligt. Jag själv som jobbade ensam märkte inte så mycket av det, ty är man ensam, så behöver man ju inga enorma inkomster för att dra runt sig själv och bolaget.

Jag satt och läste en tidning i brist på annat, och där stod annonser, jag kommer ihåg att det var en facktidning för grävmaskiner traktorer och väghyvlar och sådana saker. Då fick jag se namnet Troberg Trading, jag ringde dom och fick tala med en genomtrevlig kvinna. Jag berättade att jag jobbade med transporter. Hon berättade då att hon hade ett par stycken maskiner som skulle ner till Piraeus, Grekland. Det ordnar jag klämde jag till med, jag faxar ett pris til dig. Jättebra sade hon, och hon verkade lättad över det hela...

Jag började ringa runt i branschen, och det visade sig att det då INTE fanns en endaste möjlighet mer än via Svenska Orientlinjen att få ner godset, och dom var SVINDYRA, dessa Broströmsrederier levde i det förflutna i långa tider då när dom ingen konkurrens hade, och deras priser visade också detta....

Jag kunde bara inte använda dom.... Jag fortsatte att leta, och så ramlade jag på en gammal polare ifrån kanske 20 år tillbaka i tiden som hette Waldor Roos. Han hade öppnat eget och hade Van Uden som agentur och alla deras fartyg. Forts. nästa kapitel....

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLV, Thailand

3 augusti 2014

84,5 kilo - 83,5 kilo (33 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,623

Forts. från förra kapitlet... Jag kommer faktiskt ihåg ett specifikt tillfälle när jag själv började att dra mig bort ifrån själva "branschen" som vi ju kallade den. Jag jobbade ju med brorsan med start 1981, och vi hade väl vart ihop i runt 5 år (1986) när jag var ute på den årliga sammankomsten som speditörs-föreningen arrangerade för oss vettvillingar i branschen.

Jag var ju nu 35 år, och hade redan avverkat 17 år (nästan) i denna bransch. Så min ålder till trots, så var man ju redan ett av de små "landmärken", bland dom som lade sig vinn om att känna till ansikten och namn i branschen. I alla fall det brukade bli att man hyrde båten med ett namn som fallit kapitalt bort i glömskan. Den körde ifrån Stenpiren stundtals, och ifrån någon ledig plats på Skeppsbron ibland. Vi var välan runt 100 personer som brukade anmäla sig.

Och där fanns alltifrån de äldsta gubbsen som var runt 60 år, och ibland kanske nåt år till, ned till alla de yngre "wannabies" som just börjat i branschen, och där fanns också de som arbetat några år. Sedan var där en ganska liten klick, men ändå runt kanske 10-12st oftast, som hade jobbat "hela sitt liv" i branschen, och ansågs vara ringrävar i branschen mer eller mindre.

Jag själv var inte riktigt kvalificerad ännu som ringräv, men stod ändå bra till i "näringskedjan" p.gr.a. av de kunder jag hade, och det stora antal år jag hade bakom mig i branschen. Jag fick t.om sitta med de gamla gubbsen och tjöta, och det var det roligaste jag visste faktiskt. Secka minnen dessa killar hade. Minnen som för länge sedan är försvunna, likt fartyg som förliser, och gömmer alla sina hemligheter.

Just denna gång, så hade jag suttit med gubbsen och druckit grogg länge under kvällen, och kommer ut bland borden, och satte mig för att vara trevlig vid ett bord med några yngre förmågor. De hade inte en susning vem jag var, ja de hade nog inte en susning om vem någon var tror jag. Men jösses vad de pratade om olika människor och ”namn” haglade runt dom. De började plötsligt att prata om min bror, och pratade om honom vid förnamn, precis som om dom kände honom, och skitsnacket ville aldrig sluta...

De pratade om gamla tider (70:talet), och vilka mutskandaler det hade varit minsann. Och vilken centralfigur min bror hade varit då. Men nu minsann var han inte nånting visste dom. Jag satt där och nickade, och jag förstod i det ögonblicket, att detta troligtvis med några undantag, var den nya generationen som skulle befolka shippingbranschen, och ta över stafettpinnen. Dessa ungdomar som inte hade fått någon som helst skolning i ämnet, och hade noll erfarenhet.

Dom fick jobb p.gr.a. sina färdigheter i skolan, och sina färdigheter inom datorer troligtvis. Jag kände mig fanimej som en föredetting trots att jag var endast 35 år... OK visserligen en rutinerad 35:åring, men ändå!! Jag tappade lusten att höra snacket, besviken över den fullständiga brist på respekt som jag som äldre tyckte jag hade rätt till. Jag tror att jag nog insåg att den nya tiden hade kommit. Vana och erfarenhet, och praktiskt kunskap, kom nu bara på andra plats.

Man anställde folk, och deras arbetsuppgifter handlade mer om att "expediera" redan befintliga affärer, alltså jobb som man tidigare gav till folk som saknade framåtanda som det hette, och som kanske var lite segare än andra... För annars var branschen uppbyggd på människor med ett extremt rörligt intellekt tyckte jag, och de var alla entreprenörer på sitt lilla sätt. De var experter på att lösa alla de problem som kom i deras väg. Och de störde inte chefen, och lipade över hur svårt livet var. Lös jobbet eller byt jobb, så enkelt kunde det vara.

Men vilka profiler som jag haft förmånen att få träffa och lära känna. Underbara människor, de flesta var kanonduktiga på sitt område, och man hade full respekt för dom alla. Jag tror att ingen av dom (förutom 1 kille då), läser denna sida, och ingen av Er känner till dom, så lite namn kan jag nämna som jag hade full respekt för och som fanns inom synhåll över min horisont. Min bror Guy A. Thomas Bergstrand, Lars Gunnar Malm, Lasse Strömberg, Anders Lindgren (ISAB), Evert Parwall (HamnAB Tingstad), Yngwe Karlsson (Y. Karlsson Sped. AB)plus ett 10:tal killar till...

Jag sade aldrig någonting till denna lilla församling av kaxiga okunniga nybörjare, men jag lade dom på minnet, och deras arbetsplatser. Där var flera stycken ifrån Melship, och flera stycken ifrån Volvo Transport, och flera stycken ifrån Scanfreight, ACL och Broströms.....Jag gick aldrig mer efter 1986 på dessa träffar, aldrig... Jag höll mig ifrån branschen och dess folk, och körde mitt egna race från den tiden fram tills denna dag som är nu. Jag behövde dom inte då, och behöver dom heller inte nu... Tack för det!!!

Dock så tänkte jag några år efteråt på det igen, och visst är det så... Generationer kommer och generationer går, och varje generation som "går", tycker att den nya generationen kanske inte är av den bästa kalibern, eller hur? Varje generation har sitt sätt att arbeta, och det förändras hela tiden.

Det är konstigt att vi när vi blir äldre stelnar till, alla av oss är lika i det hänseendet, trots att man när man är 40 lovar både sig själv och sin omgivning med yviga rörelser och stora tal att - "Jag kommer minsann inte att förändras bla bla bla".... Vi hamnar där till slut hela högen. Forts. nästa kapitel...

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLIV, Thailand

2 augusti 2014

84,2 kilo - 84,3 kilo (11 km)

Första vikten är morgonvikten  

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,624

Forts. från förra kapitlet... Jobbmässigt, så slutade jag Lany Fax 1981 som tur var, gillade aldrig det jobbet, gubbsen där var kanongoa så där var inget att klaga på alls, men detta jäkla nasarejobb var helt enkelt kasst. Men 1981 blev vändpunkten, då var jag tillbaka igen efter drygt 2 års bortvaro ifrån den bransch som jag så mycket hade satsat på. Och det gick till på följande sätt.

Brorsan hade en firma ihop med en kollega, och det visade sig att den kollegan snodde pengar ur företaget. Brorsan och jag pratade under en familjemiddag, och vi bestämde oss för att prata mer senare. Vi träffades och bestämde oss för att slänga ut kollegan som snodde pengar, och starta om en firma istället. Sagt och gjort, beställning av alla papper och dokument med det nya företags-namnet Marine Man AB.

Vi arbetade sedan ihop under styva 10 år, fram till 1991, då jag packade ihop min ryggsäck och lämnade för vidare egna äventyr i branschen. Jag öppnade mitt egna företag då, GTG. Men tiden med brorsan var i många stycken mycket rolig måste jag säga. Ja jag kan säga att allting med åren bara blev bättre och bättre, allt i takt med att åren gick och rullade på. ASECO-tiden var ju kanonbra för min del och utvecklande som fasen.

Lany fax var ett kortvarigt nerköp, men sedan tiden med brorsan under dessa 10 år var ännu mer utvecklande för mig.. Och det jag inte kunde om branschen entreprenör-mässigt fick jag lära mig den hårda vägen. Vi hade en tuff tid ihop i början, innan vi  fick ordning på ekonomin, men sedan fick vi Gislaved Däck, och det företaget hade vi nog i runt 6 år tror jag. Och då rättade allt till sig. Men det var det vanliga upplägget förstås. Man fick muta gubbarna så man fick bokningarna. Hela shipping-branschen har ALLTID varit "mut-branschen"..

Alla skeppningscheferna på alla de olika exportföretagen var uppmutade av ohejdad vana, och vi fick alla finna oss i det hela. Myndigheterna jagade som fasen, och fann många bland dom gubbarna. Skeppnings-chefen på Goodyear gjorde t.om. självmord hörde jag. Myndigheterna jagade naturligtvis ävenledes bland shipping-företagen som betalade ut mutorna... Men ofta sköttes det hela snyggt och elegant, och många stålar fann sin väg in i Sverige ifrån utlandet...Så det var oftast hopplöst för myndigheterna att komma någonvart...

Men 1980:talet kom, och med det årtiondet så kändes det lite grand som om utveckling gick åt fel håll på nåt sätt. Utvecklingen gick så att myndigheterna fick mycket bättre instrument att hålla kollen på det ekonomiska. Och det blev ju rent hysteriska jakter på skattesmitare, och myglare, och pengatrollare. Fängelserna var snart proppfulla, och det inrättades "speciella" fängelser för detta ändamål. Tillberga var ju ett av alla dessa fängelser med mestadels ekonomiska "bovar"...

Så våra kunder var ju inga undantag då, vår "kontakt" på ett av de större företagen ville ha 100 dollar för varje container, och under högsäsongen så kunde vi lasta runt 6 st containers varje dag. Denna högsäsong varade runt 4 månader på året, under resten av årets 8 månader, så lastade vi runt 2 container per dag där. Vi pratade alltså om en kille som rakade hem i storleksordningen cirka 560.000:- om året...

Men det bästa i kråksången var att han tog inte en krona ifrån sitt egna företag, pengarna kom ifrån vår egna boknings-kommission, så han stal inte alls ifrån någon... Men detta är mer än 30 år tillbaka i tiden, så det tål nog att pratas om nu.... Men resten av alla dessa livsöden, vill jag nog hålla för mig själv, ty bringa vanära över levande människor med familjer skulle jag aldrig göra.

1991 som sagt var, så tog jag mina "småkunder" och sprang vidare i livet. Jag var nu helt och hållet i en ny fas i livet. Jag hade alltså kommit till "insikt" som jag själv brukade kalla det. Och mycket av min syn på livet fick jag via idrotten, och de livsöden jag såg där. Jag såg alla dessa stollar som jobbade "röva" av sig, och sedan så dog dom som flugor kändes det som. Många av dom sprang in i väggen, och var sedan värdelösa resten av livet.

Jag kommer ihåg att jag plötsligt märkte hos mig, att det hade utvecklats en insikt som sade till mig, att huvudsaken är att man lever hyggligt gött, och att man kan njuta av livet i stort. Och njuta då för mig kunde vara: fredag, som jag hade sett fram emot hela veckan. Vi spelade med mitt lag som jag coachade på Hovåsvallen, vi ledde med 3-0 och vann sedan med med 5-1. Åkte hem, hällde upp en mysig Baccardi-cola, och tittade på travet 22.00 på TV;n. vann 2.525:- på dubbeln.

Telefonen ringde och det var madammen från gården nedanför som jag hade kollat in ett bra tag nu. Hon samlade mod och ringde mig. Vi beslöt att träffas, GENAST, och när jag sedan gick hem vid 02.15 på natten emot lördag, så kände jag bara hur gött livet var, när man kunde känna livet och uppleva livet, och inte bara "susa fram igenom livet". Mina tankar var sådana, och jag blev mer och mer ovillig att jobba ihjäl mig.

Jag jobbade gärna kvällar, lördag eller söndag, det var ju ändå mitt bolag, men jag tog det aldrig för ett arbete, utan det var mitt livsverk, och jag gjorde allting i sakta mak, men ihärdigt och trivdes våldsamt med hela livsstilen. Arbeta, träningar, matcher och möten inom fotbollen. Livet rullade på raskt för mig, och jag TRIVDES stort... Forts. nästa kapitel...

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLIII, Thailand

1 augusti 2014

84,8 kilo - 84,3 kilo  (14 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,601

Forts. från förra kapitlet... Jag hade ju bara fått låna den. Men fan sade jag till Lasse, jag var ju tvungen att ge slipsen, jag ville ju inte gärna göra andra saker med den såta damen... Han fattade det hela till slut, men han släppte inte på flera år snacket om den jäkla slipsen.

Spelningen tog slut framåt midnatt, och där utanför efter nerpackningen av sakerna, så skulle jag och Magnus åka hem till Göteborg igen ihop, och Lasse hoppade av i Falkenberg. Vi delade upp pengarna, och Lasse var genomhygglig och lät mig dela på summan, så jag fick i gage faktiskt hela 4.500:- för de 3 timmarna.... Secket gigg, jag var genomlycklig och stortackade honom förstås...

Nu återgår vi till var vi var. jag flyttade ju upp till Bollebygd, men historien bakom familjen var ju lite rolig, om man nu kan kalla sådana saker för roliga. På ASECO 1974, så ville Bjarne att jag skulle gå på lunch med en kanonkund vi hade nämligen Hofstedt. Den kontakt vi hade där hette Eva. Bjarne sade, ta ut henne, och mata henne med vad du vill. Men håll henne nöjd. OK Inga problem sade jag. Mitt livs första företags-representation. Denna skulle sedan under livet följas av hundratalstals tror jag!

Hon var hungrig, och den hungern stillades inte bara av maten, efterrätten och de 2 groggarna efter maten. Hon var ju i min ålder, och jag märkte förstås vartåt det lutade, hon var görintresserad minst sagt, och frågade ut mig om allt möjligt. Jag fick till slut berätta om musiken, och att vi faktiskt hade spelning den kvällen på White Corner. - "Va roligt tjoar hon till"...

Vi skiljdes åt i alla fall, det var ju fredag, så tillbaka och jobba ikapp de 3 timmarna jag missat, och sedan hem och ladda om, och sedan så drog vi i Anno 73 vidare till White Corner. Vi lyckades faktiskt göra jättebra ifrån oss, och fick nästan inte sluta på hela kvällen. Fina strålkastare lös i nyllet hela tiden, så man såg ju inte ett skit alls ut i lokalen...

Klockan 01.00 så slutade vi i alla fall, och ljuset slogs av, och där stod Eva i egen hög person, hon berättade att hon varit där hela kvällen och sett oss, och att hon hade bakat bullar hemma. Jag vet att det låter andefattigt, och vet inte vad som flög i mig, mer än att de hembakta bullarna var kanongoa, och att styvt 10 månader senare så föddes vår dotter.

Helt kort, augusti 1975 flyttade familjen till Bollebygd, maj 1976 var det slut, och 1 januari 1977 så var radhuset sålt, och jag flyttade ner till Pilegården. Med mig hade jag vår dotter, och jag hade vårdnaden, och samtidigt pågick en hetsig vårdnadstvist emellan oss föräldrar till barnet. Efter 2,5 år så hade jag full vårdnad, och den tråkiga grejen var över.

Jag träffade sedan Ester, och hade nästan 2 fina år med henne, innan det sket sig där också. Jag hade då bott ihop med henne på Nordostpassagen... Jag flyttade tillbaka till Pilegården slutet 1978, och installerade mig underbart där. Jag kände redan ifrån början att Pilegården var platsen för mig. Även om inte själva lägenheten var det, så var Pilegården det.... Jag kände folk på Wallenstam, och jag fick till slut en 3 rummare på 1:an..

Det rullade över på 1979, och det året var grymt både med madammer som kul kompisar, riktigt riktigt roligt... Det mesta funkade, men jag jobbade ju, om ni kommer ihåg, på Lany Fax, så jobbet var skit. men fritiden kanon. Till slut slutet 1979 så träffade jag RoseMarie som jag var ihop med under dryga 4 år.

Vi bodde ihop, i Pilegåren, och när det äventyret var över, så lyckades jag muta en tjej på den nya ägaren till Pilegården, Stena Fastigheter, med att ge en flarra Vodka för varje rum som hon kunde fixa till min nya lägenhet. Jag fick en liten 2 rummare på sjuan, men jag var i alla fall loss, och jag och dottern bodde där under 3 månader.

1981, alltså 2 år tidigare, så hade en kompis Christer, sett att jag var tillbaka i Göteborg igen. Han var med i fotbollen i Askims IK, och han kände ju allt och alla den gubben (Ahlgren hette han). Han hade mött mig en gång i en ungdomsmatch, jag var ju med under alla åren i Hovås IF, och han spelade med i Högsbo AIK. En snabb krabat, men han blev grymme-fet med åldern, så det var svårt att tro, hahaha!! Men en riktigt trevlig kille var det..Dog, tror jag kanske 2006 nån gång....Mycket synd jag gillade honom mycket!!

Christer Ahlgren, såg mig stå i min lägenhet i köket och ropade utifrån gården att - "legolas, du måste bara vara med i Askims IK;, vi behöver ledare och du är ju för gammel för att spela ändå".. OK det kan la jag vara, svarade jag! 32 minuter senare så ringde ungdomsansvarige ifrån Askims IK, och vi gjorde upp om att träffas, och så då ifrån oktober 1981 kom jag med i fotbollen i Askims IK.

Jag måste säga att glädjen med idrotten i klubbformat är rent otroligt, och det räddade mitt humör, mitt sociala liv, och stundtals även min ekonomi när jag väl blivit seniortränare, och fick betalt för allt jobbet man gjorde. Klubben var välskött, och det var en ren otrolig genomströmning av ledare och spelare i den klubben. Med dryga 33 lag i seriespel, så krävdes det ju oftast runt 60 ledare på de lagen, så trycket och letandet efter nya ledare pågick hela tiden.

Det kändes när man gick ner på Billhälls och handlade, som om hela kundkretsen där var engagerade i fotbollen, och så var det nog också stundtals.... Jag gick dit för att bara handla mjölk, och 2 timmar senare styvt kom jag ut igen... SÅ lång tid tog det att handla mjölken och prata med alla kompisar och föräldrar till ungarna, secket härligt liv man hade under alla dom åren...

Man räknade ett tag under 80-90:talet att procentandelen spelare i Askims IK i klasserna, i skolorna som tillhörde Askim var runt 80%, alltså i varje klass... Flicksidan gick också strålande, och klubben hade lag både med flickor och pojkar i ALLA åldrarna under 1980:talet faktiskt!!! Forts. nästa kapitel....

Handskak