Chaiyaphum MDCCCLXXXIII, Thailand
31 augusti 2014
84,4 kilo - 83,1 kilo (36 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 4,512

Fina firrar att fånga här i dypölarna - dessutom käkar dom matbröd......
Att leva med en thai, kan ibland göra en skraj.Stundom hit och stundom
dit, och man kan aldrig vara riktigt säker på vilken väg att gå.
Missförstånden, och det olika tyckandet ifrån 2 olika kulturer gör
livet stundom riktigt svårt att leva. Man tycker om det, men hatar det.
Man står ut med det, men vill helst försvinna... Det är som ett jäkla
gift som man inte vill vara utan, om ni förstår lite grand hur jag
menar.
Om inte, läs följande underbara historia som ni säkert kommer att känna
igen ifrån Era egna fruar, eller ifrån Era egna upplevelser med andra
kulturer. Man märker då i alla fall att de 900 milen mellan Sverige och
Thailand, måste ha varit VÄLDIGT många mil förr i tiden, då ju
kulturerna växte åt så skiljda håll...
Yongyut kom in till mig idag till arbetsrummet och hade följande på
hjärtat. "Darling, you know mama give gold to shop, and shop give mama
15.000 baht. Mama take money to bank and pay Alaam house to bank phut
sa pa (maj.. min kommentar). Now mama want to give gold to me, we go
shop pay back 15.000 baht, and we have 1 bath gold, we can sell for
22.000 baht... We do??"
Yongyut, det är ju inte så himla bra att nyttja din mammas snällhet på
det sättet, och så sade jag det som varje rättrogen svärson skulle säga
i alla lägen, och få vilda applåder för det dessutom.. Vi hämtar ut
guldet, betalar 15.000 baht. Vi säljer sedan guldet för 22.000 baht.
Ger mamma 15.000 baht tillbaka och behåller vinsten på 7.000 baht!!!!
Ja säger Yongyut, och hon log åt min snällhet, och att jag var så snäll
emot svärmodern, hennes morsa, trodde jag i alla fall,,, Så här långt
så är kulturerna precis likadana inga problem! Yongyut lämnade rummet,
och allt var bra... Efter 5 minuter,så ville jag kolla med Yongan när
vi skulle sticka ner på stan och hämta guldet. Jag sade att det är lika
bra att göra detta snabbt, för guldet står i en bra hög kurs nu ju
gentemot när dom pantsatte det i alla fall!!
Vadå säger Yongyut, nu kollar hon lite ilsket på mig plötsligt... och
så kommer kulturchocken fullständigt för mig - "Evlibody have gold...
Lars give wy gold, Dan give wy gold and York give Cat gold, me have
husband not give wy gold, I am in bad luck".... Hon e ju bara så himla
go med sina uttryck, så man blir ju inte ens förbannad....
What? vad det enda som jag kunde säga innan jag fick andan åt mig
igen.... Skall vi inte sälja guldet nu då? Vad hände mellan mitt rum
och stora rummet,,, Du har ju helt ändrat dig.... Nu vill du ha guldet
för du vill ha det på dig och visa upp det...Och nu är jag en "bad man"
plötsligen!! Du tackar nej till 7.000 baht i ren vinst som vi kan ge
till husbetalningen..... Eller handlar det om att ni vill att
guldarmbandet stannar i familjen?
Du får nog berätta med mer öppna kort Yongyut, om jag skall förstå vad
detta handlar om egentligen...Men nu var hon tjej igen, och bara slöt
sig inne som brudar brukar göra... Så där bröts kontakten och strömmen
slogs av.... Skitsamma, gör ingen stor sak av den grejen, om Yongyut
vill släpa omkring på 1 bath guld, istället för att handla med det, och
göra goa pengar, så får det bli så då..
Det är ju egentligen rent otroligt hur dessa thailändare häruppe INTE
nyttjar bankerna. och det är inget kvitto på att dom är dumma i
huvudet, inte alls. Dom har ju blivit lurade och bedragna utav systemet
här i Thailand under många herrans år, så dom litar helt enkelt inte på
bankerna. Och varför skall man? Vi gör ju inte det heller i Sverige
eller andra västländer, det är ju endast p.gr.a. att bankerna måste ha
bankgarantier gentemot sina kunder, som man vågar lägga dit sina surt
förvärvade slantar ju, annars hade det väl blivit madrassen, ungefär
som thai gör då..
Det var inte alls längesedan som En bank slog ihop portarna i Thailand,
och kunderna förlorade alla sina pengar. Det var ju rent skrattretande
tyckte ägarna därnere i Bangkok, och sket i allting bara.. Det händer
än idag tydligen hyggligt ofta, att det försvinner pengar ifrån olika
konton på banken. Banken slår ifrån sig med sina händer och säger bara
- "Men det var inte vi som stal dina pengar, det var vår anställde
Somchai ju"!!!
Banken skickar ut brev, de älskar att skicka ut brev, vi har fått det
flera gånger, de meddelar bara att om vi inte ser till att ha rörelse
på våra pengar på vårt konto, så avslutas kontot. Vad dom då inte
säger, är att dom samtidigt snor pengarna på kontot. Om där finns 700
baht eller 2.500 baht på kontot spelar ingen roll, banken snor dom helt
sonika....Så vi är tvungna att göra insättning eller uttag varje år.
Att ha vanliga bankkonton utan "rörelse" fungerar bara inte. Visst det
finns speciellt låsta konton, men det är en helt annan sak..
Men åter till guldet då, jå thaiarna köper då guld istället för att
spara sina stålar på banken. Bankerna har ju sedan många år
tillräckliga garantier, dom har blivit tvingade till det av
regeringarna här i Thailand, så det är ingen fara för den grejen.
Kunderna får alltid sina stålar tillbaka vid en konkurs.. Men thai
lever kvar i det förflutna, uppskrämda av sina far och morföräldrar. De
köper guld och lägger det hemma i sina hem....
Det måste ju vara rena rama himmelriket för knarkare och inbrottstjuvar
att bryta sig in, och leta guld antar jag. Och jag hoppas verkligen
inte att Yongyut flashar omkring med sitt lilla guld, och visar alla
vad som finns här hemma i "madrassen"!! Det är ju en tunn lina att
balansera på. Dels så vill hon "visa" upp det, och dels så får hon inte
visa upp det....Fan va dumma vissa människor egentligen är,,, fåfänga
och urbota dumma...
Men det är väl det som skiljer oss åt i många kulturer.... Man ser inte
alls med samma ögon, men hur kan dom egentligen göra detta. Deras
skolgång är så enormt begränsad, och deras vidseende utanför den egna
lilla bubblan som dom vuxit upp i, är nästintill noll.. Jag får smila
och spela med, vi har det gött ihop, och hon får köra sitt race,
naturligtvis till en viss gräns...
Jag kommer ju aldrig att tillåta att det byggs upp ett jättelager här
hemma med det skitguldet som thai har härnere, inte för de pengarna som
jag drar in i alla fall. För Er som inte vet det, men här i Thailand,
så har de inte alls samma renhet på guldet som är standard i våra
länder, så man skall vara extremt försiktig i att köpa guld här, och
sedan vara förvissad om att man gjort en jätteaffär... Men vi kör huset
först, och sedan får vi leka "Klondyke" efter det...
Handskak
Chaiyaphum MDCCCLXXXII, Thailand
30 augusti 2014
84,0 kilo -
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 4,523

Min Dahlia är på gång verkligen!!
Min cykel har hittills varit en riktig lyckoträff, tror jag i alla
fall!! Mina cykelturer känns inte alls jobbiga. Förut så kändes det
hårt i benen efter 2 timmars cyklande, och det verkade som om min gamla
cykel helt enkelt var trög. Jag tror också att den var trög och
nedsliten faktiskt. Nu när jag cyklar mina 3-4 mil ungefär, så behöver
jag aldrig stanna ens, och vattnet, alltså min liter som jag tar med
hemifrån, räcker gott och väl, och blir t.om över lite efter 3 mils
cyklande.
Min medelhastighet har nu hastigt och väldigt lustigt gått upp ifrån 15
km/timmen till drygt 21 km/timmen... Det innebär ju i praktiken som ni
förstår, att om jag cyklar i 2 timmar, så kommer jag 1,2 mil längre än
tidigare med den medel-hastigheten. och dessutom på topp av detta, så
känner jag mig inte ens trött.
Igår så körde jag 30 km ganska precis, kom hem och planterade "om"
Yongyuts "lime-träd", som hon fått ”tillstånd” av mig att plantera på
min del av trädgården...Jag måste hålla stenhårt på mina områden,och
jag känner mig som om jag har Gaza-remsan här i trädgården. Yongan är
därute på min del och röjer och planterar, och jag går ut 1 gång per
varannan vecka, och rycker upp hennes planteringar och slänger dom åt
hillvitte.
Hon blir skitsur, men det struntar jag i faktiskt. Vi har ett avtal,
och hon har hela baksidan, där hon kan söla ner den med sina
evinnerliga sallader.... och det är växter växandes där "In
absurdum"...precis överallt... Så baksidan är inte alls snygg längre...
Ser skit ut tyvärr...
Hon försöker att utöka sitt territorium medelst alla upptänkliga
metoder när jag konfronterar henne, hon kör med kvinnostilen - "Oj det
visste jag inte" eller - "Oj det tänkte jag inte på".... Ibland så kör
hon direkt-konfrontation och säger - "Du skall inte bestämma
allting hela tiden, det är mitt hem också"....
Och det sista hon kör är ju den lika berömda liparstilen - "You make me
sad, I am no good for you,, you like to change wife"?? Mitt svar nu
efter dessa 6 år är bara helt kort - "yes darling"..... Sedan flabbar
vi ihop, och hon får backa undan med sina jäkla växter som hon vill
importera till min fina trädgårds-avdelning!!
Igår efter cykelturen, så omplanterade jag alltså Lime-trådet, ett sött
ungträd, som max får bli 2 meter högt, maximalt alltså.... Och kommer
att bli beskuret av MIG!!! Yongyut hade fått en snygg rund ring av
tegelstenar där hon kunde plantera trädet, och tror ni att hon
planterade i mitten av ringen, så det såg snyggt ut estetiskt??? Nä
fan, hon tryckte ut trädet emot ena kanten, det såg skitfult och
löjligt ut..... Men jag ändrade det när hon var hos sin morsa, så slapp
man det tjötet.
Och till sist så var jag tvungen att se om jag kunde rädda min Dahlia
där ute i trädgården. Den tog ju sig bra rapporterade jag tidigare, men
nu har det regnat som fasen och på topp av det så har Yongyut vattnat
varenda dag som en tokig.... Så Dahlian började att sloka och tappa
sina blad och såg faktiskt röten ut..
Jag grävde upp lökarna försiktigt, och dom var helsura av vatten. Jag
planterade dom nu i en kruka, och satte krukan under tak som skydd emot
regn och för mycket sol..... hoppas det nu tar sig bara.... Tillägg:
Efter bara 10 dagars skötsel av Yongan, så ser Dahlian numera ut på
detta sätt, se fotot..
Alla min frön som jag fortfarande INTE har planterat vågar jag inte
sätta nu, det är alldeles för blött, men i december när "kylan" kommer,
så skall dom i jord, kanske att jag förgror dom i kruka för säkerhets
skull först, det är nog vettigast tror jag!!
I alla fall cykeln, den är enormt mycket bättre än den gamla, märket på
cykeln är ju "Merida", och det sägs att det skall vara en bra cykel. I
alla fall så finns det delar att få tag till den ganska lätt,och
dessutom en specialist som kan laga den utan problem. Nu igår, så
berättade han att om jag ville ha "service" på cykeln och få den
uppoljad och fin, så skulle jag komma till honom, så skulle hans
anställde fixa det för 100 baht, och cykeln blir som ny.... Det
erbjudandet tar jag rätt av på studs, skitbra ju......23:- för
service.. härliga tider!!
Ett litet "problem" om man nu får kalla det för problem, är att det
kanske går lite "för" enkelt och smärtfritt att cykla nu. Förut när jag
körde 3 mil, så måste jag köpa vatten på vägen, och också vila rumpan
och benen lite grand, och när jag kommer hem, så är man sleten som den
åldring man är...
NU dock, så kör jag i ett snabbt tempo precis hela tiden. Jag kommer
hem snabbare nu, och jag jobbar inte bort lika många kalorier trots att
jag cyklar lika långt, så DET kanske inte är så bra. Men å andra sidan
så är nöjet MYCKET större nu att cykla, och avstånden avskräcker mig
inte alls nu, tvärtom faktiskt!!

Langsaht säljes från bil på marknad
Jag sitter nu vid datan och hör en av alla dessa högtalare, och det
enda som jag hör konstant hela tiden är ”yip baht”, ”yip baht” och lite
Isaan-ord där emellan. Jag ledsnar efter ett tag, tar cykeln och cyklar
bort några hundra meter, och där står en överbyggd pick up med 2 stora
högtalare, och när jag kommer närmare så kan jag se att dom säljer
dessa runda frukter som är så himla goa. På Yongyuts språk så heter dom
”Langsaht” vet jag.. Se fotot här ovan.

Så här växer Langsaht
Hem igen och hämta stålar, för så stora och därmed så goa kan jag
bara inte vara utan. Kommer tillbaka, och dom säljer 5 kilo för 100
baht.. Men jag vill bara ha 2 kilo, och beställer det. 1 kilo till oss
och 1 kilo till Yongyuts morsa. Killen tar 20 baht i betalt per
kilo..... Men va sjutton tänker jag, är det inte dyrare om man köper
mindre än 5 kilo??? Inte det! Vad är då vitsen med att ha en skylt med
5 kilo = 100 baht, är det för att locka folk ,som inte kan räkna ut att
5 x20 är lika med 100 tro???
Handskak
Chaiyaphum MDCCCLXXXI, Thailand
29 augusti 2014
84,6 kilo - 83,7 kilo (36 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 4,524

1 miljon olika färger ryms här
I spegeln - Eller i huvudet på en thai
Tankarna flöt på bra som vanligt, och innan jag kom upp ur sängen, så
hasade jag ner i mental koma igen. Jag såg framför mig som den
självklaraste sak i världen hur en thai pratade med sig själv medans
han stod och tittade sig i spegeln. Hans ord var inte så svåra att
förklara, och jag förstod vad han menade faktiskt intill minsta tanke.
Han började mässa - "jag gillar inte falang, falang är ett underllgt
djur, vad gör falang i Thailand egentligen. Falang gillar inte
Thailand, falang gillar inte Thailands mat, och falang gillar inte våra
traditioner. Falang kommer hit och är rädda för precis allting som dom
stöter på, och istället för att lära sig, så springer dom ner till
Papaya och gömmer sig bland sina egna.

Mjölktänder med vuxentänder ovan, färdiga när naturen kallar!
Jag har hört så många gånger nu, fortsatte mannen i spegeln, att falang
klagarp å att språket är så svårt, därför att det är så svårt att
uttala. Många falang klagar på att samma ord kan betyda så mycket olika
saker, men ordet stavas exakt lika och låter exakt lika. Falang är både
blind och okunnig. De ord som låter lika, låter inte alls lika. Orden
skall uttalas uppåt eller neråt eller mitt emellan, och vi thai vi hör
direkt ty det är vårt språk! Falang är språkdöv!!
Vadå svårt, kolla in dessa språkförbistringar ifrån
falangland....Falang från Sverige säger – "klart man kan"!! - "jag är
en man"!! - "Borsta nu hästens man"!!.... Falangen ifrån England kan
skriva - "I come from Tellus", och han kan säga - "I wish you could
tell us"!! Falang är ett lustigt släkte, är detta enkelt? Är det bättre
än thailändska språket? Jag tror falang helt enkelt är för gammal för
att lära bara... Se på alla thaidamer som åker till Sverige, dom lär
sig snabbt och enkelt svenska språket.
Falangs matvanor är också konstiga. Han kommer till vårt land, och hela
hans existens är ett enda stort klagande och gnällande över dålig smak,
och äcklig lukt, när han pratar om vår kära mat ifrån Thailand. Samma
falang som klagar på thailändska språket, och säger att de jättesmå
skillnader som finns i språket enbart är löjliga, uppfinn nya ord
istället för att vela med millimeter-snäva uttal som ingen utlänning
klarar av, säger han...
Och detta kommer ifrån falang som dom gånger han inte är onykter
briljerar med variationer i smakerna från hans miljoner maträtter. Här
finns inga rejäla doningar i form av den helt fullt och fast igenkända
chillin. Nä här tar man en "nypa" av ditten, och kanske en liten
"fingernagel" av datten, för att förhöja smaken på maträtten. falang
vrider sig av glädje när när han lägger i 2 små korn av rosemarin....
Något som en thai inte alls ens känner skillnad av....
Nä thai vill ha rejäla saker som 5 st chilli i maten, och han vill ha
kryddor från träd, stjälkar, och blommor. saker som gör att maträtten
river i mun,svalg och mage, och skiten blir som en explosiv massa som
lämnar kroppen. DÅ snackar vi maträtter.... falang är underliga....
falang kan bara se om trädet "rasar" i backen, men falang kan aldrig se
om trädet "böjer" sig i vinden... Falang kan inte tyda kroppsspråk
ifrån Thailand, falang kan bara se skillnad på en käftsmäll och en
smekning, ingenting där emellan.
De räddaste typerna bland falang sitter nere i turiststäderna och jagar
upp varandra och sprider strunt om sina egna s.k. erfarenheter... Dessa
falang som har ögon men kan inte se, som har öron, men kan inte höra,
och har en mun men kan inte prata. Dessa typer sprider sin propaganda,
och förstör för alla andra...
Vi thai är så trötta på att höra hur dessa falang vitt och brett talar
om för alla de andra som orkar lyssna, hur thaidamen lurade av honom
alla hans pengar... Hur hon lurade av honom hans hus, och hur lurade av
honom hans mark, och hans bil, och hans plånbok...

Visst kan naturen själv tillverka perfekta kuber, eller hur?
Dessa falang som inte har någonting i livet mer än materiella saker,
dessa falang som mäter sin egna förmåga efter hur tjock plånboken är,
inte efter vad som finns inne i skallen på dom, och absolut inte i hur
generösa som människor dom kan vara...Jag är så innerligt trött på
dessa falang som nyttjar och utnyttjar thai så mycket dom orkar... Och
sedan inte har nåt själva att erbjuda tillbaka...Jo klagomål då, alltid
dessa klagomål...
Men thai har säkert fel allihopa. Falang är säkert ett lyckligt släkte,
med sina lyckliga familjer, med sina lyckliga traditioner, som dom
aldrig slåss över, och med sina religioner som dom alltid är överens om
sinsemellan...Det är bara thai som dör av sjukdomar, falang lever länge
länge, och har ingen cancer, och inga andra sjukdomar att tala om, bara
thai har dom. falang lever ett bra liv, speciellt när dom blir äldre...
Falang slipper ju att bli omhändertagna av de yngre, och de slipper ha
alla dessa yngre springande runt bena på dom, irriterande som bara den.
Nä falang vill dö ensamma och gamla, och helst vill dom dö sittande i
en bar nere i en thailändsk turistort, och ramla av barstolen där. Det
är den dröm som många när bland falang... DET är bra det, men thais
vägar är dåliga....
Yongyut vräkte plötsligt upp sovrumsdörren och förstörde fullständigt
denna fantastiska upplevelse. Jag kunde ju fatta thailändska. OK, så nu
tillbaka till ruta 1 igen då, kan ingen thai, gillar ingen thaimat, och
finner thaitraditioner vara långsamma, tröttande, och oftast enbart
vidskepelse....
Handskak
Chaiyaphum MDCCCLXXX (1.880), Thailand
28 augusti 2014
85,2 kilo - 83,9 kilo (33 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 4,530

Min nya cykel - lite dyrare (12.000 baht). Men nog väl värd de extra pengarna!
Forts. från förra kapitlet... OK, sade han, jag satt där, gick sedan
och köpte druvor hos världens sniknaste kärring som sålde där ute på
gatan... Hon tog 55 baht (SEK: 12:-) per kilo, vilket jag tycker inte
låter så himla billigt. Hon vägde så noga, och lade på 4 (4st!!!!)
druvor för mycket så det gick över 1 kilo med 0,0002% eller nåt sånt..
Hon räknade ner mot vågen och tog bort dessa 4 druvor... Jag snäste
till henne faktiskt - "snåååålis", jag sade det på thai förstås, - "
thai Kheenioo".. Hon tyckte det var skitkul, och såg inte alls att det
var allvarligt menat.... Men skitsamma, det var nog cykeln egentligen
som man var sur på...
Jag gick tillbaka till cykelkillen, lade påsen med 1 kilo druvor, och
sade att det var till hans fru...Han blev jätteglad förstås, och reste
på röva och kom ut till min cykel, och började att jobba med den... Jag
försökte ett kort tag att förklara för honom, att det inte är bra att
lova kunder saker och ting, och sedan bara skita i det!!
Han fattade absolut ingenting, och brydde sig inte ett dyft... Jag lade
ner det förstås... Jag tror ändå att någon liten fem-bahtare slank ner
i hjärnan på honom, eftersom jag ju tvingade honom att uppfylla sitt
löfte gentemot mig..

Nya cykelshopen ifrån insidan..
Service och thailändare, någon som tycker som jag här? Jag känner i de
flesta av livets skeden härnere i Thailand, att varje rättrogen
thailändare på något sätt INTE sätter samband emellan 2 saker och att
tjäna mer pengar. De 2 saker jag tänker på är då i första hand: Service
gentemot kunderna, OCH promota sina affärer....Det verkar som om det är
stendött där måste jag säga..
Servicekänslan här där jag bor får inte, och den skall inte, överstiga
svettnings-punkten, eller om det är arbets-orken. Man är på restaurant,
och många gånger så tittar personalen, och skiter fullständigt i att ge
den service som vi är vana vid i alla fall. Däremot så passar dom upp
bra på kunderna, när det gäller det lilla bordet på långsidan bordet,
där man har ölen och annan dricka, det handlar då mer om att ”pusha”
sprit och öl på kunderna för att ge mer inkomster.

Yes Jacky bikes shop är namnet utefter Bang Khwaoo-road
Dom fyller på konstant i våra glas, och det är ju där som dom kan tjäna
pengar, restauranten alltså. Så det handlar absolut inte om service i
den andemeningen... Hade dom varit lika snabba med att byta tallrikar
eller glas eller hålla rent på bordet, så hade man ju kunnat kalla DET
för service, för det tjänar man ju inga synliga pengar på.
Eller när restauranten tabbar sig, och missar grovt i sitt arbete
gentemot kunderna. Det finns absolut noll vilja att erkänna misstagen,
och det finns absolut noll vilja att ersätta kunderna på något sätt. Ni
kommer ihåg Dan, som fick vänta i upp emot 1 timme, och när maten kom
in så var det fel mat.....
Trots att jag påpekade grejen redan den kvällen, och sdan åkte dit och
stämde av, och påpekade snällt en gång till, och t.om sade att vi
kommer tillbaka, ersätt killen med något om det så bara är en kopp
kaffe, men gör något... Nicka och le, och innerst inne hoppas på att
jag skall försvinna.....DET är dom bra på!!
Nä servicekänsla har dom bara inte. De uppför sig, och ler så länge som
dom vet att dom tjänar direkta pengar.... Det andra att dom är kass på
att promota sina affärer... Ja det finns ju massor av saker att nämna,
men jag kan ju starta med alla dessa vägkrogar då... De kommer en
morgon, och ofta så stannar dom där nån vecka, och går det skitbra
kanske 3 veckor. och en morgon är dom borta... Man finner sedan samma
människor i andra änden av Chaiyaphum, och står där vid vägkanten och
säljer samma mat....
Istället för att sätta upp skyltar med text på, och göra reklam
förstället, se till att det sprider sig, och verkligen få ut att
stället har kanonmat, och VAR NÅGONSTANS som befinner sig på
världskartan, så att folk hittar dit... Och på så sätt skaffa sig lite
fasta trogna kunder. Det verkar som om dom enbart litar på Buddah,
turen att det skall komma männniskor passerandes och stanna, och köpa
deras mat... organisation och planering, hallå välkommen...
Jag har så enormt många exempel att ge Er, men orkar inte mer. Se på
Lakeside, namnet har gått som en löpeld mun till mun här i
Chaiyaphum-området, och dom kör ett PR-race via facebook, där dom
fotograferar varenda kväll, och tar med kvällens kunder, och sedan
publicerar dom fotona på facebook. Det fungerar charmant, och alla är
nöjda, och alla i Chaiyaphum vet var detta stället ligger...
I tillägg till detta så finns det skyltar uppsatta runt infarterna till
stället, så man kan se namnet, och sedan komma ihåg var det låg, och
man blir ständigt påmind om dess existens... Så det finns thai som
förstår sammanhanget med promota, men undrar om det finns någon thai
som förstår service...Ingen alls verkar följa det goda exemplet som
Lakeside ger de andra restauranterna i Chaiyaphum...Ingen....
Handskak
Chaiyaphum MDCCCLXXIX, Thailand
27 augusti 2014
85,9 kilo - (0 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 4, 559

I brist på Charlton Heston, så kommer här Tonu Curtis...
Forts, från förra kapitlet.... När man var typ i 7-10 årsåldern så var
det stort att samla på filmstjärnor kommer jag ihåg. Också här så
gällde det att valsa runt på nya jaktmarker, och hitta nya offer man
inte träffat förr som ville "byta" filmstjärnor med en själv. Drömmen
var att träffa ”den där tjejen” som gillade att samla på
tjej-filmstjärnor.
Doris Day var så stor, så det fanns alldeles för många bilder av henne.
Men i alla fall dessa tjejer hade i sina samlingar Charlton Heston
utklädd till indian, och satt på en vit häst. Det var DEN bilden vi
alla ville åt, så många som möjligt, den var superovanlig också.

Charlton Heston tyvärr ej som Indian...
Tjejerna om man hade otur, krävde hutlösa växlingskurser på den
indianbilden. Hon sket ju i den fullständigt, men hon kunde byta till
sig tjejfilmstjärnor. Jag kommer ännu idag ihåg det värsta jag råkade
ut för. Det var en tjej borta på lekplatsen vid Mellanvågsgatan. Hon
hade Charlon Heston på den vita hästen som stolt indian.
Mitt blod rusade upp i skallen på mig, men man fick absolut inget visa.
Jag bläddrade i hennes bilder, och tog undan några som jag egentligen
sket i, och som av en tillfällighet, så lade jag Charlon Heston i
byteshögen också....

Dåtidens utan tvekan snyggaste brud....
Aha skrek hon till.... Jag VISSTE DET!! Du vill ha indianen...Min bror
sa att alla killar vill ha den.... fan också tänkte jag. OK, ja jag
vill gärna byta till mig det kortet om det går.... Hur mycket får jag
frågade hon?? Jag hade en jättehög med Doris Day i bakficken, jag
kallade den för skithögen, dels för att den låg närmast rumpan, och
dels för att Doris Day var fullständigt värdelöst tråkigt att samla
på för oss killar.
Jag ger dig 15st Doris Day för det kortet sade jag, och då är jag
görsnäll.... Nänänänänä.. skrattade hon, min bror sa att jag skulle ha
minst 25 st.... OK sade jag....MEN du fortsatte hon, verkar ju gärna
vilja ha bilden, så då skall jag inte sälja den till Krille då? Jag
vände mig om, och där stod en kille i brillor och log....30 Doris Day
sade han...... Men va fan.......
Jag hade ganska många med mig, och jag satte allt på ett kort, kanske
dumt, men jag måste bara ha Chalton Heston. Jag tog skithögen från
bakficken och började räkna, och slutade inte förrän alla 50st låg
där.... Du får alla dessa, har inga mer och såg ledsen ut.... Tjejen
tittade på mig precis som när man rensar fisk, och allt är klart och
man slänger kadavret som är över i sopebingen.... OK det är ditt....

Denna dam var ju enbart "fylle" i vår hög av filmstjärnor..
Jag var kanonglad när jag kom hem... Men nu hade jag inte en endaste
Doris day att byta med, och plötsligt fick jag börja byta med lite
viktigare kort som Robin Hood, och Johnny Weismuller, som Tarzan, och
det sved ju som fan i skinnet de bytena...Detta var lite småskrap på
ytan av alla mina barndomsminnen. Fasen det är ju kul ju, tänk ändå
vilka oskyldiga tider det var på nåt sätt.
Jag menar, busarna hade mask på sig, och mörka solglasögon och håriga
armar. Och så var dom alltid mörkhåriga. De snälla var mer ljushylta,
ljusa fina kläder och var välrakade... Ja livet var enkelt...
Fortsättning i minneshärvan kommer i ett senare skede kanske... Nu till
Thailand igen, och lite mer nyliga händelser.
Idag är det den 2 augusti 2014, och idag var jag och hämtade min nya
beställda mountain-bike. Min gamla var nog helt uttjänt nu kändes det
som. Det började med att jag var igår i affären, och skulle byta
bromsbelägg på gamla hojjen. Det visade sig att man får byta hela
satsen... Det är ju på det sättet nu för tiden, även med bilar... Det
skulle bli svindyrt, och jag känner att en del saker glappar och hänger
liksom på lösen på min gamla nuvarande cykel.
Killen i den nya goa affären som vi (åter)-hittat, han berättade igår
när vi var där och beställde cykeln, att han kunde sälja oss en
kanoncykel för 10.900 baht, och sedan i takt med vad vi ville lägga
till i detaljer och delar på cykeln, så skulle den kosta maximalt
12.000 baht... Klart, det ingick ju inte sadel, och inte skärmar plus
lite till, så 12.000 fick det bli....
Han meddelade mig mycket fint, och i bästa falang-stil, att jag var
välkommen imorgon (alltså idag), och hämta cykeln, den skulle vara klar
för leverans till mig, och då skulle allt finnas på plats ävenledes min
cykel-dator. Kom kl. 12.00 sade han när jag frågade vilken tid som
skulle passa honom. OK jag åkte dit idag då, och för säkerhets skull så
kom jag dit en halvtimme för sent (kl. 12.30), för att ge honom tid.
Jag kom dit då 12.30, bara för att finna att han har satt dit 2 st
skärmar och en sadel, och absolut inget mer. Han berättade sedan för
mig att cykeldatorn och handtagen och det andra, skulle han kunna göra
imorgon.....Efter lite att jag pressade honom, så fanns det absolut
inget "imorgon" i hans värld, han ljög bara rent ut.....
NU i hans värld så existerade bara lunch och Som Tam. Han sket
fullständigt i mig och sina egna löften. Killen sade sedan att han inte
jobbade i morgon, utan öppnade igen på måndag... Men sade jag till
honom, man vill ju inte göra sig helt omöjlig här i Thailand...Håll
lugnet för fan, vad det enda jag tänkte i min hjärna...
Jag sade till honom att - "Ja jag skall vänta, men du skall veta att
jag väntat hela förmiddagen på att klockan skall bli 12.00 så jag kan
få min cykel som jag redan lagt handpenning på"!! och
fortsatte... - "Jag väntar, och så går du in och käkar Som Tam i
15 minuter, och sedan fixar du sakerna som du lovade mig, idag vill jag
ha cykeln". Forts. nästa kapitel...
Handskak
Chaiyaphum MDCCCLXXVIII, Thailand
26 augusti 2014
84,7 kilo - (0 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 4,552

Min första skola Järnbrottsskolan vid Frölunda smedja
Forts. från förra kapitlet. En annan kille som jag lekte med under 2
sommarlov, bodde i det största huset i Anneberg på gamla Mölndalsvägen,
nästan granne med den stora lärarhögskolan i Mölndal. Det var spännande
att cykla så himla långt bort när man var så liten. Jag kommer ihåg att
jag var 8-9 och 9-10 år gammal när jag cyklade de 6 km bort till honom.
Hans namn, inte en susning faktiskt. Han försvann bort ifrån min
horisont när vi bytte skola efter 3.e klass...
Så jag hade görtråkigt i alla fall under några sommarlov, där man inte
ens hade Anneberg eller Ralf att tillgå...Men det var nog då som man
fick "lära sig" att fungera ensam, att kunna hantera "stressen" av att
vara ensam... Jag har haft oändlig glädje av detta i hela mitt liv. Men
livet var mycket en idyll kan man säga på den tiden. Ondskan hade inte
så mycket slagit rot i samhället där vi bodde i alla fall.
Den ondaste i vårt tycke var den mest spännande av alla, och det var
Arne Lindström som bodde längre ner på gatan. Han var nog runt 5-6 år
äldre än mig. Han hade en kompis som bodde på Rymdvågsgatan som
kallades "Vala", och dom gjorde tydligen jävulskap ihop. Arne Lindström
var en farligt trevlig typ, och ihop med honom sög jag i mig min livs
första cigg. Märket var Robin Hood, och det smakade för jävligt. Jag
spydde inte som jag kommer ihåg, men mådde pyton gjorde jag.. Men jag
var stolt att jag hade rökt och fått det "gjort" s.a.s.

Utsikt ifrån Prärien, alltså berget vid sidan av Järnbrottsskolan
Arne Lindströms karriär avslutades mindre lustigt för hans del med att
han åkte i kurran, och lyckades där med konststycket med att hänga sig
där. Han blev väl 18 år tror jag!! Hans exempel användes nog inte bara
av min mamma där på gatan i avskräckande syfte tror jag.... Arne
Lindström blev en legendar nästan, vars namn alla kom ihåg trots att
han egentligen var för gammal, och aldrig lekte med någon av dom i min
åldersgrupp i alla fall.
En annan "kille" som också blev ihågkommen genom sitt smeknamn "Lotta",
glömmer man heller aldrig. Jag t.om skrev en låt (instrumental) om
henom senare i livet. Så som jag kommer ihåg henom var i alla fall.
Mamman var den i särklass snyggaste mamman av alla mammor i hela vår
klass, ja i alla de 3 klasserna som gick i gamla Järnbrottsskolan. Dom
bodde på lägenhetshuset (Antenngatan), som ligger direkt bakom affären
(DubbeljoBengtsson).
Dom bodde där i de år som jag tänker på. Lotta var alltid lite udda,
men vi var ju i den åldern när fördomar, och negativt kollande på andra
människor inte riktigt hade tagit fart ännu. Lotta kom ut periodvis
bara, och var med och lekte. Men var en väldigt spröd varelse, och
ville aldrig bygga hydda och aldrig idrotta. Så det blev nog mycket
innestittande för Lotta. Och då var han ju också ganska mesig i kroppen.

Småvillorna sett från påskelden kanske?
Vi fattade inte mycket vi grabbar i alla fall. Skolan gick vidare, och
vi hamnade på andra skolor. Jag uppe i nya Järnbrottsskolan, och Lotta
åkte in till stan till Nordhem tror jag!!! När vi var tonåringar,
kommer inte ihåg året, så fick vi höra att han också hade tagit livet
av sig, och mamman flyttade blixtsnabbt ifrån Järnbrott, och ingen av
oss har sett henne sedan dess.
Men Lotta var avvikande, hon var homosexuell tyvärr, och fick nog lida
för det, kanske mest i sitt egna inre, för jag vet i alla fall ingen av
oss andra sade nåt någonsin... Men kanske att skiten och terrorn
började för Lotta inne på skolan i stan. Där var det nog enormt mycket
tuffare att vara elev tror jag i alla fall.. Det är grymt livet
stundtals, och konstigt nog när jag hörde detta om hennes självmord, så
blev jag enormt sorgsen inne i hjärtat.
Jag blandar och ger med orden vad det gäller henne och henom, och han
och hon. Lotta var allt detta plus lite till. Men hon var absolut ingen
ladyboy eller någon någon annan varelse fångad i sin kropp. Hon var
bara en hederlig homosexuell människa....Hon fick aldrig chansen till
ett vuxet liv tyvärr, men mamman gav honom chansen i alla fall, att få
en bra uppväxt med oss grabbar, som aldrig gjorde nåt ont i det
hänseendet.
När jag tänker då på dessa två självmord, så kommer jag naturligtvis
också att tänka på den tredje avvikande killen i Järnbrott bland oss
killar i området. Där fanns ju många fler ungar, ty gatorna var ju
ganska många, och varje gata hade ju sitt lilla gäng.
Markvågsgatan/Bandfiltersgatan, lekte ihop, Rymdvåg/Bandfilter lekte
ihop. Och där fanns Kortvågsgatan, Mellanvågsgatan, Långvågsgatan och
Våglängdsgatan.
Alla gatorna hade dessutom lekplatser, och det var egna små
barnsamhällen på alla dessa gator. Det var väl först när man var 10-12
år gammal som man gjorde utflykter till de andra gatorna i detta enorma
villaområde, och då var det framför allt "Potta kula" som gällde. Man
hade med sig alltid en tygpåse med sina "bästa" kulor, och man var
ständigt på jakt efter att potta hem mer och mer pottekulor. Pyramiden
var ju den gängse uppställningen som man skulle träffa.
Hade man tur så var där tjejer som pottade, de var ju värdelösa
förstås, och oftast var det grabbarna som hade de största tygpåsarna
med pottekulor. Jag vill inte säga att jag vann enorma mängder, för jag
torskade också många gånger. Kanske att det gick jämnt ut, eller ärligt
talat, jag tror att jag torskade i det långa loppet...Men det var
utmaningar varenda dag efter skolan kommer jag ihåg. Detta måste väl
vara precis det som revolvermännen i vilda västern upplevde. De
utmanade varandra hejdlöst!! Forts. nästa kapitel...
Handskak
Chaiyaphum MDCCCLXXVII, Thailand
25 augusti 2014
84,6 kilo - 83,9 kilo (30 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 4,570

Isbanan utefter Våglängdsgatan 1966 ungefär- Sedan 70;talet ett dagis där istället....
Forts. från förra kapitlet... Den stora "hölan" var grustagets riktiga
höla... Jag tror att den var runt 300 meter i diameter, så det var
riktigt stort. Vi kunde aldrig mäta djupet, men alla våra långa 3-4
meters störar vi hade, för att kunna driva våra flottar framåt utefter
kanterna, försvann djupt ner i vattnet, så fort vi kom lite utanför
kanterna... Vid de tillfällena fick vi vackert sitta kvar lugnt på
flotten tills den drev över till andra sidan, och det tog ibland 1
timme, och ibland ännu mer i den stillastående vinden nere i
grustaget....
Men här fanns ytterligt stora fiskar, som antagligen måste ha
inplanterats där... Vi älskade att fiska där, och morsan visste ju inte
varifrån fisken kom, så vi ljög och sa att den kommit ifrån Sisjön. Men
hon tyckte inte om sötvattensfisk som hon sade, det skulle vara Torsk
Makrill eller Vitling....Det var många gånger som jag åkte till
Sannhöla själv, men då stannade jag inte till vid stora vattenhålet.
I nederdelen så ser ni dagis som ersatte isbanan på förra fotot, och på
de övre delen så ligger fortfarande gräsmattan kvar av vår
fotbollsplan, där t.om. Järnbrotts IF tränade i äldre tider.... Fotot
kan nog inte vara mer än 10 år gammalt tror jag!!
Alldeles bredvid där låg det som vi kallade kärret. Till skillnad ifrån
detta enorma sandtag eller grustag, det var säkert 1 km stort i omkrets
totalt sett. Så fanns där också ett stort område, där det var alldeles
vildvuxet med gräs och träd och enormt mycket djurliv som fåglar, och
alla amfibier och fiskar, ty där låg det grannaste kärr man kunde tänka
sig. Man fick liksom Edens lustgårds-känsla bara genom att vara där och
titta på det, verkligen rogivande även för en ungdom som jag var då!!
Men allting gick ut på att vara utomhus då på den tiden, man fick helt
enkelt inte vara inne om vädret tillät utomhuslekar... Och det var lika
för alla, så ingen ville ju vara inne när man visste att alla de andra
var ute. En dag kom vi gående, jag vet inte om det var jag och Rustan
G, eller jag och Anders F, eller kanske rent av alla 3 av oss. Vi blev
stoppade av "gubben" Frick... Han var en självutnämnd polis i området,
och alla vi barn bara tyckte illa om den typen.
Han tog fanimej ifrån oss våra pilbågar och pilar och spjut. Det hade
aldrig hänt några olyckor, aldrig, inte ens incidenter, och ändå nöp
han dom av oss. Vi vågade inget göra eller ens säga. Men när han
började vela och skulle ta våra knivar, ja då stack vi därifrån, och
stannade INTE trots att fanskapet ropade efter oss. Jag är 100% att han
talade med min farsa, trädgårdsmästaren för dom hade kontakt, men pappa
sade aldrig nåt till mig i alla fall.

Detta är början av Gnistgatan, alldeles ovanför villorna och Markvåg
där jag bodde.. Vi åkte kälke ner här, och den backen var görlång
tyckte vi. Till höger 100 meter upp på fotot så låg den gamla
ursprungliga dansbanan.... Jag var 2 år gammal här vid denna tiden....
Att försöka att plocka knivarna av oss ungar dög bara inte... Vi bar
kniv alltifrån vi kunde gå där i Järnbrott, och ingen jävla barnlös
gubbfjant skulle ändra på det.. Tänk vilken skillnad det var då på den
tiden och nu. Tänk vilket ansvar vi barn ändå hade, och vilken
annorlunda uppfostran vi fick, om man jämför med den jämmerdal som är
nu. Jag vet inte om "velour-stilen" ifrån 70:talet var det som
förstörde uppfostran på de flesta ungar, och gjorde dom så annorlunda..
Ingen aning!!
Men vi täljde direkt nya pilbågar, täljde nya pilar och täljde nya
spjut, vi ville inte förändra våra liv. Och vapen måste man ju ha, om
man skulle hålla till i skogen och "jaga", hahaha!! Påsken närmade sig
med ilfart, vintern den kalla fan var över, och man väntade på april,
med den berömda påskbrasan i Järnbrott. Den blev mer och mer känd under
åren faktiskt. Vi fick stränga order av våra föräldrar att absolut inte
fälla träd eller buskar ifrån skogen, det skulle enbart vara sopor och
gamla möbler inget annat.
Men påskhysterin spred sig bland oss grabbar ju närmare man kom
påskafton. Och alltid på påskafton på förmiddag, middag och eftermiddag
så lyckades vi fälla ett träd, och såga det i bitar som vi dumpade inne
i den nu enorma "påskfyren" som vi ju allmänt kallade den!! På
kvällen så väntade alla andäktigt på gubbfan Frick som stod för
tändvätskan och tändstickorna, och han tände högtidligt på
påskfyren.....
Vi hade, utan hans vetskap ett par gånger redan knött långt in i
påskbrasan flera glasflaskor, vi tog bort etiketterna från flaskorna,
med T-sprit, så när brasan tog sig, så plötsligt blev det ena grymma
eldslågor, och folk fick backa kanske 10 meter till. Gubbfan Frick
fattade aldrig vad som hände förrän flera år efteråt när vi var
enfaldiga nog att knö in stora rejäla smällare i påskfyren... Dom
smällarna hördes säkert till Riksdagshuset i Stockholm.
Min farsa var där då när det hände, och han förstod nog att jag kanske
hade ett finger med i det hela... Han höll tal till flera av grannarna
där, och vi fann det nog vara vettigast att sluta medans man låg på
plus!!! Men det var fina tider, med fina människor kändes det som.
Sedan kommer jag ihåg flera av somrarna, eller skall man säga
sommarloven, när man var runt 7-11 år gammal. Plötsligt blev det
soperent på ungar under halva juni och hela juli månad.
Den nya tiden hade slagit in, och folk hade fått korn på att det var
käckt att åka bort under juli-semestern. Och flera skaffade sig
faktiskt sommarboende på annan ort. Billie Persson stack iväg till
Malmön, Anders Fagerberg, dom hade ett ställe uppe i Skogen i Floda,
där jag för övrigt fick se VM-finalen i fotboll mellan
Sverige-Brasilien. Brassarna vann med 5-2, men en härlig match tycke
alla som var stolta över att komma till final...Det var väl sista
gången som vi någonsin kommer att komma till final i en
fotbollsturnering av den digniteten..
Grabbarna försvann i alla fall, och man tydde sig till dom som man
annars kanske inte lekte så mycket med. Nu plötsligt hade man kompisar
långt borta. Jag lekte mycket under sommarloven med Ralf Sandberg, och
vi hade skitkul, varför han inte var med annars och lekte visste jag
aldrig. Man levde i snabba tider då, så man forskade inte så himla
mycket. Forts. nästa kapitel....
Handskak
Chaiyaphum MDCCCLXXVI, Thailand
24 augusti 2014
83,7 kilo - 83,5 kilo (26 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 4,559

Teatern bortanför Graaf´s hus och nedanför plaskedammen
Jag fick in en kommentar ifrån en kompis och läsare, Anders Danielsson.
Han beskrev leken ”krig” enligt följande. ”På en slät jordyta, så var
man 4 st spelare som drog upp en 2x2m kvadrat och delade den i 4 delar.
Sedan kastade man stående i sin egen ruta en kniv som ställde sig i
någon motspelares ruta, och drog i knivens riktning ett streck till din
egen ruta och snodde då en del av hans mark.
Den som förlorat så mycket mark att han inte kunde stå i det som fanns
kvar åkte ut, och till slut hade någon roffat åt sig allt och därmed
vunnit.” Visserligen så kommer jag ihåg en större fyrkant och jag
kommer ihåg att vi lekte detta på asfalten io Järnbrott och då var vårt
”vapen” en krita som vi ritade ut våra erövringar. Men det är nog bara
olika landsändar tror jag!!
Men åter nu till fortsättningen ifrån förra kapitlet...

Järnbrotts stationshus för rälsbussarna
Jag sprang nerför gatan, och sedan så fick jag smyga så ända in i
hillvitte, för det är livsfarligt med alla kompisarna ute på gatan att
ha en glass i näven. Alla vill ju ha.... men jag köpte glassen,
storstrut kostade 1 krona exakt. Fick en vit papperspåse att lägga den
i, och sedan sprang jag hemåt på Rörsgatorna som låg bakom min gata
Markvågsgatan. Allt för att undvika upptäckt, och behöva dela med sig...
Jag kom upp till "Experimenthuset", och vem fan stod där med glittrande
ögon, jo Anders Fagerberg förstås. Han hade kollat in mig när jag var
inne och köpte glassen, sprungit Markvågsgatan parallellt med jag
sprang Radiomastgatan, och så möttes vi här...Han tittade på
papperspåsen, han kunde absolut inte veta vad som fanns i påsen, och
sade bara med glittrande ögon och saliven rinnande i mungipan -
"tjacket då?, Snälla slutet"!!!!!

Järnbrotts
IF tidigt 60;tal med Reine Tilly ner till höger.. Tycker det ser ut som
"Bagarn" Widegren (Monikas äldre bror) som är målvakt. Denne bagarn som
var målvakt i Järnbrotts IF även när en annan var med där 1978-80... En
slitstark och mycket duktig målvakt i alla fall..
Vi gick sedan upp till garagen som var under byggnad, och satt där i
solskenet, lutad emot en vägg och avnjöt 1st storstrut, Anders och jag
delade förstås glassen, men jag hade nog hellre viljat ha hela
själv..... De andra gubbarna var grymt avundsjuka när vi berättade om
glassen. Detta gjorde vi naturligtvis först när allt var slut, varför
riskera att förlora ännu mer?
Ja så kunde det gå till i 50:talets Järnbrott. Jag var glad i alla fall
att vi hade alla dessa möjligheter att förströ oss.. Skogen låg
alldeles ovanför oss. Och ännu längre in i skogen, på andra sidan
berget, så låg upprinnelsen till namnet på orten, järnbrottet låg där i
unga år. Detta järnbrott som sedan fick affären Prisma på sig, och som
ligger där än i dag, sist jag tittade så hette det nåt sånt som
"Godishuset" eller Godislagret, men det var 7 år sedan nu....

Påskelden som vi såg den i alla fall....
Det avlånga hyreshuset 3 vånings med namnet "Käppen”, ligger där, och
nästan omringar det gamla järnbrottet. Gatan upp till Prisma
(Godishuset) heter för övrigt Dragspelsgatan.... Vidare ännu längre
bort över ängarna, det var bara ängar då, det som idag heter Västra
Frölunda och som är fyllt med hyreshus... Därborta låg det legend och
sägenomspunna "Rud", där huserade troll, björn och andra djur vi inte
ens visste namnet på.
Det tog oss nästan 2 år innan vi vågade vandra hela den långa vägen
dit, och vi beslöt oss för att leka pionjärer, för vi hade sett på TV
och läst böcker hur dom gjorde borta i Amerikat!! Så vi tog med oss
hammare, och spik, såg och knivar, och naturligtvis både pilbåge och pilar och
spjut ifall vi skulle bli anfallna. Vi tillbringade många dagar den
vintern där borta, men vi ledsnade snart för det var så jäklans kallt,
och långt dit i vår lilla värld...
Så bättre leka närmare hemmet, så man kunde rusa in och värma sig. Men
mackorna som mamma skickade med alla dessa dagar var kanongoa att äta
vid vår brasa som vi gjort upp där i ödemarken. Vi måste ju ha en
brasa, för det var det enda som kunde hålla rovdjuren borta, en grej vi
också hade lärt oss ifrån böckernas goa värld..
Åt andra hållet låg Prärien, våra efterföljare kallar det fortfarande
Prärien, och dom brukar samlas där vid påsken, tar med sig öl, och
berättar minnen. Det är berget som ligger vid sidan av, och ovanför
Husknuten, och vår gamla skola Järnbrottsskolan borta vid Frölunda
Smedja som det hette då.... Den bergsknallen var go, gräset var som
präriegräs däruppe på toppen, därav namnet...Och det bästa av allt, det
varf vi grabbar som myntade begreppet Prärien,,, så kredit för den
grejen skall vi ha... Så nu vet ni det alla efterföljare..
De djärvaste av oss fortsatte bortåt lite grand och där låg också
"Branndammen", den låg granne med Järnbrotts-skolan på andra sidan
vägen. Bygga flotte och fiska grodyngel gjorde man där, det var en
liten damm, men FARLIG. mestadels beroende på att ens mamma försökte
med alla medel hålla en därifrån.
Den låg precis i "korsningen" i Frölunda Smedja, och ena vägen som kom
dit var Mölndalsvägen (gamla)...Morsan berättade med allvarsam min att
- "En kväll, så kom det en bonne ifrån Mölndalshållet, (hon menade
troligen Anneberg, hon tyckte dom var lite könstiga där.) Han kom med
häst å vagn, plötsligt började hästarna att skena, och bonnen som var
bra i gasen kunde inget göra.. precis hela ekipaget körde ner i
Branndammen, och har inte syns till än, detta var år 1946"....
Klart vi ungar var ju skiträdda för att råka ut för samma öde...Men
inget kunde ju stoppa oss att åka till Branddammen och leka,, Men jag
måste erkänna att jag var skiträdd och försiktig hela tiden. Byggde en
flotte och drev omkring på en lilla dammen, den var ju inte större än
kanske 20x20 m.... Men där fanns mängder av ödlor och grodyngel, grodor
och faktiskt ormar i hygglig mängd. Så det var kul att vara där.....
Men nu efter några år på nacken, vi var kanske 10-12 år nu, vi vågade
oss ännu längre bort på våra små fötter och cyklar, och vi hörde talas
om ett tillhåll som dom lite äldre killarna brukade hålla till vid, och
det var ett ställe som gick under namnet "Sannhöla".... Det var alltså
ett ytterligt gammalt skitstort sandtag,,, det låg exakt där Bil och
Truck, Högsbo Industriområde ligger nu, exakt där.......
Hit brukade killarna ta sina damer och kyssa dom fick vi fnittrande
reda på, och många gånger så åkte vi dit bara för att "smyga" på
killarna och tjejerna, och kanske kunna fånga en glimt av en kyss,
spännande tider... men Sannhöla var mycket mer än bara detta. Mestadels
så älskade jag själv att åka dit, även om det var ytterligt farligt
ställe faktiskt. Forts. nästa kapitel...
Handskak
Chaiyaphum MDCCCLXXV, Thailand
23 augusti 2014
83,4 kilo - 83,5 kilo (14 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 4,559

Jojjandet var verkligen en grej man strävade efter att lära sig!!
Forts. från förra kapitlet... Att leka på gatan, i skogen, och nere i
sandlådan på lekplan, samt förstås lite senare på fotbollsplan, det var
hela min uppväxt. Spöregnade det inte, så slängde morsan alltid ut
en...- " Här skall du inte sitta och göra ingenting, ut med dig och
lek...", och var det bara inte kallt ute på hösten, så var det
barfota.. Hon var görnoga med den grejen, hon ville stärka fötterna som
hon sade min gamla morsa.
Bakgrunden till det var att mina fötter såg ut som sju svåra år när jag
föddes, och de första 2-3 åren. Ortopeden ordinerade mig ett par
pjäxor, som jag hade på mig under 2 hela år oavsett årstid, ungefär som
man idag använder tandställning. Och faktiskt!! Det funkade bra!! Mina
fötter blev fullt normala ungefär i 5 års-åldern tror jag det var, och
har aldrig berett mig några bekymmer efter det...
Jag hade kompisar som Anders Fagerberg. Rustan Gille. Staffan Gunberg.
Billie Persson. Thomas Björndahl. Och där fanns då i dessa väldigt unga
år även flickor som lekte på gatan och med oss, typ: Britta Fagerström,
snöriga Ami Green samt Elisabeth Wallin, och en tjej som hette Hempel
men förnamnet är helt väck...Vi hade också systrarna Ann och Irene
Björndal. Vi lekte fint ihop. Men små saker gjorde ibland att man
var sura på varandra långa tider, ja ibland en hel lång dag....

att sysselsätta sig var verkligen inte vårt - alla barn var i samma
benägenhet, ut för fan och lek, sitt inte här som ena "stugsittare".....
Tösen Irene kommer jag ihåg för hon var lite "lustig" i huvudet verkade
det som. Hon brukade nämligen ge sig ut på "vandring" ungefär som
Crocodile Dundee brukade gå på en "Walk about". Irene brukade försvinna
med jämna mellanrum. Ofta kunde man se henne gå i sin mammas
högklackade dojjor svajande nerför gatan, kanske 7-13 år gammal....
Snart brukade mamma Björndal eller syster Ann komma ut på gatan och
kolla om vi sett till Irene.... Nä sade vi, men hon gick nerför gatan i
högklackat.
Jäklar sade mamman hon är uppklädd...... Då visste alla vad klockan var
slagen.....Man fick tag i bussen som frågade sina kolleger, och Irene
åkte alltid in till stan, och alla busschaufförer och spårvagnsförare
visste i dessa gamla tider vem Irene Björndal va...... Hon kom alltid
tillrätta, men det visste hon nog inte själv... Jag har hört på omvägar
att Irene har klarat sig jättebra i livet, och om jag inte alldeles
missuppfattat det hela, så har hon också familj, bra jobbat Irene´!!
Jag glömmer aldrig Britta Fagerström, jag vet inte riktigt, men jag
tror att hon hade kvicknat till ifrån barnpolio eller nåt sånt, och var
svår på att röra sig, och gå, eller springa som oss andra. Så hon fick
oftast bli målvakt då, inget konstigt i det. Men hon ställde till stort
rabalder när hon krävde av mig och Anders F., att hon skulle hoppa
höjdhopp med oss. Vi ville verkligen inte at hon en tjej skulle deltaga
i en sådan manssport. Hon tog ändå trots det sats, och trots att ribban
låg på låga och frejdiga 45 cm, så lyckades det tjocka barnet att sätta
sig på ribban, så den gick av....
Detta var en katastrof för oss barn, som hade fått ribban av gubbarna
borta där dom byggde garagen, och att vi skulle kunna få en ny sådan
fin höjdhoppsribba var minimal, vi väntar än idag 60 år senare på att
få en ny. Vi blev sketsura och "Brata" som vi nu döpte henne till, fick
inte leka mer med oss,,,,,den dagen.... 1 dag var ju sketlång tid, vi
var ju barn.
Ami Green gick oss också på nerverna, för hon snörvlade och nyste hela
sin uppväxt. Snöret rann ur hennes näsa, och vi försökte att hålla oss
ifrån henne så mycket som möjligt. Anders F. sade en gång att han hade
hört att man ifrån det "snöret", om man fick det på sig, kunde få den där
sjukdomen där näsan ramlar av, och sedan både snoppen, armar, och till
slut så fick man hoppa omkring på kryckor men inga ben.. Så man var ju
lite rädd för närkontakt med henne...tror att spetälska var sjukdomen
han tänkte på, vi visste dock inga namn på sjukdomar, så hans
beskrvning av det hela dög bra.
Ingenting i våra liv på 50;talet handlade om pengar, det fanns inga
pengar bland oss, och därför fanns det heller ingen godis att tala om,
och heller ingen glass att tala om. Jag kommer t.om. ihåg min första
glass, tror i alla fall att det var min första glass. I alla fall så
var det min första glass som jag köpte själv.
Jo vår Granne Thant Thea (Eek) var en ilsken tant, och folk hade svårt
för henne. Men det är ju så med sådana personer som henne. Han sade
rent ut vad hon tyckte och skrädde inte orden, man skulle väl snällt
sagt kunna kalla henne för extremt odiplomatisk. Och passande nog så
hade de en taxfan som hette "Niclas", den jävla hunden var så
folkilsken så endast tant Thea stod i paritetet med den hunden.
Han bet allt som passerade, och vi snackar inte bara brevbärare, utan
Niclas gjorde ”bit-ruscher” och bet kärringar, barn, krymplingar
katter, ja allting som rörde sig i hans närområde.. och han skällde på
precis som passerade därute som han inte fack tag i att bita.
Av någon outgrundlig anledning så umgicks min morsa med tant Thea
regelbundet, och drack kaffe ihop. Hon gjorde det regelbundet med Karin
Fagerberg, Anders morsa och då med tant Thea. Thea gillade mig, och
hennes hundfan Niclas gillade mig också, så jag kunde komma och gå som
jag ville. Snålade morsan med maten, och jag fikade lite efter en bulle
lite grand, så nog var det till att knalla över till tant Thea. Jag
nämnde det inte för morsan, för hon skulle aldrig tillåta att jag gned
in mig där för mat... hahaha!

Den heligaste stunden i mitt liv!!
En dag så säger tant Thea till mig - "kan du gå ner och handla hos
Bengtsson 1 liter mjölk....". javisst sade jag.. Sprang nerför gatan
till affären, som vi sedan döpte till "Dobbeljobengtsson", för det stod
textat på dörren "Folke W. Bengtsson". Hem igen med mjölken, och så
säger tant Thea,,, för övrigt första gången en vuxen sade detta till
mig... - "Här får du 1 krona, köp dig en glass"!!!! Detta var som att
öppna Pandoras ask för mig... Än i dag så har glassen rena magneten för
mig, och jag dras till glassen fortfarande, och min stora sorg idag är
ju att jag har Diabetes 2, faaan också... Forts. nästa kapitel..
Handskak
Chaiyaphum MDCCCLXXIV, Thailand
22 augusti 2014
84,7 kilo - (ingen cykling)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 4,572

typiskt 50:talsfoto
Nu när jag sitter här och skriver detta så är det den 31 juli 2014, jag
har inte en riktig susning när detta kapitel kommer att bli publicerat.
Men inte tidigare i alla fall än den 19 augusti. Jag har alltså skrivit
hela 19 kapitel i förväg som kommer att bli publicerade efterhand.
Anledningen till denna brutala mängd skriverier från min sida kan bara
tillskrivas att jag nu har skrivit lite extra material rörande mina
minnen ifrån livet som passerat, och även att jag varit observant i
mitt dagliga liv här i Thailand.
Jag har nu dessutom ytterligare stoff som jag publicerar, och hoppas
att ni tycker att det är kul att läsa om flydda tider för andra
människor.Kanske att en del av Er känner igen sig. Många av oss är ju
samma generation. Men även yngre människor kanske kan finna nöje, eller
förhoppningsvis lite underhållning att läsa här.... Så nu kör vi igen
1950:talet here we go!!
Ibland så funderar jag i lite udda banor. Det är ju, tycker jag i alla
fall, ganska schysst att försöka förstå vem man är och hur man blivit
sådan, och inte bara trampa på här i livet, och aldrig ifrågasätta.
Många gånger tror jag, att man kan lära av sig själv och det man
upplevt i livet, bara genom att sitta och titta tillbaka, och försöka
att förstå hur just livet och omgivningen har danat en, och gjort en
till det man är idag.
Detta får ju en att tänka tillbaka ännu längre i livet då, kanske ända
ner till de allra första minnena. Ganska kul faktiskt att sitta och
tänka på dom, det är ju inte många sekunder innan som man ägnat dom
minnena någon längre tankeverksamhet, det är ju snudd på att de ens
existerar längre,och snart blir dom väl med ålderns rätt helt
utraderade ur hjärnan också.
Mitt första minne, som jag kommer
ihåg, ser mig själv stående i köket med mina små fötter snedställda och
intryckta i elementet på väggen under köksfönstret! Det är ett himla
liv utanför på gatan i villaområdet i Järnbrotts "småvillor" som det
området hette som jag växte upp i. Barn i alla de åldrar lekte utanför,
och under de kommande åren så lärde jag mig lite grand namnen på alla
de olika lekarna.
typiskt 50:talsfoto nummer 2...
Jag har inte en susning om lekarna fortfarande existerar eller om TV;n
och datorn och "stugsittandet" inomhus helt har raderat bort dessa
lekar. Jo vi lekte "sista", flickorna hoppade "hage", hade det varit
idag så hade säkert avkönade pojkar ävenledes hoppat "hage". Vi lekte
"Krig", om jag kommer ihåg rätt så ritade man upp med kritor en stor
fyrkant, typ 6x6 meter. 4 killar tror jag det var, som lekte samtidigt.
Det hela gick ut på att man kallade sig för t.ex. USA eller EUROPA,
eller Ryssland eller kanske Australien.
Har glömt mer detaljer i själva leken, men det handlade om att "erövra"
de andra länderna förstås och få herravälde över hela världen, den
killen "vann"!! Vi lekte ofta "gömme", ni vet räkna till 100 och sedan
fort som ögat fick dom andra gömma sig. Där var flera lekar vilka jag
glömt, fyll gärna på ni som har ett bättre minne.
Vidare så spelade vi fotboll, och sedan spelade vi, när det inte gick
att spela fotboll, landhockey med antingen ishockey-klubba eller
bandy-klubba och tennisboll (barmark), låg det is på gatan utanför, så
använde vi förstås pucken att skjuta och spela med.
Vi var extremt ofta upp i skogen och lekte, och indianer och vara
jägare var verkligen på modet. Den tiden som vi var barn, då hade
hjälten hår på bröstet och på armar och ben, och stundtals även en
liten pröjsare. Han hade extremt svårt att vara "vän" och döpolare med
flickor och damer, och leka med dom. Antingen så älskade man damen och
ville ha omkull henne, eller så fick det vara helt och hållet. DET var
50-60:talet det!!
Vi täljde pilbågar och pilar, vi gjorde spjut, vi hade skjuttävlingar
för att utröna vem som var den bäste indianen. Vi smög på varandra i
skogen utan att det skulle höras. Vi byggde hyddor i skogen som var
ganska schyssta som skydd emot regnet, men för övrigt kass, men roligt
var det.... Pappa undrade alltid vart virket, spikarna och hans verktyg
tog vägen..
Men ingenting av allt detta visste jag när jag som Tummeliten stod där
med fötterna in i elementet och försökte förtvivlat nå över
fönsterkarmen så jag kunde titta ut.... Till slut vilket verkade som en
hel evighet i tid, så fick jag gå ut på gatan. biltrafik fanns bara
inte, det kom aldrig knappast några bilar på dagtid, utan det var på
morgonen, och sedan på seneftermiddagen. Där emellan kunde vi leka
ganska ostört.
Va kul det var att gå ut och leka med de andra barnen, dock så kommer
jag ihåg den mest skämmiga grej som jag nästan råkat ut för i mitt liv.
Av någon förunderlig anledning så började jag att bröta och klia nere
på snoppen när jag lekte..Jag var kanske 3-4 år gammal, och mamma
tjötade att jag måste sluta, det såg ju konstigt ut... Men för mig så
var det bara naturligt att riva omkring därnere, hahaha!
Till sist en dag, jag lekte med ett par kompisar så fläkte morsan upp
fönstret och ropar med sin mest klara och höga stämma som bara hon
kunde avge - "sluta att dra i snoppen "Glegolo"... Jag skämdes så enormt
så jag släppte allt jag hade i händerna (snoppen och en pinne tror jag
det var), och sprang in på studs, jag skämdes fruktansvärt. Efter den
dagen så kliar jag bara på den avdelningen inne på toan.. vågar inget
annat, hahaha!! Forts. nästa kapitel...
Handskak
Chaiyaphum MDCCCLXXIII, Thailand
21 augusti 2014
84,1 kilo - Ingen cykling
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 4,579

Min favorit förstås (Bogdanvillea)
När man sitter härnere i Thailand, eller var som helst egentligen, och
man är utflyttad. Och man försöker att skapa sig en tillvaro i livet
som man skall stå ut med, och leva med de kommande åren, eller resten
av sit liv. Ja då skapar detta kanske en ny typ av man och människa i
mångt och mycket. Jag vet inte om ni har reflekterat alls över detta.
Men livet här gör att man är ofta lämnad åt sina egna tankar i skallen.
Egentligen behöver detta inte alls vara något dåligt, jag tänker inte
alls åt det hållet. Men det skapar i alla fall en mycket mer
självständig människa, en självständig människa som skapas utav de
förutsättningar som erbjuds oss som bor här i Thailand då!
Förutsättningarna i mina ögon för mig som bor här i Isaan, är bl.a.
mycket ”egen” tid. Jag kan inte tillbringa min tid som ”knätofsarna”
hemma i Sverige många gånger gör, alltså hänger frun i kjolarna dagarna
igenom, det funkar oftast bara inte härnere skall ni veta.
Här måste vi ta tag i vårt egna liv, våra egna tankar, och skapa något
fullständigt nytt. Livet som vi mötte härnere var som ett oskrivet blad
i en ännu inte publicerad bok. Och det är nu vår sak att skapa och
skriva ihop denna bok. En bok som skulle kunna heta ”vårt liv”. Gör vi
inget, utan fortsätter som vi kanske gjorde hemma i Sverige, så sitter
vi snart härnere i Thailand med problem som vi inte trodde var möjliga.
En del ramlar in i olika missbruk typ brännvin av olika sorters... En
del kommer helt fel på det med sin familj, och en del ramlar in i
mentala problem.... Jag för min del har funnit en formula som passar
mig i alla fall, och det är sysselsättning. Vad man gör är inte det
viktiga, utan det viktiga är att man gör ….. alltså gör något, vad
sjuttan som helst!!
Mina sysselsättningar kanske inte alls passar andra människor, det får
man acceptera, men det funkar för mig. Jag cyklar alltså 2-3 timmar per
dag (oftast), jag sitter vid datan och arbetar, och jag kollar på
nedladdade filmer. Jag gillar att skriva om mitt liv., om andras liv,
och jag gillar att skriva framför allt om observationer man gör i
livet, när man håller ögon och öron öppna... pennan är en bra
sysselsättning faktiskt.
Men det som jag vinnlägger mig mest om, är faktiskt att ha ett vettigt
socialt liv. För utan ett socialt liv, så är livet rena rama ”röva”
minst sagt! Och de människor som inte fattar detta, har nog misslyckats
med den saken ävenledes hemma i Sverige tror jag. Ut för fan och träffa
människor. Vill man nu sitta med byidioten i Nakhon nånstans, eller med
en falang någon annanstans, så är detta kanonbra, men gör nåt för
sjutton.
Se och träffa andra, kommunicera med andra, och få impulser ifrån
andra, och framför allt lär av andra...”Ensam är stark”, det är ett
ordspråk som bara ett missanpassat socialvrak kan komma på. Det är så
fel så man inte tror att det är sant. Den gubben uppfann i alla fall
inte varken elden eller hjulet, det är en sak som är säker i alla
fall... Livet i Isaan-djungeln är inte enkelt, det kräver sin man, men
jag är positiv, jag tror att de flesta bland oss har just ”den mannen”
inom oss.. Bara plocka fram honom ibland, även om det tarvar lite
ansträngning!!!
Vår granne ”old food” är nu verkligen på krigsstigen, säger Yongyut
glatt när hon ofta gör sig ärenden ut i vår trädgård efter mörkrets
inbrott. Hon hör ju då vad som är i görningen inne hos Old Food. Jag
rapporterade ju tidigare att hon skällde på dottern, och krävde att hon
satte igång igen med att hämta hem äldre falanger, så pengarna kunde
fortsätta att rulla in. Denna kärring ser detta som en ren
affärsverksamhet, och själva affärs-ide´n är ju då hennes egna dotters
underliv.
Pappan som sagt var stryker omkring här och säger inte mycket, han ser
ganska bra ut utseende-mässigt, men där ser inte ut att finnas mycket
glädje varken i hans kroppshållning eller i hans ögon. Enligt
gatuskvallret här bland thaidamerna, så har dom haft goa uppträden som
vi tydligen helt har missat, där det klart framgått att denne pappa har
en Mia Noi... Old Food är vansinnigt arg över detta, och menar på att
hon tappar ansiktet över detta.
Att fanskapet tappar ansiktet när hon säljer sin dotter till falang,
och tvingar henne att ligga med gamla män mot kontanter, den grejen
fattar varken hon, eller många andra thaiföräldrar heller för den
delen.. I alla fall, det är inget lyckligt hem, det är enbart baserat
på pengar, och dom har ju ramlat in i den äldsta fällan som finns, och
den är lika vanlig bland falangerna också....
De sitter med tillgångar, och i takt med att det kommer in pengar så
binder dom sig med ännu mer tillgångar. Detta går då ifrån att vara
tillgångar till att bli ”tillgångar”. Alltså en ren belastning i form
av avbetalningar varje månad, lämnandes en allt mindre slant över till
mat, och andra nödvändiga saker. Tänk att folk så ofta går på den
grejen..
Nu stretade dock den unga Miss Pussy emot ännu mer än tidigare, och
deklarerade att hon ”älskade” minsann denna relativt unga kille, som
hon haft nu ett tag och behållit honom. Trots att hon haft ett par
stycken äldre falanger som kommit hit, och som ”satt på” Miss Pussy,
och sedan fått betala för den sjuka buffalon, sjuka svärmodern, eller
andra saker som Miss Pussy hittar på som ”arvode”.
Så hon vägrar nu efter vad vi förstår, att dra hem mer falanger av den
äldre sorten, men jag tror hon måste ge vika till slut
ändå...Kulturpressen ifrån Isaan, Thailand och ifrån hennes föräldrar
blir alldeles för stor. Och skall hon ha en endaste chans att slippa ur
detta, och skapa sig ett liv med denne kille som är runt 40 år gammal,
så måste hon dra iväg, sticka ifrån Chaiyaphum och livet här. Hon
kommer annars att förlora, och vara tillbaka i ”svängen” igen, med
gamla falanger och pengar o.s.v.
Jag tror personligen att hon aldrig kommer att klara detta. Hennes barn
som nu är en tjock alldeles lakansvit liten 5 årig 50/50-barn tas ju om
hand av Old Food, och ungen kallar henne mamma, precis som det alltid
varit härnere i Thailand... Så banden med Chaiyaphum är för starka, och
dessutom så har ju samhället här tutat i barnen och ungdomarna, att
”familjen” och de äldre är det enda som räknas, och en sak till som
kanske vi också känner till ”du kan inte äta kärlek”...... Thai tutar i
ungdomarna detta.....
Så den 40:årige killen är här nästan hela tiden nu ihop med Miss
Pussy som är styvt 22 år gammal nu, och de bor någon annanstans under
nätterna, inte i huset som hon själv äger. Där bor ju numera Old Food
och hennes make, och Miss Pussys barn som dom ju tar hand om
där....Skall bli kul att se hur länge som den ”yngre” killen klarar av
ekonomiskt att klamra sig fast här i Thailand??? Snart måste han ju hem
till ”falangistan” igen för att knoga ihop nya pengar att slösa på Miss
Pussy, hans enda kärlek i detta livet!!
Handskak
Chaiyaphum MDCCCLXXII, Thailand
20 augusti 2014
84,2 kilo - 83,9 kilo (14 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 4,586
Ett kärt samtalsämne som kanske många fegar ur att prata om är
toalett-besöket och skitningen därstädes. Vid våra besök här i
Thailand, så drabbas vi ju genast utav en kulturskillnad som inte är
att leka med. Vi går på toaletten och finner ute i byarna hemma hos
thai att de inte har något toalettpapper. Vad dom har är en cistern i
cement fylld med 250 liter vatten och en plastskopa som ligger där.
Denna handskopa som ALLA thai som skitit där, använder för att skopa
rent i arslet efter det att dom skitit. Jag själv bävar över det antal
skitbakterier E coli som bara väntar på att fastna på mina händer och
till slut kanske hamna i min mun. Man räknar med att E coli bakterier i
bajset uppgår till mellan 100 miljarder till 10 biljoner per varenda
gram skit...
Thai använder sina händer tydligen när dom gör rent sig efter
skiteriet, händer fingrar och det vatten som finns i cisternen. Så med
handen i analen, sedan till vattencisternen och sedan tillbaka igen
till analen. Visst ligger dessa bakterier på 2 fina ställen alldeles
strax. och då räknar jag INTE med att dom sitter som limmade på
thai-personens fingrar och sedan i byxorna. Utan dessa bakterier finns
alltså i vattnet i cisternen samt på handtaget på skopan.... Så undvik
skopan.....hahaha!!
Så hur gör vi själva rent oss i Thailand i byn då? Jo de mest
Thailands-romantiska typerna vill ju gärna ta efter thaiarna, och få
deras respekt på detta sätt. Jag vet inte om man får respekt av en thai
genom att apa efter dom, men jag tror att det är åt det håller
anledningen ligger.
Falangen nigsitter där, eller sitter där och skiter, och sedan skall
han bli av med bajset därbak. Så då krafsar han med fingrar och händer,
och tvättar med vattnet emellanåt, och hej och hå vad rent det sedan är
deklarerar dom stolt inför en i andakt flämtande församling!
Sedan har vi då den andra gängen som man själv tillhör, jag vägrar
hårdnackat att vispa runt med ett äckligt helt förorenat vatten i dessa
cisterner. Jag har ALLTID med toapapper varthän vi än åker här i
Thailand, ALLTID. Torka rent med papper, sedan blöta pappret med vatten
och torka igen, och avsluta med torrt papper och torka torrt därbak.
Detta fungerar charmant de flesta gånger.
På tal om vatten, så finns det ju utrustat nästan som standard i
Thailand dessa "rövpistoler", alltså dessa som vi hade i alla
lägenheter förr. Jag tycker dom är kanonbra, för man kan sitta där och
skjuta vatten upp i arslet, och få bort kanske 95% av skiten utan att
anstränga sig....
Men en sak är säker, och sedan får folk säga vad dom vill. Hur länge
jag än sitter där, och skjuter vatten upp i arslet, och sedan tar en
bit papper, så ser man ändå hur brunt pappret blir, så ha mage att
påstå att vatten är tillräckligt för att bli ren, är löjligt och enbart
äckligt....
Kombinationen är den rätta lösningen, blanda papper och vatten och det
blir kanon.... Dock, och nu kommer slutklämmen, det absolut bästa som
man kan uppleva här i Thailand, och det gör man faktiskt ganska ofta,
och det är att ha en lagom mysig diaree.... För då blir det kanonlätt
att bli ren därbak, bara skjuta lite vatten och avsluta med papper och
uppdraget är slutfört...
Så med detta hoppas jag att dagens lektion kommer till glädje för Er
som turistar härnere, och får massa goda råd som vilseleder Er i dessa
skitsaker.... Avslutningvis, så säger jag bara "thank God" för att
handskak härnere har ersatts av Wai..... Jag avböjer alltid handskak
med thai, och gör en wai blixtsnabbt istället.....
Idag så såg jag en alldeles för jäkla grann "Funfa-buske"
(Bougdanvillea)....Tog fotot, men på något sätt ibland så får jag
aldrig fotot att visa det som mina ögon ser. Jag vart nästan bländad av
färgerna ifrån busken i verkligheten ,hoppas nu bara att ni kan
föreställa Er färgprakten om ni kollar på mitt foto som jag bifogar..
Strax efteråt så fick jag stanna igen på vägen, men va sjutton gör det,
pensionerade gamla gubbs kan ju stanna när dom vill.... Jo fick se
fjärilen som höll på med att suga nektar eller vad nu fjärilar gör när
dom inte fortplantar sig.... Har görsvårt att fota dessa skygga snabba
varelser, men för att vara mig så lyckades jag hyggligt denna gång med
fjärilsfotona....
Fotot på de lila små blommorna utefter husväggen är hemma hos oss. Och
ära den som äras skall. Yongan ligger bakom färgprakten. Hon ”avlar”
fram dessa blomster med en hiskerlig hastighet skall ni veta. Hon köpte
väl 10st tror jag, vi har nu säkert över 100 st runt huset.. Jättefina
tycker jag...Som tack för hennes insats, så fick jag lova att även hon
skall få plantera ett ”Lime-träd” i trädgården på framsidan.
Jag har ju annars bannlyst träd, men hon fick lova mig att jag fick
beskära trädet kraftigt.... Men detta träd vi skall plantera är ganska
grannt, och så får Yongyut den typ av Lime som hon gillar. Dessa lime
är i storlek lika stora som Citroner faktiskt... Helt enormt faktiskt.
Har inget foto nu, ni får vänta tills jag köpt trädet nästa vecka....
Avslutningsvis, nu har människan kört omkull igen. Yongyut har så jäkla
svårt att fatta att hon inte kan sätta igång med att tvärbromsa
alldeles vid infarten till vår gatstump. Hon kommer ganska snabbt,
blinkar, och skall köra in och tvärbromsar alldeles innan, och bromsar
medans hon svänger in på rena rama rullgruset. Hjulen låser sig, och
hon blir panikslagen, och nitbromsar fullständigt, och åker på näsan nu
för 3:e gången.
Jag har nu varit ute med henne 2 ggr och faktiskt lyckats få henne att
lyssna, annars är ju vi falanger enbart värdelösa, och kan inte lära en
thai någonting alls. Jag förklarade för henne att hon skall bromsa
INNAN hon kommer fram och skall svänga, och när hon påbörjar svängen in
på vår gata, så skall hon vara nere i så långsam fart så ingen broms
behövs alls.... Får se hur det går nu då med den grejen....Falang dting
dtong, tror han skall lära oss thai...Pheba´!!!
Handskak
Chaiyaphum MDCCCLXXI, Thailand
19 augusti 2014
83,7 kilo - ryggen kass (0 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 4,586

frukostbaren hotell P1
Forts. från förra kapitlet.... Vi gjorde just det, och hotellet var
helt OK, vi sov på 4:e våningen, så hålligånget ifrån bottenplanet med
den baren där, störde oss inte alls.... Som vanligt efter fest, en
orolig natt med pisseri 4 ggr under kvällen. Men jag mådde prima, drack
ju vatten de sista 2 timmarna innan vi åkte hem. Så kl. 07.00 upp och
duscha, och sedan ner och käka frukost, och jag beställde en amerikansk
frukost....

Frukustbaren hotell P1
Den innehöll en svinäcklig thailändsk svart kaffe, men jag förväntade
mig inget annat, thai fattar inte kaffe, kan inte göra kaffe, och
dricker knappt kaffe heller för den delen. Jag fick också på tallriken:
1 pyttelitet stekt ägg, en pytteliten korvstackare, och 2 skivor med
skinka samt 1st rostad macka som var delad av någon anledning på
mitten, den var av billigaste sort... Jag åt detta och var svinhungrig
efter den frukosten, fick beställa in 2 mackor till för att stilla den
värsta hungern.
Nu drog vi iväg hem till Chaiyaphum, och startade kl. 08.20, resan gick
som smort även hem, och trafiken var otroligt lugn åt båda hållen
faktiskt, så där hade vi stor tur.. Vi stannade och gjorde ifrån oss
utefter vägkanten, fanns ju ingen toa där... och sedan körde vi på,
ända tills vi kom upp i vad jag felaktigt kallar Petchabun-bergen,
detta ligger ju runt 7 mil söder om Petchabun...

Siam-tulipaner
Där stannade vi och Yongan handlade på sig riktigt mumsiga svampar.
Dessa berg runt om i Thailand innehåller ju fantastiskt fina svampar
som är jättegoda. Har läst på andra forum där man lite förmyndaraktigt
och "kunnigt" baktalar dessa bergssvampar, och drar alla svampar över
en kam. Men Thailand har riktigt fina svampar bara man vet vad man kan,
och vad man INTE kan äta... Men smaken är underbar... Men Yongan köpte
på sig i alla fall en STOR påse , size av en matkasse från COOP med 4
olika sorters svampar. Jag själv skiter i maten, och kollade mer på
blommor.
Deras orkide´er är så snygga så man blir matt, men jag vet också vis av
erfarenhet att jag nog inte är nummer 1 på denna jord i att få
orkide´er att överleva någon längre tid. Så jag fokuserade istället på
en annan blomma, den thailändska tulipanen, kolla foto, så kan ni
själva avgöra vilken sort det är. Jag köpte 3 vita och 3 lila av dessa
blommor, och satte dom sedan i min trädgård... se fotot.
Vi åkte sedan iväg, bara för att 2 minuter senare få stanna bilen IGEN,
Yongan hade sett ett annat svampstånd utefter vägen, och ville köpa
mer.... Faaan va sur jag blir över allt detta jäkla ätande som thai
bedriver...jäkla lyxlirare är vad dom är tycker jag ofta!
Men vi kom hem til slut, kl, 13.30, secken tid detta tog. Men ändå,,
det är grymt gott med bil, man stannar var och när man vill, och
slipper höra alla andra tjöta telefon, eller snarka eller skrika och
tjöta... Nä bil är bra, även om jag nog trots allt finner
bussalternativet vara ganska schysst... tänker på 1.300 baht Chaiyaphum
hela den grymt långa vägen ner till Phuket...Det slår det mesta tror
jag!!
Ojsan ojsan!! igår efter cykelturen, så slog vågen ner till 82,7 kilo,
och det är ett nytt vackert rekord för min del. OK man kanske inte
skall vurma för vikter som kommer efter en ansträngande cykeltur i rena
rama bastuvärmen, men i ärlighetens namn, jag jämför ju bara med de
vikterna efter dessa cykelturer...
Dessutom så är ju dessa vikter trots allt ett första litet tecken på
vartåt det lutar med viktnedgången eller viktökningen-... Kan man sedan
följa upp detta med en lägre vikt när man vaknar på morgonen och/eller
efter man ätit middag, så är det ju guld, då är man på rätt väg. Så i
och med denna nya vikt så ligger mitt BMI på god väg till ett fint
gränsvärde runt normalvikt!!
Just nu så pratade jag med en kille som är drygt 16 år äldre än mig på
SKYPE, han är hyggligt pigg. Men jag märker nu under de sista åren, att
livet går ”framåt” med stormsteg för honom. Jag märker ju inte själv
den förändringen hos mig själv. Men den ser ju säkert andra i gengäld.
I alla fall killen gör ju som många av oss andra, han tittar bakåt hela
tiden och inte framåt. Jag hyser en obehaglig misstanke att ju mer vi
tittar bakåt, ju mer missar vi framåt, och livet passerar oss alldeles
för snabbt för att vi skall hinna få någon glädje av det....
Jag själv kommer ju ihåg dessa människor som pratar om barndomen hela
tiden, om hur dom saknar det, och det är nästan som om dom inte ens
deltager i det ”nuvarande” längre.... Denna dikt åskådliggör detta på
ett obehagligt sätt tycker jag:
Ge mig ett nytt liv, ett nytt land,
Så finns jag ändå vid barndoms strand
Och mina sista år, blir mina första,
Ty mina första, är det sista,
Jag minns lite grand!!
Och med detta så lägger jag locket på, och hoppas att vi alla skall
vara positiva, öppna och välkomna det liv som ligger FRAMFÖR oss, även
om det innebär nyheter i form av tekniska prylar, eller nya
bekvämligheter i vårt hem, eller helt nya synsätt på våra liv...
Handskak
Chaiyaphum MDCCCLXX (1.870), Thailand
18 augusti 2014
84,3 kilo - 82,7 kilo (43 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 4,594

"Guej Khai" i all sin prydo = namnet på bananerna alltså...
Anubaan med fru håller i härligheten
Sitter vid min dator och väntar på att dra iväg och hämta York och hans
fru Cat, och åka till Lakeside restaurant. Dan skall ju fira Amphorns
födelsedag genom att bjuda på mat ikväll. Jag skall hämta York med fru
p.gr.a. att jag fick lov att låna hans bil när vi imorgon fredag skall
åka upp till Phitsanulok och gratta Anubaan (Christer) på hans sista
och enda 65;årsdag. Mycket snällt av York att erbjuda detta.
Vi hade annars fått stora problem att åka dit upp med de värdelösa
busstiderna. Tänk Er avgång Chaiyaphum 20.29 resp. 21.30, det går
väl an tycker jag. Men vad fan skall man med ankomst 02.00 till då?
Komma fram kl. två på natten, och göra vadå?? Väcka upp Christer, eller
kravla oss i en stendöd stad till hotellet som vi inte ens vet var det
ligger någonstans, och pröjsa 700 baht för 3 timmars sovande.....
Nä nu skall vi först käka en god Cordon Bleau igen, det skall bli
storgodis att äta den köttabiten igen faktiskt... Och sedan får vi
hoppas att Dan inte som vanligt blir hysteriskt sur över den service
som vi med all säkerhet kommer att få i sann thailändsk anda... Jag får
rapportera om kvällens begivenhet när allt detta är över, plus när
Phitsanulok-resan också är över..
Kom hem igen kl. 22.00 ifrån Lakeside och en kanonkväll. Maten med
Cordon Bleau var kanongo precis som väntat. Thaidamerna var kanonnöjda
också, och ALL maten kom in samtidigt! Dan var för ovanlighetens skull
helnöjd, och tackade väldigt mycket hela restauranten. Kanske att dom
nu fattar hur dom skall föra sig ihop med falanger för att få det att
fungera. Ingen av "cheferna" velade i alla fall runt och sabbade
upplägget på restauranten. Utan den unga tjej som var satt som chef där
på golvet och lotsade serverings-personalen, gjorde hela detta jobb
kanonbra...
Det blåste en jättego bris precis som det brukar göra, och den smekte
oss hela tiden, så kvällen blev fin, myggen hölls borta tack vare
brisen, så vi var alla stornöjda. Tyckte själv att det var lite tyst
runt bordet emellan oss fyra killar (York, Dan, Lasse S samt mig
själv). Men 4 killar och 4 olika intressen, och ingen verkade speciellt
intresserad att "prata", alltså snacka med varandra, och fråga varandra
saker och visa intresse. Utan det var mest det där trista tråkiga
vädersnacket som jag i alla fall helt klart kan vara förutan. För
mycket sånt, och man tappar snabbt intresset!!
Men annars var det en jättekul kväll, och vi fick 3 groggar på man, jag
gjorde mina svin-svaga, eftersom vi ju skall åka imorgon bitti upp till
Phitsanulok med Yorks bil, och det är ju styvt 32 mil, och runt 4,5
timmar dit upp. Så det vill till att man är hyggligt fräsch och
utvilad, tycker jag själv i alla fall..
Fredag morgon, upp kl. 05.00 och avverkade lite mail-korrespondans och
annat med datorn, och sedan stack vi Yongyut och jag med bilen kl.
08.00. Och Yorks bil, en Ford sporthistoria var kanongo att köra, lite
seg vid omkörningarna, men det anpassade man sig snart till. Vi körde
lugnt och sansat, och ankom Phitsanulok kl. 12.45, och Christer fick
plocka fram en snabb GT för nervernas skull, och höja sockernivån lite
grand.
Efter 1 timme, så lämnade jag och Christer damerna åt sitt öde, och
stack ner och käkade lunch på Big C, Christer vurmade starkt för en
kyckling-steak, och den tog vi. Den smakade jättebra, och ihop med
pommes fritten så blev vi mätta. Men inte mer mätta än att vi stövlade
över till "Swensen", och käkade ett stort glas med 3 smaker glass med
banan och 1 kex, hua va gott det var...
Jag var dock tacksam att jag INTE hade tagit med mig sockermätaren, den
hade nog i detta läget bara sabbat stämningen efter den glassen tror
jag. 125 baht tyckte inte alls var så blodigt faktiskt, blir nog flera
sådana nere i Chaiyaphum i framtiden. Trodde det skulle kosta MYCKET
MER!
Sedan till hotellet P1 hette det, jag checkade in och lämnade våra
väskor där, och lyckades också samtidigt att boka OM mackes rum, ty han
skall dit i ett senare skede istället. Han missade i alla fall inte de
betalda 700 bahten då. Sedan åter hem till Christer, och vi gjorde en
Janssons Frestelse till kvällens födelsedagsfest. Flera GT fann sin väg
ner till "verkmästarn i magen". Kl. 18.00 så kom en engelsman med fru,
och en dansk med fru. Jag säger bara, det är fan vad både danskar och
engelsmän kan dricka öl...
De drack konstant i 5 timmar, och jag vet inte hur många av dessa STORA
LEO som dom drack på man, men det var säkert upp emot en 7-8 st under
kvällens lopp. Tänk vilket pisseri det måste till för att bli av med
all den vätskan. Men kvällen var lyckad, och många historier berättades
och ”ljögs” för varandra. På slutet när GT och öl hade slunkit ner i
tillräcklig mängd, så började snacket bli mer och mer svårtytt, ni vet
det vanliga..
En gubbe berättar om A, och de andra svarar på B, och sedan hoppar man
snabbt till C, och gubben med A fattar ingenting, men skrattar glatt
ändå... Det brukar oftast vara en god ide´ i det läget att lägga ner
verksamheten, och spatsera hemåt i natten då...Forts. Nästa kapitel...
Handskak
Chaiyaphum MDCCCLXIX, Thailand
17 augusti 2014
84,7 kilo - 83,5 kilo (40 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 4,559

En av de mest ovanligaste fåglarna i hela Thailand...
Här kommer en commercial som det ju heter, alltså en reklamsnutt på 20
sekunder som är kanonbra att ha sett om man lider av lite övervikt. Än
finns det hopp, som den snart hängde skulle ha uttryckt det..
http://zanylol.com/dyson.html
Thai och deras uppfattning om tider, veckodagar, månader och år! Vi har
ju pratat om detta tidigare, men det tål kanske igen att nämna det, för
att om möjligt få en större förståelse över detta typiskt thailändska
fenomen... Jag låg i morse där emellan koma och uppvaknande, och jag i
alla fall får ibland rent fantastiska tankegångar i det läget. Detta
var kanske inte så fantastiskt, men jag tänkte i alla fall på detta
ämnet, och försökte att tänka efter och hitta ett sammanhang VARFÖR
thai är som dom är vad det gäller tider m.m.
Och ju mer jag tänkte på det, ju mer kom jag faktiskt på att detta inte
alls är så himla fantastiskt typiskt thailändskt! Det är ju rent
löjligt hur enkelt det egentligen ligger till..... Vi jämför med
västerlandet, och hur vi har det därhemma. Hela vår tillvaro är
inställd på klockslag därför att vi MÅSTE vara inställda på klockslag.
Vi interagerar med varandra medels kommunikation av olika slag, och vi
MÅSTE interagera med varandra, annars fungerar inte vårt typ av
samhälle.
Vi gör affärer med varandra, vi avtalar möten med varandra, och vi gör
saker och ting IHOP med andra. Allt detta tarvar att vi samlas
samtidigt, och då blir det ju efter klockan naturligtvis. MEN i äldre
tider DÅ hade vi inte alls det samhället som vi har idag, då levde vi i
ett bondesamhälle, vi levde i ett mer familjeorienterat samhälle, och
familjerna bodde mycket mer tillsammans än nu för tiden. Och det är ju
självklart. Ju mer man bor tillsammans, desto mindre umgås ju man med
utomstående, och ju mindre kräves det att man har koll på klockan...
Bondesamhället visste nog mer om säsonger än om datum. De visste mer om
vart solen stod på himmelen än om klockslag, och den enda dag som vi
hade koll på då, var nog endast söndagar som prästfanskapen hade tutat
i oss att hålla heliga i alla lägen...
Thai lever exakt i det läget nu idag, som vi själva hade förr. Jag gör
det lätt med en gång då. Tag bort religionen, vår Gud och prästernas
påhitt att Gud vilade på sjunde dagen (söndag). Thais egna livsfilosofi
(religion om man nu vill kalla det för det) har inga heliga veckodagar,
mer än dom som har bestämts av Buddah. Så redan där, när man i Thailand
ute på landet har 7:dagars arbetsvecka, så skiter man i vilken dag det
är i veckan, för arbete finns hela tiden. Så veckor, who´s care?”
Detta är också anledningen till att man lika gärna finner fester, grymt
hög musik som skränar över nejden, vilken dag i veckan som helst! Man
sätter på sin jäkla musik redan kl. 04.30 om man känner för det. Man
skiter i alla andra, och bryr sig inte om man stör, ingen säger ju ändå
nåt, och arbete som sagt var finns det alla dagar i veckan. Så ”who´s
care?”
Så om inte veckans dagar har någon betydelse, så är själva vecko-grejen
en falangsak bara, man behöver inte bry sig, veckan är rent ut sagt
betydelselös. Månader är av samma betydelse. Semester finns inte på
kartan i Thailand bland lantbefolkningen. Så om det är juni eller
augusti skiter dom fullständigt i, och lönen betalas ut dagsvis, så
ingen behöver bry sig om den 25:e i varje månad som vi gör... Så
månader ”who´s care?”
Klockan då? Ja här är det lite lurigare, men som jag nämnde tidigare,
jag tror att detta faktiskt har att göra med att man i stort sett
mestadels bara umgås med familjen, och familjen bor i krokarna, alltså
i de närmaste grannhusen. Så behovet av att tjöta om tidpunkter är helt
meningslöst. Vill man nåt, så knatar man över till grannen som är ens
bror eller mamma/Pappa, och pratar oavsett vad klockan är....
Thai kan komma instövlande klockan 06.00 på morgonen, precis som om
inget har hänt, lika gärna som att dom kan stövla över vid en sen
tidpunkt. Speciellt nu när elektriciteten har kommit till byarna, och
man behöver inte längre gå och lägga sig när solen har gått ner kl.
19.00. Så klockan går fetlagt bort helt och hållet. Thai har inte ens
förmågan att konstruktivt planera för att komma i tid eftersom
begreppet komma i tid inte finns ens i ordlistan, tror jag. Så
tid...”who´s care?”
Man bestämmer aldrig tid i Thailand, men man kan bestämma en veckodag
om man skall träffas. Men det kräver sin man, för dom glömmer så lätt,
och då skyller man alltid på något dessa thai. Ofta så ljuger man om
att man måste gå på begravning, bröllop, förlovning, benceremoni eller
en munk-ceremoni. Där någons son skall bli munk 1 månad, eller en äkta
man måste sona sina syndiga synder och bli munk 1 månad, detta tarvar
ju grymma fester i dagarna 3 oftast!!!
Så avtal och löften är vaga saker som man lättslingrar sig ur, och
ingen sätter press på den andra. I sådana lägen vid svek om t.ex.
pengar, så gör man upp den saken istället med inkasserare. Vilka åker
över och med våld driver in pengarna, och vips så är den saken biff.
Men detta är en helt annan historia...Nu halkade jag som vanligt ur
ämnet s.a.s. Så löften ”who´s care?”
Så i och med morgonens mentala klarvakenhet i komatillståndet, så
förstår jag numera mer när det handlar om thaiarnas göranden och
låtanden med tidpunkter och dylikt. Jag skall försöka att visa mer
förståelse, även om jag säkert blir heligt förbannad när man står där
när man avtalat tid, och dom bara skiter i det, och hör inte ens av sig
ÄVEN om dom vet att dom inte hinner i tid...
Dom vet helt enkelt inte hur vi vill att dom skall föra sig.. och
varför skall dom veta det. Vi bor ju här så jag antar spelar man
fotboll, så får man spela efter fotbollens regler, och inte efter
handbollsregler, eller? Hoppas denna liknelse förstås....
Handskak
Chaiyaphum MDCCCLXVIII, Thailand
16 augusti 2014
84,7 kilo - 83,5 kilo (36 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 4,599
Yongan kom in och berättade att hon hade pratat med Tao, hon som sköter
om området och kontakten med omvärlden, hennes man är ju Lem, han som
arbetar i trädgårdarna och gör allt möjligt arbete här i omgivningarna.
De har 2st barn och deras namn har jag också nämnt tidigare. Dom heter
följdriktigt Thöj och Tjöj, javisst så är det.
Den ena tösen, hennes Tjöj uttalas med att man avslutar ordet med
uppåtlutning, och pojkens namn uttalas Tjöj med nedåtlutning på slutet
av ordet, så det är en himmelsvid skillnad uttalsmässigt, tycker thai i
alla fall.. För mig är det nästintill omöjligt när dom själva säger
sina namn, att höra skillnad. Men tydligen hör dom även skillnad när
jag säger namnen med uppåt eller nedåtlutning, så nåt rätt gör jag nog
antar jag!!
Yongyut hade nyheter som hon ville berätta i alla fall, och det var på
så sätt att pojken Thöj, som inte var något vidare ljus alls i skolan,
precis faktiskt som oerhört många pojkar häruppe i Isaan verkar det
som. De verkar liksom veta att dom kommer att ramla in i arbetslöshet
och inget att ha att göra efter skolan, så jag antar att den
hopplösheten inte manar till några stordåd i skolan. Konstigt nog, så
är töserna en fullständigt annorlunda sida i samma bok.
Tjejerna visar framfötterna i det mesta, och det är ju också dom som
får ansvaret i familjerna för att ta hand om föräldrarna. Pojkarna
verkar inte fatta detta, eller bryr sig inte alls om det. Men visst fan
måste det väl vara generande för en vanligt nykter ung man, att
föräldrarna eller samhället/kulturen inte litar på dom mer. Men å andra
sidan så verkar det i stället som om äldsta pojken alltid får ärva
marken av föräldrarna, och driva bruket av jorden vidare... jag vet
inte om detta gäller alla, men fick uppfattningen att kulturen strävar
åt det hållet i alla fall..
Tjöj pojken klarade sig dåligt i skolan, och Tao och Lem, hans mamma
och pappa, skickade pojken ner till Bangkok för att gå på
hantverksskola där, det är väl kanske som vår yrkesskola då antar
jag.... Han skulle komma hem nu på skolledighet, och de åkte bil ett
gäng killar som bodde häruppe. Polisen stoppade dom vid ett tillfälle,
lös Tjöj och kompisarna i ögona, och sedan fick dom pissa i ett provrör
eller nåt sånt... Dumskallen med polare hade tagit Yabba.. Yabba är
Thailands svar på knark.
Polisen körde Thöj och de andra direkt hem till sina föräldrar, och Lem
pappan bröt ihop och började gråta...Pojken Tjöj nu 18 år gammal, bröt
också ihop nu när kompisarna inte var där längre, och lovade att aldrig
göra så igen. men polisen varnade familjen, och de beslöt på stående
fot att icke låta Tjöj åka till Bangkok igen... Pojken berättade att
det låg 10 pojkar i varje rum och sov om nätterna, inga vuxna alls
kollade pojkarna, utan allt var som det alltid är i Thailand.
De vuxna skiter fullständigt i barnen och deras uppfostran verkade det
som.... DÅ hade några av pojkarna dragit Yabba till skolan och till de
andra barnen, tydligen är detta ganska vanligt i Thailand med denna
drogen. och detta land är nog det perfekta landet att introducera knark
i. Ingen vågar utmana någon, ingen ifrågasätter, alla håller sig på sin
kant i alla lägen, så perfekt grogrund för knark.....
Så nu blir Töj´s framtid att stanna här i Chaiyaphum över överskådlig
framtid, och hans möjligheter i livet blir oerhört begränsade tror jag,
i och med att Chaiyaphum bara är en avkrok i ett stort land. Och här
finns ytterligt få framtidsmöjligheter att bli någonting alls, mer än
risarbetare, vägarbetare, hantverkare och dagavlönad i bästa
fall....Synd om en ung människa, allting redan utstakat för honom..
Ett samtalsämne som mer än något annat är uppe på bordet nu efter
militär-kuppen, är ju korruption och den eventuella avsaknaden av
densamma. Jag sitter och funderar på plus och minus och ur olika
perspektiv. Och för egen del, sett ur mitt lilla perspektiv, och mitt
lilla liv här i Chaiyaphum, så är jag faktiskt inte 100% så där
tvärsäker på att all korruption är av ondo..,
Visst blir man förbannad när polisen vevar in en när man kör ut ur
Khreng Khro och de påstår att jag har "bytt fil", och vill ha 200 baht
i näven, eller åka till polisstationen och betala 400 baht där
istället. Visst känns det kasst med korruption då.
Eller när gubbjävlen på kommunkontoret vill ha 5.000 baht under bordet
för att ge mig min gula husbok som är min och fan inte hans...
Då gillar man inte korruption. Jag fick dessutom besked nu för ett par
dagar sedan ifrån min införtullningsagent nere i Bangkok att militären
har placerat ett par stycken militärer i ledande positioner där bland
tullarna, och dessa jävlars lyxliv är nu fullständigt över verkar det
som, och allt vad "teamoney" är borta. Militären ser till att lagen
följs, och det blir inga mer löjliga tullavgifter på gods som enligt
thailändsk lag skall vara fritt ifrån sådana.
Men saken kommer i ett helt annat läge när man själv finner sig vara i
en position, när man vill ha saker och ting fixade och gjorda eller
avverkade i samhället, men allting inklusive lagen förbjuder en att få
det just fixat eller ordnat... DÅ är åtminstone jag glad att kunna
sticka till en tjänsteman kanske 500 baht, och få mitt ärende avklarat
på 5 minuter, stick i stäv med den thailändska lagen.
Eller när internetbolaget vägrade att dra fram en kabel till huset 150
meter, så jag kunde få 3BB och deras kanonservice. Via ett samtal med
deras kontor och den anställde där, så fick jag betala 4,500 baht
direkt till arbetarna som gjorde jobbet, och 2 timmar senare så hade
jag världens goaste internet...
Så med korruption så är det inte alltid svart eller vitt. Jovisst är
det svart och vitt om man INTE bor här, eller BEHÖVER bo här. Då kan
man ju vara ideell, och gullig och alltid ha ett svar i livets alla
skeden. Men det som jag tycker är viktigt i alla fall, är att inte
pamparna skall kunna sko sig så ända in i hillvitte och bli
multibiljonärer, utan de små skall kunna sno åt sig en tusing här och
där, det är OK för min del i alla fall....
Så för mig så är inte detta korruption;
köra motorbike utan hjälm
svänga via fel filer strunta i filkörning
U-sväng på "egna" ställen
köra för fort
köra utan körkort
köra på fel sida vägen
När man betalar mindre än en 50/del av vad det kostar hemma i Sverige,
för att inte tala om att bli av med körkortet, och allt annat otrevligt
som följer med. Då kallar jag detta helt enkelt för ett flexibelt
samhällssystem...
Undrar om några andra har åsikter i detta ämne... Skulle vara kul i alla fall att läsa det i så fall..
Handskak
Chaiyaphum MDCCCLXVII, Thailand
15 augusti 2014
84,1 kilo - 83,5 kilo (29 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 4,585
Va fasen inte nu igen? vadå? Jo dessa sällsynta nätter när man sjuttan
inte kan sova. Igår alltså natten till 22 juli 2014 när jag skulle med
Yongyut till Immigration för min 90 dagars-rapportering..... Att skylla
på att det var upphetsande att åka till Immigration håller inte
riktigt. OK förlängningar, alltså lite mer viktiga saker är nog
allvarsamt nog, men vanliga sketna 90 dagars... Nä tror inte det...
Inte så det skall förosaka sömnlöshet.
Jag somnade fint, sov i 3 timmar fram till kl. 02.00.. Vred mig ett
tag, och gick upp tror jag runt 02.50.. Jag tittade på en episod av
"Into the west", som ju är kanonbra TV underhållning. Det är en
triologi av indian & västernfilmer, som väves samman i olika
episoder över en tidpunkt mellan typ 1815-1880:talet, och olika
generationer av samma familjer som levde därborta i Amerikat!!
Det började med "Dead mans walk", som var 3 st långfilmer, sedan gick
den över till det som jag kollar på nu då (Into the west), som består
av kanske 10 st 40 minuters-filmer... och sedan avslutas allting med
"Comanche" som består av 3 st långfilmer.... Och dessa är förödande bra
filmer, och handlingen också kanon att titta på, det är ytterligt tuffa
tider för alla nybyggare, och jävligt hemska tider för indianerna, som
blev av med precis allting både land, stolthet och sin kultur...
Alltnog jag tittade på en episod av Into the west, och sedan
publicerade jag där mitt i natten ett kapitel på min hemsida av mitt
vanliga dagliga dravvel... Sedan väckte jag upp Yongyut och Namkaeng
kl. 05.30, görskoj att se dom lida av trötthet. jag gjorde mig i
ordning och sedan stack vi kl. 06.00 ner till bussen som skulle avgå
kl. 06.30..... jag kunde sedan dega mig igenom över halva resan utan
att behöva prata för Yongan hade sällskap med Dan´s Amphorn som ju är
lärare in Bal Munak och har varit där i 30 år snart.....
Vi kom till Khon Kaen, störtdök rakt över på en Tuc Tuc, som tog oss
till immigration, han väntade på oss. Yongut gick på dass, och när hon
kom ut ifrån dasset, så stod jag redan och väntade på henne. Så jäkla
fort gick det idag... På nerresan igen tillbaka till bussen, så tittade
jag i profil på han som körde oss, och han var la runt 60 år skulle jag
tro, såg ganska fräsch ut..... Och han hade den där fantastiska grejen
som många thai har, i alla fall häruppe i Isaan, vet inte hur det är på
andra ställen.
Han hade alltså en stor plita i nyllet, eller som vi säger i Göteborg,
"PLETA", och ur denna pleta så hade det växt ut runt 15 st
hårstrå.....Thai rör aldrig dessa hårstrå, utan de växer alltifrån
tidiga tonår fram till död-dagar... Gubbens hårstrå ur plitan var nog
sina modiga 2 decimeter långa i alla fall, och hängde ner på axeln och
bröstet på honom... Fy fan va äckligt jag tycker sånt är...
Jag frågade Yongyut här nu senare under dagen, och med satt samtidigt
grannen som ju heter See. Och både hon och Yongan bekräftade att thai
låter detta äckliga ansiktshår växa ut så på det sättet för att det
betyder "lucky", alltså tur i livet.... Det verkar som om alla konstiga
saker dom gör innebär lucky och god tur....
Men det är underbart när man förbereder, och har alla papper med sig
klara ifyllda och undertecknade. Vi stack sedan med tuctucen igen
tillbaka till bussterminalen och hade missat 09.30 bussen med 8
minuter...Vi fick vackert vänta tills 10.30 bussen körde oss tillbaka
till Chaiyaphum dit vi ankom 13.00. Vi klarade alltså av hela denna
grej med bussen hela vägen till Khon Kaen, trassla med immigration, och
sedan hem till Chaiyaphum igen, och gjorde detta på 6,5 timmar,
fantastiskt!!
Det enda noterbara på hemresan var att jag var pissenödig ifrån första
till sista sekund, och det var en smärre pina hela tiden på hemresan...
Men det gick bra, och jag kom hem med en ”över-välfylld” blåsa, och
eftersom även skitamentet gjorde sig påmint, så led jag ifrån bägge
ändar s.a.s. Men det gick bra till slut....
Nu idag kollade jag igen med immigrationen, angående att posta mina
90:dagars istället. Eftersom det ju var ett bra tag sedan som jag
kollade sist, så ville jag ha lite färska åsikter ifrån dem. Men de
tycker att det vore jättebra om jag istället för att komma personligen
för mina 3st 90 dagars-rapporteringar, kunde posta dom istället till
deras kontor, så slipper jag ju att åka hela vägen till Khon Kaen 4 ggr
vareviga år... Jag fick adressen dit, och det kommer att bli ett sant
nöje (hahaha),,, att plita ner den adressen på kuvertet, se bara:
ด่านตรวจคนเข้าเมือง
ศูนย์ฝึกอบรมตำรวจภูธรภาค4
ถ.มิตรภาพต.ในเมือง
อ.เมืองจ.ขอนแก่น40000
Ja, men man får la skylla sig själv att man bor i detta landet....Undra
om man kan skriva detta språket med BÅDE skrivstil OCH texta hahaha??
En sak vet jag i alla fall, och det är att även detta språket, liksom
flertalet andra språk, speciellt lite äldre språk, inte har något
mellanrum mellan orden, utan de tutar och kör ifrån början till slut.
Inga komma tecken, inga punkter och inga avstyckningar. Ja ungefär som
många svenskar skriver när man läser forumen ibland...Hahaha!!
Handskak
Chaiyaphum MDCCCLVI, Thailand
14 augusti 2014
84,3 kilo - 83,4 kilo (31 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 4,590
Forts. Från förra kapitlet... I alla fall F-93 var nog det lag som jag
gillade allra mest av alla mina lag efter 26 år inom fotbollens
träneri-verksamhet. Föräldrarna ställde upp som få, och alla var
solidariska emot varandra. Jag fick så mycket hjälp av dom, så hela
verksamheten var i stort sett självgående kändes det som. Ibland tänkte
jag att detta nog var ”ödet” som tackade mig för mitt tidigare
hästarbete med olika lag inom fotbollen.- Nu var det roligt helt
enkelt!!
Det tog slut av olika anledningar, och som i många situationer i livet,
så beror katastrofer ofta på människor i sin närmaste omgivning. Det
blev 2 föräldrar som gjorde uppror, och ville inte längre att jag
skulle sköta laget som jag nu haft i drygt 7 år.
Jag kände bara när jag fick höra skitsnacket, att nu fick det vara nog.
Innerst inne så var det nog tror jag även ”dags” för mig. För länge och
för utsliten, jag klarade helt enkelt inte av att slåss för mitt
ledarskap mer. Om uppskattningen ifrån dessa föräldrar var så
skral, så skiter jag nu i det.
Jag slutade, och med det så var min saga all...Hade noll mental lust
att fortsätta. Jag var ju nu vid detta laget 56 år gammal och inte
längre 30 år, som när jag en gång började som tränare. Jag började
istället att allt mer ty mig till musiken, och när jag nu hade min egen
hemmastudio, så ersatte jag fotbollen med musik, och det funkade
utmärkt... Fotboll kunde jag ju alltid gå och kolla på om jag
ville..... Det finns flera minnen naturligtvis att berätta, och jag
skall med glädje berätta om olika sådana efterhand här...
Idag så var jag och York ute (igen) på kaffetur lagom till lunchen. Vi
hittade ett nice ställe 2 km in på väg 201 från Cahiyaphum sett. Cafet
var naturligtvis tomt, och businessen gick naturligtvis inte alls nåt
bra i detta land, där trots tjöt om motsatsen, thaiarna INTE har i sin
kultur alls att dricka kaffe. DE gillar inte kaffe, och de kan inte ens
göra hyggligt kaffe.
Denna gång så fick jag in som vanligt skitäckligt svart kaffe, ville
beställa Cappuchino, men de saknade väl grädden eller mjölken antar
jag. Precis som vanligt så fick jag gå tillbaka med kaffekoppen, hälla
ut en slatt ur den som vanligt enbart halvfyllda koppen, och sedan
fylla på med 75% ytterligare mer hett vatten, för att få denna sörja
drickbar...
Jag berättade för York om hur det finns människor som fortfarande
påstår att thai dricker kaffe, och dom gillar kaffe, och det ingår i
drasa dagliga vanor! Han skrattade gott och sade att då borde nog dessa
människor kanske ta sig hit ner, och se med egna ögon hur det är ställt
med den saken.
Men York frågade jag, titta nu på detta kaffestället och precis ALLA
andra som vi varit på under de sista 3-4 åren. De har ALLA varit
folktomma, och det finns ju inte en chans i världen att ägarna kan
TJÄNA pengar på folk som INTE finns där och dricker kaffe. Hur sjutton
går detta till egentligen?
Är det som man misstänker samma med detta som med typ andra
investeringar som thai gör... De räknar bara sin dagsförtjänst och ser
500 baht IN, och det betyder ju mat för dagen, och sedan skiter
dom i hur mycket dom har investerat? Kan ju själv tänka mig. Gubbe
säljer risfält, och tar sina pengar, och investerar i en resort eller
kaffeshop eller whatever.... Betalar kontant, och med det tycker han
att han är skuldfri, och alla pengar in är ren vinst och förtjänst.
Så kan han dra in 300 baht på en dag, så äter familjen för dom
pengarna, och inga mer bekymmer med det.... Ja sade York, inte säker i
alla fall, men jag tror också att det är åt det hållet..... Förresten
på tal om thais kulturvanor och kaffe, så är jag med dig till 100% som
du vet. Jag kan t.om ge dig ett exempel bra som något. Detta kom då när
jag hade berättat om, hur glänsande det gick för ett visst kafe´ nere i
Rayong (Ban Phe) som t.om fick besök av prominenta besökare ända ifrån
Bangkok, för att dricka deras kaffe...
Jo fortsatte han, frun mins kamrat flyttade ner till Bangkok, och hon
öppnade till slut efter många år en kaffeshop därnere i Nonthaburi vid
Bangkok!! Hennes kaffeshop låg alldeles utsidan området till en
regeringsbyggnad av nåt slag, med mängder av thai anställda. Hon fick
till slut stänga igen efter bara några månaders öppethållande.
Det kom inga thai in och handlade kaffe av henne. Så var snacket om
thai och deras kaffedrickande kommer ifrån vete skam.... Kanske den där
viljan att alltid skrävla och prata gott om egna släkten? Jag vet i
alla fall att häruppe i Isaan, glöm kaffe.....glöm det bara..
Handskak
Chaiyaphum MDCCCLXV, Thailand
13 augusti 2014
84,0 kilo - 83,4 kilo (32 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 4,598
Forts. från förra kapitlet.. Så det första jag gjorde var att starta
upp 2st åldersgrupper F-94 samt F93, vi hade redan i spel F-88, F-89,
F90 samt F-92. Jag kommer ihåg ledare Som typ Tony, en galen kille som
sket i precis allting förutom sig själv (F-88), jag kommer ihåg Håkan
Hällerö. Som gjorde ett superbt jobb med sitt lag F-89, och han hade
även hjälp stundtals av den vackra kvinnan, som också spelat i
Jitex, Ann Andersson (Jansson).
I F-90 så så fanns det en ledare som hette..va sjutton var det nu, jo
Peter Mattisson, han gick på piller och andra starkare grejor fick vi
kläm på senare, så bort med honom ifrån laget, och han ersattes
förtjänstfullt av den alltid lika aktive Reine Figoni...Kanonkille med
”våtare” problem än sin föregångare... F-92 hade ingen ledare, efter
det att jag som det första jag fick göra, var att sparka deras
överviktiga psykotiske ledare (kvinna), hon var helt ding utan tvekan,
så jag fick ta över det laget.
Jag hade ju startat F-93/94, och var nu huvudledare för de lagen. Jag
lyckades att lura med Thomas Folkesson, som de gånger han var med
gjorde ett bra jobb. Han var dock psykopat den också, så han gick inte
att ha kvar till slut, så han ersattes efter ett par år av föräldrar.
Jag hade vid det laget delat på lagen, vi vare 20 st i varje
åldersgrupp. Vi hade då 4st 7:manna-lag i spel.... Jag tog själv
huvudsysslan för F-93, som då blev mitt riktiga skötebarn.
Arbetet med flicksektionen tog nu all min tid, damlaget var
avpolleterat som sagt var, så nu arbetade vi ifrån grunden med att
skapa spelare för framtiden. Tyvärr så var jag helt ensam om den
framtidssynen, alla ledarna var ju föräldrar, och de tyckte skolan var
viktigare än fotbollen. Det fanns tyvärr inte en chans att ens prata
med dom, och få dom att förstå att det hela handlar om planering och
inget annat... Man fick ALLTID samma svar ifrån föräldrarna...
”Skolan är viktigare”, och ”min dotter skall inte offra sina kamrater
för fotbollen, de får ju ingen fritid”... Spelarna själva ville lira
boll, och de ville ställa upp på de träningarna som jag satte upp. Och
det dröjde ända tills jag skapade ett A-lag i F-93, som föräldrarna
fattade att leken var slut, och att nu var det upp till dom själva att
prioritera saker och ting i rätt ordning.....
Jag lade träningarna extra tidigt de dagar som gick att träna tidigt,
typ 16:tiden redan, så spelarna hade allt id i världen att göra läxorna
när dom kom hem. I vissa sällsynta fall, så fick dom göra läxorna innan
träningarna, och sedan lufsa till träningarna.
Detta fungerade kanonbra under styvt 2 säsonger, och vi kom 2.a i klass
I för 13:åringar på 11 manna. Och allt var frid och fröjd. Och jag
kunde se klart flera av spelarna faktiskt kunna bilda stomme för ett
damlag inom kanske 3-4 år.... Tyvärr så var väl jag den ende som
riktigt trodde på det hela. Proppen verkade nu IGEN ha gått ur
flickfotbollen, och tjejerna berättade inte ens att dom spelade fotboll
när dom träffade kompisar ”ute på stan”, precis som om dom skämdes för
det!!
Boomen efter damernas lyckades VM och EM spel hade nu gått ”över”, det
har ju alltid varit på det sättet med damer och flickor. Det måste vara
PK om dom skall våga göra dessa saker. På slutet 1980:talet, så
handlade motståndet emot flickfotboll ifrån föräldrarnas sida att dom
inte ville att deras döttrar skulle bli och se ut som Pia Sundhage, tro
det, det är sant, så jävla dumma människor finns det.
Men va fan sade jag, tror ni verkligen att om Pia Sundhage INTE spelat
fotboll, så hade hon sett ut som en isprinsessa då eller? Hon kanske
inte ens hade varit lesbiskt då heller? Jag blev vid ett tillfälle när
vi hade spjälkträning, ombedd av en tittande förälder att ta det
vackert med töserna, ty de skulle utveckla så hemska benmuskler..
Jasså sade jag. Jag tror nog att de flesta killar gillar lite muskler
på en flicka och inte bara sidfläsk som ni kan erbjuda dom.... Dessutom
så kanske denna träning kan rädda dåliga knän längre fram i tiden...
Jag låg illa till länge hos den gubben..
Och nu idag så var motståndet och den ansedda PK-åsikten att man inte
skall specialisera sig för tidigt. Det var ett jäkla tjöt om denna sak.
Nackdelen var att man blir så enahanda och kroppen tar stryk för den
får inte den allomfattande träning som 7 olika idrotter kan ge... Jag
hade kanonduktiga spelare som verkligen kunde bli nåt stort inom
fotbollen. Men det sket sig fullständigt i skallen för dom p.gr.a. alla
dessa stupida föräldrar med sin idiotiska åsikter.
Mammor som körde ungarna till Välen och tränade Judo, kommer sedan 1
timme senare till fotbollen slutkörda, och ungarna och mammorna vill
därför inte träna som dom andra. Borta sedan ifrån träningen 2 dagar
senare p.gr.a. Att hon tvingas spela tennis. Frågade ungen, hon vill
inte ens spela tennis, men hennes farsa gjorde detta när han var yngre.
Nu vill dessutom mamman att hon skall ”pröva på” att spela golf.....
Var kommer fotbollen i allt detta då, frågade jag en dag, när min
mentala status hade gått i moln fullständigt.
Vi kommer när vi hinner sade kärringen. Nä sade jag, ni kommer inte
längre att få spela matcher med laget. Kom till träningarna när ni
vill, när Judo, Golf och Tennis tillåter, men glöm matcherna. Förklara
detta sedan för Er dotter ty det är inte min sak.... - ”Men vi
har betalt medlemsavgift”. Javisst sade jag, ni SKALL träna, och som
betalning får dottern spela matcher, enkel matematik.. Räkna nu ut hur
ni vill att Ert liv skall se ut... medelmåtta till dotter eller en
dotter som är bra på något....
Kärringen och sedemera farsan, som kom ner och pratade med mig, förstod
aldrig någonting av det jag sagt, och är i tron att dom gjorde rätt. Vi
vet aldrig vad som är rätt eller fel, det vet man först när man har
klara mål uppsatta, och en framtid som man jobbar mot.... Och facit i
hand.. Dottern fick 3st barn innan hon var 21, och lycklig som få.
Hennes framtid som fotbollsspelare var dock begravd sedan länge av
trånga föräldrar... Forts. nästa kapitel...
Handskak
Chaiyaphum MDCCCLXIV, Thailand
12 augusti 2014
83,8 kilo - 83,1 kilo (34 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 4,598
Forts. Från förra kapitlet.. Men F-73 töserna gick in i laget till ett
antal av 6 st, jag sket i trycket från de äldre, de fick sluta eller
göra vad fan dom ville.... Vi vann till slut det året damernas DIV IV,
vilket var första gången i Askims IK historia. Till våren 1991, så
stack vi på träningsläger till Rimini,Italien, och det blev en görkul
historia. Vi kom hem igen, och var ett ännu bättre lag.... Vi började
serien i DIV III med att spela oavgjort och vann sedan nästa match. Om
jag sedan kommer ihåg rätt så vet jag inte, men jag tror att vi endast
vann 1 match till, och förlorade typ 13 matcher.... Så vi åkte ut
förstås.....
Jag själv fick när serien var slut ett anbud som jag inte kunde tacka
nej till. Dom ringde ifrån min barndomsklubb, där jag spelat alltifrån
11 års:åldern fram tills jag slutade 1972 där. Det var Hovås IF, de
hade en ledare för damerna där som ville sluta, och de letade en ny
tränare. Jag tackade ja, och det blev ett bitterljuvt avsked ty flera
av mina F73:or grät öppet när jag meddelade mitt beslut att sticka...
Fan va sorgset,, vi hade ju varit ihop nu i snart 7 år, en väldigt stor
del av de tösernas uppväxt ju!!
Jag bet dock ihop, och kom till Hovås IF, och fick mig en grymt positiv
överraskning, SECKET LAG och SECKA lirare. Vi tränade den vintern i
Hovåsskolan, och sedan ut i snön, och gjorde flera inomhuscuper. Vi
vann kommer jag ihåg 2 cuper, och var med hela tiden i slutspel, något
som jag aldrig upplevt i Askims Ik... Hovås hade tjejer som kunde ta
ner en boll på bröstet, dämpa den med fötterna, och kunde slå en
bredsida, samt gillade att sjönga på festerna.
Vi spelade i DIV III, och detta laget med min lilla hjälp kom 4:a detta
året, och det var med stolthet som vi i sista matchen klappade till
Lerum som ledde serien, då med 3-0.... Fotbollsmässigt, så var detta
definitivt den absolut bästa tiden hittills för mig!! Vi var nu framme
vid 1995, och fotbollen och träneriet gick vidare, jag engagerade en
kompis ifrån Askim som medledare (Per A.) Han var en rolig kille
faktiskt, och vi hade mycket roligt ihop. Blev kanske lite väl mycket
”läskande”. Men annars en kanongo kille.
Efter 2 säsonger så gick Per A. Tillbaka till Askim och tog hand om
damlaget där. Och genast startade det en konkurrens, och en riktig
”derbystämning” infann sig. Inte minst underblåst av Per A. själv.
Killen hade ju ett självförtroende som var bra mycket större i vissa
fall än hans kunskaper. Vi spelade i samma DIV III serie detta året,
och varje spelomgång så hördes vi av, och jämförde hur det hade gått.
Till sist i 7:e omgången, så möttes vi ute på Hovåsvallen, och Per
berättade i detalj hur och varför ”hans” lag skulle klå oss i Hovås IF.
Jo Askims IK var ett bra mycket mer starkare lag, ett mer
konditionsstarkt lag, och ett mycket jämnare lag, med mycket mer
kunskaper. DETTA menade han på skulle lätt fälla avgörandet i matchen.
Var vad gode Per A. fullständigt hade glömt bort var de saker som han
själv inte besatt inom fotbollen, och det var: bollkänsla, rörelse på
planen utan boll, och tankeverksamhet... Vi spelade fullständigt bort
Askims IK ur matchen.
Och vad dom än tog sig för, de punktmarkerade vissa spelare, så
förlorade dom själva på det. Vi stoppade deras attacker enkelt, och
våra egna anfall var väl underbyggda, och matchen slutade med 5-0 till
oss. Per A. och hans ”lag”, alltså mitt egna f.d. lag var helt
demoraliserade, det var faktiskt synd att se dom lämna ”rävlyan” eller
”vargboet” den kvällen. Dom hade inte ens lust att duscha utan åkte hem
till sin egna klubbstuga, och tvättade av sig förlusten... Per A.
nämnde aldrig mer matchen, och hur grymt bra som lag vi var i
jämförelse...
Efter det året, så insåg vi alla i Hovås IF att vi tyvärr hade hamnat i
bakvattnet av den fantastiska fotbollsklubben Billdals BK. Geografiskt
så hade ju jag varit tvungen nu alltsedan 1992 fram tills 1997 att
värva spelare över hela Göteborg,,, Det fanns ingen bebyggelse alls med
barnfamiljer, utan enbart familjer med gamlingar (runt golfbanan i
Hovås). All bebyggelse fanns i Skintebo och i Billdal, och det var
barnfamiljer, och andra familjer som ville bo mer tättbebyggt och
”nära” till saker och ting.
Så jag fick noll spelare till laget periodvis, och vi blev tunnare och
tunnare. Nu då efter säsongen 1997, som vi dock avslutade grymt bra, vi
kom till final i Göteborgs-DM, och fick stryk mot ett kanonlag
(Mölnlycke), så insåg jag att en säsong till här är bara bortkastat.
Jag pratade med styrelsen, och de gick med på att jag tog med spelarna
till Askims IK, och samtidigt så avslutade jag mitt tränarskap för
laget.
Dock så ville Per A. Som ju var ledare, där att jag skulle stanna och
hjälpa till med pappren och målvakterna. Va fasen, klart jag gjorde....
Samtidigt blev jag invald i dam och flicksektionens styrelse, och nu
startade ett arbete med fotbollen som var GRYMT mycket och påfrestande.
Damlaget höll på 3 säsonger till Per A. slutade efter 1:a året, och
sedan fick vi 2 underliga tränare ifrån Göteborg. Laget misskötte
träningarna, och rekryteringarna underifrån var nästintill NOLL
konstigt nog.
Jag tittade på underlaget på flicksidan, och upptäckte att det hade
startats 1 endaste lag de sista 4 åren, och ingen verkade bry sig om
någonting mer än sin egna dotter och just det laget, det kändes så i
alla fall. De ledare som fanns var helt OK och gjorde ett bra jobb, men
va fan, var fanns alla lagen?. Det var nog kanske därför också som jag
fick förtroendet att leda dam och flicksektionen, eftersom jag var den
enda som jobbade med det hela, som INTE hade ett barn i klubben. Forts.
nästa kapitel....
Handskak
Chaiyaphum MDCCCLXIII, Thailand
11 augusti 2014
85,0 kilo - 84,1 kilo (32 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 4,603

God morgon! Frukosten är klar i Chaiyaphum, näringsrik och fin!!
Forts. från förra kapitlet... Christer var nu eld och lågor och
ville själv ha mer barn, han hade ju en pojk ifrån tidigare äktenskap,
och damen han träffat hade 2 pojkar ifrån sitt tidigare äktenskap.
Trots detta inferno av ungar, så ville dom besegla sin djupa kärlek med
ytterligare barn. Christer ville för en gångs skull planera inför
framtiden, och han berättade att han försökt att luska som fasen i
Pilegården om att kunna få tag i en 4:a rummare..
Jag ruskade bara på huvudet, han frågade vad det var frågan om, och jag
berättade om Tony Mattssons morsa som ville ha en 2:rummare för hon var
helt ensam.... Jag fyllde då i.. Christer jag har en 2:rummare och vill
ha en trerummare, tanten har en 4;rummare och vill ha en 2 rummare, och
du har en 3: rummare men vill ha en 4:rummare... Märker du inte pusslet
framför dig... Jo jävlar utropade han....
Låt mig kolla imorgon bitti med Stena fastigheter,,,,,, Sagt och gjort,
jag ringde Stena på morgonen, och berättade om vårt suveräna upplägg
som vi tänkt ut. Trots att Stena storgillade mig och tanten Mattsson,
så gillade dom INTE Christer. Han hade tydligen flera hyror som var
obetalda, och hade varit sen vid flera tillfällen att betala
hyrorna.... Dom var INTE villiga att hjälpa honom alls. Oss andra två –
inga problem....Så dom satte helt sonika stopp för triangelbytet!!
Jag var ledsen och lade på luren,,,satt och tänkte.. och kom på en
genial grej. Hyresgästföreningen. Jag anmälde mig via telefonen,
stövlade upp till Frölunda Torg och betalade medlemsavgiften, och på
eftermiddagen samma dag, alltså fortfarande samma dag som vi fått
nobben av Stena, så ringde jag en kille på Hyresgästföreningen. Jag
berättade vårt dilemma och hur ledsen i ögat jag och tanten var över
denna behandling!!!
Han säger bara... - ”Ge mig 30 minuter, jag återkommer”!! Efter 8,5
minut så ringer han tillbaka och säger att allt är klart, och det är
bara att genomföra trippelbytet.. Jösses, hur gjorde du, frågade jag
andäktigt? Ja hyresgästföreningen har faktiskt en stor portion pondus
skall du veta, och fastighetsbolagen vill absolut inte ha problem med
oss, och dessutom skall du veta, så var det rent olagligt som den damen
gjorde på Stena, man kan inte neka hyresgäster att byta lägenhet
på de grunderna...
Alltnog, redan efter 1,5 vecka gjorde vi triangelbytet, alltså vid det
kommande månadsskiftet. Och detta blev ett enda stort kvitto på hur
viktigt det är med ett socialt liv, och att ha kamrater, och själv
ställa upp för andra. Och då inte leva sitt enda liv, och gömma sig i
familjens hägn, med en hög häck som ”skydd”, och sedan fullständigt
skita i sin omedelbara omvärld... På morgonen vid flytten, så stod där
16st medledare och spelare i Askims IK, alla klara att hugga i och få
detta överstökat.
Flyttölen, och flyttvodkan stod där på farstutrappen på 9:an, vi hade
alla 3 lagt ihop stålar till detta naturligtvis! Med löfte om öl eller
sprit, så kan man få den mest inbitne latmasken att kravla upp ur
sängen eller TV-soffan, och hjälpa till vid flyttning, konstigt
egentligen.. Ty det vore väl smartare att rent livskvalitetsmässigt,
att ta sig till systemet och köpa sitt egna brännvin, och skita i attt
lyfta en massa kartonger och möbler.
Men vi människor är sådana ofta här i livet...vankas det fri sprit, så
är vi beredda att korsa vilka vilda floder som helst.... Och det är väl
tur det. Alltnog, hela gänget satte igång kl. 09.30 på morgonen, och
det var ett fasligt bärande precis överallt, ja ni kan ju tänka Er
virvarret av människor. Tant Matsson hade skakat fram 4 st. Jag och
Christer hade 16 st plus oss själva, så det sprang på varandra, över
varandra, och förbi varandra 22 st människor den förmiddagen.
Underbart!!
När klockan flämtande slog 12.00 så bars den sista kartongen in i
min kanonlägenhet. Jag var hellycklig, och jag bodde sedan alltifrån
den dagen 1983, i den lägenheten ända fram till min flytt till Thailand
i juli 2008. Jag fick på ett fint sätt känna på hur viktigt det är att
ha en riktigt äkta trivsel i sitt hem. Det handlade inte i mitt fall om
prylar speciellt mycket, utan jag kände mer värmen ifrån hela
lägenheten.
Solen gick upp i mitt sovrum, jag fick eftermiddagssol i mitt
vardagsrum, och samma sol på min stora balkong. Vinden från havet låg
på vardagsrummet och störde aldrig nattsömnen. Och de olika fester som
ofta försigår i denna typ av områden, kunde vara på baksidan, inga
problem jag sov åt andra hållet. Om festen var hos lägenheterna där jag
hade sovrummet, så gick jag bara över och sov i soffan i vardagsrummet,
och hörde inte ett skit.... Sensationellt bra lägenhet, och det var ju
därför som jag stannade ”tiden ut” där... Kommer aldrig att glömma
Pilegården 9D!!
I alla fall hösten 1989 kom, och styrelsen kallade in mig, och ville
att jag nu skulle ta över damlaget... Jag tackade ja både till laget
som till pengarna (15.000:-), och passade på att slussa in mina F-73:or
i laget, det blev lite ramaskri på de äldre, som nu hade blivit
bekväma, och många av dom skaffade sig barn, och ställde inte upp alls
på träningar och matcher som jag ville att dom skulle göra...
Detta är ju alltid ett problem när man harvar med människor som spelar
så pass långt ner i seriestystem, och än mer i större utsträckning den
kvinnliga sidan som ofta finner på ursäkter för att INTE lojalt ställa
upp för gruppen... Forts. nästa kapitel....
Handskak
Chaiyaphum MDCCCLXII , Thailand
10 augusti 2014
84,3 kilo -
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 4,660
Jag har ju redan berättat om hur det gick till när jag anslöt och
började i Askims IK, fotbollen! Jag kom dit i alla fall en vinterdag
slutet oktober 1981. Jag hade blivit tilldelad P-66. Killarna var 15 år
gamla, och det kanske inte var tanken att jag direkt skulle ta mig an
ett nästintill juniorlag. Men jag fick ta skeden i vacker hand och göra
mitt bästa.
Vi startade vinterträningen direkt där i oktober, kanske lite lätt för
det var ju inga matcher. Men sedan i början januari så körde vi gång
lite mer riktigt. Jag märkte direkt det som sedan blev en ledstjärna
för mig som tränare.... Har man inte haft lagen nästan ifrån början och
danat spelarna själv, så kan det vara skitsvårt att få snits på dom,
helhjärtat snits alltså. Man kan skrämma dom till träning, men det
håller inte i långa loppet, utan träningsviljan bygger man upp tycker
jag i ganska unga år, när man motiverar, pratar och tjötar, och visar
hur man vill att spelarna skall se på sin idrott.
Dessa killar var 15 år gamla och skulle alltså fylla 16 år under det
kommande året som nu startade. Det var pojkar som ännu inte hade vuxit
mentalt till män. Men dom behövde ha någon som var mycket mer erfaren
än jag var, och någon som just kunde skrämma dom till träning. Jag
kände att jag helt enkelt i det läget inte hade tid till 3-4 träningar
plus 1 match i veckan, det blir för mycket.
Jag genomförde hela uppträningen inför säsongen, och genomförde hela
våromgången med laget, men sedan sade jag upp mig och förklarade läget.
Jag fann helt enkelt noll glädje i killar där halva laget sket i att
träna, och den andra halvan inte kunde slå ens en bredsida kändes det
som. Vi startade serien med att torska emot Tuve med 1-7,, secka
siffror... katastrof kändes det som... Sedan veckan efter mötte vi
Mölnlyckes ganska hyggliga lag, och vann emot dom med......7-1,
hahaha,vi hade målskillnad efter 2 matcher 8-8...
Laget hade dock 2 st lirare varav den ena spelade sedan med klubben
hela sitt liv, och spelade med dom i DIV II, den andre värvades av
GAIS, och spelade där en säsong innan han satsade på en civil karriär
istället. Jag slutade i alla fall, laget gick upp i juniorlaget, och
fick en bra ledare där. Jag själv blev tillfrågad om jag kunde tänka
mig att träna flickor. Ja för sjutton det kanske är bättre tyckte jag,
lite mindre antal träningar, så man kunde komma in i det, hur det
fungerade att vara tränare och framförallt en bra tränare.
Det var annars mycket ovilja mot att vara tränare för flickor märkte
jag. Men för min del var det noll problem. Jag hade ju på mycket nära
håll hos min mammas tvillingsyster sett hur grymt bra tjejer kan vara i
bästa fall. Där var min kusin Görel Sintorn, som spelade med Jitex i
många år på 70:talet, och sedan gick till ett Norrlandslag som hette
Sunnanå, där hon spelade livet ut, hon gjorde också flertalet
landskamper.
Jag kommer också ihåg när vi var unga, när vi var där och hälsade på
hos mammas tvillingsyster (de hade 10 ungar), hur det ibland kom en
annan tös dit och lekte med ungarna, och speciellt med Görel.... Och
dessa spelade ofta boll ute i trädgården, eller uppe vid skolan ovanför
Tuve.... Den tösen var Anette Börjesson, som ju är en de de mer
legendariska damspelarna i Sverige. Så lilla Tuve producerade i samma
årskull 2 landskampsspelare, inte dåligt!!
I alla fall, jag fick mig tilldelat ett lag som var F-68/69, hade dessa
i 2 år, de var ju redan då så gamla när jag hade dom, så jag kunde
slussa in dom som ville i damlaget i Askims IK. Jag tog sedan över F-70
i ett år (1984) innan dessa också gick upp i damlaget..... Nu hade
damerna ett hyggligt material att arbeta med, så när jag fick börja
jobba med F-73 år 1985, så kunde jag göra det i lugn och ro, och bygga
upp ett bra lag tyckte jag. Till god hjälp hade jag en kanonkille som
hette Lasse Silverstrand.
Jag fick flera föräldrar som goda vänner livet ut faktiskt, så det
funkade kanonbra. Vi stack t.om. 1989 till Canada, och spelade i en
stor turnering där i Ottawa. Det blev en riktigt häftig upplevelse för
både mig och tjejerna, som nu var 16 år gamla..... Dom tuffade till sig
rejält under den resan. Vi avslutade sedan serien det året med att
vinna resten av matcherna, och faktiskt komma 3:a i högsta serien i
Göteborg....
Vill gärna berätta en kul episod om bytet av lägenhet i Pilegården. Jo
om ni kommer ihåg, jag fick ju mutat till mig en liten sleten 2:rummare
av Stena Fastigheter på 7;an. Som sagt så bodde dottern och jag där i
styva 3 månader, jag sov på soffan och dottern fick sovrummet förstås.
Det funkade, men var ganska värdelöst med plats och trivsel faktiskt...
Jag rustade i alla fall snabbt upp lägenheten med målarfärg och tapeter
och gjorde den jättefin, och jobbet gjorde en ung billig görtrevlig
kille som hette Tony Matsson.
Hans mamma bodde på 9E i en stor 4:a där. När reperationen var klar av
min 2:rummare, så fick jag höra av Tony när vi träffades för att göra
upp med betalningen, att hans morsa letade efter en mindre lägenhet.
Kul tänkte jag, och glömde det sedan....I 2 timmar ungefär....Jag var
uppe på klubbstugan, och Christer Ahlgren och jag satt där och
samspråkade. Han hade för ett halvår sedan träffat en ny madam uppe på
Frölunda Torg, och flyttat ihop i hans lägenhet, en 3:rummare på 9D.
Forts. nästa kapitel...
Handskak
Chaiyaphum MDCCCLXI, Thailand
9 augusti 2014
84,2 kilo - 83,4 kilo (39 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 4,600

infarten till "ödemarken"...
Sitter idag på eftermiddagen den 21 juli 2014, och förbereder för min
90 dagars-rapportering till Immigration uppe i Khon Kaen, vilket skall
ske imorgon. Vi kommer att ta den urtidiga bussen dit upp, för att
hinna dit tidigt förmiddagen. Och sedan på vändande rulle åka tillbaka
till paradiset i Chaiyaphum igen.
Som vanligt så blir det följande dokument som skall visas upp där innan
man får den rätta stämpeln och kan vända hem igen med uträttat värv:
a - Passet – original
b - Gula husboken – original
c - fotokopia passets fotosida+stämpelsidor
d - fotokopia av gula husboken
e - ifylld ansökan (TM47) nya versionen
Allting skall dessutom vara underskrivet och signerat och datummärkt
längst ner på varje fotosida med fullt namn.... Och det är ju bara så
jäkla kul med thai, dom har ingen aning om skillnaden mellan att
signera och underteckna. Dom fattar ju inte alls det här med flera
namn, och mellannamn, och tilltalsnamn är helt främmande för dom så
klart. De har ju en helt annan kultur.
Det jobbiga för oss utlänningar är ju då att varje gång som jag skall
skriva under något, så måste jag till att börja med skriva under med
ALLA mina tilltalsnamn, för dom står ju nämnda i passet. Thai tror att
jag heter t.ex. Wolfgang Amadeus Zacharias Mozart, trots att mitt
tilltalsnamn är endast Wolfgang Mozart.
Jag MÅSTE då i ALLA sammanhang här skriva under med alla jäkla namnen,
det tar lång tid, men det får gå, jag har ju tiden, jag jobbar ju inte
direkt ihjäl mig här i Thailandet. Den andra grejen som kan vara
frustrerande, är då att thai helt enkelt inte fattar skillnaden mellan
orden signera och underteckna. Thai här är egentligen som våra
springpojkar hemma i falangland, som skulle behöva tränas in i
jobbet.... Men här flyter det på...
Det står "sign", och när jag signerar mitt namn så kan de ju inte läsa
skrivstil och en signering alls.. De förstår inte vad jag håller på med
för jag borde ju signera med textade bokstäver. Att förklara denna
grejen tog mig en halv mening, så insåg jag det fullständigt lönlösa i
att förklara och fråga....
Men skitsamma ber de om signera eller underteckna, så undertecknar jag
med blockbokstäver så är alla nöjda, och då MÅSTE jag skriva hela mitt
namn WOLFGANG AMADEUS ZACHARIAS MOZART vareviga gång... Denna gång till
Immigration fick jag göra det på totalt 9st fotoark med både signatur
samt underteckna med blockbokstäver, och med datum och årtal... Ibland
skiner sola även utanför Karlsta...
Denna faktiskt stekheta och blåsfattiga och soliga dag, så bar det av
förbi Ingemars by. Jag körde alltså från Nong Nasaeng, passerade byn
Goodmaeng, och sedan byn Cheelong (Ingemars by), han är ju inte hemma
nu utan i Sverige. Jag passerade danskens hus utefter vägen strax
därefter, passerade sedan Cheelongs kommunhus. Och strax därefter så
ligger det en massa skräp och sopor utefter vägen på höger hand.
För ett tag sedan, kanske 2 år sedan, så öppnade dom upp en grusväg
(lerväg) där lastbilar brukar köra in.... alltså precis där all skiten
brukade ligga utefter vägen. Jag har alltid undrat vart den vägen för
mig. Jag passerar ju den vägen under min runda runt lite byar i
högersväng hela tiden, passerande Ingemars fru Faa´s risfält, och
vidare hela vida svängen, via Baan Khwaoo road och hem igen till Nong
Nasaeng, en nätt trip på styvt 27 km.
Jag svängde nu då av höger in på denna lerväg, och tänkte att denna
kommer ju att ge mig en genväg, och nog dyka upp borta vid Faa´s
risfält ungefär... Jag cyklade på, och det var en skumpig väg må jag
säga. Jag lyckades med att hitta orm som låg där vid vägkanten, och en
Vessla. Det är nog ingen vessla, men dom har ett djur här som liknar
det i alla fall. Tiden rullade på, km-antalet likaså. Jag hade nu
cyklat i styvt 25 minuter, och fortfarande ingen asfaltsväg där jag
skulle komma ut och se Faa´s risfält...
Vägen gick nu starkt uppför lite grand, och jag kom fram till en mycket
större grusväg nu, och körde höger... Nu kan det inte vara mycket kvar
tänkte jag....Hmmmm vägen gick nu uppför betänkligt, och efter styvt 15
minuter, så stod jag och tittade ut över hela jäkla Chaiyaphum kändes
det som, så högt upp var jag. Kanon-utsikt.... Jag tog lite vatten, och
började faktiskt fundera - "var i hillvitte är jag egentligen"?
Värmen tog på mig, det var fullständigt vindstilla nu, men jag kände
mig lugn i alla fall trots allt, ty jag visste ju att hur jag än
vrängde mig och körde fel eller rätt, så vet jag att jag är omringad av
asfaltsvägar, och DOM känner jag till med 100% säkerhet.... Så upp på
hojjen igen, och pinna på, nu började det gå nerför, och den
nerförsbacken verkade aldrig ta slut... Efter ett bra tag, så såg jag
bortom kröken en by.. gött tänkte jag.... ja ända tills jag kom på att
denna byn har jag aldrig sett förr..... VAR I HILLVITTE ÄR JAG?
Jag stannade och tittade och funderade efter igenkänningstecken. Inga
alls...Plötsligt ur ögonvrån såg jag en moppe komma körande långt
därborta på andra sidan byn, och den körde nog i 60 km/timmen....Ahaaa
big road!!! Jag cyklade dit, och ta mig sattan, jag hade tagit mig hela
vägen till Ban Khwaoo road som ju låg alldeles "fel" till enligt min
geografi-uppfattning... Men trots allt, jag var glad att jag kommit ut
igen, och jag fortsatte hemåt de 11 km som återstod..... Slutkläm;
När jag vaknade dagen efter, så had jag mördarträningsvärk i BÅDA
låren. Jag hade ju suttit och cyklat uppför i nästan 35 minuter under
dagen igår.... Och det känns verkligen... fan att man skall uppleva
träningsvärk i min ålder....Men ändå kanonkul att ha hittat en ”ny
väg”, ny för mig men inte för thai....Ungefär som när de vita
”upptäckte” Amerika....
Handskak
Chaiyaphum MDCCCLX (1.860), Thailand
8 augusti 2014
84,5 kilo - 83.5 kilo (31 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 4,621
Jag tycker ibland att kommunikationen emellan oss människor kan vara
ganska kul och tänkvärd. Och stundtals så är den rent av omänsklig med
andra människor, när det gäller att inte förstå och också missförstå.
Och inte svara på de saker som sagts eller skrivits, eller rent av hela
tiden hamna på sidospår.... Ibland är det tycker jag rent
underhållande, men det är klart,,, sker det alltför ofta så kan det bli
jobbigt....
Idag hade jag en underbar liten chat med York, vi hade just chattat och
pratat om att vi skulle skala potatisen och KOKA DOM inför kvällens
matstund hemma hos honom och hans fru Cat. Och då började det med
följande snack, hoppas att det funkar med engelska för Er läsare:
No need to peel anymore!
[15:36:57] York v. : B4 I could act, the Cat had the potatoes oiled and wrapped in foil ...
[15:37:31] York v. : So sorry for being too slow
[15:38:17] glegolo: ok no problem shall be nice with good food tonight
[15:38:59] glegolo: does that mean that you will bake them
on the grill?? If so, you can put them on in beforehand, don´t you??
[15:39:49] York v. : I could not stop her. After I had prepared the BBQ
I turned around. Next thing I see is smoke from the BBQ - Satana, she's
light the fire.
[15:40:21] York v. : Yes, potatoes on the grill now. Siao!
[15:41:28] York v. : I'll rape Jupiter now! Siao mia, 555
[15:43:11] glegolo: But if she do it now, maybe the potatoes will be bad at 17..30 when we shall eat
[15:43:26] glegolo: shall I buy new ones, or can you stop her
[15:43:32] York v. : P, aluminium foil is out. Have you got a bit?
[15:43:42] glegolo: wait I shall look
[15:44:46] York v. : I'll monitor the potatoes. Once they are done I take them off the fire. Can warm up later on.
[15:49:57] glegolo: OK, we do not have any alufoil.... do we need, I can buy
[15:50:45] York v. : I don't need it. Some people do. What about you?
[15:51:12] York v. : I grill the meat direct on the metal mesh.
[15:51:54] glegolo: YOU ASKED FOR IT
[15:54:47] York v. : You need it?
[15:58:19] glegolo: for what, What are you talking about?? You asked me
if I got a bit of alufoile, and I said; wait I shall look, and came
back and said; No I dont, but I can buy for you.........That is where
we are now..
[15:58:48] glegolo: this is like a monthy python discussion hahahahahaha
Så här står vi nu efter en lång tjötstund och jag undrar vad i
hillvitte menade han med alufoile, var han berusad eller
alzheimerstörd. Han tror att jag vill ha folie, och jag läste ju att
han klart frågade efter alufolie..... Ja se hur enkelt det blir när man
inte är noggrann med vad och hur man skriver, jag tror vi alla kan
skriva under på det..
Vi tog med oss en massa pulversåser som gåva till honom, han gilar det
precis som jag gör. Och så tog vi med det köttet som jag hade marinerat
under hela dagen. När vi kom dit så väntade en GT på mig, och ett stort
glas rött vin på Yongan. Potatisen var redan klara och grillade. De var
också nästan kalla.
York lade sin del av köttet som han hade marinerat på grillen, och det
dröjde inte länge innan de såg ut som skräck-kött från en horror-movie,
alldeles svarta och vidbrända. Han hade förstås skurit skivorna
alldeles för tunna.
Så grillningen tog 3 minuter sedan var det köttet förstört
fullständigt... Jag fick sedan glädjen och förmånen att ta över
grille,n och med mitt kött som jag hade skurit i minst 3 ggr så tjocka
skivor, så vände jag på köttet åtminstone 4 ggr fram och tillbaka, och
de blev faktiskt perfekta (vilken tur för min del) York var helt
imponerad och han älskade verkligen marinaden också. Det var en Heinz
nerifrån Papaya, men den är jättegod TROTS att märket är skitäckliga
Heinz...
Det blev 6-7 GT den kvällen. Men jag gjorde dom görsmå och svaga, så
jag mådde faktiskt bra under färden hem, och resten av kvällen. Vi åt
detta goa kött då, och bakad potatis, och det var jättegott och
mättande. Snacket flöt på kanonbra hela tiden, och York han berättade
flera saker som jag nog inte skall tynga Er läsare med. Men han
berättade i alla fall, att han nu efter styft 12 års anställning på ett
företag i Singapore, kände att hans anställning där var i ett
hyggligt svagt läge, och han hade därför börjat titta sig omkring
härborta i Asien efter andra jobb.
Han hade hittat ett amerikanskt företag som jobbade i samma typ av
business, alltså sålde kläder till Europa och andra världsdelar. De
sökte efter en kille som var duktig på att organisera och delegera, och
få genomföra arbetsuppgifter inom dels ekonomi, men även till viss del
transporterna.
York har ju gjort exakt detta på sitt nuvarande företag, så han är ju
väl bevandrad i allt detta.. Han hade träffat en amerikan nere i
Bangkok nu, som hade uttryckt sin glädje över York, och sedan hade han
träffat den killens chef som också tyckte York var rätt man för jobbet.
Och nu hängde allting på att den ultimata chefen borta i USA skulle
godkänna York. Den chefen skulle ha ringt York, men hittills hade han
inte hört av sig!! Yorks löneanspråk var USD. 150.000:- utbetalt i Kina
eftersom ju arbetsplatsen var Shanghai. Kina tar runt USD 50.000:- i
skatt, så Yorks nettolön där i Shanghai blir då USD. 100.000:- per år
eller om man säger runt USD. 8.500:-, vilket i sin tur blir runt
272.000 baht per månad.
York berättade för mig att han måste ha dessa lönerna, för han måste se
till att han har pengar för äldre dagar. Han är ju 53 år nu i år, och
han har absolut noll att förvänta sig ifrån Tyskland eftersom han
knappt satt sin fot där, och än mindre arbetat och skapat en pension
där tidigare... Måste ju vara skitjobbigt att jobba och slita och
spara, och bygga upp ett kapital som man aldrig för börja röra förrän
man är 65, eller när man nu tänker pensionera sig.. Men jag håller
tummarna att det skall fungera för honom i alla fall.
Jobbet kommer att kräva att han skall finnas på plats i Shanghai, han
tänker försöka om möjligt efter ett tag, at se om det ä'r möjligt, om
det räcker med 50% närvaro därborta i Shanghai, och att han kan arbeta
resten av tiden här i hemmet i Chaiyaphum. Men det är skrivet i
stjärnorna. Men amerikanare är ofta, har jag mig märkt i många
sammanhang ganska omoderna, och har svårt med det där med att anställda
INTE finns på kontoret ”in person”! Det anser ju oftast, att om man
inte är på kontoret, då arbetar man heller inte...
Men hur som helst, funkar det för honom, så tappar man den goe polaren
också, och det blir skittråkigt för min del tycker jag. En del
fösvinner p.gr.a. arbete, andra därför att dom bara finns här 6 månader
om året, och andra försvinner för att dom inte klarar av att bo här ute
på landet konstigt nog. Så det är väl en salig tur att man i alla fall
kan ta vara på sig själv, roa sig själv, och inte enbart fokusera på
umgänget med andra.
Handskak
Chaiyaphum MDCCCLIX, Thailand
7 augusti 2014
84,5 kilo - 83,4 kilo (46 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 4,596

"Funfa" eller Bougdanvillea i all sin prakt
Jag börjar få ganska ont i arslet av allt cyklande, och jag som alltid
trott att för mycket cyklande ju ger en "järnröv", men icke sa nicke i
detta fallet.. Jag tog av sadelskyddet som jag haft ett bra tag nu, och
ser att det är extremt anfrätt, och nog ganska odugligt för mig, och
ger mig nog mer skavsår enär det redan efter 1 minut hamnar på sniskan
på sadeln....Så hemma tog jag av det gamla, och slängde det i soporna.
Yongan ville ju naturligtvis spara det, men jag fick rycka det ur
hennes "samlarhänder" som alltid finns där beredda, och INTE slänga
saker som INTE behövs längre, haha!
Jag hade ett nytt, ett ganska hårt, som mer var av den vanliga typen
tror jag. Det gamla som jag nu haft och gillat så mycket under drygt 3
år, var mer av gele, och mjukt och gott.... Detta kändes nästan
stenhårt faktiskt. Efter 2 turer med cykel, så tog jag av det, och gick
hemma och värkte, och kollade mer och mer på sadeln, den var helt
nersliten och faktiskt, så skall jag nu byta den tänkte jag.... Jag
kollade nere hos "min" cykelhandlare", han hade ingenting alls att
erbjuda, grannen till honom som hjälpte mig nu senast för 1.000 baht
hade noll och ingenting förstås...
Jag åkte hem och tänkte genast på York, tysken, som ju vet det mesta om
sin omgivning. En kille som alltid tar reda på allting, och aldrig ger
sig. Jag SKYPADE honom, och frågade, han sade bara - "wait"....Efter 10
minuter så chattade han tillbaka på SKYPEN, och gav mig en länk till en
cykel-handlare inne i Chaiyaphum. Jag tog koordinaterna, och klickade
in dom på google-maps, och den positionen var faktiskt min egna
cykelhandlare.... jag kollade också deras hemsida...
Någon hade gjort en hemsida för cykelaffären, men den innehöll noll och
ingenting, och absolut noll engelska... Så det var fullständigt
värdelöst.. Jag meddelade York och tackade för hjälpen, han svarade
bara helt kort - "wait".... Efter 10 minuter igen, så återkom han på
SKYPEN och frågade, kan du komma till mig nu, sure sade jag... Jag åkte
dit, och han tog mig vidare in i Chaiyaphum, och vi kom till Baan
Khwaoo-vägen som vi kallar den, 225:an alltså.
Stegade in och ta mig fan, här var det en riktigt proffessional
mountainbike och racerbike-shop. De hade allt ifrån nya cyklar till
material, sadlar, kläder, handskar, däck, olja ja allting...Och ta mig
fan en gång till,, och nu vänder jag mig helt kort till cheta
(Ingemar), detta är den NYA positionen på den cykelaffären där du
handlade grejor du vet med mig. Den hade ju stängt här, och jag undrade
vart dom tog vägen. NU vet vi,,, den affären är ju grym ju...
Jag gjorde som så då, jag handlade på mig en helt ny sadel som verkade
schysst. satte på mitt sadelskydd, och provcyklade 100 meter, den
kändes ganska bra. Killen ville ha 600 baht av mig för sadel (SEK:
128:-), vilket får anses vara skitbra.... Jag råkade sedan se att ha
hade olja, och frågade vad den kostade, ja 450 baht sade han... VA FAN
tänkte jag, DET var ju svindyrt, men han berättade då att det var
specialolja för kedja, och hjul för cyklarna.... Skitsamma SEK: 96:-,
det får gå även om det är en katastrof-dåligt inköp av mig..
Tyckte änna om killen och hans unga fru som också var där... så jag
handlade i alla fall, fick rabatt 50 baht, och varje rabatt glädjer
alltid en halv smålänning!! Jag åkte iväg, och började i ren glädje att
köra lite omvägar, kom ner till min gamla kontakt som ju hade haft
apoteket på Big C, han var nu anställd på Watson nere bredvid Tesco
Lotus.. Stövlade in och berättade att jag ville köpa medicin. Han
vinkade avvärjande, och sade att han ingenting har...
Men va fan gör du här då... är detta inte ett apotek.. Jovisst sade
han, men vi har inte din medicin. OK sade jag inga problem, det finns
ett apotek 25 meter bredvid här... Sedan sket jag i honom..Gick över
till "PX Doctor of pharmacy" som stället så högtidligt hette. Killen
därinne som jag pratat med tidigare, hade en luftig fin liten
13:årings-mustasch och tandställning, och han pratade en alldeles
charmant engelska, jag tror jag har nämnt denna kille tidigare..
Men nu var det dags att ge honom chansen, jag frågade efter Amlodipin,
- "Have" svarade han...Jag frågade efter Metroprolol - "Have" svarade
han, och jag frågade efter Metformin - "Have" svarade han!! Så jag
köpte mina mediciner för 3 månader framåt, och han gjorde en go affär,
och den killen och det apoteket kommer jag att rekommendera varmt till
dom som vill ha råd från mig.
Han frågade mig plötsligt - "Vad tycker du om henne då", och pekade på
en brud som plockade i hyllorna bakom mig. Jag vände mig om och fick se
en fetlagd tjej i 30:årsåldern med finnigt vitt ansikte anfrätt av
kemikalier och puder under åratal. Jag svarade bara - "jag vill inte
säga, men jag tycker att det är viktigare med vad som finns på insidan
än utsidan".. OK lite lögn var ju det, men jag kunde ju inte gärna säga
vad jag tyckte....
Han frågade som alla thai brukar göra - "you like her".. Javisst
schysst madam menade jag på.... han fortsatte sedan - "I love her, she
take good care of me"...... Vad i hillvitte han menade med detta vet
jag inte, men det var nog ett sådant där konstigt kamratförhållande
tror jag, för killen gick mer åt "ladyboy-hållet" än åt det
manliga hållet.....
Jag fortsatte sedan, och sadeln kändes kanongo faktiskt, så jag hamnade
på avvägar i rena rama glädjen. När jag kom hem, så stod mätaren på 37
km och röva var lite öm skall erkännas... Yongyut mötte mig där utanför
med ett glas vatten och skrattade åt mig... - "what"?? och hon pekade
på att jag hade ett litet utslitet ställe på min cykelbrallor, så man
kunde se min snabel påstod hon.... OK tänkte jag.. nog för att man är
sexig, men det får inte bli för mycket...
Jag duschade, käkade och drack upp mig, och tog moppen tillbaka till
cykelaffären, och handlade upp mig på ett par nya cykelbyxor, de ville
ha 1.300 baht, men jag sade att jag bor i Thailand, och vill ha 1.200
bah, det var helt OK sade killen.... Dom blev glada återigen, och jag
var glad över att affären fanns där. Jag tittade lite mer senare hemma
i en katalog över kläder för cyklande, ty jag tycker att färgglädjen i
dessa klädpaltar stundtals är himla go...
Tröjorna man hojar i kostar runt 1.800-2.000 baht, så fetglöm den
saken, mina T-shirts funkar gallant....Handskar kostar mellan 600-1.000
baht, fetglöm dom också, jag köper tyghandskar på Big C för 20 baht som
jag klipper fingrarna av, och som fungerar görbra..... Nu var jag
ekiperad tillräckligt, och därmed slut på denna grej tills vidare.
Handskak
Chaiyaphum MDCCCLVIII, Thailand
6 augusti 2014
84,7 kilo -
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 4,606
Forts. från förra kapitlet.. Jag försökte ihop med både Dan och York
att skala dessa räkor, och det gick väl bra om man nu tycker att man
lyckas, när mer än halva räkan vägrar att släppa ifrån sig skalet, och
man får slänga stora delar av själva räk-kroppen... Jag fick ihop 4-5
räkor till slut, och saltade dom via saltkaret, det blev ju då lite
smak på dom i alla fall..
De andra thai runt bordet inklusive serveringspersonalen, dom alla
suckade djupt, och uttryckte sin stora beundran för "seafood", som dom
älskar att uttala och äta häruppe i Isaan. Det är häruppe ståndsmässigt
att käka seafood för folk ifrån Isaan, och dom uppskattar verkligen sin
Seafood här. Ingen av dom har dock en aning om hur man skall tillaga
seafood.
Under allt detta, så drack vi förstås lite brännvin, och damerna
sörplade rödvin i stora mängder. Om man skall vara taskig så är det
görskoj att kolla in dessa thailändare som aldrig har en susning om hur
man dricker medvetet. De kör alltid på känsla, och så får det gå som
det går. Om dom har bil eller annat fortskaffningsmedel, det spelar
absolut ingen roll. Man dricker inte för att anpassa sig, man dricker
för att fylla kroppen med alkohol, tills det kanske är rullgardin ner.
Det känns så i alla fall.
Kolla ciggen i käften på kocken.....
Våra damer drack friskt livligt påhejad av födelsedagsbarnet som ju har
erkända problem med spriten. Hon och York sitter ju på kvällarna hemma
till vardags, och dricker vin och sprit..Jag vågar kalla det helt klart
för alkoholism.Och som ni kanske vet vissa av Er i alla fall,
alkoholister vill ju inte om möjligt dricka ensamma., De vill gärna ha
sällskap, kanske för att dom måste inför sig själva motivera själva
drickandet. Hon fyllde på Yongans och Amphorns glas precis hela tiden,
i ett snabbt hårt tempo.
Thai är som dom nordamerikanska indianerna, dom tål extremt liten mängd
ren alkohol, dom blir snabbt fulla, och dom kan aldrig sätta stopp. Det
tog väl runt 22,5 minuter då såg jag Yongyut vara glad som en Lärka och
hade tjöt-fest därborta, bra hon är lycklig i alla fall...Även Amphorn,
till Dans stora sorg, började visa tecken på att fyllna till...
Dan vill ju gärna berätta om hennes förträfflighet i alla lägen, om
hennes barns förträfflighet i alla lägen, och resten av släkten här
borta, deras förträfflighet. Han var inte glad att hans fru var lycklig
och på "lyset", det anstår väl kanske inte en lärarinna...Denne Dan han
är fanimej ganska ofta en riktig "festbroms" tycker jag.
Jag och York drack smågroggar hela tiden, och det funkade väl bra
tycker jag. OK kanske inte suveränt bra, när jag skriver detta så är
klockan 02.35 på natten, och jag kan inte sova p.gr.a. huvudvärk och en
begynnande bakfylla... Men full blev jag aldrig, men kroppen på
gamle-dar vill nog inte längre vara med tror jag. Min kropp gillar helt
enkelt inte att dricka mer än 2 groggar på en kväll känns det som.
Dan hade denna dag bakat en alldeles charmant god födelsedagstårta,
vilket ju var jättesnällt och uppskattades stort, tror jag.... Ingen av
thaidamerna slutade dock att äta sin thaimat utan de gjorde som dom
brukar göra, dom äter precis hela tiden, hela kvällen, oavbrutet,
maträtt efter maträtt!!!
Och dom hade inte ens rört tårtan som Dan hade besvärat sig med, inte
ens födelsedagsbarnet rörde tårtan. Hon rörde inte ens tårtan när den
skars upp och lades på plasttallrikar, och efter det att vi hurrat och
sjungit för henne.
Vi killar började då att äta av tårtan, medans thaidamerna, bara föste
tårtbiten åt sidan, orörd, och fortsatte med thaislafset. Fy fan va
besviken jag hade hade varit om man kämpat och bakat, och dom fan inte
ens smakar... När Dan tyckte att det var dags att åka hem, så var
klockan hemska 20.30 (!!) Och han var nog trött då tror jag.
Vi avslutade kalaset och skulle åka hem. Yongyut hade för länge sedan
redan fått betala för sitt drickande, och varit och spytt 2 ggr, "gött
åt henne" som vi säger i Göteborg. Men när Dan tittade efter Amphorn,
sin fru, så skrattade jag gött, men tyst inombords förstås. Hon kom
stapplande med hjälp av Yongyut ifrån toaletten och hade spytt hon
också...
Dessa damer hade lyckats med konsttycket att kolka i sig en sådan där
box på 3 liter rödvin,,, Och hur mycket som fanns kvar i deras kroppar
vete skam. Jag tror att den mesta av maten, och det mesta av rödvinet,
nog flödade ur damerna inne på toan faktiskt..Dyr middag och dyrt
vin....
Men jäklar va kul när vi gick till bilen,, Dan och Yongyut fick lyfta
sin fru in i bilen, hon var med andra ord "sketfull".... När vi kom
hem., så fick Yongyut hjälpa Amphorn in i huset......Amphorn skall gå
upp kl. 05.15 imorgon bitti, det är skoldag för henne precis som
vanligt.... Men varför bry sig om den saken, det ligger ju så långt
fram i tiden... Thai ser nog inte 12 timmar framåt i tiden tror jag...
Yongyut gav jag lite Paracetamol och mycket vatten, och det var en
sleten dam som till slut somnade inne i sovrummet...
Jag vaknade dock snart på natten, och vände och vred mig och mådde
allmänt pyton, inte spy-pyton men mer olustigt pyton, och till slut så
gav jag upp och satte mig kl 02.30 vid datorn, tog kaffe och 2 rostade
mackor, och kollade på film, och skrev lite grand på min hemsida. När
klockan var framåt 05.30, så kände jag mig trött igen, och mådde mycket
bättre och gick och lade mig, somnade och vaknade 09.00, gött så var
den natten över.
Detsamma kanske kan sägas av Yongyut också. Hon somnade med mig, och
gick upp samma tid, 02.30, Och hon hade en konstant spy-fest inne på
toan...Jag tror hon spydde upp även sin lördags-middag så mycket spydde
hon... Fick hålla på fram till kl. 10.00 med sitt spyande. Jag fick
stänga dörren in till arbetsrummet för att slippa höra harklandet och
ulkandet därborta, hahaha!!
Det var en jättekul och trevlig kväll i alla fall och York skall ha
stort tack. Dessutom berättade York att han igår, lördag, hade kört
iväg ensammen på en liten trip. Jo han hade blivit så sugen att åka
till det där vattenlandet som vi åkte till för några veckor sedan.
Han stack dit på sin motorbike och distansen att köra var 220 km. Han
var görglad att ha gjort det, för det var så himla grannt däruppe i
bergen... Fan tyckte jag, du kunde väl ha ringt. Inte bra att åka
bort så långt och göra det ensam, tänk om det händer något. OK nästa
gång bestämde vi!!
Handskak
Chaiyaphum MDCCCLVII, Thailand
5 augusti 2014
85,0 kilo - 84,1 kilo (30 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 4,608

Uppträdande på Valand....
Forts. från förra kapitlet... Jag fick tag i karlfan på Lorensberg på
kvällen, där han satt med ett gäng brudar och hade skitkul....Jag fick
ju naturligtvis ta mig dit ner, annars hade jag väl aldrig fått tag i
honom. Killen var svår på 3 saker och bra på en sak. Han var svår på
fala damer, sprit, och att inte vara trogen, och skitbra på sitt jobb.
Han lyssnade på mig emellan groggarna,käkade jordnötter och säger
sedan... Du imorgon så talar vi mer, jag kan lösa ditt dilemma. Jag har
fartyg i Norrköping runt den 10 maj. Men sade han... du får och måste
hyra hela däcket på fartyget, annars kan jag inte motivera
anlöps-kostnaderna.
Dagen efter talade vi på hans kontor, och kom överens om priset, jag
lovade att lämna besked senast veckan efter till honom, Anlöpet 10 maj
låg runt 3 veckor fram i tiden, så det var trångt om tiden...... Jag
ringde upp damen på Troberg Trading, berättade att jag löst problemet
och hade plats åt henne.... Va bra nästan skrek hon då,,,, - "Jag har 4
st grävskopor till som skall ner samtidigt..." Vilken tur sade jag, för
jag har hyrt hela fartygsdäcket... Priserna då frågade hon... jag fick
måtten på hennes gods.

Valand igen, usch va unga killarna och tjejerna verkar vara....
Jag faxade priserna och hon ringde bums tillbaka, och sade att det var
kanonpriser.... Och du sade hon - "Jag talade med en kompis uppe i
Småland, de bygger segelbåtar, STORA segelbåtar, ring dom". OK sade jag
och ringde direkt. Görtrevliga killar 2 st, deras båtar var kanonstora,
och de skulle ha dom till.....Piraeus. Grekland, och måste skicka dom
inom 1 månad.... Jag fick måtten, och faxade mina priser, och dom
ringde inom 5 minuter och godkände allting.
Jag hade nu redan efter 2 dagar redan bokat upp 2/3:delar av
fartygsdäcket, och var redan mycket lönsam. Jag ringde upp Walle
(Waldor Roos) och fick tag i honom på....Valand.... fanskapet satt nu
på Valand... Jag satt nu med min stora mobiltelefon i handen, och
förklarade att jag bokade däcket på hans fartyg.
Han blev sketanglad, och bjöd ner mig på Valand, klockan var 23.00
cirka, men jag drog iväg. Och vi hade en dunderkväll med brännvin och
fala damer, och livet lekte, och fåglarna sjöng på morgonkvisten när
jag kom hem till Askim i en taxi...
Därefter så hade damen på Troberg Trading ordnat ytterligare en
kontakt, så när fartyget "Ragna" kom till Norrköping 10 maj, så hade
jag ett proppfyllt däck med enbart mitt gods. Jag kommer ihåg att jag
tjänade på enbart den affären runt 10 normala månadslöner, vilket
var rent fantastiskt och kul för min del.
Jag som knappt hade några utgifter alls att tala om med kontor o.s.v.
Och dessutom så var det ju ”dåliga tider” i Sverige. Men det gällde nog
mest produktionsmässigt och den exporten, inte den typ av export som
jag sysslade nu, alltså med secondhand maskiner..
Jag återträffade sedan LarsG nere på Hovåsbadet 1995, LarsG som var
anställd på ASECO den tid jag jobbade där redan 1972-75.. Vi tjötade
ihop oss. Han hade också typ en andra chans i livet och hade öppnat ett
bolag han också. De sålde reklam-saker som kläder och precis allting i
den branschen. Dessutom så hade LarsG en kille Pelle anställd som tog
hand om företagets storkund; Hägglunds, Örnsköldsvik. LarsG föreslog
mig att jag skulle ta mitt pick och pack och sätta mig hos dom istället.
Legolas sade han - "du får sitta hos oss helt gratis, med full tillgång
till alla kontorsmaskiner plus en dator. I gengäld så hjälper du mig
och firman med att leverera varor som kunderna beställer av oss....".
Detta behövde jag inte tänka på ens i en mikrosekund... tänk urtrevligt
sällskap, och dessutom tillgång till alla maskiner på kontoret.
Jag flyttade dit redan dagen efter den sommaren. Och sedan jobbade vi
ihop, och hade skitkul på alla de sätt, ända fram tills jag flyttade
till Thailand 2008, alltså i 13 hela år.... Kanske min bästa tid i hela
mitt liv vågar jag säga.
Nu till Thailand igen då - Idag söndag 3 augusti 2014, så var vi på
"räkrestauranten", och vi var inbjudna av York för att fira hans fru´s
44:e födelsedag. Vi träffades där, och York hade beställt i förväg, så
det fungerade som det brukar göra på detta ställe, alltså väldigt bra.
Den ena maträtten efter den andra damp ner på bordet, och där låg räkor
i dom alla. T.om. i "Svalboet" som jag kallar det, så låg där räkor och
trynade.
Detta Svalbo, som ser ut precis som ett fågelbo, och så fyller dom det
med en sås som är sketsöt, och där ligger jordnötter räkor och annat
krafs som sallad förstås, Men det är gott, och så går det att äta även
själva fågelboet också. Men var lugna, fågelboet har dom gjort och
tillverkat själva på restauranten, det är gjort utav thai´s egna
sötpotatis. Men denna normalt äckliga potatis, smakade med mycket
assistans av andra kryddor riktigt gott faktiskt.
Vill förstås nämna dessa räkor också, ty att restauranten gör god mat,
inget snack om den saken, jättego mat. Men återigen då dessa jävla
uruselt tillagade räkor, som dom enbart bränner på en grill. Och sedan
skall man doppa dom i en chilliblandning, eller deras Naamba, alltså en
saltblandning som ser ut som en spya faktiskt i färgen.
Räkorna LUKTAR sot och dom SMAKAR sot, och är i total avsaknad av smak.
Där finns alltså ingen saltsmak alls, och heller ingen annan smak alls.
Man kan inte ens säga att -"Detta var en lycklig räka under sin
livstid"...Forts.nästa kapitel...
Handskak
Chaiyaphum MDCCCLVI, Thailand
4 augusti 2014
85,5 kilo - 84,1 kilo (31 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 4.622

Ett av Van Udens fartyg
Forts. från förra kapitlet.... Visst är det kanske befogat att folket
förändras, det är väl människans största fördel mot djuren antar jag,
anpassningsförmågan menar jag. När jag t.ex. började i branschen och
man jobbade på ett uppdrag för till exempel en exportkund, så avslutade
man uppdraget med att göra en avräkning, fint utskriven på en facit
manuell skrivmaskin, elmaskin fanns ju inte då, utan det var en manuell
Facit skrivmaskin.
Man gjorde en supersnygg specifikation på räkningsblanketten, Gud nåde
den anställde om där var ett stavfel, eller en ”plump” i texten. Varje
varje delsumma var superfint uppspaltat. Och till varje delsumma, så
fanns det bifogat en kopia på den leverantörsfaktura som utgjorde
underlaget då. Kunderna kunde då se exakt vilka utgifter speditören
hade haft och vilka pålägg han gjorde. Man konkurrerade då under flera
hundra år med att enbart erbjuda olika bra speditionsarvoden.
När jag hade arbetet drygt 4 år, ungefär när containern slog igenom på
riktigt, så förändrades branschen, och många av de äldre föll bort
automatiskt. De yngre var grymt aktiva och fräcka, och
gentlemanna-stilen kanske inte var lika berömvärt längre. Det var nya
tider och allting som kunde utnyttjas och nyttjas, nyttjades också...
Nu konkurrerade man inte längre med att visa nettokostnader, så
sjuttan, nu gav man ett slutpris på transporten, och sedan var det upp
till speditören att gräva, förhandla, och tjöta sig till favörer, och
bra priser hos rederier och åkerier...
Och sedan togs allt detta ytterligare ett steg till faktiskt....Folket
på rederisidan som tidigare utav respekt hade låtit exportkunderna ofta
vara ifred ifrån sina säljare, de var ju kunder till speditörerna,
började nu att ”röra på sig”, och ta direktkontakt med exportföretagen,
och helt enkelt erbjuda dom priser som tidigare speditörerna hade fått.
Nu stod många speditörer utan kunder, vilka ju numera då hade
direktkontakt med rederisidan...
Dessa speditörer var nu tvungna att anpassa sig igen, och hitta
lösningar själva. De slog då tillbaka emot rederisidan genom att börja
erbjuda trafiker och samlastningar till jordens alla hörn. Kom ihåg att
ett rederi ju inte kunde anlöpa alla hamnar i världen. Plötsligt så kom
många exportföretag tillbaka till speditörerna för det var ju lite
bekvämare att boka sin last på ett endaste ställe, istället för att
boka hos kanske 6-7 olika rederier...
Det har nog alltid varit på detta sättet. Rederier och speditörer är
beroende av varandra, och ger varandra oftast respekt. Branschen idag
2014 är inte rolig. Jo kanske rolig för dom som jobbar nu och är unga,
de vet ju inget annat och bryr sig heller inte om annat. Men idag så
skall man "godkännas" som kund hos dessa fjantar, annars får man inte
boka last!! Hahaha det är fanimej inte riktigt klokt, godkännas, för
vadå??
Jo rederiet skall lägga upp en profil i sina datorer, ta upplysning och
finna ut allting om bolaget, men tror ni att man får kredit då? Nä fan
ingen kredit, men allting vill dom veta.... Tullverket arbetar enbart
med "godkända" företag. Fraktdokumentet (Bill of lading) skrives idag
hos flera rederier (typ Maersk) långt borta i Indien.... Man ger bort
jobben till asiater, för att kunna tjäna några kronor....
Vid sådana här tillfällen, så kunde typ Sverige gå in, och delbetala
lönen för dom som skriver dokumenten, så att jobben kunde stanna i
Sverige eller Danmark eller var det nu är.... Men nej då,,, låt hellre
en indier få ett jobb än en svensk...
Men vilka goa pengar det handlade om för några årtionden sedan innan
allting förstördes av alla dessa expeditions-tjänstemän som spred
priser omkring sig likt popcorn... De virvlade in genom dörrarna hos
kunderna, och via email och telefon lämnade offert på offert, ibland
helt oombedda. Och alla gamla överenskommelser blev riktigt jobbiga att
bibehålla. Absolut ingen tjänade på det som hände, utan dessa nya
förmågor förstörde, helt ovetande förstås, för sig själva i första hand.
De blev ju av med jobben när vinsterna minskade. Men trots detta så
fanns det alltid företag och människor på företagen man kunde jobba
vettigt med. Jag kommer ihåg en underbar affär som kunde vara kul att
berätta om. Året var 1991, och jag satt i Askim på kontoret, och det
sades på TV och i radion att det var "dåliga tider" och att Sverige
gick dåligt. Jag själv som jobbade ensam märkte inte så mycket av det,
ty är man ensam, så behöver man ju inga enorma inkomster för att dra
runt sig själv och bolaget.
Jag satt och läste en tidning i brist på annat, och där stod annonser,
jag kommer ihåg att det var en facktidning för grävmaskiner traktorer
och väghyvlar och sådana saker. Då fick jag se namnet Troberg Trading,
jag ringde dom och fick tala med en genomtrevlig kvinna. Jag berättade
att jag jobbade med transporter. Hon berättade då att hon hade ett par
stycken maskiner som skulle ner till Piraeus, Grekland. Det ordnar jag
klämde jag till med, jag faxar ett pris til dig. Jättebra sade hon, och
hon verkade lättad över det hela...
Jag började ringa runt i branschen, och det visade sig att det då INTE
fanns en endaste möjlighet mer än via Svenska Orientlinjen att få ner
godset, och dom var SVINDYRA, dessa Broströmsrederier levde i det
förflutna i långa tider då när dom ingen konkurrens hade, och deras
priser visade också detta....
Jag kunde bara inte använda dom.... Jag fortsatte att leta, och så
ramlade jag på en gammal polare ifrån kanske 20 år tillbaka i tiden som
hette Waldor Roos. Han hade öppnat eget och hade Van Uden som agentur
och alla deras fartyg. Forts. nästa kapitel....
Handskak
Chaiyaphum MDCCCLV, Thailand
3 augusti 2014
84,5 kilo - 83,5 kilo (33 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 4,623
Forts. från förra kapitlet... Jag kommer faktiskt ihåg ett specifikt
tillfälle när jag själv började att dra mig bort ifrån själva
"branschen" som vi ju kallade den. Jag jobbade ju med brorsan med start
1981, och vi hade väl vart ihop i runt 5 år (1986) när jag var ute på
den årliga sammankomsten som speditörs-föreningen arrangerade för oss
vettvillingar i branschen.
Jag var ju nu 35 år, och hade redan avverkat 17 år (nästan) i denna
bransch. Så min ålder till trots, så var man ju redan ett av de små
"landmärken", bland dom som lade sig vinn om att känna till ansikten
och namn i branschen. I alla fall det brukade bli att man hyrde båten
med ett namn som fallit kapitalt bort i glömskan. Den körde ifrån
Stenpiren stundtals, och ifrån någon ledig plats på Skeppsbron ibland.
Vi var välan runt 100 personer som brukade anmäla sig.
Och där fanns alltifrån de äldsta gubbsen som var runt 60 år, och
ibland kanske nåt år till, ned till alla de yngre "wannabies" som just
börjat i branschen, och där fanns också de som arbetat några år. Sedan
var där en ganska liten klick, men ändå runt kanske 10-12st oftast, som
hade jobbat "hela sitt liv" i branschen, och ansågs vara ringrävar i
branschen mer eller mindre.
Jag själv var inte riktigt kvalificerad ännu som ringräv, men stod ändå
bra till i "näringskedjan" p.gr.a. av de kunder jag hade, och det stora
antal år jag hade bakom mig i branschen. Jag fick t.om sitta med de
gamla gubbsen och tjöta, och det var det roligaste jag visste faktiskt.
Secka minnen dessa killar hade. Minnen som för länge sedan är
försvunna, likt fartyg som förliser, och gömmer alla sina hemligheter.
Just denna gång, så hade jag suttit med gubbsen och druckit grogg länge
under kvällen, och kommer ut bland borden, och satte mig för att vara
trevlig vid ett bord med några yngre förmågor. De hade inte en susning
vem jag var, ja de hade nog inte en susning om vem någon var tror jag.
Men jösses vad de pratade om olika människor och ”namn” haglade runt
dom. De började plötsligt att prata om min bror, och pratade om honom
vid förnamn, precis som om dom kände honom, och skitsnacket ville
aldrig sluta...
De pratade om gamla tider (70:talet), och vilka mutskandaler det hade
varit minsann. Och vilken centralfigur min bror hade varit då. Men nu
minsann var han inte nånting visste dom. Jag satt där och nickade, och
jag förstod i det ögonblicket, att detta troligtvis med några undantag,
var den nya generationen som skulle befolka shippingbranschen, och ta
över stafettpinnen. Dessa ungdomar som inte hade fått någon som helst
skolning i ämnet, och hade noll erfarenhet.
Dom fick jobb p.gr.a. sina färdigheter i skolan, och sina färdigheter
inom datorer troligtvis. Jag kände mig fanimej som en föredetting trots
att jag var endast 35 år... OK visserligen en rutinerad 35:åring, men
ändå!! Jag tappade lusten att höra snacket, besviken över den
fullständiga brist på respekt som jag som äldre tyckte jag hade rätt
till. Jag tror att jag nog insåg att den nya tiden hade kommit. Vana
och erfarenhet, och praktiskt kunskap, kom nu bara på andra plats.
Man anställde folk, och deras arbetsuppgifter handlade mer om att
"expediera" redan befintliga affärer, alltså jobb som man tidigare gav
till folk som saknade framåtanda som det hette, och som kanske var lite
segare än andra... För annars var branschen uppbyggd på människor med
ett extremt rörligt intellekt tyckte jag, och de var alla entreprenörer
på sitt lilla sätt. De var experter på att lösa alla de problem som kom
i deras väg. Och de störde inte chefen, och lipade över hur svårt livet
var. Lös jobbet eller byt jobb, så enkelt kunde det vara.
Men vilka profiler som jag haft förmånen att få träffa och lära känna.
Underbara människor, de flesta var kanonduktiga på sitt område, och man
hade full respekt för dom alla. Jag tror att ingen av dom (förutom 1
kille då), läser denna sida, och ingen av Er känner till dom, så lite
namn kan jag nämna som jag hade full respekt för och som fanns inom
synhåll över min horisont. Min bror Guy A. Thomas Bergstrand, Lars
Gunnar Malm, Lasse Strömberg, Anders Lindgren (ISAB), Evert Parwall
(HamnAB Tingstad), Yngwe Karlsson (Y. Karlsson Sped. AB)plus ett 10:tal
killar till...
Jag sade aldrig någonting till denna lilla församling av kaxiga
okunniga nybörjare, men jag lade dom på minnet, och deras
arbetsplatser. Där var flera stycken ifrån Melship, och flera stycken
ifrån Volvo Transport, och flera stycken ifrån Scanfreight, ACL och
Broströms.....Jag gick aldrig mer efter 1986 på dessa träffar,
aldrig... Jag höll mig ifrån branschen och dess folk, och körde mitt
egna race från den tiden fram tills denna dag som är nu. Jag behövde
dom inte då, och behöver dom heller inte nu... Tack för det!!!
Dock så tänkte jag några år efteråt på det igen, och visst är det så...
Generationer kommer och generationer går, och varje generation som
"går", tycker att den nya generationen kanske inte är av den bästa
kalibern, eller hur? Varje generation har sitt sätt att arbeta, och det
förändras hela tiden.
Det är konstigt att vi när vi blir äldre stelnar till, alla av oss är
lika i det hänseendet, trots att man när man är 40 lovar både sig själv
och sin omgivning med yviga rörelser och stora tal att - "Jag kommer
minsann inte att förändras bla bla bla".... Vi hamnar där till slut
hela högen. Forts. nästa kapitel...
Handskak
Chaiyaphum MDCCCLIV, Thailand
2 augusti 2014
84,2 kilo - 84,3 kilo (11 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 4,624
Forts. från förra kapitlet... Jobbmässigt, så slutade jag Lany Fax 1981
som tur var, gillade aldrig det jobbet, gubbsen där var kanongoa så där
var inget att klaga på alls, men detta jäkla nasarejobb var helt enkelt
kasst. Men 1981 blev vändpunkten, då var jag tillbaka igen efter drygt
2 års bortvaro ifrån den bransch som jag så mycket hade satsat på. Och
det gick till på följande sätt.
Brorsan hade en firma ihop med en kollega, och det visade sig att den
kollegan snodde pengar ur företaget. Brorsan och jag pratade under en
familjemiddag, och vi bestämde oss för att prata mer senare. Vi
träffades och bestämde oss för att slänga ut kollegan som snodde
pengar, och starta om en firma istället. Sagt och gjort, beställning av
alla papper och dokument med det nya företags-namnet Marine Man AB.
Vi arbetade sedan ihop under styva 10 år, fram till 1991, då jag
packade ihop min ryggsäck och lämnade för vidare egna äventyr i
branschen. Jag öppnade mitt egna företag då, GTG. Men tiden med brorsan
var i många stycken mycket rolig måste jag säga. Ja jag kan säga att
allting med åren bara blev bättre och bättre, allt i takt med att åren
gick och rullade på. ASECO-tiden var ju kanonbra för min del och
utvecklande som fasen.
Lany fax var ett kortvarigt nerköp, men sedan tiden med brorsan under
dessa 10 år var ännu mer utvecklande för mig.. Och det jag inte kunde
om branschen entreprenör-mässigt fick jag lära mig den hårda vägen. Vi
hade en tuff tid ihop i början, innan vi fick ordning på
ekonomin, men sedan fick vi Gislaved Däck, och det företaget hade vi
nog i runt 6 år tror jag. Och då rättade allt till sig. Men det var det
vanliga upplägget förstås. Man fick muta gubbarna så man fick
bokningarna. Hela shipping-branschen har ALLTID varit "mut-branschen"..
Alla skeppningscheferna på alla de olika exportföretagen var uppmutade
av ohejdad vana, och vi fick alla finna oss i det hela. Myndigheterna
jagade som fasen, och fann många bland dom gubbarna. Skeppnings-chefen
på Goodyear gjorde t.om. självmord hörde jag. Myndigheterna jagade
naturligtvis ävenledes bland shipping-företagen som betalade ut
mutorna... Men ofta sköttes det hela snyggt och elegant, och många
stålar fann sin väg in i Sverige ifrån utlandet...Så det var oftast
hopplöst för myndigheterna att komma någonvart...
Men 1980:talet kom, och med det årtiondet så kändes det lite grand som
om utveckling gick åt fel håll på nåt sätt. Utvecklingen gick så att
myndigheterna fick mycket bättre instrument att hålla kollen på det
ekonomiska. Och det blev ju rent hysteriska jakter på skattesmitare,
och myglare, och pengatrollare. Fängelserna var snart proppfulla, och
det inrättades "speciella" fängelser för detta ändamål. Tillberga var
ju ett av alla dessa fängelser med mestadels ekonomiska "bovar"...
Så våra kunder var ju inga undantag då, vår "kontakt" på ett av de
större företagen ville ha 100 dollar för varje container, och under
högsäsongen så kunde vi lasta runt 6 st containers varje dag. Denna
högsäsong varade runt 4 månader på året, under resten av årets 8
månader, så lastade vi runt 2 container per dag där. Vi pratade alltså
om en kille som rakade hem i storleksordningen cirka 560.000:- om
året...
Men det bästa i kråksången var att han tog inte en krona ifrån sitt
egna företag, pengarna kom ifrån vår egna boknings-kommission, så han
stal inte alls ifrån någon... Men detta är mer än 30 år tillbaka i
tiden, så det tål nog att pratas om nu.... Men resten av alla dessa
livsöden, vill jag nog hålla för mig själv, ty bringa vanära över
levande människor med familjer skulle jag aldrig göra.
1991 som sagt var, så tog jag mina "småkunder" och sprang vidare i
livet. Jag var nu helt och hållet i en ny fas i livet. Jag hade alltså
kommit till "insikt" som jag själv brukade kalla det. Och mycket av min
syn på livet fick jag via idrotten, och de livsöden jag såg där. Jag
såg alla dessa stollar som jobbade "röva" av sig, och sedan så dog dom
som flugor kändes det som. Många av dom sprang in i väggen, och var
sedan värdelösa resten av livet.
Jag kommer ihåg att jag plötsligt märkte hos mig, att det hade
utvecklats en insikt som sade till mig, att huvudsaken är att man lever
hyggligt gött, och att man kan njuta av livet i stort. Och njuta då för
mig kunde vara: fredag, som jag hade sett fram emot hela veckan. Vi
spelade med mitt lag som jag coachade på Hovåsvallen, vi ledde med 3-0
och vann sedan med med 5-1. Åkte hem, hällde upp en mysig
Baccardi-cola, och tittade på travet 22.00 på TV;n. vann 2.525:- på
dubbeln.
Telefonen ringde och det var madammen från gården nedanför som jag hade
kollat in ett bra tag nu. Hon samlade mod och ringde mig. Vi beslöt att
träffas, GENAST, och när jag sedan gick hem vid 02.15 på natten emot
lördag, så kände jag bara hur gött livet var, när man kunde känna livet
och uppleva livet, och inte bara "susa fram igenom livet". Mina tankar
var sådana, och jag blev mer och mer ovillig att jobba ihjäl mig.
Jag jobbade gärna kvällar, lördag eller söndag, det var ju ändå mitt
bolag, men jag tog det aldrig för ett arbete, utan det var mitt
livsverk, och jag gjorde allting i sakta mak, men ihärdigt och trivdes
våldsamt med hela livsstilen. Arbeta, träningar, matcher och möten inom
fotbollen. Livet rullade på raskt för mig, och jag TRIVDES stort...
Forts. nästa kapitel...
Handskak
Chaiyaphum MDCCCLIII, Thailand
1 augusti 2014
84,8 kilo - 84,3 kilo (14 km)
Första vikten är morgonvikten
Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen
ATM-kurs: 4,601

Angående fotbolls-snack...
Forts. från förra kapitlet... Jag hade ju bara fått låna den. Men fan
sade jag till Lasse, jag var ju tvungen att ge slipsen, jag ville ju
inte gärna göra andra saker med den såta damen... Han fattade det hela
till slut, men han släppte inte på flera år snacket om den jäkla
slipsen.
Spelningen tog slut framåt midnatt, och där utanför efter nerpackningen
av sakerna, så skulle jag och Magnus åka hem till Göteborg igen ihop,
och Lasse hoppade av i Falkenberg. Vi delade upp pengarna, och Lasse
var genomhygglig och lät mig dela på summan, så jag fick i gage
faktiskt hela 4.500:- för de 3 timmarna.... Secket gigg, jag var
genomlycklig och stortackade honom förstås...
Nu återgår vi till var vi var. jag flyttade ju upp till Bollebygd, men
historien bakom familjen var ju lite rolig, om man nu kan kalla sådana
saker för roliga. På ASECO 1974, så ville Bjarne att jag skulle gå på
lunch med en kanonkund vi hade nämligen Hofstedt. Den kontakt vi hade
där hette Eva. Bjarne sade, ta ut henne, och mata henne med vad du
vill. Men håll henne nöjd. OK Inga problem sade jag. Mitt livs första
företags-representation. Denna skulle sedan under livet följas av
hundratalstals tror jag!
Hon var hungrig, och den hungern stillades inte bara av maten,
efterrätten och de 2 groggarna efter maten. Hon var ju i min ålder, och
jag märkte förstås vartåt det lutade, hon var görintresserad minst
sagt, och frågade ut mig om allt möjligt. Jag fick till slut berätta om
musiken, och att vi faktiskt hade spelning den kvällen på White Corner.
- "Va roligt tjoar hon till"...
Vi skiljdes åt i alla fall, det var ju fredag, så tillbaka och jobba
ikapp de 3 timmarna jag missat, och sedan hem och ladda om, och sedan
så drog vi i Anno 73 vidare till White Corner. Vi lyckades faktiskt
göra jättebra ifrån oss, och fick nästan inte sluta på hela kvällen.
Fina strålkastare lös i nyllet hela tiden, så man såg ju inte ett skit
alls ut i lokalen...
Klockan 01.00 så slutade vi i alla fall, och ljuset slogs av, och där
stod Eva i egen hög person, hon berättade att hon varit där hela
kvällen och sett oss, och att hon hade bakat bullar hemma. Jag vet att
det låter andefattigt, och vet inte vad som flög i mig, mer än att de
hembakta bullarna var kanongoa, och att styvt 10 månader senare så
föddes vår dotter.
Helt kort, augusti 1975 flyttade familjen till Bollebygd, maj 1976 var
det slut, och 1 januari 1977 så var radhuset sålt, och jag flyttade ner
till Pilegården. Med mig hade jag vår dotter, och jag hade vårdnaden,
och samtidigt pågick en hetsig vårdnadstvist emellan oss föräldrar till
barnet. Efter 2,5 år så hade jag full vårdnad, och den tråkiga grejen
var över.
Jag träffade sedan Ester, och hade nästan 2 fina år med henne, innan
det sket sig där också. Jag hade då bott ihop med henne på
Nordostpassagen... Jag flyttade tillbaka till Pilegården slutet 1978,
och installerade mig underbart där. Jag kände redan ifrån början att
Pilegården var platsen för mig. Även om inte själva lägenheten var det,
så var Pilegården det.... Jag kände folk på Wallenstam, och jag fick
till slut en 3 rummare på 1:an..
Det rullade över på 1979, och det året var grymt både med madammer som
kul kompisar, riktigt riktigt roligt... Det mesta funkade, men jag
jobbade ju, om ni kommer ihåg, på Lany Fax, så jobbet var skit. men
fritiden kanon. Till slut slutet 1979 så träffade jag RoseMarie som jag
var ihop med under dryga 4 år.
Vi bodde ihop, i Pilegåren, och när det äventyret var över, så lyckades
jag muta en tjej på den nya ägaren till Pilegården, Stena Fastigheter,
med att ge en flarra Vodka för varje rum som hon kunde fixa till min
nya lägenhet. Jag fick en liten 2 rummare på sjuan, men jag var i alla
fall loss, och jag och dottern bodde där under 3 månader.
1981, alltså 2 år tidigare, så hade en kompis Christer, sett att jag
var tillbaka i Göteborg igen. Han var med i fotbollen i Askims IK, och
han kände ju allt och alla den gubben (Ahlgren hette han). Han hade
mött mig en gång i en ungdomsmatch, jag var ju med under alla åren i
Hovås IF, och han spelade med i Högsbo AIK. En snabb krabat, men han
blev grymme-fet med åldern, så det var svårt att tro, hahaha!! Men en
riktigt trevlig kille var det..Dog, tror jag kanske 2006 nån
gång....Mycket synd jag gillade honom mycket!!
Christer Ahlgren, såg mig stå i min lägenhet i köket och ropade utifrån
gården att - "legolas, du måste bara vara med i Askims IK;, vi behöver
ledare och du är ju för gammel för att spela ändå".. OK det kan la jag
vara, svarade jag! 32 minuter senare så ringde ungdomsansvarige ifrån
Askims IK, och vi gjorde upp om att träffas, och så då ifrån oktober
1981 kom jag med i fotbollen i Askims IK.
Jag måste säga att glädjen med idrotten i klubbformat är rent otroligt,
och det räddade mitt humör, mitt sociala liv, och stundtals även min
ekonomi när jag väl blivit seniortränare, och fick betalt för allt
jobbet man gjorde. Klubben var välskött, och det var en ren otrolig
genomströmning av ledare och spelare i den klubben. Med dryga 33 lag i
seriespel, så krävdes det ju oftast runt 60 ledare på de lagen, så
trycket och letandet efter nya ledare pågick hela tiden.
Det kändes när man gick ner på Billhälls och handlade, som om hela
kundkretsen där var engagerade i fotbollen, och så var det nog också
stundtals.... Jag gick dit för att bara handla mjölk, och 2 timmar
senare styvt kom jag ut igen... SÅ lång tid tog det att handla mjölken
och prata med alla kompisar och föräldrar till ungarna, secket härligt
liv man hade under alla dom åren...
Man räknade ett tag under 80-90:talet att procentandelen spelare i
Askims IK i klasserna, i skolorna som tillhörde Askim var runt 80%,
alltså i varje klass... Flicksidan gick också strålande, och klubben
hade lag både med flickor och pojkar i ALLA åldrarna under 1980:talet
faktiskt!!! Forts. nästa kapitel....
Handskak