Forts. från förra kapitlet... York såg att jag också såg det. Han förklarade att den ena hunden var en s.k. ”bithund”, alltså inte kunde hålla käften och sina tänder i styr alls. Och den hunden hade hållt på och bitit katterna vid ett flertal tillfällen. Och varje gång så fick York köra ned till veterinären och ordna till såren på katterna. Så efter maten som vi blev bjudna på , band-spagetti med några korn kött däri, så åkte jag med honom igen ned till djurdoktorn, som fick ta hand om katten med såret på ryggen.

York berättade bakgrunden för mig om djuren. Han hade inte köpt ett endaste av de fem djuren. Bägge hundarna kom ifrån den direkta grannen på baksidan huset. Hundarna, som var 2 helvita goa fina små hundar levde sitt liv i leran och smutsen utanför grannens hus på baksidan. De var magra som skam, och York noterade i deras matskålar till slut, när han kollade, att där aldrig var annat än ris däri....

Till slut blev hundarna bara liggande i regnet och leran och drog på sig både bakterier och parasiter och kunde till slut inte ens spy. York tog då, trots grannens protester, bara djuren ifrån dom, och körde till veterinären med dom. De fick tydligen sprutor och antibiotika, och fick leva 4 dagar i varsin bur hemma hos York och fick ”dropp” dagligen. Till slut så kom de konstigt nog tillbaka till livet igen, och nu ville thaigrannen ha tillbaka dom.

Hundarna lämnades tillbaka, och tydligen lipade York lite grand, vilket kanske var förstårligt. Hundarna hamnade återigen ute i leran, men nu trädde tydligen Yorks fru (Cat) in i spelet, och stegade över till grannen och hotade livet ur dom fullständigt. Det slutade efter 5 minuter med att hon, frun alltså, kom hem igen med bägge hundarna skuttande runt bena, det behövdes inte ens koppel. Och så slutade den sagan lyckligt för både hundar som för York.

De 3 katterna var lite annorlunda. En vildkatt, ja vild och vild, vad är vilt i Thailand egentligen? Allt och ingenting skulle jag vilja säga. Katterna lever som hundarna sitt egna liv, men tillhör folk. I alla fall en morgon, så var York ute och tog sin morgon-cigg i trädgården, och hörde ett jamande under ett stort traktordäck som han har som utsmycknad i trädgården, böjde sig ner och fann en honkatt med 3 ungar.

Senare på dagen, så körde York iväg och skulle handla med sin fru, ute på gatan låg en vit katt överkörd och stendöd. Det var modern till de 3 kattungarna, från den stunden så adopterade han även de 3 kattungarna. Så nu är alla dessa djur i hans trädgård som katt och hund, och leker och stojar, alla förutom den ena hunden, som tycker det roligaste i livet är att bita ryggen av katterna....

Yongyut kom idag fredag och berättade att hon skulle iväg imorgon lördag 1 september 2012, och återigen göra ett sådan där arbete med sin kompis, som ju ihop med sin man äger en ”resort” uppe i Loire, som ju ligger runt 25 mil nordost från här räknat. De skulle ligga över 2 nätter och åerkomma söndag igen, och det är ju jättekul för Yongyut dessa små extra-arbeten som hon ju får då och då!!

De skulle även denna gång plantera en massa, men de skulle även ansa bland en massa träd som växte där och ställde till elände. Allting växer ju med en hillvittes hastighet i Thailand som ni säkert vet. I alla fall, så berättade hon också att Soda skulle ha en kompis på besök för de skulle göra hemarbete för skolan.

Lördag kom, Yongyut stack ju igår seneftermiddag, så ungarna fixade jag frukost till, och de ville ha samma som unceln sade dom. Så det fick bli ”varma mackor” då. De slafsade i sig, och jag tror faktiskt att de tycker att det är skitgott, OK, det slår säkert inte Yongyut´s thaifood, men för att vara falangkäk så gillar de det verkligen.

Kl. 10.00, så kom då killen, men vänta nu, var är detta.....utanför stod totalt 4st killar.... Soda, vad är detta, vad hände med den enda killen som skulle komma hit, jo unceln säger Soda , - ”Vi blir 5st totalt”, ja jag ser det Soda, och så förklarade jag som den idiot man är i deras öron – ”Det är bra Soda om du säger till vad det är som försigår, jag tänkte bjuda på lunch, och jag har inte lunch för 5st PLUS din polare IF som bor här på gatan samt Namkaeng. – ”No problem unceln...” Nä inte för dig Soda, då är det aldrig några problem. Men oroa dig inte, jag sticker till Big C och handlar lite grejor, oroa dig inte...Forts. nästa kapitel....

Handskak

Forts. från förra kapitlet... Jag satt där vid datorn och funderade, och gick sedan ut till Soda och frågade honom – ”tror du att dina kompisar gillar pannkakor??”, jag kan fixa det ganska enkelt..... Ja det låter gott tyckte Soda, han gillar ju pannkakor, och även Namkaeng!! Ungarna var verkligen trevliga ungar och skötsamma, och de gjorde som alla thai gör, de placerade sina sandaler exakt där man skall gå in i huset, lägligt så man snubblar över dom.

Men skitsamma, jag bara föste dom över åt sidan, så dom hamnade i en enda stor hög, inget att bråka om. Ungarna började att bröta, och det var kul att se hur bra de samarbetade. Inte olikt våra ungar i västerlandet faktiskt. De placerade 1 unge vid datan ute i hallen, lät honom göra en beskrivning inne i WORD, medans de resterande 4 killarna plus If gick ut och lirade fotboll.

Efter ett tag skrek innekillen till och det var klart, och då fick en tjock kille av de övriga börja att skära gröna citroner eller lemons av nåt slag, och så var där andra grönsaker, det luktade rent ut sagt fan i hela trädgården, men skitsamma. Jag frågade Soda, - ”Vad gör ni pojkar egentligen, vad är det för maträtt ni tillagar nu då”? För det luktade soppa eller någon grönsaksmaträtt faktiskt, men lite skarpare....

- ”men Unceln...”, säger Soda – ”Vi gör ju hemarbete från skolan där vi skall tillverka ett medel som man kan rengöra tallrikar m.m. alltså disken.....” Ahaaa, säger jag då.....men det luktar ju mysko..... – ”you always say that unceln...” säger Soda då.....Men killarna är faktiskt väldigt duktiga tycker jag, och de var aktsamma om hemmet, så det var bara kul att de var här...

Till slut säger Soda, vi är hungriga, Okidoki, dags för lunch då.... Jag fixade till smeten och efter en halvtimme började jag att steka och härja.... Soda, If och Namkaeng plus 2 av de övriga killarna käkade 3st hyggligt stora på man. 2 av killarna tyckte nog inte om pannkakor, de kanske saknade chilli eller nåt sånt, de kämpade i sig sin pannkaka i alla fall, och jag frågade dom via Soda, om de kanske ville ha en ostmacka istället.

De visste inte vad knappt en smörgås var för nåt, det finns ju inte i vardagslivet här alls, och ost tillhör inte heller thai´s vanliga köksgrejor. Soda förklarade för dessa 2 killar och de tackade ja, de började smaka och var väldigt tveksamma, Fan flög i mig då, och jag langade på jordgubbssylt på osten, de tittade storögt på mig, och den tid det tog för dessa 2 killar att expediera dessa mackor var grymt lite, ojsan va det käkade snabbt, jag frågade och de ville gärna ha en till var.....med sylt på........

Så trots att besöket hemma hos Soda var deras första, och de tyckte nog det var skitkul att träffa falang och se hur falang bor, så var alla nöjda när de till slut efter en lyckad dag kl. 16.30 stack iväg i bilar som deras pappor hämtade dom i. Och de är inte mycket olika oss i falangland, vilket jag mycket väl vet ifrån alla mina år som ungdomsledare till olika ungar.

Det kom 3st pappor vid 3 olika tidpunkter med 3 olika bilar och det var absolut inget snack om samkörning här inte.... Alla bodde inne i Chaiyaphum, så det hade ju varit alldeles fantastiskt enkelt att samåka med 1 pappa och 4 småkillar i samma bil.....Vi människor är la goa stundtals,, och ganska korkade ofta......

Jag sa adjö kl. 16.30 till den siste och gick in på mitt datorrum, och det dröjde la 1 minut så öppnade sig dörren, och vem står där och säger – ”Sawa dee Kha, unceln...” Jo där stod syster yster Alaam. Va faaaann, återigen... inte ett jääkla ljud, bara trampa på..... Nu är inte Yongyut hemma, och det skall bli kul att se vad som händer nu då.... jag ringde Yongyut och hon påstod att hon inte visste om detta besök... Forts. nästa kapitel....

Handskak

In the original native culture of Thailand, when males reached the age of 18 they had to participate in the following community ceremony:-

They lay themselves stark naked in a large circle, feet facing inward. A beautiful young naked girl kneels over the ankles of each the men. She places a blob of honey and various crushed sweet fruits around his navel to attract flies and insects. (This keeps them off his face during the ceremony)

A specially chosen nubile and very beautiful naked girl then does a sexy and sensuous dance in the center of the circle. As soon as all the men become fully aroused and develop erections, the kneeling girls then reach over the knees, pull the fully erected penises downwards as much as they can and then on a given signal from the centre dancer release them.

The men's penises would then spring back up and go "WHAP!" against their belly buttons. This exercise was a measurement of the strength of their masculinity . . .the man who killed the most flies was elected to the court of the King.

And that folk's is why the current capital of Thailand came to be named Bang kok.

Handskak

Forts. från förra kapitlet... Skall bli kul att se om systern bara tar för givet att hon skall sova här, eller vad som händer senare ikväll. Hennes fästeman Pots är här också.... han vill ju säkert hem till sin mamma..... Fan också, egentligen har jag inget emot att denna syster kommer hit, hon är alltid välkommen, men jag vill ju att hon skall visa respekt, och det gör man genom att höra av sig innan och kolla om det är OK om hon kommer och t.ex. ligger över, eller kommer och hälsar på..... Det är ju inte mycket man begär egentligen!!!

Hon stannade och satt med ungarna som om de alla 3 var i koma och tittade på TV ifrån kl. 17.00 upp till kl. 23.00 när de gick och lade sig.... Ett jääkla roligt liv må jag säga. Nu imorse söndag 2 september 2012, så kom fästemannen tillbaka ifrån sin mamma som han ju sovit hos som vanligt. Den killen visar utan att skämmas att han helt klart väljer sin mamma före alla eventuella fruar och fästemör OCH barn, där är det klara papper.

Han kom ni i alla fall, och så stack mamman (syster yster Alaam) till Namkaeng och Soda iväg igen, för att börja jobba och planera sin nya ”affär” i den by de skall bo i, alltså i Pots mammas hus, som ju ligger runt 3 mil härifrån Chaiyaphum. Ungarna tyckte detta var något helt naturligt, alltså att mamman stack och inte tog med dom själva.

Vi har varit inne på detta tidigare vid flera tillfällen, och jag tycker fortfarande samma d.v.s. att det är ett skituppförande som thai har emot sina ungar. De har bara SÅ lite till övers för ungarna, och de har bara SÅ lätt för att ”stänga av” känslolivet och sticka, och lämna sina barn i vård hos någon annan.

Yongyut är ju bara så himla lycklig att ha barnen här hemma, och jag vill absolut inte i denna värld göra något som skulle göra henne olycklig, så jag ligger jäkligt lågt vad det gäller detta med barnen egentligen. Normalt sett i våra falangländer så hade man ju ifrågasatt, man hade krävt ersättning, och helt enkelt krävt att mamman och pappan hade gjort sitt för att ta hand om ungarna.

Men jag tror faktiskt nu när mamman har kommit tillbaka till Chaiyaphum med sin fästman och de skall försöka att dra igång en affär här att läget sakta börjar bli lite annorlunda. Jag menar, normalt sett så borde väl mamman visa intresse av att ha sina 2 barn boende hos sig?? Hon bor ju ”bara” 3 sketna mil härifrån.... men om det skulle hända, så hade nog Yongyut blivit väldigt ledsen och förtvivlad, för hon räknar dessa barn som sina egna till 100%.

Men jag måste helt enkelt göra en sak som Yongyut hatar, och det är att samla dessa människor i familjen, så får syster yster (Alaam) barnens mamma, förklara hur hon ser på barnen och sin framtid med dom. Eller skall de bo kvar här ända tills dom slutat skolan???

Jag ser ju med viss fasa på den period i deras liv när de förvandlas ifrån goa små ungar till ungdomar som slutat skolan och dräller omkring och INTE jobbar och bara kostar en massa pengar, den tiden tänker i alla fall INTE denna falangen betala notan för. Vi måste helt enkelt för en jävvla gångs skull planera och åtminstone lägga dessa förbannade ”kort” på bordet”, så man vet vad som rör sig inne i huvudet på mamman till Namkaeng och Soda.

Jag är inte pappa till ungarna, men jag lovade Yongyut när vi träffades att ta hand om henne plus ungarna, inga andra. Men det innebär INTE att jag tänker ta ansvar för 2 vuxna individer senare i livet, aldrig i helvitte. Jag är livrädd ibland när jag tänker på det, och nästan ser framför mig alla dessa situationer där Soda dräller in här i huset och vill käka och ha ditten och datten, och hur svårt han har det med arbete!!!

Den grabben måste helt enkelt sköta sig i skolan, så han klarar av att konkurrera senare i livet om de få jobb som finns i Thailand, för annars kommer han bara att bli ytterligare en av alla dessa miljoner thailändska latoxar som bara myglar och parasiterar på alla andra i sin omgivning.

Handskak

Vi åker ju nu idag torsdag 6 september 2012 ner till Jomtien med Kevin och Suree och Anubaan och hans fru Maaeo. Nere i Jomtien så möter Drivern och hans fru Joy upp också, så vi blir som sagt var en härlig samling. Yongyut uttryckte önskemål att hennes mamma skulle bo här i huset och passa Soda medans vi var borta tills söndag. Igår så ändrade det sig (förstås).

Detta beroende på att Soda plötsligt insjuknade och fick feber och fick lägga sig helt svag. Då beslöt Alaam (hans mamma) att ta hand om honom och bo här i huset. Och det är ju OK. Men anledningen är lika hysterisk som alltid härnere i Thailand med de gamla. Jo deras mamma (Alfa) kan ju inte gärna gå ut och handla mat till Soda när de skall äta (!!!). Därför kan hon inte ta hand om Soda....

Det är fanimej fantastiskt tycker jag, alla dessa gamla som de behandlar precis som om de vore handikappade eller lama eller nåt liknande. Dessa ”äldre” när de är 55 år ungefär så hårdnar kraven betänkligt emot de egna barnen, och dessa äldre kräver att bli omhändertagna,. Jag vet att jag skrivit om det förut, så Alfa kan alltså inte ens ta sig runt 450 meter bort på gatan och handla mat till Soda, vad är det för jäävvlla dumheter egentligen härnere.

Här kommer min polare Reine Hast hit ner, och skall ha ”bibelstudier” nere i Jomtien-Pattaya och han är 1 år äldre än Alfa. Då tycker de inte alls att det är konstigt att en 68:åring stövlar omkring och härjar i Pattaya, men för en 67:årig thai så orkar de fan inte ens promenera de latoxarna, 450 meter till matstället.

I alla fall Soda blev under dagen idag ännu sämre och hade bra med feber hela dagen. Mamma Alaam kom hit nu på eftermiddagen, och tog honom till kliniken inne i Chaiyaphum, läkaren där skickade honom vidare till det allmänna hospitalet och det konstaterades tydligen att han hade fått den välbekanta sjukdomen ”Dengue feber”. Alltså samma sjukdom som Glimten66 fick härnere. Det är den där satans Tiger-myggan som är boven i dramat och som sprider skiten när de sticker in sin gadd i oss människor och skall suga blod.

Så till slut är det nog bra att Alaam stannar här hemma och tar hand om grabben, jag tror inte att Alfa klarar den biten faktiskt. Hon kör ju mest med hokuspokus och sådan skit, där vridna pinnar, många olika böner och olika salvor ifrån skogens alla träd, genar och löv används. Jag köpte glass till pojken idag, men det är helförbjudet att ge något kallt till en feberpatient här i Thailand, där de låter dessa helt ovetande gamla bestämma. De har ju fan inte ens passerat nylonstrumpan runt halsen som vi hade fram till på slutet 50:talet hemma i Sverige...

Tycker synd om grabben och hoppas att han blir bra snart, jag vet inte vad de skall göra, för de skall dit till sjukhuset igen, men han hamnar väl på dropp antar jag!!! Jag hade faktiskt en endaste dag förra veckan när jag hade ont i hela jäkkla kroppen och hade feber, det höll i sig 1 dag, jag tänkte inte mer på det, men tänk om det också var Dungue feber??? Usch då blir man ju orolig!!!

Lugnt annars under veckan. Anubaan med fru hade ju köpt sin bussbiljett redan förra veckan ner till Jomtien, så de var ju spelklara trodde vi och även de förstås. För att göra det hela kort. Vi sitter på bussen, Yongyut och jag och Kevin och Suree, när plötsligt telefonen ringer kl. 23.45 där vi sitter.

Får då reda på att allting hade skitit sig för Anubaan med fru, och det slutade med att de missade bussen, secken sattans otur må jag säga, men det blir fler tillfällen, så vi kommer igen, som Nacka Skoglund sade i den gamla låten. Vi hade en bra tur ner på natten till Jomtien och kom fram 06.30, fick sitta och vänta 30 minuter på att frukoststället öppnade, men inga problem.

Vi fick den vanliga goa frukosten med 2 ägg, 2 mackor kaffe och juice. Vårt hotell öppnade sedan 08.00 och vi stegade över gatan och checkade in. Vi ringde Reine Hast, som kom till vårt hotell och mötte upp. Det hände sedan inte så himla mycket den dagen mer än att vi handlade lite grand och sedan så åkte vi till Reines hotell som hade swimmingpool. Forts. nästa kapitel....

Handskak

Forts. från förra kapitlet... Där var kallt som sattan , så där blev det bara ett snabbdopp, alltså ett snabbt men tveksamt simtag ut och ett in, och sedan upp och torka... Våra damer skötte sig grandiost hela dagen fredag och var ihop och tittade i affärer och shoppade lite grand, och det bästa av allt, det som vi killar gillar mest med den grejen. Det var att vi slapp att följa med överhuvudtaget, att vi slapp att engagera oss alls..

På kvällen sedan, så blev det restaurant med kanonmat vilket sedan följdes åt av 2 serier bowling, förlåt hörde inte? Va sa ni? Jasså vem som vann? Ja jösses det gjorde förstås undertecknad....... Vi kom i säng i hygglig tid på fredagskvällen och det var ju gott med tanke på att man sover ju inte kanon precis sittande i en buss, eller hur?

På lördag morgon, så fick vi till slut planeringen klar för dagen efter massa tjafs hit och dit, men först innan dess så ringde vår polare ”Drivern” och meddelade att han hade familjen med sig, och närmade sig Jomtien. Han kom strax till oss andra på hotellet, och sedan så hade vi bestämt allting som skulle göras under dagen.

Det var så kul att se ”Drivern” kl. 10.00 så jag beställde in en Baccardi-Cola vilken blev den första groggen i en enda lång radda den dagen. Det blev en riktig riksdag innan allt var klart, men det funkade. Vi skulle alltså på kvällen hem till norrbaggen Guttorm och kolla på V75, och Reine Hast hade erbjudit sig att bjuda hela gänget på mat innan travet började, verkligen generöst av den killen.

Så vi startade med att låta Drivern ta sig till sitt hotell för 1.100 baht natten, han är ju golfare gubevars den grabben och måste ligga ståndsmässigt... När det var incheckat och klart, så åkte vi in till Pattaya och handla på en mataffär där, och det var verkligen kul att se vilket sortiment de hade. Jag tyckte mest det liknade lanthandeln i Billdal hemma i Göteborg, så mycket falangsaker hade de på hyllorna. Thaiprylar var i en överväldigande minoritet faktiskt.

Reine köpte sina ingredienser och vi stack iväg. Och han lämnade av grejorna hemma hos sig, sedan stack vi tillbaka till Driverns hotell Silver och Sand. Vi badade swimmingpool, drack grogg och tjötade med varandra, och en görtrevlig kille ifrån Plymouth, England.

Tiden flög iväg och det blev dags att åka hem och duscha och tvätta underlivet och göra sig klar för V75 och Reines pyttipanna. Vi kom iväg utan problem och våra damer som även på lördagen höll sig på sin kant och var lyckliga (liksom vi), de skulle faktiskt hitta på egna grejor och inte följa med hem till Guttorm och kolla på travet....

När vi kom hem till Guttorm, så blev han ledsen i ögat att damerna inte var med för han hade köpt hem thaimat till dom. Lugn och fin Guttorm, vi ringer efter dom menade jag på. Sagt och gjort, damerna kom kvickt och ändrade sina planer, och det blev en trevlig kväll i goda vänners lag, men vi vann inte ett skit...... Vi åkte hemåt kl. 23.30 cirka, och när vi kom fram till hotellet jag och Yongyut med Kevin och Suree, så var ju damerna förstås hungriga igen.

Och det förstod man ju, de hade ju suttit och ätit precis hela tiden när vi var där, alltså i styva 3,5 timmar. Och nu så var de hungriga igen, och detta är så typiskt thai med sitt grönsaks-slafsande. Hungern sätter nästan in igen innan de ens ätit färdigt föregående mattillfälle. Namkaeng blev trött när vi satt där och väntade medans Yongyut och Suree skulle slafsa i sig sin Som Tam plus 1 maträtt till.

Så vi släppte upp Namkaeng med nyckeln till vårt rum så hon fick sova. Vi gjorde helgens misstag där skall ni veta. Vi tillbringade runt 45 minuter senare framåt 00.30 med att försöka att väcka Namkaeng både med skrik, rop och enorma bankningar på vår dörr till rummet. Namkaeng är fullständigt medvetslös när hon sover. Forts. nästa kapitel....

Handskak

Forts. från förra kapitlet... Yongyut blev til slut helt hysterisk och började att inbilla sig att en främling hade tagit sig in på rummet och höll på att våldföra sig på Namkaeng medans vi stod där utanför... Så Yongyut körde på en amerikansk fotbolls-tackling på dörren som nästan bågnade, jag blev tvungen nu att helt enkelt hålla i Yongan, och få henne att lugna ner sig.

Och jag fick henne att gå nerför trappan och se om hon kunde kanske finna en polis som visste om någon låssmed som kunde öppna dörren. Men det rådet blev en fullträff ändå. För när Yongyut kom ner till ytterdörren igen, så tittade hon på sagda dörr och där satt en liten sleten handskriven lapp med namnet på tjejen som var lite halvchef där, och som man kunde kontakta ifall man hade problem.

Yongyut ringde henne, ochc efter 10 minuters pratande så meddelade tjejen att hon skulle komma om 20 minuter. Ganska roligt att en kontakt-madam måste tjöta i 10 minuter, innan hon fattar att hon måste komma och öppna. Men det var den goa tjejen, så hon fick en kraftig 100 baht-sedel, så hon var glad ändå när hon lämnade oss efter ett väl uträttat förvärv.

Vi somnade sedan utan vidare krusiduller, vaknade söndag morgon och bussen skulle gå 09.00, vi hann med att packa, duscha och käka riktig frukost och stack sedan till busstationen. Där fick vi genast veta att bussen redan var 20 minuter försenad. Men allt gick bra och hemfärden blev helt OK 9 timmar lång, men skitsamma, en trevlig färd på en bra buss med en bra chaufför denna gång!!

Tyvärr när vi satt där på bussen och räknade efter, så liknade väl mest denna tripp en ekonomisk katastrof. Tidigare gånger under 3 år, så hade jag alltid gjort en budget och den hade faktiskt varit bra, och vi hamnar alltid på runt 10.000 baht för en slik helg. Denna helg gick på 18.000 baht och det mesta var mitt uppriktiga fel. Jag köpte ju grejor som sjuttan. Reine som ju skulle handla in en hel del saker, missade ganska mycket som vanligt, men det gick ändå löst på 3.000 baht.

Sedan kom Drivern som skulle köpa 2 påsar grillkrydda till mig, han kom med 6 x 2 kilos förpackningar ifrån Santa Maria, den killen är fanimej inte född igår inte, han vet vad som krävs med att bo ute i bushen. Jag fick därför 12 kilo grillkrydda. Jag tror fanimej Drivern har täckt upp med grillkrydda både för mig och mina barn och barnbarn framåt i tiden.... Bara bra..... och där fick man ju lägga runt 1.700 baht.

Sedan var det groggarnas och Breeze glada dagar de 2 som vi var därnere... Ingenting snålades med så pengarna rullade. Tur i alla fall att vi hade sparat och gnetat i alla fall, så vi lipade ju inga krokodiltårar när vi åkte hem över detta. Och det skall sägas att Yongan nog inte var helt avundsjuk inte, hon handlade och stod i hon också, men störste skurken var nog jag i alla fall.

Onödigt vetande......Thai när de cyklar har alltid sadeln för lågt, jag har inte sett under mina 4 år en endaste cykel som är rätt ”inställd”, jag har hjälpt flera stycken barn och vuxna med det hela, men de ändrar snart tillbaka igen. De vill inte sitta som det skall vara, med att benet när det är i ”längsta” läget bara skall ha runt 5 graders böjning vid knät, då använder man sitt ben maximalt när man cyklar och blir heller inte så enormt trött i låren, ej eller får man dessa utsletna knän.

Nä thai sitter hellre precis som om de sitter i fosterställning på cykeln, och fan vad det ser obekvämt ut. Men så cyklar också ALLA thai i absolut snigelfart, det är nästan som om thai måste vara balans-akrobater när de cyklar, så långsamt går det. Man tror de skall falla omkull hela tiden. Men men men,det spelar ingen roll, falang kan ändå inte lära thai något av värde, så de skiter i vad man säger, OK det är deras förlust!

Thai ställer in sina backspeglar skitkonstigt och helt fel, MEN det gäller (nästan) enbart flickorna, killarna i den mån de nu har backspeglar överhuvudtaget, vilket de sällan har, ställer in dom OK.... jag har foto som ni kan se, tjejerna ställer först och främst in höger backspegel, alltså den viktiga i trafiken, så den riktas emot dom själva så de kan måla sig och titta om de ser OK ut.

Sedan så vrider alla tjejer och damer sin backspegel så den ”står” rätt upp om ni förstår, se fotot, den är INTE riktad i linje rakt ut så man får maximal vidvinkel att se bakåt i trafiken...... nä den har den smala sidan som man skall se bakåt i.... Jag ställer in backspegeln varenda gång jag är ute med vespan, och Yongyut ställer tillbaka den. Jag förklarar för Yongyut fördelen med mitt sätt och man ser ju bakåt MYCKET bättre. Men det är som vanligt, skit i vad falang säger, falang dting dtong.... hahaha!!!! Secka goingar!!!

Handskak

Är ute och ser förödelsen här i Isaan, och skräpet riktigt förökar sig nästan. Det finns inte en endaste chans ens om myndigheterna hade brytt sig, att få bukt med detta. Befolkningen bryr sig inte, ser bara en halvtimme bort i tiden ungefär, sedan är det ingen tanke alls. Jag ser dessa enorma högar med sopor som slängs utefter vägarna. Thai orkar ju som tur är inte gå några sträckor att tala om, så de öppnar fönstret på bilen, och slänger ut sina sopor i diket som de passerar.

En del av de mer friskare Isaan-borna här som orkar gå, de går 12 meter och slänger sina sopepåsar i den stora hög med påsar som ligger vid ett givet dike utefter vägarna alltid. På något förunderligt sätt, så finns det alltid en thai som är utsedd att bränna skiten. Han finns där i området där thai brukar slänga sina plastgrejor i naturen och tuttar eld, sedan brinner denna skit med underbara lukter och underbara rökmoln som följd under hela dagarna.

Men känner på kilometers håll lukten av bränd plast och bränt avfall, och det är synd och skam i detta vackra land. Men som jag sagt 100 ggr tidigare, 20 baht (SEK: 4.-) i månaden orkar de inte ens med att betala. Jag är nedstämd just nu, och därför vill jag återigen skriva ner den dikt som skrevs här redan i januari 2010;

Thailand bland plast och åter plast

Thailand du stolta rike och stora, stolta nation.

Du mäktar mycket, du sprudlar av passion.

Du lär din avkomma lojalitet mot fana och land,

Du lär dem att slåss, öga för öga och tand för tand.

Du lär dem att respektera de äldre och de rika

Och du lär dem att ni inte alls är lika.

Ifrågasätt aldrig den andres beslut

Ty du kan aldrig lära dem veta hut

De besuttna de lever och de rår

De klampar på de fattiga där de går

Mutor och ”bidrag” det förgyller deras dag

Och pengarna tas ifrån den som är svag.

Du stolta land du stolta nation, varför vill du inte se

Vill du verkligen inte veta om dessa mängder av PVC

Du stilla förgiftas i en allt raskare takt

Medans du blundar och bara jagar makt.

Rakt under näsan bland bråte och plast

Där ligger ditt öde, där ligger din ”last”

Allt skall förpackas, och plasten finns där

Vi andra vi pekar och hoppas du lär

Men Thai bara blundar och gör som man alltid gjort

I alla jädra tider bland skräp och massa lort

De äldre säger att det som då var bra

Det duger säkert även, tills denna dag.

Besvikelsen är stor, och Thailand ser bort

Och plasten den lagras i oerhörda mått

Den ligger utefter vägar, den ligger bland hus

Thai sprider den som i ett aldrig sinande rus.

Falangen han rodnar, han ger snart opp

Ty han kan aldrig vinna, detta krävande lopp.

Glegolo, Chaiyaphum 31 januari 2010

Handskak

Idag är det tisdag 11 september 2012, och idag åker vi ner, som vi alltid gör en gång om året, till kommunkontoret för att få mitt ”levnadsintyg” underskrivet/påskrivet av myndigheterna här. De kan ju inte för sitt liv förstå varför falang håller på som dom gör med alla dessa intyg hit och dit.....

Det är ju oftast en riktig cirkus här innan man kommer rätt så att säga. Nu går det väl an, nu vet man ju efter 3 tidigare försök att man inte skall gå till polisstationen och försöka att få en underskrift, det föreslår ju de svenska myndigheterna. Polisen skickar en alltså vidare, och de skickar gärna falangen vidare till Immigrationen som ligger 30 mil bort tur och retur.

Immigrationen säger ifrån bestämt att de inte alls sysslar med sådant som under-skrifter. Vadå? Att skriva under för att hjälpa falang 30 mil bort? Va är ni riktigt kloka eller? Nä ni får åka till någon annan myndighet istället. Återkommer efter en sådan trip till Khon Kaen, och tar fan i hågen och åker då slutligen till Kommun kontoret, och där får man handskas med mutkolven, som numera är tam som ett bergslejon i fångenskap.

Han vet att han varken får låna eller får några mutor, så han är OK nu efter 4 långa år... han har hjälpt mig nu förra året och då även idag med att skriva under intyget om att jag fortfarande lever och har hälsan. Nu är man såpass känd i alla fall, så man slipper att visa upp varken pass, ID-kort eller körkort eller Tabien Baan (husbok den gula).

Det gick på 10 minuter idag, och sedan bar det av till postkontoret och posta intyget till Pensionsmyndigheten, att köpa ett kuvert plus portot, det kostade exakt 25 baht 60 satang, alltså runt SEK: 7:- . Jag tycker det är skitbilligt faktiskt... jag vet inte exakt vad ett kuvert på posten hemma i Sverige kostar plus portot, men nog kostar det betydligt mer än SEK: 7:- i alla fall tror jag!!!

Gick ut i trådgården i morse medans jag väntade på att alla foton vi tog under Jomtienresan skulle lagras in i ACDC-programmet. Stod där och njöt i solskenet och fick plötsligt se en rörelse uppe på vår mur på baksidan. Det var 1 meter långt smalt och grönt och slingrade sig utmed muren på ett väldigt smidigt sätt.

Jag tog upp skaftet ifrån borsten, och ville skoja med ormen lite, för det var alltså en grönaktig orm. Han (eller hon?) var skitsur och högg med blixtens hastighet mot skaftet, och det rann lite go saliv (gift) utmed skaftet på borsen, typ 2 droppar bara.... Men oj vilken respekt man har för dessa vackra djur.

Jag såg honom sedan försvinna ner på andra sidan muren, jag vågade ju inte luta mig över, ifall han satt där och väntade på mig. Efter 1 styv minut så såg jag ett bevis på hur fantastiska de vilka djuren är. Ormen ringlade iväg såg jag bort till muren 10 meter bortanför min tomtgräns, och han började helt sonika att slingra sig rakt upp för den släta muren, och över till den andra sidan där han försvann för gott.

Men tänk Er att slingra sig rakt uppför utan att ha några större fästen, fantastiskt... jag tycker i alla fall att djurlivet här i varmare länder är oerhört fascinerande jämfört med våra kallare länder hemma i Europa och speciellt då Skandinavien, där i stort sett alla djur är utplånade av oss människor...Nog är det väl roligare då som t.ex. när Yongyut fick höra att jag höll på och ”lekte” med ormen frågade vilken färg? Jag svarade henne sanningsenligt ilsket grön......- ”Ojojoj, you want to die uahhh?” Falang dting dtong!!!!!

Jag är så himla trött på min kamera, alltsom oftast så blir mina foton inte alls klara i färgerna utan korten blir gulaktiga och ser ut som skittråkiga foton med tråkiga solkiga färger.....nästan 1812-bilder från förr alltså, skall åka ner och se om någon teknisk kunnig människa som sålt kameran till oss, kan hjälpa till och trycka på en knapp, så man får stå där med lång näsa, men hellre en långa näsa än en kass kamera....

Idag torsdag, så stack jag alltså ner till Tanninn, stället som sålde kameran till mig. Där var inga krusiduller med någonting. De som äger affären är av kinesbörd, och de är ju oftast som judarna är hos oss i väst, väldigt välutbildade människor, så tjejen som jag alltid brukar göra affärer med förstod direkt, hon knäppte med fingrarna, så kom det en tekniker springande. Forts. nästa kapitel....

Handskak

Forts. från förra kapitlet... Khap, khap sade han, klickade på 3 knappar, tog ett foto av en ljuvligt söt madam som jobbade där, och visade mig, och min goa Samsung-kamera var återigen med i matchen och tog grymt fina foton..... javisst är jag otekniskt lagd, men som tur är så är världen fylld av mina motsatser, så hjälp får man nästan alltid, kvickt och elegant.

Inte ens det faktum att killen bara tryckte på 3 knappar under kanske 4 sekunder och sedan var allt klart gjorde mig förlägen. Jag var mycket mer nöjd än förlägen skall sägas. Ty jag är av den åsikten, och har alltid varit det, pröjsar jag för mig när man får hjälp, så finns det absolut inget att skämmas för...

OK jag fattar att går man tillräckligt långt tillbaka i tiden i människans historia så var det säkert skämmigt om man inte klarade av att göra upp eld, utan var tvungen att gå till grannbyn och be om eld vareviga gång som den slocknade. Men nu lever vi i 2012, och tekniska människor kan tjäna pengar på otekniska människor som mig. Bägge parter tjänar på det....

Nu börjar nog översvämningarna återigen på riktigt allvar. Det brukar ju ske varje år i september. Men jag trodde i alla fall i min egna enfald att detta året (kanske) skulle bli annorlunda. Jag tänkte då på all publicitet i media och press och alla skriverier precis överallt, om hur svårt många får det i dessa översvämningstider. Politikerna i Thailand med PM Yinglack tog tag i saken ganska hårdhänt förra året och en bra bit in på detta året, och man trodde ju då att problemet kanske var löst.

Men jag misstänker faktiskt att de huvudstadsboende thaiarna, alltså Bangkok-eliten och alla politiker och Thailands kung nog nöjde sig med att bara spendera miljarder efter miljarder baht på att ordna till det runt Bangkok och dess utkanter, så att vattnet icke skulle komma in där och ställa till förtret för de besuttna.

Thai gjorde som man alltid gjort, man jobbar med resultatet icke med orsaken. Och i detta fallet, så kanske man skulle BÖRJA norröver istället och försöka med att STYRA vattnet åt vissa riktiningar som kanske bättre passar Thailand som helhet och icke enbart Thailands besuttna runt sin huvudstad.

Nu skickar man ut ”nålpengar” till många städer runt om i Thailands norra och östra delar, så får de själva klara ”biffen”, och då vet man ju hur det går med den saken. Jag tror att de lokala politikernas fickor putar ut ganska kraftigt utav alla mutpengar hit och dit, innan ens en endaste baht har spenderats på att överhuvudtaget försöka lösa de lokala vattenproblem som finns.

Här i Chaiyaphum, så grävde man upp 3st gator inne i centrum av staden, och lade ner riktigt stora cementerade rör som ju då skulle kunna ta emot vattenmassorna som kom norr ifrån, och ifrån de lokala reservoarer som finns uppe i bergen runt-omkring. Smartnissarna här öppnar efter några dagars regnande sina slussar på varenda reservoar på en endaste gång och fullständigt dränker Chaiyaphum med vatten.

Om detta inte är idioter i sin prydo, så vet i alla fall inte jag vad en idiot är för något. Idag så gick Soda och Namkaeng till skolan precis som vanligt kl. 07.00, klockan 07.45 kom de tillbaka igen, bägges skolor inne i Chaiyaphum stod under vatten, Ok lite överdrivet, det räcker ju för vissa ledighetstörstande lärare att vattnet stiger 1 decimeter, så är det ett säkert tecken på att barnen icke skall få sin skolgång utan skickas hem igen.

Och stollarna (lärarna) gör exakt samma sak som de gjorde förra året i september, de skickar hem ungarna utan att ge dem någon som helst hemläxa, så barnen här är faktiskt ena riktiga ”offer” för dessa översvämningar. Jag vågar lova att barnen varje år stannar hemma utan undervisning från skolan runt 2 veckor.... och detta då på toppen av all annan ledighet där lärarna skall åka på superesor för att förkovra sig. De åker alltså ut med en båt någonstans och stärkta av mycken mat, karaoke samt avsaknad av äkta makar så är de där ”studiedagarna” rena rama ”happy days” stundtals... Forts. nästa kapitel....

Handskak

Forts. från förra kapitlet... Jag tog motorbiken och stack in till stan med kameran, jag tog foton av både Sodas och Namkaengs skola. Ingen av dessa skolor stod under ens 1 centimeter vatten. Allt var borta. Visst ungarna skickades hem, och lärarna gick hem och fick en fin dag med sina familjer.

När jag fotade skolorna så såg jag en stor mängd skolungar som fortfarande var kvar på skolan och drev omkring, yes de hade ingen undervisning för lärarna var ju hemma. Men de var strandsatta p.gr.a. att deras skjuts hem ju inte skulle komma förränn klockan 16-17.00 för att plocka upp dom. Så det blir en lång dag och bara driva omkring för en massa ungar.

Som jag skrev så har de gjort ett bra jobb med att förstora avloppsbrunnarna och själva avloppen på de 3 gatorna inne i stan, de kunde väl då ha informerat dessa skolor och dessa lärare att det bara handlar om cirka 1 timme, sedan är allt vattnet borta... Nädå ingen säger nåt, och JA ni gissar helt rätt, ingen vågar ju heller fråga med risk att någon då tappar ansiktet.....

Idag lördag 15 september 2012 är en riktig höjdardag i mitt liv i alla fall. York, tysken ni vet, kommer hit kl. 10.30 och så skall vi sticka ner en tur söderut på våra motorbikes. Vi åker ner och skall hälsa på polare Kevin (Mr Missouri). Jag har nu på morgonen förberett en kanonlunch för oss.

Jag har kokat 4st ägg, och jag har kokat potatis, jag har fyllt på 6st snapsar i en flaska att ta med, plus 3st snapsglas förstås. Och jag har lagt ner en kaviartub (Svennes) i bagaget också, och nu kan ni få lov att gissa, vad var det absolut sista jag stoppade ner i ryggsäcken strax efter 3st flaskor LEO?????

Vi stack iväg i solskenet och det blev en kanonfärd i värmen. Vi passerade över en massa risfält förstås, men sedan när vi svängde av söderut på stora 201:an så uppenbarade sig en överaskning av stora mått för oss. Ju alla risfält så långt ögat nådde på högersidan var till bredden fyllt med vatten.

Träden stod till hälften i vatten, så nu verkar det faktiskt bli katastrof återigen i Thailand i månaden september. Och detta trots vad Thaksins syster (Yinglack) lovade dyrt och heligt. Hon lovade att det inte skulle bli någon översvämning i år...... Ganska otroligt uttalande av en kvinna som är född i Thailand, är utbildad i Thailand och borde veta bättre än att yttra sig om sådant som till och med falang vet bättre som bara bott här i fyra år nu!!!

Översvämning har det nog varit i Thailand i alla fall de sista 3.000 åren... så varför skulle det vara ett undantag just i år när Thailands premiärminister lovar...? I alla fall vyn vid sidan motorvägen 201 var otroligt vacker, men man inser ju vilken katastrof detta är för risodlarna. Som nämnts förut 1 vecka under vatten OK, men 2 veckor under vatten är lika med katastrof och ruttet ris och inga inkomster.

Vi kom fram till slut till Kevin och Surees hem söder Chattulat, och vädret var kanon. Vi bullade upp maten, och nu vid detta laget kanske ni har gissat vad den sista matgrejen var för något...... Jo just det Sill (anjovis). Jösses va gott det var, och 2st snapsar är faktiskt perfekt. Vi försökte faktiskt att få Suree att smaka på sillen, men hon så gott som nästan vägrade.

Jag fick höra sedan att hon blivit varnad av.....Jo Yongyut, som talade om för henne att fisken var röten och i dåligt skick, och att man säkert blir sjuk av den. Ni skulle sett denna thaitös ansiktsuttryck när vi nästan mentalt tvingade henne att smaka. Den sillbiten som hon tog på gaffeln var så liten så den knappt syntes. Hon stoppade den i munnen, och vände sig genast om och tittade ut genom fönstret, och man kunde nästan se henne stå där och skaka av rädsla och framförallt äckel.

Vi lät hennes förstås sedan vara ifred, och hade en görtrevlig lunch och eftermiddag. Snacket löpte ju bra, och det är ju ganska naturligt när vi hade 2 goa härliga SKÅNE innanför västarna.... Glass kom fram till efterrrätt, och man frågar sig stilla.... kan man egentligen leva bättre tro....

Vi stack sedan hem igen och jag var hemma här runt 16.30.tiden igen lycklig och glad och faktiskt lite extra solbränd......Dessa lördagsutflykter är görtrevliga och det tycker ju tysken också förstås. Nu sitter jag här vid datan, och skall försöka att jobba in dagens dubbel på V75. jag struntade att lägga in någon rad, utan nöjde mig med dubbeln idag. OK några tvillingar och en V3:a fixade jag, men som sagt var, ingen V75 rad idag!!!!

Handskak

Idag söndag 16 september, kommer att bli ihågkommen som en otursdag för min del. Kameran var ju fixad, och glad som fasen var jag ute 2 timmar mned motorbiken och fotade översvämningen som sakta närmar sig Chaiyaphum. Kom hem framåt 16.00, och kom då på att jag ju missat att cykla idag.

Tog fram cykeln och vattnet och satte av ut i det fria igen. Kom fram runt 6 km vid sjukstugan, och det nästa jag kommer ihåg är att jag i ett konstigt töcken steg in i en bil och jag förstod vad thai sade till mig. De frågade var jag bodde, och jag svarade lugnt och städat Nong Nasaeng, Baan suan prukksa.......

Kom hem tackade för hjälpen, och sedan tog tydligen grannarna tag i mig och sade att det såg inte grannt ut, jag stack in på toan, och så bara sattan vad nyllet såg blodigt ut. Jag såg i alla fall att jag hade 2 ögon, men inte mycket mer. Kom ut igen och grannen (Tony+See) körde mig till Ram hospital... jag hade med mig mina försäkringskort... nåt hade jag i alla fall kvar i skallen förutom huvudvärken.

På Ram så hystade de ner mig på en brits i akutrummet, och så började de att tvätta och härja. Jag vet inte alla detaljer för man mår ju pyton där mitt emellan alla konstiga impulser som man får när man mår pyton och helst vill spy hela tiden. Efter ett tag kom doktorn, han var manlig och han sade att det nog kommer att göra ont nu.... Jag vet inte, kände ett stick och sedan så kvicknade jag till igen, och då hade de tydligen sytt 10 stygn ovanför mitt vänsteröga...

Konstigt nog så tänkte jag på UFC unleashed, alltså Tv-programmet där de slåss för blotta livet med nästan alla medel tillåtna, oftast så hamnar dessa kämpar på sjukhus, och så tänkte jag att jag inte skulle vara så himla deppig, alla dessa UFC-gubbs är ju på sjukhus säkert 20-25 ggr under sin karriär och syr och spyr och blir tillfixade, så varför deppa ihop och gnälla.

Yongyut kom där någonstans mittemellan tvätten och syandet. Och sedan körde de upp mig på ett rum på 7:e våningen, och nu började en parad av besökare komma och kolla till mig. Förutom de ursnygga sköterskorna som var snälla och leende hela tiden, så kom där Alfa förstås ihop med Baloo och Yutin, Namkaeng och Soda ihop med mamma syster yster Alaam med hennes fästeman Pots.

Där kom grannarna Tony och See, förresten de var ju redan där, sedan dök Kevin och Suree upp och sedan kom fanimej Dan och Amphorn.... Rummet var nu proppfullt och systrarna sade att de nog fick börja tänka på att åka hem till sitt.... jag fick mediciner, och de satte på TV;n för mig och sedan blev det kolugnt och Yongyut började med en oändlig rad med telefonsamtal.

Klockan var nu 20.00 och jag frågade Yongyut om hon skulle åka hem snart, N E J ropade hon till, - ” I stay, dting dtong”... och verkade nästan förbannad att jag frågade... Jag vill nog gärna försöka att sova nu försökte jag.... Bra ide´tyckte hon.... ja men sitta och lyssna på dina 100 telefonsamtal gör mig inte redo att sova i alla fall. Yongan slutade då, och så gjorde vi oss i ordning att sova....

Hon sov på soffan, och sprattlade som en räka i soffan därborta och kunde inte sova. Hon gick upp och fick för sig att äta middag nog vore den bästa ide´n i universum just då..... Jag sade till henne att varje gång som hon rörde på sig i soffan eller i rummet, så vaknade jag till, och det är värdelöst, fullständigt värdelöst....

Yongyut ville verkligen stanna hur mycket jag än ville att hon skulle åka hem och vila sig i stället, så jag kunde sova bort den förbannade huvudvärken, och värken i axlarna och mitt vänstra knä. Men hon stannade, och det var ju gulligt av henne. Natten passerade och jag ville inte tjöta på Yongan mera, och jag ville inte säga att detta nog var den längsta natten i mitt liv...

Det blev morgon, och trots att sköterskorna kom in och tog blodtrycket och pulsen på mig var 4:e timma, så blev det faktiskt morgon igen..... jag vaknade nog under den natten runt 200 gånger... och man blir faktiskt hyggligt matt av det vill jag lova.... Sköterskorna sade, och de pekade också på en skylt som hängde på dropp-ställningen att inget käk till falangen..... Forts. nästa kapitel....

Handskak

Forts. från förra kapitlet..... Jag frågade igen kl. 08.00, och DÅ gick det plötsligt bra, de kom hyggligt snabbt in med en falangfrukost vilket jag sagt att jag ville ha om jag skulle överleva denna vistelse,.,,,, Jag fick 2 stekta ägg, jag fick 4st brödskivor som de hade skurit så tunna så att om man lägger en kam jämsiden så är tjockleken densamma dom emellan.

Men va fan, jag var skithungrig och jag lade t,om, på en bit sylt på äggen som jag lade på mackorna... Kaffet och juicen gjorde sedan underverk, och med hjälp av lite värktabletter så kunde jag faktiskt le med mina läppar, dock inte med resten av mitt ansikte, det var stelt som Zeb McCahans ansikte.....

Kl. 09.30 kom läkaren och han rusade in, tittade som hastigast, pillade mer med pappren än med mig, och sedan iväg igen, jag ropade till när han nådde dörren, och sade till honom att jag vill hem nu... OK sade han, inga problem..... Jag visste ju att han ville att jag skulle stanna en dag plus en natt till, sjukhusen här vill ju tjäna pengar på sina kunder.

Men jag visste ju att jag var ganska OK, alright jag såg ut som sju svåra år, men skillnaden emot innan var ändå inte så himla stor tyckte jag...huvudvärken var svår, men inte lika jobbig som igår, och värken över ögonen var borta, det var bara bägge min axlar som värkte som sattan, men det funkar lika bra hemma som här tänkte jag...

Vi väntade sedan, och vi frågade och tjötade under 4,5 timmar, fram till 14.30 nån gång, innan försäkringsbolaget hade gett sjukhuset sitt OK. Dert var den värsta väntan jag haft i hela mitt liv, fy sattan vad meningslöst....bara sitta och ligga där och vänta på ingenting... vadå, försäkringsbolaget har mig som kund, och jag har olycksfalls-försäkring.... det behövs väl inga genier där för att kunna säga – ”ja varsego och skölj”, och acceptera sjukhusets räkning!!

Vi fick till sist med oss räkningen, och VI fick betala 176 baht....... kostnadsposter: LAB 120 baht samt något de kallar för ”odds and ends” kostnad 56 baht... Helt otroligt konstig räkning, vi var ju täckta av en försäkring,. Men skitsamma, ge dom pengarna och stick hem var det enda vi tänkte på....

Vi var ju erbjudna av alla: Tony/See, av Kevin och Suree samt Dan och Amphorn att de kunde komma och hämta oss, men vi snackade om det, och jag sade till Yongan att hon kan köra moppen och jag kan för en gångs skull sitta därbak och vara livrädd...

Vi kom hem och det kändes skönt, jag satte mig och tog en varm macka med kaffe, och så tittade jag på räkningen som vi hade fått en kopia av, alltså räklningen till försäkringsbolaget, och den speceriräkningen var inte att leka med,,,, men jag måste säga att det var MYCKET billigare än jag hade räknat med!!!

Räkningen såg alltså ut som följer:

- medication inpatient 1.048 baht

- Home medication 738 baht

- Medical supllies (på sjukhuset) 1.822 baht

- Lab 760 baht

- medical equipment 1.200 baht

- Nursing charge 500 baht

- Hospital service 150 baht

- First inpatient care 400 baht

- Discharge day care 400 baht

- Physician procedures 300 baht

- Single room fee 990 baht

- Inpatient foods 300 baht

Dessa priser som jag nu spaltat upp för Er är försäkringsbolaget AIA:s nettopriser på Ram Hospital. Bruttopriserna vet jag också exakt, men låt oss nöja med att jag nämner det totala bruttopriset, det var; 9.119 baht, alltså styvt 511 baht dyrare än nettopriset vilket slutade på 8.608 baht för AIA att betala. Forts. nästa kapitel....

Handskak

Forts, från förra kapitlet... Jag måste säga att jag nog vidhåller att sjukhus och sjukkostnader i Thasiland, för mig hittills, har verkat vara väldigt billiga. Jag vet inte vad operationer typ blindtarmen och slika saker kostar, jag tror nog att en sådan ligger på styvt 50.000 baht. Men jag är ändå imponerad över att de ”endast” debbar mig brutto för att sova på sjukhuset runt 1.100 baht för en natt..... Hemma i Sverige så pratar de ju om att det egentligen kostar mängder av SEK: 100.000:- att stanna en natt på sjukhus..

Idag så är det måndag den 17 september, och jag är trots allt glad att det gick som det gick. Om jag nu ändå var tvungen att drösa omkull, så kunde det faktiskt ha gått riktigt åt hillvitte, men jag anser mig nu ha haft tur med i stort sett allting. Jag har stans största blåklocka på insidan av näsryggen vid ögan, och någonting har slagit i stenhårt där på mig, och jag undrar om det inte är mitt cykelhandtag som jag har.

Och om det är denna, så kunde den faktiskt ha gått rakt in i ögongloben på mig och sopat bort hela ögat, så jag anser mig ha haft tur. Jag tänker nu premiera turen och se till att å det snaraste köpa en cykelhjälm. Jag måste helt enkelt ha en sådan. Jag cyklade nästan dagligen hemma i Sverige, alltifrån 1991 fram till 2008, alltså 17 år, och cyklade icke omkull en endaste gång.

Nu här i Thailand, så har jag cyklat omkull kraftigt 4 hela gånger på endast 4 år...... Jag kan ju inte ha denna tur längre, så cykelhjälm blir det. Töntigt, men så blir det!!! Det spelar ingen roll hur bra och vaksam man än är, så vinner till slut hela den mängd med gropar, hundar och viltsinta bilförare över än själv. Rent statistiskt så kan jag bara inte vinna, den chansen finns inte.....

Yongyut stack iväg med Alfa, och de skulle till stället där ”olyckan” skedde. Alfa är ju här hemma och hon ser till så inga ”onda krafter” tar sig in i hemmet nu när jag är försvagad. Hon mumlar hela tiden på lite olika besvärjelser och hon tillagar konstiga matgrejor, och där ligger små ljus lite varstans till hälften brunna....

De stack iväg i alla fall, och Yongyut berättade att Alfa gärna ville till det där ”stället” där olyckan skedde och ”återställa” saker och ting. De kom tillbaka runt 1,5 timme senare, och Yongyut har suttit och berättat för mig vad de hade för sig därborta vid olycksplatsen. För det första så skedde olyckan inte alls där folk sa att den skett för där fanns absolut inga spår efter någonting.

Yongyut körde därför framåt vägen och efter runt 1 kilometer, så ringde hennes kompis så hon stannade vespan för att svara. Yongyut råkade titta ner och där alldeles framför vespan ligger en pöl med blod berättade Yongyut. Hon blev jätterädd och Alfa hoppade raskt av vespan och började att bryta av kvistar ifrån småträden utefter vägen.

Yongyut fann direkt resterna av mitt söndriga styre alldeles vid blodet, så hon visste direkt att det var ”rätt” ställe. Alfa satte sig på huk vid blodpölen och började ”mässa” ganska högljutt mitt smeknamn (unceln), och sade till mig på skarpen att försvinna ifrån denna plats, och ta mig hem igen till mitt hem, hem till min familj som behövde mig, hon tackade min ande för att jag under 4 år hade tagit hand om barnen och Yongyut, och att jag har varit en stor glädje för hela familjen.

Sedan så avslutade hon med att säga schas på mig, och krävde att jag skulle försvinna hem till mitt hem igen som sagt var. Yongyut stod där helt andräktigt och uppfylld av tusentals år av vidskepelse, och hon berättade för mig att hon nästan kunde ”se mig” i blod-pölen, och hon kunde nästan ”se mig” försvinna iväg. Avslutningsvis så fortsatte både Alfa och Yongyut sedan att bryta kvistar och lägga i en stor stor ring runt blodet, och på så sätt ge mig ro tydligen.......

Innan de åkte iväg, så tittade sig Yongyut omkring och hon såg att där fanns inga hål i marken alls, inga hinder alls PÅ vägen, så hon förstod då att jag hade blivit påkörd av en bil som sedan smitit sin väg som de brukar göra här i Thailand. Detta var enda möjligheten till att jag skulle cykla omkull.....

De kom sedan hem, och jag visste ju ingenting då, men Yongyut ropade ut mig till vardagsrummet så fick jag sätta mig ner vid Alfa i soffan, och så fick jag hålla ett kar med lite lustigt innehåll. Jag tog det på allvar eftersom det ju betyder så mycket för Alfa och även Yongyut. I karet låg en påse med dessa småljus, samma som vi har i våra födelsedagstårtor. Forts. nästa kapitel.....

Handskak

Forts. från förra kapitlet... Där låg en massa småsnören till Sezing som Alfa hade gjort i ordning, och där låg en del löv av olika sorter, och så såg jag små avbrutna kvistar, dessa ihop med löven var tagna ifrån olycksplatsen. Alfa satte sedan på mig 1st seizing och mumlade gruvliga eder över alla onda andar, Yongyut fortsatte och satte resterande andar ”på plats”, och sedan avslutades det med att både Soda och Namkaeng fick snöra på mig varsin seizing för att göra ceremonin fullkomlig och fullständig.

Förhoppningsvis så skall jag nu i största möjligaste mån vara hyggligt skyddad emot onda andar och Phee som ju finns överallt, och som bara väntar på att göra sitt sattyg emot oss människor, men om jag är försiktig, så skall jag nu kunna vara hyggligt skyddad framöver..... tror jag....

Nu skall jag berätta att jag råkade se en anställningsannons i någon tidning, jag tror den hette ”På hugget”. Det är för övrigt i ”min” bransch som den tidningen huserar i. De söker tydligen en person som skall bistå folk inom olika avdelningar på det företaget. Jag måste säga att jag aldrig i hela mitt liv har sett en sådan luddig arbets-beskrivning i hela mitt liv förut i denna bransch.

DHL Global Forwarding i Sverige söker en

OCC MANAGER – SVERIGE

Ocean Commercial Center Manager

Vi söker en ny medarbetare som kan leda vårt Ocean Freights OCC-team. Teamet har det övergripande ansvaret för att hantera samtliga globala och lokala RFQs inom DHL Ocean Freight och att supporta våra Key Account-kunder samt även bistå vår säljorganisation med priser och offerter. OCC Manager ingår i DHL Ocean Freights ledningsgrupp.

Tjänsten är en tillsvidareanställning på heltid med omgående tillträde.

Men jag tror attt det blir så till slut, när man har låtit folk ta över som inte är ”shipping-människor” i grunden. Detta handlar om kontorsnissar som lika gärna nästa vecka säljer kopieringsmaskiner på Canon eller räknemaskiner på ESSELTE. Jag sitter i alla fall och läser och läser och noterar språket. Javisst är det svenska, men nä är det svenska? Vartannat ord verkar ju vara på engelska?

Låt oss se arbetsbeskrivningen igen: ” Vi söker en ny medarbetare som kan leda vårt Ocean Freights OCC-team. Teamet har det övergripande ansvaret för att hantera samtliga globala och lokala RFQs inom DHL Ocean Freight och att supporta våra Key Account-kunder samt även bistå vår säljorganisation med priser och offerter. OCC Manager ingår i DHL Ocean Freights ledningsgrupp.

Tjänsten är en tillsvidareanställning på heltid med omgående tillträde.”

OK nu börjar det att klarna!! De söker en rutinerad gammal räv som kan det här med att att skaffa kunder, att kunna luta sig emot sin rutin och erfarenhet genom en mångårig verksamhet i branschen!!! En kille eller tjej med ledarförmåga och som kan ge de rätta priserna till de rätta potentiella kunderna... Det enda frågetecknet är ” RFQs”, och det är ju inte deras fel att inte jag vet vad det är.

Så en liten ordlista eftersom de inte klarar av att språka svenska längre tydligen;

-Ocean freights OCC team, torde betyda sjöfrakt/sjötransportlag.. men OCC står för ”Oncarriage” vilket innebär inlandstransport i mottagarlandet..

Detta torde då bli ett lag som arbetar med att skaffa fram inlandstransport-priser i mottagarelandet.

-Sedan så har vi ju det lilla ordet RFQ som antagligen är ett internt ord som

Inte har någon betydelse utanför deras egna kontor, alltså inget branschord alls... Så det är ju svårt att översätta det. Men jag googlade eländet och det visar sig att det är en ren översättning till engelska och betyder ”Request for

Quotation”, alltså det som vi i alla tider gjort när vi gått ut till leverantörer och bett om priser för olika tjänster i transportkedjan...Det kallas för ”fraktförfrågningar” helt enkelt.... Forts. nästa kapitel.....

HandskaK

Forts. från förra kapitlet... Varför folk har denna ”böjelse” att starta upp med nya ord som är identiska med redan befintliga ord, och krångla till det är för mig en gåta. Men okunskap och oerfarenhet är garanterat ett delsvar på denna fråga!!

-”Supporta våra key account-kunder” , jaha, hahaha!! Nu handlar det om att

stödja våra nyckelkunder, gött hoppas de vet hur man gör det, säkert då förutan gin och tonic som ju förr var den bästa smörjelsen ihop med baccardi-Cola eller en Whiskey on the rocks..... hahaha!!!!

-Stackarn som får detta ”fina” chefsjobbet till slut, kommer att finna att han endast är tillåten att få en ”tillsvidareanställning” på detta stolta företag. Att man ger ett sådant här jobb till gröngölingar i branschen med liten eller ringa bransch-erfarenhet bevisar just ordet ”tillsvidareanställning”. Riktigt erfarna och duktiga kockar i denna soppa, kommer aldrig i hillvitte att hoppa på sådant här ”krimskrams”, där man inte ens vet om jobbet finns kvar fram till jul samma år!!!

Så med en stilla tacksam tanke att man kom undan i tid ifrån denna bransch p.gr.a. ålderdom, så hoppas jag att Sverige någon gång i framtiden kan återfå sitt duktiga manskap både PÅ fartygen som PÅ shippingkontoren i landet. Men jag tror inte faktiskt att det funkar att göra detta med enbart statister, och folk som inte ens hinner utbilda sig mer handfast i branschen.

OK gå på Burgårdens Gymnasium eller Chalmers hit och ditkurser är säkert bra om man vill arbeta inom COOP eller ICA. Men inom shipping så duger det inte ens på en söndag i veckan tycker jag i alla fall,...

Nu har det sjuttanimej hänt igen!! Jag tror fanimej inte folk är riktigt kloka i huvudet stundtals. Det må handla om tycke och smak och det må handla om att man älskar saker och ting. Men hur i hillvitte kan man älska saker och ting så att det övergår ens förstånd, det undrar jag. Inte undra på att det finns människor som är övertygade om att mänskligheten kommer att utplåna sig självt när tiden är inne, och vi inte kan komma längre här på denna jord.

Vad jag menar. Jo jag pratar naturligtvis om den amerikanska versonen av ”Got Talent”, den heter alltså Americas Got Talent”, och nu vann fanimej hundar igen. Det är riktigt otroligt faktiskt. Tidigare så skrev jag ju om hur en kärring med en hund vann hela Britain got talent, och nu vinner alltså 2 killar med ett gäng hundar den amerikanska versionen av samma tävling.

Vad är det egentligen med oss människor, har vi alldeles tappat fotfästet i tillvaron eller. Ja jag tror faktiskt det. Vi har nog alldeles för mycket ”tid” i våra liv när vi låter husdjuren ta över och dominera så till den milda grad som de faktiskt gör. Vi människor har husdjur gudbevars, och det kan vara precis allting ifrån boaormar till ekorrar till marsvin vidare ner till insekter. Och vi verkligen älskar dessa djur.

Djuren fattar ingenting förstås. Vi människor läser in allt vad vi orkar mänskliga reaktioner, känslor och handlande i våra djurs beteenden. Vi får stöd av specialister överallt i samhället, och alla vill dom tjäna pengar. Distansen till våra djur har vi för länge sedan tappat, och nu pratar vi om ”familjemedlemmar”. Ja snacka om att ta hand om ett djur bättre än sina medmänniskor.

Nu skuttade i alla fall ett gäng hundrar omkring på scenen, och de kunde stå på händer minsann och de kunde rulla ett hjul framåt på scenen, allt medans hysteriska människor röstade på detta ”beläte” allt vad de orkade. Under tiden så röstade samma människor bort verklig talang till förmån för dessa hundar. Vi fick se många fantastiska prestationer passera revy på scenen.

Och vi alla förundrades över akrobater, hysteriskt bra och talangfulla sångare, och diton dansare. Människor som hade tränat som ”djur” i mängder av år. Dessa människor blev nu fråntagna sin ”dröm” av hundar. Ja hundar som maximalt kunde hoppa upp i famnen på sina skötare, springa på en bräda fram och åter och hoppa genom ett brinnande hjul.

Vad är det som driver människor egentligen att tänka så, eller skall man säga bristen att tänka, och bara bete sig som, ja just det, precis som ett djur... handla baserat enbart på reaktioner och motreaktioner...... – ”Oh en hund..... och vad gullig den är.....måste rösta.....och den kan hoppa...måste rösta.....å den kan gå på händer... måste rösta”. Fan man kan ju tro att folk är helt enkelt helt slut i skallen stundtals....

Handskak

Idag är det onsdag här i Thailand, och jag har idag varit ute för första gången sedan olyckan, inte cyklat, men tagit motorbiken, och i sakta darrigt mak tagit mig till Big C för att handla lite grand. Det är så himla tråkigt att bara sitta här stilla här hemma. Tankarna går ju hela tiden till olyckan, och jag fattar bara inte varför jag inte kommer ihåg ett skit av den, inte ett endaste dyft!!

Och eftersom mitt minne är putsväck helt klart, så försöker jag på alla upptänkliga vägar komma på vad som kan ha hänt. Jag letar ledtrådar som en thailändsk Sherlock Holmes ungefär. Jag står därute och tittar på min cykel, och jag blir förbannad för att jag är livrädd för att cykla igen....Tänk om....tänk om....... Va fasen tänk om jag drösar i backen igen, eller om jag blir påkörd bakifrån igen av någon stolle.......Jag vill inte vara med om en sådan här olycka igen, då blir jag hellre fetare framledes...

Jag pratade just med Björn Jonsborg nere i Jomtien, och han sade som alla säger... – ”jag har ramlat flera gånger... upp med dig i sadeln igen, så blir allt som vanligt snabbt igen. Men köp dig en hjälm......”. Jag funderar igen, och ställer frågan till mig själv, vad är det som händer när man kör ner i ett hål i marken, eller man blir påkörd bakifrån... jo man drösar i backen förstås, man tar emot sig med händer, knän, armbågar och ansiktet, allting blir uppskrapat.....

Men va fan, där har vi ju det...... jag tittar på mina båda händer, inte ett skrapmärke, jag tittar på mina knän, inte ett skrapmärke, jag tittar på mina båda armbågar inte ett skrapmärke......Det är endast och enbart i stort sett, ena sidan av ansiktet som tagit hela smällen. Jag börjar faktiskt tvivla på att jag blivit påkörd bakifrån, eller att jag kört ner i en grop i marken....

Jag hade ju då skrapat upp mig på flera ställen på kroppen. Jag spekulerar nu, har jag kört in i någonting tro, typ en grävmaskin som stått där på sidan av vägen???? Jag vill faktiskt veta..... och om det är så på det sättet, varför ligger det då en blodpöl på marken som Yongyut ju hittade, och där fanns inget hål???? Ja man kan spekulera mycket, och det vore mycket bra för min egna sinnesros skull att få veta. Men jag lär aldrig få veta antagligen......

Kl. 16.00 så bad jag äntligen Yongyut åka med mig till olycksplatsen, jag ville faktiskt veta var det skedde någonstans även om det skulle bli en otrevlig påminnelse att se eländet igen. Själva olycksplatsen låg ungefär 400 meter längre fram än jag trodde, och jag har alltså noll minne av vad som hände fram till den stunden när olyckan skedde. Yongyut visade mig på blodpölen som fortfarande låg kvar där, det hade fantastiskt inte regnat alltsedan olyckan, nu 4 dagar, och detta mitt under en regnperiod.

Jag tittade på blodfläcken på asfalten, i och 2 meter innan blodfläcken i färd-riktningen så ligger där naturligtvis en håla i marken.... Allt det som Yongyut sagt att det INTE gjorde..... Därt var ju förklaringen rakt framför näsan. Jag HADE JU kört ner i det förbannade hålet trots allt. Jag hade INTE tuppat av p.gr.a. en stroke eller vitaminbrist eller annan skit, där var ju den helt naturliga förklaringen.

Jag försökte förtvivlat prata med Yongyut och förklara.. hon fattade vad jag menade med gropen, men hade ingen förklaring som vanligt varför hon sagt till mig att gatan såg så fin ut, där fanns ingen grop.... Jag tjatade inte mer på henne, våra kulturer är olika, och vi är olika vi människor ifrån olika världsdelar, inget snack om den saken...

Det som är fullt naturligt för oss västerlänningar ni vet.... en grop = omkullkörning, behöver ju inte med nödvändighet betyda samma sak för en thai, där de kanske då i stället tänker – ” Aha!! Otrevlig formation på träden på olycksplatsen, andar bor här, andar vill inte bli störda, falang reta upp andarna, andarna ordnar till olycka...”..... Så Yongyut tyckte säkert utan att tänka speciellt mycket, att vägen såg schysst ut men träden störde henne mer...kanske...

På tal om annat nu då..... De har nu de sista dagarna kapat ner alla träden ute på gatan där vi bor. Träden har ju sedan länge vuxit och snärjt in sig i alla de 100:tals elsladdar, TV.sladdar och internetkablar som dras helvilt härnere. Ramlar en stor gren av ett enda träd här, så blir det garanterat stopp på precis ALLTING i hela området.

Jag nämnde det för 2,5 år sedan till ägaren av området, en trevlig dam och man, men de skulle aldrig i helvitte lyssna på en utlänning som mig, aldrig!!! Jag sket i det och tänkte mest, skyll Er själva.... Så nu är det dags att ta fram kopparnubben och spika i mina 3 träd utanför min tomt, inte fan vill jag ha dessa åbäken där......

Handskak

Idag fredag, och Yongyut kommer in till mig och säger att det är en finländare med fru thai med 2 små barn som kollar på huset bredvid oss som ju är till salu. Jag går ut efter en stund och ser killen stå där, och frågar honom om han är finne, och han svarar konstigt nog på bra engelska att visst är han det... Förklaring, finnarna brukar inte vara så himla duktiga på att språka annat än sitt egna, typ kan man kalla dom lite grand (men bara lite grand) Skandinaviens fransmän.....

Vi stod där och pratade en bra stund, och efter ett tag så bjöd vi in paret på en kopp kaffe, och det visade sig vara ett jättetrevligt par, och han killen blev ju görglad att ha någon att språka med, det kände jag. Vi beslöt sedan att senare åka till Siam River Resort och ta ett litet järn där ihop. Damerna ville inte följa med, så vi åkte ner och satte oss i baren och jag klämde 2st raska GT och han tog bara 1st för han körde bilen.

Vi hade ett gött snack där i baren, och han berättade bl.a. att han känt sin fru alltsedan 2006, och att de då hade 2 barn ihop ett barn var runt 5 år och det yngsta var nog 8-9 månader gammalt. Hans fru hade sedan tidigare 1 barn som nu var runt 10 år gammalt. Och de hade hon med hennes tidigare man som var ifrån England.

Konstigt nog så hade hon inga barn alls med någon thai. De brukar ju alltid annars starta upp med ett barn i alltför tidig ålder med en thai, som sedan överger henne, det verkar ju vara legio härnere. I alla fall hennes dåvarande man, englesmannen fick en bristning i hjärnan av något slag när han var 67 år och dog knall och fall härnere till allas sorg.

Damen fick tack vare detta livet ut 50.000 baht i utbetalning ifrån England, och så får hon 25.000 baht för sonen per månad, som hon fick ihop med englesmannen, så denna kvinna kan leva sitt liv i överflöd resten av sitt liv. Fasen 75.000 baht räcker ju till precis allting, och det är ju ytterligt få thai som kommer upp i sådana inkomster skall sägas.

Hon träffade sedan Risto, som finnen heter, och tog då chansen att sticka hemifrån byn i Nong Bua Daeng och flytta ner till Chaiyaphum (8 mil bort), anledningen som hon hade uttryckt det var pressen ifrån släkten hela tiden där de villa låna och de ville ”ha” pengar av henne. Det är ju som vi sagt tidigare en kulturell sak härnere, när någon har pengar så skall det delas upp i familjen sägs det...

Damen ville dock inte att familjen skulle ta allt hon äger och har, och tyckte att efter det att hon skaffat ett nytt hus till sina föräldrar, att nu fick det räcka, och så flyttade hon med sin finne då iväg ifrån släkt och familj. Risto nu å andra sidan, han vill ju satsa på det här, han var 54 år gammal och såg fräsch ut och inte alls försöpen som många finnar annars gör.

Han själv kunde flytta och bosätta sig, och det p.gr.a. att han varit med om en olycka i yngre dar och fått en smäll emot huvudet, som gjorde honom ”trött” när han arbetade berättade han. Efter styvt 20 års läkarbesök och behandlingar så tröttnade läkarna, och skrev till försäkringsbolaget och de godkände utbetalningar av ”full” lön fram tills Risto skulle fylla 65 år och gå i pension.

Så Risto har ekonomin, och han har möjligheten om han vill. Han var visserligen inte lika trött när det gällde att framställa barn, han har 4st i Finland, men dessa barn var vuxna nu och behövde inte hans omvårdnad längre. Risto var därför som ett led i hans nedflyttande till Thailand, och tittade på vårt grannhus. Och han uttryckte stort intresse även på kvällen senare när vi var ute och tog oss ett järn ihop.

Jag fick höra dagen efter (lördagen) att de hade varit i kontakt med Taoo, områdeskvinnan här, och frågat om de fick träffa de som ville sälja huset... så jag hoppas att det löser sig. Alltid kul om det kommer vettiga människor och blir grannar, istället för några hysteriska thaimänniskor som drar med sig all skit ifrån byn som hundar och tuppar och allt skräp... Jag håller tummarna.....

Handskak

Söndag idag och kl. är nu 23.00. Har varit lite grand ”i delo” med Yongyut angående syster yster Alaam igen, den systern gör ju en lite nervös ibland och stundtals. Visst hon är 100 ggr bättre nu sedan hon börjat ta ansvar lite grand. Men det saknas en hel del grejer tycker jag i alla fall i form av uppförande, och ta hänsyn gentemot andra (oss då).

Hon dansade in innanför dörren alldeles nyss och levererade av Namkaeng, som ju skall gå till skolan imorgon bitti kl. 07.00. Klockan var då styvt 23.15. Jag har tidigare sagt att det nog är ganska lämpligt att hon gör detta runt 19-20.00 istället, så tösen hinner komma till ro, och kan lägga sig som vanligt inför skoldag kl. 21.00, och inte kl. 00.00 (midnatt).

Yongyut tycker ju att falang är dting och dtong och att det inte spelar någon roll alls. Det är alltid jag som försöker se till att våra regler hålls på här i familjen. Jag fick tvinga på dessa barn regler om när de skulle gå till sängs, det verkar faktiskt som om thai här skiter fullständigt i det hela, och låter barnen bestämma själva när de skall lägga sig på kvällarna.

Men den lätte gick ju inte hem när denne falangen kom hit. Problemet är ju dock att eftersom jag är ensam, så känns det som att kämpa i någon jääkla slags sirap ju. Ungarna känner att Yongyut skiter i det hela, och de vet att Alaam skiter i det hela med tiderna. Men jag har förklarat för hela gänget faktiskt, och det var skitkänsligt för Yongyut, att vi skall ha regler, och så länge som ungarna bor här hos oss, så är det Yongyut och jag som bestämmer dessa regler.

Ungarna bestämmer NADA, absolut ingenting... Jag har fan ingen lust att sitta här som en jääkla mes, och bara titta på när ungarna uppfostrar sig själva, den grejen går jag i alla fall inte på. Nu kom hon i alla fall med barnen, och hon är inte glad när jag säger till vad jag tycker om sänggåendet.

Jag vet exakt hur hon tänker den flanan. Här kommer då hon som är ”mamma”, och hämtar barnen till helgen, fredag till söndag, och det är hon minsann som är mamma och bestämmer. Men samtidigt så har jag tidigare sagt till gänget att visst skall mamman bestämma, men vill hon bestämma så får hon ta HELA ansvaret och inte bara när det passar henne själv.

Vill hon bestämma, så får hon ta hand om ungarna och vara mamma på fulltid, men den grejen faller inte alltid i god jord känns det som stundom. Vi får se hur detta slutar, men jag brukar faktiskt ibland få min vilja igenom om än motvilligt, vi får se, jag sitter ju dock på en del ”kort”, och kan därför göra min röst hörd lite extra.

Tidigare ikväll så fick min goa fru höra mitt goaste skratt sedan ett tag tillbaka. Jag köpte ju för ett bra tag sedan ett s.k. smörgåsjärn om ni kommer ihåg. Jag vet att Yongyut har valsat runt detta smörgåsjärn många gånger, och funderat på hur hon skall kunna använda det när jag inte ser och märker nåt ......

Idag så fick jag se resultatet när jag lite oväntat dök upp därute i köket när hon satt och spisade sina 12 maträtter till middag. Jo vet ni vad...... Jag tyckte det luktade extra äckligt och konstigt i köket, och jag tyckte att Yongan var lite underlig och gärna ställde sig ivägen för mig ibland därinne i köket, hahaha!!! Till sist, så fick jag iväg henne ifrån bänken i köket där smörgåsjärnet stod, och jag såg direkt att lamporna lös på detsamma....

Jag öppnade järnet, och ta mig fan, i järnet mellan plattorna som värmer mackorna, där låg ett helt gäng av dessa typ ”vingar” som ni vet hänger på ställningar på marknader och som luktar rent ut sagt skit och äckligt på samma gång. Dessa skitgrejor höll hon på att värma upp med mitt mysiga smörgåsjärn....Jag kan säga direkt nu, att mina morgonsmörgåsar imorgon bitti lockar inte lika mycket längre.... jääkla Yongan.....hahaha!!!

Måndag 24.e september 2012, nu var det dags att åka till Ram Hospital och ta bort mina stygn över ögat, det tog lite tid att vänta på läkaren denna gång, så vi stack ner till Khrung Thai Bank under tiden, och ordnade fram ett intyg på att vi hade 110.000 baht på bankkontot. Detta intyg tar jag med mig imorgon upp till Immigration i Khon Kaen, ifall de vill ha det.

Jag har ju inkomst som skall vara OK, men man vet aldrig med dessa herrar på Immigration, när och om de får för sig att göra livet surt för falang. Så hellre ”save than sorry”, som tysken skulle ha sagt i Lyon om man varit där... Efter banken så åkte vi tillbaka till sjukhuset, och de slet bort stygnen snyggt och elegant, och nu kan man knappt se att jag såg ut som sju svåra år för 8 dagar sedan. Allt OK på den fronten, men nu gäller det bara att våga sätta igång med cyklandet igen, och det kan bli lite kämpigt faktiskt...

Handskak

Tisdag 25 september 2012, nu hade vi varit och hämtat svåger Pots bil som Yongyut mer än gärna ville låna för att åka till Khon Kaen i. Jag var icke lika intresserad faktiskt. Det finns bussar för folk som inte äger bil, men jag gav med mig i alla fall, och vi stack då i tisdags morse.

Vi kom upp utan missöden, och det funkade bra på Immigrationen, inte mycket att klaga på där. Jag fick mitt vanliga 1 åriga uppehållstillstånd baserat på retirement, och jag fick också göra min 90 dagars-report, så jag slipper att åka dit igen nästa vecka.... Nu ligger dessa 2 grejor i fas med varandra och det är ju perfekt....

Jag har ju nu kört 3 ggr till Khon Kaen denna väldiga miljonstad, och då har jag lärt mig vägen till de 2 mest värdefulla ställena där. Det ena är förstås Immigration och det andra är lika förstås, Central Plaza, shoppingmallen som hyser McDonalds..... In på detsamma och så beställde jag en efterlängtad ”trippel cheeseburger” med lite pommes frittes samt en liten coca cola....

Yongyut fick gå och titta på klänningar medans jag åt och njöt i fullständig tysthet.... Jösses vad gott det var att äta.... jag avslutade kalaset med att slafsa i mig en jordgubbsglass, och lyckan stod högt i tak denna tisdagsförmiddag!!! Efter detta så gick vi ut i garaget och började leta efter vår bil som hade försvunnit ifrån jordens yta, inte en chans att hitta den bilen, visste fasen inte ens registrerintgsnumret på den.

Men lite smart är man ju ändå, trots smällar i skallen. Jag slutade att lyssna på Yongans tjöt om vilken våning den borde vara på, och gick helt sonika ut i friska luften, och imiterade ”vägen in” som vi gjort när vi kom, och naturligtvis så gick jag rakt på bilen direkt...Vi hade varit på fel ände av garaget och vi hade varit på fel våning i garaget.... Ibland är själv bäste dräng faktiskt!!!

Vi körde ut ur garaget, och styrde vår kosa emot Dawans hem utanför Khon Kaen, Dawan är ju den tjej som jag sammanfört med Bertil tidigare under året. Dessa var ju nu gifta lagligt och lustigt och hon hade t,.om varit 3 månader hemma i Sverige med honom. Dawan hade med sig ifrån Bertil lite godis, och det var man ju själaglad för, han hade skickat med följande godis:

-1st chokladask (görgo mjölkchoklad)

-1 påsa Ahlgrens bilar (den sura typen-bläh)

-1 liten tub Kalles kaviar

-1 liten burk senapssill

-1 liten burk rödvinssill

-5 burkar med anjovisfilee´r

-1st kanonbra fotboll till Soda

-1 liten paket hårt WASAPORT knäcke

Ja, detta var kanonsnällt av honom, och det var ju välkommet härhemma. Chokladen dök dock in i käften på thai härhemma tvärsnabbt, så man blev alldeles stum. Det är ju förvånansvärt hur gott de tycker om MIN godis, om nu thai älskar mitt godis så ända in i hillvitte mycket, så borde ju affärerna drälla av denna typen av godis.... Vilket det alltså absolut icke gör....

Men de gillar att äta på min falanggodis som är som diamanter för mig, men bara konstgjort glas för thai.... Det är därför som jag myglar och står i när jag får godis, och gömmer det för speciellt Yongyut, som är som en liten mörkögd korp här hemma vad det gäller mitt goa godis.... secka människor....

Vi åkte sedan hem lyckliga, för Dawan hade ihop med sin moder gjort några av dessa fantastiska maträtter som ätes hellre rötna än färska. Yongyut himlade med ögonen hela tiden hon var där, och hennes mun gick i ett, och hon tuggade som en besatt under styvt 2 timmar när vi var där... så hon var lika lycklig som jag var för mitt godis ifrån Bertil..

Jag hann dock smita in medans Yongan käkade sina rötter, in på deras lokala internet-cafe. Och det bestod i ett hem där tvättstugan hade gjorts om lite grand. De hade spikat ihop lite bänkar därinne, och de hade satt ihop olika delar ifrån olika datorer och så in med en golvfläkt, och vips så var det ett internet-kafe.

OK thai tyckte detta var kanon, så där var fullt med ungdomar som INTE ville gå till skolan tydligen... Familjen var görtrevlig och vi hade många skratt, de förstod inte mig och jag förstod inte dom speciellt mycket.... men mycket skratt och det är kanske det viktigaste...

Sedan åkte vi hem i sakta mak, och man var nöjd med dagen som gått, allt hade gått bra och ingen hade dött, hahaha!!!!

Handskak

Idag onsdag 26 september 2012, så var det ”betalar-dagen här för mig och Yongyut. Vi hade ju sparat som vanligt 5,500 baht per månad till min försäkring hos AIA, och under 6 månader fått ihop det som vi skulle få ihop, vi betalade således vår vanliga 6 månaders-betalning på 30.250 baht. Det kändes skönt när det var gjort. Detta är ju något som vi skall hålla på med i 15 år framåt, och då skall Yongyut få 630.000 baht ifrån AIA som ”avgångsvederlag”.

Vi åkte sedan vidare till Khrung Thai Bank ifrån Ayuttaya Bank, och hämtade ut våra besparingar vi gjort sedan i juni på 100.000 extra baht, vilket vi var väldigt stolta över. Vi tog dessa pengar raka vägen över till Bangkok Bank och betalade in på husägarens bankkonto denna extra avbetalning på vårt hus. Det var en jätteskön känsla att se vår skuld sjunka drastigt med 100.000 baht....

Jag sitter här nu vid datorn, och har tagit fram internet-morgage-calculatorn för att kolla, och knappar in restskulden på huset, som är 1.700.000 baht x 6,5% i ränta och får fram att med en betalningstakt på 20.000 baht i månaden så har vi kvar hela 9 år och 7 månader innan allt är slutbetalt. Men om jag istället höjer inbetalningstakten med 10.000 extra baht per månad (30.000 baht), så förkortas drastiskt tiden det tar att slutbetala lånet ner till 5 år och 8 månader, ganska fantastiskt tycker jag!!! Så med litet kämpaglöd, så kanske med lite flyt, att vi kan slutbetala hela huset inom 5-6 år....

Idag kl. 16.00, så besökte oss Fred med fru JingJing (Philippinarna som hyr syster yster Alaam´s hus ni vet!!!) De satt ett bra tag och pratade och var jättetrevliga, och till slut så kunde jag inte låta bli att fråga varför de kom över, om de hade något på hjärtat... Och det hade de faktiskt (big surprice, hahaha). Det var återigen dags att berätta att de hittat inte bara ett hus utan 2 hus i vårt område där systern hyr ut sitt hus, och där kan de hyra för 4.000 baht resp. 5.000 baht.

De betalar ju idag 7.000 baht för detta fina hus, och trots att dessa 2 jättetrevliga människor ifrån Philippinerna ihop tjänar hela 60.000 baht så byter de bostad som de byter skjorta bara för att tjäna 2.000 baht. Det är ju liksom inte som om dom är fattiga precis, de har ju det ganska hyggligt ställt. Visst så skickar de pengar till sina föräldrar och visst har de köpt en bil här, och visst så har de tydligen startat upp en business i Philippinerna.

Men som jag sade till dom, hålla på och bo och gneta i utlandet utan att ha en framtidsplan mer än att försörja sina familjer därhemma, är ju hur jäkla förödande tråkigt, och leder ju absolut ingen vart. Vi lever och vi dör som jag sade till honom, vi blir mossa, vatten och jord till slut i bästa fall, och ingen kommer att komma ihåg oss överhuvudtaget efter styvt 50-100 år, ingen alls....

Så varför inte se till att åtminstone ha det hyggligt då under tiden om man nu har möjlighet, ingen fan tackar väl en för att man förödde sitt egna liv, och levde som en hund bara för att andra skulle överleva..... Nej tack den grejen gillar inte jag i alla fall.. Men såklart så höll han med mig Fred, philippinaren, men han skyllde på att han icke fick bestämma det gjorde hans fru, och det rättade han sig efter. Och den grejen gör vi väl alla, eller??

Så avslutningsvis, så vet vi inte nu till månadsskiftet om de skall bo kvar eller om de tar sitt pick och pack och sticker till ett av de andra alternativen. Vi får se, Alaam har i alla fall sagt sitt, och det är att hon absolut inte går med på att sänka hyran till deras önskemål till 5.000 baht. Då låter hon hellre huset stå tomt, eller jagar fram andra hyresgäster.....

Nu till en annan sak, vet ni att en sorts Lime härborta används med fördel om man vill få bort mjället i sitt hår... Har 1 eller 2 bilder på Yongan när hon härjar med dessa Lime. Det är inte den vanliga Lime som vi har i matlagningen utan en sort som heter ”Magrot” på thai, och ser lite ”knölig” ut ungefär som om den lider av spetälska..... Ni ser den på bilden......

Handskak

Satt idag fredag och hade just inget för mig emellan 2 saker att pilla med..... Jag tog fram mina dokument återigen rörande husbetalningen o.s.v. och försökta att finna lite svar som kunde vara roliga mitt emellan alla röda siffror. Jag grävde mig bakåt tills den allra första inbetalningen vilket då var handpenningen på 100.000 baht.

Jag drog mig då till minnes min sinnesstämning, ävenledes Yongyuts sinnes-stämning när vi var mitt uppe i allt detta med att så himla turligt ha fått chansen att köpa hus utan att egentligen ha pengarna för det. Inkomsterna hade vi, men eftersom det var mina inkomster, så finns det ju ingen bank i Thailand som ger lån till en röten falang...

Så att husägaren gav oss chansen och var villig till att ge oss lån på detta hus är mig fortfarande lite av en gåta. Vi kände dom ju inte, och vi hade ju inte ens frågat om att få lån för att köpa deras nybyggda hus här på gatan. Allting bara ramlade rakt i famnen på oss, och vi var ju bara så himla lyckliga. Och speciellt jag som nästan hatade att bo i det första huset, där man inte bestämde ett skit utan bara var en besökare. OK det var dyra besök eftersom jag fick betala hela 15.000 baht vareviga månad till syster yster Alaam....

Men vi kom ur den skiten och tur var väl det, jag tror inte att det hade hållt annars att stanna kvar ens i Chaiyaphum med det boendet.... Denna husägare (Tim Chanida) krävde bara min underskrift, och hon krävde i sammanhanget lusiga 100.000 baht i kontantinsats, och sedan att vi betalade 15.000 baht i månaden, och räntan var 6,5%.

Det var faktiskt lite segt de 2 första åren, eftersom vi ju bägge kände att räntorna nästan åt upp oss. Vi gick dock på offensiven rejält för att komma ”ner” i skuld på vårt hem, och idag september 2012, vi flyttade ju in i huset i maj 2009, så ligger vår skuld på 1.700.000 baht. Köpeskillingen var 2,400.000 baht. Vi har således betalat av på huset totalt tills idag runt 700.000 baht, och det känns jättebra tycker jag!!!

Utöver dessa 700.000 baht, så har vi betalat in räntor på totalt runt 420.000 baht under dessa år, alltså runt hälften.... Och det känns för jävligt. Det är ju synd att ingen bank vill låna ut pengar till en falang, annars hade jag ju kunnat betala av detta vårt hem ännu snabbare. Så totalt har vi betalt in till husägaren 1.119.000 baht, vilket ger en genomsnittsbetalning per månad på 27.300 baht.... Jag är jättenöjd med detta, alltså betala 27.000 baht när hon nöjde sig med 15.000 baht...

Fick idag reda på att syster yster Alaam och hennes fästeman Pots skall ta med Soda och åka till Bangkok för att hämta ut slutlönen ifrån HomePro där Alaam ju arbetat under en kort tid. Synd att hon slutar sitt första riktigt bra arbete, med faktiska framtidsmöjligheter i sikte dessutom. Denna lite ”trökiga” människa som sällan ler, hon blev faktiskt efter en kort tid lite halvchef i denna jättestora affär på en av dess avdelningar.

Nu i eftermiddags så meddelade Yongyut att hon tänkte åka och hämta sin mamma för hon skulle också åka med ner till Bangkok. Jaha kul för henne. Undrar varför dessa thai aldrig tycker att man förtjänar att få veta vad som skall hända. Hemmet här används stundom som en jävvla busstation, men inget får man veta förränn i absolut sista minuten.

De (Alaam+Pots) steg nu innanför dörren härhemma och klockan är 21.00, de meddelade helt kort att de tänkte åka härifrån klockan 02.00. Faaan oxå tänkte jag, vad ända in i hellvitte, skall denna natten gå åt fanders då, en får tacka så mycke då... Det är bara så himla typiskt thai, de kör över varandra utan den minsta lilla gnutta hänsyn, och Yongyut som ju har mig, falang, köper det fortfarande efter 4 år...

Jag hatar den jäkkla stilen. Om de nu vill åka klockan 02.00, så får de väl åka ifrån sitt egna hem och ge fan i att störa oss (mig) och omöjliggöra denna nattens sömn. Men de förklarade frankt bara inför mina ögon som äger hemmet här, att Pots skulle sova ihop med Soda och Alaam skulle sova ihop med sin mamma och Namkaeng. Forts. nästa kapitel...

Handskak

Forts. från förra kapitlet.... Jag försökte prata med Yongyut, men vi är M I L ifrån varandra i denna sak liksom i många andra saker. Men för att försöka vara lite utåtriktad, så försöker jag nu hålla käften. Dock förklarade jag först för Yongyut hur vi falanger agerar för varandra, inte fan sliter vi på släktskapen och vänskapen på det sättet inte!!

Yongyut förklarade dock för mig på sitt fina goa sätt – ”I am happy when my family come, I feel gooood”!!!!! Vem kan säga emot ett sådant argument, så jag gjorde absolut ingen stor affär över detta. Men detta är ju bl.a. en av alla de tusen anledningar som finns varför en mängd falanger säger att man icke skall bo för nära släkt och övrigt familj, det är helt enkelt ett jäävlla spring på dom.

Jag fick nu också till sist reda på varför både Yongyut och hennes mamma har tagit fram mängder av basvaror och gjort typ 8 olika maträtter som skall med ned till Bangkok, de skall nämligen träffa sonen i huset också, och det låter ju vettigt, den killen är ju inte härhemma i Chaiyaphum mer än 1 gång per år..... Ja, han har 2st barn...vem som tar hand om dom???? Jo det gör hans f.d. svärmor...... vem annars...

Jösses i dessa lägen, så skulle jag så himla gärna vilja ha ett boende nere vid kusten typ 50 mil härifrån, men jag vet ju att Yongan kanske inte skulle vara maxlycklig då, så den grejen får vi glömma. Men som jag nämnt förut, ha 2 boenden är en dröm som jag när vid mitt hjärta i tysthet. Yongan kan då åka hem till familjern precis när hon vill, och jag kan stanna därnere om jag känner för det.... Secken dröm att bära på...

Pratade idag med Björn nere på Avenue Inn, och han lovade att handla en cykelhjälm till mig. Han nämnde att priset på densamma var lite billigare nere i Sattahip (söder om Jomtien) så jag sparar kanske 300 baht på det... Han ger detta sedan till Reine Hast som hjälper mig att lägga det på bussen ifrån Pattaya till Chaiyaphum och 9 timmar senare har jag det här.

Jag har letat som en galning här i Chaiyaphum, men det finns helt enkelt inga cykel-hjälmar häruppe bland risfälten. Jag ser ytterst sällan en thai som cyklar, jag ser kanske 1 cykel varje dag när jag är ute mina 3 timmar. Man ser dessa thai cykla i snigelfart och fosterställning på hojjen, och som jag sagt tidigare, det är fanimej en balansakt av thai att bara hålla sig upprätt med cykeln i den oerhört långsamma takten de cyklar. Rullstolstempo.

Så jag antar att det helt enkelt inte finns en marknad för slika saker häruppe. Dels då så är det otroligt få se cyklister överhuvudtaget, och dels så tar nog inte en rättrogen thai på sig en cykelhjälm. Varför skulle han. En thai häruppe kör utan hjälm, han kör allting utan körkort, och han gör precis allting som man inte skall göra i trafiken. Alltså det är anledningen till att man får köpa in hjälmen annorstädes...

Idag lördag 29 september, så kom York (Mr Germany) över och ville köra en vända upp till Baan Khwaoo och fika under lunchen. Hans rygg var mycket bättre nu tack vare medicinen jag gett honom tidigare i veckan. Vi stannade på vägen upp till Baan Khwaoo, och käkade lite kyckling på en av de många vägställena som ligger där.

Normalt sett så brukar jag handla på mig en bit saftig kyckling runt kl. 10.00 och käka den på plats där under mina cykelturer, nu kom vi kl. 12.30, vilket innebar att kycklingeländet hade legat där på grillen i runt 6 timmar och bara torkat ur mer och mer. Sådana saker känner nog inte thai verkar det som, de bara kör på lite ”naambaa” eller lite chilli, så känner de ingen som helst skillnad på nåt alls.

Kycklingen var i alla fall fullständigt torr och skittråkig att äta, så jag lämnade hälften av min utan att äta upp, och koncentrerade mig istället på att äta upp min khaunioo (knåderiset). Snacket flöt på bra, och han öppnar upp sig mer och mer, vilket är skitkul. Vi stack sedan vidare och drack en stor binge moccakaffe (yenn) uppe i Baan Khwaoo.

York berättade lite grand om sin uppväxt där i Ulm hemma i Tyskland, och han hade faktiskt haft det ganska fattigt i sin barndom. Jag visste ju att tyska folket fick kämpa som skam för att komma på fötter igen efter att Hitler hade tagit kål på hela landet. Men det är lite fascinerande faktiskt att höra en tysk själv berätta lite grand om sin uppväxt. En del av det han berättade kunde jag själv relatera till som liten. Forts. nästa kapitel...

Handskak

Forts. från förra kapitlet... Bl.a. respekten för mat som vi falanger ju inte tycker att thaiarna alls har. Där vi falanger alltid har fått lära oss att ”lägga upp så mycket mat på tallriken som man orkar att äta upp” eller ”hellre lägga upp en lite mindre portion, och istället ta 2 ggr” eller ”det är inte fint alls att inte äta upp maten på tallriken”.

Här i Thailand (Isaan) ser man OFTA thai ta åt sig alldeles för mycket och gärna skita i att äta upp maten ordentligt. Jag själv märker det här hemma faktiskt bland barnen, och när jag påpekar det för ungarna, så blir ju Yongyut lite halvsur, och tycker att jag tjafsar om absolut ingenting....

OK jag förstår att problemet kanske ligger på en annan nivå här med maten. I Thailand så kan man inte på samma sätt spara mat som vi falanger gör. Thaiarnas mat verkar nästan vara förbrukad om den skall stå en natt tills nästa dag. Men som jag märkt så beror det också på hur de förvarar sin mat. Att göra som vi falanger gör, alltså att se till att lagra den kyld eller kall tycker de härnere bara är löjligt snack...

Kommentaren jag får när jag säger till Yongyut att lägga in maten som är ”över” i kylskåpet är som vanligt – ”falang dting dtong”.... Maten blir därför stående på köksbordet med en plastskydd över sig i 35-44 graders värme över natten. Och DET kallar jag för ”bra” (ironi) kosthållning. Jag påpekar att det inte är bra för maten, och Yongyut tycker och säger att – ”For thai no ploblem”....

Sedan skall väl också sägas att med alla dessa rötter, stjälkar, löv och sallader och kryddor, så håller sig helt enkelt inte deras mat alls på samma sätt som vår mat i falangland gör. Maten blir pissekass över natten, och de vill inte äta den dagen efter helt enkelt. Det är därför som jag har så svårt att tro att det någonsin kommer att bli så himla billigt med att äta thaimat som jag först trodde när jag kom hit.

Visst Yongyut pekar, ler och står i och berättar med glatt mod att den påsen med sallad kostar ”enbart” 20 baht, och den andra kostar ”enbart” 20 baht.. Lägger man dock ihop alla dessa påsar med 20 baht hit och dit, och att man måste handla alla dessa grejor vareviga dag, så är faktiskt inte Thailand så himla billigt.

Jag vågar säga utan att riskera halshuggning följande ekonomiska upplysning här i Thailand: Käka falangmat här är skitbilligt och det är nog minst 4-5 ggr billigare än hemma i Sverige, inga problem, det är bara att handla och frysa ner maten och lagra den.... Käka Thaimat är dyrt och matchar väl kostnaden att äta hemma i Sverige faktiskt.

Jag lägger lätt 18.000 baht, vilket är runt SEK: 4.000:- i månaden härnere för vår familj, och det räcker inte riktigt till ändå....Trots att maten är 5 ggr billigare härnere... Vad fan är det för fel egentligen.....4.000:- är ju lätt att komma under billigare för hemma i Sverige...... Så livet är inte helt enkelt skall ni veta......Så käka och köp falangmat, det funkar finfint, men skit i thaimaten, det är den mest fruktansvärt oekonomiska maten som finns att äta skall ni veta..

I de två föregående kapitlen så har jag ju lagt in 1 foto vardera utav de, i mitt tycke, granna figurerna för trädgården som ju är gjord i cement. Jag tycker att thai faktiskt är himla duktiga på att fixa till dessa snygga figurer. De gör ju inte bara de figurer som ni ser på de olika fotona, utan de gör ju också de mur-dekorationerna som sedan cementeras upp på murarna vid ingången till de olika hemmen här.

Mycket granna figurer av allt möjligt, men oftast och nästan alltid figurer ifrån den thailändska sagovärlden eller faunan här. Typ elefanter, vackra arbetande kvinnor eller vattenbuffel. Det kan också vara avbilder av olika träd och buskar, men grymt fint är det.... Kallas detta för cement-konstnärer?? Jag lägger upp resten av de foton jag har här, så ni får se lite grand.......

Vi har nu bestämt att göra om vår baksida på huset, alltså därbak där Yongyut har 3st bassänger för att odla sin sallad, och där vår ”Taengnam” alltså vår vatten-reservoar med 1000 liter vatten finns. Jag har tagit foton, så man kommer ihåg hur det såg ut innan, och sedan får man väl ta foton för att visa hur det kommer att se ut framledes.

Vi har förhandlat med gubbarna (3st) som gör jobbet, och de gör det för 4.000 baht totalt i arbetskostnad. Till detta kommer inköp av material enligt följande:

- Tiles (plattor att gå på) 4.700 baht

- Cement/sand/grus 2.200 baht

Till detta så kommer gubbarna att ingående i sitt pris ävenledes sätta upp kakelplattor bakom tvättmaskinen på utsidan huset, vilket kommer att bli kanonbra. Plattorna till det jobbet kostar oss 2.800 baht. Så totalt kostar hela detta kalaset på baksidan cirka 13.000 baht eller SEK: 2.900:- .

Handskak