Chaiyaphum MCXXVIII, Thailand

Forts, från förra kapitlet... Jag sitter nu här vid datorn och skriver och skriver och försöker glömma att det kommer att göra ont som fan antagligen. Jag känner att det molvärker lite grand, men faktiskt inte den där hemska smärtan som jag förväntar kommer att komma senare. Nu har jag i alla fall dragit ut en tand, vilket jag inte gjort sedan jag drog ut alla mina 4 visdomsbissar 1976.

Mina ”bissingar” är i väldigt gott skick, och det är egentligen väldigt konstigt, speciellt med tanke på att min egna tandläkare under drygt 40 år Mats Dahlberg på Frölunda Torg, alltid ända sedan jag var 16 år gammal kört med att jag kommer att tappa mina tänder tidigt bara p.gr.a. att jag rökte, och sedan när jag slutade med det, så skulle jag tappa dom p.gr.a. att jag inte flossade, och sedan när jag gjorde det, så skulle jag tappa mina bissingar p.gr.a. att jag var så himla enveten....

Men jag lyckades till slut, och jag tror att det var sista året han behandlade mig, jag tror jag var runt 49-50 år gammal, och då sade han efter att han kollat mina tänder. Ja detta var 6:e året på raken, och ingen tandsten har du och fortfarande inga hål har du. Jag tar tillbaka det jag sade när du var ung om dina tänder.

Du har nog kanontänder, i alla fall om man ser till kvaliteten på dom. Dom verkar vara stenhårda och klarar sig bra med den skötseln du tillhandahåller...Därför kändes det nu lite grand som ett smärre helgerån att dra ut en bissing. Ungefär som att stjäla ifrån sakristian i kyrkan ju.. Min mun och mina tänder är mitt ”tempel”....

Måste berätta om en lite kul grej som hände här idag. Jag har ju berättat för Er tidigare om våra enorma 2st ”Jackfruits” som hänger därute i trädgården i fruktträdet. Det är ju med livet som insats som de bara hänger där. Det räcker väl med lite sidvind så tappar de taget om sin gren och ramlar ner på marken och blir förstörda antar jag.

Yongyut har lagt upp dom med ett par pinnar som avlastning, så det är väl bra antar jag. Nu så kom det ifrån en rolig kille på internet ett förslag hur man skulle ”ta om hand” dessa enorma frukter. Jo han menade på att varför inte fixa till det medelst en rejäl BH....... Jag satt här och småflabbade åt förslaget, hörde sedan hur det slog ute i ytterdörren och där stegade Yongyut åter in igen med sin mor i hasorna.

Jag berättade för den gamla mamman om förslaget på BH, och jag trodde inte mina ögon. De har ju inte alls vår typ av humor, utan den är mer baserad på snubbla, och ramla omkull och ytterligt barnsliga omogna ljud.. En del kallar det för buskis..... Så ordhumor, alltså vränga till orden o.s.v. finns inte alls här och förstås icke alls utav en thai. De förstår inte heller att rimma och få till roliga effekter med det.

I alla fall Yongyuts morsa rusade, om nu en gammal sleten kärring på 69 år kan rusa, ut till några andra gummor ute på gatan, de brukar ju häcka där ofta. Och hon berättade högljutt om Jackfruiten och BH;n..... Och tänka sig, precis när jag stängde dörren in till mitt arbetsrum, så hörde jag gapflabb där utanför på gatan som jag aldrig hört förut......

Så nu var den dagen räddad därute. Ryktet kommer att sprida sig om den könstige falangen som föreslår något så befängt, fattar inte idioten att det är alldeles för dyrt med en BH när man bara kan lägga dit en pinne som stöd för Jackfruiten???? Så fattar ni nu då? Förstår ni skillnaden mellan öst och väst när det kommer till humor??

Jag äter all skit som finns i hela denna värld just nu för andra dagen, och det känns oerhört otrevligt i min mage hela tiden. Kanske inte konstigt med tanke på att det enda som jag ätit nu är: 1 tallrik med mixat kycklingkött som Yongyut körde i mixern, och sedan fick jag äta detta med ett stort sugrör, detta gjorde jag 3 gånger i igår. Idag som sagt var, så åt jag då under hela dagen mängder av följande; Kaffe + 2 mackor med blåbärsmarmelad, kaffe + 2 mackor med köttfärssås på, kaffe + 2 mackor med skivad banan och köttfärssås på. Som mellanmål har jag nog ätit runt 15 fingerbananer.....

Mina toalettbesök är frekventa, väldigt frekventa, och ja, jag kör detta för att få tiden att gå och käften att läka efter tandläkarbesöket. Imorgon torsdag efter 2 dagars stillasittande och bara äta skräpmat, så tänkte jag köra igång igen med att slafsa salt och köra min dagliga motion. Annars blir min mage aldrig bra igen, det känner jag....

Handskak

Chaiyaphum MCXXIX, Thailand

Jag har ju alltid tyckt att det varit kul att leka med tankar och bolla lite med dom, och titta på funderingar ifrån lite olika synvinklar. Ett exempel, och kom ihåg nu detta har absolut noll med Thailand att göra. Jag sitter framför datorn och kollar på ett TV-program ifrån England som jag downloadat, det heter ”The Apprentice UK”, och ledaren för denna reality-show heter mycket snyggt och elegant ”Lord Sugar”.

Killen fick sin ”Lord-titel” eftersom han var så enormt framgångsrik i att tjäna pengar. Absolut inget fel i det tycker jag när man ser nyktert på det hela. Man premieras alltså i alla samhällen på jorden efter hur framgångsrik man är, det kan vi väl vara ense om i alla fall.

Men nu funderar jag enligt följande. Denne Lord Sugar, eller som han egentligen heter Alan Sugar var en vanlig, trevlig och arbetssam pojke ifrån nåt kvarter i London. Han visade sig vara driftig redan ifrån barnsben, och allting bara accelererade för honom med tiden, och han blev rikare och rikare, och sitter nu på en förmögenhet motsvarande flera miljarder svenska kronor.

Detta tyckte engelsmännen att de borde premiera, och de gav honom därför Lord-titeln. Alla var glada och inget speciellt mer med det hände. Alan Sugar.... förlåt Lord Sugar glider nu omkring, och blir högaktad tack vare inte bara alla pengar han har på banken, utan också p.gr.a. av den enormt fina titel som förlänades honom.

Lord Sugar´s framgånger kommer sig av det faktum att han har tjänat pengar på de människor som bor, mestadels i England. Lord Sugars del i ”kakan” (samhället), var från början inte speciellt mycket, men blev mer och mer, ju mer han lyckades få folk att ge sin del av ”kakan” till honom.

Vi har alltså en summa pengar som representerar hela det engelska samhället, oavsett storleken på det, så är det ett fixt värde (kakan). Olika människor i det engelska samhället har olika mycket av den kakan, som då representerar alla pengarna. Fattiga eller som vissa säger de ”små” människorna, har väldigt lite del i kakan, medans de besuttna har en betydligt större andel av denna kaka..

Ifrån början om man går tillbaka ifrån början när ett samhälle bildades, så hade alla precis lika mycket, eller hur? De hade med andra ord absolut ingenting. Alla vid just det tillfället började med 2 absolut tomma händer. Dock så var man ju överens om att alla var lika värda, för att överleva på den tiden var minsann inte en ”one man show”. Man beslöt då genast att skaffa fram en ledare för samhället eller stammen. Tanken var att han skulle vara nästan som en fadersfigur för alla människor i stammen, och ta hand om dom efter bästa förmåga.

Hur det var, så dröjde det inte länge alls förränn denna ledare för stammen tyckte att han var lite mer än sina polare i stammen. Och han krävde av de andra att han skulle ha lite mer än övriga. Folk nickade instämmande för det fanns ju faktiskt lite logik i deta hela tyckte man då. Ledaren jobbade och slet för stammen, han knöt kontakter med andra stammar vilket då gynnade handelsutbudet mellan stammarna.

Ledaren tyckte sedan att detta blev för jobbigt och ville ha folk som kunde hjälpa honom, och då måste de ju löna dessa ”hjälpare”, och hur då? Jo genom skatt naturligtvis. På det sättet kom skatten till livet. Utav den skatten som togs in ifrån folk, så tyckte då ledaren att va fan,,, här rinner det så mycket pengar igenom mina fingrar, något av det skall jag väl ha för egen del....

Sagt och gjort, ledaren tog helt sonika en bra bit av kakan. Och efter den dagen så fanns det inte ett samhälle på detta jordklot som INTE hade det exakt på det sättet. Och det stannade inte där inte.... Nä, nu gav ledaren sina medhjälpare fina marker som låg i de vackraste och värdefullaste omgivningarna i kungariket.

Man kan nu säga att ledaren som hade förvandlat sig själv till Kung vid detta laget och hans medhjälpare tillhörde en helt annan klass än de människor han än gång i tidens begynnelse hade lovat att hjälpa.

Alla dessa hade mark, och förläningar och pengar i en sådan mängd, så de behövde inte heller jobba längre. Då kom det ”modet” att ”glida omkring på en räkmacka” det var fint, och att ”jobba” var inte lika fint, för det gjorde ju bara folk utan pengar, alltså inte samma klass som de MED pengar.

Dock så var många av dom oroliga att när de själva dog, så skulle deras familj hamna bland vanligt folk, och få börja om igen. En av de smartaste sade då till kungen att, - ”varför gör vi inte hela denna grejen till nåt ärftligt? Ja varför inte göra även kungagrejen till en ärftlig historia?” Forts. nästa kapitel....

Handskak

Chaiyaphum MCXXX (1.130), Thailand

Forts. från förra kapitlet... Men hur skall vi göra då? Jo sade en av de andra gubbsen, vi låter Kungens son ta över... och i vårt egna fall, så kallar vi oss något, ja låt oss kalla oss typ. Lord, Baron, Greve m.m. och sedan så låter vi dessa titlar tillfalla vår äldsta son.... Då behåller vi allting som vi äger idag, och ingen kan ta det ifrån oss. Vi kommer att äga det för evigt inom våra familjer....

Alla röstade med glädje igenom detta förslag, och allt ifrån den dagen så finns det i alla länder, och inom alla stammar nästan på vårt jordklot denna uppdelning av makt och jord. Och allting startade det med folk var lyckosamma med att kunna tillskansa sig en större del av den ”kakan” som ju samhället representerade.

Så är det då fel att säga att den som kan sno åt sig bitar av ”kakan” ifrån andra människor i samhället, han är också värd att krönas till Lord, Baron, Greve eller annat fint tilltalsnamn. Är det bra att man belönar folk som är bättre än andra på att sno åt sig ”stammens” totala tillgångar?

Vad hände egentligen? Varför blev det som det blev? Hade det med stammens storlek att göra? I sak är det skillnad på en stam med 50 medlemmar eller ett samhälle på 300 medlemmar? Nä kanske inte, men något händer när samhället växer, och vi kanske har 2.000 medlemmar. Då är det tillräckligt stort för att ”förvaltarna”, alltså makthavarna, de som är satta till att ta hand om de övriga, kan börja roffa åt sig utan att det märks på direkten....Anonymiteten bland mängden, ni vet!!!

Och då är vi tillbaka till Lord Sugar.. Den lille arbetarpojken var ett geni,. I alla fall ett ekonomiskt geni, och han tjänade mängder av pengar. Han belönades för att han lyckades sno åt sig av ”kakan”, och därför kallas han numera Lord Sugar... Och det är då meningen att han skall högaktas......

Och min fråga inställer sig då genast avslutningvis, - ”varför i heelvete skall man högakta en människa som har snott åt sig av ”stammens” totala kaka mer än det som är hans egna andel”.... jag tycker att det är ett konstigt resonemang faktiskt. Vad har hänt under dessa typ 3 miljoner år med ledningen av stammen och av samhället.

Det började med en gubbe som ansågs vara supertrevlig och ansvarsfull och oegoistisk, han skall leda oss, sade alla..... Sedan plötsligt så barkade det iväg, och det dök upp gubbar som inget hellre ville än döda stammens medlemmar, alltså sitt egna folk..... Finns det något djur på denna planet, mer än människan, som dödar sina ”egna” stam-medlemmar ???

Ifrån eländes elände ute i verkliga livet till det roliga att vi är nu som sagt var nedbjudna för att fira midsommar till Kent med familj i Rayong. Detta är ju den 22-23 juni 2012. Nu ser jag fram emot midsommar och dansa runt stången, sill, nubbe och potatis med gräddfil, gräslök och lite groggar.... Skall bli skitkul att träffas. Har ju känt till Kent ifrån fotbollen och Hovåsbadet alltsedan mitten (tror jag) 80:talet styvt.. så vi kommer att ha en hel del att prata om.....

Jag har försökt att egga upp Yongyut lite grand för att förmå henne att fatta att det inte bara är thai som har traditioner och firar högtidsdagar. Detta är ju midsommar och det är ju stort för oss i Sverige, men för Yongyut och thai så är det bara en rynkning på näsan, och sedan bara negliera det hela.

Jag började röja på Youtube, och fick fram lite olika midsommar-firande där. Och DÅ började Yongyut att fatta att även en falang är kapabel att fira någonting. Jag visade henne midsommarstången, dansen runt densamma och sedan visade jag henne hur alla barnen, och de vuxna dansade tillsammans runt just denna stång. Till sist så visade jag henne hur vi firar midsommar med att äta ute i det fria. Helst i en härligt varm sol, och att vi käkade sill, potatis, gräddfil och gräslök och vi drack lagom med öl och nubbe till detta....

Jag hoppas med detta nu att Yongyut skall tycka att det är lika kanonkul som jag tycker det är, att komma ner och fira midsommar. Men hon är lättroad, så det tror jag säkert. Det kommer att bli en kanonupplevelse, i sällskap med goa falanger och ett konstant gött humör...

Handskak

Chaiyaphum MCXXXI, Thailand

Igår lördag 2 juni 2012, så var vi ju då uppbjudna till ett litet firande av Bertil och Dawans bröllop i Khon Kaen. Kalaset avhölls hemma hos Dawans mamma och pappa. Jag trodde faktiskt inte detta eftersom jag ju hade varit lite små-irriterad på Bertil tidigare.

Men det visade sig att denna gamle polare Bertil hade gjort en fullständig 180 graders kovändning med sitt uppförande härnere. Och jag började att gilla honom igen väldigt snabbt. Snålheten var som bortblåst, och det märktes också på hela Dawans familj att de verkligen gillade Bertil.

Jag slappnade av, och jag tyckte det var skitkul, jag drog väl i mig kanske max. 2 öl under de 6 timmarna som vi var där. Och det blev mycket tjöt med alla thai, och alla ville klämma på en, och alla verkligen kom och tackade mig för att jag hade ”gett” Bertil till Dawan och deras familj. De var rent hänförda av tacksamhet gentemot mig.

Detta värmde såklart, och riktigt kul var det ju då att Bertil var så fantastiskt snäll och trevlig emot dem. Det värmde mitt hjärta i alla fall. Bertil berättade för mig att han hade bestämt sig för att medans de var i Sverige, så skulle han varje månad skicka 10.000 baht (SEK: 2.500.-) till familjen.

Detta skulle då avlasta dom nåt oerhört ekonomiskt vet jag. Familjen skall ju under den tiden ta hand om Dawan´s lilla barn, som hon kommer att lämna ifrån sig nu när hon åker till Sverige med Bertil. Så bidraget med 10.000 baht får väl ses som ett bidrag till att de tar hand om Dawans barn mestadels, typ ”barnbidrag” a la Sweden..

Bertil var mycket inne på att vi skulle kunna arbeta ihop i framtiden i Sverige. Jag förklarade för honom att jag inte har några ambitioner att komma till Sverige mer. Men han pratade och förklarade, att han tänkte köpa restaurant/guesthouse hemma i Sverige för pengar som han får loss när han säljer sin villa ute i den göteborgska omgivningen.

Han tänkte då specialisera sig på olika saker, och bl.a. då så handlar det om matservering, och övernattning. Han ville att Yongyut skulle komma över och jobba med dom lite grand, eftersom hon hade uttryckt önskemål om det för Dawan på telefon. Yongyut är ju som jag helt inne på att försöka att betala av huset här i Thailand, det är fortfarande kvar att betala på det runt 1.700.000 baht, och det tar ju sin ringa tid att betala av det kan man tänka sig, speciellt när det ligger 6,5% ränta i botten och tickar...

Sedan började Bertil att verkligen prata in mig i sammanhanget också... Han sade till mig att han VERKLIGEN ville att jag skulle följa med. Han menade på att jag och Yongyut kunde bo på själva guesthouset där vi arbetade, och vi skulle få fullt betalt , och det var ju inga småslantar precis. Han menade sedan på att vi, alltså jag och Yongyut kunde göra exakt detsamma som Ingemar och Fa gör, alltså kommer till Sverige i maj och stannar fram till November, alltså 6 månaders svängar.

Jag vet ju sedan tidigare att hon får stanna, om hon får arbetstillstånd maximalt 183 dagar i sträck, och det motsvarar ju runt 6 månader tror jag. Jag måste erkänna att jag tände till på denna ide´n det skulle ju i praktiken innebära att Yongan och jag skulle kunna kanske tjäna ihop runt 650.000 baht under den perioden. Gjorde vi detta 2 ggr, så skulle vårt hus kunna vara fullständigt fullbetalt inom 2,5 år... Och den framtidsutsikten kan man ju bara inte säga nej till , eller hur?

Hemfärden gick, som ni förstår, i drömmarnas tecken för mig och Yongyut. Det är en härlig känsla att veta, att det åtminstone finns en chans att det kan lösa sig inom en rimlig tid i framtiden, att få detta med huset ur världen, och vi kan bo här utan att tänka på att betala hyra, ränta eller nåt överhuvudtaget i avbetalningsväg....

När vi kom hem, var klockan runt 17.30, och jag satte mig vid datan, det var ju lördag, och jag ville lämna in min trav-rad på V75. Jag satt och försökte att ”läsa in” alla starthästarna, och till slut så fick jag ihop mina tottovovvar, och det kändes väldigt bra, men å andra sidan så har det känts väldigt bra alla gånger jag spelat V75 de sista 4 åren jag varit här.... Så det var inget nytt......Forts. nästa kapitel.....

Handskak

Chaiyaphum MCXXXII, Thailand

Forts. från förra kapitlet....... Första loppet gick och jag hade 2st hästar med, hästen som alla spikade plus den som var 2:a handare.... den sistnämnda vann....gött.... Andra avdelningen hade jag en spik Nr. 11, den bakspårshästen fick efter bara 300 meter körda ta över ledningen, vilket ju var helkonstigt. Den höll sedan ända in i mål...Och den rev halvstyggt i kuponghögen, häärlig spik må jag säga .... gött......

Tredje avdelningen där spikade jag igen, och det var en ganska tuff chansning faktiskt. Jag spikade emot allt som jag står för faktiskt. Jag spikade nr. 6 Elliot Hall som har galopperat 7ggr på de sista 4 starterna, och dessutom denna kusk Koljgini, som jag bara undviker allt jag kan när det kommer till att spika hästar. Den karln kör galopp fanimej med rullstolsbundne faster Mathilda om han bara kunde.

Denna gång så lyckades Lutfi köra till ledningen och fortfarande ingen galopp......

Under upploppet så väntade jag bara på galoppen, som garanterat skulle komma. Men kusen höll ända in i mål, och det var, som ni förstår.....underbart himmelskt gött......

I 4:e avdelningen så hade jag flera stycken vovvar med, hela Sverige spikade här häst nr. 4 On Hold, och typiskt nog så var den helt överlägsen alla de andra, och på upploppet skulle den bara defilera in i mål...... DÅ KOM GALOPPEN.....mitt hjärta höll på att stanna, vem fan ligger 2;a nu då... jojomensann där satt Örjan Kihlström och petade i näsan med nummer 6, och den hade jag. Här började värdet att riktigt ta fart... Jag var med efter 4 avdelningar, ja det har inte hänt på 4 år faktiskt tror jag.

Nu startade 5.e avdelningen, och här hade jag 2st hästar nummer 6 och nummer 10...Lutfi Koljgini hade häst nummer 12, och han körde snart resolut till ledningen, och den hästen hade jag inte, och mycket riktigt i detta loppet flög jag på denna 12;oddsare..... faaaaaan också, jääkla Lutfi..........

Så var det 6.e avdelningen och här hade jag spikat på ren känsla en 35:oddsare som jag bara hade fått känsla för, den heter Montgomery Gel. Jag var nu helt inne på att jag kunde hoppas på att få in 5 rätt totalt, och lyckas hitta vinnaren i det avslutande loppet. Mitt hjärta gjorde 3 krumbukter på upploppet, och min blodtrycks-medicin: Amlodipine och Betaloc var fullständigt verkningslöst, när jag medelst mina små ögonspringor, och mer och mer krampande vadmuskler, lyckades ”jobba in” den sagda 35:oddsaren till en ganska säker finish-vinst i loppet.

Jag hade nu 5 rätt och värdet var över 200.000:- kunde jag se på ATG.se. och jag började tänka minns jag. Jösses jag har ju chans att få 6 rätt, och om värdet är över 200.000:- så borde ju 6 rätt ge dessutom lite pengar extra denna lördag..... jag hade i sista avdelningen den 7:e, 4st hästar nummer: 1,3,5,10. jag var i drömmarnas land under hela den tiden jag fick sitta och vänta tills loppet kunde ses på ATG.se.

Till slut så vann storfavoriten och Lutfi Koljgini den avslutande avdelningen. Jag vet att jag tänkte i hastigheten faaaan också, kunde inte den som var 2;a i mål (nr. 1) ha vunnit, så hade ju värdet stigit mångfalt mycket, Men jag lugnade mig snart, och var lycklig, för jag hade ju haft en massa tur denna eftermiddag med travet.

Jag hade fått 6 rätt, och jag plockade fram den sidan som uppgav utdelningen, och tittade storögt minns jag..... 7 rätt gav 1,8 miljoner, ojojoj va gött... 6 rätt gav 7.900 nånting och 5 rätt gav ju hela 400:-. Jäklar detta var inte dumt alls, inte dumt alls. Jag satt där vid min calculator och skulle börja kolla hur mycket jag egentligen hade vunnit, då upptäcker jag ju ganska snart att jag faktiskt hade 2st hästar i den avdelning där jag sprack.....

Jääklar va gött, det innebär ju att jag får 2x7.900:- plus MINST 12 femmor, och sedan så kommer jag på att eftersom jag ju har 2 hästar i avdelningen där jag sprack, så får jag också det DUBBLA antalet 5.or utdelnings-mässigt!! Vi snackade här om... ja vadå,, sedan får jag se,,, va jag hade ju naturligtvis dubbeln också, där kom det in en tusenlapp till..... Jag klickade sedan in på mitt ”konto” på ATG.se och jag hade denna lyckosamma lördag i mitt liv just fått in i kassan: SEK: 25.920:-..

Behöver jag säga att jag vart väldigt lycklig när jag sakta somnade in igår kväll... Yongyut blev hysteriskt glad också, och vi pratade igen om att vi var lyckosamma denna lördag med 2 bra saker som hänt oss. Vi bestämde oss att betala rubbet in på huset, och därmed slippa massa onödiga räntor att betala. Vi pratar ju här om i runda slängar 110.000 baht som vi kan betala in på huset. Ibland är livet underbart, eller hur????

Handskak

Chaiyaphum MCXXXIII, Thailand

Jag fick idag en kommentar in på bloggen av ”Danne” och innan dess av ”Roger A.” angående hyresbetalningen av syster ysters hus där Philippinarna bor. Danne skrev följande:

Quote "Av egen erfarenhet vet jag att när hyresgäster börjar släpa efter med hyrorna så står det inte på förrän betalningarna upphör helt" betyder: Steg 1: Hyran kommer in sent. Steg 2: Hyra kommer inte in alls. Steg 3: Glegolo blir arg, frustrerad och börjar jaga hyresgäster. Steg 4: Glegolo har ej tid att skriva på bloggen för han är upptagen med att jaga hyresgäster Steg 5: Jag och andra får finna en annan blogg att läsa. Steg 6: Livet blir meningslöst då Glegolos blogg ej mer finns. Måtte detta scenario aldrig ske, seså, Glegolo när tandvärk släppt, så får du masa dig iväg till hyresgästerna och se till att få in hyran... Unquote

Måste säga sorry, detta var en bra påminnelse ifrån Er läsare. Faktum är att philippinarna kom som avtalat i onsdags förra veckan, och betalade av april månads hyra. Maj och juni kommer att betalas medelst dubbla inbetalningar nästa och nästnästa betalning nu slutet juni resp. Slutet juli. Och sedan är de ikapp.

Faktum är att när de var hemma hos oss, så bjöd jag dom på 2 svenska saker, och det första var Löfbergs lila bryggmalet kaffe, vilket tydligen föll dom på läppen hyggligt mycket. Det andra var att jag var fullständigt rak, öppen och tydlig och talade om för dom EXAKT hur jag kände med det hela. Menandes på att de faktiskt hade 1 helt år på sig att planera denna semester som de varit på. Varför då inte planera för hyresbetalningen?

Det kan ju inte ha varit någon fullständig överaskning för dom... De berättade då att de inte mådde så bra över detta , och att de hade talat med skolan som kommer att fr.om. nästa termins slut betala för hyreskostnaden för huset under de 2 månader som philippinarna är borta i sitt hemland.. OK sade jag, då är det färdigsnackat om det hela, bra!!!!!!

Så jag kan meddela att allt har gått bra, och knuten är löst och livet rullar på som vanligt igen.. men men men, man vet ju aldrig... de är ju ändå asiater i grunden, och med asiater kan man aldrig veta, eller ”läsa av” (tyda) lika lätt stundtals, som man kan göra med folk ifrån ens egna kultur, eller hur?

Idag är det något som heter Visakha Bucha day (4 juni), och det finns en innebörd för denna helgdag här. Och som vanligt så kan jag garantera att det handlar om Buddah och det är en ren gissning. För allting i helgdagsväg här i Thailand handlar bara om 2 saker, nämligen antingen Buddah eller så är det Kungafamiljen, inget annat verkar existera här. Men allt detta skiter barnen i för det enda som betyder nåt för dom är att de är lediga ifrån skolan.....Så där är nog alla barn, världen över, lika tror jag!!

Jag har ju varit ganska brysk, eller om man kanske skall säga öppen vad det gäller Thailands uppträdande på den internationella scenen, vad det gäller det mesta. Speciellt så har jag väl varit väldigt ärlig och öppen vad det gäller kopierandet och parasiterandet som Thailand som nation bedriver i hela sin omvärld. En omvärld som man annars lär sina undersåtar att det är sekundärt, det är inte lika värt som Thailand självt är. Dock så är tydligen omvärldens produkter och Gud vet vad, ”bra att ha”...

Sista grejen nu är så ”dålig” så man faktiskt mår illa när man läser om hur de uppträder mot sin omvärld. Thailands stora TV-bolag TrueVision är i blåsväder, dock ej i sina egna ögon, men i omvärldens ögon så är man bara en stor gnet, som bara vill ha allting gratis, och aldrig vill betala för någonting.

Det visar sig då att ”Grammy” ett annat TV-bolag, har försökt tidigare att få just det thailändska TV-bolaget TrueVision att ha ett joint-venture ihop och dela på kostnaderna och rättigheterna att sända fotbolls-EM 2012. Tydligen försökte de detsamma även för Fotbolls VM 2010. Men TrueVision ville inte betala en spänn, de ville bara sända, ta betalt av sina tittare, men inte betala själva för någonting.

Grammy förklarade då att det har kostat dom 400 miljoner baht att få dessa rättigheter, och de tänkte då inte att en konkurrent bara skall FÅ sända utan att göra rätt för sig. Då 2010 under Fotbolls-VM så blev det bara helt svart i Thailand under den tid som TrueVision försökte sig på att sända VM-fotbollen. Grammy blockerade helt enkelt signalen för storparasiten TrueVision, Thailands största operatör. Forts. nästa kapitel...

Handskak

Chaiyaphum MCXXXIV, Thailand

Forts. från förra kapitlet... Så äntligen så får dom ”betalt” och ”igen” för sitt snyltande Thailand. Jag hoppas verkligen att alla andra bolag gör likadant. Jag märker härborta nu att t.ex. FOX (USA) sänder helt gratis, och har gjort det nu under ett helt år. De försöker ju förtvivlat att slå sig in på den Asiatiska marknaden. Thai-TV tillåter detta naturligtvis, men bara så länge som de slipper betala....... Så här kommer tidningsartikeln, så som den skrevs idag (4 juni 2012) i tidningen ”The Nation”.

Quote - All 31 matches will be broadcast on free TV but it does not mean all fans will be able to enjoy the matches free.

BANGKOK: -- GMM Grammy, the media rights holder for the tournament, co-hosted by Ukraine and Poland, has allied with free TV channels and will televise the matches from June 8 to July 1. Channel 3 will be the main broadcaster and the final four games of the group stage will be simultaneously televised on Channels 5 and 9 as well. Fans should be happy. But not TrueVisions' subscribers.

Grammy made it clear that fans would be able to follow tournament matches only by subscribing to GMM Z top box, formerly known as 1Sky, which can be connected to satellite dishes and receive signals directly from Grammy. A second option is via local cable under partnership with Thai Cable Holding. A third is via satellite in cooperation with Thaicom's DTV. A fourth option is homes that have old-fashioned antennas. And a fifth is via AIS on mobile phone.

This means TrueVisions subscribers cannot watch the matches - even if they are aired on free TV. Their TV screens will go blank during the matches. Soccer fans suffered the same problem during World Cup tournament two years ago. The reason is that Uefa sold the rights to Thailand only and Grammy is quite eager to block the signal, which could be pirated from TrueVisions to neighbouring countries.

Last week, the country's biggest subscription TV operator made a plea on behalf of all viewers for Grammy to rethink and not block its broadcast signals. One of its executives said everybody should have the right to watch the global tournament.

After TrueVisions' appeal through the press, Grammy said it would not let TrueVisions get the signals for free, because it paid around Bt400 million to get the licence rights. Its executive claimed that TrueVisions had earlier ignored an invitation to bid jointly for the Euro rights. The confrontation between the two companies became tense with each attacking the other in statements.

TrueVisions appeared to want to take the fight to the public and use them as a bargaining force to acquire broadcast rights. The company threatened to block some of their sport content, used by TV operators, if it is treated "unfairly" over Euro 2012.

TrueVisions was referring to the English Premier League (EPL) and Uefa Champion League, the rights for which they own for the next three seasons. They had originally planned to air some matches on free TV. Grammy, in fact, has a point here. To be fair, TrueVisions should give Grammy something in return. It could be broadcasting fees or sharing some sport content. Otherwise, TrueVisions has to compensate its subscribers, who have to pay for the GMM Z box or an antenna.

Whatever the outcome is, it will have an impact on the upcoming EPL bidding. Grammy and TrueVisions are competing for the broadcasting rights for 2013-2015 seasons.

Grammy boss Paiboon Damrongchaitham has shown a desire to have some sort of an understanding with TrueVisions. He feels the cost of securing the EPL rights will be too expensive if two firms from the same country fight against each other.

With less than a week to go before the kick-off and a solution not anywhere near, an old-fashioned antenna that costs around Bt200-300 is a good choice for fans. Another option for those who do not want to pay is watching via IPTV. Hopefully, Trueonline and other Internet providers will not block links for live streaming.

Competition in business is always good but sometimes it can be bad. In the war between Grammy and TrueVisions, viewers are the losers.

The Nation 2012-06-04 – Unquote

Forts. nästa kapitel....

Handskak

Chaiyaphum MCXXXV, Thailand

Forts. från förra kapitlet.. Jag satt igår kväll 9 juni 2012 (lördag) vid TV;n för att försöka ”se” matchen mellan Holland och Danmark i thai-TV. Jag hade en liten föraning då via tidningsartikeln som ni läst, att detta kanske inte skulle bli så bra. Och det visade sig att det blev precis som det förutspåddes. Där var en TV-ruta utan bilder och utan fotboll. Däremot så var där en hel massa text, förklarandes hur ”dåliga” och ”missundsamma” och ”ekonomiskt snikna” det utländska bolaget var som blockerade TV-signalen.

Man förklarade att man hade gjort precis ”allt” för att det stolta thailändska folket skulle få se Fotbolls-EM 2012 på sin TV, men att de snikna utländska aktörerna hade satt stopp för detta, enkom för att de ville tjäna ännu mer pengar på Thailand. Allt detta gick, hör och häpna, ut ÄVEN på engelska....(!!!!)

Kan ni fatta, detta engelska språk som Thailand i nästan alla sammanhang små-skrattar åt, och inte alls bryr sig om att hantera i landet internt. Man svarar icke på brev eller email eller någonting, om det är skrivit eller pratat på engelska. Men NU när det handlade om tusentals och åter tusentals engelskspråkiga abonnenter, som hade betalt reda kontanter till det thailändska bolaget, och blivit lovade att få se fotbolls-EM, då gick det bra att plötsligt skriva offentligt, och skylla ifrån sig på det engelska språket.

Man tar alltså BETALT av sina abonnenter för sin service i samband med sändningen av fotbolls-EM. Bl.a. så får man då den engelsk-språkiga kommentatorn, vilket ju kräves om man skall slippa höra dubbade kommentatorer skrika i eftersändning rakt ut i etern. Allt detta gick nu åt skogen. Men som jag förstår så kommer icke den thailändska televisionen att betala tillbaka vad abonnenterna har betalt för, men icke fått levererat.... Inte en chans.

NU kommer abonnenterna att belönas med den vanliga förödande tystnaden ifrån officiellt håll när man klagar och vill ha tillbaka sina pengar p.gr.a. brutna löften och utebliven service. Vi får se hur detta går... Men de skrev att de skulle fortsätta att ”förhandla” i början av nästa vecka.... Förhandla för dom innebär helt enkelt att de tänker fortsätta att tjata och böna och be att få allting gratis... Inget annat duger.

Jag hoppas verkligen att det utländska TV-bolaget GRAMMY struntar i dom, och helt sonika fortsätter att blockera signalen över landet. I alla fall tills Thailand öppnar sin plånbok och gör rätt för sig, precis om alla länder gör runt om i världen.. Jag hör av mig om fortsättningen i denna härva...

Igår så kommer Yongyut in på mitt arbetsrum och visar upp att en gammal lagning på henne också flygit all världens väg, och att det gör ont som satan i mun på henne. – ”Tandläkarn”. ropade jag till, hoppar upp ur min stol, och kommer med mitt finger som en borrmaskin, och riktar mot hennes käft. Hon ryggar förskräckt tillbaka, och rusar ut ur rummet skrikande, och säger att hon aldrig kommer att gå till tandläkarn.

Efter att jag fått lugna ner henne lite, och ljugit henne rakt upp i nyllet om borrmaskin och tandläkarn, så ringer hon till slut upp tandläkarn. Hon vill ju egentligen inte laga någonting alls i sin mun i tandväg. Utan här skall det dras ut. Det är ju mycket billigare som ni ju nu vet vid detta laget.

Jag talar om för henne, att hon numera har falang, och att tanden skall lagas, och den skall användas till att tuggas med i ytterligare 50 år framåt......Hon gnyr över dyrt... bl.a bl.a dyrt..... Skitsamma skriker jag till, tänderna är viktiga ...... Jag skall säga att det är helvetes svårt stundtals att försöka att komma förbi de urgamla thailändska kultur-traditionerna som ju danats under tusentals år.

De är ju inte riktigt inne som ni vet i västerlandets framåtskridande, och syn på nutid och framtid. Utan de lever mer i forntiden, och i sina föräldrars tid, än sin egna tid..... Men det blir lagning, och på onsdag skall vi dit, och det skall bli skoj att sitta där och vänta ”utanför” mottagningen och höra borren gå därinne.

Yongyut hade ju det stora nöjet att sitta där förra gången när jag var där, och drog ut min bissing. Och hon kunde sitta där avslappnat , och bara lyssna på när tanden slets sönder, emaljen krossades, och tandköttet styckades i trasor av tandläkaren. Allt under en stackars falangs gnyende och klagan..... Så nu är det min tur att sitta där och lyssna, och njuta över att slippa,,, hahaha!!!

Handskak

Chaiyaphum MCXXXVI, Thailand

Imorse, så satt jag inne på mitt rum, klockan var väl runt 06.15, så hör jag ett skrik och tjoande utanför ute i hallen. Jag rusar ut tänker att Yongyut kanske sluntit och ramlat eller nåt sånt. Kommer ut och håller på att trampa på en orm som ringlar omkring där och löjlar sig. Nu skall ni hålla i Er!! Ormen var en baby-orm och så liten så jag hade kunnat ha den i bröstfickan om jag haft nån..

Den var så liten så att jag skyfflade ut den i trädgården medelst ett viket A4-ark....Sedan tänkte jag, man kanske skall passa sig, jag vet ju att jag läst att de små unga ormarna har ett ännu mer ”spetsat” gift än de äldre, så man är inte alls säker när man hanterar dom. Sedan så gjorde jag nåt dumt.... jag började berätta för Yongyut om min teori....

Jo, inte finns det enbart en liten baby-orm här på ett ställe, och inte finns dessa babyormar ensamma. Säg den mor, sade jag till Yongyut som låter sina nyfödda klara sig själv. Jag tror, sade jag, att du nog skall röja runt lite bland skiten som du aldrig städar upp efter dig i ditt ”arbetsrum”, under där eller bakom där, så ligger säkert en jättestor ”mamma-orm” och kläcker ungar å det värsta.

Yongyut utrustad med vår längsta borste började sakta och försiktigt att flytta omkring sitt skräp som hon ju sparar och har liggande som den värsta ”horder”. Hon kan ju inte slänga nåt den madamen... Efter ett bra tag, typ 15 minuter, så visade det sig att hon inte fann någon orm.... Och då lugnade hon ner sig betydligt. Så nu har vi haft orm inomhus, men det var inget farligt alls, tyckte jag i alla fall.

Igår 5 juni 2012, jag cyklade ut på en av de mindre turerna, efter 5 km, så kändes det så himla bra, så jag svängde helt sonika vänster istället för höger och kom därmed ut på min absolut längst enskilda cykelrutt jag har. Den är drygt 4,5 mil, och är inte allt 100 med kroppen så kan den turen ibland kännas som en ”pain in the ass” som amerikanarna säger. Och i mitt fall så är det ett helt fantastiskt korrekt uttryck i när det handlar om mig.

Jag cyklade i lugnt och städat mak upp till Baan Khwaoo 1,5 mil, allt kändes prima.. jag fortsätte sydväst i 7 km, och DÅ kände jag bara hur hela ”paketet” under mig med både sadel och sadelstång helt enkelt bröts itu... Sadeln föll i backen, och det var ju tur att man har så starka benmuskler så jag lyckades att ”hålla emot” gravitationen, för annars så hade jag satt mig på den spetsiga resten av sadelstången... Och det är ju inte så himla roligt...kanske?

Steg av cykeln bara för att finna att den resterande spetsiga delen av sadelstången satt som berget, och skruvarna som höll den fast var fastrostade rejält. Jag kunde inget göra med mannakraft. Det enda jag kunde göra var att jag tog ”paketet” med sadel och stång och bakre stänkskydd i ena handen och cykeln i den andre och började att promenera.

Inga problem man har ju promenerat förr. Och även om själva promenerandet är den utmärkande mest urtråkiga aktivitet, och sport som finns i denna värld näst efter nattorientering, så kändes det bra när jag började gå i den 35:gradiga värmen. Efter styvt 10 minuters promenerande, så tyckte jag att det började kännas lite väl värmt under fötterna.

Hettan kom ifrån både solen uppifrån som nerifrån asfalten jag gick på. Vidare genom mina gummistrandsandaler (badtofflor). Jag såg en av alla dessa miljoner vattenpölar som thai har intill sina risfält, och satte mig där och körde ner mina fötter med tofflor och allt rakt ner i gyttjevattnet. Naturligtvis så var ju mina myror där och ville ha sig ett skrovmål och strax innan jag bokstavligen flög upp i stående ställning, så kände jag ett myrbett som hette duga....

OK inget att göra, det är bara att fortsätta promenaden, jag stannade vid ytterligare 2 pölar för att kyla ner mina nästan bastuvarma fossingar. Till slut efter styvt 35 minuters gående, så kom jag fram till nåt som såg ut som en bostättning. Där satt faktiskt en ensam gubbe och pillade och mixtrade på sin gamla skrotbil. Jag stövlade in till honom med händerna fulla av cykeldelar, och visst inga problem, det var bara att låna grejor. Forts. nästa kapitel....

Handskak

Chaiyaphum MCXXXVII, Thailand

Forts. från förra kapitlet.... Det enda jag kunde göra för att slippa att gå ytterligare 2 mil hem, var att jag lånade tången och fick kämpa och dra ut den spetsiga biten, sedan kunde jag köra ner det som var kvar av sadelstången ner i hölet. Nu kunde jag i alla fall cykla, om än grymt obekvämt hemåt. Jag såg ut som en dvärg på en vuxencykel där jag satt väldigt trångt minst sagt med benen.

Jag tycker gott, utan att klaga för mycket nu, att den fortsatta turen gick hemåt utan några som helst problem. Jag kom hem svettig som aset, men lycklig och sådär gött trött i benen. Jag kände mig urstark igår under hela turen, och det är en härlig känsla... jag kom hem, avvaktade 30 minuter för eftersvettning, duschade, och stack därefter ner till Chaiyaphum och min cykelaffär där för att köpa en ny stång.

Min affär hade ingen, skulle ta 2 dagar för att få hem den, och vis av tidigare erfarenheter här bland thai, så litade jag noll på vad den kärringen sade till mig. Jag förlitar ju hela min motion på min cykel, så jag tänkte inte vänta MINST 1 vecka om inte längre på denna stång. Jag lufsade ner 35 meter på gatan till en annan cykel-affär.

Visst de hade en ny sadelstång, dessutom mycket längre, så jag kunde sitta än mer bekvämt än tidigare. Stången var lite för smal, så de började att slipa bort metall ifrån min cykel så att själva fästet fick grepp om stången bra, annars skulle den ju annars bara glida ner och göra det hela obekvämt. Det tog en styv 15 minuter, sedan var allt klart.

Stången 80 baht och monteringen 20 baht (jag gav han 40 baht för monteringen). Så jag är skitnöjd idag, och skall snart ut på en ny tur, så fort jag kan, efter det att Yongyut har lagat sin onda tand, och jag har tagit min 2:a spruta gällande blodförgiftning eller vad det heter när man ramlat med cykeln som jag gjorde för 3-4 månader sedan.... Kom på precis, stelkramp heter det ju....

Onsdag ja, och Sveriges Nationaldag, alltså 6 juni 2012.. Hip hip hip hurra för världens bästa land!!! Och idag var den stora dagen för Yongyut. Idag fick hon gå ensam till tandläkaren av 2 olika anledningar. Normalt sett så är det ju kul att göra saker ihop med henne. Men nu så sade hon ifrån att hon ville gå själv, för hon hade massa andra ärenden att göra.

Och hon ville inte dra omkring på en fullständigt ointresserad, och fullständigt uttråkad gentleman som mig, när hon gjorde dessa i hennes ögon underbara små uppdrag och ärenden upte ”på stan”... Och den andra anledningen var att jag ville att hon skulle klara detta utan mitt jääkla tjöt milt sagt.

Här var nu grejen att hon skulle LAGA en tand, och inte som thai ofta gör, drar bara ut den helt sonika = billigare så.... Tiden gick, och timmarna likaså. Jag har ju dock ”mitt” att göra, så jag är bara glad när hon är glad och har saker att pilla med. Jag var ute och cyklade min ”vända”. I alla fall när jag kom hem efter 3,5 timmar, så var Yongyut redan hemma, och hon var lite så där lagom ”fesen” i humöret. Jag tänkte först att hon kanske hade ont.

Men det viade sig att det hade gått bra,vem det hade gått bäst för Yongyut eller tandläkarn vet jag inte, jag tänker nu på det pris som han snodde Yongyut för lagningen av tandbissingen. Hon fick prösa 1.800 baht, detta är ju en oerhörd summa för thai (SEK: 390:-). Kan då jämföras med min utdragning av tand som ju kostade 500 baht..... Thailands nation är en bra konstig nation. Det är nästan som om deras tandläkare belönar folk om de väljer att dra ut tanden istället för att laga den stundtals.

Men inte nog med detta, nu fick jag sätta mig ner, och hon berättade att tandläkaren hade tagit ett avtryck för en ny tand som skulle bli som en ny stifttand antar jag. Yongyut drog ju ut tänder när hon var stygt 22 år gammal och fick ont i tänderna...

Nu så pratade väl Yongyut om att fixa det, och sedan är hon ju så sattans feg när det gäller att fråga eller avstyra, ja i stort sett att ifrågasätta någon, så tandläkaren körde på med sitt försäljningssnack och tog avtrycket, lovade att skicka det på torsdag till Bangkok, och nästa vecka så kunde han fixa detta, och allting till ett pris av ”cirka” 20.000 baht..... Forts. nästa kapitel...

Handskak

Chaiyaphum MCXXXVIII, Thailand

Forts. från förra kapitlet... MEN, nu kommer det viktiga, priset var helt jättebra tyckte Yongyut för vi kunde AVBETALA det på 4 gånger.... jag försökte förtvivlat förklara att oavsett hur många gånger vi delbetalar, så handlar det ändå i slutändan om 20.000 baht. Jag sade dock till henne att det var OK, tänderna är viktiga och hon skall ju ha dom är det tänkt kanske 45-50 år till, så det är ju absolut inte läge att hålla på och dra ut dom en efter en... Så kör på då Yongyut.....

Sedan hörde jag telefonsamtal ute i hallen, men jobbade med mitt.. Till slut kommer Yongyut in till mig ganska upprymd i nyllet. Hon har talat med sin mamma, som utav en ”händelse” råkade komma ihåg att hon hade ett ”tillgodohavande på sjukhuset (det allmänna sjukhuset och dess tandklinik där) på faktiskt exakt 20.000 baht. Hon sade till Yongyut att hon kunde ta det för sin tand...

Yongyut blev ju sketaglad. Varifrån har din mamma fått det tillgodohavandet, hon har ju aldrig ägt många baht i sitt liv precis? Jo det gav jag till henne för flera år sedan, när hon skulle ta hand om sina egna tänder. Men eftersom det löste sig med löständer istället, så utnyttjade inte mamman detta, utan det har bara legat där i träda i säkert 15 år nu!!!

Men men men, visst tycker man att folk är konstiga ibland, men detta blev ju lyckligt till slut, ELLER?? Jag har ju blivit ganska luttrad härnere i Thailand, där jag ser hur i stort sett ALLA planer som finns i denna värld ändras från dag till dag... och inte många har kläm på så mycket precis. Jag vill nog gärna se att Yongyut kollar upp denna grejen först innan jag i alla fall slår klackarna i taket. Men hoppas gör man ju!!!

Strax därefter så stack jag till Ram Hospital. De ville ju att jag skulle komma dit för att ta min andra stelkrampsspruta, tror jag det var. Jag fick ju en när jag ramlade med cykeln för 5-6 månader sedan.... Kommer dit, berättar för dom att – ”ni ringde till min fru för jag skulle ta en spruta”. Javisst sade dom innan de ens kikat på mitt körkort, och visste inte ens vem jag var. Jag tycker detta är en go grej med Chaiyaphum och med Thailand.

Trots att de är en hel massa människor här i landet (66 miljoner människor), alltså typ 7ggr mer än i Sverige, så har de en sådan koll på sin omgivning och människorna runt omkring dom, som vi inte ens kan stava till bakom våra höga häckar och stängda dörrar i falangland.....

Det gick i alla fall som en dans, in till rätt avdelning blev jag lotsad, och sedan så tog de puls, feber och blodtryck, och sedan stack de nålen i axeln, och sedan var jag ut därifrån. Allting tog 15 minuter.... Klarar vi en sådan grej på våra välorganiserade sjukhus i västerlandet tro,,,,, Så allt är inte kass, bara för att det är stökigt!!!!

Igår blev en särdeles ”jobbig” cykeltur. Det är ju lätt att man blir lite kaxig när man tror att man har koll på naturen, och speciellt ”regnguden” som florerar härnere i Thailand. Jag har ju haft en enastående ”tur” hittills när det handlar om att hålla mig och de mina ”torra” här under våra turer in till stan, eller vad vi än gjort. Och varje gång så har jag skrutit för dom, och sagt att jag har en ”överenskommelse” med regnguden. Vilket då innefattade att jag inte skulle bli blöt, och i gengäld skulle jag ära regnguden.

Detta har varit fantastiska 4 år, jag kan egentligen bara erinra mig att vid ett endaste tillfälle ha fått en störtskur över mig när jag varit ute i det fria, och det var ju för snart 3 år sedan när jag cyklade vilse och var hemifrån under nästan 6 timmar i sträck. DÅ fick jag cykla i ett helvetes regnoväder, där jag aldrig tidigare sett dess like. Men förutom det, så har det varit kolugnt.

Det har regnat precis överallt, men inte där vi har varit. Vi har suttit på Nightmarket och käkat på kvällen. Störtoväder över vår egen by Nong Nasaeng, men kolugnt över Nightmarket. Vi åker hem, regnet har slutat precis, och Nong Nasaeng har inget regn alls. Vilket däremot Nightmarket har nu fick vi precis höra av kompisar som var där och försökte att äta nattamat. Forts. nästa kapitel....

Handskak

Chaiyaphum MCXXXIX, Thailand

Forts. från förra kapitlet... Och på detta sättet har det hållit på, och vi snackar inte om enstaka tillfällen, utan regelbundet, precis hela tiden, så har jag sluppit att bli blöt. Vi är inne i stan, molnen hopar sig, alla andra stannar inne på Tesco Lotus, och fikar och käkar för att avvakta det grymma regnväder som alla kan se närmar sig med stormfart!!! Och det är INTE roligt att vara ute när det riktigt pissregnar, och stormvindarna nästan sveper med en där man cyklar eller kör moppe vägen fram.

Vi bestämmer oss (via mig då) att vi sticker hem, inga problem. Vi kör och ser att regnmolnen hopar sig, men regnet missar oss precis. Det regnar innan oss, och det regnar efter oss. Men vi klarar oss alltid hem torrskodda. Men idag så gick det inte längre. Jag måste ha missuppfattat ”väderkartan” däruppe i himmelen fullständigt. Det var molnfritt och en gassande sol, och klockan var 15.30 på eftermiddagen.

Bara klockslaget borde ju ha gjort mig misstänksam, men man är ju dum i huvudet stundtals.... Jag körde hemifrån, höll på i cirka 1 timme, då plötsligt när jag tittade upp, så tornade det plötsligt upp sig mörka moln vid horisonten. Dessutom så märkte jag med blotta ögat hur det ”bildades” nya friska fina svarta moln ganska nära mig nu. Allting gick skitsnabbt och molnen svepte in över mig.

Regnet forsade sedan ner över mig under styvt 1,5 timmar innan jag hann hem igen. Jag har aldrig bråttom härnere om jag blir blöt. Hemma i Sverige, så rusar ju alla som tokar in under skydd när regnet kommer, och jag fattar det, jag gör detsamma hemma i Sverige. Man blir ju inte bara pisseblöt hemma i Sverige, utan man blir dessutom svinkall ju.

I Thailand så är det ju, som jag sagt tidigare att likställa vid en varm dusch, och är inte alls obehagligt egentligen. Jag satt och tänkte på det under min blöta tur igår. Lugnade ner mig, och bara relaxade. Regnet forsade fullkomligt ner, och jag hade under mesta tiden jag cyklade runt, 25 centimeter att cykla igenom. Marken hann ju inte svälja i den takt som det regnade.

Men jag kom hem som en dränkt råtta. Yongan flabbade förstås, hon ser ju mig som en en falang-stolle, vilket säkert är rätt sätt att se det hela på (hahaha). Sedan sade hon – ” stå still”, hon hämtade trädgårdsslangen, och bara sprutade skiten av hela mig, Jag hade grus över alla kläder och huvud efter att ha cyklat så länge i detta hällregn. Sedan rev hon av klädpaltarna och tvingade in mig i duschen, igen!!!

Men visst kändes det gött efter duschen hemmavid, jag satte mig sedan och bara njöt på uteplatsen, hade hällt upp en Schweppes Tonic Water, och bara njöt och inbillade mig att det var ävenledes Gin i glaset, vilket det ju inte var!! Man måste ju ”vila upp sig” spritmässigt nu när polarna är borta härifrån. Tids nog kommer de tillbaka, och då lär det inte saknas Gin i något glas på bordet, så det så!!!

Idag lördag 9 juni 2012 kl. 10.30 så skall jag träffa York (Mr Germany). Vi har bestämt att åka upp i bergen för att käka och relaxa till grand. Ett litet avbrott i den vanliga vardagslunken här i Chaiyaphum, Thailand. Jag kom i tid till honom, och vi tog av. Det var extra kul för att denne tyske kille (York) också gillade att åka omkring och kolla läget, och lärde sig en massa nya vägar.

Så jag bad honom att ta täten. Vi tog av rakt åt motsatt håll, och skulle ta en genväg. Det visade sig snart att det var en bedårande ”senväg” istället, men oj va grannt och fint landskapet var, jag uppskattade det jättemycket. En sak som jag reagerade starkt på när vi körde nu, var alla dessa hål som ju är inte bara inne på asfalterade småvägar utan ÄVEN ute på riksvägar. Jag pratar om hål i vägen som är garanterat 2 decimeter på bredden och styvt 2 decimeter djupa. Alltså riktigt riktigt farliga.

Dessa hål var, enligt York, den enskilt största orsaken till alla dödsfallen i ”trafiken” i Thailand. Han menade på att Thailand fipplar och bluffar med statistiken ganska bra, och menar på att det ju ser DÅLIGT ut för tjänstemännen om det framkommer att det är stora hål i deras vägar som dödar mest thailändare. Då gör de helt sonika som så, att de kallar det för trafikdödade människor. Då slipper någon att ta ansvar och ingen tappar ”ansiktet”.

Bra lösning – ja för thailändare är det tydligen bra, och pengarna för lagningen av dessa miljoner efter miljoner hål i vägarna kan fortsätta att slussas rakt ner i fickrona på de ”utsvultna” tjänstemännen och deras familjer. Thailand är underbart och helt i händerna på korrumperade tjänstemän och politiker och poliser, inget snack om den saken. Forts. nästa kapitel...

Handskak

Chaiyaphum MCXL (1.140), Thailand

Forts. från förra kapitlet.... Vi körde upp i bergen, och jag/vi kände faktiskt ett par ytterligt små regndroppar på kinden, och klockan var ”bara” 11.00 snart!!! Jääklar va dum man är egentligen, här är vi mitt i regnperioden, man vet att det kommer regn under dagen, och så åker man upp i bergen!!!! En stilla fråga.... Vad är det som attraherar regn allra mest??? Jo just det berg och höjder!!!!!

Men det underbara var att detta lilla regnstänk var det absolut sista stänk vi såg under hela denna dag. Vi kom upp i bergen och molnen hängde tunga över oss, men efter att ha kört våra vespor kanske 5 km, så lättade allt som genom ett trollslag, och vädret var kanon däruppe. Vi käkade vår mat, vi tjötade, fortsatte sedan som jag brukar göra genom bergen 3 mil nerför slätten fram till Khreng Khro, och tog en stor kaffe med en stor glass hos Nought, Peter ifrån Germany´s nu varande exfru!!!

Det såg ut som om hon var glad att se oss, och var supertrevlig hela tiden. Hon berättade att Peter (ni vet han som varit otrogen emot henne – och som hon jagade bort ifrån hemmet med en stor machete i näven) han hade kommit på besök, och bönat att allt skulle bli bra igen. Hon berättade att han tydligen inte hade lärt sig någonting. Allting det som hänt var bara andras fel och inte hans eget. Hon skakade bara på huvudet, och sade att de två var färdiga för all framtid...

Bra gjort tycker jag.... Hon lever nu på sitt kaffesäljande, och så har hon ju ett superfint boende med en färdigbetald 5 miljons-villa där i staden. Sämre kan man ha det, eller?? Vi satte av snart igen hemåt, och de 4 milen skar in i rumpan via sadeln, och det var en trött rumpa som kom hem igen kl. 15.30 på eftermiddagen. Ännu en dag i mitt liv var nästan slut i och med detta. Och det hade varit en bra dag tycker jag!!

En ganska tuff trötthet när man sitter och paddlar på sadeln kommer över en nu de sista dagarna. Det är ovanligt och jag misstänker att det är nåt i matväg jag INTE får i mig som jag bör få i mig. Saltet och vattnet är inga problem längre, där har jag full koll ju! Men när mina lår bara inte orkar paddla runt längre.. DÅ känns det inte OK vill jag lova.

Min gamla cykel har nu krånglat för sista gången. Nu igår när jag var ute så skramlar det betänkligt av staget som hjulet rullar runt (framhjulet), och jag är livrädd att bli stående ute på landsbygden 4 mil hemifrån, eller ännu värre cykeln kanske ramlar ihop därute och jag med den. Cykeln är nu ganska exakt 4 år, och verkar faktiskt ha nått sin peak, och det bär bara utför nu för varje dag som går.

Kedjan slirar runt drevet..... framhjulet som sagt var, och själva drevet är snett ifrån 3-4 fall med cykeln. Och så gick ju staget för sadeln sönder häromdagen. Och alla kablar med växlarna är bedrövligt dåliga. Jag åkte därför idag med Yongyut in till stan, och skulle köpa en ny cykel till mig. Cykeln jag köpte 2008 kostade då 7.500 baht, och jag hyste förhoppningar om att kanske priset fortfarande låg i samma rajong!!

Yongyut berättade att hon kollat in att det numera fanns 4st riktiga cykelaffärer ute på stan. Hon vet ju att jag vägrar att handla kapitalvaror på dessa stora: Tesco Lotus, MAKRO och Big C. Anledningen är helt enkelt att de inte har en service som duger en endaste dag i veckan. Går nåt sönder, så vill de skicka grejen till Bangkok, och det har visat sig att de inte alls är lika serviceminded (konstigt nog) som konkurrenterna är ute på stan.

Dessa stora säljer ju precis som hemma allting, TV, datorer och kylskåp, frysar samt då t.ex. cyklar.... många av grejorna är väl inte det bästa av kvalitet utan mer alternativ-billiga saker som faktiskt tilltalar många bland allmänheten, annars kanske de inte hade haft dessa varor till försäljning antar jag!!

Vi körde runt bland de 3 första cykelaffärerna och testade läget, jag ville ha en klar bild innan vi till slut skulle attackera min cykelaffär som jag ju gillar skarpt p.gr.a. att de är suveräna att reparera min cykeln, och dessutom generösa och inte så hemskans snikna... Forts. nästa kapitel...

Handskak

Chaiyaphum MCXLI, Thailand

Forts, från förra kapitlet... Affär 1,2 samt affär numro 3 hade exakt samma sortiment av cykel. Antingen så var de alldeles för små, och passade inte en fullvuxen människa. Eller så var de för billiga.... FÖR BILLIGA. Ja det kan ju också vara ett varningstecken tycker jag. Jag vet att när cykeln är för billig då är många av sakerna på cykeln av plast, och inte järn eller stål. Jag skulle få betala 3.500-3.900 baht för en mountainbike till en vuxen kille. Nä jag tror inte det faktiskt....

Vi kom till slut till min affär, killen som brukar reparera min cykel tog emot oss direkt, och han rev ut en cykel på studs. Han vet vad jag gillar för cyklar. Men jag pekade på cykeln bredvid den han valde ut, och så skakade han på huvudet och sade ”tok tok”, och pekade på 3-4 saker och så sade han ”plastic”..... 3.900 baht....... Han gav mig sedan den cykeln som han valde ut, och sade ”velly good”.

Ok sade jag, - ”how much”..... han svarade då – ”hook panha”...... Ok sade jag låter bra, då säger han direkt – ”hookpansam”...... ojsan ännu bättre..... jag sade – ”BRA, den skall vi ha.... ” (djungelboken, ni kommer ihåg va?), han skruvade ihop pedaler, styret, satte på extra handtag på styret, justerade sadeln, och sedan provade jag cykeln. Det tarvade sedan ett nytt stag för sadeln var för låg på höjden.

Han löste dock detta gallant och efter lite fippel, så sitter sadeln numera som en smäck, och jag har en cykel som jag är helnöjd med, till det facila priset av 6.300 baht då!!! Jag tog cykeln och provade, allt OK, jag smög till killen 40 baht, så inte hans chef (kärringen) såg nåt, och sade att det var för Khoow Tiang.. Han blev jätteglad, och vi är fortsatt ”jättepolare”, vilket ju är bra när jag brukar segla in där, utan pengar på fickan, och ber dom att reparera på krita....

Yongyut´s knä är ju som en gammal ”visa” härhemma. Det är synd om henne, och ena dagen så är hon så ömknäad, så hon kan inte ens gå i trappor alls med det. Andra dagar så funkar det hyggligt!! Jag är ju absolut ingen stor kännare av människokroppen, men de gånger som jag rumlat på knäskdor i fotbollen, så har det handlat om 99% menisken och 1% korsbanden....

Så jag är helt inne på menisken faktiskt, men utan att veta förstås. Jag började kolla lite ute på nätet, och träffade på ett bolag som säljer tjänster och förmedlar service och behandlingar på olika sjukhus i Thailand. De har t.om sjukresor ifrån hela världen hit till Thailand p.gr.a. att de skall vara så duktiga och framförallt så billiga.

Jag fick svar ifrån detta bolag som för övrigt heter ”ThaiMed”, och killen som mailade svaret till mig hette ”Mike Brennan”. Han berättade att han var lite sisådär optimistisk vad det gällde meniskoperationer här i Thailand, och menade på att de var mycket bättre på ”knee replacement”!!!!!!!!!

Va fan......byta hela knät...nä tack...... Han indikerade sedan priset 150.000 baht och att hon skulle vara tvungen då att ligga på sjukhus i 14 dagar efter en sådan enkel meniskoperation. Jag är ju inte helt säker måste jag medge, men vad jag i alla fall har sett och hört hemma i Sverige, så gör de 3 titthål och skyfflar in instrument i hålet, och plockar bort bitar ur menisken som är trasigt och iriiterar funktionen av knät på patienten.

Patienten brukar sedan kunna åka hem samma dag, och har sedan en hyggligt jobbig sjukgymnastik framför sig.... Detta är min uppfattning. Men ligga på sjukhus i 14 dagar men den grymma kostnaden det innebär, är ju bara löjligt och ganska skrämmande. Jag litar inte alls pådetta bolag ThaiMed p.gr.a. av det svaret måste jag säga....

Yongyut har nu lovat mig att gå till Allmänna sjukhuset här i Chaiyaphum och ”stå på sig” vilket hon INTE gjorde förra gången, så de bara skickade hem henne igen med värktabletter de nötterna... Jag sade till henne att hon MÅSTE berätta när hon kommer dit att hon haft stora problem i 7 år nu, och kan inte längre fungera utan att de hjälper henne. Gör hon inte detta, så skickar de bara hem henne igen misstänker jag. Det verkar ibland som om Thailand behandlar sina egna ganska illa, beror det på att de är så många som 65 miljoner, så de skiter i några hit och dit...?

I alla fall, jag sade till Yongyut att försöka att vara lite mer rakt på sak, och inte så undfallande och mesig. Försök att verkligen påverka läkaren, så han förstår din situation. Typ, frågar han om du arbetar, så skall du svara ja, och att det gör så ont att arbeta, så jag gråter nästan varenda dag...... DÅ kanske eventuellt läkaren fattar tycke och vill hjälpa.....

Men jag blir nästan rädd om det är så som denne Mike Brennan sade, att Thailand har jättedåligt med läkare som klarar att hantera meniskskador, och inte klarar att göra dessa operationer.....

Handskak

Chaiyaphum MCXLII, Thailand

Otroligt, men vackert kan man välan säga!!! Utanför mitt fönster, så finns där en buske. Inte en sådan där bumling till buske, men en ganska fin sak med inte så himla många grenar hit och dit. Yongyut tog mig i armen och visade genom fönstret, och sade – ”Look, bird!!”. Där satt en liten liten fågel, och där såg jag genom fönstret ett litet litet litet fågelbo.

Idag lördag 16 juni 2012, så knatade jag ut på morgonkvisten, och tittade på vårt ”under”. Mamma fågel var inte hemma, men i boet låg 2st tiny små rosa fågelägg. När jag kom ut så hörde man hysteriska fågelkvitter, så jag gjorde en ”snabbis” och knäppte bara 2st foton. Jag vill inte störa och riskera livhanken på de 2 små äggen. Vi får se, hoppas att det går bra för fåglarna.

Här finns ju inte bara svält och den risken med bakterier t.ex. Utan här finns ju ett oändligt antal rovdjur som inget annat vill än att käka dessa små ägg. Men får jag se några rovdjur som försöker, så blir de dödens lammungar, det kan jag lova.....

För Er som är sugna på att semestra i Thailand så har jag glänsande nyheter. Thailands regering har i dagarna ”klubbat” igenom att de på ALLA offentliga toaletter skall ta bort de gamla toahölen där man knäsitter som i djungeln för 400 år sedan. Och de tänker ersätta dom med moderna toastolar där man sitter ner och skiter.

Anledningen till detta är att andelen gamla över 60 år beräknas bli år 2015, 15 procent av befolkningen här i Thailand, och då skall ni veta att år 2005 så var andelen ”endast” 10%..... Jag tycker naturligtvis det är bra och förnuftigt. Men det är ändå lite putslustigt när man märker gång efter annan att man ALDRIG pratar ens något illa om Thailand eller nämner landet sitt i något som helst negativt uttryck.

Jag menar... byta toastolarna p.gr.a. att befolkningen börjar bli gammal – Så de menar då på att det jääkla hölet i marken är helt OK, och att anledningen enbart är att byta för att man vill vara bussig emot de äldre? Jamen man kanske borde tänka i termer som att... – ”Ojsan ojsan, ett höl i marken att skita i år 2012, det kanske borde vara lite mer än det för vår fina befolkning” .

Det är ju helt omodernt och vi själva tog bort dessa toaletter tror jag på 1700;talet om vi någonsin haft dom här i Sverige, jag är osäker på det faktiskt... OK på stenåldern hade vi det, men kanske inte annars... Men nu så skall Thailand sakta sakta sakta dras in i det moderna samhället verkar det som. Skolor får så sakterliga datorer på sina ställen, toaletter där man kan sitta och skita installeras.

Men det kommer nog att alltid saknas en kniv på matbordet att äta med, det kommer nog fortsättningsvis även att saknas skitpapper på toaletterna här i Thailand, och det kommer nog alltid att vara lika svårt att prata med en thai på engelska tror jag..Och inställningen till utlänningar kommer nog alltid att vara densamma här. Förutom när de betalar räkningen/kalaset vill säga, då duger de, och är exotiskt kul och riktigt ”roliga” på ett apliknande sätt... Jag känner lite att vi är som ”aporna i bur på Aalborgs Zoo” här i Thailand....

Har ju nu en splitter ny cykel som sagt var. Var ute idag på första turen. Det kändes idag faktiskt riktigt bra kroppsligt sätt. Har ju varit matt nu 3 dagar utan att fatta varför, men idag så funkade allt grandiost. Jag satt därute bland risfälten på cykeln och drömde precis som vanligt. Har ju kommit på det att både tiden går snabbare och man kommer längre, om man inte hela tiden är så fokuserad på tid och avstånd. Så jag brukar drömma mig bort. Vad jag drömmer om.....?

Ja jag drömmer om allting där jag själv är i hjälterollen, jag erkänner att det är patetiskt stundtals, men det är faktiskt både upplyftande och bra för fantasin att träna sig på att drömma sig bort. Ofta drömmer jag om att jag vinner en massa pengar på travet. Jag betalar av allt på huset.

Jag lämnar pengar till mina anhöriga hemma i Sverige, jag ser till att Yongyut blir OK resten av livet, och sedan försöker jag att betala av skulder t.ex. för spritmagistern och systern. Och därutöver så finns det naturligtvis pengar kvar både till mig själv och till att hjälpa här och där, här i byn... Forts. nästa kapitel.....

Handskak

Chaiyaphum MCXLIII, Thailand

Foto på David+orm

Forts. från förra kapitlet.... Ibland drömmer jag om att jag har vaknat på morgonen och funnit att jag har en kropp och styrka som en toppvältränad 26:åring. Jag anmäler mig till SM i friidrott och slår allt i löpväg, och folk tror inte det är sant!! Där springer en 61:åring och vinner BÅDE 100m, 200m 800m samt milen före ett koppel andra svenskar av varierande färger som kommer långt efter in i mål.

Jag drömmer om att komponera några kanonhits, som kommer att ge mig mängder av pengar, och göra mig oberoende för all framtid... Och ibland drömmer jag om att jag skall överaska Yongyut med att jag kan prata flytande thai utan att hon vet någonting.... hahaha sicka goa situationer när hon pratar och jag fattar allt, men inte hon....

Idag gick dock drömmarna alldeles för långt, och jag var nog långt in i ”dimman” ty jag missade helt att titta ner där jag cyklade. Jag hann precis se att där ringlade en orm framför hjulet. Jag försökte att undvika att köra över kroppen på den, men det gick inte. Ormen blev nog jäkligt sur, för den svängde runt och högg. Men på den millisekund som gått från det att jag körde över den tills den högg, så hade mitt ben som tur var redan passerat.

Så jag hörde smällen eller skall vi säga ”klangen” när ormens tänder högg i metallen på staget på bakhjulet. Men det var nog ingen farlig orm, vet inte, men vi får väl hoppas det!!! Även om det nu finns ett rejält antal med skitgiftiga ormar här, så skall man ha i åtanke att utav jordens alla ormar så är det endast cirka 20% som de facto är giftiga..... Så med min tur i livet, så var den säkert ofarlig, eller?

Helt otroligt, igår så hade jag ju ormen som försökte att hugga mig, men högg min cykel istället. Idag, dagen efter när jag var ute. Så såg jag en äldre gubbe, med en stor ciggis i käften, som stod bredvid vägkanten och slet och drog i nåt. Jag såg ju till slut att det var mönstrat det han höll tag i för glatta livet, så jag stannade cykeln och kollade. Han grinade och pratade med mig. Tyvärr så är man ju outbildad i thai. Men han verkade lycklig i alla fall.

Ut ur gräset sakta, drog han fram en pytonorm, som var lika stor som den som finns på bilden bifogat, som jag visat förr, men gör igen, så ni vet hur stor den var.... Jag måste säga att jag som svensk som inte alls är van att se stora djur i vardagslivet, visst kittlar det behagligt när man ser dom. Vackra och stolta är dom också. En stor glädje för mig var också att gubben som ju hade en stor machete i höftskynket, han gjorde absolut noll ansats till att skada ormen.

Han drog ut den ur gräset, pekade åt sitt hem som låg kanske 50 meter därifrån, och sedan drog han ormen över vägen till andra sidan, och bara släppte av den där. Ormen försvann ju ganska snabbt in i gräset igen i sin jakt på bytesdjur. Verkligen inspirerande att se en thai som bryr sig, och som inte dödar precis allt som rör sig ute i naturen....

Idag söndag, sitter nu på morgonen och ser efterhandssändningen av V75-loppen, och det skiter sig i 2 lopp, och 5 rätt är så lätt att få, sån det blir NOLL kronor i utdelning för 5 rätt. Dock när jag kommer fram till de två sista loppen, så är man ju medveten om att man har dagens dubbel att ha förhoppningar på.

Jag har en rad med 3-4 hästar ggr 10:- = 120:- således, den skiter sig, men så skådar mitt norra öga att jag har en rak dubbel 2-6 på 100:-, och den smiter ju fint in, även om det blir stenhårt i mål i andra loppet. Gött 3.200:- hem till ”pappa”. Så var söndagen räddad känns det som.

Senare så kom även Kevin och Suree hit, och vi umgicks under dagen lite grand. Vi gick faktiskt vi fyra till Global House som nu har öppnat redan. Jösses vad stort det var. Dock så gillar jag nog HomePro mer än Global House. Homepro har mer prylar som inte bara är verktyg. Eftersom jag inte är en ”pillegubbe” som gillar att mecka med saker och ting.

Jag hyr ju mycket hellre in en gubbe för 100-200 baht än att skitnar ner mig själv- Därför gillar jag Homepro vars sortiment är i stort sett detsamma, men de har, åtminstone i Khon Kaen, ett mer varierande sortiment, med mer prylar och mer möbler att kika på, helt enkelt mer underhållande. Forts. nästa kapitel.....

Handskak

Chaiyaphum MCXLIV, Thailand

Foto av jätteskalle...

Forts. från förra kapitel... Innan vi kilade till Global House, så var vi över till Dan, för Kevin ville avhandla något med honom. Och där satt också då David, som är Chaiyaphums klart tjötigaste gubbe. Han kan allt, och vet allt, och slutar aldrig att prata. Hans älsklings-samtalsämne är konspirationer i alla de former.

Konspirationer av USA;s regering emot vanligt folk. Spionage. USA,s regering håller ”aliens” fångar, och så alla dessa fantastiska teorier som han svalt utav sensationsmedia. ”Jesus finns fortfarande bland oss”, ”Big Foot” samt Himalaya-jätten jetsin elle vad han nu heter. De är avkommor ifrån ett utdött människosläkte som levde samtidigt med Neanderthalarna....

Detta är sant säger han ty de har hittat skelett av dessa jättar. Och sedan så så har vi då haft besök av ”aliens” för länge sedan och många gånger efter det. Vi är t.om. avkommor av forntida aliens som var här på besök och tydligen ”satte på” kvinnorna här på jorden.

Jösses vad de satt och körde sitt typiska amerikanska ”tugg” därinne. Amrisarna vet allt, sedan att allting händer på deras ”bakgård”, får dom inte alls att undra, inte alls. Att aliens enbart är intresserade utav amrisarna, och deras kontinent är inte alls konstigt. Det finns ju inget annat på denna jord som duger till aliens än just den stolta amerikanska kontinenten.

Jag blev så jääkla trött på att lyssna på det rena rama skitpratet därinne, så jag fick nypa mig i armen för att avhålla mig, att säga att jag tyckte de var idioter....När jag och Kevin kom åter in till mig, så fortsatte han, och förklarade för mig att det visst funnits ”jättemänniskor”, det hade de haft uppe på amerikansk TV.... jag googlade för honom det namn som han hade hört...”Homo Gigantus”, men det enda som dök upp var just ”Homo Gigantus” jättedildo som såldes ute på nätet......

Men jag försökte sedan ännu mera, och hittade inne på Youtube filmer och videos ifrån ”upptäckter” som människorna gjort i denna sak. Och där var ENORMA skelett minsann. Skall man gå efter skall-storlek och benstorlek, så borde dessa jättar ha varit MINST 20 meter höga, MINST!!! Men Kevin tyckte inte att det var konstigt alls.... Man såg ju hur enkelt som helst hur fejkade dessa videos var, men är man naiv som amrisar ofta är, så ser man ju bara det man vill se.....

Jag visade honom sedan en vetenskaplig sida inne på internet, som på ett vederhäftigt sätt visar de olika arter av människo-liknande varelser plus människo-varelser som funnits alltsedan ursprunget, och nedklättrandet ifrån träden. I alla fall så långt som vetenskapen har kommit fram tills idag. Se följande länk, om intresse finnes:

http://web.comhem.se/~u13115096/Historia/homo%20sapiens.html

Det där tugget om Homo Gigantus kan du bara glömma sade jag till honom, men han var inte speciellt glad när jag sade det. Så jag fortsatte inte att tjöta. Man vill ju inte mista en vän bara för att få rätt!!

Veckan sedan detta ovan timade sig har varit ganska lugn, och jag har inte skrivit ett ord i bloggen. Inte likt mig, alltid finns det något att skriva ”om”. Och hittar man INTE det ”om” att skriva, så kan man ju alltid skriva om det saknade ”om” då, eller hur? Idag är det i alla fall dagen D, och vi skall åka med bussen nu kl. 21.00 ikväll. Vi kommer att anlända till Rayong kl. 06.00 enligt tidtabellen.

Jag vet inte om Kent och hans familj nere i Rayong är vakna då, men vi får väl gå ner på stranden och sysselsätta oss tills de vaknat då, eller käka frukost..... Men en sak är säker. Hemma i Sverige så brukar ju midsommar vara lika med moln på himmelen och stundtals regn. Här i Thailand så behöver man aldrig vara så bekymrad för den biten. Här är det ju alltid gott ”nubbeväder”......

Jag kommer nu alltså INTE att skriva något förränn tidigast på söndag (3 dagar), så det blir dött med inlägg fredag, lördag samt troligtvis söndag.... ha en trevlig helg om ni kan....

Handskak

Chaiyaphum MCXLV, Thailand

Lite midsommarfunderande så här när midsommar står alldeles och knackar på dörren. Jag själv som gammal motståndare till traditioner, kultur och annat trams tycker faktiskt att vissa få företeelser skall få finnas kvar. Och anledningen är helt enkelt att de är så inrotade i folksjälen, så de t.om har adopterats av oss och blivit våra egna traditioner.

Jag älskar speciellt midsommar. Jag tycker om julen som en varm familjetradition där visserligen kamratskapet kommer på efterkälken, men det får vi var och en fundera ut hur vi skall attackera det. Jag älskar vidare kräftskivetider i augusti. Påsken som företeelse har överlevt sig självt tycker jag. Påsken och numera det ytterligt löjliga firandet, gråtandet och kramandet vid nyårsringningen kan jag för min del helt vara helt utan, fullständigt ointressant och påklistrat löjligt uppförande av vuxna människor.

Men midsommar är underbart. Jag själv älskar midsommar p.gr.a. flera saker. Men en av de första sakerna jag förknippar med midsommar är vackert väder. OK Ofta ofta ofta så är det skitvärdelöst väder på midsommar, men trots detta så sitter det så inrotat i hjärnan på mig sambandet mellan en midsommarstång, blå himmel och en värmande go sol, undrar varför man är sådan?

Jag ser vanliga normala barnfamiljer, lite äldre och så jag själv som sitter ute i gräset runt omkring stången, och det fikas, pratas och alla skrattar och är glada och framförallt alla hälsar och är goa mot varandra även om man bara är ”grannar” . T.om. de där nötterna ni vet som aldrig hälsar bara tittar bort. Dessa typerna dyker upp så sakta i gröngräset därborta vid stången, och de ler så fint och så falskt. Men de försöker i alla fall, och det är ju kanon!!!

Vi vanliga människor dansar runt stången, både vuxna som barn och alla är glada Men nu har det börjat mer och mer visat upp sig en företeelse som går mig på nerverna. Och det är alla dessa olika folkdräkter. Fan, jag tror inte ens de själva fattar vilken folkdräkt de har på sig. Där ser man Greta 76 år hon kommer stövlande med sin gamla dräkt som skall representera Tofta nere i Anneberg. Den är så gammal så inget vet om Greta bara ljuger om ursprunget på dräkten, för hon har sytt den själv, eller om det är sant hon hon säger.

Strax kommer hela familjen Ohlsson (med h) som de alla bär på dräkter ifrån Hindås, men notera att det var ifrån tiden INNAN Hindås ingick i Härryda Kommun.... Det var på den gamla goa tiden... Man får snart en krypande känsla av att vissa människor försöker att särskilja sig, och att vissa människor tycker att deras ”firande” av vad den än månde vara, är mer riktigt än vad ”packet” håller på med.

Den ”allmänna” dansen i kommunens eller kvarterets regi är snart slut, folk är ganska schyssta tycker jag och plockar ofta upp efter sig all skit som blivit kvar efter fikandet i gröngräset. Oj de skulle bara sett här i Thailand hur vi gör hemma i Sverige eller västerlandet... Strax, så träffas de inbjudna hemma hos polare och kamrater och vänner, och vi skall nu fira den lite ”vuxnare” varianten av midsommar.

Och som vi alla vet, det innebär ju ett fulldukat smörgåsbord av allahanda goddi-goddi-grejor. Jag ser mängder av olika underbara sillburkar i aluminum eller glas, jag ser så många olika sorters nubbar, så det matchar nästan antalsmässigt sillsorterna på bordet. Renee har lagt in sin egna sill, och så har också Brita gjort. Alla vi andra har köpt på Konsum, COOP eller Willy´s, helt beroende på vilka försäljningsreor de hade då...

Själv fick jag tag i 3 burkar sill som kostade 16:- och tog då chansen att köpa 3 paket (9 burkar sill) och betalade endast 48:- Men det vet inte de andra, för jag ljög lite och sade, eller kanske mer antydde, att de var ganska dyra, men det var OK jag hade vunnit på hästarna.... Vi har alla med oss färskpotatis som bara är så underbart gott till midsommar. Forts. nästa kapitel...

Handskak

Chaiyaphum MCXLVI, Thailand

Forts. från förra kapitlet... Flera skrattade när de berättade hur tidigt de hade gått till affären för att handla gräslök. Vi alla vet ju att det alltid är gräslöken som tar slut först. Och sedan pratade folk och de kommenterade alla faten som de olika familjerna hade med jordgubbar. Dessa jordgubbar som lever så intensivt i den svenska folksjälen. Men jag förstår det till viss del.

Vi har underbara jordgubbar som många länder inte ens kan fatta. Jag har smakat på Thailands rena skräpjordgubbar, de är alltså om möjligt ännu mer värdelöst smaklösa än sina jordgubbskusiner ifrån Spanien, Italien och Grekland. T.om amerikanarna har inte riktigt fattat det här med jordgubbar, och hur sockerrika de egentligen skall vara för att få jordkänt. Men med tanke på deras värdelösa blåbär så är det ju inte lätt för dom att få grepp om verkligheten därborta...

I alla fall jordgubbar kom i alla de skepnader och former. Ronny hade handlat sina utanför COOP, och de var ifrån det legendariska Öland som ju är känt för att vara i toppklass för sina jordgubbar med orter där som slutar på ....rödja, så kan det ju inte bli fel.... Men många hävdar att man inte alls behöver ”gå över ån efter vatten”... Varberg har kanongoa jordgubbar. Jag vet inte, för min del måste de vara klarröda och sockerrika annars skiter jag i att äta av dom.

Vi sitter till bords nu, och vissa tar det lite vackert med drecken, ungarna springer ju runt bena, och det är ju inte så lyckat att bli stupfull så de skall se det tycker jag. Men vi har ALLTID i alla sällskap i alla år haft den där typen eller typerna, som fullständigt skiter i allt och alla, och uppför sig som grisar. De foljer inte det allmänna tempot alls runt bordet utan de rusar iväg som en steriodfylld Ben Johnsson med spritintaget.

Man hör bortifrån det hörnet av bordet att de redan hunnit avverka runt 8 snapsvisor, och de blygaste i den gängen har alltså redan MINST 4,5 snapsar i magen, och där finns inget annat i magen som kan ta emot och dämpa brännvinet däri. Man vet ju redan från start att den gängen INTE kommer att delta speciellt länge till.

Klockan är nu 16.30, och utav långbordets 21 gäster, så har 8st redan gått hem efter drygt 1,5 timmes firande av midsommar. De blev så fulla, så de kunde knappt prata till slut. Bra att de hade förstånd att gå hem i alla fall. Lilla Sara och Erik fick sova över hos grannfamiljen, vilket nog var till det bästa, så de slapp se sina föräldrar uppträda som gödselsvin...

Frampå kvällskvisten (kl. 20.00), så är vi 8st kvar utav de 21 som startade umgänget denna underbart soliga midsommarafton. De flesta av oss är lite lagom så där i ”gungan”, men inte alls så det stör eller verkar löjligt. Det faktiskt har hjälpt lite grand med all spriten, för nu pratas det ganska seriöst mellan grannar som förut inte kastat 2 ord till varandra.

Och det t.om visar sig att familjerna verkar trivas bra ihop. Kanske en go vänskap kan uppstå ur detta.... Till slut så är dock samtalsämnen plus spriten på upphällningen, och de flesta verkar vilja gå hem. Vi vet ju alla vad som väntar imorgon.... Jo just det, en grym baksmälla. Och nu tar det vid som alltid varit mänsklighetens gissel.... och det är att fundera ut bästa sättet att slippa baksmällan imorgon bitti.

Man hör saker som – ”Innan jag går till sängs, så dricker jag 2st STORA glas med vatten, för huvudvärken kommer ifrån vätskebrist i hjärnan”... Nästa säger – ”Jag brukar ta 1 STORT glas vatten ihop med världens bästa baksmällemedicin och det är en TREO”.... Jag bryr mig inte om att säga nåt, för de kan gott lida. Jag vet att kommer att må skit hur mycket vatten jag än dricker och hur många TREO jag än smäller i mig.

Jag har redan kommit på världens bästa medicin emot baksmälla, och det är alkolisternas egna medicin. Jag tar helt enkelt en rejäl stavnagel, skiter i att köra dagen efter... Det är rent fantastiskt faktiskt... jag står där kl. 09.00 på morgonen efter. Kan inte sova längre p.g.r.a huvudvärken. Jag blandar upp en rejäl busgrogg, smeker i mig den på 4 minuter, och sedan efter ytterligare 10 minuter, så är jag helt spelklar och kan gå ut i livet utan att någon kan veta att jag borde haft baksmälla.

Det är endast min andredräkt som avslöjar mig.... Jag kommer ut på gården eller på gatan utanför. Jag ser Ronny, mer likblek än den gubben får man leta efter. På balkongen skymtar jag Sonja hon försöker hänga tvätt, men mitt leende klarar hon inte av att returnera, hennes ansikte är fastfruset i efterdyningarna av de 4 snapsar och 3 öl samt 4 groggar hon smekte i sig igår kväll... Jag går visslande ner till affären, och beställer en pizza som jag tar hem. Dagen ”efter” blir istället för mig första dagen i min framtid tack vare morgonens busgrogg!!!

Handskak

Chaiyaphum MCXLVII, Thailand

Jösses, nu skall jag återgå till real life härnere. Vi åkte alltså med bussen kl. 21.00 ifrån Chaiyaphum. Vi hade platserna absolut längst fram på övre däck som man ju säger. Och där hade jag och Kevin benutrymme så det var kanonbra. Vi kunde sitta relativt ostört där, och hela resan var fantastiskt bra egentligen. Inga sådana där högsnarkande gubbar fanns på bussen, så det var lugnt och skönt.

Att sova koma-sömn är inte att tänka på för min del i alla fall. Att sitta upp och försöka sova förhindrar effektivt den grejen. Men man slumrar till och några gånger under den 9 timmar långa resan, så upptäcker man till sin stora glädje att man lyckades vid just detta tillfället sova nästan 2 timmar utan att vakna upp... härliga tider...

Vi kom fram kl. 05.45 nånting, och vi satte oss utanför seven-eleven och käkade ett gäng korvar för vi var görhungriga Yongyut och Suree och Namkaeng käkade nåt thailändskt som de köpte därinne.... Ni vet 1 stor pappmugg med spagetti och fyll på med varmt vatten och sedan jubla.....

När kl. Var 06.30, så ringde vi upp värden herr Kent K. Och han sov tyvärr, men vi visste inte vad att göra..... Men det var inga sura miner, han klev i sina kalsonger och körde de 3 km;a och hämtade oss..... Kent bodde fint i ett stort hus. Han har svärmor hos sig, och han hade svägerska och broder till frun boendes där likaså. De hade ju vaktat huset under de år som Kent med familj bott merparten av året i Sverige. Men alla kom väl överens så det såg mysigt ut.

Utanför så noterade jag en massa lösspringande vilda hundjävvlar, och till Kents förnöjsamhet så fick han snart se mig med stenar i näven jagandes dessa kreatur ut ur området. Vilket inte de anställda orkade göra förstås. Men det är alltid ett nöje med den typen av aktivitet.

Snart nog så slök vi 2st Baccardi-raspberry och då steg humöret omgående. Trots den tidiga morgontimman, så vattnades det redan i munnen när jag tänkte på eftermiddagens härliga sillmiddag.... Det blev inte så himla mycket gjort, vi var runt lite grand och handlade på typ MAKRO 2 ggr, och lite lokala handlare. På MAKRO köpte Kent en snygg ny grill, den kostade 1390 baht, vilket kanske inte var det allra billigaste, men tillräckligt billigt och bra kvalitetet för man skulle tycka att det var helt OK.

Sedan avvek vi i 1,5 timmar och badade swimmingpool med ungarna, och det var ju kul, för det var ganska varmt nu därnere i Rayong. Men måste säga att värmen är helt annorlunda därnere. Det sveper in ganska ofta en lätt bris, och torkar upp armsvetten lite grand. På tal om det visste ni att ”tå-jam” som är göteborgska antar jag, alltså tåsvett på svenska, heter faktiskt toe-jam på amerikanska, är ordet snott FRÅN USA eller har de snott ordet av oss??? Detta var bara en liten avvikelse...

Kl. 15.00 cirka så kom den övriga gänget. De hade tydligen hyrt en bil uppe i Pattaya, för de kom hela högen därifrån, alla utom 1 gubbe.... Det blev direkt en gruvligt go stämning, och det hördes direkt vid ankomsten en hel orkester av detta oljud man hör när de öppnade sina ölblaskeburkar,, ni vet det där knäppandet.. Det var som en mänsklig kulspruta faktiskt. Mitt lilla försiktiga knäppande med Schweppes tonic water till ginet hördes inte alls.

Sedan efter detta, så var det inte en lugn stund, det var ett gött tjöt hela tiden och alla verkade gilla alla. Min polare Kevin från Missouri som var med som enda utlänning. Han däckade snart under trycket av alldeles för många snapsar som okamratliga kamrater lurade på honom. Där fick de jävvla amerikanarna för vad John Mcenroe gjorde under Stockholm open under 1970:talet nån gång!! Hämnden är ljuv!!!!

Vi andra körde på och alla skötte sig bra. En kille Birger LKPG höll låda hela tiden, och var en källa till många skratt och flabb. Och när man tänker på det, så borde han kanske ändra sitt nickname till Birger LPG istället, för han var ju så ända in i hellvitte i gasen den kvällen, hahahaha!!!! Forts. nästa kapitel.....

Handskak

Chaiyaphum MCXLVIII, Thailand

Forts. från förra kapitlet.... Våra kära damer fick ju ett eget bord, för Er hemma i Sverige som har svårt med detta, så kan jag säga att det inte är illa ment. Men vi äter fullständigt annorlunda mat. Thaidamerna ändrar sig ytterligt sällan, och även om det är midsommar, så skiter de i det, och käkar på med sina vanliga rötter, stjälkar och urkokta grönsaksblad.... Och då får man helt enkelt inte plats med alla dessa olika maträtter på ett bord.....

Så vi brukar dela upp oss,, och thaidamerna tycker bara det är kul, för då kan de prata om sina saker. Alltså prata om sina män, och ett populärt samtalsämne bland thai är allting som har med ordet ”baht” att göra. Så alla pratar om priser på saker och ting i samhället och folks tillhörigheter, och sedan så pratar alltför många kvinnor lite för mycket om sina män i ganska negativa ordalag. Jag vill inget säga om just detta gäng, för detta läses av ganska många. Men överlag så var kvinnorna kanongoa och trevliga och ingen stack ut speciellt.

Till höger om mig satt en ”Fritz”, och han spelade fint på gitarren, och det blevo 2st Rönnerdahlare.. Tyvärr så blev det inget sjunget alls ifrån sånghäftet jag hade kopierat ihop. Det får bli nästa gång , då tar jag också min gitarr med, så vi får lite allsång runt bordet.... Gubbsen stack tillbaka till Pattaya och festen var slut, och alla så var vi bra i gungan, men bara ganska lagom, inga stora problem där inte.

Vi fick sova i fina goa sängar, och fick ett väldigt fint mottagande av Kent och Joy, som hans fru hette.... Vi hade med oss Namkaeng som ju fyller 10 år 31 oktober, och Kent hade Olivia 10 år också hon, som språkar flytande svenska och thailändska, ”lhookhung” som hon är. Så hon och Namkaeng lekte ganska bra med varandra. Vill passa på och tacka STORT ifrån BÅDE min familj som ifrån Kevins familj som var jättetacksamma för det fina mottagandet som ni gav oss alla Kent och Joy.

Igår lördag när vi kom hem, så upptäckte jag att syster yster Alaam och hennes pojkvän hade kommit upp hit till Chaiyaphum för att besöka sina familjer. Roligt för barnen tror jag. Varför jag inte får reda på detta vet jag inte. Men det verkar härnere som om det är helt legitimt att hålla folk i totalt mörker, om vad som skall hända och ske, även om det handlar om vårt egna hem.....

Imorse, så blev jag uppringd utav philippinarna som var lite upprörda, för Alaam och moder Alfa hade varit borta hos Alaams hus som de ju hyr ut. De undrade vad de gjorde där utan att ens ringa i förväg, och kolla om det passade de som nu bodde huset. Jag fick ju göra 1.000 ursäkter och säga till dom att jag återigen skulle förklara hur det funkar med uthyrning och vad som passar sig...

Jag har ju tidigare haft lektion i folkvett gentemot hyresgäster. Men det slog nog inte rot verkade det som. Dessutom så sprang Alfa omkring därborta på gatan och språkade med grannarna och berättade att ”hon” inte vill att de hugger ner trädet inne på tomten. För det första så har fan inte Alfa med saken att göra, och för det andra så har vi redan pratat med hyresgästerna om att hugga ner saker och ting, och allt är solklart och de har skött sig klanderfritt i över 1 år nu.

Alltså inte hugga ner , men ansa går alldeles utmärkt... Så jag fick en dryg kvart på mig att förklara och avdramatisera allting, och efter det så var alla nöjda. Nästa gång den systern kommer hit, så skall fanimej jag tala väldigt noga med henne......Hon tror ju att hon kan göra som hon vill, och att hon har besittningsrätt till huset, om hon nu känner till det ordet vill säga.

Jag har förklarat flera gånger för hela familjen, att hyr man ut t.ex. ett hus, så har hyresgästen 100% kontroll över tillgången till huset. Och skulle t.ex. hyresvärden ta sig in ändå utan tillåtelse, så är detta inget annat än inbrott och ger fängelse.... Jag trodde de fattade faktiskt....

Handskak

Chaiyaphum MCXLIX, Thailand

Idag är det måndag igen 25 juni 2012 och allt skall väl gå tillbaka till det normala igen antar jag. Nästan då.....märkte att Yongyut berättade att hon skulle ta mamma till sjukhuset igen!!! OK, och sedan ner och lämna mamma där hon bor då? Yongyut tittade besvärat på mig, precis som vanligt, och säger – ”mama can stay to Wednesday”? Sure sade jag då.... ja det var ju tur att jag frågade då, så jag fick reda på att morsan skulle stanna tills onsdag...

- “You dont want mama to stay here”? Så kom då det vanliga som thai älskar att ta till. Alltså att bygga upp en aura utav dåligt samvete. Och man är ju snabb som fan att ta till sig. Det är lätt härnere att känna sig som en sneken skitstövel må ni tro. Oavsett vad man än bidrager med, så känner man sig stundtals otillräcklig. Jag tror mycket beror på svårigheterna som man har i ett ”blandäktenskap” eller ett ”blandförhållande”.

Jag då som anser att det inte är min livsuppgift att ta hand om en äldre thailändsk mama. Jag kanske är kall, jag kanske är för ”grym”, men jag har sagt det förut, och säger det igen trots protester. Jag har inte kommit till Thailand för att avsluta mitt liv med att ha ett äldreboende. Det låter som sagt var grymt. Men det är en thailändsk kultur-tradition att ta hand om sina äldre, och det är en väldigt fin tradition och faktiskt också en nödvändighet.

Men jag anser att thailändska traditioner i grunden skall hanteras och skötas av thai själva, och inte lastas över på falangerna om de nu inte vill det. Däremot så är det helt OK om morsan kommer över då och då och stannar några dagar. Men jag är 100% övertygad om att om jag inte reagerar och talar om vad jag tycker och anser, så bor snart ”mama” här i huset. Och DÅ kommer jag inte att trivas längre alls.

Det är ytterligt svårt att tala naturligtvis med Yongyut, min fru om detta. Det sista jag naturligtvis vill göra, är att göra henne ont på något sätt. Och allting som har med ”mama” att göra som INTE innefattar att hon skall bo här gör Yongyut ont. Hon skulle mer än gärna ha mama boende här, det vet jag.... Men jag har varit lika öppen och stenklar ändå ifrån början, över att jag ALDRIG i detta livet vill ha mama boende härmed oss i huset...

Egentligen så förstår Yongyut hur landet ligger. Men ändå så testas gränserna vareviga jääkla gång, och varenda jääkla gång så mår man pyton och känner sig kall och stygg... Idag efter det att vi avslutat snacket om mammans boende här, så berättade Yongyut lite grand om sin uppväxt vilket verkligen är kul att höra. Jag får ju höra gång efter annan av vissa läsare att man är en taskig jävel som ser ner på hela thailändska folket och inte ger dom kredit för någonting.

Då skall jag späda på lite grand då, så helvittet kan braka lös igen, hahaha!! Yongyut är född 1975, hon växte upp utan ett egentligt riktigt hem, ni som följt med hela tiden vet ju lite om det hela i alla fall. De bodde i en egenhändigt tillverkad bambuhydda som pappan då snickrat ihop. Jag har varit i den hyddan, och det var en chock-upplevelse att se eländet.

Storleken var runt 4m x 4m = alltså runt 15-16 m2 boyta. Alla ytor utnytjades olika, på olika tider på dygnet. T.ex. sovrummet blev vardagsrum på dagen, och köket blev hall där man lade av sig ytterkläder och skor och dylikt. Allt detta funkade. Och ute i byarna, så hade man inget att jämföra med helt enkelt. Thailand som ju i stort sett ses som ett typ av U-land ur tullaspekt i alla fall, hade inte ens dragit el ut till byarna i Thailand på allt för många ställen.

Yongyut hade aldrig el så länge hon bodde hemma i alla fall, och hon bodde hemma tills hon var 16 år gammal, alltså år 1991. En dag så var det stor uppståndelse i familjen, pappan hade köpt ett strykjärn för att de skulle kunna stryka skolkläderna för barnen. Men ingen el, så ingen värme. Jo strykjärnet som ju var gjutjärn var aldrig ämnat för el, det var gjort för att läggas i elden, och sedan direkt på kläderna och sedan så ströks det välderliga!!! Forts. nästa kapitel.....

Handskak

Chaiyaphum MCL (1.150), Thailand

Forts. från förra kapitlet.. Alfa hade aldrig i hela sitt liv ens sett ett strykjärn, så det blev Yongyut 10 år gammal som fick lära sig att stryka sina, och sina syskons skol-kläder. Jag fattar inte hur de vuxna kunde göra så, men skitsamma det var länge sedan och det var Thailand. Så Yongyut är uppvuxen i en väldigt extrem primitiv tillvaro. Visst fanns det el i Thailand 1991, inget snack om den saken. Men extremt många byar häruppe i Isaan hade inte el framdragen, och året var alltså 1991, kan ni tänka Er.

Thailand och thailändare är s.a.s. nästan ”tagna på sängen” med hela den här grejen med civilsation och ett utvecklat fungerande samhälle. Thailand har varit uppbyggt utav små små minicivilisationer där de har fått sköta sig själva så mycket de bara orkade. Basen i Thailand var Bangkok, och det var nog bara Bangkok som räkndes i långa långa tider, egentligen alltifrån landet formades som det är idag.

Det går ytterligt sakta allting, och eliten i landet är ju lika ovilligt som överallt annars runt om på jordklotet, att dela med sig av de tillgångar som de från början ändå bara har stulit ihop. Så byarna och småorterna fick leva sitt egna liv, och med militärens hjälp så fick de lära sig vad nationalitet och lojalitet gentemor landet och kronan var för något. Thailand och kungahuset är fortfarande det som är i särklass viktigast för en thai.

För att återgå till min familj då. Så sett ur denna synvinkeln, så är det ju inte speciellt konstigt att Alfa inte ens kan ringa ett telefonsamtal på telefonen. Hon har aldrig i sitt liv innan jag kom, ens ägt vare sig en stationär som en mobiltelefon. Yongyut försöker lära henne, men det funkar bara inte. Hon vill säkert, men med sina 69 år så är kanske inte Alfa i det skicket att hon vill lära sig något mer nu i livet.

Kanske att alla dessa saker på ett sätt är skrämmande för henne. Allting var ju mycket mer lugnt och städat därute i skogen där de bodde. Problemen var raka och okomplicerade. Antingen så hade de mat, eller så hade de ingen mat. Antingen så hade de pengar, eller så hade de inte pengar.

Pengar var ju såklart det som var mest på tapeten i Yongyuts familj. Yongyut själv med syskon fick arbeta redan ifrån 9 årsåldern aktivt för att bidraga till familjen. Det var inte alls så att de kände sig överkörda och tyckte livet var skit. De var glada att tillhöra familjen Chaipha, och de var stolta över att kunna glädja sin mama och papa med att dra hem några korvören då och då.

Yongyut stack OFTA ut och skar både sockerrör och sig själv, sockerrörsbladen är ytterligt vassa. Hon fick betalt per timma 0,50 baht (50 satang), vilket torde innebära 11 öre alltså i timmen.... Detta var åren 1984-1991. Våra löner i Sverige då låg väl på runt SEK: 10-15.000:- i månaden eller runt SEK: 62,50 – 93,75 i timpeng!!! Så det är bara att jämföra i det bästa av fallen, jämför 11 öre med 62 kronor i timmen......

Papa i familjen tillhörde som ni förstått de oskolade och opriviligerade i samhället. Han skaffade sig familj, och han skaffade barn. Men arbete och inkomster var något som kom i andra eller tredje hand. Pappa slipade knivar, saxar och andra verktyg. Papa var enligt Yongyut riktigt duktig till slut på att reparera allting modernt, som de uttryckte sig. Så han gav sig i kast med att laga radio-apparater och också TV, tror jag. Han måste ha varit mycket intelligent papa. Tänk bli duktig på elektriska saker, men inte ha el hemma själv i sitt hem...konstigt!!!

Papa tjänade ytterligt lite pengar, och Yongyut berättade att barnen fick gå många många gånger till det lokala templet och bomma ihop ris, så de hade något att äta den dagen. Att just gå till templet och få mat, var och är i och för sig inte så konstigt som det kanske låter i våra öron. Munkarna som stövlar runt med sin skål i handen bland affärsinnehavarna i städer och byarna på morgonkvisten, de samlar in dels pengar och dels mat.

Och maten är inte enbart till dom själva, utan munkarna bedriver faktiskt en välgörande verksamhet gentemot de fattiga. Så att ”gå till templet”, är en sak och ett alternativ som de allra fattigaste har. Men jag tror nog trots allt att de ändå föredrar att gå till övrig familj och släkt för att få mat för dagen om det nu är så illa... Forts. nästa kapitel....

Handskak

Chaiyaphum MCLI, Thailand

Forts. från förra kapitlet... Yongyut blev dessutom den ende utav de 4 barnen som inte fick fortsätta skolan, hon ansågs troligen vara förbrukningsbar, eftersom de ansåg henne inte vara tillräckligt smart (!!!) Idag 37 år gammal, så sitter Yongyut på eget hem, hon äger genom eget arbete 62 rai (99,200 m2) skogsmark. Och hon har en stadig inkomst via mig som överstiger de andra syskonen med 5 ggr per månad!!!!

Hennes brorsa är inte speciellt ”framåt” i livet mer än att skaffa blixtsnabbt 3 barn. Och jobbar nere på flygplatsen med att kånka runt på baggage. Syster Alaam arbetar på Homepro, och syster Baloo är ju gift med Yutin som är lärare, och de klarar sig bra ekonomiskt faktiskt.....Men de fick gå ”färdigt” skolan i alla fall.....

Så familjen som helhet är OK, inte alls rika eller har gott ställt, men de är OK, speciellt om man jämför med den uppväxten de hade. Mama och Papa bor inte längre ihop. Det var tydligen en kontrovers redan långt innan jag kom hit till Thailand, där pappan troligtvis om jag fattat det hela rätt försökte få igenom sina åsikter medelst boxning!! Och det kanske inte är så lyckat i familjesammanhang,. Mama flyttade då hem till syster Baloo, och papa fick bo på den mark som Yongyut köpt uppe i Nong Bua Daeng..

Varken mama eller papa har tjänat några pengar på länge, och de blir omhändertagna av släkt och familj på något sätt, där jag inte till fullo har fattat hela ”galoppen”..... Mama bor ju hemma hos syster Baloo, och får ju sitt boende och mat därnere. Hon får ju vidare de månader när Thailand tycker att de har pengar 500 baht i pension varje månad (SEK: 112:-). Plus det jag ger som ju är 1.000 baht per månad.

Papa som bor därute i bushen då, han tjänar heller inga pengar, han får också sin pension när Thailand behagar ge honom något (500 baht). Han åker runt bland släkt och vänner och får föda, och så gror han, tror jag, någonting någonstans som är ätbart. Men han förlitar sig på sin omgivning för att överleva. Jag ger också, här 1.200 baht per månad!!!

Så föräldrarna har det inte lätt, och deras stolthet, om det nu finns den typ av stolthet här, har nog fått sig en kraftig törn. Men jag har på känn att den stoltheten inte finns i samma omfattning i dessa länder om man jämför med falangländerna, vi har ju lite olika kultur och sedvänjor. Här så har föräldrarna rent ut sagt ett krav, och det är att ungarna skall ta hand om dem i alla lägen, precis som de fick ta hand om sina föräldrar, och deras föräldrar fick ta hand om sina föräldrar!!!

Den kretsgången och ”cykeln”, kommer väl antagligen att försvinna i takt med att nya generationer kommer att växa upp, och med nya falanger som bosätter sig här i Thailand. Landet är helt klart i förvandling, och gamla seder och bruk kommer att förändras var så säkra. Om det är till det bättre, eller till det sämre, det får nog folk avgöra när det är möjligt att göra den jämförelsen...

Idag är det onsdag, och idag skall mama tillbaka till syster Baloo med familj, till sitt boende där, och vårt hem skall återgå till det vanliga igen. Nu kan vi lägga tillbaka alla de kastruller, byttor och olika maträtter som ligger och dräller runt här ute i köket, saker som aldrig kommer på plats igen efter användandet. Allt detta skall dock inte skyllas på Alfa, hon är schysst, och gör så gott hon kan stackarn.

Men Yongyut återgår till något slags barn-stadium igen så fort som mama eller papa är i närheten. Navelsträngen hänger som ett rep runt halsen på henne stundtals när mama är i närheten. Alla seder och bruk tas fram ur graderoben igen, dammas av till mama´s ära, och allt det som vi jobbat fram inom familjen läggs bara undan och gäller inte längre. Klart man surar till lite när man märker att det plötsligt när Alfa dyker upp här hemma, är ”4 steg tillbaka i utvecklingen” igen!!!

Till Yongyut´s kredit skall dock sägas, att hon är snart tillbaka i ”fållan” igen så fort som mama är ”utflugen” ur vårt bo. Vi har haft våra ”sammankomster” jag och Yongyut, och vi har varit tvungna att kompromissa ganska häftigt... i alla fall jag, hahaha!! Vi har ju de där sakerna som kanske fler av Er har reagerat på och vågat säga till. Jag vet att många falangkillar döljer sin feghet bakom ord och meningar som – ”spelar väl ingen roll”... .eller – ”Varför skall jag komma till Thailand och ändra på thailändarna”? Forts. nästa kapitel....

Handskak

Chaiyaphum MCLII, Thailand

Forts. från förra kapitlet... Ja vet man inte själv svaret på dessa frågor, så kanske man får ligga som man bäddar, och trivs man med det, så varsegod, jag skiter i hur ni sover!!! Jag i alla fall anser att ”vårt” hus är ”vårt” hem!! Och detta vårt hem skall innehålla saker och seder och traditioner som skall vara Ok för bägge parter... Kan man jobba fram seder och bruk för bägge, så tror jag att man har större chans att också stanna ihop tiden ut.

Det där fjantandet som vissa har för sig, med att godkänna precis allting här i Thailand i sitt egna hem, är löjligt i mina ögon, då snackar vi inte längre om ett gemesamt hus. Nu kanske ni tror att jag är en himla Hitler här hemma, och mer fel än så kan ni inte ha faktiskt. De som varit här hemma vet VEM som är big boss, och en god ledtråd är,,,,, DET ÄR FAN INTE JAG I ALLA FALL!!!!

Men kurage nog att sitta och prata och tjata med min thaifru har jag faktiskt. Och jag är ytterligt NOGA med att framställa min åsikter om det som jag tycker är viktigt.... Jag vill för min del, att Yongyut skall VETA HUR jag känner mig inför den och den saken. Sedan om det blir som jag vill eller inte, kanske inte alltid är av avgörande betydelse. Men jag vill att Yongyut skall veta vilka ”lik” hon gått över, för att få sin vilja igenom, då är jag nöjd i alla fall.

Dock så finns det saker som jag gärna vill vinna, och de få sakerna vet Yongyut om. Skall se om jag kan komma ihåg dom nu, man sitter ju inte och tänker på dessa ting vareviga dag precis. Men t.ex. så är jag noga i köket och annorstädes i hemmet, med att ”var sak har sin plats”... Detta är ju inte alltid givet när det kommer till thai och deras traditioner.

Ofta så fann jag att den och den saken liksom ”vandrade” inne i köket och hemmet i övrigt, och t.om så ”vandrade” vissa saker ut ur köket och in i ett annat rum. Det är stundtals som om thai inte ”orkar” bry sig om sådana skitoviktiga saker, som att lägga saker och ting på ”sin plats”... Det var ett hellvette i början att finna saker och ting, eftersom dom aldrig i stort sett låg på samma plats från en gång till en annan!!

Möblemanget..... Ja möbler var det lite lurigt med faktiskt. Man satt i en fåtölj, man reste sig upp och ”tog med sig” fåtöljen en bit ut från bordet. Man satte aldrig tillbaka vare sig stolar eller fåtöljer till bordet igen, till sin ”plats”, och om jag inte gick där hela tiden och ”rättade” till, så såg det snart för jäävligt ut tyckte jag i alla fall. Vi snackade om det, Yongyut hade helt enkelt inte ens tänkt i de banorna, så det var ju OK, men vi kom överens om utgångsläget för en snygg möbelgrupp....

Vi pratade vidare om en annan sak som SPECIELLT retat mig fruktansvärt mycket, och som fortfarande retar mig fruktansvärt mycket. Och det är GRUNDEN till varför thai alltid ser ut som om de har så jääkla skitigt och ostädat och skräpigt runt omkring sig jämt och stäntigt. Och det stavas ”De släpper precis allting där de står och går”!!! Man kan gå till ett städat ställe, plocka fram låt säga en sax. Man använder saxen, och lägger den sedan på matsalsbordet.

Falang ser saxen, och lägger tillbaka den på SIN PLATS... Om falang INTE lägger tillbaka saxen eller vad det än månde vara, så har vi efter en dryg dag bara styvt 20-25st olika saker som ligger utspridda runt om i hemmet, och det ser för jäävla ostädat ut helt enkelt. Det ser ut som ett tonårsrum, och den grejen vill jag inte bo i,

i alla fall...

Vi snackar mycket jag och Yongyut, och det är flera flera flera saker som jag måste ge avkall på, eftersom hon försöker att anpassa sig till mig. Jag är dock nöjd med hur vi jobbat ihop oss, för även om det alltid kan bli bättre, så har vi kommit oändligt mycket längre än många många av de andra falang-thai-förhållanden som vi har runt oss.

Men de får skylla sig själva, människor som sitter därhemma i röran och skiten och säger att de är nöjda, de får sitta där. Men jag är inte speciellt intresserad att komma hem till dom, för stanken och oredan är så märkbar, att det inte är ett nöje alls att ses längre... Nä lite grand måste vi falanger anpassa oss, och lite grand måste vi allt tuffa till oss. Forts. nästa kapitel....

Handskak

Chaiyaphum MCLIII, Thailand

Forts. från förra kapitlet.... Regnvattensdrickandet och anpassandet till att enbart käka thaimat, sådana saker kan man ju egentligen inte säga nåt om alls, ty det är väl upp till varje falang attt göra det dom vill. Att göra det dom anser vara goast för dom själva och sin familj. Och anser vissa falanger att thai blir som nöjdast med att ha en luggsleten falang sittandes där i hammocken dagarna i ända och dricka regnvatten, käka Som Tam och bara tycka att falangland är skit och värdelöst, så skall de göra så, power till det!!!

Men den andra vägen, att alltså vara stolt över vem man är, och vad man kan tillföra detta landet är heller inte helt fel. Kompromiss stavas nog det viktigaste vi kan erbjuda här. Att veta att vad vi skapat, är ett blandförhållande, vi har skaffat barn ihop, Lhookhung.... Och därför så skall BÄGGES länder respekteras.... Tänk att det skall vara så svårt för oss svenskar att stå på oss, bara pyttelitegrand!!

Kom i detta sammanhang att tänka på ett inlägg jag skrivit inne på internet om hur det lätt kan gå för falang när han accepterar precis allting, och när han inte är beredd på vad som kan hända när han t.ex. skaffar ett barn uppe i vår ålder, och ihop då med en thailändsk kvinna. I detta exempel som jag skriver om, så bor de naturligtvis i Thailand, detta gäller ju INTE boende i falangland:

Quote

När vi ändå är i "stöten", och är ärliga, så kanske man får lov att delge ytterligare en situation som MÄNGDER av alla dessa falangmän råkar ut för som skaffar barn under sin ÅLDERDOM, och nu pratar jag naturligtvis om situationen där paret bor nere i Thailand, och icke i Sverige.

Barnets föds, mamma thai och pappa falang är jättelyckliga. På besök kommer strax svärmor och svärfar samt kusinerna, syskonen samt grannarna i byn. Alla tycker detta är fantastiskt. Pappa falang upplever en pånyttfödelse som är rent fantastisk, och han undrar hur han kunde vara utan detta under de styva 25 åren som gått sedans hans "andra" barn var små i hemlandet Sverige.

Tiden går och sakta men säkert så upptäcker vår äldre falang, för han har ju nu så sakterliga "öppnat" sina ögon, och märker saker och ting. Han ser att barnet är sött, så sött, han vänder sig till barnet, och säger en fras på svenska, Han får upprepa sig 4 gånger innan mamma thai förbarmar sig, och översätter till thai till barnet, som nickar och ler emot sin "pappa".

De facto är att falangens barn, inte alls är falangens barn, och har aldrig varit det mer än på pappret, och de första veckorna när barnet föddes. Efter det så inpräntades det thailändska arvet noggrannt i barnet. Det fanns ingen som ens tänkte på att här handlade det om 2 kulturer i barnets gener. Här kördes det på med thai i alla de former och uttryckssätt. Och inget fel i det, inget fel i det, ur thai´s synvinkel i alla fall.

Men var skulle man finna det "svenska" i barnet då? Tyvärr ingenstans..... Pratade barnet engelska då? Tyvärr inte, falang-pappa var usel på språk i skolan, och det blev heller inte bättre när han växte upp och jobbade hemma i Sverige. Svenska traditioner då? Tyvärr ingenstans , det finns ingen kraft alls i pappa falang nu snart 67 år gammal.

Han känner vid det här laget när han ser "sin" son leka där runt huset, att något inte är vad han hade hoppats på. Han inser att han inte märkte, eller så brydde han sig inte tillräckligt, eller så var han helt enkelt inte längre stark nog att stå emot "La familia de la thai" och deras kultur. Hans son var inte längre hans, i den bemärkelsen att barnet inte hade en endaste värdering som var västerländsk.

Här var det inget snack om att göra barnet 2:språkigt, det orkade inte falang med att genomföra. Och det var inte aktuellt heller att kunna dela upp traditionerna, och göra sonen liksom stolt att han var av falang-härkomst.... Det var alldeles för sent för den grejen nu. Barnet älskade sitt thai och sina traditioner och sin kultur. Och thai-kultur är ju liksom inte speciellt öppen gentemot nåt annat än just thai....

Så nu till sist så sitter den numera 81;årige falangmannen ifrån Sunvära i Sverige där i sina ”pinnastol”, hans liv har blivit ett skymningsland där hans stolthet sonen, numera 19 år gammal precis har börjat att jobba på den lokala bensinmacken med att fylla på bensin. Sonen vet så gott som ingenting mer, än att det har bott i huset en gubbe som han kallar pappa och som är falang. Sonen kommer ihåg också ord som ”skål”, ”hejsan” samt ”Sverige”.

Sonen förstår dock så mycket att det är himla tur att han falangen bor där, för han betalar ju de räkningar och maten på bordet. Sonen vet i stort sett ingenting om Sverige. Han vet naturligtvis att hans falangpappa är ifrån Sverige, men vad det är vet han inte, och han skiter fullständigt i det också......

Det blir med bitterhet som pappan till slut sakta somnar in, och han undrar i sina sista tankar vad det var som gick fel i hela grejen med att skaffa barn när man är 62 år gammal..... Allt såg ju så himla bra ut...

Unquote

Handskak

Chaiyaphum MCLIV, Thailand

Men nu åkte Alfa hem igen till syster Baloo, och det som hon närmast kan kalla för ”home”. Alfa fick igår som avskedsmiddag en falangfestivitet som heter Tortilla, det blev en taco-middag med tortillaunderlag som ju är så himla gött!! Yongyut hade skurit upp i små små bitar; lök, tomat, gurka, svamp, äpple, banan samt sallad. Vi hade naturligtvis till detta även gräddfil och kanongo smulad ost...

Och jag hade fixat blandfärs som jag stekt som man skall steka. Dock så fick de falang-kryddning, och det är ju så kryddsvagt, så de tittade nästan i taket och undrade vad de hade i mun.... Det ”fräste” ju inte till alls med de kryddorna jag hade i. Men de tar igen detta imorgon istället, då vi återgår till 10st chilli i en Som Tam.....

Vi käkade och stog i, och alla var nöjda för detta är ju lite av pillemat med händerna som ju thai är så förtjusta i. Jag fick äran att hålla servicen igång med Alfa, hon har ju knappt sett detta förut, men det var bara kul att få hjälpa till. De tyckte därför som vanligt att detta var kanongott. Alfa smackade, och kunde faktiskt hantera middagen jättebra med sina lösgaddar. Inte ett missöde under hela tiden.

Jag vinkade i alla fall adjö ute vid grinden, och jag hoppas att Alfa är glad att åka ”hem” igen. Men oss emellan! Det måste ju vara ett hillvitte egentligen att icke ha ett eget hem, att behöva ligga andra till ”last”, och förlita sig på barnens snällhet. Att bli ”gammal” i Thailand och liknande länder är för många säkert skit. Tänk ungarna, kanske alla av dom, antingen har stuckit till Bangkok och jobbar, och någon annan har åkt med falang till typ Sverige, och kvar ensam sitter mamman och pappan och blir slussade runt bland släkt och vänner.

Visserligen så brukarna ungarna, oavsett var de befinner sig på jordklotet skicka hem pengar till föräldrarna, så att de åtminstone har någonstans att bo... men det är en tråkig avslutning på livet kan man tänka. Den utopin som existerade förut, nämligen när ”världen” som sådan för thai var oföränderlig, måste varit rena rama tomtebolyckan för de gamla.

Det hände aldrig något dramatiskt, de visste vad som väntade dom, och det var att de kunde bo kvar i sitt hus ihop med äldste sonen eller liknande , och världen bara rullade på, där sonen tog ansvar och gav familjen mat på bordet varje dag. Men nu idag, där utflyttningen ifrån byarna här är ett jättestort problem liksom det varit hos oss i falangland också för den delen. Vilka blir kvar i byarna, samma som hemma i Sverige, de äldre förstås.... Så livet är skittufft för de äldre, de är ju inte speciellt mobila här.....

Idag onsdag den 27 juni 2012, så stack Yongyut tillbaka till syster Baloo med sin mamma. Jag tänkte då att jag också sticker dit, jag cyklade förstås, det är ju inte så himla långt dit faktiskt, bara 15 km en väg. Jag kom dit lyckligt och väl, och kände mig urstark i både kropp och själ. Jag stannade väl runt 10 minuter innan jag blev som vanligt otålig och ville iväg igen. Jag frågade familjen där hur långt det var till Chaiyaphum om jag fortsatte istället för att vända tillbaka igen samma väg som jag kom?

Ja, det är jättelångt sade en gammal gubbe, det är nog uppemot 20 km..... Ja men för fan tänkte jag, 2 mil är ju ingenting alls ju!!!... Jag sade goodbye, tackade nej till pengar och tackade nej till att ta med mig mobilen, det sista jag hörde ifrån Yongyut var – ”pheeba´”...... kanske borde jag ha reflekterat mer på att ta med mig pengar och mobil, om det nu kunde hända nåt på vägen.

Men va sjuttan kan hända då?? Ja ingenting sade tuff man är av visdom.... Jag satte i alla fall av igen med cykeln, och nu började en ”härlig” cykeltur för matadoren, eller om man kanske skulle kalla honom endast för doren, eller dåren.... jag visste att jag skulle cykla rakt fram och sedan ta av i en västersväng efter ett tag....

Jag cyklade och cyklade och tyckte aldrig det tog slut.... Äntligen så såg jag en korsning, och frågade där. En gubbe pekade rakt fram, medans den andre tittade argt på honom, och sade tillbaka samma väg igen..... jag tog ett snabbt beslut och körde på rakt fram. Efter ytterligare 2 km så kom det en ny korsning, och här stod det faktiskt en skylt....på thailändska... tack för den passningen. Forts. nästa kapitel....

Handskak....

Chaiyaphum MCLV, Thailand

Forts. från förra kapitlet..... Jag gick in på den sedvanliga restauranten som låg där, och 2 gubbs pekade samfällt åt vänster, och där var då mitt kvitto på att det var rätt. Jag försökte att fråga hur långt det var till Chaiyaphum, och de sade 5 km..... redan då anade jag att nåt var fel.. t.om. denne falangen fattade att jag var bra mycket längre ifrån Chaiyaphum än 5 km... Jag hade ju cyklat ifrån Chaiyaphum.

Men skitsamma vädret var kanongott och inte sådär himla bastuvarmt, det enda som var lite småjobbigt var att trampan hade börjat böja sig lite utåt när jag paddlade på. Men skitsamma det ordnar sig när jag kommer hem. Jag cyklade på i ett stadigt gött tempo och passerade by efter by efter by, och till slut efter styvt 1,5 mil, så började jag bli nervös. Fan det kändes ju som om jag cyklat så långt, så jag skulle haft passet med mig!!

Kanske ändå att det hade varit gött att ha haft lite extra pengar med sig, och kanske mobilen, så Yongyut hade kunnat fråga dessa thaiare i byarna efter vägen. Jag frågade dock på, och när jag presenterade mig så säger jag ju varje gång bara – ”Baan Nong Nasaeng, Chaiyaphum”, och så pekade jag frågande... Ofta då efter waiandet och frågandet, så fick man ett gött leende, så pekade de, och när jag frågade om det var 5 eller 6 ”kilo” till Chaiyaphum, så fick man en siffra av dom oftast.

Jag kom nu fram till en by som verkade vara ganska fattig, och samtidigt så TAPPADE JAG PEDALEN PÅ CYKELN, jag tappade fanskapet helt enkelt. Jag stannade och hela pedalen var helt av, det var en skittrampa med billigt gummi som nu gett sig efter 3 veckors cyklande bara. Jag blev ganska kall, för hur jobbigt skulle detta nu bli med att ha endast en endaste pedal att tillgå?

Jag frågade en herre med bil som verkade vara civiliserad, hur långt det var till Chaiyaphum, och fick ett snabbt och kristallklart svar av honom – ” sipsong”...... jäääääklar också....... 12 km fortfarande in till Chaiyaphum.... Och med en endast pedal.... Jag kände bara hur orken helt tog slut hos mig, och satte mig ner där vid vägkanten. Jag tror att värmen började ta ut sin rätt nu efter styva 3,5 mils cyklande.

Jag drack lite vatten, blandade ut lite ”ghualää” (saltlösning), och drack sakta upp det. Funderade lite grand, och kände orken sakta komma tillbaka. Satte mig på cykeln, och tur i oturen hade jag, för det fanns faktiskt ett snesteg på själva stommen på pedalen, så jag kunde ha foten på staget och ta ett pedaltag framåt och sedan ändra läge för varje cykeltag.

Jag kom i alla fall framåt bra mycket snabbare än att gå. Och efter styvt 1 hel timmes ”paddlande”, så kom jag fram till ”stora vägen”, alltså väg 202 som ligger norr om Chaiyaphum, och skylten som stod där, visade med ett hånleende avståndet på skylten in till Chaiyaphum.........13 km.........

Men nu var jag nästan förbannad..... ochjag tänkte fan inte ge mig. Vadå ge mig, och göra vadå?? Ringa hem till morsan, eller Yongyut... med vadå?? Mobilen eller??? Eller för vilka pengar då...?? De som jag INTE fick med mig.... Man är inte bara enveten, man är ding, och ordet ”pheeba” har inte visat sig vara mer passande än just då, på just mig....

Jag satte av igen, och nu hade solen verkligen börjat ”ta”, och jag kände sakta sakta hur jag hade svårt att ta mig framåt, jag stannade några gånger, och en gång stannade jag vid en ”affär” utefter vägkanten, och drack där sakta sakta upp en hel vattendricka....

Jag fortsatte sedan igen, och kände hur stora lårbensmuskeln var jäkligt svag..... hahaha nu fick man för man var så himla tuff i snacket med cyklandet. Men denna fadäsen skall jag aldrig avslöja för nån det är då säkert. Jag kom faktiskt fram till Chaiyaphum ytterligare 1 timme senare, och jag körde inte hem, utan jag satte av rakt in till själva centrum, där min cykelhandlare håller till. Forts. nästa kapitel....

Handskak

Chaiyaphum MCLVI, Thailand

Foto av klarrosa ny pedal...

Forts. från förra kapitlet... Kommer dit och visar honom trampan, visar honom att fanskapet bara spruckit. Men att ta ansvar för att han sålt skit till mig, det finns inte i den thailändska regelboken. Så han plockade fram nya trampor till mig, och det enda jag sade till honom på klingande ”järnbrottska” var – ”bara du inte säljer nån billig skit nu igen, ge mig pheng pheng”..... Han nickade, förstod exakt vad jag menade, och kom och visade upp det bästa han hade....

Han visade mig de klarrosa tramporna som ni ser på fotot.....och om jag inte blir kallad för ladyboy nu, så lär jag aldrig bli det... men skitsamma, de verkade faktiskt vara kanonbra, och cykelturen hem blev en ren fröjd nu när jag kunde paddla hemåt med hjälp av kraften av 2 ben, och 2 fötter och 2 trampor, avsevärt enklare faktiskt... Kostnaden var hela 450 baht (SEK: 110:-) och det anses nog som ganska lyxiöst härnere i Thailandet!!!

När jag svängde av in på min tomt härhemma, så kände jag bara hur jääkla trött jag var. Det var ju inte bara avståndet, det var ju också att behöva hojja med en hel trampa och en trasig, det var rent ut sagt skitjobbigt.... Jag satte mig här hemma vid datorn för att vila ut, och svettas färdigt innan jag duschade. Efter duschen och 20 minuter så frös jag, och fick plötsligt rusa in på toan, jag hade stans ränneskita....

Ja jäklar, jag hade ju inga pengar och hade bommat vatten på en motorbike-repair-shop, och de gav mig vatten ur sin kagge med vatten som stod där på golvet. Jag tänkte ju inte alls på det, för jag har ju varit utan diarree nu i snart 2 år. Men nu så hade jag fått dåligt thaivatten igen, och nu 3 timmar efter det, så slog det till rejält...

Jag gick upp och lade mig och somnade, och det kanske inte var konstigt, jag hade åkt hemifrån 11.30 och kom hem strax efter 16.30, jag vaknade efter 1 timme, käkade middag i lagom mängd och mådde hyggligt men frös och hade fortfarande feber.... Gick sedan och lade mig igen, och vaknade imorse och mådde prima, ingen feber med med en präktig diarree fortfarande.

Idag då så ville jag inte /orkade inte cykla faktiskt, mina lår var helt enkelt slut. Men jag tog min vespa och papper och penna och stack hemifrån. Jag körde exakt samma väg som jag cyklat, och det visade sig att jag hade cyklat lite mer än 6.5 mil. Inte undra på att man var slut som soldat.... 61 år och 65 km, jag tror inte det är så himla bra faktiskt.... Jag får nog hålla mig till mina vanliga 3,5 – 4,0 mil per dag istället, det funkar bättre...

Jag sitter här nu kl. 17.00 och skriver på fredag den 29 juni 2012, och vi väntar på att Gary, Wales tillsammans med sin fru Noi samt Tony, som är en kamrat till Gary, ihop med sin thaifru kommer och plockar upp oss. Vi skall nämligen idag språka, titta och sedan äta ihop. Ty gänget åker tillbaka redan på söndag igen till Wales.

Anledningen för träffen är att denna Tony, har ett ”stygg” skilsmässa bakom sig hemma i Wales. Han berättade att när de gifte sig så var allt precis som det skall vara ekonomiskt. De körde inte med äktenskapsförord och slika saker, och gjorde som de flesta andra, lät lagen ha sin gång.

En dag några år senare så upptäcker vår Walsare Tony, att hans fru, bakom hans rygg naturligtvis tillfredställer sina ”behov” elsewhere, som de kanske uttrycker det där på andra sidan engelska kanalen. Dock så är de tydligen mogna tilräckligt att trots kantstötta känslor och lite törnar, att de kan sitta ner och prata igenom detta hur de skall göra.

Tony berättar att han pratade mycket noga med sin dåvarande fru att han ville att de skulle göra ett ”muntligt” avtal gällande det som han själv jobbade ihop fortsättningsvis. Medans allt det tidigare naturligtvis skulle delas upp om detta fortsatte och de inte fick rätsida på äktenskapet. Javisst, inga problem, damen skakade hand och hon log nog mycket glatt inombords... Dessutom så visade det sig att hon blev duktigt ”coachad” av killen som låg med henne, bakom ryggen på Tony!!! Forts. nästa kapitel...

Handskak

Chaiyaphum MCLVII, Thailand

Forts. från förra kapitlet..... Äktenskapsbrottet fortsatte naturligtvis, och till slut, så tog Tony sin ”Mats ur skolan”, och startade skilsmässan med fru Gam. Men nu var det annat ljud i skällan, och under det dryga 1,5 år som gått sedan de skakat hand, så hade Tony tjänat en hel del pengar, som också praktiskt hade rullat in till honom och hans bankkonto.

”Frun” var ju som en Gam efter honom, och hon gjorde precis allting för att ”lägga beslag” på bankkontot och låsa det. Hon var heldesperat efter de pengarna där. I England tydligen så verkar det vara lite mer ”Vilda Västern” på den fronten ungefär som över i USA, där kärringjäklarna t.om. får gneta på sig underhåll till höger och vänster. Exfruns älskare pumpade på både mentalt som praktiskt, och var verkligen energisk vad det gällde pengarna.

Tony träffade efter ytterligare 1 års fightande en söt thailändska. Blev störtförälskad, flyttade ihop med damen ifråga och levde verkligt lycklig. Tony´s sista önskan i detta livet var ju att exgamen (frun sorry) skulle stjäla ännu mer utav honom, så under en tripp hit till Thailand förra året, så träffade han Gary, och de pratade ihop sig.

Gary planterade ide´n hos Tony att han ju kunde ta stålarna på bankkontot, dessa var alltså helt fria trots ”gamens” idoga ansträngningar, och föra över dom till Thailand under anledning att skapa ett boende/bygga hus häröver!!! Sagt och gjort, och nu igår så körde Gary och Tony med fruar, mig och Yongyut upp till Baan Khwaao och visade tomten de hade köpt för husbygget.

Tomten för det första låg alldeles grandiost bra till, alldeles vid infartsvägen till Baan Khwaoo. Jag såg snart att storleken på denna ”plot” eller tomt inte var mer än mindre än typ 1st rai (1.600 m2). Jag noterade att Tony prospekterade och byggde samtidigt 4st hus på denna tomt, varav 1st skulle han ha själv. Hans tanke var att sälja de 3 andra och få en förtjänst till att ha sitt egna hus gratis antog jag.

Han själv uttryckte det dock mer drakoniskt – ”Jag bryr mig inte om vinst, bara jag får tillbaka utläggen”. Allt detta gjorde han i akt och mening för att förhindra att rätten i England skulle kunna tillskriva exgamen några rättigheter till dessa pengar han tjänat ”extra”....

Nu minsann, så fick jag ett förslag som jag inte väntade mig alls. Tony och Gary föreslog för mig att jag skulle prata runt, och nyttja alla mina kontakter bland falangerna här, och försöka att virvla upp lite intresse för dessa hus, och försöka att få dom sålda. Jag skulle få ”anvisningsprovision” som det ju heter i min bransch där jag jobbade förr.

Jag frågade om vilka belopp vi pratade om, han kontrade med att fråga vad jag tyckte var skäligt!! Ja sade jag, härnere, och i detta ekonomiska klimat, och med tanke på att dessa hus ligger långt uppe i Isaan, så innebär detta nog ett hästjobb att hitta någon som är intresserad av att köpa. Och jag skulle nog helst vilja ha i alla fall 100.000 baht (=Pund 2.000:-.) för att göra detta jobb.

Ojsan ojsan ojsan sade han och skruvade på sig. Jag hade nog trott mer på hälften!!! Ja men jag är inte desperat att göra detta alls faktiskt, sade jag till honom. Jag kan gärna göra ett försök, men då vill jag tjäna lite pengar och inte bara kaffepengar. Du vill sälja 3 hus för vardera 3.675.000 baht – 3.875.000 baht. Det är hiskerliga belopp vi pratar om, och min provision ligger på 2,5% i detta läget. Jag tycker det är skäligt sade jag till honom.

Jag lade också märke till hur enormt trångt detta lilla område kommer att bli med 4 hus på den plätten. Ni kan ju själva tänka Er, 1.600 m2, 4 hus plus en tillfartsväg på denna plätt. Vi snackar ju om trädgårdar som knappt rymmer en trädgårdsgrill ju...

Jag sade till Gary, att det bästa vore nog att nöja sig med 2 hus eller maximalt 3 hus på detta tomtområde, men hann hyschade ner mig så inte Tony skulle höra..... What, tänkte jag..... Varför inte prata om det.... Sedan förstod jag, kanske att det var Gary som hade satt denna ide´n i huvudet på Tony att bygga 4st freaking hus på 1.600 m2 yta... Forts. nästa kapitel....

Handskak