januari

 

 

 

Thailand - ur min synvinkel

 

GTG Shipping, Thailand

Transport av Ert bohag/flyttsaker till Thailand? Kontakta mig på min mail här; chaiyaphum@glegolo.com

 

Skeppa styckegods pallar, eller hel containerlast.

Välkomna med Era förfrågningar,

 

Läs gärna följande artiklar om transporter skrivna av mig:

 

http://www.maipenrai.se/forum/t/20349-min-transport-hur-det-fungerar-praktiskt/

Eller

http://thai-mc.com/forum/index.php?topic=7.msg4273#new

 

Eller direkt här på hemsidan, se vänster-kolumnen!

 

 

För de av Er som vill ha mailavisering varje gång som jag lägger in ett inlägg här på hemsidan, så ber jag Er att anmäla Er genom att maila till mig på:

chaiyaphum@glegolo.com

Vill ni komma i kontakt med mig så maila ävenledes!!

 

=============================================

 

 

 

Chaiyaphum CMXC (990), Thailand

 

 

Forts. Från förra kapitlet..... Så ”misslyckade” lån finns i en sådan mängd här i Thailand så det ju är rent skrämmande. Bankerna är förstås blixtsnabba att inkassera, även om de helst inte vill det, så måste de ändå agera skitsnabbt, för annars försvinner den belånade bilen i all hast. Thai har inga problem med att sälja vidare en intecknad bil. Inga problem alls.

 

Alltnog det står stora armador av begagnade bilar hos alla återförsäljare runt om i Chaiyaphum, Khon Kaen och Khorat och i ALLA städer och orter runt om i Thailand. Om priserna går ner för att det finns så många..... Nääääeeee här funkar inte marknadskrafterna alls. Varför??? Tja kan det vara p.gr.a. att thai som vanligt håller käften, och inte alls låter sin röst bli hörd. De går snällt och handlar upp sig och betalar de priser som begärs..

 

Bilen som vi hörde var alltså en Toyota årsmodell 2000, den hade ”gått runt” på milvisaren vilket innebar att den hade gått betydligt mer än vad man önskade när man köper en begagnad bil. I övrigt så kändes den som om den var i hyggligt skick. Bilhandlaren ville ha, och han fick faktiskt samma dag vi återställde bilen 220.000 baht för den, vilket då torde vara SEK: 50.000:- för densamma.

 

När vi var där så tittade jag för skojs skull och för att hålla mig lite a jour på bilar vad en begagnad pick up Toyota 4 dörrars årsmodell 2005 kostade. Den såg ut att vara i prima skick exteriört sett. Motorn har jag ingen aning om, och inte det andra heller. Men den såg jättefin ut. Den bilen villa han ha 300.000 baht för, vilket är SEK; 68.000;-.

 

Jag menar, i Sverige för dessa typer av bilar så måste man väl kunna komma undan med bra mycket mindre kostnad eller??? Det känns som om thailändska begagnade bilar kostar åtminstone 40% mer än hemma i Sverige, rätt eller fel??? Vad jag gillar dock här är att man bygger om bilarna för SEK: 2.000:- och får en gasbil.

 

Som jämförelse nu då. Chaiyaphum-Jomtien 48 mil en väg. Jag tankade upp gas därnere för 500 baht, och kom hem hit till Chaiyaphum med fortfarande lite gas kvar i tanken. Detta ger då en kostnad t/retur 1.000 baht. Samma scenario med en bensindriven bil är 3.000 baht t/retur. Så det är kraftfullt mycket billigare med gas, och jag kommer definitivt att bygga om min framtida bil till en gasbil.

 

Så nu är vi hemma igen, och ibland i livet så vet jag inte hur jag skall vända mig för att allt skall vara bra. Lyssna på denna ”vaggsången” ur verkliga livet. När vi bakade inför juldagen här hemma, så kom Dan helt oförhappandes hem till oss med en form i metall som vi skulle baka bröd i. Varför han gjorde det vet jag inte. Han var endast ombedd att komma över som observatör och som groggdrickare medans jag och Ingemar gjorde det riktiga jobbet och bakade samtidigt med att groggarna rann ner i magen på oss.

 

I alla fall, denna form råkade vara en exakt replika av en form som jag redan har här hemma. Det visade sig då att Dan köpt denna efter det att jag hade köpt min tidigare. Känns detta igen eller?? Vi använde den dock icke, för det visade ju sig att den typen av form var värdelös i ugnen (se tidigare kapitel i denna sak). När kvällen var över så stod formen fortfarande oanvänd ute i köket.

 

Jag stövlade över som vanligt till Dan och Amphorn och lämnade den åter. Dock under tiden jag gick dit så råkade jag vända på den och minsann, där på undersidan så hade han skrivit med tuschpenna: Dan & Amphorn David....... Va är de inte riktigt kloka eller??? Låna ut en sak och sedan ha mage att skriva sitt namn på grejen. Jaja som man känner sig själv känner man kanske andra....

 

Skall också nämna att Yongyut på kvällen innan, efter brödbaket, sade till mig att hon saknade en form, vi hade ju 2 och nu hade vi bara en av dom. Och när jag kom över till Dan och Amphorn så var de inte hemma, så jag gick bak deras hus där de har sitt utekök och alla sakerna. Och lade formen in i deras skåp de har där på väggen. Såg direkt att där låg en form till exakt likadan. Forts. Nästa kapitel...

 

Handskak – Glegolo

 

Chaiyaphum CMXCI, Thailand

 

 

Forts. Från förra kapitlet... Jag berättade detta för Yongyut, hon ringde sedan upp Amphorn som var på arbetet och frågade rakt ut hur många formar de har därhemma, Amphorn svarade direkt att de hade 1st..... OK sade Yongyut om du finner 1till, för vi saknar 1st, så kanske ni kan säga till så vi kan hämta den.....javisst sade Amphorn....

 

Det dröjde tills vi kom tillbaka ifrån Jomtien (igår), då ringde Dan och önskade oss välkomna hem igen. Och det dröjde inte länge under samtalet vi hade som han förde detta på tal igen med formen. Han sade att Yongyut hade talat med Amphorn, och att det inte stämde, de hade 2st för det visste han för han hade själv köpt dom. Inga problem Dan sade jag till honom, jag skiter i vilket. Men Amphorn sade ifrån ganska tydligt och klart att ni hade 1 form och inte 2......inga problem vi köper en ny form bara, glöm det nu!!!

 

Ja så kan det gå till nere i Thailand, men ni skall veta att jag inte tror för en sekund att Dan medvetet stjäl ifrån oss, aldrig i livet, han är en genomärlig kille. Men innerst inne så tror jag 100ggr mer på Yongyut i detta fall, HON VET vad vi har och icke har hemma. Jag tror dock att Dan börjar bli gammal och gaggig och helt enkelt har glömt. Det är inte värt att bli ovänner för detta, men Yongyut vill inte att vi hej vilt mer lånar ut mer saker till dom, hon litar inte mer på dom säger hon... Synd tycker jag.

 

Får väl jag också börja skriva under saker man lånar ut namn och adress så grejorna hittar hem igen. Detta påminner lite grand om Sveriges största stöldhärva någonsin i mitt liv. Och det var när folk lånade ut böcker till varandra. Jag slutade jäävligt snabbt med det när man fann sina egna böcker i andras bokhyllor. Jag har aldrig sett så samvetslösa människor.

 

Man var ju tvungen till slut att skriva sitt egna namn inne i boken, men inte ens det avhöll folk ifrån att fullständigt skita i att återlämna saker man lånade. Så länge som det var närmare till den egna bokhyllan, än till den person som varit snäll och lånat ut boken, så valde nästintill ALLA i Sverige att behålla boken i fråga, secket skitfolk egentligen...

 

Jag sitter här och funderar, spekulerar och filosoferar över allt som man har varit med om under alla de år som gått!! Mycket har ju inte med Thailand alls att göra, jag vågar nog säga att ingenting har med Thailand att göra. Men jag har ju nämnt detta tidigare, det vore faktiskt kul att dra lite minnen då och då. Jag kommer på mig själv när jag är ensam och är ute och cyklar att jag skrattar för mig själv över allt det som man har varit med om under årens lopp.

 

Många saker kanske man inte flabbar för högt över eftersom de kan vara lite pinsamma, men ibland med ”årens rätt” så kan pinsamheter faktiskt bli otroligt roliga, och de berör en på ett helt annat sätt nu än när det verkligen hände en!! Jag menar, som när jag skrev om första kyssen, idag så skrattar man ju högt och även ler i mjugg, medans då, när det hände, var det mest fruktansvärt pinsamma som man någonsin varit med om, inklusive sin egen födsel....

 

Jag var 16 när jag började jobba i ”min” bransch, alltså shipping-branschen. Jag gick ju ut 9:an, och i och med det så fick man ju börja ifrån ”början” s.a.s. på arbets-marknaden, och det innebar att man måste genomlida springpojksjobb och samtidigt lära sig jobbet ifrån början och ifrån grunden. Jag fann inget konstigt i det, det var ju så det gick till på den tiden. Och det var ju också så som man lärde sig ett yrke, vilket man kanske inte lär sig på samma sätt idag, alltså rejält ifrån grunden.

 

Ett bevis så gott som ett annat på den grejen är väl att de enda krav som de har på folk idag är att de gått de skolor som krävs, om de sedan är nåt att ha, det får de tvista om senare på den arbetsplatsen. Men det finns absolut ingen tid att lära sig några grunder, det är bara att sätta folk på en kontorsstol, och ge dom en fin titel som passar bra till deras utbildning och arbetsuppgift. Det är ju rent löjligt alla dessa titlar som florerar när de presenterar folk i t.ex. TV. Forts. Nästa kapitel...

 

Handskak – Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMXCII, Thailand

 

 

Forts. Från förra kapitlet....Ja ni vet säkert vad jag menar; ”Land develop manager” eller en hel hög med benämningar innefattandes orden manager, excutive, director, chief, marketing-developer, o.s.v. Det går att hålla på i all evinnerlighet med att hitta meningslösa och verkningslösa titlar på folk som egentligen inte har ett riktigt jobb, utan mer trycker och petar på knappar på en dator.

 

Yrkesheder??? Hahahaha, det kan man knappt ha längre för man har ju egentligen inget yrke längre..... Nä tacka vet jag ”kock”, där är det som det alltid varit.. smakar maten bra så är man kung, och smakar den skit så får man sparken....

 

I alla fall för att äntligen komma till saken. Första dagen på jobbet gick bra utan större åthävor, jag fick träffa chefen tillika ägaren av företaget Carl-Gustaf Thigerström, företaget hette Reinhold Westerberg AB. Alla företag och personer är döda sedan länge, så det går bra att nämna dessa namn utan att någon behöver ta illa vid sig.

 

Jag fick redan första dagen order om att själv utan någon som helst assistans vara nere på Majnabbekajen kl. 06.30, jobbet skulle ju starta 07.00 då. Men den viktiga gubben i sammanhanget var den statliga ”Kontrollvägaren”, och han skulle komma med sin våg redan kl. 06.30 och då skulle jag som representant för speditions-företaget naturligtvis vara på plats för att ta hand om saker och ting....

 

Vadå ta hand om, ingen aning faktiskt...men då, detta var 1967, så var det inte läge att lipa för den saken skull utan spela med och göra det bästa av situationen. Jag kunde inte jobbet, visste inte alls vad jobbet innebar. Jag visste redan innan i alla fall en sak, och det var att vår uppgift var att väga bomull. Detta var alltså 2 år INNAN den första containern ankom Göteborgs Hamn per m/s ”Nihon”, så bomullsbalarna låg på kajen redan lossade ifrån ett konventionellt fartyg dagen innan.

 

Mamma hade dagen till ära stolt förklarat på morgonen, att det icke var en bra ide´att gå till hamnen och kajen iklädd jeans och slika fördärvliga kläder. Nej det skulle vara svarta bomullsbyxor och vit skjorta.......När jag träffade ”gubbarna” nere på kajen och vi presenterade oss för varandra, så var jag naturligtvis lillpojken alla kategorier för dessa gubbs, jag 16 år gammal och högtidsklädd i deras ögon.

 

Jag kommer ihåg den snällaste av dom, han kallades ”bagarn” och han tog mig under sina vingars beskydd och förklarade mycket allvarligt för mig att om jag kommer klädd ner till Göteborgs hamn på detta sätt med vit skjorta, så kommer jag inte att ”överleva” länge innan gubbarna skull skoja och skämta välderliga med mig. Jag fick lova honom att komma i jeans och nåt annat i skjortväg imorgon igen.

 

Han berättade sedan om min chef, va han kände min chef, mycket lite visste man då i den åldern. Jadå, han kände de flesta och han tyckte om de flesta sa han, utom de fisförnäma typerna på Skeppsbron, dessa kunde han vara förutan. Jo han berättade om Carl-Gustaf Thigerström att denne gubbe alltid kom klädd som en jääkla streber, och ingen därnere hade någon respekt alls för sådana gubbar. Snäll eller inte snäll de bara gillade inte dessa stroppar.

 

Thigerström hade varit nere många gånger och gjort mitt jobb, han hade stått där inte pratat med någon och sett allmänt trist ut. När han första gången utropade ”akta Er för balen”, och det visade sig att han hade en röst som en ”knipsad” enuck, så kom ju hans smeknamn på plats lika snabbt som svalan flyger längs hustaken. Allt ofrån den stunden runt 1940:talet tills Carl-Gustaf Thigerström dog på 1990:talet, så var hans ”hamnsmeknamn” Fröken Thigerström... han lyckades aldrig bli av med det...

 

Bagarn berättade allt detta i akt och mening för mig, så jag skulle passa mig för att komma nån mer dag klädd så. Bagarn röt till strax innan lunch på speciellt en av gubbarna som började att löjla sig mot mig, och förklarade att kläderna inte skulle vara där imorgon.

 

Och efter det så var alla snälla som bara sjutton mot mig och hjälpte mig otroligt mycket att sköta mitt jobb. Jag har alltid efter det haft full respekt för dessa individer som jobbade där nere i hamnen, många av dom hade mycket svårt med brännvinet som kanske vissa av Er kommer ihåg. Men det är en annan historia. Forts. I nästa kapitel....

 

Handskak- Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMXCIII, Thailand

 

 

Forts. Från förra kapitlet... Balarna låg i stuvar, ibland kanske 100 meter långa stuvar i många många rader. Det kunde vara stundtals 5.000 balar, vardera vägandes runt 120-150 kilo per styck i vikt. Balarna rullades av stuverigubbar som jag hade anställt nere på hamnkontoret på Andree-gatan tror jag det hette då… de rullades fram till vågen, och upp på vågen. Hamnkontoret låg då, och låg där under herrans massa år mitt emot det som nu är Stena-Line på andra sidan Oscarsleden paralellt med Första Långgatan.

 

Kontrollvägaren tog då sina motvikter i skålen, och fick snabbt och elegant upp vikten som han meddelade mig som stod där med en Kontrollbok. Jag kollade alltså den Statliga kontrollvägaren. Anledningen till denna noggrannhet var att kunderna (importörerna) betalade bomull per kilo, så det var väldigt viktigt att väga dessa balar ordentligt.

 

När vi vägt balen, så rullade samma gubbar av balen ifrån vågen och där stod då en truckgubbe och satte gafflarna under balarna, 2 i taget, och lastade upp dom på en väntande lastbil som skulle köra dessa lass upp till Dahlsjöfors t.ex. Det fanns ett spinneri till, men det har jag glömt för länge sedan.

 

Den mest berömde truckföraren nere i Göteborgs hamn var utan det minsta tvivel Richard Kleihs. Han var en inflyttad tysk, och han var gift och hade barn här i Götet. Denne kille körde i stort sett i full sula med trucken, och plockade upp balarna ifrån marken utan den minsta hjälp ifrån stuverigubbarna som stod där. Långa långa stunder så kunde dessa stuverigubbar bara sitta där i solen och fika eller stå där och frysa, så skötte Kleihs jobbet själv.

 

Man var ju rent hänförd över vilket skicklighet han besatte. Richard Kleihs försvann aldrig ut ur mitt minne under hela min levnad, anledningen stavades fotboll. Jag stötte på honom igen i min klubb Askims IK där han tränade damlaget under typ 7-8 år innan jag själv tog över 1990 den sysslan.

 

Sedan sågs vi ofta även efter det. Richard var nog den ende i stort sett som var ett levande samband för mig mellan min uppväxt nere i hamnen ända fram tills alldeles nyligen när jag flyttade till Thailand. Det var alltid kul att prata med honom och jämföra minnen, och hur fel man i bland kom ihåg saker och ting!!

 

Jo sjuttan Richard Kleihs och språket. Han var ju tysk och han pratade helt förstårligt och jätebra svenska, inga problem alls. Men stundtals så ramlade han ju tillbaka i det som skiljer tyskar och de flesta andra och det är ju hur de sätter t.ex. verben sist i sina meningar och i stort sätt vränger order fram och åter inne i meningarna. Faktum är att thailändarnas språk är nästan identiskt i sin uppbyggnad stundtals.

 

Jo Richard och jag tränade våra lag under hela 1980:talet i Askims IK, vissa tider så delade vi planen på kobben, och vissa gånger när mina töser hade blivit lite äldre typ 14-15 år, så tränade vi faktiskt ihop på hela planen då. En gång så var det Richards tur att ha huvudansvaret för träningen, och mitt under träningen så hörde jag följande ”snack” ifrån Richard.

 

De skulle spela 2-mål och han ville förklara för damerna efter det att de hade fått på sig sina västar, ett gult lag och ett rött lag. Richard; – ”Gula laget till höger, och inte gula laget till vänster”, man vred sig av skratt när man hörde det, och Richard också när han insåg vad han sagt. Där fanns inga tårar över språkförbistring där inte, härlig kille må jag säga!!!

 

I alla fall med tanke på bomullsbalar, så höll det väl på ytterligare i max. 4 år alltså 2 år EFTER det att den första containern kom till Sverige. Det hade inte enbart med containern att göra utan det hade med att hela vår TEKO-industri gick fullständigt åt helvete, så behovet av att köpa bomull ifrån utlandet dog helt ut. Vi i Sverige gick ifrån produktion, till rena inköp av färdiga produkter ganska snabbt.

 

Och detta genomsyrade i stort sett allting som vi gjorde och gör i produktionsväg i Sverige. Jag tror nog att man kan säga att vi gick ifrån att vara ett producerande land till ett land som istället mer fokuserade på det som vi klarade av bäst med tanke på den konkurrens som utvecklats efter 2.a världskriget, och det var att förvandla oss till ett högteknologiskt samhälle som mer sålde tjänster än varor, rätt eller fel???

 

Handskak - Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMXCIV, Thailand

 

 

Var idag och slutbetalade Yongyuts flygbiljett till Philippinolandet. Jag kommer faktiskt inte ihåg om jag har skrivit tidigare om detta eller inte. Är för mycket att kontrolläsa för att finna ut den grejen, så jag skriver igen då. Jo vi stötte ihop med Philippinogänget som hyr syster Alaams hus nere vid Siam River resort vid Swimmingpoolen, och vi kom då att prata om min förestående resa till Philippinerna.

 

De började då att fråga mig om bl.a. priset, och när jag råkade säga att slutnotan för biljetten för mig landade på 10.900 baht, så kövde de sig nästan av skratt. Men, sa dom hela högen, varför köpte du inte med promopriser. Jag gjorde ju det svarade jag. Nä, promo är cirka hälften av vad du betalade. Låt oss boka en biljett för din fru så du får med henne, så skall vi se priset.

 

Senare på kvällen ringde Fred upp mig och berättade att de bokat biljetten och avvaktade mitt ja så skulle de slutbetala biljetten för min räkning. Priset då?? 5.700 baht.... Ibland blir man bara himla trött eller hur??? De fixade hur enkelt som helst mer än halva priset, snacka om att jag tänker låta dessa gentlemän fixa min nästa biljett..

 

Igår den 9 januari 2012, så satt det folk ute i vårt vardagsrum hörde jag. Jag stegade ut och där satt det 2 kvinnor och en man. Yongyut viftade på både armar, ben och hela kroppen, och berättade och stod i. Jag gick ut till dom, och Yongyut förklarade att hon hade jobb på gång, alltså att sy gardiner. De 3 som satt där hade fått tips av en annan kund till Yongyut, så djungel-telegrafen funkar hyggligt bra här verkar det som.

 

Jag serverade ”Guej Naam Wah lä naam” och det blev en förunderligt go stämning bland de 3 thai när de såg en falang som serverade dem.. En falang som serverade thai. Detta hade förr inte skådats i Chaiyaphum-trakten antagligen. De troppade av efter ett tag, och Yongyut berättade att de ville att hon skulle komma hem till dem och mäta hur mycket gardiner i meter sett som de skulle köpa in.

 

Idag så har Yongyut startat, och hon har ett ”jobb” som innefattar att sy gardiner till en total längd av 49 meter uppdelat på ett antal fönster och dörrar. Jag vet inte alls hur länge detta skulle ta, men hon kom överens med dom att de skulle betala henne totalt 2.700 baht ( cirka SEK: 560:- ).

 

Nu berättade också Yongyut att det finns 2st grannhus till denna kund som är väldigt intresserade utav hennes tjänster, men de vill först se hur resultatet blir med denna kund som hon syr åt nu, och sedan tar de ställning,. Jag hoppas ju naturligtvis att Yongyut får många jobb, för en lyckligare madam får man leta efter i Chaiyaphum just nu!!!

 

Jag har ju ibland undrat i mitt inre hur thai egentligen uppfostrar sina ungar. I många många många fall, så har jag sett en total avsaknad av uppfostran när de gör stupida saker, och gör verkligen stupida val dessa thaiungar. Ingen reagerar överhuvudtaget, verkar som om devisen ”up to him” funkar jättefint när det kommer till uppfostran också. Men ändå måste jag säga att de har faktiskt en väldigt fin attityd emot äldre och de respekterar alltid dessa, alltså både föräldrar och de egna äldre samt alla andra äldre.

 

Men respekten emot sin omvärld annars är totalt och fullständigt under isen, och de thai som jag observerat häruppe bryr sig inte ett endaste skit om varandra verkar det som. Jag menar de som är utanför den egna familjen eller släkten. Man ser deras fullständiga hänsynslöshet i ALLA sammanhang ute i det sociala. Alltifrån hänsyn vid köer, hänsyn i alla de miljoner situationer ute i trafiken och hänsyn överhuvud-taget i interagerandet thai emellan.

 

Störst och starkast går först, och detta gäller inte enbart i trafiken utan verkar gälla även i det sociala livet i många stycken. Deras uppfostran handlar mycket om respekt via rädsla. Man ifrågasätter ICKE ”överheten”. Denna övberhet som innefattar ALLA som har en högre utbildning äm en själv och alla som tjänar mer pengar än en själv och alla som anses komma från en finare familj, än en själv!! Och det är så tydligen de uppfostrar sina ungar. Men att ta alla i Thailand över samma kam låter sig inte göras jag vet det, jag pratar bara om det JAG själv har sett med egna ögon här i mitt egna liv. Forts. Nästa kapitel...

 

Handskak – Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMXCV, Thailand

 

 

Forts. Från förra kapitlet.....Jag har i denna anda då börjat märka hos Soda härhemma en ”stil” som är helt och hållet tvärtom mot vad jag sett tidigare. Bägge barnen verkar ju ha varit väldigt stolta över ha vara ihop med mig och åka in till stan i allas åsyn. Namkaeng är likadan ännu, men hos Soda har jag märkt en märkbar förändring sedan ett drygt halvår. Han vill absolut inte göra någonting alls ihop med mig längre, typ fiska, ut och cykla eller ta moppen och kolla läget inne i stan, aldrig längre. Som sagt var Namkaeng verkar helnöjd när vi åker ut i alla fall.

 

Soda har dessutom startat med att lägga upp en attityd som retar mig måste jag säga. Jag är fan inte hans farsa utan jag försörjer honom bara med husrum och mat på bordet och försöker att vara en typ av fadersfigur som alltid finns till hand när han så behöver det. Jag vet inte men det verkar nästan som om killen nu vill göra revolt av nåt slag. Och jag tänker ju i mitt inre. – ”Nä faan inte en gång till,,jag är 60 år gammal och orkar inte med sån skit en gång till...”

 

Pratar jag till honom, så blir det en sådan där grimas som om man inte borde finnas till nästan, jag vet inte om han ens fattar det, men jag kan läsa hans ansiktsuttryck som en jäävla öppen bok ju!! Och jag blir skitsur över att behöva ta den grejen. Jag vill faktiskt inte öppna mun och kasta över ungarna eller Yongyut skuldgrejen emot mig, det passar sig ytterligt dåligt, och det skulle jag aldrig göra, typ vem som pröjsar etc.. Jag har sagt till Soda nu typ 4 ggr att jag vill inte se hans nylle göra grimaser, för han vill nog inte att jag skall bli förbannad.

 

Igår kväll när jag förklarade för honom om hans ben. Bakgrunden är att han visade upp ett sår för mig, Yongyut tvingade honom att visa upp det, hans framsida på nederbenet var upprivet med hans naglar och de förklarade för mig att det var en böld. Och jag kollade och jäklar secken böld... Största delen av bölden satt under huden och det var jääkligt infekterat.

 

Jag sade till Soda att vi skulle till läkaren imorgon bitti med den grejen. Men det ville han inte. Jag sade bara till honom att det struntar jag i, du skall dit. Han började då att göra grimaser och prata emot mig. Jag tog tag i killen i armen och sade att nu går vi ner till Yongyut så får hon ta den grejen, på väg ur sitt rum så gav han mig en tyken kommentar till, varefter jag puschade ut honom ur rummet medelst en liten (jääkligt liten) knugg med handflatan i ryggen.

 

Därnere så förklarade Yongyut för honom att det blir som jag sagt, det blir sjukstugan och fabbro doktorn. Etfter 10 minuter kommer Yongyut in till mig med telefonen i högsta hugg, och säger att Soda är inte glad alls. Jasså sade jag det skiter väl jag i, han skall till doktorn i alla fall med den infektionen. Nej, inte det, han är inte glad att du knuffade ut honom ur hans rum, han gillar inte att du rörde honom. MEN VA FAAN Yongyut, vad är detta??

 

Så killen ringer till sin mamma, mamman var i telefon ringandes ifrån Bangkok om detta, bara för att sonen hade ringt till henne och dragit en vals om mig. Jag trodde jag skulle bli skogstokig. Jag förklarade för Yongyut, jag slår inte barn och jag slår aldrig kvinnor, så vad är detta för skitprat. Soda skall till doktorn, och jag märker på honom att han är livrädd för doktorn, DEN GREJEN kan hans riktiga mamma ta hand om på telefon, resten tar vi hand om.

 

Senare på kvällen efter kanske en halvtimme så hade stackars Yongyut (som alltid tycks hamna mitt emellan allting) talat med pojken, och fått honom att skämmas lite grand. Han stod där framför mig vid datorn, och så skulle han be om ursäkt, det var den lamaste ursäkt jag någonsin sett, och han menade definitivt inte ett skit av det, hans ansikte gick att läsa som en öppen bok.

 

Jag hade sedan på kvällen ett litet snack med Yongyut och jag bad henne att snacka med sin syster, alltså Sodas mamma nere i Bangkok. Jag berättade för henne att om detta skall funka med oss fyra i detta hushållet, där vi i stort sett tar hand om precis allting med den kvinnans barn. Så måste ungarna visa respekt emot mig, annars så tröttnar jag, och du Yongyut, du vill inte att jag skall tröttna på t,.ex, Soda, jag tror faktiskt inte det... Forts. Nästa kapitel......

 

Handskak – Glegolo

 

Chaiyaphum CMXCVI, Thailand

 

 

Forts. Från förra kapitlet.... Sådan skit som pubertetselände och tjafs emot mig bara för att de inte respekterar falang, jag kommer aldrig att acceptera detta. Ni får göra som ni vill, jag gillar ungarna storligen, men jag tar ingen skit ifrån någon nuförtiden. Så be din syster att prata med pojken.

 

Skall nu berätta om en typisk dag i mitt liv här i Chaiyaphum. Igår kväll så visade ju Soda mig det såret som han hade kliat upp ordentligt själv med sina naglar och det var rejält infekterat. Jag tog honom därför till doktorn denna morgon, precis som jag planerat. Dert blev ett heelsickes suckande och gnällande på honom.

 

När vi kom till kliniken så var inte doktorn där utan vi fick vänta, och det passade inte honom. Han började geneast att ta ton emot mig och sade att han inte TÄNKTE vänta. Jag tittade bara på honom, jag nappade inte på den grejen, och sade till honom, stint tittandes rakt in i hans svarta ögon. DU GÖR SOM JAG SÄGER, vi sitter kvar, vi väntar på doktorn. Även om du är rädd så kommer detta att bli bra, men framför allt Soda, detta är NÖDVÄNDIGT annars kommer du att dö....

 

I alla fall doktorn kom till slut och han förklarade direkt att bölden var livaktig och den växte snabbt, och den var jätteinfekterad, den måste helt enkelt skäras bort. Kör på sade jag direkt, medans Soda såg ut som om han svalt en hel ål livs levande.... Vi kom in i behandlingsrummet. Doktorn tog en skalpell och bara helt sonika skar upp benet. Här snackade vi inte om bedövning eller sprutor. Tjo bing bang så var benet öppnat och det rann gott med blod. Jag hann fan inte ens blinka ju!!

 

Jag frågade doktorn skall du inte ge honom en spruta, det ser ju ut att göra ont. Nej förklarade febbro doktorn, kan inte ge painkiller-spruta, förstör medicinen... och jag är ju ingen doktor, så jag tänker inte käfta, men tänkte ändå i mitt inre, vilken medicin??? I alla fall doktorn tog sedan efter skalpellen fram en tång, körde in tången i såret och Soda ropade till, jag trodde nästan han skulle svimma.

 

Den jäävla doktorn rörde sedan omkring, och slet ut all ”tissue” som det heter, som alltså var bölden, och han höll på i styvt 5 minuter med att gräva in under huden på Soda. Pojken var nästan avsvimmad när han höll på läkaren. Till slut så såg jag att läkarn fick ett bastant tag i bölden, och slet helt sonika ut den ur Sodas ben. Jag gick fram och kollade och jag överdriver inte ett skit nu....

 

Det var ett stort jäävla ”krondike” där i benet, alltså ett stort HÅL rakt in i köttet på benet på pojken. Doktorn började sedan att plåstra om pojken, han stoppade rakt in i hålet en gasbinde grej, och på det lade han ett första förband. Jag frågade doktorn, skall du inte sy igen det.. nej nej nej, inte bra att sy.. Nä hä!! Jag är ju ingen doktor, så jag tänker ju inte tjöta vad vet jag!!!!

 

Som slutkläm, det var allt en satans tur som jag sade till Yongyut att vi gjorde detta så snnabt och gick till doktorn, annars hade väl denna bölden växt ända till Saturnus tror jag, och DET hade gjort jäkligt ont att ta bort den då.....Dålig tröst för Soda som hade skitont och var ganska lam hela den dagen.

 

Igår kväll så hade Dan frågat mig om jag hade lust att följa med honom upp i bergen för att besöka en annan amerikan där. Denne kille hade tydligen varit med om en olycka av något slag. Och Dan ville kolla så allt var OK med honom. Han tar verkligen sin voluntäruppgift som ”warden” på det allra största allvar. Detta trots att ambassaden inte ens hade bett om det, så var Dan där och ville uppfylla sin ”plikt”...

 

 

 

 

 

På det sättet är Dan faktiskt en varmhjärtat människa måste jag säga, och trots att man retar sig på den gubben och hans könstiga ”exter”, så gillar jag honom, och han är definitivt en av mina närmaste vänner här. Vi körde upp i bergen ovanför Tad Ton, alltså däruppe som vi brukar käka, och killen bodde på samma väg som går in till Moo Hin Khow. Forts. Nästa kapitel....

 

Handskak – Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMXCVII, Thailand

 

 

Forts. Från förra kapitlet.... När vi kom dit så stod där en dam som verkade vara urtrevlig, alltså som precis alla thaidamer brukar vara. Och där i fönstret stod en falang lutandes emot dörrkarmen. Jag gick fram till honom och presenterade mig, och såg direkt att han hade en typ av rullator utan hjul, vet inte vad det heter. Och han hade gips och bandage över hela vänsterbenet.

 

Vi kom in i hans hem, och de bjöd på ostmacka gjord i ugnen, skitgott. Vi pratade och han berättade om olyckan. Den hade enligt honom gått till som följer. Han hade stannat på highwayen för att pinka. Kör in i buskaget där med sin MC, gjorde ifrån sig. Sedan stiger han på MC:n kört fram till highwayen , väntade vid sidan för att sedan kör ut i trafiken igen.

 

Medans han stod där så blev han totalrammad av en thaikille på moped/vespa som alltså körde rakt in i honom. Han flög åt heelvete i stort sett och vaknade till senare, han var helt avsvimmad, han satt där på vägbanan och där var också en thai då som stod där och var mindre skadad verkade det som. Polisen kom fram till att falang skulle betala till thai 15.000 baht för någonting som denne kille aldrig förstod.

 

Därefter så hjälpte de honom till sjukhuset. Han hade skadat höften och ryggen ganska allvarligt. Hans vrist var helkvaddad och hans ben var brutet på flera ställen. Han skulle nu vara ytterligare 8 veckor i gips och bandage, och sedan fick de se hur framtiden med läkningen skulle bli. Han var i alla fall förvandlad till en krympling numera och en lång tid framåt.

 

Kommer ni ihåg att jag nämnde att det var vänsterbenet. Jag satt där och funderade och ville inte förstöra eller ifrågasätta denne krymplings version av händelse-förloppet. För vi har vänstertrafik här i Thailand, så om man kör av vägen, går ut och pissar och kommer tillbaka och står vid highwayern väntandes för att köra ut, så står man ju på vänstersida och trafiken kommer ju att komma ifrån ens högersida och passera en, eller hur???

 

Hur sjuttan kan då hela vänstersidan på hans kropp ha fått ta hela smällen.... jag ringde Dan och polis som han varit i 25 år så förstod han inte vad jag ville komma med detta. Jag fick förklara flera gånger. Men Dan sade jag du har ett långt långt förflutet som polis.... tänkte ni aldrig i dessa banor. Jovisst medgav han. Så förklarade jag igen, och han sade, fasen det slog mig aldrig.... men Dan hade inget svar och visste inte anledningen.

 

Jag satt här och funderade ytterligare och kom då på ett scenario som kanske inte var lika glänsande ansvarsmässigt för amerikanaren. Han kanske helt enkelt körde av vägen på ”fel” sida och pissade, kanske inte fanns buskar att pissa i på vänster sida.

 

Så efter pinket så kommer han ju ut på ”fel” sida och står där, och då kommer ju naturligtvis Thaikillen med sin vespa ifrån höger och kraschar in i honom. Men det känns ju lika kass ansvarsmässigt för då har ju även thaikillen gjort fel som kört på ”fel” sida, vänstertrafik, kommer ni ihåg?

 

Polisen tog kanske helt enkelt ansvaret över på falangen för att ha stod på fel sida av vägen, Men även denna förklaring är tunn tycker jag, för kommer du ut på den sidan, så vet man ju inte åt vilket håll du skall köra innan du startat.... jag tror när man tänkt på detta att amerikanaren helt enkelt har gjort nåt jääkligt dumt i trafiken, men vill inte erkänna det för vänner och försäkringsbolag.

 

Vi pratade vidare, och som så ofta så kom ett samtalsämne upp och det är alltid ormar!!! Vi pratade om våra olika erfarenheter, vilka kanske inte är så där himla stora, inte så man hamnar på TV i alla fall. Dan berättade sedan om en Pytonorm som legat på vägen i skymningen. I vanlig ordning så gick han icke ur bilen, han gör ju inte det, han är ju svinaktigt lat den gubben.

 

Han satt där och plåtade ormen som i sakta mak hasade sig över vägen. Den var runt 1,5 meter lång och Dan tyckte den var hiskerlig. Men faktum är att den storleken är i stort sett den enda storlek som existerar härnere i Chaiyaphum i alla fall. De hinner ju inte bli så himla gamla dessa ormar.

 

Thai kör över dom på vägarna, thai hugger dom i bitar så fort de ser dom ute på fälten, och thai kör sina skördetröskor och de skär upp med bladen mängder av pytonormar därute på fälten. Så de blir verkligen inte gamla här i den civiliserade delen av Thailand. Forts. Nästa kapitel....

 

Handskak – Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMXCVIII, Thailand

 

 

Forts. Från förra kapitlet..... Amerikanaren berättade då att rätt över vägen ifrån där vi satt där ligger det en damm, kanske max. 1 meter djup. I alla fall där bredvid på bondgården så märkte folket att det försvann i allt raskare takt både kycklingar, hönor och tuppar ifrån beståndet de hade. De är ju ganska rutinerade thai i dessa trakter, och vet vad som är på färde när detta händer.

 

De samlades en dag och gick skallgång, och de fann snart stället där ormen ifråga gömde sig. Det var naturligtvis nere i dammen. De kunde se att den var enorm i detta fallet och ingen av dom var villiga att ge sg ner i dammen och brottas med den och försöka att döda den. De kom då på den geniala lösningen tyckte de. De hämtade en pick up, backade upp till dammkanten. De knöt fast ett rep runt kroken bak på bilen, och sedan så smög de omkring och lyckades sedan genom speciellt en djärv thai att få repet runt ormen.

 

Sedan startade pick upen och drog hela ormeländet upp ur dammen. Pick upen fortsatte sedan att köra, och först en lång lång stund senare över jord och skarpa stenar och asfalt så var ormen död och i ett förfärligt skick. Jag säger bara, fy saatan att dö en sådan död. Men det berör inte en rättrogen thai, sådana känslor emot djur finns bara inte i deras sinnesvärld verkar det som. I alla fall, problemet var löst och alla var nöjda, utom ormen förstås.

 

Så ibland stundtals ute i de mer ociviliserade trakterna häromkring så kan det finnas orm som hinner bli gamla och normalt stora. Denna pyton var närmare 6 meter lång och grymt kraftig runt kroppen. Jag var nu i alla fall lite orolig i kroppen, och gick ut och tjötade med damens läkt som ju bodde i hsuen runtomkring. Jag tycker att det är skitkul och trevligt, bättre i alla fall än att sitta och tjöta som femte hjulet under en barnvagn.

 

Efter ett tag så hör jag Dan ropa efter mig och vill åka. Amerikanarens dam kommer och hämtar mig samtidigt. När vi närmar oss deras hus, så frågade jag damen vad hette din man nu igen, hon svarade – ”Loy” OK Roy, tänkte jag, no problem. Så jag sade adjö och sade – ”see you again Roy”.... Nä för sjutton säger ”Roy”, jag heter inte Roy jag heter Lloyd!!! Jaha, så kan det gå till om man inte tänker sig för när man hör thai säga ord på engelska.

 

Vi alla vet ju att asiater överlag tydligtvis har problem med att uttala våra R, men vad jag missade att tänka på var också att thai gärna ”sväljer” slutet på vissa ord, så t.ex. house låter som hau, face låter som Fej, mouth låter som mao. Så ni ser vart detta leder va? ”Loy”... lägg till R i början, ta bort L och försök att lista ut vad som skall läggas till i slutet.... Inte lätt, men ofta löser man dessa ordgåtor på en bråkdels sekund...haha, så kan det gå till i språkförbistringens värld!!

 

Funderade lite grand i dag på cykelturen över hur thai alltid frågar ”läget” genom att ropa efter mig typ - ”Bai Nai kha”!! Vilket betyder ”vart skall du”?? Och så svarar jag alltid samvetsgrant – ”Nong Nasaeng”!! Jag svarar alltså namnet på min hemby. Jag vet inte ens om de förväntar sig ett svar eller inte. Men det är lika bra att svara, så de inte tror att jag sitter på ”mina höga hästar” och inte ids svara.

 

Jag har ju funderat över detta tidigare, men om jag får återkomma en gång till. Det är ju ganska roliga tillrop man får ifrån thai, de ropar även – ”Bai tama rai” , vilket torde betyda ”vad gör du”?? Och jag svarar då efter bästa förmåga –”Chakkrajan Nong Nasaeng”!!!

 

Det är ju lätt att förledas tro att det bara är thai som håller på med hälsningsfraser som är ganska trevliga, men meningslösa. Men om vi rannsakar oss själva lite grand, tänk då på de engelskspråkiga länderna med USA, England, Australia, Nya Zealand, Canada och Syd-Afrika m.m. de säger ju alltid – ”How do do”!! Och de blir ytterst bestörta om någon skulle börja beskriva hur de mår vid en sådan hälsningsfras, eller hur?

 

Dessutom så svarar de med samma fras, och ingen egentligen förväntar sig ett riktigt svar... Så jag tror inte att thai är speciellt ”konstiga” med denna grejen. Men det låter mer ”konstigt” när våra fruar och fästemör översätter och hela tiden tjötar och frågar vart man skall så fort man går utanför dörren hemma.

 

De ”fräscha” killarna som bor eller bruka åka hit till Thailand de tror ju genast då att thaidamer är de mest svartsjuka individerna på denna planeten tack vare att de frågar detta. Men det är alltså bara en hälsningsfras som de översätter, inget annat. Thai är lika svartsjuka som falangtanterna, varken mer eller mindre.... tycker jag i alla fall...

 

Handskak - Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMXCIX, Thailand

Foto på Funfa ifrån pappan flerfärgad...

 

Idag 12 januari 2012 efter cykelturen, så började jag då plantera 8st pinnar ifrån en Bougdanvillea (thai; Funfa) som jag fick ifrån Yongyuts pappa när vi var där senast. Jag missade att rapportera om denna sensation. Jo jag lufsade omkring på hans närområde runt hyddan och kollade på blommor och växter och fick se 2st enorma Funfa.

 

Och jag fick se något som jag aldrig sett förr, och som jag inte trodde ens var möjligt. Jag har ju sagt det förr om Funfa. Varje buske består av 1 (EN) färg endast, ALDRIG mer!!! Färgerna som existerar är: violett, lila, rosa, oranga röda och vita. Inga andra fräger finns. Visserligen finns det ett otal nyanser och toner på dessa färger, men inga mer färger.

 

Nu stod jag där och bara gapade. Pappan hade alltså på SAMMA buske och på SAMMA gren BÅDE orange och vitrosa. Pappan tydde detta som 3 hela olika färger, medans jag nog mer höll mig till att det var 2:färgat. Detta är ju en sensation, en botanisk sensation. Och jag var ju snabb som en reptil, och frågade om jag kunde få med mig ett gäng grenar hem som jag kunde ”sätta” i min egna trädgård.

 

Inga problem, fram med macheten bara, och så högg han ner, så jag fick 8st fina grenar, tjocka och fina med mig hem. Jag planterade i alla fall dessa idag, och jag kommer att, trots min enorma ateism, uppsända ett helt gäng böner till alla Gudar som orkar lyssna, och be dom om välgång för min nyplanterade pinnar. Lyckas denna grejen, så tänker jag sälja. Och jag vet precis vart jag skall vända mig.

 

Jag kommer att åka omkring här i hela Chaiyaphum-området, och sälja sticklingar för det vilda. Det måste helt enkelt bli rusning efter dom tror jag...Kul med drömmar eller hur. Och tänk vilken trädgård jag kommer att få.... Bougdanvillea över hela trädgården......hahaha,,, härliga tider.

 

Jo förresten en grej till som jag missade under vårt besök hos pappan. När vi satt där, så kommer plötsligt pappan fram till mig och visar stolt som sjuttan upp 1 par riktiga arbetsskor, alltså av märke CAT som är ett välkänt märke bland yrkesskor hemma i Skandinavien som jag vet i alla fall. De skorna har en sula som duger att ha på nordpolen.

 

Jag bara satt där och var återigen förundrad över dessa thai och deras konstiga skovanor och för alldel även klädvanor och värderingar i livet. De bor alltså i ett land där det ALDRIG är kallt. Det kallaste här är på några nätter i December så kan det i värsta fall bli + 13 grader på natten, och på dagen rusar det upp till minst 25 grader på den kallaste årstiden. Jag har sett mängder av dom ha dessa yrkesskor som CAT, och då även DOCKSIDE-kopior.

 

De har även jackor och tjocka långbyxor på sig när det är 35-40 grader varmt. Jag vet faktiskt inte, vågar inte fråga mer nu, men jag tror att Thai nog gärna köper dessa grejor, inte för att de behöver ha dom, utan för att det är status att ha dom, ett tecken på att man inte är fullständigt bankrutt. Ungefär precis som zigenare och andra utlänningar i alla fall förr alltid såg en snygg bil som en statussymbol. De var lusfattiga, men de skuldsatte sig alltid så de kunde köpa sig en matchande Mercedes.

 

Yongyut berättade för mig att pappan stolt hade sparat ihop 4.500 baht för att köpa dessa skor. Där sitter jag som i stort sett betalar hans mat vareviga månad, och jag har sandaler på mig för 199 baht....Någon som förstår känslan inne i min hjärna och kropp? Va fan, gubben äger inte ett endaste skit i sitt ”hem”, han har inga pengar att göra ett endaste skrapande grand för någon enda av sina barn, och så gnetar han ihop till ett par jäävla stupida helt onödiga skor för 4.500 baht.

Gubben äter gratis hos sina släktingar och han får support av falang och så köper han dessa skor..... Vissa människor slutar aldrig att förundra mig.....

 

Nu var alltså då detta kapitel 999 slut och avslutat, och nästa kapitel kommer att bli 1.000. Undra hur länge man kommer att orka med att skriva som en blådåre varje dag. Jag måste säga att det är en farlig tur att min hjärna är så tom på andra viktigare saker, så man kan fylla den med saker som jag sedan kan skriva om. Ha det, så hörs vi imorgon hoppas jag!!!

 

Handskak - Glegolo

 

 

Chaiyaphum M (1.000), Thailand

 

 

Dan berättade för mig häromdagen att han varit inne hos den ”nye” frisören här i närområdet. Han kallade honom den nya, men i själva verket så har han funnits där alltsedan mars förra året. Men Dan har ju inte kläm på saker och ting så himla mycket.

 

Alltnog Dan gjorde vad Dan alltid gör. Han klampar in och kör sitt BRÄKIGA amerikanska engelska språk och thai fattar absolut nada. De fattar nästan ingenting av vad jag säger och jag pratar ju ganska rent i förhållande till denne brumbjörn till amerikan. Han klippte sig utan vidare spisning, och frågade sedan efteråt hur mycket... och thaien svarade 100 baht....

 

Dan gick därifrån sade inget till thaien, men väl hemma hos mig efteråt så beklagade han sig storligen och menade på att inne i Chaiyaphum så kostar samma klippning exakt 50 baht bara. Och han sade att denne thai var en ”bad thai”, för han hade falangpriser..... Och jäklar vad sur han var.

 

Nu igår så var ju Namkaeng med mig när jag fotade den stendöda ormen, och på ditvägen till ormen så passerade vi frisören, och fan flög i mig. Jag stannade moppen och skickade in lilla Namkaeng för att kolla priset. Jag stod dock direkt utanför och gömde mig inte, så han såg mig.

 

Frisören satte upp 5 fingrar i luften direkt, och ropade – ”Hasipbaht”.... Ok fino fino sade jag och så åkte vi iväg. Detta mina vänner MÅSTE jag helt enkelt snabbt rapportera för Dan, det är ju skitkul att se hans arghet och irritation stegras över sådana här saker. Han tar ju sig själv på himla mycket allvar-. Så gör även jag. Men jag har i alla fall landat tycker jag ändå ganska hyggligt och skrattar åt det mesta. Klart jag är skitirriterad över många grejor, men jag säger aldrig nästan åt folk (thai) vad jag tycker, så i det hänseendet så är jag himla snäll....

 

Jag stövlade efter ormen över till Dan igår i alla fall, och det var med svarta ögon (hur nu helblå ögon kan bli svarta??) som han åhörde min berättelse om vilket pris jag fick lätt och elegant. Han började sedan en utläggning som tog 10 minuter där han beskrev vad han skulle göra med hjälp av sin fru. Han skulle säga till Amphorn (yeaaahhh right!!!) att gå till frisören i fråga och meddela honom att han är en ”bad” thai, och att han är speciellt ”bad” när han kör med falangpriser.

 

Men Dan sade jag till honom, han kanske tog dig för turist då och ville nog bara skjörta upp dig som engångskund. Mig känner han garanterat igen eftersom jag cyklar omkring och härjar runt i trakten så himla mycket, och mig gav han ju normalpriset 50 baht... Dan visste inte vad han skulle säga. Men jag vet hur han tänker den gode amerikanen. Hur i heelvete en sketen svensk kunde få bättre pris än han, det är en skandal och det måste åtgärdas, hahahaha!!!!

 

Nu måste hans stackars fru Amphorn krypa dit med honom, konfrontera frisören och ifrågasätta hans prissättning. Och detta är något som hon absolut inte som thai vill göra, aldrig att hon vill det. Så det blir ett litet heelvete i falangfamiljen Dan framåt. För Dan är ute efter att rätta till sitt rykte som den ”store”mannen här i Chaiyaphum. Svenskar och andra icke-amerikanare spelar inen roll, men man bollar icke med amerikanare, hahahaha, tänk va livet är sköj emellanåt!!

 

Nu ringde precis Alaam (syster yster) som ju är mamma till Soda och Namkaeng. Hon berättade att banken hade godkänt hennes fästman Pots som låntagare. Detta innebär ju då att Spritmagistern Yutin, min svåger, då slipper ifrån DET borgensåtagandet och kan frigöra sig så att han kan ta ett lån på styvt 1 miljon baht.. De har inte pengar att tala om och lever på marginalen lärare som han är, men lån har alla här i Thailand, och lån får de alla, stundtals hur lätt som helst.

 

Alaam berättade också för Yongyut att hon ville ge 15.000 baht för Namkaeng och Soda, så de kan följa med oss till Philippinerna i april. Det var ju väldigt schandåbelt eller hur? Alltså attt hon ville betala lite extra.... Jag hoppade på telefonen och ringde JingJing, tösen som ju hyr Alaams hus, det är ju hon som fixat Yongyuts skitbilliga flygbiljett. Jag bad henne att kolla om hon kunde finna promopriser för ungarna i april. Forts. Nästa kapitel....

 

Handskak – Glegolo

 

 

Chaiyaphum MI, Thailand

 

 

Forts. Från förra kapitlet.... JingJing ringde till sin kontakt i Bangkok på CEBU (Flygbolaget), de berättade att denna veckas promopriser var slut men på måndag skulle det vara dags för nya extrapriser. Klart man kan vänta. Vi sparar ju 10.000 baht på 2st biljetter genom hennes göranden och låtanden...

 

För 5 minuter sedan, så ringde Alaam tillbaka till Yongyut igen, och avblåste det hela. Nu ville hon istället spara pengar till att starta en restaurant här i Chaiyaphum om några år. Man kan väl säga att den restauranten till viss del är betald av mig då, för pengar som täcker ungarnas kostnader lyser ju oftast med sin frånvaro.

 

Skitsamma, fina ungar och Yongyut bara älskar att de är här. De tar ju allvarligt talat också bort lite av ”trycket” ifrån mig, jag kan ju då stundtals vara ganska osocial gentemot Yongyut och vara ute och cykla, eller sitta vid datan utan att hon blir skitförbannad. Hon har ju ungarna att ha skoj med och prata med. Så i alla fall, det blev inget Philippinerna för ungarna. Tanken på en V75-vinst finns ju hela tiden, och då är det helt klart att de skall med....

 

Imorgon så är det dags igen för den årliga sammankomsten här på gatan. Det är ju Tim och Somsak som ju byggt huset här, som brukar vilja göra ett litet ”spektakel” 1 gång per år och då fixar de ju presenter till barnen via roliga lotterier och så ger de mat till oss äldre. Spelet handlar om att munkarna kommer, det är egentligen för munkarna som allt detta utspelas sig sägs det.

 

Ägarna (Tim och Somsak) vill ligga bra till hos Buddah, och då gör man det via att ge gåvor till barnen på gatan, och mat till de vuxna. Det avslutas sedan med gåvor till munkarna (templet). Detta kanske då försäkrar paret en plats i den buddistiska himmelen, vad vet jag?

 

Dan (Mr America) har ju jätteproblem denna dag, för han vill ju gärna ”VISA” folk att han är någon att räkna med. Jag misstänker att han funderar i de banorna. Förra året så sprang han ju iväg och handlade upp sig på mängder av glass till festligheterna. Han hade dock en jääkla ”osis” den dagen för där kom lilla jag och erbjöd mig att ”dela” kostnaden med honom. Och han kunde inte med att säga nej.

 

Detta hindrade dock inte honom att stå där som en amerikansk ”Onkel Tom” med ett förkläde och en skopa och hyvade ut glasstrutar till ungarna och alla på gatan ”visste” att det var Dan som hade köpt in glassen för egna pengar. Jag sket full-ständigt i att framhäva mig, den gången i alla fall. Huvudsaken var att jag själv ”visste” att 50% att inköpet kom ifrån min plånbok.

 

Nu idag fredag, så frågade jag Dan om vi skulle göra samma populära sak igen med glassen och dela på det. Killen drog ut på det och berättade att han funderade på att skänka pengar istället. Jag sade till Dan, att han inte skulle glömma att denna dag vi pratar om, så är det bara 2st som skall ”glänsa” mot Buddah och Dan var inte en av de två. Han tog det snacket med en grimas och berättade att han fattade det fullständigt.

 

Det skall bli skitskoj imorgon och se hur han beter sig när han försöker att skimra och glänsa han också, aldrig i heelvete att han kan ”hålla sig”, det finns inte på kartan. Jag beslöt att vi, Yongyut och jag packar in 1st 75:a Vodka till paret som en liten gåva. Vilket jag känner är väldigt lämplig gåva i sammanhanget. Yongyut ville ge pengar till dom. Men jag berättade att jag INTE vill ge dom pengar. Dessa pengar kommer enbart att tas ifrån oss, och ges till munkarna i deras namn och inte vårt namn, och det är bara fan att jag vill vara iblandad i den skiten... Nä en 75:a Gilbeys vodka får det bli, snyggt inpackad av Yongyut!!

 

Nu är klockan 06.30 och jag vaknade med ett ryck, festen har tydligen börjat. Jag tänker ju inte gå dit så himla tidigt i alla fall, det är jag alldeles för trött för. Får vänta några timmar först. Jag åt min frukost och satt vid datorn och så hörde jag lite ”mässande” av munken/munkarna. Jag antar att de välsignade området och paret speciellt som hade festen och som skänkt pengar till dom. Att väsigna resten av packet här på gatan kanske inte är aktuellt, Men vem vet kanske de gjorde det!!! Forts. Nästa kapitel...

 

Handskak – Glegolo

 

 

Chaiyaphum MII, Thailand

 

 

Forts. Från förra kapitlet..... Snart blev det tyst på munkarna, och sedan så startade det istället med en heelvetisk volym på musiken, betänk då att klockan bara är runt 07.15 ännu.... Men va fan har festen redan börjat tänkte jag!!! Jag tog kameran och gick ut och neråt gatan....Det var fullständigt folktomt...Festen hade inte börjat... men det hindrar ju inte thai att bröta på med en grym volym på mujsiken ändå. Hänsyn.... näääää hahahahah, skojar ni eller!!!

 

Tänk vilket heelvete thai måste få när de kommer till Sverige eller andra västländer, och måste börja anpassa sig, och ta hänsyn till andra människor och sin omgivning där. Undrar vad som då far genom skallen på dom?? Jag gick hem igen med kameran i handen, och Yongyut mötte mig i grinden och sade misstänksamt som alltid – ”What you doing”?? Ja jag tänkte foto lite på festen. – ”You dont know, party not start yet”!! Nähä musiken då..... – ”Ahaa music for good luck and show off little bit”!!

 

Klockan blev nu 10.40 och vi skulle knata över till partajet. Munkarna var tydligen redan på gång. Jag tror att det är nödvändigt att de kommer lite tidigare än sagts av de andra ty de måste ju få mat i sig innan klockan 12.00. Sedan får de ju inte äta förränn soluppgången imorgon. Munkar äter tydligen enbart 1 gång om dagen och det innan kl. 12.00.

 

Vi gick över och jag lämnade vår ”present” till Tim och Somsak. Och sedan ville Yongyut att jag skulle sitta ner och vara med dom där. Jag började fota lite och var beredd att sätta mig ner när plötsligt musiken höjdes volymmässigt till oanade nya höjder, och därpå stegade det in runt 9st munkar eller kanske 10st.

 

Till detta akompanjemang av hög musikvolym a la Bruce Springsteen på Ullevi, så steg munkarna upp på det förberedda podiet, och satte sig på sina platser, varefter jag flydde i ren desperation ifrån denna musik. Jag har ingen lust alls att starta med tinnitus nu på äldre dar faktiskt.

 

Efter en styv kvart, så gick jag tillbaka för munkarna hade börjat ”mässa” och musiken hade tystnat, så ljuvligt. Jag gick dit och Yongyut var lycklig att jag var där, det märkte jag. Jag satt där med händerna knäppta, jag studsade upp och fotograferade lite, sedan tillbaka med knäppta händer och samma igen. Jag har bara så svårt att sitta där och se skenhelig ut.

 

Bussisterna har i alla fall mycket enklare än vi kristna vad det gäller tron. De behöver inte se skenheliga ut för de har ju ändå ingen Gud som de tror på. De tror ju bara på att bli ”upplysta”, och leva ett liv som just skall ge dom upplysning. Och vägen dit går via Buddah förstås. Bönerna är förstås på indiska precis som landet Buddah kom ifrån, Indien.

 

Det slutade till slut, och munkarna hasade sig ner ifrån podiet ned till väntande bord som dignade av olika smårätter och godis till dom. De satte sig och åt, och de fick alla vara fullständigt ifred från alla andra människor. Ingen människa bland thai pratar tydligen med en munk när han äter, och ingen kvinnlig thai får någonsin röra en munk.

 

I takt med att de åt för vilda livet så hade musiken startat igen och det skrölade oerhört mycket rakt över hujvudet på munkarna där de satt och åt, ingen av dom sade någonting. Jag däremot sade till en av thaiarna att de fick dra ner på volymen, fan munkisarna får ju tinnitus ju. Han titade på mig som om jag var en idiot, och det var ju jag förstås.

 

Munkarna gillade nog att ha runt 212 decibel mindre än en halvmeter ifrån sina öron, ja man är en idiot. Dock på fråga om man är en idiot, så fick jag goda vitsord ifrån den äldre kvinnliga ”kåren” på festen när jag hjälpte en av de gamla munkarna ner ifrån podiet genom att ta honom i armen, han var stel som en kruka p.gr.a. att de hade ju suttit där med korslagda ben i 45 minuter utan att röra sig. Forts. Nästa kapitel....

 

Handskak - Glegolo

 

 

Chaiyaphum MIII, Thailand

 

 

Forts. Från förra kapitlet.... Jag kände bara att ”röra eller inte röra munken”, jag skiter i det, gubben kan ju ramla. Men tydligen så gjorde jag rätt, och munken tog tag i mig, log och därmed så var mitt öde beseglat hos de äldre tanterna där. De kom fram flera av dom, och de log åt mig, och de log åt Yongyut, och Yongan var sketstolt, tror jag, över att ha en så snäll falang....

 

Ja så kan det gå... sedan lika snabbt när de gick, så försvann min hjältegloria och jag ramlade ner på den vanliga ”falangnivån” igen (tror jag). Jo jag sade – ”Sawa deekhap” till munkisarna, och det får man inte göra berättade Yongyut med sina stränga ögon. Det hjälpte inte ett skit att jag förklarade för henne att det är flera stycken av dessa 9 munkar som har pratat med mig och hälsat på mig när vi möts ute på landsvägen under mina turer. Yongyut såg tvekande och tveksamt och tvivlande på mig. Och så sade hon på klingande Göteborgska – ”sluta tjöta...”.

 

Va faaan,,,, jag vet ju att munkarna säger sawa dee khap till varandra, men tydligtvis inte åt någon andra. De håller sig själva lite förmer än andra i samhället kan man ju tyda det som. Jag undrar när denna tilldragelse egentligen började inom buddismen. Vet inte, verkar ju hellöjligt, alltså det där att vara så otillgänglig så man inte ens hälsar på en munk och de INTE hälsar på en vanlig dödlig, va e de?

 

Jag skiter i vad Yongyut och de andra fegisarna säger, klart att de kanske är tvingade att leva efter vissa sociala regler, jag fattar det och jag måste ju respektera det. Men jag som falang, jag säger det återigen. Jag är INTE buddist, och munkarna vet detta. Därför tolereras mina ”konstigheter” på ett helt annat sätt tack vare att jag är utlänning.

 

Jag kommer undan alla dessa ”regler” som finns i samhället. Ta aldrig ett barn på huvudet, hälsa inte på en munk, gör inte det och gör inte si eller så... Jag är ansedd som trevlig och generös, och säkerligen lite udda. Så jag hälsar på munkisarna, jag klappar ungarna på huvudet när jag vill uttrycka affektion, och jag gör säkert många konstigheter. Men med en snäll och accepterad falang, där är det helt OK, så det så....

 

Till sist, Dan, Mr Amerika, återkom aldrig till mig, jag visste att han inte skulle göra det. Han berättade bara när vi sågs på denna tilldragelse att han bakat kakor. Han bakar ju för himla goa kakor, jag hoppas bara att thaiarna tycker att han gör det bra, så han får sin plats i solen lite grand. Jag gjorde en tråkig grej, jag gav värdparet en stor bamsekram och en 75:a vodka....Yongyut hade slagit in den snyggt och fint. Jag hoppas att den kommer väl till pass.....Vi får se ikväll om den dyker upp på bordet!!

 

Nu 2 timmar innan vi skall på festen, DÅ ringde Dan igen och frågade om jag ville vara med på att handla glass till festen. Jag sade till honom helt kort att jag ju frågade i går, om vi skulle lägga ihop samma som förra året och köpa glass, och han låt mig bara ”hänga där”, utan att svara. Sedan efter 1 timme så sa han att ha tänkte baka kakor. Det var ju därför som jag gav bort spritflaskan som present till värdparet.

 

Dan nästan slängde på luren i örat på mig och verkade skitsur. Efter 30 minuter, efter att ha snackat med Yongyut så beslöt vi att skita i att hålla på oss, gubben är ju 70 år gammal. Dum som fan ibland men oftast skitgo. Jag ringde upp och jag sade att det var helt OK att vara med och dela på det.

 

Ungarna fick sin glass och det var en hel del av de vuxna thai som snodde åt sig glass innan barnen ens hade fått. Jag klappade till många snikna händer där igår morse, och folk skrattade åt mitt tilltag och tyckte att jag var en exotisk, antagligen idiot, som slog på deras händer när de försökte ta glassen...hahaha!!!

 

Detta blev en lång lång lång natt, festen var jättetrevlig för barnen och det var dans och det var sång och det var skratt och alla var glada. När thaibrännvinet började komma fram, då knatade jag hem och fyllde upp 3 glas med Gin och Tonic och gav till förutom mig själv även till Vår polisman som bor här på gatan och också till Tony den oerhört blyge engelsmannen.

 

Tony som engelsman älskar ju GT, medans thaimannen, polisen, som för övrigt fick ett skitlitet glas i jämförelse med mitt bautaglass, han tog oerhört lång tid på sig att dricka, och han blandade sitt drickande med mängder av grimaser som jag aldrig sett förut. Jag förstår honom, thai här i dessa landsändar har ju aldrig förr prövat utländska groggar, och deras intresse för att pröva whatever utländskt är NOLL och INGENTING.... Forts. Nästa kapitel....

 

Handskak - Glegolo

 

 

Chaiyaphum MIV, Thailand

 

 

Forts. Från förra kapitlet....Till slut så var presentutdelningen över, det var för övrigt en jättetrevlig tillställning anordnad av ett verkligt trevligt värdpar i Tim och Somsak. Alla fick presenter t.om vi vuxna fick. Jag själv fick en kaffemugg. Namkaeng vann 4st roliga barnglas och Soda vann (till sin sorg) ett ”Farmers belt”.

 

Alltså det färgglada skynke som thaiarna har på sig vid lite festligare tillfällen, och ibland på morgnarna efter att de har duschat. Jag tror inte ni kan se dessa tygskynken nere i Lilla Sverige eller andra turistorter, så ni får nog åka till Isaan för att se dom. Yongyut vann för övrigt en jätteficklampa som faktiskt kan vara jättebra att ha här i kvällsmörkret.

 

Jag avvek ifrån festen runt 23.30 i tron att den skulle vara över snart. Jösses vad fel jag hade. Som vanligt, är jag börjd att säga, så ökades istället musikvolymen ju senare det blev. Jag försökte faktiskt att gå och lägga mig runt 00.30, men låg där och vred mig i 1,5 timme innan jag gav upp. Då var mysikvolymen enorm och helt hysterisk och thai höll på med för det vilda med sin sedvanliga Karaoke.

 

Denna Karaoke som ju dödar ALLA falangfester hemma i falangland, denna karaoke bara älskar thailändarna. De sjunger sina sånger i timmatal, och de sjunger sångerna precis som om det var första gången de hörde dom. Yongyut hade ju stannat kvar på festen och hon hade skitkul. När jag kom dit kl. 02.00 igen, så såg jag att hon var lite glansig i ögonen. Hon blir lätt sådan när hon har fått i sig en stavnagel...hahaha!!!

 

Allting smådog sedan 03.30, men dessförinnan när jag gick ner på festen, så frågade de andra plus Amhporn mig om jag inte kunde sova. Nä sade jag sanningsenligt. Ni spelar ju Er musik för hela grannskapet ju. När vi falanger oftast har fest så har vi festen inom våra väggar i vårt hem, och försöker åtminstone att inte störa alla andra. Men här sitter ni ju ALLTID ute på gatan och är fullständigt hänsynslösa mot alla andra som vill sova......

 

Amhporns glänsande thailändska svar att det är ju bara 1 (en) dag på året ju.. javisst sade jag klart det bara är en dag på året, Men om man lägger ihop alla begravningar, förlovningar, giftemål, munktilldragelser och invigning av alla nya hem, så har ni ju exakt denna typ av fest MINST 200 dagar på 1 år..... ja sade Amphorn, och nu är det VÅR tur att ha fest. Inga problem sade jag. Jag klagar inte öppet, jag bara ”trivs”, det sista sagt med ironi som fullständigt försvann där ingen alls förstod den...

 

Thailändsk humor, finns den? Ja den finns i allra högsta grad, tycker thai själva förstås. För oss andra som inte kommer ifrån Thailand, och som inte är uppvuxna med den hysteria som omgärdar en människa, som öppnar munnen i akt och mening att försöka att vara rolig. Vi fattar inte ett endaste skit av den humorn tycker, jag i alla fall!

 

Man kan ju inte gärna säga att något INTE är roligt när man befinner sig i en annan kultur, i ett annat land, det är ju ganska korkat. Man kan ju aldrig jämföra på det sättet, och säga vilket som är den bästa humorn. Men man kan ju säga att utifrån en själv. Så tycker man INTE att det var ett skit roligt, det är ju helt OK.

 

På festen i lördags här på gatan, så fick man ju återigen se exempel på hysteriska skratt på saker och ting som en utlänning finner ganska makabert tråkigt och innehållslöst. Och jag undrar faktiskt om inte thai MÅNGA gånger helflabbar bara för att inte göra den andre ledsen. Det verkar så i alla fall.

 

Ett litet exempel bara. Klicka på följande länk, som ju är insatt i Youtube utav de som hade festen i lördags. Jag sitter för övrigt direkt bakom kameramannen.

 

http://www.youtube.com/watch?v=GiFTKp7Kxa4&feature=youtube_gdata_player

 

Videon börjar med att Amphorn, för övrigt utklädd under hela festen som en liten skolflicka till ALLAS glädje, och det var faktiskt kul, hon är alltså 51 år ung bara så ni vet!! Hon säger blablabla i början, och med det så härmar hon hur det låter när falang kommunicerar med varandra. Skrattet lät inte vänta på sig. Thai fann detta vara hysteriskt roligt faktiskt. Direkt efter detta, så står ”Khiaoo” där och kliar sig på ”dolmen” i föresats att vara rolig. Folk skrattade ännu mer över detta. Forts. Nästa kapitel...

 

Handskak – Glegolo

 

 

Chaiyaphum MV, Thailand

 

Forts. Från förra kapitlet.... Min tanke går ju då till vårt sätt att tänka!!! Exempel: hemma i Göteborg någon går upp på scenen, och de börjar apa efter utlänningar, kanske negrer ifrån Ghana, och härmar hur de låter och kanske tjattrar som apor. Roligt??? Nä, just det, inte ett skit roligt tycker vi!!

 

Sedan går programledaren upp på scenen och kliar sig på ”paketet”, folk vrider sig av skratt?? Nä just det!! Vi tycker ju enbart det är töntigt. Jag undrar faktiskt ibland på vilken nivå Thai befinner i alla olika avseenden, det verkar skilja sig något oerhört ifrån oss i alla fall. Vad som är rätt och vad som är fel. Vad som är dåligt och vad som är bra. Ja inte vet jag, vet ni andra som läser detta kanske??

 

I söndags morgon så slog då äntligen en förkylning till emot undertecknad falang. Och det var på tiden må jag säga. Jag har ju gått här och värkt och undrat vart sjuttan alla förkylningarna har tagit vägen. Jag brukar ju ALLTID ha 2 kraftiga per år hemma i Sverige. Inte nog för att stanna hemma från jobbet, men jäkligt jobbiga (tack för du fanns TREO).

 

I snart 4 år så har jag inte ens haft en antydan till förkylning. Namnkaeng, Soda och Yongyut har alla 3 haft flera förkylningar, och så har de sprungit till apoteket och handlat på sig något undermedel som är verksamt emot förkylning. Ingen här i Thailand verkar fatta att förkylning faktiskt inte går att bota. Mildra javisst, men absolut inte bota.

 

Men reklamen i Thailand lovar att deras medicin tar hand om förkylningen på bara någon dag. Här kommer de undan med allting. I alla fall vid lunch i söndags, 6 timmar senare, så var jag plötsligt frisk igen. Inget snör whatsoever i kaggen och mådde precis som vanligt. Jag hade gjort = INGENTING speciellt alls. Det verkar som om jag helt enkelt är resistent emot de mesiga förkylnings-bakterier de har här. Och bra är väl det, eller hur?

 

Igår måndag 16 januari, så fick Yongyut besked ifrån sin gamla lärarinna att hon fick jobb. Alltså samma typ av jobb som tidigare där de alltså finsyr det sista på kläderna som skall användas till bröllopet och också imorgon bitti kl. 03.00, så startar de att lägga make up på bruden och de närmast ”sörjande”!! Denna gång dock så hinner inte hennes lärarinna som alltså fick jobbet vara med själv, så hennes systerdotter plus Yongyut får klara detta själva.

 

Denna gång dock, så får Yongyut 800 baht i ersättning, och det är ju kanonbra med de mått som Yongyut mäter med härnere i Thailand. Förut så har hon ju alltid fått 500 baht, men nu när lärarinnan inte är med, så verkar det som om Yongyut får en större del av ”kakan”......

 

Nu tänkte jag prata lite kort om vårt språk. Vi har ju alla märkt t.ex. när vi var unga hur de som vi tyckte ”äldre” aldrig fattade vår ”slang” till 100% likaväl som vi yngre aldrig riktigt fattade alla slangord som de äldre rörde sig med. Javisst fick man lära sig senare i livet, språket är ett levande ting.

 

Det är inte så att språket förblir detsamma och är statiskt, det rör på sig hela tiden och förändras. Det brukar sägas att det ofta är styrkan, alltså förändringen, och gör att språket inte dör. Det enda undantag som jag själv kan komma på så här på rak arm är ju Hebreiskan, detta ”kultspråk” som förändrats mycket litet under årtusendens gång.

 

Kan berätta en händelse som hände 1978 nere i Jerusalem. Min dåvarande flickvän (av judisk härkomst) och jag själv var där på semester. Och bland de saker hon ville visa mig var nånting som hette ” Qumran-rullarna” eller som vi i Sverige säger, ”Döda Havs-rullarna”. Forts. Nästa kapitel...

 

Handskak – Glegolo

 

 

Chaiyaphum MVI, Thailand

 

 

Forts. Från förra kapitlet.... Vi stod där på Museet i Jerusalem, och hon kunde läsa rakt av vad som stod där i dessa rullar som är skrivna mellan 150 f.k. till 68 f.k. Helt otroligt, hon läste rakt av vad som stod i rullarna. Jag kan inte, och vanliga människor i Sverige kan inte ens läsa ordentligt vad som skrevs på 1800:talet ju... men här kunde hon läsa över 2.000 år gamla texter, helt otroligt!!

 

Men i normala fall, bland de allra flesta språk på vår jord, så förändras språket. Både det talade språket, och det skrivna ordet förändras så himla mycket så ibland, så bara 100 år gamla texter blir görjobbiga om inte omöjliga att läsa. Stundtals dock när förändringarnas vinder blåser alltför mycket typ mitt under en generations levnad så kan man uppleva det stundtals som lite jobbigt att hela tiden behöva lära sig nya ord.

 

Ord som kanske inte ens känns rätt att säga, för de innebär något helt annat för en själv än de gör för typ dagens ungdom. Ungdomar idag har jag märkt kör med ord som – ” Gud va fett det va, fett roligt”!!!!! Eller – ”Jösses, det var ju galet, ja helsjukt ju”!!! OK detta är ju inte speciellt svårt att förstå, men det finns andra ord som kanske undslipper mig just nu som bara inte funkar för min del.

 

Detta om ungdomsvärlden, även bland oss ”vuxna” så förändras språket ganska snabbt. Många vill ju vara ”hippa” och brukar rakt av bara nappa på när nya ord dyker upp, och genast så adopterar dom det ordet. Oftast så hinner ordet inte ens bli ”svenskt” utan man kör med ett utländskt ord bara. Ta t.ex. @ (at) som ju döptes inom svenskan till snabel-a. Men det dög inte, utan alla föredrar att ta det engelska ordet för det istället.

 

I TV så hör jag ett jääkla tjöt om ord som consensus och momentum. Speciellt momentum hör man ju inom idrotten, och sedan hör man ju consensus inom t.ex. politiken. Det handlar till syvende og sist om ”fashion”, se där, nu dök det upp ett utländskt ord till. Jag menar det är på modet att köra med vissa ord, och folk söker skapa sig en liten pusselbit i sin identitet, genom att röra sig med ord som låter bra, där dom inte behöver förklara nåt de ändå inte fattar till fullo....

 

Varför inte säga ”samförstånd inom gruppen”? Nä vi säger då consensus och påstår genom det, att vi är någon annan än den vi egentligen är. Ungefär som om Ferrarin skulle göra oss till någon annan mer än Toyota Corollan..... Sedan detta momentum, jag blir bara så jäkla trött på detta snack. Journalisterna/kommentatorerna/tränarna kör med detta hela tiden inom speciellt ishockyn.

 

Det är som vanligt, man tror att genom att införa ett nytt ord så förändrar man resultaten ute på plan/arenan. Det var detsamma inom fotbollen också, som jag ju mest kan yttra mig om. Varför inte kalla det kraften ifrån själva laget? Vi kallade det lagspel och lägkänsla, och vi sade att laget stod över individen!! När jag började spela boll för länge sedan så hette det vänsterytter., sedan blev det vänsterytter-mittfältare... sedan vete skam vad det kallas, för jag, bor härborta nu.

 

Center hette det på min tid, det blev sedan som jag aldrig klarade av att säga, för det lät så jääkla mesigt och det var ”topp”,. Centerhalv blev innerback och högerback blev ytterback. Sedan så började de mer förslagna sig på att förändra själva snacket också, och om detta kom ifrån de som jobbar på förbundet och gärna vill göra sig en hacka för att ha en ny ”folosofi, det vet jag inte. Men jag tror det i alla fall!!

 

Men vi slog ”genomskärare” mellan backarna fram till vår t.ex. center. Nu plötsligt så ville velourkillarna på förbundet att alla skulle kalla det för ”instickare”, och det låter ju för sjutton nästan kvinnligt ju. Man trodde alltså att man skulle förändra något på plan genom att förändra språket.

 

Ja språket lever i allra högsta grad och ibland, så blir det bara fel. Istället för att låta språket leva och ha ett eget liv, så försöker man styra språket. Smeknamn. På min tid så förtjänade man ett smeknamn, man haltade, och det blev Halta Lotta eller ”Halten”. Man kanske var småväxt, och då kom det genast ”parveln” ifrån de lite äldre!! Det var enkelt att slå bollen mellan bena på en gubbe och han fick smek-namnet ”Gnistäng” (Gnistängstunneln i Göteborg). Forts. Nästa kapitel...

 

Handskak – Glegolo

 

 

Chaiyaphum MVII, Thailand

 

 

Forts. Från förra kapitlet... Man ”bad” inte att få ett smeknamn som nu för tiden, och man gav inte sig själv heller ett smeknamn hur som helst. Detta skedde via kamraterna eller ens omgivning, som tyckte att man FÖRTJÄNADE det!! Journalister idag, sitter och kommenterar eller skriver om en idrottshändelse, och de jääkla FJANTARNA hetsar varandra nästan till att vara först med att ge en kille ett smeknamn. Man hinner inte ens FÖRTJÄNA smeknamnet.

 

Och det värsta är att de flesta av dessa kommentatorerna de klarar inte av att ge goa smeknamn, de har inte den förmågan. Det var alltid några i gruppen som delade ut smeknamn per automatik, inte alla. Därför kan jag lätt säga att smeknamnen var bra mycket mer tilltalande förr i tiden, och de syftade också på mer verklighetsbaserade saker, MAN FÖRTJÄNADE SITT SMEKNAMN!!!

 

Till sist, jag kan nästan garantera att nästa ord som kommer att florera blir ”Paraprosdokian”. Vad det betyder, ja det är inte alldeles lätt att förklara, men i nuläget i alla fall så används namnet på när man har en given mening och genom att lägga till lite i slutet på meningen så förändrar man den fullständigt.

 

Exempel, ja ta - kunskap är att veta att en tomat är en frukt. Visdom är att inte lägga den i en fruktsallad”. Detta är ”Paraprosdokian”, så låt oss alla hoppas att det skitordet aldrig når oss och aldrig ”adopteras utav någon korkad medlem av ”åsiktsmaffian” i Sverige.

 

Ändrar inriktning ett ytterligt kort tag nu. Min fråga är: är kvinnor svartsjuka? Mer svartsjuka än män? Se följande länk och döm själva........

 

http://www.heaven666.org/embed/58709

ja vad skall man säga, varför misstro oss män så fort som det händer en liten smärre sak, det är ju inte som om jorden skall gå under precis!!! Eller??

 

Det har varit ganska lugnt här nu i ett par dar. Undantaget då svärmor, eller ”Jaj” som jag skall kalla henne, namnlös som hon tydligen är. ”Pengtha” får ju jag inte säga...Thai kanske bara inte ser på namn samma som vi gör? Hos oss väster-länningar, och troligtvis de mesta av andra nationaliteter också för den delen, så är ett namn en identifiering av en person. Namnet är VEM man är.

 

Därför tog man alltid förr i tiden bort slavarnas riktiga namn från deras hemland, och gav dem ett ”arbetsnamn” som då husbonden bestämde, och sedan registrerades slaven då som husbondens tillhörighet med det namnet som han bestämt. Slavens efternamn blev i många fall samma som husbondens, i alla fall i Amerika!

 

Jag kollade in vad det gällde min svärfar , för jag var rädd att det kanske handlade om en ”kvinnoförtryckande” sak! Men det gjorde det definitivt icke. Samma gäller när jag tilltalar min svärfar, jag skall absolut inte säga ”Djöllen”, jag skall säga ”pa” eller ”dad”, ja det är engelska låneord till förbannelse här. Och som sagts tidigare, det är vänner emellan som namn används, och jag är ingen vän till de båda, jag är svärsonen, och skall därför icke tilltala dom med sitt namn.

 

Så kanske man kan säga att skillnaden i att använda namn inte alls skiljer sig speciellt mycket när man skrapat tillräckligt mycket på ”ytan”, utan det handlar mer om statusen för svärföräldrarna själva. Så innanför familjen är det ytterligt viktigt med hierarkin må jag säga, så viktigt så man inte ens får säga namnet till vissa personer. Detta känns väl nästan igen från förr där man inte fick kalla Kungen vår för ”Carl-Gustaf” utan ”Hans Majestät”, eller kalla ”Greven” för ”Ernst” utan för ”Greve von Krusenstjerna”.

 

På tal om svärmor ”Perngtha” som då tilltalas med ”Jaj” och inget annat, så hörde jag i onsdags 18 januari 2012 ett skrapande utanför huset. Jag satt ju inne i mitt datorrum och var precis på väg ut och skulle ta min cykeltur. Jag gick ut och där stod människan och tyckte att livet log antagligen. Han hade INTE som vanligt hört av sig innan och frågat om det var OK att hon dök in här i VÅRT hem. Forts. Nästa kapitel.....

 

Handskak – Glegolo

 

 

Chaiyaphum MVIII, Thailand

 

 

Forts. Från förra kapitlet....Den tanten fattar bara inte att detta är VÅRT hem, och att jag vill helt enkelt inte ha människor som ränner här helt oanmälda. Kalla mig skittråkig, för sådan är jag då! Det finns så enormt många nackdelar med detta kommande hit till vårt hus, och inte ringa innan så jag orkar inte ens räkna upp dom. Men en risk de själva löper (svärmor) är ju att vi helt enkelt inte är hemma när hon kommer.

 

Men där stod hon i egen hög person ”Paengtha”, och bara knatade in när jag öppnade dörren, hon gick direkt till kylskåpet och öppnade det och tog fram vatten som hon skulle bjuda de som kört henne. Hade inte en tanke i huvudet att hemmet inte var hennes och att det var upp till mig att bjuda på husets saker och inte hennes ensak.

 

Yongyut var inte ens hemma, jag fick tag i henne efter ett långt långt tag, och hon kom då hem ifrån det arbete hon hade med ett bröllop. Jag utgår ifrån att allt var klart, för annars så hade man ju blivit förbannad. Jag sa återigen till Yongyut, för typ 8.e gången, - ”I want your mama to phone to us before, and check if OK to come”! Och svaret jag befarade lät inte vänta på sig, - “You don’t like my mama, you don’t want her to come here”!!

 

Jag försökte återigen att säga att det ju är bra att hon ringer för vi kanske inte ens är hemma. Och då säger Yongyut till mig att mamma dont understand telephones and cannot call. DÅ gjorde jag dagens misstag, jag sade det mest sannolika i denna situation – ”Your mamma can go to your sister 5 meters away, and ask her to call you and check up if OK to come here”!!

 

Efter ett “ögonkast” ifrån de ögonen, så påskyndades starten av min cykeltur avsevärt. Jag var dock jääkligt irriterad må jag säga. Och lika noga som de själva är med sin respekt, och att jag skall lära mig ditten och datten om jaj och dad och pa, så kan väl för saatan min inställning till mitt egna hem respekteras tycker jag faktiskt, men det gör det icke, inte någonting!!!

 

Imorse så dök syster yster Alaam upp med sin fästeman, Vi visste om det, för de hade annonserat det för Yongyut, och då är ju allt bra tycker jag också. De kom hit upp till Chaiyaphum för de skulle till banken och skriva på papper gällande de omskrivna lånen till Alaams hus. Pots, fästemannen, han tar över lånen på banken, och det bästa i hela kråksången tycker släkten är att Yutin (spritmagistern) slipper ifrån sitt borgensåtagande där. Yutin kan nu istället söka eget lån för han tänker bygga ett nytt hus till sin familj. Så alla är nöjda och glada.

 

Så varför skulle undertecknad tycka att allt skulle vara så himla lyckligt då? Nä det är ju inte så bra, så då frågade jag rent ut medans de stod där i hallen – ”Har ni skrivit papper om ägarförhållandet på huset då”? Hur menar du då frågade Yongyut, de fattade ju inte så himla mycket. Ja t.ex. om de går isär, hur delar de upp huset, inventarier m.m.??

 

Ojojoj,. – ”Bad luck, no good asking that now”.. OK men Yongyut det kanske är INNAN man skriver under alla lånehandlingar som man borde ha detta klart!!! Annars kan det gå helt åt helvete. Utav värdet på 3.4 miljoner baht på det huset, så har Alaam betalt över 1,4 miljoner baht själv, och Pots har INTE varit delaktig i det. En sådan sak skall framgå i dokument, så att Alaam bara inte får resa sig upp och lämna sitt hem om det skulle spricka dem emellan....

 

Yongyut och de andra tittade på mig som om jag vore en ”alien”, och jag insåg att utvecklingen och civilisationen var inte speciellt långt gången häruppe i Chaiyaphum. Absolut inget illa sagt om människorna, men jag borde nog hålla käften istället och låta dom hamna på bar backe,,, men problemet är att jag har svårt att hålla klaffen stundtals, speciellt när jag vet på VEMS ”backe” de hamnar, när det krisar..... Forts. Nästa kapitel....

 

Handskak – Glegolo

 

 

Chaiyaphum MIX, Thailand

 

 

Forts. Från förra kapitlet.... Idag 20 januari 2012, så kom då Yongyut tillbaka ifrån bankbesöket med Alaam och hennes fästman Pots. Och det första jag får höra är att Yongyuts syster Baloo har blivit av med sitt pekfinger. Tydligen hade en av korna vid hanteringen under dagen idag, på något konstigt sätt lyckats med konstycket att slita av fingret på systern. Yongyut och hela gänget inklusive Alfa har nu stuckit till sjukhuset för att stödja Baloo där.

 

Så jag kommer väl att få reda på mer detaljer när Yongan kommer hem. Men uschiamej vad otrevligt, där klagade jag tidigare över min oerhört brötna tumme, och så kommer detta upp med ett avslitet pekfinger. Verkligen synd om systern, men ett visdomsord på vägen, om detta nu kan vara till tröst för henne. ”Det är i alla fall en saatans tur att det var ett pekfinger och inte en av tummarna”, för då hade det varit verklig kris på bondgården. Tummen är gripverktyget vi har.....

 

Under tiden stack jag till den jättestora marknaden vi har här i Chaiyaphum. Det är sista dagen de är här, så nu måste jag passa på verkligen. Jag åkte med Ingemar och Fa i deras bil. För vi tänkte först ta vespan, men den ville Yongyut ha när hon åkte till sjukhuset till sin syster Baloo. Det var i alla fall görtevligt på marknaden och vi höll ett bra ”tempo” när vi gick igenom marknaden.

 

Annars blir det ju lätt som så att när vi går ihop med kvinnor, så går vi i gåsmarsch och tiden går bara SÅÅ himla sakta.. men nu var allt kanon. Jag köpte nästan ingenting, jag ville handla orkideer, men märkte att de var dyrare än vad jag kan köpa själv alldeles utanför Chaiyaphum. Jag köpte som vanligt 1 par läsglasögon svindyra men det fick gå ( 80 baht – SEK: 17:-) de verkade faktiskt schyssta....

 

Sedan gick jag faktiskt på på ett litet stånd där de sålde alla saker för enbart 20 baht (SEK: 4.50), jag köpte i tur och ordning och alltså för 20 baht styck: 12st små batterier (till vår telefon), 1 set med 4st skruvmejsan/stjärnmejslar, 1 kniptång (inte knips, men platt) samt 2st förstoringsglas, allt detta således för 80 baht (SEK: 19:-).

 

Men överlag så tyckte jag nog att priserna faktiskt inte var speciellt bra alls. Jag märkte att kasta pilar emot ballonger som alltid kostat 20 baht nu kostade 40 baht. Och så höll det på t.ex. Ingemars Fa blev hungrig och tog en vanlig Kau Pad Ka pau, stavningen är nog kass..Hon betalade i alla fall hela jääkla 75 baht för den matbiten inne på marknaden. De måste vara fullständigt huvudlösa stundtals dessa thai.

 

Deras matställe som fullständigt översvämmades av folk som bara passerade hela tiden, nästan INGEN gick in och åt, varför? Bra fråga? På vår egna nightmarket och våra egna andra stånd så köper vi den maträtten enkelt alla dar i veckan för 30-35 baht...de tog 75 baht!!! Svaret ligger nog där....

 

När vi började fundera på att dra oss hemåt så såg jag de första vackra blixtarna på himmelen, och sedan bröt alla helvetes regnskurar ut över oss, och vattnet steg blixtsnabbt på marken på marknaden. Vi pinnade på bra i regnet mot bilen och kom fram och körde hemåt. Efter 1 kvart när vi närmade oss, så såg vi ett fullständigt mörklagt Nong Nasaeng. Förvånad Nä.... Vid ALLA skyfall eller regn, så brukar ALLTID elen försvinna för en tid, och internetet försvinner också som ett brev på posten.

 

Tack för hemfärden, och stiger in i hemmet, och finner att det lyser i hallen ifrån en strålkastare som Yongyut vann på lotteriet förra lördagen på barnfesten där. Tur att vi hade den i alla fall. Yongyut var inte hemma och Namkaeng var inte hemma. Soda hade jag kläm på, jag återkommer om den grejen. Så jag utgår vis av erfarenhet att Yongyut säkerligen kommer att stanna på sjukhuset med sin syster.

Och det gör hon rätt i tycker jag. Det är ett fint drag hos thai att de alltid tar så fint hand om varandra INOM familjen. SÅ vad att göra nu då? Alldeles ensam och ingen ström? Helvete vad sanslöst hemskt värdelöst tråkigt det blev. Här ramlade man bara DIREKT hänsynslöst framstupa rakt in i ett strömlöst samhälle utan förvarning. Jag som gammal Järnbrottare börjde mig ner i baren och tog fram en Schweppes tonic water, reste mig upp och sträckte mig efter en gin, och fyllde upp en stadig en. Forts. Nästa kapitel....

 

Handskak – Glegolo

 

 

Chaiyaphum MX (1.010), Thailand

 

 

Forts. Från förra kapitlet..... Den gjorde susen när jag stod där ute på sittplatsen framför mitt hus och blickade ut över gatan med hjälp av min lilla strålkastare. Det var ju beckmörkt både inne som ute, och jag hade nog fått småpanik om jag inte haft denna lampa. När groggen var urdrucken, så tog jag beslutet att det är lika bra att gå och lägga sig.

 

Sagt och gjort, uppför trappen i mörkret och slasade mig i säng. Jag låg där och funderade över livet, och hur bra vi har det egentligen. Jag smakade småskit i munnen, och lite småfränt under armarna, konstigt, vadå konstigt, vattnet fungerar ju heller aldrig när det regnar. Vad nu det ena har med det andra att göra det fattar jag alltså inte!! Så oborstad i käften och otvättade under armar och i skrevet. Tur att Yongyut inte var hemma....hehehe!!!

 

Men tänk på detta.... ingen ström är lika med alltså att vatten-trycket försvinner helt här i mitt hem, att datorn inte fungerar, att inga lyse fungerar i hemmet, att micron, kylskåpet och frysen inte fungerar här i hemmet. TV;n står där obrukad. Jag kan alltså fasen inte göra ett endaste skit, därav småpaniken.... jag tänkte bara, tänk på alla dessa naturmänniskor som inte har ström eller moderniteter.... vad gör de i detta läget??

 

Klart, de går ju och lägger sig, alternativt tänder en lägerbrasa och sitter där och pratar ihop sig halva natten..... Kanske i vissa hänseenden att de har det bättre än vi moderna människor?? Jag vet inte,, jag själv föredrar nog ström framför brasa i trädgården i alla fall..... jag somnade till slut efter många svettanfall. Det är ju en salig tur att Yongyut tjötade hål i huvudet på mig och tvingade in dessa myggnät i huset på dörrar och fönster. Nu i brist på A/C, så öppnade jag ”tvärdrag” i sovrummet i alla fall.

 

Tvärdrag, det ordet är ett hån mot alla tvärdrag i hela världen. Det förekom inte en endaste vindpust i hela Nong Nasaeng när jag försökte somna. Men antagligen kom det kanske in lite grand luft i alla fall, för jag somnade efter styvt 1 timme.. DÅ RINGER TELEFONJÄVELN..... Nu var det Yongyut som ringde och bekräftade att hon stannar på sjukan med Alaam och Namkaeng, så nu behövde jag inte tänka på den biten i alla fall.

 

Jag somnade sedan på riktigt, för natten efter styvt 1,5 timme....trodde jag.........DÅ HÖRDES PLÖTSLIGT TV,N, den vrölade där i sin ensamhet, vafalls, nu var strömmen tillbaka. Hela huset badade i ljus, och det var bara att gå upp och släcka alla apparater och alla ljus i hela huset, inklusive dator och annat som brummade och hade sig!! Men SEDAN somnade jag gott......efter ytterligare 2 timmar nästan...

 

Jo Soda förvånade mig på torsdagskvällen (alltså kvällen innan detta strömavbrott), han stod där plötsligt nästan i givakt och frågade mig högtidligen om han fick sova över hos en kompis på fredagskvällen, de skulle först till marknaden och sedan sova hos kompisen. Jag frågade Soda om pojkens föräldrar var hemma, och det var de tydligen.

 

Jag frågade sedan om jag kunde få telefonnumret till föräldrarna, det fick jag INTE, Yongyut hade aldrig hört talas om detta uppförande som jag nu visade... men va fan Yongan, jag vill bara veta att det är OK, och att pojkens föräldrar vet om detta sovande? Det är det äldsta tricket i denna värld om man vill ha föräldrafritt en fredagskväll att ljuga ihop en sådan grej.... Men jag falangen, var dum i huvudet.

 

Så efter en stunds tjötande så sade jag bara till pojken att sköter han detta bra, så blir det fler gånger, missköter han sig, så blir det ALDRIG mer. Soda nästan slog ihop klackarna (om han hade haft några) och bockade och waiade av tacksamhet så det stod härliga till. Klart jag fattade att Yongyut låg bakom det hela för att jag skulle känna mig bra tillfreds, Hon är guld värd den kvinnan stundtals, tjötkärring, hahaha!!! Forts. Nästa kapitel...

 

Handskak - Glegolo

 

 

Chaiyaphum MXI, Thailand

 

 

Forts, från förra kapitlet..... De kom tillbaka via oss ifrån sjukhuset, systern Baloo med det avslitna fingret fick åka hem och läka hemma nu. Med sig hade de 2 stora säckar med ris. Ett var vanligt ris och i den andra säcken var det allt så populära och goda riset som man gör Khaunioo av (knåderiset-stickyrice på engelska).

 

Yongyut berättade att de ville äta ris ihop med oss för att göra lite roligt för stackars Baloo och saknaden av fingret. Ok sade jag naturligtvis, klart att jag kommer. Vi bestämde att jag sticker ner kl. 18.00 och käkar, det skulle vara klart då. Yongyut åkte med i bilen för hon ville hjälpa till med maten.

 

Jag åkte ner och kom dit kl. 18.00 som avtalat, där satt en hel mängd människor, jag tror totalt sett så satt där på marken runt 40 människor, mestadels gamla tanter dock, och de käkade alla och hade det bra. Yongyut satte mig ner bland ett gäng gamla gubbar (typ min ålder), och de åt och njöt av maten. Jag tittade mig omkring och förstod direkt att jag råkade ut för exakt samma sak som jag alltid råkar ut för.

 

Ingen mat åt falang. Det har alltid varit på detta sättet när jag varit bortbjuden. Jag skall betala ganska ofta lite grand, och man skall vara schysst hit och schysst dit, men de tänker aldrig på att falangen skall få lite käk. Tanken finns bara inte där, och det gör faktiskt lite ont i mig! Jag frågade Yongyut vad jag skulle äta, och hon sade att hon glömt av det i brådskan, OK skit i det sade jag, jag kan äta hemma!!!!!!!!!!

 

Jag satt där i styvt 1,5 timme, och knaprade på chips som jag själv sprang och köpte in, och jag drack lite på en LEO som stod där. Sedan blev det dags att sätta på en Saizing på Baloo, och uttala några gruvliga eder på det underligaste språket på denna jord, Sanskrit. Jag kan absolut noll Sanskritt, så jag drog till med det näst underligaste språket på denna jord, Svenska! Och sedan önska henne lycka till. Folk satt och stod mig rörda av hänförelse och lyssnade till de underliga ljud som kom ifrån min mun när jag formade de svenska orden till ”Teddybjörnen Fredriksson”. Bredvid henne såg jag stod det en burk med sedlar ifrån folk som tydligen lade ihop pengar för att bekosta detta ”kalas”.

 

Jag sade till Yongyut att jag lägger 500:- baht för jag tyckte synd om Yutin (Baloos man) för där låg mest 20 bahtsedlar i burken såg jag, och det räcker ju inte långt till att betala denna mat för alla dessa människor. Yongyut blev naturligtvis glad, för då gillade de falang ännu mer....

 

Sedan tog jag Soda med mig hem, och tyvärr så var det återigen full sula på den där jäävla stollen som har ett stort hus alldeles utanför vårt område. Jag brukar kalla faanskapet för kinesen för han är kines. Och nu idag den 21 januari så är det tydligen det kinesiska nyåret. Och då skall det firas som fasen. Han och hans familj har tydligen bott här i 150 år cirka, men det räcker inte.

 

Är man kines så är man alltid kines, de acklamatiserar sig ALDRIG i ett land till 100%. Kineser är alltid kineser. Och nu var det dags att festa och vara glada och störa alla andra i grannskapet bara för att kineserna har nyår..... jag har tagit ned mina 2 gitarrer ifrån väggen, för de kommer annars att ramla ner. Jag har tagit en video via min kamera på drygt 20 sekunder, hoppas bara att där finns ljud till, så får ni själva höra....

 

Jag och Soda satt härhemma vid varsin dator och försökte få tiden att gå. Soda hade ju inte ens en sportslig chans att sova, så han fick vara upp så länge som det krävdes sa jag till honom. Men nu idag, denna gång, så hade vi stor tur. Eländet och oväsendet slutade redan kl. 23.45, detta etfer nästan 9 timmars oavbrutet brötande med decibel-tal som översteg de som finns beskrivna i Wikipedia om decibel.

 

Soda rusade upp till sitt rum, och jag tror han somnade inom en microsekund. Jag själva var väl uppe till runt 00.15 innan jag gav mig, och skulle till att somna i min säng. Dessförinnan så hade jag dragit i mig en härlig GT och käkat middag hemma. Klockan var över 21.30 när jag åt, och när jag senare då gick till sängs, så kände jag bara att detta går åt helvete fullständigt. Magen började kännas uppumpad och full av gaser så det nästan sprängdes. Forts. Nästa kapitel...

 

Handskak

 

 

Chaiyaphum MXII, Thailand

 

 

Forts. Från förra kapitlet... Detta berodde då naturligtvis på att man ju aldrig skall äta så sent på kvällen, och sedan nästan direkt innan matsmältningen funkade gå och lägga sig..... Jag låg och vred mig och jag gick på toan och fortsatte att vrida mig i sängen. Och slutligen klockan 03.40 så gav jag upp fullständigt, och jag ner till min dator, och koncentrerade mig på att skriva lite och kolla på filmer m.m. Och när solen gick upp kl. 06.15 så satt jag där och var skittrött, jag hasade mig upp till sängen, och vaknade igen kl. 09.00.

 

Och det första jag får höra är då att det jääkla kineshelvetet satte igång igen. Men denna gång så lät det lite annorlunda på nåt sätt. Jag gick ut till cykeln och stack bort och kollade och jag blev så himla glad, de jäävlarna höll på att riva jättescenen, och det var musik bara ur högtalarna som skrölade fram ut över nejden. Senare på dagen så kom Yongyut tillbaka hit hem, men det var först runt kl. 15.00.

 

Med sig hade hon ett koppel av släktingar. T.om hennes pappa som ju bor däruppe i urskogen hade satt sig på sin moppe och kört 7,5 mil hitner för att kolla på det saknade fingret. Schysst av en gammal man 72 år gammal tycker jag. Han kom med Yongyut också hit hem och inspekterade, och uttryckte sedan ganska högtidligt att han var glad att hans dotter hade en falang, en bra falang som han uttryckte det. Och det värmde ju.

 

Roligt också att han kom ner hit, det var första gången på de 4 åren som jag varit här som han var i Chaiyaphum. Han stack snart tillbaka igen till urskogen. Han sade att det var alldeles för ”rörigt” överallt i storstaden... Undra om inte den gubben är ganska lik mig må jag säga, jag älskade ju också mitt hem hemma i Sverige där jag kunde dra mig tillbaka, och kolla på TV eller datan och göra vad man ville ostört!!!

 

Det är i alla fall otroligt vilken sammanhållning de har här i Thailand INOM familjen och släkten, de har järnkoll på varandra, vilket vi också säkert hade förr i tiden, alltså innan vi började att fullständigt skita i allting som har med relationer och värme i relationerna. Jag såg folk som bodde både i Khon Kaen (12 mil bort) och Khorat 8 mil åt andra hållet. De alla kom för att visa sitt stöd för det saknade fingret, sorry för Baloo så klart...

 

Baloo förresten, hon satt där på marken och var festens medelpunkt precis hela tiden, och hon hade så många siezing runt handleden så det säkert var jobbigt att lyfta den armen. Och byns alla släktingar var där också... helt otroligt trevligt tycker jag. Folk dock är lite kufiska härnere skall ni veta.... De kommer cirka 30 minuter – 1 minut innan maten skall ätas, de sitter där och har trevligt och käkar ihop, och sedan när de är mätta så reser de sig upp, säger bye bye, och stegar hemåt.

 

Vi i världen utanför Thailand, brukar ju umgås med varandra och vi kan ju prata med varandra utan att nödvändigtvis ha mat till vareviga tillfälle. Men härnere, ALLTID MAT, och sedan när man är mätt eller maten är slut, det brukar vara samma sak, DÅ går man hem helt sonika. Alla samtalsämnen är då uttömda anser man av någon anledning.

 

Efter ytterligare 2 timmar så stack Alaam (Sodas/Namkaengs mamma) och hennes Pots tillbaka till Bangkok igen. Dock innan de stack tillbaka igen, så hade de ett samtal som jag satt med och lyssnade på där de var helt bestörta över att banken krävde så himla mycket pengar i kontantinsats på att banken i gengäld tog över lånen ifrån den gamla banken. Jag försökte att fråga, - ”men kollade ni inte detta innan, vilka förutsättningar som gäller”?

 

Nä det hade de inte gjort!! På lånen som totalt sett var 2,5 miljoner baht, så ville banken ha cash utav dom 100.000 baht ( c:a SEK: 20.000:-) Jag försökte förklara för dom att överallt i denna värld så går det till på detta sätt. T.om här i Thailand när ni köper en bil på avbetalning så är det ALLTID en kontantinsats inblandad!! De reagerade inte speciellt nämvärt alls på det jag sade, antagligen tyckte de väl som vanligt – ”dum falang”!! Forts. Nästa kapitel...

 

Handskak - Glegolo

 

 

Chaiyaphum MXIII, Thailand

 

 

Forts. Från förra kapitlet... Idag, en vanlig dag i mitt liv antar jag. För många som inte vill skriva nåt personligt alls, så kan man väl kalla min dag idag för en solig och varm dag med ganska lite vind, och alla jag mötte hälsade på mig, och sedan gick jag och lade mig att sova.... Men skall försöka nu igen att göra det lite mer intressant genom att berätta lite vad som hänt under dagen. Jag har ju haft lite flyt också och jag har kunnat ta 3 foton, vilket alltid är kul ju!!

 

Jag rensade undan lite grand av den vanliga skiten vid köket bak huset, och där stod naturligtvis en bricka med Alfas dekoter som hon var vänlig att ta hit till vårt hem. Sedan lämnade hon bara dessa grejor när hon åkte igen. Dessa dekoter var typ pinnar ifrån ett speciellt träd, lite väldoftande gröna kvistar ifrån ett annat, och sedan lite gula och lite vita rotdelar ifrån grönsakslandet.

 

Tillsammans blir detta Alfas special-tea, vilket då skall göra den som dricker detta stark och vid god hälsa för långa tider framåt. Dessutom så kanske det också bringar god tur, detta är dock min egna gissning, allting här handlar ju om att få god tur i thailändsk kultur verkar det som. Är också lite rädd att denna dryck skall göra mig för potent och efter 9 månader så tassar det små fötter sprungna ifrån Glegolo´s ljumskar.... Det får bara inte hända, så jag tänker INTE dricka detta tea i alla fall.

 

Något senare så hörde jag lite höga röster ifrån baksidan där jag nyss varit. Där stod Yongyut och vek tvätt och där stod Lem vår skötare för området. Yongyut hade kallat honom till sig, för hon hade just sett den största saatans tusenfoting som jag någonsin hade lagt mina bruna ögon på. Även för en sådan inföding som mig själv, så kändes det lite olustigt att se denna.

 

Jag hade ju läst både inne på internetforum som ute på internet, och även historier ifrån Yutin och Yongyut här, hur det kan gå när tusenfoting möter människa i ett olyckligt ögonblick för den ena parten. Om vi bortser ifrån tusenfotingens dåliga tur att bli dödad av oss människor, så kan vi fastslå att ingen människa med vett och vilja vill bli biten (stungen?) av ett sådant vidunder.

 

Jag skriver vidunder för den är säkert runt 25 gånger större än våra svenska diton. Ni ser på bilden längden och i relation till något, så kan jag säga att den är en liten bit längre än hela min hand. Vi snackar alltså om styva 17 cm,s längd på detta ofantliga kryp. Lem slog ihjäl den innan vi i familjen skulle kanske råka illa ut och få känna av dess gift. Lem och Yongyut berättar att i vissa olyckliga fall, så dör man helt enkelt av dess bett.

 

Men man hamnar oundvikligen på sjukhuset efter ett sådant bett. Yutin berättade för mig att en granne till dom hade blivit biten i foten, och den foten blev aldrig som den varit efter det. Det tog först styvt 2-3 månader innan han kunde börja linka på foten och sedan kunde han aldrig sluta linka, tydligen hade bettet tagit på en nerv lite olyckligt trodde de på sjukan. Så hej och hå vad vill vi ha, en Russelsnake, eller en Kobra eller ett bett ifrån tusenfotingen.....

 

Idag var det en lite seg dag på cykelturen, jag nöjde mig med 2,9 mil, för benen var faktiskt lite sega efter gårdagens härliga tur på 5,7 mil nånting. När jag närmade mig härhemma, men fortfarande ute på motorvägen till Bangkok, så stannade jag för första gången någonsin vid ett sådant där stånd som sålde färggranna saker till folk (matgodis alltså).

 

Jag köpte en påse, och såg att det var rosa och det var vitt det jag handlade. Men visste inget mer, de ville ha 20 baht ( SEK: 4,50), När jag kommer hem så säger Yongyut med sina smilgropar –”vely good ``Låti SaiMai``, vely good”. Så hjälpte hon mig sedan med att visa hur man gjorde. Man vecklade upp ett av de platta sakerna, såg ut som en skiva mjuktaco.

 

På den lade man lite grand av det andra och lindade sedan in det och sedan åt man upp det. Jag måste säga att jag fastnade direkt för det. Det var helt enkelt skitgott!! Yongyut försökte frenetiskt att få mer än 1 skiva av mig, men där gick hon bet minsann, det godiset stannade hos falangen denna gång minsann!!!

 

Nästa foto föreställer 2st små sköldpaddor som Yongyut handlade på sig. De kostade 10 baht per styck. Jag frågade varför hon handlat dom, och befarade det värsta. –”Give good luck”... ja vad annars, good luck igen förstås.... Varför frågade jag igen.... – ”Yutin come soon and take things back to house, I will give Baloo good luck with 2 turtles”.

 

Tydligen så ger man sköldpaddor till varandra stundtals, och så tar mottagaren av dessa sköldpaddsbarn med sig dessa till det lokala templet, och under gruvligt härliga eder på sanskrit, så släpps sedan sköldpaddorna ut i den alltid förekommande vattensamlingen som alla tempel ju har!!

 

Så detta var alltså då en dag i mitt liv härnere i Thailand, så att säga till sitt försvar att det inte händer nåt att berätta, säger nog mer om en själv, än om omständigheterna runt en måste jag nog fastslå!!

 

Handskak - Glegolo

 

 

Chaiyaphum MXIV, Thailand

 

Igår söndag, så blev jag ”hämtad” av min polare Lars, han hade ju redan tidigare för några veckor sedan föreslagit att vi skulle kunna cykla ihop typ hem till honom nere i Non Auht Noi. Jag har ju varit nere hos honom vid ett flertal tillfällen, och då har jag antingen åkt bil eller åkt vespa. Det har varit ett riktigt företag att ta sig dit, det ligger alltså minst sagt lite avsides. Och en jättebit ifrån mitt hem.

 

Nu så kom då Lars vid 12.30.tiden, och vi satte av ”söderut”, det roliga är att han tydligen visste om en liten ”smygväg” inne bland risfälten som lär vara något kortare än ”stora vägen”. Det roliga var att vi startade på en av mina egna rundor, och när vi cyklat runt 9 km, så kom vi till en bro som jag tittat på runt 100gr när jag själv cyklat förbi där.

 

Denna gång så svängde Lars av där, och in kom vi på en liten grusväg, i 50 meter, vad förvånad jag blev. Där ute mitt i bushen så blev det plötsligt en cementväg av det hela. ALDRIG att jag kunde tro att de hade lagt cement härute, speciellt inte när det tog 3,5 år innan de rustade upp vår egna oerhört trafikerade väg härhemma. Ja där ser man vilken makt de har dessa stöldbenägna mutkolvar till byhövdingar!!

 

I alla fall, vi cyklade vidare, och det var helt enkelt skitroligt. Dels då att cykla i par med en polare, och dels också att äntligen få se nya vägar att cykla på. Jag förvånades storligen över hur snabbt tiden och km;antalet bara passerade. Vi såg by efter by efter by, och alla gapade och ropade och log emot oss, och man var nästan trött i käften efter allt hälsande under vägen. Men snacka om hur roligt det är allting härnere under dessa cykelturer.

 

Efter drygt 2 timmar, så kom vi då fram till en större väg som vi bara cyklade rakt över. Den vägen förklarade Lars är stora vägen som går ifrån Bangkok-vägen fram till avtagsvägen in till hans lilla ställe. Denna väg gick för övrigt upp till Ban Khwaoo som låg 7 km längre bort. Lite matte i huvudet på mig. 7 km till Baan Khwaoo plus 14 km ned till Chaiyaphum, fasen det är ju samma avstånd bägge vägarna. Här fick jag alltså serverat 2 nya rundor av Lasse, fasen va skoj. Nu blir det mycket roligare igen att ut och cykla....

 

Vi cyklade över vägen och Lasse förklarade stolt att nu är det bara 6 km kvar hem till honom därinne bland risfälten, hans hem låg alltså i Non Auth Noi. Vi kom dit ganska snabbt, och det innebar att vi hade cyklat lite mer än 2,8 mil vid detta laget!! Vi satt och snackade lite, Lasse ville nog gärna att vi skulle knäppa en GT ihop, men jag förklarade för honom att jag aldrig i detta livet tänkte riskera mitt liv med att dricka och motionera, det är bara som att be om en hjärtinfarkt.

 

Han föreslog sedan då att han gärna kunde köra mig hem med bilen. Men jag måste tillstå att jag mådde så himla bra i benen efter denna cykeltur så jag var nästan maniskt enveten att genast sätta fart de 2,8 milen hem igen. Alltnog, jag gav mig av efter att jag tog farväl, och att jag fann vägen hem igen utan hjälp alls är ett stort under.

 

OK kanske inte så himla stort under, jag har stundtals ett grymt sinne för var jag befinner mig och vart jag skall. Har väl antagligen det där sinnet som gör att man lägger märke till saker och ting runt omkring mig tror jag!!! Jag cyklade i alla fall hela tiden utan stopp. Vatten drack jag medans jag cyklade och vinden svepte över mig och kylde ner mig, ja allting var fantastiskt. Jag satte alla landmärken som fanns, och kom hem igen på rekordtid, det tog runt 1,40 att cykla dessa 2,8 mil.

 

Jag kan bara skylla på att jag hade en ganska go medvind med mig, så jag cyklade på en helt annan växel hem än jag gjorde till Lasses hem. Jag kom hem klockan 16.30, stretchade för ovanlighetens skull, tyckte jag cyklat så mycket denna dag, så det var bäst att stretcha lite. Och sedan så bara njöt jag hela kvällen igår.

Yongyuts farsa, den 72:årige farbrorn, ringde henne imorse (24 januari 2012), han meddelade stolt att han hade ”kollat in” huruvida hans barn och deras respektive skulle kunna få det att funka ihop i deras äktenskap och förhållanden. Han meddelade att Baloo (ett finger kortare) och hennes man Yutin inte behövde oroa sig, de skulle vara ihop tills det var dags att de skulle läggas till ro. Forts. Nästa kapitel....

 

Handskak – Glegolo

 

 

Chaiyaphum MXV, Thailand

 

Forts. Från förra kapitlet...Likadant var det för mig och Yongyut, han fick utav Yongyut mitt födelseår, månad och dag behövdes inte för detta ändamå. Han hade smackat sade Yongyut i telefon och sedan stolt meddelat att det var ett ytterligt bra år, och att Yongyut skulle få ha glädjen att vara ihop med mig tills vi dog. Dock så sade han bestämt att Alaam och Pots nog inte skulle få det att hålla hela vägen ut s.a.s.

 

Största anledningen till detta var att dottern Alaam tillhörde den sura och aldrig förlåtande typen av människa, medans både Baloo och Yongyut bägge tillhörde den typen som tjötade och blev arga, men att det sedan ”gick över” ganska snabbt och allt blev bra igen... mycket viktigt tyckte han, i ett äktenskap.

 

Det framgick dock aldrig hur viktigt det var hur vi män var funtade, men det räknas kanske inte här i den thailändska kulturen. Eller så kanske det handlade mer om anledningen till pappans egna misslyckade äktenskap, där Yongyuts morsa ju stack ifrån pappan p.gr.a. våldsamheter inom husets 4 väggar!!!

 

Yongyut var dock hur lycklig som helst, och jag skulle aldrig låta undslippa mig till henne mina tankar om detta idiotiska hokus pokus. Hon har sådan respekt för bägge sina föräldrar så de kan säga vad fan som helst, så är det OK. Problemen kommer ju dock för mig själv och Yongyut när människans vetenskap har passerat järnåldern som ju föräldragenerationen här fortfarande lever i. DÅ brukar jag och Yongyut få det lite tjötigt.

 

Men jag är som alla andra män i denna värld, jag ser om det är värt att bråka om, och det är det oftast inte, och då låter man kvinnan vinna. Men det känns jäävligt konstigt att en gubbe eller kärring häruppe i landet ”ingenstans” i Isaan, skall påyvla sina barn sina underligheter, sina rena rama felaktigheter och kalla det rätt och riktigt. Och det falang kommer dragande med är rena rama felaktigheter, och falang vet inte vad de pratar om. Pappans förutsägelser baserades för övrigt på 3 saker och det var:

 

-födelseåret

-bark ifrån ett träd

-en bambupinne

 

han tog helt sonika sina 2 tummar och satte tumme över tumme över tumme över tumme ända tills bambupinnen försvann i handen. Gick det jämnt ut, så var det frid och fröjd och vårt äktenskap skulle hålla, annars inte. Vad det gäller barken, så tog han hjälp av sin handflata som han lade på barken, och hur mycket sen den hand-flatan täckte på barken avgjorde om jag skulle vara gift med Yongyut ”tiden ut”...

 

Jaja, det finns många saker som kan spräcka ett äktenskap i Thailand, men så är det ju hemma i falangland också, eller hur. Men inga av de sakerna är så viktiga att vinna, så det är värt förlusten av en nyfunnen livskamrat....

 

Fick idag mail ifrån en nyfunnen vän inne på ChaiMai, han heter Patrik, och vi har haft schyssta mail emellan oss. Han erbjöd sig redan ifrån början att ta med sig ner till mig mat och saker som jag saknar. Patrik har en nyfunnen kvinna i Petchabun, och när han var här, så tyckte han att det kunde vara kul att kuska runt lite grand och uppleva annat av Thailand än just lilla Petchabun.

Så han erbjöd sig på stående fot att handla in, och leverera till mig här i Chaiyaphum. Tänk så många snälla människor det egentligen finns. Man kan ju LÄTT använda det gamla ordspråket i detta sammanhang ”Man ser inte skogen för alla träden” här, alltså att det är lätt att glömma av att stora antal människor är oftast rekorderliga och snälla. Men tyvärr så kommer man lättast ihåg alla idioter man träffat på. Forts. Nästa kapitel....

Handskak – Glegolo

Chaiyaphum MXVI, Thailand

Forts. Från förra kapitlet....Patrik förklarade för mig att han ändå inte skulle ha med sig något nämvärt ned till Thailand, så han hade gott om plats. Jag trodde först inte det var sant, tänk secken bussig kille, och secka bussiga människor det finns tydligen överallt. Jag började lite ”löst” med en smärre beställning, men Patrik uppmuntrade mig till mera, och till slut så har han en hel massa som han handlat in till mig, se bara på denna lista, så fattar ni hur jag skall mysa när jag får detta:

 

Knäckebröd 2*18.95 = 37.90

Hollandiesås 2*9.90 = 19.80

Kantarellsås 1*19.95 = 19.95

Torrjäst 3*7.95 = 23.85

Svennes kaviar 3*19.95 = 59.85

Matjesill i bitar 2*9.50 = 19.00

Senapsill 2*3 för 20.00 = 40.00

Bohus Matjesill 2*16.95 = 33.90

Fiskbuljong 3*14.50 = 43.50

Svennes kaviar 2*16.95 = 33.90

Tomatsill 2*15.95 = 31.90

Tomatsill 2*12.95 = 25.90

Sadelskydd 149.00

70 cl Skåne akvavit 235.00

 

Totalsumma 773.45 kronor

 

Stor heder åt denne gentleman i alla fall, han kommer att förgylla ”min dag” i många dagar vet jag!!!

 

Idag onsdag 25 januari 2012, så struntade jag i att cykla, mina ben kändes som stubbar, så jag tog en dag ”off” från cyklandet. Dock så ville jag inte sitta och häcka hela dagen hemma, så jag tog min vespa och körde ut och mätte avstånd, och då iförsta hand avståndet hema till Lars och Bpoo. Jag visste ju att det var sketlångt när jag körde ”stora vägen” hem till dom, men det kändes faktiskt lite mindre att cykla risfältsvägen som Lasse och jag gjorde häromdagen.

 

Jag var dock väldigt osäker på dessa avstånd. Det känns ju alltid bra mycket roligare att cykla i en omväxlande natur inne bland risfälten, och då känns det naturligtvis kortare och snabbare också för den delen. Jag startade och när jag kom fram till Lars och Bpho så visade det sig att avståndet hem till dom var exakt 2,1 mil, således tur och retur 4,2 mil.

 

Vi satt där och tjötade i styvt 2,5 timmar och drog i oss 2 groggar på man också och dryftade allvarligare saker än senaste rean på Hennes & Mauritz.... Jag tog sedan den stora vägen hem, som ju borde vara bra mycket både snabbare och kortare. Men det visade sig när krutröken hade lagt sig, att avståndet hem var exakt 3 mil, och således tur och retur 6 mil..

 

Risfältsvägen var alltså exakt 1,8 mil kortare, det var faktiskt lite förvånande att det skiljde så himla mycket. Dock som jag sade tidigare, nu har det öppnat sig en hel massa nya vägar för mig att cykla framöver, och det är ju underbart. Det har börjat att bli lite tjötigt att cykla de 4-5 rundor som jag nu cyklat under snart 4 år. Så nya rundor är alltid välkommet.

 

Dan bjöd in mig alldeles nyss på en grogg och lite tjöt. Han berättade för mig om en sak som jag inte fick avslöja för de andra här i Chaiyaphum, och speciellt inte för den goa gubben ifrån Wales Mr Gary Allman. Han är ju gift med en ”driftig” kvinna ifrån Baan Khwaoo, och hon är minst sagt ”driftig”.

 

Hon var ju den kvinnan som hade skulder på minst 10 miljoner baht till en massa olika människor här i Chaiyaphums-trakten. Och det var ju Gary som räddade hennes ”ass” ifrån fängelse genom att pröjsa hennes skulder. Denna kvinna Noi, som hon ju heter, håller på och försöker att tjäna pengar på rena rama utpressningen ibland, och hon gör det utan att Gary har en susning om det hela verkar det som. Forts. Nästa kapitel.....

 

Handskak – Glegolo

 

Chaiyaphum MXVII, Thailand

 

 

Forts. Ifrån förra kapitlet.... Jo de tog med sig en bekant till Gary Allman som heter Mark, och de förde samman denna kille och en kvinna som heter ”Gina”, en för övrigt alldeles charmant bra kvinna. Det var alltså samma kvinna som hade arbetat flera år nere i Bangkok med att ha restaurant där, och som pratade bra engelska. Det var samma kvinna som hade restauranten i Baan Khwaoo, där vi hade en underbar middag med kanonkött och go potatis som hon hade gjort. Och det var samma kvinna med en kamrat som var med mig och Dan när vi var ute och kollade in T-shirt-fabriker i Isaan, och vi också stötte på den omtalade och populära varanen på vägen som var så himla stor.

 

Och det var restauranten där också sedemera Gary Alman (hennes man) gjorde spagetti köttfärssås til oss i gänget, och vi njöt av den upplevelsen må jag säga. Alltnog, denna hans fru håller tydligen på, bakom hans rygg, och plockar pengar av de thailändska kvinnorna som de för ihop med de engelska männen. Det är andra gången nu som jag hör samma visa.

 

Denna gång så ville hon som betalning för de hade fört samman detta par, ta halva första lönen av Gina när hon kommer till England. Kvinnan, alltså Gary´s fru, vill i förstaläget ha 25% av den totala Sinsoden när de gifter sig och som sekundärt val det som jag nämnde ovan, halva första lönen i England.

 

Dan var skitsur och tycker hon är jäävligt förslagen, och han vill inget hellre än informera hennes man, om detta. Men det kommer han nog aldrig att göra. Jag själv tycker att det är för jäävligt och skulle gärna berätta hela grejen för hennes Man Gary Allman. Men det blir väl som vanligt, den som meddelar, blir säkert skurken i dramat. Secka goa typer det finns därute må ni tro.......

 

Idag så var jag ute själv på en 4 mila-turne på delvis nya stråk och vägar. Jag trivdes varje meter och varje minut av denna cykeltur. Jag cyklade inne bland risfälten och efter drygt 2 mil så kom jag ut på stora landsvägen och då blev det mycket öppnare och vinden fläktade lite mer. Noterade en sak angående Jo-Be.s avatar, och det är att den ÄVEN finns på varje km-stolpe här i Thailand. Så det är en vanlig symbol här i alla möjliga sammanhang.

 

Jo-Be fick ju problem via en fästemö till en annan på forumet, en ”officer” gubevars, som hennes fästman kallade henne, hon är alltså en sjuksyster. Denna kvinna tog sig ton ute på forumet och hotade denne Jo-Be att han måste ta bort sin avatar för den ”tillhör” kungen. Och sedan meddelade hon att den ”tillhörde” det thailändska folket.

 

Vi snackar alltså om något som liknar en örn med utspända vingar, och den ser allmänt grilsk ut, alltså lite förbannad och skrämmande. Vilket kanske är tanken bakom den teckningen. Dessa människor här i Thailand, som gärna vill tillhöra överheten och tillhöra makteliten, de försöker allt de kan att skrämma sig fram här i livet gentemot de fattigare och mer outbildade människorna här.

 

Dessa drar sig naturligtvis undan och tar aldrig kamp mot dessa fjantar. Lärare brukar tillhöra eliten i byn, lärare som det ju fan finns 13 på dussinet av hemmavid. Men här tar de sig ton. Och som i detta fallet då med denna kvinna som försökte skrämma sig fram här på forumet, hennes fästeman, den svenska killen var ju så oerhört snäll så han upplät sin dator till henne.

 

Kvinnan försökte i alla fall skrämma Jo-Be med ”myndighetssnack” att det inte alls var ”lämpligt” om inte han genast tog bort denna avatar, en bild som tillhör Thailand och ingen annan.. Och krävde, meddelade hon, att Jo-Be som sagt var, skulle ta bort teckningen i fråga. Man blir ju nästan road av en sådan myndighetsfjant. En fjant som enbart överträffas av den som lånar ut sin dator till henne.

 

Hon tror alltså på fullt allvar att hon kan skrämma falanger, skrämma vanligt folk som är henne fullständigt överlägsna i stort sett allting här i livet. Dessa människor här i Thailand har blivit så fartblinda att skrämma folk här i Thailand lokalt, så de fattar inte, att de skrämmer fan inte ens en ”ekorre i Järnbrott” ju.

 

Sedan hur hon eller de resonerar här i Thailand, det övergår mig faktiskt. De tror alltså på fullt allvar att de kan med otrevligt uppträdande skrämma folk i andra länder. Skrämma dom att använda teckningar och bilder av djur som finns i vår natur. Nä här borde den där fästemannen ifrån Sverige träda in och berätta för denna lilla fröken sjuksköterska att hon inget har att säga till om överhuvudtaget. Forts. Nästa kapuitel...

 

Handskak – Glegolo

 

 

Chaiyaphum MXVIII, Thailand

 

 

Forts. Från förra kapitlet.... Ty att patenskydda eller bildskydda bilder av t.ex. djur går bara inte, jasså, undrar den fästemannen allt medans han glor på ett ”överklagande” ifrån tingsrätten i Örebro. Där i brevhuvudet sitter ”vapnet” för just den staden eller kommunen eller vad det nu är. Och det ”vapnet” är alltid ett djur. Och i Örebro´s fall är det en Örn!!! Alltså samma djur som Thailand har i sin s.k. ”Garuda” som vi ju pratar om här. Eller i varje fall liknande en örn.

 

Kan även meddela vederbörande att t.ex. Örebro´s stadsvapen är ifrån år 1330 och Arboga likaledes en örn är ifrån samma år 1330. Vallentuna och Säffle har också örnar och deras vapen är ifrån början 1400:talet. Våra örnvapen i Sverige är alltså bra mycket äldre än vad landet Thailand är som nation. Så vem det är som stjäl ifrån vem, det behöver vi nog INTE fråga di lärde i Lund om tror jag!!

 

Garuda är en fågelgud i indisk mytologi.... Hur i h:vete kunde nu denna bild lirka sig in i Thailand, och sedan har Thailand mage att påstå att detta är ”deras” bild....... helt otroligt egentligen, här kommer återigen kopierandet in i bilden, de stjäl som korpar, och så förväntar de sig sedan att allting som de själva håller heligt skall ingen annan ”röra”... Ibland mår man bara illa...

 

I Göteborg så har vi ett lejon. Likaledes i Ystad har vi ett lejon i stadsvapnet, betyder detta att vi nu skall skippa detta stadsvapen eftersom vi kan åstadkomma besvikelse hos Zambesistammens medlemmar långt nere i Syd-Afrika? De har ju lejonsymboler i allt de har på sig i klädväg!!

 

Nä, som avslutning, en uppmaning till Thailand, dess makthavare och till dess officerare, lämna tillbaka Garudan till Indien, den är inte Er, den tillhör Indien i mitt tycke, och sluta att löjla Er med att ge Er på utrikiska medborgare, det har ni inget för, vi lever nämligen i en demokrati utanför Thailand, och vi är inte ett dugg imponerade utav officerare typ sjuksystrar eller lärarinnor eller andra ”småpåvar” som jobbar på kommunkontor i nån stad i östra Thailand.

 

Igår fredag den 26 januari 2012, så var vi inbjudna till middag hemma hos Dan (Mr Amerika) och hans fru lärarinnan Amphorn. Dan hade lagat till en köttfärslimpa, han hade handgjort en sås till detta och så hade han kokt potatis. Till efterrätt vankades det glass med chokladsås. Det är ju tur att jag har min cykling som åtminstone tar bort några kalorier.

 

Jag tänker då på Dan som ju är rejält stor och fet och som aldrig rör en fena. Men det är hans problem. Han löser ju sitt fettmaproblem genom att slopa vissa måltider och äta undermåligt dålig mat vid andra tillfällen. I alla fall, maten var kanongo, och han kunde inte ha gjort det bättre. Han hade bakat in en korv inne i köttfärslimpan, den gjorde varken till eller ifrån, men som amerikanare så var Dan mäkta stolt över detta.

 

I botten på köttfärslimpan så fullkomligt dröp det av fett när den serverades, och hela botten på formen med körrfärslimpan var proppfylld med detta flytande fett. Det såg faktiskt jäävligt äckligt ut om jag skall vara ärlig, men jag lyckades sila bort skiten och åt bara utav själva maten, som alltså var kanongo. Men hur nyttig den var, ingen aning? Men tack ändå Dan, förstklasssigt god mat.

 

Idag har varit en fullständigt händelsefattig dag. Cyckling javisst... 4 mil javisst...lagade Spagetti köttfärssås till Yongyut och barnen...javisst.... tog en liten dragnagel...javisst.. Men bortsett ifrån det...inte ett endaste skit hände på hela dagen. Detta måste båda himla gott för någon av de kommande dagarna, om man nu är av den tron att allting i livet jämnar ut sig i längden!!!

 

Handskak - Glegolo

 

Chaiyaphum MXIX, Thailand

 

Idag måndag 30 januari 2012, så kom familjen som Yongyut sytt gardiner åt nu det sista. De var jättenöjda med utseendet, men berättade att en granne hade sagt till dom att gardinerna som Yongyut syr, de viftar och far så fort som det kommer en liten vind eller fläkten råkar stå på. Med andra ord så är de alldeles för tunna. Yongyut stelnade till, och bad dom sitta ner. Sedan satte hon på fläkten och dessutom så öppnade hon dörren till uteplatsen där de satt.

 

Gardinerna rörde sig knappt alls, och Yongyut berättade att det bara är struntprat ifrån folk som inte visste bättre. Tyget är tungt och lagom tjockt, och familjen som var här kunde inte annat än hålla med. De berättade också för Yongyut att de var alldeles utomordentligt glada för jobbet Yongyut gjort.

 

Om de hade handlat detta hos en affär som sedan skulle sy gardinerna åt dom, alltså samma jobb som Yongyut nu gjort, så skulle det kosta dem 23.000 baht. Yongyut debiterade endast 2.700 baht i arbete och inköpet av tygerna kostade precis 4.000 baht, en totalsumma på exakt 6.700 baht, som alltså skulle ställas emot 23.000 baht.. Jag tror att Yongyut kommer att få mer jobb framöver..

 

Amphorn var över igår kväll och hon hade varit hos oss i förra veckan och beställt en duk till sin skola, till deras stora bord. Nu kom hon in till Yongyut och lade en beställning på 3 fönster till. Så Yongyut lade sig igår kväll med ett smil över sina läppar, och det var INTE tack vare mina göranden eller låtanden (!!!)

 

Nu håller de på här alldeles vid infarten från stora vägen bort till vårt bostadsområde, och de håller på och bygger ett jättehus och flera stora byggnader för nu har GLOBAL HOUSE kommit till Chaiyaphum. Det är ett s.k. byggvaruhus, och de har en kedja över hela Thailand precis som deras ännu större konkurrent har, vilka heter HOMEPRO. Det är kanon att de stora nu kanske kommer att komma ännu fler.

 

Jag skulle tycka att det vore kul om t.ex. McDonalds kom hit, det saknar vi verkligen. Och det finns flera större kedjor av affärer som gärna får komma också, ty stan växer så det knakar, och jag märker en oerhörd skillnad bara från när jag själv dök upp här vid horisonten juli 2008. Det rivs, och det prospekteras och det gräves, och last-bilarna har kört nu i flera år i skytteltrafik med jord hit och dit, och det smälls upp nya fräscha hus överallt.

 

Alla verkar hysteriska med att vilja sälja sina risfält, och som jag nämnt tidigare här, så är jag bara rädd att dessa risbönder säljer för mycket, för billigt och sedan så kommer dessa pengar att fullständigt ”brinna” upp i fickorna på dom. Det skall festas, och det skall handlas, och det skall delas upp på familjemedlemmar. Detta kan om oturen är framme, bli en riktig katastrof här bland bygdens invånare, om de inte sköter detta lite grand med andakt...

 

Annars så är man himla nöjd med det mesta här. Men en sak som jag skulle skaffa om jag vann stora pengar på typ V75 och det vore helt klart, ett boende nere vid havet. Det finns mängder av smultronställen nere vid kusten, och det innebär ju då att man håller sig väldigt långt ifrån Bangkok, ifrån Chonburi, Pattaya samt Jomtien som jag ändå anser vara kul ställen, speciellt Pattaya/Jomtien.

 

Men de passar definitivt inte in i min smak av extraboende vid kusten. Vattnet är alldeles för skitet, och det är alldeles för mycket folk i rörelse på dessa ställen. Nä en lugnt och städat boende i en lugn ort utefter kusten vid Rayong. Eller så skulle jag nog även kunna tänka mig att exploatera den andra kusten ovanför Phuket men nedanför Hua Hin. Där lär finns masor av öar med kanonställen att bo på....

 

Handskak - Glegolo