December

 

 

 

Thailand - ur min synvinkel

 

GTG Shipping, Thailand

Transport av Ert bohag/flyttsaker till Thailand? Kontakta mig på min mail här; chaiyaphum@glegolo.com

 

Skeppa styckegods pallar, eller hel containerlast.

Välkomna med Era förfrågningar,

 

Läs gärna följande artiklar om transporter skrivna av mig:

 

http://www.maipenrai.se/forum/t/20349-min-transport-hur-det-fungerar-praktiskt/

Eller

http://thai-mc.com/forum/index.php?topic=7.msg4273#new

 

Eller direkt här på hemsidan, se vänster-kolumnen!

 

 

För de av Er som vill ha mailavisering varje gång som jag lägger in ett inlägg här på hemsidan, så ber jag Er att anmäla Er genom att maila till mig på:

chaiyaphum@glegolo.com

Vill ni komma i kontakt med mig så maila ävenledes!!

 

=============================================

 

 

 

Chaiyaphum CMLIX, Thailand

 

Hemma igen ifrån sjukhuset!! Efter det att vårt lunchfrämmande hade lämnat oss, så stack vi till sjukhuset. Yongyut ville att vi åkte direkt till Rampaet och prövade det eftersom det ju går 100ggr snabbare där. Hon kom snabbt in till en doktor som började att vrida och klämma på hennes onda knä. Som gammal tränare, så märkte man ju på studs att den läkaren hade ganska dålig koll på läget.

 

När han klämt färdigt, så började han att skriva ut medicin, jag visste att detta skulle komma, och jag hade förvarnat Yongyut att jag tänkte öppna käften om läkaren började med sina mediciner. Alltnog, jag avbryt honom och förklarade att normalt sett när man har en inre skada t.ex. i en led, så börjar man undersökningen med att klämma och vrida och sedan RÖNTGA!!

 

Och sedan om man kan konstatera vari felet ligger först DÅ är det läge att snacka om åtgärder och eventuell medicin. Jag förklarade för honom att jag ville attt de skulle ta en magnetröntgen, då berättade han att de inte hade en sådan röntgen, utan då fick vi ta oss till Chaiyaphum Public hospital och få knät röntgat där. Vi tackade för oss och de var snälla att släppa iväg oss utan att vi behövde betala.

 

Så vi skall imorgon bitti gå till sjukhuset igen, för nu vill jag i alla fall definitivt inte att vi skall ge oss ty Yongyut har skitont hela tiden som hon belastar knät. Det är helt enkelt inte så bra att gå så länge som hon gjort med detta rötna knä!!! Jag rapporterar vidare i ämnet i morgon.

 

Det gick till på följande sätt, och inget i Thailand brukar bli som man först trodde, eller ville! Yongyut envisades strängt med att gå ensam till sjukhuset. Hon kom hem under eftermiddagen efter många timmars väntan där. Hon kom in till läkaren, antingen så var Yongyut för mesig, och stod inte på sig, eller så ville läkaren helt enkelt inte slösa på statens resurser med att röntga Yongyuts knä.

 

Allting hänger ju egentligen på hur man lägger fram saker och ting för läkarna. Kör man den thailändska stilen med att bara sitta där och hålla käften, och säga att man har ont i knät, och INTE berätta att detta har hållt på i upp till 10 år redan med smärta och orörlighet i knät, ja, vad skall läkaren göra, han vet ju inget, om inte patienten vill berätta något.

 

Hon kom hem kl. 14.30 och hade 2 påsar med medicin med sig. JAG VISSTE DET!!! Visst fan visste jag att det skulle gå till på detta sätt. Man behöver inte vara profet för att ”läsa” av hur det funkar här i landet!! 2 påsar med medicin och kvar fortfarande på ”ruta 1”, det är för jävligt. Och om jag säger nåt, så reagerar hon bara tvärt och tycker att jag attackerar Thailand...

 

Jag trodde i min enfald att Yongyut kunde få klarhet i var problemet med knät bestod i. Och det är ju dessutom gratis för Yongyut med sjukvården här. Så det blir tror jag att ta henne till Khon Kaen och göra en riktig röntgen där..... men jag har sjutton ingen lust alls att först åka dit upp, träffa en läkare som hälsar en välkommen tillbaka 3 dagar senare för röntgen.

 

Det är ju dock 30 mil minst fram och åter varje resa. Så först till Chaiyaphum Ram hospital och gör den första kassa röntgen där, och sedan bli remitterad upp till Khon Kaen för riktig röntgen och få resultatet direkt!!! Det är vad jag jobbar efter i alla fall.....Men men, smida planer i Thailand är som att åka skridsko i heelvetet, det funkar inte alls!!! Jääklar secket ordspråk jag fann på, man är allt en riktig profet stundtals, och det mest glädjande var att det tarvades icke någon sprit för att komma på ett sådant fint ordval...

 

Den 9,10 och 11 så har jag lovar att hjälpa en college-school här i Chaiyaphum att genomföra ett färdigskrivet test som de har. Vad det behöver hjälp till är att ha neutrala, med betoning på neutrala ledare av dessa test, så at man får fram rättvisa resultat. Jag fick hemskickat via mailen dessa ”prov”, och för att vara duktig, så satte jag mig genast att kolla igenom hur många stavfel, och andra fel det fanns i proven. Forts. Nästa kapitel...

 

Handskak – Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMLX (960), Thailand

Man kan inte få allt – foto av tjuren med ballen.

 

Forts. Från förra kapitlet... Vi som bor härnere, vet ju redan innan att det garanterat finns fel i dem. Största anledningen är helt enkelt att thai inte vill fråga falang någonting. Det är ju ganskla korkat att p.gr.a. ren stupidetet ha prov som är felaktiga redan ifrån start, vilket innebär att de ger RÄTT för studenten om de skriver samma fel i sitt svar.

 

Jag satte mig i alla fall, och jag fann cirka 15 rena stavfel och jag fann 10 meningar (frågor) som var helt fel konstruerade. Jag ringde över till Dan för säkerhets skull eftersom han ju har engelska som modersmål, och bad honom att kolla på de rättelser jag gjort, om de var OK!!! Oj just nu har jag inte tid/lust lät han mig veta, (det var fredag för 11 dagar sedan).

 

Nu frågade jag honom igår måndag och då sade han att han kunde onsdag, för han ville inte innan för han var ”ledig”, och vill inte pyssla med sådant då. Detta sade han medans han satt där vid datorn och gjorde färdigt skolarbete för en annan skola. Så jag skall behöva vänta på en kompis i 12 jäävla dagar innan han orkar lyfta på häcken och hjälpa en polare. Jag snackade idag med Yongyut och sade att jag nog skulle kolla med Kevin, han brukar vilja hjälpa till på direkten bara man frågar.

 

Så jag skiter i Dan tror jag. Förresten så tror jag att han redan har tagit mitt över-sända material som jag mailade till honom, och visat det för skolan enbart för att kunna ta ”credit” för att finna dessa fel, men kanske har jag fel!! För det vore en ren katastrof för vår vänskap om han gjorde den grejen. Jag har sett honom tidigare ta ”credit” för saker som han ”fått” utav mig, och det gör en sur faktiskt.....

 

Laxeringsmedel + dropp – familjeekonomi....... må bra...

 

Jag hade lite funderingar när jag gick på dass för ett tag sedan. Tänk va tankarna är klara och rena och fina, när man sitter där på holken och gör ifrån sig. Världen syntes stå stilla och ens tankar är alltså kristallklara och helt logiska. Enda tills man öppnar dassdörren och kommer ut i det fria igen.

 

Jo jag tänkte på den där grejen med laxermedel som jag ju fick på Ram Hospital inför mitt röntgentagande där förra veckan. Som bakgrund kan jag säga att efter att jag ”tömde” mig den gången, så fungerar nu (ta i trä) min mage till 100% igen, känner bara ytterligt lite obehag. Så då går ju tankarna direkt till att, kanske jag på en mer regelbunden basis borde ta laxermedel istället för medicin. Det är tydligen bättre att skita ut eländet än att medicinera emot det!!

 

Det vore allt en problemfri värld det, dessutom så äter man ju inget speciellt när man tar laxermedlet, vilket innebär att enda kostnaden man har då är dasspappret, matkostnaden försvinner ju nästan helt!!! Jag ser nu framför mig att jag kommer att utöka detta, kanske borde man göra denna grej 1 gång i veckan? Och varför inte börja med ”dropp” istället?

 

Där har man ju all sin ”mat” som man behöver. Jag låg på sjukan i 2 veckor 1 gång hemma i Sverige och hade dropp hela tiden, och mådde prima. Dessutom så går man ner i vikt och slipper det saatans cyklandet vareviga dag. Detta måste ju vara världens bästa diet och bantande på samma gång!!

 

Och när vi ändå är igång...varför inte blanda in hela familjen. Vi skulle kunna göra detta med laxeringsmedel till en grej som i stor grad skulle påverka vår familje-ekonomi ju!! Jag riktigt ser framför mig typ varje fredag efter ungarnas skola är avklarad, vi alla tar laxeringsmedel, kopplar upp oss på en dropp-apparat med hjul på, och så springer vi mellan dass och TV-apparaten, och bara njuter av livet.

 

Våra tarmar är rena och fina, inga krämpor där alls, uppkopplade på droppapparaten, matkostnaden hålls nere, och husavbetalningarna kan göras i ett tempo man inte trodde var möjligt. Jösses secka goa idee´r man får inne på dass..... men sedan så öppnade jag dörren........

 

Handskak - Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMLXI, Thailand

 

Idag har det återigen varit en riktigt rackarbajsare höjdardag i khun Glegolo´s vardag. Vädret har varit kanonbra, min cykeltur idag var återigen helt fläckfri, jag rullade ungefär i 2 timmar och jag lade 29 kilometer bakom mig under den turen. Sedan till middag så var vi bjudna hem till Ingemar och Fa i grannbyn Cheelong. Ingemar hade haft med sig 1st liten konservburk med inlagd sill.

 

Denna sill ville han dela med mig, så han bjöd in till potatis och sill. Jag tog med mig ifrån min trädgård eget groende gräslök och inhandlad gräddfil. Jag tog också med mig snaps, så vi fick en rejäl stavnagel till maten eller 3 kanske det var per skaft!!! När jag lade upp potatisen, sillen, gräddfilen och gräslöken och sedan höjde snapsglaset mot Ingemar, då kände jag bara en sån jäkla värme. Vilken kanonmat egentligen.

 

Tänk här har vi alla dessa matprogram i TV, med än det ena, och än det andra receptet och maträtten. Inget av alla dessa bechamelsåser, gravade hit och dit, millimetermåttat hit och dit, eller poucherade, lättkokta, ångkokta, inget av allt detta s.k. kanonfina maträtter eller ingredienser kunde mäta sig med det som jag och Ingemart fick uppleva denna kväll när sillen sakta slank nerför strupen, åtföljt utav fint kokt potatis blandat med gräddfil och gräslök.

 

Snapsen strax följt av ölen gjorde denna matupplevelse till en rent extatisk upplevelse fullt jämförbart med en kosmisk orgasm tyckte jag just då!!! Yongyut försökte prata med mig, men jag kunde inte höra, ville inte lyssna och var fullständigt avskärmad ifrån omvärlden. Inget kunde störa denna upplevelse, och jag tror Yongyut såg på mig hur jag kände, och hon ”jobbade” sig inte mer på mig under tiden jag åt dessa första tuggor.

 

Vi stack tillbaka hem igen runt 20.30.tiden, och vi alla var mätta och belåtna. Och Ingemar och jag avslutade sedan kvällen på telefon, där vi lämnade in en travrad ihop, det var ju V86 för första gången i världshistorien, och då ville man ju gärna vara med, eller hur!! När klockan blev runt 21.30 så var det dags för Namkaeng att gå och nana, hon kom ner i mitt arbetsrum och så frågade hon på hygglig engelska om jag ville komma med henne till hennes skola imorgon bitti. Detta för att ”pappa” skulle fylla år.

 

Pappa frågade jag? Ja kungen svarade ungen... Ni fattar hur stor kungafamiljen är här bland vanligt folk va? Han refereras till såsom ”pappa” bland ungarna. Förresten här i vårt bostadsområde, alltså den lilla gatstump som jag bor på, så har de vid infarten precis som vanligt snyggat till något oerhört nu inför kundens födelsedag. Jag tror han fyller år den 5 december, men skolorna firar honom tydligen när det mer passar in i deras schema, och det är ju inget fel i det tycker jag!!

 

Jo vid infarten så har de satt upp en kanonstor presenning med kungens namn och fina ord om hans leverna och hans livstid. Häckarna därute är också klippta och så också gräset under den stora presenningen. T.om. pappren som JAG alltid brukar plocka upp där utanför är borttaget utav thai själva, vilklet är första gången alltsedan förra året nån gång!! Så det går tydligen bra att plocka upp skräpet när kungen fyller år, men inte annars.....mer om den grejen senare...

 

Jo, jag skall alltså hänga med Namkaeng till hennes skola och närvara vid firandet av kungens födelsedag. Namkaeng är bara 9 år gammal och hon är inte tillräckligt gammal ännu för att skämmas för sina föräldrar, och hon skäms inte ens för att ha en falang i familjen. Det är faktiskt tvärtom med henne. Hon drar gärna iväg med mig och visar upp mig både för kompisar som för skolans personal. Det känns ju skitbra när ungarna i alla fall inte skäms, eller hur?

 

Det är torsdag morgon och förutom då att jag redan tittat och torskat på gårdags-kvällens premiär av V86, så är jag tillbaka ifrån Namkaengs skola där de firade ”Pappas” födelsedag som ju kommer upp den 5 december. Pappa i sammanhanget är ju vad de kallar Kungen här i Thailand, landsfader som han är!!

Forts. Nästa kapitel.....

 

Handskak - Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMLXII, Thailand

 

Forts. Från förra kapitlet... Firandet var faktiskt inte så himla begeistrande, det var de vanliga långa skitpissetråkiga talen. Man tyckte när man var ung hemma i Sverige i skolan att talen var långa, men jag lovar Er, de var absolut ingenting i jämförelse med hur långa talen är här nere i Thailand. Här så älskar fullständigt folk att prata i mikrofon, och de älskar att prata. Det verkar inte finns några begränsningar alls i det hänseendet!

 

Det var också flagghissande, och där var en paradorkester som spelade musik som thaiarna gillar att lyssna till. Och där var som vanligt också frilansande matförsäljare som de utan vidare spisning släpper in på skolans område. Det höll på i runt 2,5 timme, och sedan var det över lika snabbt som det börjat, och skönt var väl det, så man kunde glida hem igen. Jag tog inga foton alls denna dag, jag känner att jag har likadana foton redan i datan över samma objekt och samma händelser redan tidigare.

 

Jag cyklade hemifrån nu på eftermidagen, och märkte direkt att något var annorlunda på utsidan och inne på vår gata. För det första så hade thai städat upp, sopat och klippt alla buskar och tagit bort ogräs, så det såg riktigt fint och prydligt ut. Och när jag kom till infarten till vår gata, så var där uppsatt belysning i jätteformat, och i jätteformat också en poster föreställande Kungen här i Thailand.

 

Javisst 5 december närmar ju sig och det är ju ”papas” födelsedag härnere. Och alla står i givakt, paraderar. Chaiyaphum stad har satt upp väldigt snygga belysningar både på gator och torg, och det liknar nästan mer vår julbelysning hemmavid i Sverige.

 

Jag stoppade cykeln, och började ”prata” merd Lem, vår gubbe som ansvarar för skötseln av området, och jag berömde honom för att han gjort det ”fint”!! Javisst sade han, Papas birthday..... och nu kommer det då osökt till mig svaret på det som flera thai har sagt till mig är den s.k. ”Thai way”. Kommer ni ihåg för något år sedan, jag var nere hos min svåger, Spritmagistern.

 

Jag stod där i hans ”trädgård” och såg all skit, skräp och sopor och fullständigt oklippta och oskötta buskar och träd och blommor. Allting var i stort sett en sophög därinne. Jag pekade på skiten och frågade min svåger. –”tycker du verkligen om att ha det på detta sättet hemma? Du är ju lärare och folk ser ju upp till dig”.

 

Han frågade mig direkt, precis som om han inte fattade vad jag pratade om – ”vad menar du??” Jo jag menar att det ser ut som om du har en massa sopor och skräp liggandes här i trädgården. Är det hur du vill ha det eller?? Det var ju då som jag fick denne lärares, min svågers alltså, klassiska svar – ”Oh! This is the thai way, We like it this way”!!!

 

Jag kom att tänka på det samtalsämnet.. Thai försökte alltså påvisa för falang att de gillar att ha det på detta sättet och det är ”the Thai way!!” För mig stod det nu fullständigt klart, att skitna gator, trädgårdar och andra områden inte alls är the Thai way, det stod nu fullständigt klart för mig att det handlar om en förlamande lathet som finns hos thai, alltså inte något skitsnack om ”the thai way”...

 

Varför och hur jag kom fram till det? Jo, thai hade ”städat” jättefint ute på vår gatstump, och sedan gjort det snyggt med en bamse-poster och belysning. Och de gjorde detta för att hedra sin kung. Så de förstår mycket väl konceptet snyggt och fint och städning och rent, de fattar..... De gör allt detta för sin kung, men där går gränsen för dom. De gör det INTE för någon annan än kungen och också då Buddah förstås.

 

Så thai är fullständigt förlamande lata, och de skiter i att det ser för jävligt ut helt enkelt, de kallar detta sedan för ”the thai way”, och vi falanger finner dem pittoreska, exotiska och leende. Javisst nog hade jag också lett som faan om jag slapp att städa och kunde bara skita i allting runt omkring mig!!! Alltnog papa fyller år tisdag 5 december och han lär bli 84 år gammal.

 

Vi alla härnere önskar honom många många fler år i livet, även om det ser segt ut just nu. Han är krasslig som faan minst sagt. För när han kilar vidare, så lär hans son, ”den oduglige” ta över, och thai härnere tror inte att han skall kunna klara det alls till belåtenhet, och då kan det sluta illa, ni vet med militärkupp och annan skit som de gärna tar till i dessa länder.

 

Handskak – Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMLXIII, Thailand

 

-Är det sant, pappa, att i vissa delar av Afrika känner inte mannen sin

hustru innan de gift sig?

- Så är det i alla länder, min son.

 

Yongyut och jag kom på kollisionskurs idag (igen), inget ovanligt men alltid lika småirriterande tycker jag!! Ofta när jag kommer ut i köket, både morgon som kväll, så står där kvar saker och ting som borde sättas in på sina platser efter användandet. Jag har märkt på Yongyut och också för den delen hos andra thai, att de gärna låter saker och ting stå kvar för de skall ju ändå använda sakerna imorgon igen......

 

I mitt fall igår kväll, klockan var la runt 22.30, så stod så vackert på utsidan vår ”snabbplatta” som ju värmer upp maten skitsnabbt! Den stod på ett litet specialbord i plåt som vi köpt för ändamålet. Bägge dessa saker skall ju efter användandet läggas tillbaka in i skåpet med platten och in i köket igen på sin plats med det lilla bordet. Jag har hämtat tillbaka de grejorna mängder av gånger. För gör inte jag det, så kommer grejorna att stå där dag efter dag efter dag efter dag, ända tills ”nästa gång”.

 

Jag nämnde det för Yongyut och naturligtvis så hatar hon när falang berättar för thai hur de skall göra. I Yongyuts föreställningsvärld som ju grundlades utav hennes föräldrar, så tog man oftast den enkla vägen i livet. Varför arbeta med något när man inte måste göra det. Varför hålla det snyggt om det nu inte dödar en att ha det tvärtom. Varför jobba ihjäl sig för att köpa en färg som passar ihop med redan befintliga färger i ett rum, alltså när man skall välja nya saker typ möbler, dukar eller gardiner. Rosa och brunt, hej och hå va fint!!

 

Och här kommer jag och berättar att jag vill att saker och ting skall rengöras och sedan ställas tillbaka in på ”sitt” ställe igen... Likadant med överbliven mat ifrån middag eller lunch eller frukost (här är allt detta samma sak). Här köper man typ en plastgrej som man sätter över tallriken med den överblivna maten, och så får det stå där i 30 graders värme tills nästa morgon. Det är ju lättast så... jag har förklarat för Yongyut att falang INTE äter mat som stått i 30 graders värme i 10 timmar, aldrig i heelvete att vi gör det. Och hennes standardsvar, liksom samma svar på allt annat, är då – ” No problem for thai”......

Jag är tacksam för Yongyut för hon försöker så gott hon kan att rätta in sig och kompromissa. Jag ber henne inte alls om för mycket egentligen, utan jag reagerar enbart när det handlar om rent ut sagt hälsovådliga saker som dålig mat och bakteriefara, och sedan tycker jag inte om lathet, jag är jävvligt allergisk mot all lathet. Lata till sig nån gång då och då skiter jag i, men när lathet blir en levnadsstil, så blir jag sur och säger vad jag tycker.

 

Sedan att mitt tyckande kanske inte har så mycket verkan det är en annan sak, jag ser Yongyuts ögon när jag säger vad jag ”tycker”, och blir de för svarta, så blir det bara att avvika ifrån rummet, alltså retirera från situationen.... hahaha!!!! Helsicke vecket humör, och så snabbt som det tänder till.. precis som när man hällde på tändvätska på grillkolet hemma...Pang och bom, och sedan fattade man inte vad som hände, och nu pratar jag INTE om grillningen längre utan härhemma.

 

Så ett vaksamt öga åt ”höger” är alltid bra... hahaha!!! Men kul som fan har vi, och stundtals är det väl jag som är ding också,,,, och hon har rätt, och då får man ”gulla” med henne lite så rätt humör infinner sig innan det är läggdags... För gå och lägga sig och vara okontanta med varandra det riktigt hatar jag, det är i mina ögon väldigt dålig medicin. Tänk att ens sista tankar innan man somnar är hur arg man är på sin medpart härhemma, och tänk då vad ens drömmar kommer att handla om.... Nä bort med det!!!

 

Handskak - Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMLXIV, Thailand

 

För att föra upp ett ämne som kanske inte har att göra med något annat alls. Det kan ju va kul det också stundtals. Så vill jag ta fram resultatet ifrån en ingående kroppslig undersökning jag gjort med syfte att lära mig mer om kroppen i allmänhet. Jo vi pratar ju om nerver i olika sammanhang vi människor. Vi pratar om nervsjuka människor, vi säger en gång nervsjuk alltid nervsjuk. Och vi säger ibland – ”Har du nerver att göra det och det?” Ja det är i många sammanhang som just våra nerver kommer på tal eller att vi tänker på dom.

 

Men jag gjorde också en annan ganska ny upptäckt, och det var att jatg fann kroppens längsta nerv faktiskt. Detta måtte väl vara något nytt?? Och om så vore, så ser jag fram emot Nobelpriset för detta. Denna nerv går alltså ifrån ögongloben ned till anus!!! Ja just det hela vägen dit ner…..

 

Den kallas numera för ”Anus Optical nerve” på engelska (fint skall det va minsann..) Naturens mening med denna nerv är att den ger oss en chans att få ett riktigt skitet perspektiv på saker och ting, se bara på alla journalister och advokater!! Ni tror mig inte? Ni tror jag ljuger? Hmmmm!! Varför inte luta Er framåt och dra ett hårstrå ifrån anus och se om ni inte får en tår I Ert öga då!!! Skulle jag ljuga???

 

Det har hänt lite saker nu de sista dagarna, precis som vanligt. Jag fattar helt enkelt inte hur vanliga normalt begåvade människor inte klarar av att skriva lite grand om sitt liv. Speciellt inte när de åker ner på semester ner till sin ”familj” här i Thailandet. Jag förstår det bara inte. Den enda förklaringen som jag kan få till för att försvara det när de säger – ” Ja men här händer det ingenting”.... Det är väl då att man vill vara så privat så man vill helt enkelt inte dela sitt liv med någon annan än sig själv.

 

Tänk vad tråkig vår värld hade varit om alla var funtade på det sättet. Jag känner igen det så väl, typ; ”Onsdag stack vi till Khon Kaen, vi handlade en madrass. På kvällen så grillade vi i nattmörkret, och det var så vackert. Sedan gick bara dagarna och familjen var ledsna när vi var tvungna att åka hem till Sverige igen efter 1 månad därnere hos dem.” Ja, så brukar det ungefär se ut, andefattigt som fan...

 

I alla fall måndag den 5 december, så blev jag biten för första gången under mina 3,5 år härnere under min cykeltur. Det låg 2 hundjäävlar på lur och rusade emot mig, de kommer ALLTID upp bakom en, för de är som hyenor fega uslingar. Jag sparkade bakåt och den ena hunden högg direkt. Det var ett litet bett, men trots det så slet han lätt och elegant upp en köttslamsa ur mig och min fot. Jag cyklade hemåt, och dränkte in såret i det där undermedlet (orange plastflaska), det brukar döda bakterier skitbra.....

 

Igår så var jag ute igen naturligtvis och cyklade, efter typ 1,5 timmes körning så passerade jag ett temptel, kollade, och tyckte det såg skitschysst ut, och ta mig fan, kom där inte ut en hundjäävel och kom upp bakom mig. Jag var ju så jääkla stupid, så jag bromsade cykeln, låste däcken naturligtvis och underlaget var grus.... resultat? Ja naturligtvis stöp jag som en oxe, och i min ålder snackar vi inte längre om att rulla runt och landa på fötter med enbart lite damm på kläderna.

 

Nä jag hamnade där och kände bara hur jääkla ont det gjorde i min ena hand och min ena armbåge. Kollade armbågen såg fin ut, men grymt stort köttsår. Kollade tummen och den var inte vacker precis, tur att man inte använder den i jobbet!! Tummen satt på snedden lite grand, precis ALL hud på insidan tummen var borta, och det var rent kött som det blödde ifrån där.

 

Framför mig när jag försökte resa mig upp så stod där en munk i sina oranga klädpaltor. Han tittade med sina oerhört kalla ögon, och det där romantiska skitsnacket om hur goa munkarna är i Thailand, glöm det är ni snälla. Försök att ligga där utslagen mer eller mindre ute på landsvägen ojande Er, och kolla in när munken fullständigt skiter i Er. Han står där och ser helig ut bara. Jag rikigt hatade den jääkla snubben skall jag säga. Forts. I nästa kapitel...

 

Handskak – Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMLXV, Thailand

 

Forts. Från förra kapitlet... Han skiljde sig så oerhört mycket åt från en präst i vilken annan religion som helst.... jasså, vet jag att jag tänkte, det är så här de fungerar härnere i Thailand. De kör SITT race och försöker att uppnå SITT nirvana och skiter i alla andras nirvanor och livsöden. Ja de typerna skall man nog hålla sig jääkligt långt ifrån, precis som jag gjort hittills.

 

Jag fattade i alla fall inom några sekunder att jag har cirka 20 minuter på mig innan min egna kropps morfin slutar att verka, så upp på cykeln fort som faan, och började hojja hemåt i full sula. Jag sparade inte på mjölksyran nu... Efter 40 minuters ganska olidliga smärtor och cyklande, så kom jag hem. Yongyut åkte med mig till Ram Hospital, vi tog med oss mina försäkringspapper.

 

Och nu fattade jag vidden av det här med försäkingsbolaget. Inte ett skit betalade vi, allting var betalt och jag fick förstklassig skötsel. De klippte och de skar och de tvättade. Den där manlige sköterskan var en grym faan. Han var säkert sadist i det privata. Han tvättade och tvättade och blev aldrig klar, och det gjorde så saatans ont, så hälften vore nog.

 

Till slut så började de att lägga om både tummen och armbågen. De skickade mig sedan på röntgen för att kolla tummen, och den var bruten i den översta leden. Men det skiter jag faktiskt i, bara jag inte tappar kraften att greppa saker och ting, för som det är nu så kan jag inte ens öppna puderburken ju, och det är ju inte bra... men jag tror nog att allting faller på plats till slut, och jag blir OK och färdiga för nya äventyr med cykeln.

 

Jag struntar i att cykla idag, och imorgon. För imorgon så har Dan bett mig att följa med honom till Petchabun. Han skall dit i sin egenskap som Warden för Americas förenta stater, och som representant för den amerikanska ambassaden i Bangkok. Anledningen är att där bor en amerikansk medborgare som polisen i Californien sökt sedan lång tid tillbaka.

 

USA har via ombud sökt honom på telefon vid ett flertal tillfällen, han har flera gånger avbrutit samtalet och lagt på luren. USA vill nu en gång för alla söka honom och se om han hålls kvar emot sin vilja, eller om han är sjuk och inte kan komma loss ifrån sin nuvarande situation. Han är alltså gift med en thailändska och bor där ihop med svärmor och dottern då.

 

Så imorgon bär det av runt 15 mil en väg för att söka denna gubbe. Dan skall dock åka in på polisstationen och be polisen om eskort och skydd ifall det skulle behövas. Dan vill därför att även Yongyut följer med oss, hon kan ju språket. Nu gäller det bara att få henne att öppna mun, vilket i många fall är tveksamt..... Vi får se, jag rapporterar när vi kommit tillbaka ifrån Petchabun. Nu måste jag vila min tumme, jag kör ju pekfingervalsen, men tummen får ju sina stötar när den åker med i skrivandet, och det gör riktigt ont nu igen måste jag säga.

 

Vi stack då iväg igår morse jag och Dan. Yongyut sade ifrån att hon inte ville följa med, och jag kan förstå henne fullständigt. Hon har mycket att pilla med härhemma, Nä låt Dan sköta sitt tyckte hon. Vi stack i alla fall 06.15 på morgonen. Vi körde via Baan Khwaoo rakt upp i bergen, och vi körde totalt 10 mil innan vi hade passerat dessa berg helt och hållet. Det var således en väldigt stor bergskedja.

 

Efter bergen, vi körde ju på väg 225, så kom vi fram till en ”korsning” och där stod det väg 2275 och Wachaburi. Till höger (norr) stod det Petchabun, och det var INTE dit vi skulle, utan till Wachaburi. Vi tog vänster, och vi körde styvt 1 timme på en ganska skraltig väg.

 

Vi passerade små och stora samhällen, och det var faktiskt kul att vara ute med Dan och kolla in andra ställen än de gamla vanliga som vi alltid ser här omkring oss. Till slut så kom vi fram till Wachaburi, och just när vi körde in i stan så var stans ALLA skolor på marsch. Och den marschen var garanterat för att hedra kungen och hedra deras sportsdag. De tog upp mer än halva gatan, vilket var huvudleden genom staden. Detta har för övrigt alltid förundrat mig här i Thailand. Forts. Nästa kapitel....

 

Handskak - Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMLXVI, Thailand

 

Forts. Från förra kapitlet...... Alltså hur myndigheter ALLTID tillåter alla dessa godtyckliga parader. De stänger alltså av huvudleden genom staden bara för att de vill gå där, och vill visa upp sig och sin egna skola och hedra Sportsday.. Va, sportlovet skall hedras. Tänk Er att stänga av hela jäkla Avenyn i Göteborg, och låta skolungdomar paradera där enkom för att fira sportlovet..... Säkert bra för affärerna...

 

I alla fall vi ”knödde” oss med bilen fram i trängseln av alla ongar som velade omkring ute på gatan. Vissa poliser som såg oss var märkbart iriterade över att vi vågade drista oss till att vilja komma fram. Till slut efter 20 minuters smygande utefter gatan och paraderna, så kom vi fram till en polis som vi frågade vägen om till polisstationen i stan.

 

Han pekade och hojtade så det stod härliga till, men med en positiv attityd. Och till slut så kom vi fram till polisstationen. När vi satt där i bilen då ringde Dans telefon, och det visade sig vara hans kontaktgubbe på ambassaden i Bangkok. NU fick Dan en förklaring som skulle visa sig vara den riktiga om den gubben som vi skulle besöka. Så här var det istället.

 

Gubben, låt oss kalla honom Mr Simson, bodde i Californien, USA. Han hade med åren blivit helt ”suddig” i skallen och visste inte alltid vilken dag i veckan det var. Han hade redan tidigare gift sig med en thailändska och bodde där i USA. Nu när han var lite äldre och när han uppbar pension ifrån Amerikat, så fanns det ju ingen anledning för dessa att bo kvar i USA med de levnadskostnaderna som finns där. Det är ju samma med Sverige också för den delen.

 

Alltnog, de hade en avlägsen släktning i familjen som var thai, denne thai åkte med Mr Simson till Thailand och tog hand om honom. Det blev snack, mestadels från Mr Simsons barn säkerligen, grundat av att de var rädda att deras ”arv” skulle försvinna ur landet ihop med deras pappa och landa i Thailand. Detta kan man ju förstå- De visste ju att pappan var gammal och i väldigt dåligt skick, ”dtingdtong” som jag berättade tidigare.

 

Så de rapporterade till myndigheterna att deras pappa ”försvunnit” ur landet och åkt till Thailand, trots att han inte ens kunde ta hand om sig själv. USA´s myndigheter som ju allid ser ”häxor i elden” eller ”kommunister i grannskapet” eller älskar att ”måla fan på väggen”. De fann snart ut när de tog upplysning på den thailändske ”släktingen”, att han var dömd i USA för bl.a. kidnapping sedan tidigare. Dettta var tydligen en ungdomssynd, han hade bott i USA i styvt 40 år nu vid detta laget.

 

Genast så började alarmklockorna hos amrisarna, ja ni vet säkert hur dess amrisar är funtade, ett ord OLYCKSKORPAR... De skickade ut en ”efterlysning”, ja ni vet en ”wanted-affisch” över denna thailändske släkting, där även medföljde en s.k. ”Missing-persons-report” över Mr Simson.

 

Det var alltså av denna anledning som jag och Dan nu satt på parkeringsplatsen utanför polisstationen i Wachaburi styvt 16 mil hemifrån. Dan dök i alla fall in på polisstaionen, och jag stannade och väntade utanför. Jag hade ju inte alls med det hela att göra. Det var ju en amerikansk-thailändsk affär, och jag sade till Dan att om han behövde ha svensk mannakraft och svenskt mannamod, så bara säg till, jag sitter här och väntar med min Smith and Weston sixshooter ifall detta urartar till handgemäng och kraftigt elände med Mr Simson och hans ”kidnappare”......

 

Jag satt där i bilen, och jag satte inne på polisstationen och jag väntade, ja jag väntade i totalt 1,5 timme innan Dan kom ut igen, och med sig hade han en polis som han kallade ”Commander”. Ja ni vet hur ”fint” det skall vara i alla lägen med Dan och hans poliser.. Det var en trevlig kille, riktigt trevlig, och han språkade perfekt engelska.

 

Han hade jobbat i 20 år på immigration uppe i Chiang Mai tidigare, och hade blivit befordrad hit till Wachaburi. ”Befordrad” frågade jag Dan lite försynt... Hit till ödemarkerna långt bortanför alla allfartsvägar? Ja kanske inte befordrad då rättade sig Dan.... Forts. Nästa kapitel...

 

Handskak - Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMLXVII, Thailand

 

Forts. Från förra kapitlet..... I alla fall, så berättade Dan nu vad han funnit ut därinne på polisstationen. De hade varit väldigt snälla och hjälpsamma, och de hade faktiskt en hel hög med telefonnummer i detta ärende, så tydligen håller de koll på oss falanger härnere i Thailandet. Det känns faktiskt lite skrämmande. Men OK, jag hade nog varit väldigt positiv hemma i Sverige om vi hade gjort det med alla dessa rötägg till invandrare som vi har boende hos oss också i Sverige.

 

De berättade följande för Dan. Mr Simson hade tillsammans med en släkting iförrgår åkt till Bangkok (!!!) En polis hade träffat Mr Simson och hade rapporterat att Mr Simson såg lycklig ut, och att han ”kommunicerade” med ansiktet med sin följeslagare, så där var det inte alls tal om någon kidnappning!!! Så polisen hade helt lagt på locket på hela situationen med Mr Simson, och ansåg allting klappat och klart ur deras perspektiv.

 

Dan ringde då sedan upp sin kontakt i Bangkok och berättade hela historien, han fick mängder av frågor, och de visade ett väldigt intresse för denne Mr Simson. Jag tycker att det verkar vara fantastiskt att ett land med runt 250 miljoner invånare, så intensivt bevakar de sina. Det vore väl något för lilla Sverige med lusiga 9 miljoner att börja ta hand om de sina lite bättre än de gör....

 

Efter detta besked, så stack vi från stan, och Dan körde och han lämnade stan på fel väg. Jag försökte tala om för honom att vi körde en annan väg ut ur stan än den vi kom in ifrån. Han stannade bilen och frågade första bästa om detta var vägen till Chaiyaphum. Och alla ni som varit på mer ställen än Bangla road i Phuket vet ju att det är den mest amatörmässiga fråga man kan ställa i Thailand. ALLA thai i det läget svarar ja. Ingen har då tappat ”ansiktet”, och det är frid och fröjd, och om falangen kommer fel det skiter dom i, för de kunde ju svara på frågan....

 

Vi körde och körde och efter lite letande på kartan, så blev omvägen styvt 1.5 timme därute bland risfält, berg och skog!!! Men vad gör väl det. Inget stör mig så himla mycket, även om det handlar om envisa jäävla amerikanare som tror de är Guds gåva till hela världen. Vi hade kul på vägen hem och vi käkade glass och lunch och jag gillade det. Men han är en jäävligt enveten fan den gubben måste jag säga!!!

 

När vi kom hem så hade alltså hemfärden tagit styvt 2 timmar länge än ditfärden tog. Men jag antar, med lite perspektiv på saken, att jag nog också är en enveten jääkel, så det jämnar väl ut sig i det stora hela. I det hela taget, en kanondag spenderad ihop med en kanongo gubbe, som jag faktiskt gillar himla mycket.

 

Nu till något annat som verkligen gnager i en så att säga!! Och det är alla dessa människor som man stöter på ute i livet, dock mestadels på internet, och på olika forum som man besöker. Man brukar ju säga att en ulv, även klädd i herdakläder, fortfarande bara är en ulv och inget annat!! Menandes att man får det man ser här i livet, vad det gäller våra medmänniskor, och att det därför viktigt att man gör en korrekt och riktig bedömning av människan redan ifrån början.

 

Men ett sådant talesätt stämmer inte alls in på oss människor, och speciellt inte de människor som man stöter på ute i ”verkligheten” stundtals. Jag tycker mig märka, och har märkt ganska tydligt, nu bland de som man stöter på, speciellt då bland de som snurrar runt ute på internet, att där finns ytterligt konstiga människor. De är som mänskliga kameleonter. De har noll djup, de försöker förtvivlat att ”smälta” in lite varstans, och de har oftast inte ett skit att tillföra.

 

De är ofta självdestruktiva, och de klarar inte av att ha meningsfulla förhållanden tror jag, i alla fall inte några varmare sådana. Jag finner det ytterligt svårt att hantera denna typ av människor. Man stöter på dom, charmas av deras urtrevliga sätt. Man kanske träffas och har trevligt ihop, och man märker ganska snart bland alla lögner och dubbel-beteenden att de är fruktansvärt konstiga naturer. De alla försöker bevisa att de är ”någon”. Forts. Nästa kapitel....

 

Handskak - Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMLXVIII, Thailand

 

Forts. Från förra kapitlet... De tror antagligen att vara ”någon” är att finnas till och märkas av etermedia som TV-radio eller våra tidningar, annars gillas det inte!!! De är så uppe i det hela att hela deras verklighet verkar vara en konstig psydoverklighet som bara finns i deras egna sinnevärld. Det är synd, verkligt synd, För man är ju faktiskt ”någon”, bara man är den man är. Men de flesta fattar inte det, de kommer aldrig att fatta det så länge de lever.

 

Dock är det tur att det finns så himla många goa och trevliga människor man stöter på, så det förhoppningsvis jämnar ut sig lite grand. Bl.a. så har jag träffat super-trevliga Glimten och Rosen66, jag kommer ikväll att möta den skittrevlige Anubaan och i januari nån gång så träffas vi jag och Putte ifrån samma forum, verkar vara en kille som man kan gilla, raka rör inga krusiduller. Men där finns som sagt var dubbel-naturer som man skall vara försiktig med.

 

Jag har nu det senaste stött på en sådan människa, och jag tänker inte låta detta sätta stopp för min ambition att träffa trevliga människor och ha kul här i livet. Jag tänker inte bli någon jäkla eremit, och sitta här ensam bara för att det finns ett gäng dönickar därute i världen, - ”nä tack konduktörn, jag skall inte av här, kör bara vidare”....

 

Denna siste gubbe var skittrevlig i alla lägen, visserligen kanske lite för bestämt med sina åsikter, men trevlig tyckte jag. Sedan visade det sig att han hade en dubbelnatur av Guds nåde.. Han målade upp en verklighet för mig när vi satt och pratade, medans det var en fullständigt annorlunda verklighet när han var med sin thaifamilj, helt annorlunda.

 

Och sedan när spriten kom in i kroppen på honom, så visste han inte till sig av svartsjuka mot sin fru, och han såg ”hin håle” överallt i deras relation. Och sedan plötsligt så vänder han sig emot mig. Tror verkligen denne kille att jag skulle acceptera att en nästan ”främmande” människa skulle bete sig som en vettvilling och komma undan med det, nej tack min käre Brutus, då är det bäst att du håller dig borta.

 

När vi människor visar sig vara dubbelnaturer, så brukar jag sticka åt heelvete i alla fall. Det är inget alls för min del att ha en kamratrelation med sådana människor, för det göms ofta ofta nervsvaga människor där. Likadant när folk inte klarar av att dricka brännvin utan blir helkonstiga. För faan drick då inte, man behöver ju inte vara överläkare på Sahlgrenska för att fatta det eller hur???

 

Nä bort med det och över till annat lite roligare. Jag/vi kommer att få besök här hos oss av 2 goa gubbs med fruar på måndag den 12 december 2011. Det är Glimten och Anubaan eller Micke och Christer. Det skall bli skitroligt att träffa Micke igen, och det skall bli skitkul att träffa Christer för första gången. Christer har med sig glögg till mig och det är himla omtänksamt av honom tycker jag!!

 

De kommer bägge familjerna att bo på hotell Siam River Resort, och jag tror att de kommer att trivas bra där. Där finns ju till deras glädje swimmingpool, och riktig amerikansk (som det ju heter av någon konstig anledning) frukost. Deras mat är överhuvudtaget väldigt bra tycker jag också.

 

Jag skall försöka att plocka med dom upp i bergen och käka lite primitiv mat, och vi kan handla lite frukt och kolla omgivningarna lite grand i alla fall. Christer med fru kommer på söndag kväll, medans Micke med fru kommer på måndag förmiddag!! Så vi får då hela måndag ihop plus kvällen, och det kommer att bli suveränt!!! Tänk ändå vad bussiga folk är som kommer så långväga ifrån som Phitsanulok och Wapi Pathum bara för att hälsa på mig här i Chaiyaphum!!

 

Bussen kommer in cirka 22.00 och jag och Yongyut åker ner till stan för att plocka upp dom, så dom hittar till hotellet utan problem. Det finns ju normalt sett inga samlaw tillgängliga efter kl. 18.00 i denna stan förutom då på bussstationen, och det är väl tur det i alla fall, annars hade det blivit jobbigt att ta sig till hotellet så sent på kvällen. Det funkar ju inte riktigt här i Chaiyaphum som det gör hemma i Sverige med transporter o.dylikt...

 

Handskak - Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMLXIX, Thailand

 

Som ni kanske läste i ett tidigare kapitel så blev ju jag biten av en hundfan, som rusade ut ifrån nåt skrymsle och började jaga mig där jag cyklade fram på vägen. Jag försökte att kicka till hunden, men det är ju ganska lönlöst samtidigt som man cyklar, ni vet män och simultanförmågan...... I alla fall hundfan tog ett bett i min vänsterfots insida.

 

Jag visset ju att djur har vassa tänder, men ändå så förstår man nog inte fulla vidden av hur vassa de egentligen är. Jag kan ju säga att utan att hunden ens ansträngde sig, så bet den lätt igenom huden och fick med sig en köttbit från min fot. Jag blev jääkligt sur, stannade cykeln, och började jaga hunden, efter ett par fruktlösa meter med denna jakt, så stannade jag och började istället leta efter hundägaren... den fan skall få istället, vet jag att jag tänkte!!!

 

Tror ni att jag fann någon hundägare då? Nä just det, det finns aldrig några hund-ägare här i Thailand, aldrig!! Jo det finns bara vid ett endaste tillfälle, och det är när man kört över hundfan eller dödat den på nåt annat sätt. Då brukar alltid dessa förbannade hundägare dyka upp som ”Houdini” ur buren ungefär, och kräva sina vanliga ”judas-pengar” 3.000 baht...... jag fick åka hem med en sårig fot och oförättat ärende.

 

Förresten lite kuriosa om hundar!!!! När värmen börjar komma här i Isaan, runt april månad, då brukar en del hundägare faktiskt i mån av tillgång på pengar ge sin hund en spruta så fanskapet inte skall bita allt som går på 2 ben i byn. Hundarna har en tendens här att bli skogstokiga när värmen ansätter dom som värst. De är ju bara inte ”byggda” för att tåla denna värme. Många av alla dessa hundar är ju blandraser blandade intill vansinne faktiskt. Och är sprungna ifrån betydligt kallare trakter ifrån början.

 

Och dessa raser kommer ifrån Europa eller USA eller norra Asien med helt andra klimat än här. Hundarna lever ju sin liv på gatan, äter sin mat på gatan, slåss på gatan och pippar runt på gatan. Så de valpar som kommer till, och alltid har kommit till här i bl.a. Thailand är inga valpar som tillkommit under speciellt kontrollerade förhållanden utan mer i form av gatuorgier om man nu kan uttrycka det så...

 

Vidare förr i tiden berättade Yongyut och Kevins fru Suree idag för oss, att om man blev biten av en rabiessmittad hund , om man nu misstänkte rabies som ju är förekommande här i Thailand förstås, då var det viktigt att man dödade hunden och tog med sig huvudet till sjukhuset..... ja det är faktiskt sant det jag säger.

 

Man tog med sig hundhuvudet till sjukhuset så att de kunde få det bekräftat att hunden verkligen var rabiessmittbärare. De visste ju då att smittan kom ifrån hundens saliv, och få med sig salivet till sjukhuset gjorde man ju lättast genom att kapa av hundens huvud!!! Att ta blod ifrån hunden, den tanken slog nog aldrig thai närmare tror jag!!!

 

Jag för min egna del, jag gick aldrig till sjukhuset, jag hann ju aldrig dit efter hundbettet, för dagen efter så ramlade jag ju av cykeln och bröt tummen och skadade armbågen. Jag berättade då på Ram Hospitel att jag blivit hundbiten, och de gav mig spruta för detta. En spruta som jag för övrigt skall ta 3 gånger säger dom ... men jag fick inga återbesökstider, så de snackar och skiter sedan i att följa upp... Å Thailand, du glädjesmittande land som så gallant bedrager dina undersåtar...

 

Handskak - Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMLXX (970), Thailand

 

Som SAGT VI ÅKTE ner till bussen kl. 22.00 och mötte upp Anubaan med vidhängande fru. Naturligtvis så kom inte bussen klockan 22.00, den kom närmare bestämt kl. 22.45, men ingen tyckte illa vara. Förseningar härnere är ett sätt att leva, en hygglig försening är bara en del av thai´s liv, så –”who cares” härnere!!! Vi hade en samlaw som väntade på dem, och som körde dem till Siam River Resort.

 

De checkade in, och blev hänvisade till restauranten där. Bara för att finna att kocken hade gått hem... Det verkade nästan som om kocken gick hem när det behagade honom, inte när chefen tyckte han skulle gå hem,. Vi fick i alla fall böna om personalen kunde fixa 2 rostade bröd och 1 kopp kaffe till Anubaan med fru, så de fick åtminstone lite grand innanför kjolarna igår natt....

 

Anubaan hade med sig 1st glögg till mig med 1 påse nötter och russin.... jag blev naturligtvis lyrisk, secken go gubbe att tänka på mig, att komma 25 mil åt mitt håll och överlämna en glögg, det är goa gubbar det vågar jag lova!!! Sedan i alla fall så lämnade vi dom åt sitt ”öde”, och så skall vi träffas imorgon, vi skall plocka upp 1st vespa (hyra den under 1 dag), vi skall ju dra upp i bergen och käka lunch.....

 

Glimten skall ju komma också. Han hade dock sega hantverkare hemma i sin landsände och han kom inte iväg förränn sent på förmiddagen. När han sedan körde våldsamt fel, så tog hans 24 mil nästan 4 timmar med hans motorcykel. Här hjälper ju inga cylindrar i kvadrat eller hästkrafter eller hur många CC man har i hojjen, kör man fel så kör man fel. De dök upp i alla fall runt kl. 14.30 på eftermiddagen, och jag och Anubaan mötte upp dom med en färdigblandad GT redan när de steg av MC:n.... Glimten mumlade något om en bra start på Chaiyaphum-äventyret!!

 

Familjen Glimte´n gav oss som gåva 1 halvkilo bryggkaffe ifrån Sverige och det uppskattades mycket skall ni veta. Det blir skitgott att dricka ”riktigt” kaffe igen efter snart 4 års bortvaro ifrån civilisationen. Vi drog i oss ytterligare ett par stavnaglar hade ett gött tjöt, min polare här i byn Ingemar (Mr Jönköping) och hans fru Fa kom också över, de skulle ju med in till stan ty vi hade bestämt att äta inne på Night-Bazaar där. Det blev trevliga 2 timmar med ätande och tjötande på marknaden, och därefter så bestämde vi, att vi avslutar kvällen på deras hotell, Siam River Resort och baren där.

 

Fru Anubaan kunde inte sitta still länge, utan hoppade upp på scenen och sjöng karaoke till ett par låtar och skötte sig skitbra. Sedan så sprack det även för Fru Glimte´n och hon dansade upp på scenen och brände av ett par thailändska slagdängor som vi inte riktigt förstod orden i.... Man måste säga att thailändare inte är buskablyga direkt i sin samvaro med mikrofoner, musik och scenframträdanden...

 

När klockan var runt 00.00 så kände jag mig i alla fall lite halvsleten och trött, och alla kände nog likadant, så vi bröt upp ifrån baren där. Jag reflekterade lite grand på hur mycket det kostar att sitta och dricka ”barsprit” på hotellet, och man skäms nästan hur billigt det var. Jag ”fläskade” i mig 4st Gin och Tonic, och Yongyut sög i sig 2st Spy... Vi betalade totalt 415 baht, vilket då torde vara runt SEK: 95:- totalt allt som allt. Behövde jag säga att även jordnötterna, 3 fat ingick i detta pris..

 

Nu idag är det Luciaafton den 13 december, men det märker vi naturligtvis inget av här. Den madammen (Lucia) känner ingen till, så glögg och lussekatter eller peppar-kakor eller bägge grejorna fanns bara inte på menyn här. Vi skiter dock i det, och vi drog iväg upp i bergen som planerat. Jag/vi hade jätteflyt. Det var ju tänkt att vi skulle åka vi 3 par med våra vespor och glimten skulle naturligtvis ta sin motorcykel, och så skulle vi köra upp och härja och äta lunch långt däruppe i ödemarken.

 

Nu så bestämde sig dock Ingemar för att följa med, och både hans fru Fa och min dito Yongyut avstod, de har ju varit däruppe 100 ggr tidigare, så jag förstod dem. I alla fall, Ingemar tog bilen, och så körde endast Glimten sin motorcykel och vi andra satt i Ingemars bil. Ingemar stod på bra, och att köra någon nöjeskörning och njuta av utsikten var inte speciellt aktuellt. Jag kom ihåg vid ett tillfälle att –”jösses va fin utsikt, skall vi låta Anubaan och glimten ta ett kort kanske?”...Schwung så la Ingemar in 4:an och så passerade vi det stoppet i ett huj. Forts. Nästa kapitel....

 

Handskak – Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMLXXI, Thailand

 

Forts. Från förra kapitlet...Ingemar,,,, va fan..... e du stressad eller? Va då, svarade han, ja du kör ju som en besatt ju, vi skall väl kolla lite och njuta eller?, - ”äsch sån skit, e du ladyboy eller?” ja vad skall man svara på sånt. Vi struntade i alla fall i utsikten och stannade först när vi var framme vid restauranten. Jag blev kallsvettig i kylen uppe i bergen, för när vi kom fram de höll fanimej på att riva min favvis-restuarant där...

 

Jäklar secken otur, när jag så gärna ville visa killarna mitt lokallotus..... Tittade åt andra hållet, på andra sidan vägen, och där stod min restaurantkvinna i en helt ny lokalitet (se foto), och såg allmänt lycklig ut. Denna nya var mycket större och mycket trevligare. Jag noterade att under den timmen som vi var där, så hade hon väldigt mycket kunder, så det gick tydligen bra för henne, skitkul faktiskt för det är en underbart trevlig tjej....

 

Efter detta, så startade vi på, och bestämde oss för att köra vidare i bergen och ta en omväg hem igen. Den vägen är runt 6 mil hem istället för 2,5 mil.. Jag sade inget till Ingemar, utan sade bara att det var ungefär samma avstånd vilket håll man än körde åt.... Så vi körde vidare, och det var bara så himla vackert, men det blev inga stopp alls under vägen tyvärr.... När vi kom ner ifrån bergen så var vi 15 km ifrån Khreng Khor, ifrån Khreng Khor och hem till Chaiyaphum så är det styvt 43 km....

 

Ingemar gnällde lite och sade att – ”Du sade ju att det var runt 2,5 mil hem”... Nä fan, jag sade att det var 2,5 mil ner till Khreng Khor..... Man fick ju dra till med en liten nödlögn där.... jag tyckte ju det var skitkul att vara ute och köra. När vi äntligen kom hem och lämpade av gänget vid sitt hotell, så var klockan redan 15.30, och det var ju snart dax för dem att sätta sig på sina motorfordon och åka hem till mitt hus igen, för Yongyut ville gärna bjuda dem på en avskedsmiddag.

 

Vi tillbringade kvällen hemma hos mig och det var skitskoj, Ingemar och hans Fa var förstås med de också. Det blev lugnt med brännvinet denna dag, ingen av oss kände för att läska..... Dessutom så fick vi köra ner Anubaan och hans Kanika till busstationen för de ville åka hem då på kvällen. Det blev sedan lugnt och Glimten och hans Ket avvek i god tid innan man blev för trött...

 

Idag 14 december luciadagen, Yongyut och jag ”keste” snabbt ned till Big C och handlade upp oss på en kaffebryggare, vi valde mellan 309 baht och 399 baht, vi valde den ”dyrare” varianten,... tänk SEK: 90:- för en stor kaffebryggare.... Efter Big C så bjöd vi så på avskedslunch med Glimten+Fru och Ingemar+Fru, Dan (Mr Amerika) kunde inte närvara, han skulle jobba.....

 

Vi fick ett par trevliga timmar, till lunchen kom också en kille som heter York Van Der Lutson, han är alltså tysken som bad mig att fixa hemtransport av hans bohag ifrån Bangkok till Chaiyaphum. En trevlig kille som dock darrar så man blir riktigt sjösjuk när man sitter vid samma bord som honom.

 

Jag vet inte varför han darrar så enormt, men jag vet att han har druckit under långa långa tider 6st stora ölflaskor (1 liters flaskor) per dag. Nu visserligen berättade han för mig häromdagen att han hade dragit ner nästan 30% med drickandet, men va bra tyckte jag. Sedan räknade jag efter.... men York sade jag till honom, menar du att var eviga dag så suger du i dig 4st stora flaskor öl....

 

Jajamensann sade han, men jag dricker nästan aldrig under dagtid, alltså innan solen gått ner. Men va fan tyckte jag, tror du att det skulle spela nån roll då,,, jag lade ner och prata om det sedan, det räckte ju att titta på honom och hans uppenbarelse.

Jag säger då det till alla ni som balar öl i mängder, lägg ner den skiten, det är mångfalt mycket bättre att ta ett riktigt järn istället då och då, än att dricka sådana mängder med öl....

 

Jag hoppas bara inte att han råkar ut för Alzheimer och på toppen av dessa darrningar, det ser faktiskt nästan ut som om han har en släng av Parkinson.... jag menar att det går ju an att spilla lite sprit p.gr.a. darrningar, men det är nog ändå jävligare att inte komma ihåg att man spillt ut det, eller att man glömt var man ställt glaset.....

 

Nä nu skall jag bara nämna att vi blir totalt 17st vuxna antagligen hemma hos Dan den 25 december, och med det antalet så blir det ganska många för att dela på en endaste liten flarra med Glögg. Jag har börjat tveka p.gr.a. om nu alla skall dricka och de inte ens tycker om det, så är det ju som att slänga ”pärlor till svinen”. Forts. Nästa kapitel...

 

Handskak – Glegolo

 

 

 

Chaiyaphum CMLXXII, Thailand

 

Forts, från förra kapitlet... Antingen så får jag försöka att beställa nere i Bangkok mer glögg, eller så får jag tjuvhålla på glöggen och låta mig, Ingemar och Dan dela på den. Det jobbiga i detta läge är att ingen vill vara med och dela på kostnaden, glöggen i Bangkok är skitdyr och kommer att kosta mig runt 600 baht per flaska. Och då när alla säger nej till att dela, varför i heelvete skall man då låta dom dricka.... Snål eller inte snål, men är det verkligen jag som är snål i detta läge????

 

Över till annat... Många av oss är det som har sett alla dessa thailändska män som har en sketlång lillfingernagel, eller hur? Har ni undrat varför de har denna extra långa nagel? Jo Anubaan hade fått sig till livs den romantiska versionen av denna lillfingernagel, och det var att det anses att det bringar tur eller att det anses ”good luck”, om lillfingernageln i längd sträcker sig förbi den sista leden på ringfingret.

 

Tyckte det lät charmigt och mysigt. Dock nu idag, så kände jag för att kolla om det fanns andra versioner på detta med lillfingernageln på dessa män. Jag frågade Yongyut, men hon skruvade på sig och tyckte att jag frågade så många konstiga frågor, och hon tyckte inte det var viktigt alls att ventilera detta. Men jag vill faktiskt veta sade jag då!! Hon sade då sitt vanliga, och visst ångrar jag stundtals att jag lärt ut vissa svenska ord och meningar till henne, speciellt då när man får till svar – ”Sluta tjöta – ta det lugnt”....

 

Hon berättade då att hon var osäker men att hon var övertygad om att det har en praktiskt betydelse. Männen kan då gräva lättare långt in i näsan, och de kan gräva vax i öronen och på andra skrymslen i sin kropp. Jag tänkte ju då direkt, nä nog måste det finnas en mer romantiskt betydelse av detta..... Jag stegade över till Amphorn (Dan´s fru) och till min stora förvåning, så sade hon exakt samma sak, precis detsamma......

 

På hemvägen därifrån så stod See (Tony´s fru) på utsidan och tjötade med en annan tant, så jag frågade även henne, och hon visade direkt då med fingret på näsan och örat..... Och att det var väldigt praktiskt och bra att ha en lång nagel för ändamålet i fråga. Så frågan är härnere om inte thailändare är ganska lika alla andra på vår jord. De kanske inte alltid är människans svar på mystik, legender och religion, som sagt var, de kanske är mänskliga, lika mänskliga som vem som helst av oss andra som vandrar på denna jord.

 

Idag torsdag 15 december 2011, så måste jag bara öppna min Blossa-glögg. Jag meddelade helt kort Ingemar och Fa, att jag och Yongyut kommer bort vid 18.tiden och tar med oss flarran och russin/nöt-mixen och så tar vi ett glas på man. Jag värmde innehållet (halva flaskan bara) på deras spis, och sedan så satt vi där och drack jag och Ingemar och våra fruar, och för min egna del, så hamnade jag i nånting som kan liknas vid Nirvana.

 

Jag bara satt där och fånstirrade och njöt i fulla drag av glöggen och sällskapet. Efter ett långt tag så ursäktade jag mig till Ingemar och Fa, och berättade hur jag kände. Det var 4 jular sedan jag smakat glögg och tack vare en kille som Anubaan, som helt osjälviskt hade tagit med sig en flaska till mig, och desutom åkt buss 25 mil en väg, så kunde jag nu sitta här ihop med mina vänner och lapa glögg 15 december.

 

Den sparade hälften av flaskan tog jag senare med hem till Dan och hans Amphorn, för jag ville gärna att de skulle få dela glädjen med mig. Varken Yongyut eller Amphorn ville mer än ens smaka på glöggen. Och på detta sättet är det med det mesta för thai. De vill inte ta till sig någonting som inte är thai, och som de inte är uppvuxna med. Bägge damerna smakade och grimaserade illa och lämnade tillbaka muggen med glöggen.

 

Jag har full respekt för det, de smakade i alla fall. Men varför har jag framför ögonen alla dessa falanger som bryter sin jäävla rygg av sig för att passa in i det thailändska samhället. De dricker skitvatten (regnvatten), och de äter de mest illasmakande och illaluktande maträtter som finns på denna jord, bara för att kunna säga, ja va faan är det de vill säga egentligen? Det är skitlöjligt tycker jag när de gör sig till, dessa Som Tam-ätande mesar.... dessa Palaa-slafsande smilfinkar.... Forts. Nästa kapitel....

 

Handskak – Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMLXXIII, Thailand

 

Forts. Från förra kapitlet... Varför är det i stort sett bara vi bland alla nationaliteter som verkligen anstränger oss. Alla andra som man möter i stort sett, de håller på ”sitt” i alla väder. De vill inte ens smaka på främmande saker. Titta på amrisarna t.ex. Så fort som de får upp ögonen för en turist-ort, så dröjer det inte länge förränn alla nationalrätter som finns i USA också finns på den turistorten.

 

Och med det följer deras kultur och sätt att leva och deras sätt att tipsa, och deras sätt att föra sig i livet. Inte underligt att medelamerikanen knappt känner till ”landet utanför” som han antagligen betecknar allting som finns utanför Amerikas gränser. Varför skall han behöva lära sig och överhuvudtaget bry sig om något.

 

Detsamma gäller de största fjantarna som går i 2 par skor nämligen grodätarna fransoserna, de är så jäävla arroganta, så de tycker inte att de ens behöver lära sig engelska. De anser att ”stormakten” Frankrike står i centrum i världen, och att alla andra skall lära sig deras fjantspråk!!!

 

Men svensken han skall anpassa sig minsann. Han är så anpassningsbar så han t.om är villig att glömma vem han är, och vem han borde stå för att vara. Han t.om anpassar sig hemma i sitt egna land, och bjuder in alla andra att ”ta för sig” ända intill förbannelse. Generationers slit och släp och försakelse, det är helt OK att bara ge bort till slöa och slappa människor som kommer och vill parasitera på andras arbete.... usch och stort tvi.... Nä nu är jag hungrig, ge mig en ”kau pad Kha Pau moo”, och gör den kryddstark , pet mak mak!!! Minst 4st chilli skall det vara!!!

 

Jag satt idag 16 december på Kasikorn och tittade på skärmen bakom kassören inne på banken, där virvlade kurserna på de olika valutorna fram i ett härligt tempo. Anledningen till att jag satt där inne var helt enkelt att jag skulle betala 2.682 baht till Scandinavian Deli för beställda varor. Jag betalar nu idag på fredag eftermiddag, och de levererar imorgon bitti med bussen, smidigt och fantastiskt bra.

 

Min beställning ihop med min polare Ingemar, vi sambeställde då alltså, var i ordning:

-2 mjölkchokladrullar (Marabous härliga kvalitet)

-2 påsar Ahlgrens underbara bilar, världens mest tillverkade bil faktiskt..

-3 bukrar senapssill

-2 burkar sill i tomatsås

-3 burkar Matjesill

-3 burkar löksill

-2 falukorv i ring

-2 paket Wienerkorv

-1 paket Lantpate´

-1 paket svartpeppar malen

-1 flaska Glögg

-2 vörtbröd

 

Vi ämnar ta med vörtbrödet, plus lite sill, potatis, gräddfil och gräslök och låta de jääkla jänkarna få sina smaklökar helt nedsablade och paralyserade. Sista spiken i kistan för deras del är då den medföljande snapsen.... De kommer att lipa ihjäl sig dessa amerikanska mesar som ju aldrig vågar sig på att smaka nåt som inte de har sett på amerikansk TV först....

 

Men jag lovar, jag skall rapportera in i minsta detalj om detta spektakel som kommer att ske den 25 december hemma hos Dan, där 20st vuxna människor kommer att samlas och skall ha trevligt ihop. Vi skall låta några stycken också smaka på glöggen så de får lipa lite till... men bara lite..Man vill ju inte skänka ”pärlor till svinen”, eller hur?

 

I alla fall, jag satt där och väntade i banklokalen på Kasikorn Bank, det tog ju sin gruvliga tid eftersom ju kassörerna var väldigt noga med att språka med alla och envar och deras personliga liv i flera minuter. Men va fan, jag skiter väl i det.... Jag satt där och kollade på tavlan på väggen bakom, och kurserna som sagt var virvlade fram i ett fint tempo. Jag kände lite vemod måste jag säga. Där kom Norge 5.28..... Forts. Nästa kapitel.....

 

Handskak – Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMLXXIV, Thailand

 

Forts. Från förra kapitlet.... Och jag tänkte... 5.28 det var ju ungefärligen kursen när jag kom hit till Thailand sommaren 2008, det var härliga tider det..... Sedan kom Danmark upp 5.59.... va saatan... 5.59... är Danmark starkare än Norge nu? Och framförallt Danmark är starkare än Sverige, för strax därefter virvlade Sverige upp med sina modiga 4.48....... Va,,, vilken skitkurs....4,48......

 

Jag kände ett vemod över att vårt starka förflutna i Sverige bara var ett minne blott, vår ekonomi är körd i botten, och alla är lika glada ändå. Vi kan ju alltid låna lite mer pengar.... och sedan skänka dessa pengar till andra människor, varför inte..... Vi har ett starkt samband med Thailand, vi har en röten ekonomi egentligen... i botten.....Vi har inte fog för att göra någonting utav allting det som vi gör med våra pengar i vårt land Sverige.....

 

När vi ändå är inne på det... Ok det handlar icke om Thailand precis, utan mer om mitt egna förflutna. Men ett förflutet som fortfarande är så aktuellt och har ett så starkt samband med hur man är och hur ens personlighet är. För att börja då! Jag har alltid när jag yngre varit lite av en ”funderare”, inte typ en sådan som snillet Einstein eller liknande, nä där räckte nog inte IQ:et till riktigt tror jag.

 

Men jag funderade, och jag drömde mig bort mycket av tiden, och detta gör jag fortfarande ända upp till denna dag. Sluta drömma och du är en död man brukar jag alltid intala mig. Jag har en episod som jag fortfarande aldrig någonsin glömmer, och som personifierar mina drömmar exakt. Ty jag vill vara unik i viss mån, och jag vill att människor skall komma ihåg mig, och samtidigt så vill man ju som alla andra att genmälet också det skall vara bra, när man pratar om mig.

 

Men men, man kan ju inte få allt, så jag är nöjd då med att man pratar i alla fall. Jag var runt 13 år gammal, jag kommer ihåg att det var högsommar nere i Järnbrott (V:a Göteborg), där jag bodde under hela min uppväxt. Sommar innebar att många av barnen som bodde där var bortresta med sina familjer på antingen sommarläger, sommarstugor eller rena semestrar. Men vi var ändå ett par stycken som blev ”över” s.a.s.

 

Vi var för få stundtals för att kunna få ihop vettiga lag på fotbollsplanen, men vi var ändå såpass många så vi hade tävlingar av olika slag. Vi hoppade höjdhopp, längdhopp, vi ”stötte” sten (kula hade vi ingen), och så kastade vi spjut och sköt pilbåge. Vi t.om hade små olympiader där alla grenarna ingick... Vi hade ständiga problem för våra morsor och farsor respekterade icke tävlingsreglerna, och tvingade hem oss stundtals mitt under en brinnande deltävling. Vi var stora ovänner när vi skulle bedöma dessa ”avhopp”.

 

Det var under en av dessa ”olympiader” i alla fall som det hände en grej som förundrade både mig och mina polare storligen. Jag hade på morgonen vaknat ovanligt tidigt 06.00 istället för 07.00. jag tänkte på dagens huvudgren spjutkastning, och tänkte att nu skulle jag minsann gå upp i skogen och verkligen leta upp ett vinnarspjut, och göra i ordning det noga med min morakniv.

 

Jag putsade spjutämnet jag fann däruppe i skogen mellan småvillorna och stenkrossen vid Frölunda kyrka (dagens Dragspelsgatan i Järnbrott), sedan smög jag mig ner på förmiddagen till fotbollsplan där vi brukade tävla, och hyvade iväg spjutet, jag såg ju direkt att detta spjut inte skulle ge mig någon olympisk medalj inte... Jag funderade och tänkte, och jag kommer ihåg att jag verkligen ville vinna detta.

 

Jag vet inte hur det gick till, men jag gick upp på ansatsbanan (gatan utanför fotbollsplan) tog tag i spjutet i alla fall, satte mitt långfinger längst bak på spjutet, det var lite platt där från när jag skar ner detta spjut i skogen. Jag tog sats, och det måste ha sett vansinnigt ut med mig springande framåt fotbollsplan med ett spjut vilande på min vänstra hand och min högra hand längst BAK på spjutet med ett finger längst bak på spjutet. Forts. Nästa kapitel...

 

Handskak – Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMLXXV, Thailand

 

Forts. Från förra kapitlet... Men jääklar anåda, jöses Petter i storgruvan... secken saatans rekyl jag fick till. Allting blev plötsligt skitenkelt med att kasta spjut, jag såg mitt spjuta landa en bra bit bortanför där de andra brukade slänga sina spjut.. Jag var överlycklig i alla fall. Jag fortsatte att träna, och när middagen kom och morsans himla visselpipa ljöd för lunch, så kastade jag detta fantastiska spjut med min fantastiska ide´ över precis hela fotbollsplanen vid Långvågsgatan i Järnbrott, men inte längden av plan, men bredden.

 

Jag kastade MER än dubbelt så långt som alla andra kastade i normalfallet. På eftermiddagen samlades vi som vanligt för att starta upp dagens ”Olympiad”, och spjutet stod på tur. De andra fick börja och det blev både Ah;n och Öh,n över deras prestationer, och så blev det min tur. Jag tog lång sats, satte mitt pekfinger därbak på spjutet, och så dyngade jag iväg detsamma, det flög i en vid båge ungefär 7 meter till alla de andras stora flabb och skratt.

 

Jag blev idiotförklarad, men jag sade inget om förmiddagens kast på kanske 40 meter. De andra kastade sitt 2:a kast, och där utsågs direkt dagens favorit i spjutkastningen. Det blev nu återigen min tur, och nu flög spjutet iväg precis lika långt som på förmiddagen. Det flög över HELA bredden på planen, och landade bortanför fotbollsplanen nära trädgårdarna som ligger vid Antenngatan.

 

Det blev alldeles tyst, och sedan skrek flera av de andra att de var fusk.... Det tog ungefär 10 sekunder, sedan så ansåg alla andra i tävlingen att jag inte skulle få kasta på det sättet, det var fusk..... men pröva ni att göra detsamma då tyckte jag.... Men nej, då kom människans rätta natur fram, och den naturen finns i både barn som vuxna. Det är alltid bättre att hålla fast vid det kända än att kasta sig in i det nya och okända. Det är väl därför som ”riktiga” vetenskapsmän får lida så himla mycket hån, spe och otrevligheter ifrån sina kollegor hela tiden. Fegisarna och de ”fyrkantiga” tycks styra jorden och människorna......

 

Spjutkastningen kom aldrig mer upp på tävlingsprogrammet bland oss småkillar, och strax därefter så föll också pilbåge bort, denna gren som funnits bland oss människor i 100.000:tals år... Anledningen var att en dum fan till morsa hade åkt till stan och köpt en riktig pilbåge, med riktiga pilar till sin son. Den pilbågen över-träffade ju precis allting som vi killar lyckades tälja till i skogen däruppe. Jag måste erkänna att jag själv tillhörde de som inte längre tyckte det var fair att 1st kille hade en köpt pilbåge medans vi andra hade egentillverkade bågar och pilar.

 

Jag fick senare höra att jag var löjlig som ville förbjuda pilbågen när jag själv hade fuskat med spjutet. Att jag vidhöll att det inte alls var samma sak, det förstod aldrig denna pöbel. Jag hade ju enbart satt mitt pekfinger längst bak på spjutet och utnyttjat tekniken på ett helt nytt sätt bara, jag hade ju inte köpt ett proffsspjut precis. Secka stollar många människor är, även vuxna är precis likadana. Kanske att dagens vuxna är ”fortsättningen” av hur de var som barn, de växte bara inte riktigt upp. Det var ju kul att berätta ett litet minne, kanske borde man göra det lite då och då.....är det OK månne?

 

Idag är det lördag och den 17 december 2011. jag har varit ute igen på min cykeltur, jag har ju varit skitdålig på att cykla nu alltsedan jag ramlade med cykeln, Jag har varit ute typ 3 ggr på 11 dagar. Och jag har fått Ågren å det värsta varje gång som jag stannat hemma för att kurera mig istället för att gå ut och cykla. Jag mådde prima idag under hela turen, och jag skulle gärna vilja börja gå ner i vikt igen, men jag är rädd att det blir svårt.

 

Julen står ju för dörren, och kalorierna härjar hej vilt här i Chaiyaphum nu må ni tro. Det förekommer glass, kaffe med socker, ljus choklad, sprit med sötdricka och nu så kommer ett par stycken fester att avlösa varandra, där vi alla kommer att dricka och äta något alldeles förträffligt. Jag skall dock tänkte jag, börja med ett bättre liv EFTER jul..... jag tror att jag måste hålla mig ifrån mina polare, det kan ju aldrig vara bra det här tror jag....Forts. nästa kapitel...

 

Handskak - Glegolo

 

 

 

Chaiyaphum CMLXXVI, Thailand

10 december 2011

 

Forts. Från förra kapitlet..... Alltnog jag sitter här och klockan är nu 20.30 och Ingemar kommer alldeles snart och plockar upp mig. Vi skall in till Chaiyaphum och hämta upp kartongen med alla matvarorna som vi beställt. Vi bestämde att vi skulle äta upp 1st av limporna vi beställt med vörtbröd redan idag, ty hemma i min kyl så ligger 3 kilo färdig skinka och väntar att hamna på en vörtbrödmacka.... jäklar va gott det skall bli....

 

Jag har idag inne på ett forum (ChaiMai) bett om hjälp med att få reda på vad mörk sirap och Rågsikt heter på thai. Jag vill ju att vörtbrödet som Ingemar och jag skall baka skall smaka maxbra. Hoppas att någon kan hjälpa till och ge mig texten, så jag kan visa upp den på Big C, Tesco Lotus eller MAKRO. Efter att ha väntat till den 25 december utan svar, så har jag gett upp. Ingen brydde sig att översätta på forumet..

 

På tal om annat än just Thailand. Jag rullade in av en tillfällighet på Stayfriends igen. Jag har ju nästan lagt ner den biten, det är inte många som är intresserade av att bli guldmedlemmar, och då kan man inte heller läsa eller skriva till varandra. Jag förstår dem faktiskt. I min klass/skola så har vi inte haft en endaste återträff, och det har gjort mig lite avundsjuk på många andra klasser och skolor där skolkamraterna har setts flera gånger efter avslutad skola.

 

Jag har flera gånger suttit och smygtittat på stayfriends och på mina gamla klass-kamrater. Dessa ansikten som jag så väl kommer ihåg, dessa ansikten som jag direkt skulle känna igen om jag såg dem på stan. Jag tittar på deras fotografier, alltså hur de ser ut nu och blir alldeles förfärad faktiskt!!! I mitt sinne så har tydligen tiden stått alldeles still. Jag hade ju i min enfald trott att jag skulle känna igen dem utan vidare spisning.

 

Men när jag tittar på deras ansikten, på deras nya fotografier, så ser jag till min förfäran en helt ny människa, jag kan se att ett helt liv har passerat revy, och jag har inte ens i tankarna varit närvarande med mina gamla klasskamrater. Det väcker ett oerhört vemod i mitt inre, och jag skulle så himla gärna vilja vrida klockan och tiden tillbaka, och få tillbaka den känsla i kroppen som jag hade då på den tiden.

 

Visst är jag är nöjd med mig själv, inget snack om den saken. Men det saknas ändå något i mitt liv, det känns som ett stort hål har uppstått i mitt liv nu när jag sett hur mycket jag förlorat. Visst har man vunnit nya och andra vänner. Men de man tyckte om på den tiden, de man var kär i (flickorna), och de som man retade sig på, var är de nu, de är förlorade och är borta för alltid. Jag tror inte ens att träffa dem nu skulle förändra ett endaste skit. Gjort är gjort och förlorat är förlorat, inget kan göras ogjort eller förändras...

 

Kylkartongen kom slutligen, jag säger slutligen för ingenting av det som sades stämde (naturligtvis), ingenting stämmer någonsin här i Thailand, folk ljuger obehindrat och ingen verkar bry sig speciellt. Tid betyder noll och ingenting, och man stjäl varandras tid utan att visa den minsta respekt för sin medmänniska. Men men tid är ju inte ett koncept alls att räkna med härnere.

 

Bussen skulle kommit in kl. 21.00, försenat...visst!! Det är väl OK om en buss är försenad. Men det började nu med att när jag ringde kl. 14.00 till Bangkok, så lovade de mig att mitt paket hade gått med bussen kl. 13.00, va bra tyckte jag... då kommer den senast kl. 19.00. Alltid gött att slippa att åka ut på stan och jaga paket typ mitt i natten.

 

Sedan en halvtimme senare, så ringde någon annan anställd och berättade att paketet hade gått kl. 15.00 p.gr.a. att de inte hade hunnit fram till en tidigare buss. Då visste inte denna person om att en annan hade lovat något annat 1 timme tidigare. Kl. 16.00 så ringer det en person ifrån bussbolaget, och påpekar att företaget som skickar maten har ”glömt” att betala frakten.

 

De kör alltså inte gods utan att frakten är betald... Då fick min Yongyut ringa upp företaget för min räkning, och de lovade att fixa det genast. Det tar alltså cirka 45 minuter nere i kanonstora Bangkok att bara ta sig fram till den stora bussstationen. Jag var som tokig i detta läge, och lögnerna ifrån företagets sida stod som spön i backen. Skittrevliga och serviceminded i sina affärer, men genast när det gällde affärer så återföll de till thaistilen och de började att ljuga sig fria. Forts. I nästa kapitel....

 

Handskak – Glegolo

 

 

 

Chaiyaphum CMLXXVII, Thailand

 

Forts. Från förra kapitlet... Jag har faktiskt märkt att en normalthai faktiskt ljuger även när han eller hon inte ens behöver ljuga. De är nästintill fanatiskt rädda för konfrontationer och undviker dessa så noggrannt så man blir förskräckt. Visst är det bra att man inte bråkar i tid eller otid, men tänk den tysta stilen va hemsk den måste vara för en thai när de aldrig märkte att de låg ”illa till” i byn av någon anledning... Ingen sade ju något!!!

 

Vi fick ingen information ur dem som jag riktigt vågade tro på, utan vi fick se vad som hände. Det telefonnummer som de lämnat till oss till chauffören på bussen, det numret gällde inte längre heller, de hade ju missat den buss som de bekräftade kartongen var ombord. Så vi hade ingen vi kunde fråga. Vi bestämde jag och Ingemar med fru Fa att åka ner på chans kl. 21.00, kanske att lådan kom i tid med den buss som hade lämnat Bangkok kl. 15.00?

 

Vid busstationen i Chaiyaphum, så visste de inte någonting, bussen kl. 21.00 kom in, och där fanns ingen kartong till oss. Jag försökte förtvivlat att få Ingemars fru Fa att få dom att ringa upp chauffören på nästa buss, som skulle komma kl. 22.00 (1 timme senare), och kolla med honom om de hade min kartong ombord, eller om vi skulle helt enkelt ge upp och åka hem och sova.

 

De ringde fanimej inte, de jääklarna var så in i heelvete skrämda att de inte vågade ringa ett enkelt samtal till chauffören och fråga.... De bad oss, alltså deras kunder att sitta ner 1 timme och chansvänta, elller så kunde vi komma tillbaka imorgon. Jag blev ju naturligtvi skittokig, men visade inget för dessa pönnhövven. Vi snackade om det, och vi beslöt på stående fot att vi väntar väl då typ 55 minuter på att nästa buss skulle dyka upp kl. 22.00.

 

Vi satt där och väntade och väntade, när kl. var 22.00 så kom ingen buss, Fa frågade om de visste något om bussens ankomst, de viftade bara förfärade avvärjande att vi fick vänta och se..... Ja ”se!” fick vi nog, denna buss dök upp lugnt och städat kl. 22.40, ombord fanns vår kartong. De ville att vi skulle kvittera ut den genom att skriva vårt mobilnummer på en löslapp som inte hade med sammanhanget alls att göra, det är fanimej skrämmande härnere.

 

De bad inte ens mig, som stod som mottagare av godset att kvittera, utan de vände sig bara förfärade över närvaron av en falang till Ingemars fru Fa, och hon fick kvittera. De visste inte ens i det läget vem mottagaren var, eller om han ens var närvarande där vid utlämnandet av kartongen. Ja så enkelt är det att fiffla till sig gods i Thailand, ingen frågade mig alls om ID-handling, de ställde inte en endaste fråga till mig.

 

Vi åkte i alla fall hem, nöjda... javisst för läkeköttet är starkt hos oss falanger härnere i Thailand. Vi kom hem till mig, öppnade kartongen, och fann att hälften av allting som jag beställt och betalt för, saknades. Utav 11st olika sillburkar beställda, så saknades det 7st. Vi förfärades också över hur smått allting är. OK sillen är jag nöjd med storleksmässigt till det billiga priset. Men resten.... Lantpate´var så liten så om ni har i storlek 2st vanliga tändsticksaskar på längden så har ni storleken på denna och höjden var densamma, den var skitdyr, så det var ett värdelöst köp.

 

Glöggen som jag sett fram emot att få hem, glad över att det fanns att tillgå, det var en hembränd variant av glögg i en flaska som var att liknas vid 37 cl cirka, den luktade gott och priset var 499 baht..... Jag tyckte inte att det var prisvärt, jag kommer icke att köpa den igen tror jag. De 2 beställda vörtbrödslimporna de kostade var och en 200 baht, de kunde väl mer liknas vid dvärglimpa än en ”normal” limpa med bröd, storleksmässigt så var de inte ens hälften av en normallimpa.

 

Brödet smakade väldigt lite vört. Jag kommer icke att köpa någon mer gång detta bröd heller. Då bakar jag hellre, och det tänker jag och Ingemar göra nu endera dagen. Totalt sett, så är jag besviken just nu, och det känns som om jag inte kommer att nyttja detta någon mer gång. Men när jag lugnat mig lite, så kommer jag nog ändå att hålla dörren uppe lite grand och beställa i alla fall utav Ahlgrens bilar och Marabou mjölkchokladen. Resten kommer jag att skita i fullständigt!!

 

Handskak - Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMLXXVIII, Thailand

 

Jag har av olika skäl kommit att tänka på lite saker som skett i ens liv, och jag är helt enkelt förundrad över vilket liv man haft. Jag känner att jag hittills haft en sagolik tur mitt uppe i något som också kan kallas elände. Jag har alltid haft en förmåga att ”rulla vidare” i livet oavsett vad som slängts åt mig av ödet.

 

Det är ju himla enkelt att bara klaga och se det dåliga som hänt, men lugnar man sig en smula och riktigt tänker efter, så fanns det även i grundskolan små ljuspunkter som sedan skulle påverka än själv i ens vuxna liv. Inte kunde man tro det då, då när man var mitt i livet och som mest egoistisk...

 

Jag hade tur att träffa vänner, människor som faktiskt än idag tillhör ens vänkrets även om det nu de sista åren har tunnats ut väldigt mycket beroende på olika saker. Jag hade en vän som jag var kompis med hela tiden ända ifrån 13:års åldern och det var musikintresset som förde oss samman. Killen Hette Lennart Östergren och det var en väldigt snäll kille.

 

Han fick stora bekymmer i sitt liv med sina nerver, och han fick betala för det med att få vård på olika ställen under ett flertal år. Han kom dock stärkt ur detta tack vare att han träffade en kvinna som var med via sin familj i Missionsförbundet. Jag själv, har ju absolut noll till övers för religion, men jag inser ju ändå att det finns mängder av människor som verkligen måste ha något att stötta sig emot i sina liv, och om då religionen kan uppfylla detta, så varför inte.

 

De träffades, föll i kärlek, och hon lyckades få loss min kamrat ut ur vården och de gifte sig, och de adopterade sedan 2 ungar, och fick sedan en fin familj med varandra. För mig så var detta alldeles fantastiskt roligt att någon så himla nere kunde vända sitt liv till något så enormt bra. Han var stark, denne min bästa kompis genom alla år, Lennart Östergren.

 

Men jag glömmer aldrig de ungdomsår vi fick tillsammans tack vare musiken. Han var framåt som en pingvin på vårkanten i Antarktis medans jag var den blyge oföretagsamme killen. Det var alltid Lennart som fixade så vi blev bjudna på fester, och det var alltid Lennart som fixade så vi fick roliga helger. Det enorma var att vi var fullständigt olika som personer, fullständigt.

 

Jag var ju killen som älskade idrott och fotboll speciellt, och jag var också aktiv under alla ungdomsåren och en bit upp i 20:årsåldern. Lennart spydde på all idrott, men det var musiken som höll ihop oss faktiskt. Tänk att ett sådant intresse kan vara ett sådant starkt lim i ett kompisförhållande.

 

Lennart fixade till slut spelningar för oss, vi spelade ju bägge gitarr även om Lennarts paradinstrument var pianot!! Vi gillade Simon & Garfunkel som ju var på modet då när vi var runt 20:årsåldern. Vi spelade deras låtar, och Lennart lyckades få in oss att spela på bl.a. Bohus Nation vilket var en fullständigt grandios upplevelse för 2 killar som älskade musik, men som kanske inte var världens bästa musiker.

 

Vi var dock såpass bra så vi alltid var festens ljuspunkter med vårt spelande. Alltnog första spelningen Bohus Nation, vi fick dela på 500.- i gage, och spelningen var 30 minuter lång. Det gick något alldeles fullständigt fantastiskt bra kändes det som, och applåderna var många och långa, och när det var över, så tog ägaren tag i oss och bad oss att avsluta kvällen med allsång, så folk skulle gå hem nöjda.

 

Vi tackade förstås ja, speciellt då när ägaren sade att han dubblade vårt gage om vi gjorde detta. Lennart den lelle filuren fick snabbt tag i en madam på puben där, och försvann. Jag satt där och var nervös inför avslutningen på kvällen. Jag var splittrad över hur jag skulle känna faktiskt. Å ena sidan så kände jag, jääklar va bra, mer pengar och en spelning till... och å andra sidan så kände jag att det hade ju gått så enormt bra för oss på vår kvällsspelning, så varför utmana ödet 1 gång till samma kväll..... Forts. Nästa kapitel....

 

Handskak – Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMLXXIX, Thailand

 

Forts. Från förra kapitlet... Men stålarna vann över mig helt klart. Jag yrade runt där på Bohus Nation ett par timmar innan klockan blev 01.00 och det var dags för oss att beträda scenen igen och kollekta in ytterligare 500:- i gage.... jag fann dock inte Lennart under hela kvällen,. Jag var övertygad om att han skulle dyka upp i god tid, så vi kunde bestämma vilka låtar vi skulle avsluta kvällen med.

 

Han dök aldrig upp den kvällen, och plötsligt så stod jag där ensam, men va fan kom jag ihåg att jag tänkte, och jag tror också att fotbollen hjälpte mig att komma över min värsta rädsla och nervositet. Jag stegade upp och körde Proud Mary, och jag behövde knappt sjunga ett endaste ord på hela låten, publiken satt och stod där och alla ville verkligen sjunga med.

 

Och det blev absolut inte sämre när jag körde igång med min andra låt, det var Simon & Garfunkels going ”Bye bye love”, alla kunde den på den tiden, och nu stod nästan folk upp och sjöng. Jag tror att de gjorde det också p.gr.a. att jag stod där alldeles ensam och de ville stödja mig. Jag avslutade sedan detta goa lilla 500:- gig med en sista låt, och vad den hette har jag inte en susning av nu 40 år senare.

 

Lennart ringde mig dagen efter, och vi pratade aldrig mer om denna händelse, men det var första och sista gången som vi gjorde en offentlig spelning tillsammans,dock så fortsatte vi att lira på fester ihop, och vi fortsatte naturligtvis att vara polare också för den delen. Vi skulle snart komma ifrån varandra lite grand p.gr.a. olika orsaker, men det är en annan historia som kan berättas i ett annat kapitel och sammanhang. Jag hoppas bara att dessa minnen inte skall störa min Thailandsblogg för mycket.....

 

Idag så har jag då handlat in min flygbiljett för min resa till Philippinerna, resan kommer att gå av stapeln den 10 april 2012, och jag kommer att vara där samma som förra gången, alltså 1 vecka precis.... Jag fick betala samma som förra gången d.v.s. 10.900 baht, det känns billigt, men ändå bitterljuvt. Jag menar, priset för biljetten var 3.400 baht, och det är ju den summan som man riktar in sig på då.

 

Sedan så börjar man att pricka in de olika sakerna när man bokar på internet. Typ bagage 20 kilo kostar 700 baht. Flygplatsskatten kostar runt 2.500 baht och så håller det på, så i slutet så har 3.400 baht förvandlats till sina modiga 10.900 baht, jääkligt olustigt faktiskt... Och på toppen av detta så kostar det en massa pengar att bli hämtad av en bil mitt i natten därborta, och sedan så vill ju landet Philippinerna ha runt 700 pesos bara för att släppa iväg mig. Jag får alltså som turist betala extra bara för att få lämna landet, fantastiskt liv vi lever, eller hur?

 

Faktiskt igår kväll här hemma blev det räfs och rättarting. Jag började nämligen efter 3,5 år att tilltala min svärmor med hennes namn "Phaengtha". Men med det blev det lite rabalder med min fru, hon var inte alls glad, ty det funkar inte alls i Thailand att NÅGONSIN tilltala ens svärmor med namnet de har. Jag trodde i min enfald att när vi lärt känna varandra så skulle vi ju också kunna bli "polare" med varandra, så som vi gör överallt i västvärlden, hos oss är det ju ett typ av tecken av respekt, i alla fall i min värld.

 

Min fru grimaserade i alla fall välderliga, och sade att man gör bara inte så att man säger namnet, -" No goooood"..... Du skall säga Mae , det där med [u][b]Khun[/b][/u] vet jag inte, det står väl mest i läroböckerna va?? Har inte hört det på andra ställen i alla fall... Och förutom Mae så kan du med fördel säga "Jhaj", med dessa 2 tilltalsord så är du "säker", och gör inte bort dig som jag gjorde lite grand.

 

Jag försökte förklara min ståndpunkt och varför jag föredrar att säga namnet, och nämnde då att det är ett sätt för falang att visa sin respekt genom att sätta den andra personen på samma "nivå" som en själv och visar att man är vänner..... Min frus svar blev blixtsnabbt; - " She is not your friend, she is my mother and mae to you"...och efter det vände hon på klacken och gick ur rummet. Ibland är falangen svarslös.....

 

Handskak - Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMLXXX (980), Thailand

 

Jag har ju nu då fått in en hel del sill, och det går ju lätt åt härnere, så ju mer sill man får dessto bättre är det. Denna sill skall ju räcka ända tills slutet januari när en polare (Putte) kommer ner och mycket snällt levererar en massa godsaker till en stackare ute i förskingringen.

 

Ingemar och jag beställde ju som sagt var ifrån Bangkok sill, och sedan så kom Dan och hade med sig ett par burkar med tomatsill ifrån Pattaya. Igår kväll måndag 20 december 2011, så hade vi så bestämt att vi skulle äta sill och potatis med gräddfil och gräslök hemma hos mig och Yongyut. Våra damer hyser ju inget jätteintresse av att äta sill, de tycker den luktar äckligt.

 

Ett helt underbart scenario. Detta är alltså samma människor som fullständigt hänsynslöst älskar sin ”Paa laa”, alltså Thailands självrötna fisk (8 månaders rutten fisk). Men inte klarar av en stackars sill, de rynkar nåt kopiöst på näsan och alla deras ansiktsmuskler krampar ihop fullständigt..... Jag är full av beundran, hahaha!!!

 

I alla fall, våra damer hade framme som vanligt maträtter som skulle gjort de gamla romarna och deras matorgier lätt avundsjuka. Yongyut och Fa de hade 4st olika maträtter på bordet, och så ser det ALLTID ut härnere. Thai har inga pengar, de äter upp sina pengar utan en tanke på en morgondag. Nu är det ju fullständigt skitsamma i en blandad falangfamilj, för det kostar så lite. Men för en vanlig thaifamilj, så handlar deras ekonomi enbart om mat och mat och enbart mat.

 

I alla fall jag och Ingemat vi käkade vår sill och vi drog i oss 1st saftig nubbe (iskall till det, och det var sagolikt gott, helt enkelt fanatiskt gott.....Efter en styv timmes ätande och tjötande, så flyttade vi ut jag och Ingemar och drog i oss ett helt gäng med groggar, och hade ett kanonsnack därute på utsidan. Yongyut och Fa satt på insidan för de sade bägge att det var enormt mycket mygg på utsidan.

 

Kuriosa!! Varken jag eller Ingemar hade efter nästan 3 timmars sittande därute ett endaste myggstick att visa upp, inte ett endaste ett!!! Alltnog till slut så tackade vi och avslutade kvällen, och jag kan säga att jag somnade strax INNAN mitt huvud landade på kudden, så go i huvudet var jag!!!!

 

Så var det väl dags igen att återkomma till minnenas parad genom livet, och nu tänkte jag avhandla kyssar och kärlek i små doser.

 

Tjejer.

första kyssen = 6 årskalas, jag var tror jag lite grand förundrad över Elisabeth Wallin som sedemera flyttade ut till Mölndal ifrån oss på idyllgatan (Markvågsgatan), hon fyllde år, hennes mamma skulle bjuda på tårta och känslosam som jag var så blev jag himla glad och uppspelt när tårtan kom, så jag glömde mig, och körde på en snabb kyss på Elisabeth. en microsekund senare så kom jag på vad i helsicke jag gjort, dök in under hennes säng och gömde mig, Jag stannade där tills hela födelsekalaset var över (2 timmar senare..... hahaha!!! Det var då som begreppet tjejbaciller kom till...

Första kärleken

1, 2 samt hela 3.e klass - Lena Holmgren, jag satt långt fram och hon satt längst bak, jag tror att jag grundlade min dåliga nacke under dessa 3 år när jag 20 gånger under varje timme skulle vända mig om och titta på henne. jag vågade aldrig möta eller umgås med henne utanför skolan, jag hade ingen aning alls om hur man skulle hantera känslor i den åldern...Men sketkär var jag i 3 år, detta skulle visa sig vara en av de mer långlivade känslorna jag haft i hela mitt liv.....

Första riktiga kärleken

"glömt namnet" Gustafsson - var sketkär i hela 8:e klass, vi hamnade många många kvällar i en källarlokal på Antenngatan och där kysstes vi... jag tröttnade dock på denna kärlek efter cirka 20 ggr i den lokalen, hon slätades med vidöppet gap, och när jag kom hem på kvällarna så hade jag jätteproblem att äta kvällsmat, jag var helt slut i käften.. så den kärlekslågan dog ut,, Man kan säga att kärlerkslågan ersattes av kärleksplågan.... men det var en härlig första tid med mycket känslor. Ingegerd hette hon ju....Puh höll på att glömma.... Forts. Nästa kapitel....

 

Handskak – Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMLXXXI, Thailand

 

Forts. Från förra kapitlet... Första romantiska kärleken: under 9.e klass så kom jag med kompisarna i lag med en tjej som hette Hurtig, återigen så har jag fasenimej glömt hennes förnamn,,, Men henne var jag fullständigt dökär i. Jag promenerade många kvällar ut till Åkered ifrån Järnbrott, och det var ju inte direkt nästgårds inte, där hon bodde, och sedan blev det till att promenera hem igen senare.... När skolan tog slut efter 9:e klass, så dog allt ut emellan oss....Jag vet inte hur det gick till.

 

Men en sak vet jag, och det var att många av tjejerna i skolan och också för den delen många av killarna gick vidare med sina studier och hamnade då på Gymnasium. Jag själv var så sjuttans skoltrött, så jag fortsatte direkt att jobba på posten efter 9:e klass. Och det var väl därför som man kom ifrån sina tidigare skolkamrater så snabbt. Jag jobbade, fick nya vänner och så hade jag ju fotbollen som ingen annan i skolan höll på med på samma sätt.

 

Men det var en härlig tid i högstadiet på det sättet att man ständigt var så fylld av heta känslor och allting handlade innerst inne om sexualitet. Och de som inte erkänner det är mesar som inte vågar stå för det bara. Hela tonårstiden var fylld av nästan enbart tankar om sex och idrott. Men som tur var så gick det över.... hahaha!!!

 

Idag så kom Yongyut in till mig i arbetsrummet och sade att hennes gamla kamrats pappa, som hon känt sedan baernsben hade somnat vid ratten och dödat en trafikant och själv dött på kuppen. Jag gillar symboliken i det att om man dödar någon, så skall man själv dö, helt rättvist. Detta tycker kanske inte då familjen av förstårliga skäl.

 

Nu då så åkte Yongyut med 12.00-bussen till Bangkok och kommer att vara borta hemifrån i 2 nätter och kommer hem igen på torsdag. Det blir ju mycket hojtande, ropande och hallelejuande på buddistiskt mane´r, och det tar sin rundliga tid. Första dagen tjo och tjim, och andra dagen så bränns liket tror jag. Yongyut var himla orolig över att jag skulle bli sur.

 

Men va faan yongan sade man ju – ” Vill du åka, så skall du åka, är du glad så är jag glad, åk!!!” Så nu blir det till att vara lite ensam i 2 dagar, och för mig som en gammal inbiten ungkarl, så lider jag inte ett smack, snarare tvärt skall jag säga. Jag måste få vara ensammen ibland för att kunna ladda batterierna.... så här suras det inte alls, här sitter det en glad gamäng nu vid datan och skriver....

 

Nu skall jag skriva lite grand, eller kanske ganska mycket, om den där biten här i Thailand som brukar reta falangerna (utlänningarna) till vansinne. I alla fall flera av falangerna brukar bli lurade ganska rejält av den thailändska staten. Lockbetet i detta fall är ju då att man skall bli antagen och få ett ”Permanent uppehållstillstånd i Thailand, blanda nu INTE ihop detta med medborgarskap bara, det handlar bara om ett permanent uppehållstillstånd inget annat.

 

Under den tiden som jag har varit här nere, nu snart i 4 år, så har jag hört om denna sak till förbannelse, och det slutar alltid på samma sätt för min egna del. Jag tappar fullständigt intresset ganska snart, och märker att det bara är skenmanövrar av staten härnere. Allting handlar egentligen om att a- visa omvärlden vilket civiliserat land Thailand är och b- Göra ett upplägg där sökanden skall lägga ansöknings-beloppet i Thailands kassakista, för han får aldrig igen den pengen ändå, den hamnar i fickorna på de som minst behöver det här i Thailand. Beloppet vi pratar om är 7.600 baht.

 

Varje år så får 100 personer från vilket land som helst i världen (kanske några undantag??) söka detta permanenta uppehållstillstånd och 50st människor som är statslösa får söka!! Under de sista åren, så har Thailand tagit emot ett antal av dessa ansökningar, men de har inte ens ”prövat” en endaste ansökning. Det har varit totalstopp. Fortts. Nästa kapitel....

 

Handskak - Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMLXXXII, Thailand

20 december 2011

 

Forts. Från förra kapitlet... Det är så illa så att vem som man än pratar med härnere, så känner absolut ingen till någon som helst människa som fått detta eftertraktade permanenta uppehålls-tillstånd. Folk undrar, och det med rätta om hela grejen bara är ett ”skämt” i vanlig ordning. Javisst säger thai via sina politiker, visst vi har massor av folk som ansöker om att få stanna här i Thailand, och sedan sägs det inget mer, och omvärlden med Sverige i spetsen nickar förstårligt på sina huvuden och tycker att Thailand är ett mönsterland i 3:e världen.

 

Men reglerna och kraven är något helt oerhört, och tar man dessa regler och krav i sitt rätta sammanhang så ser man tydligt hur obstruerande det verkligen är. Låt mig säga...För att få stanna i Thailand så behöver man ha ett uppehållstillstånd. Jag själv är här på ett uppehållstillstånd, ett som då förlängs varje år. Kraven på mig förutom att jag skall sköta mig och uppföra mig är att jag skall tjäna en viss summa pengar varje månad eller varje år. I mitt fall så är kraven 65.000 baht per månad eller 800.000 baht per år.

 

Om jag får ett permanent uppehållstillstånd, så slipper jag att åka 4 ggr per år till thailändska immigrationen och stämpla och härja och 1 gång om året åka till Bangkok 68 mil t/r för att skaffa fram ett papper till Thailand. Så det är förstårligt om man kunde få bo här under ett permanent sådant, eller hur. Nu kommer det småroliga när man tittar på kraven.

 

Nu plötsligt så vill Thailand då att man skall kunna läsa, prata och skriva thailändska språket på en hygglig nivå. Och ni som varit härnere vet hur svårt det är att lära in ett fullständigt nytt alfabet med 44 bokstäver och fullständigt nya ljud. Ljud som inte ens är uppfunna ens inom djurvärlden än. Så varför man plötsligt kräver detta vid permanent bosättning än när det gäller som i mitt fall är helt oförstårligt.

 

Man skall dessutom betala runt 195.000 baht i avgift till Thailand för att få nöjet att spendera alla sina pengar härnere, pengar som överstiger allt som 99% av den vanliga befolkningen tjänar. Absolut inget fel i att vara fattig, men varför i heelvete kan inte Thailand visa tacksamhet mot folk som så mycket hjälper deras rötna ekonomi och som verkligen finns där till landets fromma?

 

Jag kommer i ett separat kapitel efter detta att skriva in original-texten över förfaringssättet och kraven för att få ett permanent uppehållstillstånd, så kan ni se själva, eller så kan ni strunta i att läsa det, skitsammma, jag är lika sur ändå.... Folk runt om i Thailand, falanger alltså bryr sig inte längre om Thailand på samma sätt som de gjort tidigare nu när de ser vilket röten lekstuga Thailand bedriver emot sina utlänningar.

 

Så snacket går nu härnere,,,det är bara relativa nykomlingar som ansöker om den här skiten…. Det är ändå lönlöst att söka, i år så kom det IDAG besked om att det är ÖPPET att ansöka fr.o.m. den 22 december t.om. den 31 december 2011. För att göra det hela kort, det är fullständigt omöjligt i hela denna värld att ens ha en chans att hinna med att uppfylla alla de krav och regler som ställs på endast 8 dagar, helt omöjligt.

 

Så vi kan nog alla enas om att Thailand VILL INTE ha några falanger i landet förutom då nere på turistorterna, där de skall spendera sina pengar utan att påverka landet för övrigt. Thailand behöver ingen hjälp av någon enda och vill inte ha någon hjälp heller för den delen. Se bara på vad som hände med dumhuvuderna när de nekade att ta emot hjälp ifrån först amerikanarna som ju har specialister på att fixa till översvämningar.

 

Och sedan nekade de till att ta emot hjälp ifrån holländarna, landet och folket som BOR sedan tusentals år tillbaka i tiden UNDER havsnivån.... Men nä inte ens det dög. Jag är i alla fall glad att kunna skriva av mig lite och berätta om hur satans fjantigt löjligt det är härnere. Och jag är oerhört glad att jag kan bo här där jag bor, och slipper att ha med skiten att göra.

 

Det är inte mitt land, och landet ifråga som jag bor i, vill inte ens att jag bor där, och de vill inte ens ha ens den minsta hjälp känns det som. Så ni som har fastnat i t.ex. ”fostersonsfällan”, alltså ni skickar pengar ned till Thailand till en specifik familj som ni vill hjälpa. Gör gärna det, fortsätt med det, men stanna hemma. Thailand vill inte att ni kommer hit, de vill bara ha Era pengar. Forts. Nästa kapitel.....

 

Handskak – Glegolo

 

 

 

Chaiyaphum CMLXXXIII, Thailand

 

Forts. Från förra kapitlet... De tycker det är skitbra det ni gör, lika bra som Thailand tycker det jag gör, där jag vareviga månad betalar DUBBELT så mycket till 2 gamla människor (svärmor-svärfar) än vad Thailand själva ger i pension till dem. Skitbra helt enkelt. Men att få ett rötet jääkla permanent uppehållstillstånd, nä det funkar inte. Åk hem falang,,,, eller stanna i Phuket där gör du minst åverkan....

 

Som sagt var, just som kuriosa, jag publicerar de regler och krav som Thailand ställer på en stackars falang som skall söka permanent uppehållstillstånd, allting mynnar ut i en endaste sak... Betala 7.600 baht, och sedan är du fullständigt chanslös att få detta uppehållstillstånd, glöm det bara!! Reglerna kommer i nästa kapitel....

 

Handskak - Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMLXXXIII A, Thailand

 

Information for Permanent residence in Thailand by Yearly Quota

100 persons for each nationality and 50 persons for stateless people

Qualification of applicants

1. Being the holder of passport of one’s current nationality except for those who are identified as stateless people.

 

2. Possesses Non-Immigrant visa and until the date of application submission, was permitted to stay in the Kingdom for at least 3 consecutive years.

 

3. The applicant must reveal information on his/her income, assets, knowledge, vocational ability, and family status in terms of connection with Thai national conditions on national security or others as deem appropriate for the consideration.

 

4. The applicant must be able to understand and speak Thai language.

 

5. The applicant who is over 14 years old is subject to criminal record check according to the following process:

 

5.1 Fingerprint along with identity information of the applicant will be forwarded to the Criminal Record Division, Royal Thai Police for investigation to find whether the applicant has criminal record or not.

 

5.2 The criminal record certifying letter handed - in by the applicant will be examined.

 

5.3 Investigation through a watch list system of the Immigration Bureau will me made to determine whether the applicant is a prohibited person (persona non grata) according to the Immigration Act B.E. 2522 or not.

 

5.4 Investigation will be made through the Foreign Affairs Division, Royal Thai Police to determine whether the applicant is a wanted person according to the warrants issued by the ICPO-Interpol or not.

 

Categories of application

1. Investment

2. Employment

3. Humanitarian reasons as follows:

3.1 Spouse: To provide patronage or to be under patronage of a Thai national spouse,

3.2 Child: To provide patronage or to be under patronage of a Thai national father or mother,

3.3 Father or mother: To provide patronage or to be under patronage of the applicant’s Thai national child,

3.4 Spouse: To provide patronage or to be under patronage of the applicant’s spouse who was granted with residential permit,

3.5 Child: To provide patronage or to be under patronage of the applicant’s father or mother who was granted with residential permit,

3.6 Father or mother: To provide patronage or to be under patronage of the applicant’s child who was granted with residential permit.

4. Expert

5. Extra circumstances on a case by case basis.

 

Applications Consideration

 

1. The applications will be submitted for the consideration by the Immigration Commission which consists of the representatives from the Interior Ministry, the Ministry of Foreign Affairs, the Royal Thai Police Headquarters, the Ministry of Labor, the Supreme Attorney, the Board of Investment, the Security State Council, the Tourist Authority of Thailand, and the Immigration Bureau with the final approval by the Interior Minister.

 

2. To grant approval for the residence permit application, the Immigration Commission will take into its consideration the applicants qualifications in terms of income, assets, knowledge, professional expertise, relationship with a Thai citizen, a national security, personality, health, the understanding of Thai language, and other appropriate conditions due to current economic and social surroundings and government policy.

 

3. Timing for the consideration process varies each year, depending on the policy of the Immigration Commission and the Interior Ministry

 

Fees

 

1. A non-refundable fee for each application is Baht 7,600

2. If the application is approved, the fee for the residence permit is Baht 191,400.

However, the residence permit fee for spouses and children (under 20 years of age) of Thai citizens or alien who already had the residence permit is Baht 95,700.

 

General List of Documents for Permanent Residence

1. Application form for Permanent Residence – TM. 9

 

2. Personal Information form as required by Immigration Bureau and the applicant’s portfolio includes detail information about family background, knowledge and ability, working experience, special ability, social work, work place, residence together with photo – using the A

4 document folder.

 

3. Medical Certificate from a hospital, issued within the previous 3 months prior to the application submission date, certify that the applicant is free from the prohibited diseases as required by the Immigration Act 2522 ( Leprosy, Turberculosis TB, Elephantiasis, Drug addiction, Alcoholism and Syphilis )

 

4. A map of residence and place of work.

 

5. Certificate of no criminal record from the applicant’s domicile must be officially certified by Thai consulate in that country then translate into Thai language (must show the details of the translator – name and address which can be verified later by the Immigration Bureau) and certified by the applicant’s Embassy in Thailand and Consul Dept. of the Ministry of Foreign Affairs in Thailand.

 

6. The applicant’s Educational Certificates translates into Thai language (must show the details of the translator – name and address which can be verified later by the Immigration Bureau) and certified by the applicant’s Embassy in Thailand and Consul Dept. of the Ministry of Foreign Affairs in Thailand.

 

7. The family documents e.g. Marriage Certificate, Birth Certificates, Identification Card, House Registration Book must be officially certified the official units concerned.

8. Work Permit Book with a copy of all pages.

 

9. Passport Book with a copy of all pages indicated the duration of stay in Thailand at least 3 consecutive years.

 

10. A copy of bank account book, fix account with at least 6 digits preferred, certified by the bank and the original letter of confirmation on the status of that account. This is just in case of support Thai family and experts.

 

11. The employment certification letter from the employer gives details information about the applicant’s work, duration of work, monthly salary etc.

 

12. The applicant’s annual Personal Income Tax Form (Por Ngor Dor 91 or 90) with receipts for the previous 3 years prior to the application submission year and must be officially certified by the revenue officers.

 

13. The applicant’s monthly Income Tax Form (Por Ngor Dor 1) with receipts from January until the previous month of application submission and must be officially certified by the revenue officers.

 

14. The Affidavit with objectives of the company for the previous 3 years and must be officially certified by MOC.

 

15. List of Shareholders of the company for the previous 3 years and must be officially certified by MOC.

 

16. A copy of Certificate of Incorporation, VAT, Por Por 01,09, 20

 

17. A copy of Financial Statement for the previous 3 years must be officially certified by MOC.

 

18. A copy of the Corporate Income Tax Form (Por Ngor Dor 50) with receipts for the previous 3 years and must be officially certified by the revenue officers.

 

Ja såhär ser det ut för oss falanger härnere. Kanske förstårligt om man till slut skiter i det hela och inser med klara ögon att detta bara är och förblir i alla tider ”ögongodis”. Detta är alltså en nation som gör det största kardinalfelet som man kan göra som en nation. Nämligen att man förlitar sig enbart på den lokala befolkningen, och man stoppar ”nytt blod”, vilket är ett ”måste” om man vill framåt..... men framåt här betyder enbart framåt för en själv och ens egoism, inte framåt för folket eller nationen.....

 

Handskak - Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMLXXXIV, Thailand

 

Kuriosa just nu i detta nu.... Min goa stol sprack fullständigt på ett av hjulen, och jag dök i golvet. Inga problem alls, jag satt ju i stolen och ramlade bara baklänges, och slog mig inte alls...... Men nu måste jag se till att reparera min goa stol, den stolen som jag sett så himla många TV-program i, och där jag blundat så många minuter i, och där jag suttit och skrivit sådana enorma mängder text i....

 

Äger ingen bil, jag ringde då upp Ingemar och frågade om han hade lust att köra mig och stolen in till stället där jag hade köpt den, alltså till KONCEPT och killen som är bög, men jäkligt trevlig och hederlig och mycket korrekt. Alltså den jag brukar referera till som ”Kinesen”, hans släkt är ju kineser sedan typ minst 200 år.

 

Ingemar i alla fall ställde upp, vi körde ner stolen och jag lämnade in den till kineskillen som för övrigt heter ”Poon” i smeknamn. Han sade bara ”vänta”... och jag och Ingemar vi väntade och kollade runt i möbelaffären. Efter 10 minuter så ropade Poon att allt var klart (!!) Jag lubbade bort till honom, och de hade faktiskt haft på lager ett nytt underrede till min underbara favorit TV-stol.

 

De bad om 800 baht, först så tyckte jag att 800 baht låter himla mycket, men så slår man kursen i huvudet, och kommer fram till att min favoritstol som kostade typ SEK: 900:- i inköp nu skulle fixas till för en kostand av SEK: 165:-, och då låter det ju inte så himla farligt, eller hur??

 

Nej 160:- är skitbilligt. Och hela den här grejen med att man åker ned till affären, och de fixar det på studs, och dessutom med ett leende, det finns ju bara inte hemma I Sverige, där är det ju “surkukarnas” paradis, och där tar allting “forever” att fixa till stundtals…. Så nog är Thailand bra ibland, eller hur?

 

Idag, fredag den 23 december så kände ju jag att det bara var dags att se till att komma till Khon Kaen och fixa min bekräftelse av min adress här i Thailand, detta skall ju göras var 90:e dag utan prut!! Normalt sett så har ju jag hyrt en bil och kört upp och fixat det (15 mil) eller så har jag de flesta gånger haft en himla tur att Dan och 1 gång Ingemar, skulle åka upp samtidigt, så vi kunde dela på soppan.

 

Inget av detta var aktuellt nu, så vi tog helt sonika bussen. Tanken ifrån början var ju att vi skulle åka med Dan kl. 05.45 ned till bussen, han kör ju ändå sin fru Amphorn den tiden ner till samma buss!! Jag vaknade naturligtvis imorse av att det stod en bil utanför huset och rusade sin motor och tutade, och det var Dan. Jäääklar vi hade försovit oss.

 

Ut och sade till Dan att det sket sig, och så in igen duscha, och göra sig iordning, och få iväg ungarna till skolan. Nästa buss efter kl. 06.00 skulle ju lämna Chaiyaphum 07.20. Allting funkade kanonbra och vi åkte iväg med den bussen. Vi kom fram kl. 10.20 till Khon Kaen, letade reda på en Tuc Tuc direkt, han ville ha 100 baht till immigration, och om han skulle vänta så ville han ha 100 baht till...

 

OK inga problem, 6 kilometers resa och det 2 ggr och totalt SEK: 45.-,,,, inget att tveka om. Vi kom fram snabbt till immigration, spenderade 10 minuter där och sedan blev vi tillbakakörda igen till busstationen. Bussen väntade i stort sett på oss, vi hann slänga i oss 2st stora korvar och sedan körde bussen med oss ombord, och klockan var bara 10.50...

 

Fattar ni? Kl. 10,50 och redan på väg tillbaka till Chaiyaphum. Vi var tillbaka i stan igen redan kl. 13.15, och detta måste vara ett rekord av något slag. Allt gick bra och nu kan man vara lugn ända tills 21 mars 2012 innan det är dags igen för nästa resa till Immigration i Khon Kaen.

 

Jag sitter och skriver detta vid min dator på kvällen (kl. 21.15), och vi har varit inne hos Dan och testdruckit 2 glas med rött vin. Vinet hette mycket finurligt”Rosso” vilket ännu mer finurligt betyder ”rött” på italienska. Trots att man var högst tveksam, så smakade faktiskt detta vin högst angenämt. Forts. Nästa kapitel....

 

Handskak - Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMLXXXV, Thailand

 

Forts. Från förra kapitlet.... Jag kunde tydligt känna smaken av mylla ifrån träsket runt Ancona. Jag kände vidare lukten ifrån saffransbusken i Riminis kusttrakter och enebuskens barr från Cremoneses skogstrakter, vilka gav ”sting” åt smaken på ett förträffligt sätt!! Dan hade betalat 800:- baht för denna vinhurring som var ett amerikanskt gallon, alltså nästan 5 liter, och det måste anses som kanonbra pris om man jämför med de skitviner som annars finns till försäljning i butikerna här.

 

Imorgon kommer Ingemar över till mig, och det blir en hel del att rapportera om, för om man skall gå efter förra årets motsvarande övningar, så blir det skitkul imorgon kväll med våra bak, och kulinariska akrobatkonster som jag berättat om tidigare, jag återkommer i ämnet imorgon.

 

Ja vad skall man säga egentligen, ”de kom, de slogs och de förlorade”, något mer ärofullt eller brutalt än så blir det inte, om man skall prata om det som hände igår kväll. Ingemar kom hit som sagt var och han tog tag i baket, vilket var bra, kanske att han kunde göra detta lite bättre än vad jag gjort under de 2 föregående åren.

 

Det blev jäst hit, vetemjöl dit, och det blev att mäta mått både hit och dit, och gradantal åt bägge håll. Groggarna rann ner i en strid ström och det var 2 glada gamänger som stod i köket hos fabbro Glegolo. Plötsligt dök den ”onde” upp, och det var alltså Dan, Mr Amerika. Han tog över och han instruerade oss hur man skulle baka bröd.

 

Jag blev lite halvförbannad och irriterad, och sade till honom att han ju inte gillar när jag kommenterar hans bilkörning, så vad är den stora skillnaden emot när jag bakar då??? Han svarade inte, men han hade jäävligt svårt att tystna och hålla klaffen. Han fortsatte, och till slut så tjötade han slut på den goa stämningen vi hade med bröd-baket kände jag. Han ville skynda på jäsningen av brödet t.ex. enkom för att han var trött och ville hem och sova. Vi tog då brödet och tog in det i ugnen.

 

Och det brödet såg ut som sju svåra år, som morsan alltid sade förr i tiden. Det föll ihop som ett korthus, och på toppen av det så var det helt rått och obakat i botten. Efter ytterligare en grogg och fundering, så ville gubbsen gå hem och lämnade mig då med sista limpan att baka. Och för att förebygga att den också skulle vara rå i botten, så körde jag limpan i ugnen, istället för 40 minuter, hela 1 timme och 40 minuter. Jag tog sedan ut den bara för att finna att fanskapet var rått i botten.

 

Imorse 25 december, så åkte jag bort till Ingemar med de 2 limporna, och sade till honom att de smakar skit, och att jag tänker försöka själv en gång till. Men denna gång vill jag inte ha med tjötröva himself, utan bara Ingemar och jag. Ingemar hade inte tid, så jag handlade upp mig på mer mjöl, sirap och satte igång. Denna gång så reste sig min limpa som ett flaggskepp i amerikanska flottan, och låg där så stolt på plåten när jag jäst färdigt densamma.

 

Jo jag skulle nämna det också, Ingemar trodde själv att anledningen till att det funkade så dåligt igår med Dan, var att han hade tjötat till sig en brödform som vi skulle använda. Ingemar menade på att det leder värme så värdelöst, så det var anledningen till att limporna var råa i ”bö´n”. Javisst Ingemar sade jag. Då är vi ju tillbaka där jag var ifrån början, nämligen att köra brödbaket på en smörad plåt inne i ugnen utan vidare krusiduller.

 

Brödet står nu inne i ugnen, och tittar ut på mig lite tyket och kaxigt, så jag tror att detta blir bara bra. Nu gäller det bara att jag får klart allting till kl. 17.00 senast, det är ju då vi skall starta att äta... Jösses vad stressigt detta har varit, jag skulle nog aldrig klara av det som kvinnor är byggda för, nämligen att vara husmor och ta hand om slika saker....

 

Kl. Är nu cirka 16.40 och brödet är moget, det är imponerande och det är vackert. Limpan som ligger där och glor tillbaka på mig när jag tagit ut den ifrån ugnen, är av kollossalformat, och går i omfång ifrån kant till kant på ugnsplåten, alltså rent ut sagt enormt stort. Höjden är också den perfekt, och med tanke på vad jag presterade förra året och vad vi presterade igår kväll, så skulle jag, om någon nu frågade mig, jämföra mig, och kalla mig, för kökets Leonrdi Da Vinci, utan tvekan, dessutom! Det finns kockar och det finns bra kockar vet jag. Men jag är nog kockarnas motsvarighet till bilarnas ”Lamborghini” . Forts. Nästa kapitel....

 

Handskak – Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMLXXXVI, Thailand

 

Forts. Från förra kapitlet..... Brödet blev så fint och vackert så Santa Maria kommer att förläna mig en livslång tillgång till deras Vörtmix...... Och på toppen av allt detta, så smakade det fantastiskt. Jag tog med det in till Dan, och där var vi 3st svenskar som alla åt vörtbröd och ingen annan av de andra gillade egentligen vörtbröd. Men ni skulle sett. Denna limpa försvann snabbare än en rivstart av Ben Johnson. Allt är försvunnet, och jag var nästan ledsen att jag tog med mig limpan in till alla dessa hedningar som käkade upp detta mästerverk.

 

I alla fall, vi var 16st vuxna och vi var Namkaeng, Soda samt Amphorns Neck. Men de fanns där bara, vi såg dom knappt under hela kvällen. De thailändska damerna 8st till antalet satt på ena halvan av det jättelika bordet och vi män satt på den andra halvan, så stämningen var i högsätet.

 

Kvinnorna kunde prata allesammans på sitt språk och berätta om sina respektive eller vad nu en kvinna pratar om, och vi män kunde avhandla kanske lite mer seriösa saker som t.ex. hur man bränner brännvin, hur mycket man egentligen älskar en folkvald president (Obama), samt ämnen som handlar om kollissioner mellan falang och thai. Vi hade totalt sett skittrevligt, och den glasdamejang som Dan handlat nere i Pattaya med det skitgoa vinet, det gick åt intill sista blodsdroppen.

 

Och det var nog kvinnorna som balade mest, Jäklar secket gött tjöt de hade på sin bordshalva. Och på slutet av kvällen så var flera av dem riktigt glada i hatten, ingen var dock packad så man behövde skämmas men synnerligen ”dragna”, och det är ju lysande. Vi höll på fram till klockan 22.00, alltså totalt sett i 6 timmar, sedan blev det dags för Dan att ”nana” och dags för oss att gå hem.

 

Det blev en orolig natt för min Yongyut. Hon var uppe flera gånger, hon kollade på TV, och hon yrade omkring, och hon strök kläder och hon försökte att sova där-emellan. Med jämna mellanrum så spydde hon, och det var säkert en uppfriskande känsla att vara nere där bland emaljen på insidan av holken. Idag så ser jag henne ligga där och titta på TV med ögon som inte ser, och hon lyssnar på mig med öron som inte hör. Vi försöker nu att utröna om det var mitt vörtbröd som är orsaken till Yongyuts tillstånd?

 

Idag fick jag veckans överaskning, jag har ju en polare Lasse H. Som ju skulle komma och hälsa på mig och min familj, han har för övrigt sin fru med sig också. Jag hade för mig att han skulle åka hemifrån den 26 och komma hit till Chaiyaphum den 28 efter 1 natt i Bangkok. Idag på eftermiddagen så ringde det och han stod där med frun nere i hysteriska Bangkok, och han bara hatade hela skiten, Där var alla dessa gatumånglare, och säljare och folk som jagade efter pengar hela tiden, så han var helhysterisk redan efter ett par timmar.

 

Han ringer nu första dagen som han är här, och säger lite ömkligt att han nog gärna skulle vilja komma hit upp till oss på studs. Jösses, det blev att kasta sig över telefonen, snacka med svågern och Yongyuts syster. Naturligtvis så var det Yongyut som gjorde detta. Och det visade sig att de plockar upp dom redan kl. 19.00 på hotellet och kör upp dom över natten till Chaiyaphum.

 

Varefter de kör direkt tillbaka igen till Bangkok för att vara tillbaka där imorgon bitti och jobba igen. Fy satan secket hektiskt liv må jag säga. Lasse H med fru var ju helnöjda, och de sitter nu i skrivande stund i bilen och myser antar jag....Skall bli jääkligt kul att få hit dom och kunna visa dom runt här bland risfälten lite grand...

 

Ja fram kom dom, och det var kl. 01.00 på natten, alltså exakt 5 timmar senare, det hade gått bra, men paret var lite skärrade över att min svåger hade kört i 140 km/timme på motorvägen. Han är ju lite rädd av sig konstigt nog, gammal taxichaufför som han är.

 

Vi drog i oss 2st GT på man, de hade köpt med sig till mig 1st jubileumssnaps helt ovetandes, och de hade med sig sill och lite mörkt kanongött danskt bröd, 1st Marabou mjölkchoklad samt 1st Marabou mjölkchoklad med nötter i, och det var riktigt enorma chokladkakor. De hade också med sig 2st Ahlgrens bilar, och det var en ren dröm att äta upp allt det... fy sjutton va gott det var. Vi hade dessutom lite gött tjöt med varandra innan det var dags att lägga sig och nana. Forts. Nästa kapitel...

 

Handskak - Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMLXXXVII, Thailand

 

Forts. Från förra kapitlet... Tisdag morgon och vi vaknade alla görtrötta efter gårdagen och vi planerade lite grand vad vi skulle göra. Lars och jag började med att åka och hyra 1 moppe, och det gick bra, då fick jag reda på att Inger var sketrädd att sitta bak när Lasse körde, så då föreslog Lars själv att vi kanske skulle hyra en till moppe som Inger kunde köra. När vi kom hem så fortsatte ”kalabaliken i Bender”, och Lasse förklarade högljutt att han INTE ville att Inger skulle köra i trafiken med dessa moppar, de körde ju på fel sida av vägen, och dessutom körde de som dårar, så nej tack....

 

Nu förklarade jag att detta inte kommer att funka överhuvudtaget med alla dessa konstigheter,. För om inte Inger ville åka bak och hon inte fick köra själv så skulle vi inte komma någonvart alls under deras vistelse här, och det kanske inte var vad de hade tänkt sig... Då kom Lasse med dagens lösning, jo vi skulle hyra bil. Jag är ju så lyckligt lottad så jag nog är den ende som kan hyra en bil i Chaiyaphum tror jag.

 

Begagnadbilsäljaren som har ett stort företag känner ju mig och Yongyut som grannar i det huset vi bodde i förut, och jag har hyrt av honom, typ 8 gånger tidigare och det har alltid gått bra. Yongyut ringde honom, han sade kom hit kl. 08.00 imorgon onsdag den 28 december, så skall jag fixa en bil som ni kan hyra. Jag förklarade för Lasse att VI i alla fall INTE hade råd att köra om kring och hyra en bil i 10 dagar.

 

Vi bor med en budget, och de sparpengar vi har skall gå till semester och inte till att hyra bil. Nä för satan sade Lasse, den kostnaden tar jag, inget snack om den saken. OK sade jag, jag kan köra så du slipper röran här. Så då löste det sig bra för alla parter. Vi hämtade bilen idag morse och vi bestämde oss för en tur upp i bergen, käka där och vidare via Khren Khro, precis samma som vi gjorde med Micke och Anubaans familjer.

 

Det blev en skitkul dag och Lasse och Inger bara gillade läget hela dagen... De fick smaka på ”Kau Pad Ka Pau”, och de gillade det lika mycket som gårdagens Padthai... Så vi satt där och njöt uppe i bergen och käkade och lokalbefolkningen som var där, de gick aldrig hem när de ätit de bara satt där och tittade förundrat på den bleka och blåögda Inger och den något bullriga Lasse, som ställde sig upp och sjung en irländsk sång dagen till ära. Stora applåder och folk trivdes.

 

Vi drog vidare,och jag stannade vid väderkvarnen däruppe i bergen (se foto) och lät dom fotografera nejden däruppifrån höjderna... Sedan fortsatte vi den långa färden nerför bergen ner mot Khreng Khro. Vi kom dit, och stannade vid, och fikade vid fiket som tyske Peters exfru numera har där i stan.Därefter hem till Chaiyaphum drygt 4,3 mil. Det hände alltså absolut nästan ingenting alls, nästan så man skäms att skriva om det, hahaha!!!

 

Annars, så var vi på kvällen på Nightbazar igen, frun (Inger) jobbar ju med mat hela året runt, så hon vägrar att ha med mat att göra under semestern säger hon, och därför så vill de äta ute hela tiden. Vi gick omkring denna kväll återigen på Nightbazar och letade efter något som mina vänner skulle gilla att äta. Men det var ett svårtflirtat par minsann.

 

På varje ”stånd” vi kom till på matmarknaden så såg jag hela deras ansikten skrynklades i en grimas som mer uttryckte tveksamhet och olustkänsla över ALL mat de såg i stort sett. Ingenting dög, så det började till slut att kännas lite konstigt. Till slut så beslöt vi oss alla för att beställa in en steak med sallad och 4 pommes frittes som ju ingick i rätten. Det är ju säkra kort att äta. OK Yongyut äter ju hellre sina skjälkar och rötter, så hon beställde in det.

 

Vi åkte sedan runt under deras tid här och besökte olika saker. Men det är ju minst sagt lite begränsat med sevärdheterna här, speciellt då om man är inställd på att se stora attraktioner och broar, hus och andra ”sevärdheter”. Som tur är så finns det dock många människor som uppskattar att komma hit och se landet för vad det verkligen är. Isaan står ju inte så himla mycket för ”okryddad” mat, de står inte för en massa indiska försäljare som vill sy en kostym åt dig och Isaan står icke heller för en massa thai som står i gatuhörnen och skriker ”Jäävla smålänning” efter en. Forts. Nästa kapitel..

 

Handskak – Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMLXXXVIII, Thailand

 

Igår 2 januari 2012, så stack vi ner ihop med Ingemar och Fa och var på Siam River Resorts swimmingpool under dagen, och det var ju himla gott, även om inte undertecknad själv gick i vattnet. Jag tycker helt enkelt att det var för kallt för min späda kropp. Men vi satt där och tjötade, vi kom i samspråk med en kille (Leif) ifrån Piteå som hade varit av och till här i stan under 10 år.

 

Vi kom i slang med en spanjor som jag hela tiden misstar mig för att vara engelsk. Han måste vara ett slags språkgeni, han pratar en fullständigt korrekt engelska med en underbar dialekt. Man måste bara tro att han är engelsk, och han ser dessutom ut som om han kom ifrån England, ljushårig och med ljushy.. Mycket märkligt!!

 

Nu sitter vi här och väntar på Yongyuts syster och hennes fästeman som skall komma och hämta upp oss, jag tänker ta med Lasse och Inger upp till Yongyuts pappa däruppe i djungeln. Jag tror att det skall bli en ganska kul upplevelse där de verkligen får komma till Thailands riktiga kärna. Alltså det folket som inte äger ett endaste skit efter ett helt livs slit.

 

Där man bor i hydda, och där det ligger 2 Vietnamesiska hängbukssvin under hyddan, och de har stått/legat där nu i styvt 8 år, och detta enbart för att det är kul för pappan att ha sällskap därute i djungeln. Jag hoppas att de uppskattar den natur-upplevelsen om inte annat, vi får la se!! Inte de Vietnamesiska Hängbukssvinen utan Lasse och Inger förstås!! Hängbukssvinen är nog ganska trötta på denna natur-upplevelse efter 8 långa år under en hydda...Men men, jag är i alla fall glad att kunna erbjuda detta lilla djungeläventyr till mina vänner.

 

Vi fick också reda på att Jeff, alltså spritmagisterns son (min svåger), skall köra bilen dit upp 7,5 mil i hög trafik, han är 15 år gammal, hans far är alltså lärare och rektor och statsanställd och han tillåter detta ofoget med att låta små skitungar vara ute och köra bil i trafiken. Jag hatar det och har enbart lust att INTE ens åka med när man hör det.

 

När jag för det på tal med Yongyut, så tycker hon det är helt OK, TROTS att hon spenderade 2 hela jäävla månader på att lära sig och ta ett körkort den riktiga vägen. Jag fattar bara inte dessa thai, förstår dom icke... Fega som sjutton hela tiden, och rena rama idioter i många saker, helidioter utan förmåga att tänka längre än den egna näsan räcker. Ja det är riktigt, jag håller på och jobbar upp mig i en god vikingilska nu.....

 

Vi har nu bestämt att vi på onsdag sticker ned till Jomtien med Lasse och Inger, vi stannar där i 2 nätter och sedan avviker vi hemåt ensamma och vi kommer att lämna Lasse och Inger för att ta tillvara på sig själva därnere. Men det är säkert inga problem. Det finns ju allting att göra härnere och det är ytterligt enkelt att ta sig till busstationen för vidare befordran upp till flygplatsen i Bangkok a´la typ 120 baht i kostnad per person.

 

Men känner jag dom rätt och riktigt så blir nog inte det aktuellt, utan det blir taxialternativet som gäller. Jag hoppas i alla fall att när de kommer hem att de alltid skall komma ihåg oss och Chaiyaphum, och tycka att det var väl värt att åka ner och hälsa på oss. Jag hoppas bara någon gång att jag skall vinna på V75, så vi kan returnera trippen och besöka Lasse och Inger hemma i Sverige. Jag vet att Yongyut skulle älska det!

 

Det blev ett väldigt lugnt besök nere i Jomtien, vi fick väl egentligen inte gjort ett endaste dyft kändes det som. Men jag fick i alla fall iväg oss ner till stället där Lasse ”målare” håller till, det heter Ban Charay och ligger styvt 2 mil söder om Jomtien. Stället har jag beskrivet tidigare, där är vattnet bra mycket renare och där är stranden också bra mycket goare.

 

De tillhandahåller gratis bastmattor med ett sådant där litet thaibord, så man beställer och äter sin mat nere på stranden. Jag drog i mig återigen denna gång en spagetti köttfärssås, och det var jättegott trots att Parmesanosten lyste med sin frånvaro. Vi stannade väl runt 1,5 timme och vi badade alla och tyckte det var skitgott. Det är ju inte alls lika gott i Jomtien eller Pattaya att bada bland alla plastpåsar och annat skräp i vattnet. Forts. Nästa kapitel....

 

Handskak – Glegolo

 

 

Chaiyaphum CMLXXXIX, Thailand

 

Forts. Från förra kapitlet... Det verkar ju som om thai här söderut slänger sina saker i vattnet, alltså det som thai längre norrut hos mig i Chaiyaphum slänger utefter vägarna. Det verkar som om thai helt enkelt är rent allergiska emot att slänga sitt skräp i en skräppåse eller liknande. Det funkar bara inte!!

 

Vi träffade 3 polare till Lasse och Inger på fredagskvällen och det blev skitskoj, vi träffades och åt på ett ställe som hette ”Walkabout”, vi beställde alla på samma gång varefter Inger fick in sin maträtt med ”vållullal” snabbt, käkade upp, sedan fick jag in min steak, och käkade upp den i min ensamhet medans alla tittade på. Sedan fick alla vänta i styvt 1 timme, de skulle alla ha samma maträtt och det var någonting med kyckling med ost på och french fraices... skitenkel mat...

 

Maten kom slutligen in, och vi andra som hade ätit upp fick sitta där och titta på.... Detta är typiskt här i Thailand, du kan aldrig i heelsicke få in maten samtidigt vid en beställning. Thai har ännu inte lärt sig detta, men det kommer säkert om några decennier.... Maten var god så man skall väl inte klaga. Vi skulle ju åka hem på morgonen efter (lördag). Och jag tog det vackert med drecken, jag nöjde mig med att suga i mig 3 GT samt 2 öl och senare en drink bestående av något som hette Maribou med ananassaft... görgott faktiskt.

 

Sedan blev det hemgång, och för andra natten på rad, så sov jag inte mycket alls, vi hade ju fått det lilla rummet på Avenue Inn och där fanns det 1st säng som var 90 cm bred, och min fru hon gillade sig enormt och sov som en princessa hela natten bägge dagarna..... Hon fullständigt älskade detta hopplösa läge för mig. Där låg jag hoptryckt emot väggen, kunde inte komma undan hur jag än vred på mig. Jag hade denna kropp tryckt emot mig, och 2st tentakler som slingrade sig runt min kropp.

 

Vem sjuttan kan sova då, inte jag i alla fall. Hemma, så kan man ju undkomma i alla fall i ytterkanten på dubbelsängen, men här med 90 cm att DELA PÅ, så var jag helkörd.....Hemma så händer det t.om. att när jag blir utträngd emot min sida av sängen, då har jag listat ut hur jag skall lura Yongyut på natten. Hon sover ju när hon gör dessa manövrar och skall leka skeppsbrott.

 

Jag smyger då sakta sakta upp ifrån sängen, och smiter runt till hennes sida av sängen som nu är alldeles tom, och smiter ner under täcket därborta, och brukar få runt 1-2 timmar sömn då innan hon i sin medvetslöshet upptäcker sveket och smitningen..... Mina nätter är nog ungefär som när USA och SOVJET hade sitt kalla krig. Det var argan list allt för att överlista den andra parten, och i mitt fall kunna sno åt sig lite sömn....

 

Idag lördag morgon, och vi drog iväg efter frukosten. Resan gick bra och vi var hemma och återlämnade hyrbilen runt kl. 17.00. faktiskt så är det gott att vara hemma igen, nu skall jag försöka att återhämta mig och återgå igen till min diet bestående av 80% sallad och 20% kött eller fisk på tallriken. Det skall bli skitgott, och så kommer jag att återgå till mig dagliga motion med cykeln igen... Känner mig slö som saatan.. så det skall bli skitskönt faktiskt...

 

På tal om bilen vill gärna nämna denna detalj som kanske undkommit några av Er förhoppningsvis. Jo min personliga uppfattning är att de begagnade bilarna här i Thailand är bra mycket mer dyra än hemma i Sverige. Anledningen får någon annan lista ut. Men här finns ett otal med begagnade bilar, och detta beroende mestadels tror jag, på att thai så oförbehållssamt tar lån utan att egentligen ha råd med det.

 

Och att VÄLDIGT många thai går i borgen hej vilt för sina släktingar. Ibland är det rent fruktansvärt hur korkade många thai är. De tar lån, och de borgar för lån. Lån som ifrån start är helt fruktlösa att klara, och där låntagaren inte tjänar ens i närheten av vad det kostar att ha bil, eller vad det nu kan vara som de handlar. Men mestadlels så handlar det om bilar. Forts. Nästa kapitel.....

 

Handskak – Glegolo