GTG Shipping, Thailand

Transport av Ert bohag/flyttsaker till Thailand? Kontakta mig på min mail här; chaiyaphum@glegolo.com

Skeppa styckegods pallar, eller hel containerlast. Välkomna med Era förfrågningar

Läs gärna följande artiklar om transporter skrivna av mig, klicka på forum Sawatdee eller direkt här på hemsidan, under menyn upptill, Transport och flytt!

Chaiyaphum MMDCIX, Thailand

30  augusti 2016

84,8 kilo -

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,081 (neråt)


 
Författa full,
editera nykter!!

Yongyut hade en jäkla massa disk nu på morgonen, normalt sett så brukar jag ge henne små tillrop av uppmuntran, så hon inte tröttnar på att diska. Denna gång var jag extra snäll, och tog 3 st knivar som hon hängt upp för att torka, och ämnade ta in dom i köket och torka dom, och stoppa dom i lådan, och bereda plats för andra prylar att hänga där på vägen på utsidan i stället...

Yongyut förstod inte vad jag ville göra, utan sa åt mig att låta dom hänga kvar och torka, men jag lyssnade inte på henne. Oftast får hon sin vilja igenom, men ibland så vill jag faktiskt vinna ett enda jäkla argument här i hemmet, hahahah!! Efter att hon såg att jag tog in knivarna i köket, så säger hon – ”when my friend come for lunch today, I will tell her I want new husband”.... Jasså svarade jag då tänkandes, detta kan ju bli kul...

-”Yongyut hur tycker du att din nye äkta man skall vara, så han blir perfekt för dig då”??? Jo säger hon då,,,, “He shall give me everything.......  He shall let me win everytime, and look like David Beckham”…. Hmmm tyckte jag,,, något mer,,, ”yes body like Rambo”,,,, BUT Yongan DET har du ju faktiskt redan här hos mig...,,,,, Hon skrattade rått, gott, och energiskt, när hon vände åter ut till den resterande väntande disken…

Jag hade en än  gång lyckats lura det thailändska humöret, och avstyrt en väntande tjöt-katastrof, med upprörda thai-känslor, hahaha,,,, Ibland så måste man överlista kvinnan, så är det bara.. och med skämt, ja det finns inget bättre faktiskt!! Yongyut förstod aldrig hur hon lotsades ifrån ilska till glädje. Ja detta är ju såna saker som jag gör i mitt liv, man e en glädjespridare, i alla fall ibland... Och ibland går det åt h´vete!!


Nya husets kök, utan vatten indraget!!

Jag hörde senare på dagen, Yongans höga röstläge, det där när hon börjar bli upphetsad i telefon... Hon kom nedrusande nedför trappan, och in i mitt arbetsrum sägandes – ”Nongning och falang buy the house”!! WHAT sade jag..... ”they talk to seller already today, and decided buy house”.. “Oh fasen va kul, då får vi ju vettiga människor som grannar då, mycket bra”..

Hon räckte över telefonen, och Håkan som han heter, berättade då att dom hade pratat med Tim, damen som säljer huset. Vi hade ju pratat jag och Håkan under gårdagen om priset, och jag ansåg att priset aldrig i hillvitte skulle vara uppe i dessa 2.900.000 baht... Pressa ner priset sade ju jag till honom, försök med 2,6 miljoner istället.

Så han hade sagt till henne att de köper huset på studs, om hon går med på 2,6 miljoner baht. Och hon hoppade med hull och hår på detta. Så han sade till henne, -”jag åker hem nu till lördag till Sverige, jag sänder ner 1 miljon baht nästa vecka, och resten betalar jag när jag kommer ner i november, alltså 2 månader senare”... OK sade Tim, vi gör så, och alla vart nöjda.


Nya husets master sovrum!!

Jag tror att detta blir perfekt, Håkan hamnar här på gatan, ganska nära Chaiyaphum (6 km bara) och i ett område med falanger, och många falanger runt omkring. Och han slipper att bosätta sig på en tomt, som NongNings mamma hade erbjudit dom att bygga på... Det huset skulle hamna drygt 20 meter ifrån hennes föräldrahem, och mitt i thaibyn...

"Fan va gott för dig Håkan att slippa det boendet, där hade du aldrig blivit gammal kan jag lova dig". Ja jag vet sade han, Detta blir bra. Jag är 60 år nu i år, nästa år blir jag 61 år, och jag går i pension då har jag bestämt mig för nu, och jag överlämnar mitt familjeföretag till mina 2 söner, så får dom sköta det, och dryga ut min pension med lite extra-stålar per månad.. Ja det låter som en go plan, du kommer att få det kanongott Håkan, menade jag på..

Handskak

Chaiyaphum MMDCVIII, Thailand

29 augusti 2016

84,7 kilo - 83,5 kilo (37 km) 160 minuter - 2.015 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,083 (neråt)




Vad som än börjar i argsinthet,
slutar i skam!!

På lördagen 28 augusti, så kom Yongyuts barndoms-kamrat Nong Ning på besök med sin kommande äkta make, han, en svensk, visade sig vara en riktigt supertrevlig och vanlig kille, utan en jävla massa ”exter” och eller massa konstigt ”bagage”, utan var till synes helt normal, vilket var upplyftande att se.

Yongyut hade gjort i ordning en massa mat att äta (igen), ja ni kom ju ihåg fylle-kalaset dagen innan med Yorks fru. Så¨vi satt tillsammans under flera timmar, och käkade och hade ett gött snack. Killen verkade faktiskt jätte-seriös, och var villig att köpa hus här i Chaiyaphum, nu när han nästa år kommer att gå i förtidspension.

Han kommer att välja alternativet att pensionera sig vid 61 års ålder. Ville inte vänta längre, han är ju frisk och kry, så varför inte bara  njuta av tillvaron, nu när han har chansen både praktiskt som ekonomiskt. Han har en jättebra pension, bra med stålar på banken, och kommande arvode ifrån sitt företag, som han överlåter till sina 2 söner där hemma i Sverige...

Han visade intresse för vårt grannhus, det som står tomt här bredvid, ingen har ju någonsin bott där, så det är som nytt, trots att det är 5 år gammalt... Jag tog med honom in dit, och visade huset, och han verkade tycka att både priset, som ide´n att bo här, verkade bra. Hans fästmö, Yongans kompis, hon ville också gärna bo här nära Yongyut.

Denna gång dock, så kommer jag, vis av erfarenhet, att inte själv ens tala med säljaren (Tim) av huset, utan dom får sköta allting själva, så slipper vi hamna i korselden om nåt skulle tillstöta.. Säljaren vill numera ha 2,900.000 baht, och har gått ner ifrån det svindyra priset 3,400.000 baht. Denne kille sade till mig att han mer tyckte, att detta verkade vara ett hus för runt 2,600.000 baht, inte mer... Jag höll med honom....



Ser man på det huset, trots att det är nyare än vårt hus, så tycker jag nog att vårt hus är väldigt mycket bättre planerings-mässigt plus andra prylar. Jag menar det finns ju fasen inte ens vatten indraget till köket inomhus... Va fasen är det..? Men jag är glad i alla fall att kunna strunta i det. Jag har nog haft runt 5-6 st köpare som jag försökt att sammanföra med säljaren, och vid varje tillfälle, så har dessa köpare (falanger) visat sig vara som de flesta är, tjöt-bögar och skit-snackare, som inte har kurage att ens köpa sig ett hus, och binda sig.

Så det är nog grandiost bra, att jag och Yongan håller oss borta, och inte riskerar vår egna relation med säljaren något mer, som ju är, som ni vet, samma person som vi köper vårt hus av.. Idag söndag, så skall vi åka upp till Baan Khwaoo, silkesstaden, och besöka några silkesaffärer där, så dom kan köpa lite fina presenter.... Blir kul att komma ur huset i alla fall, vi kanske tar oss en lunch där uppe också...

Jag var ju nere på Bar number one igår, med killen som var på besök, och vi svepte ett par groggar, och drog i oss en pizza också, och så kom jag äntligen ihåg, att fråga lite löst om Ben hade hört talats om denne vithårige engelsman med 2 döttrar, som hade varit i slagsmål här på gatan med sin älskarinnas falang-make...

Ja för sjutton svarade Ben direkt, och berättade då följande utan någon betänketid alls, han t.om. visste namnet (Derek). Thaikvinnan hade åkt ner till flygplatsen i Bangkok med sin make, engelsmannen, de bodde i Nong Bua Daeng för övrigt,. Hon vinkade av sin make, som skulle flyga hem till England för att jobba. Han är ju bara i början av 50; års-åldern, så han har många år kvar att jobba innan pension.



Men han har ändå påbörjat, och planerat sitt framtida liv här i Thailand, och Nong Bua Daeng med sin fru... Så han jobbade, tog ledigt så ofta han kunde, och fram och åter England-Thailand-England.. Hon vinkade honom adjö i alla fall där på flygplatsen i Bangkok,, för att ganska omgående stöta på denne vithåriga kille som heter Derek, som ju bor här på gatan. De tog sällskap hem hit till Chaiyaphum, och inledde ett förhållande.

Det hör till saken, att denne Derek kände denne engelsman sedan tidigare, så sveket var än större, ja det största svek som en man någonsin kan göra gentemot en annan människa. Hur som helst, en vacker dag nu i augusti berättade Ben, så kom denne Derek in på Bens bar då, och började ganska omgående också väldigt upprörd, att vifta med en Ipad (heter det så?) alltså en platta med en stor bild ni vet, och visa foton av honom själv, i olika ömma situationer med denna kvinna.

Han uppförde sig lika jävla korkat som jag visste att han var, med tanke på hur han uppfört sig emot mig 2.3 gånger nu med sitta jävla privatliv... Samma privatliv som han ömmade så starkt för. Men han respekterade tydligen inte andras privatliv mer, utan att ligga med en annan mans kvinna...

Folket i baren där, berättade Ben, tittade på fotona, och på denna vithåriga idiot, och jag kan säga att hade han noll kamrater innan, vilket jag vet att han hade, så hade han absolut NOLL chans nu att ens få någon kamrat i framtiden.. Jag tror att denne Derek kommer att råka illa ut här i Chaiyaphum, och han kommer att bli tvungen att flytta härifrån för att rädda livhanken, och rädda sina barn från att få se vilken misslyckad figur deras pappa i själva verket är...

Handskak

Chaiyaphum MMDCVII, Thailand

28  augusti 2016

84,5 kilo - (0 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,086 (lite uppåt)




Rätten att slå min knytnäve,
slutar där den andre mannens näsa tar vid!!

Forts. Från förra kapitlet..... I alla fall, vi lämnade food-courten på Tesco Lotus, och vi körde var och en hem till sitt. När jag kom hem hit, så var Yongyut hyggligt i gungan märkte jag, och Yorks fru var sketfull minst sagt. Men bägge var lika goda kålsupare kan man lugnt säga. De fick mig att åka ut och köpa 4 st stora LEO. Betänk då att Yorks fru hade med sig ammunition redan när hon kom, i form av 2st stora flaskor med vitt vin.

Ja, jag tror jag varit borta totalt 1 timme och 45 minuter maximalt, och de hade alltså hävt i sig dessa 2 flaskor redan. Jag köpte dessa 4 flaskor och lät dom hållas förstås, dom är ju vuxna även om dom är thailändare. Det dröjde väl 15-20 minuter, så hör jag röster utanför mitt arbetsrum, och jag öppnar dörren, och så hör jag ulkande och hostande, och spyande inifrån toaletten. Jajamensan Yongan har gått in i både dimman som spyan, hon var körd, fullständigt rökt.



Jag sade till Yorks fru att det är lika bra att hon åkte hem nu, ty festen var över. Jag visste ju att Yongan aldrig i helvete skulle resa sig på nio, efter det intaget av alkohol... Yorks fru fattade ingenting, så till slut så ringde jag, och förklarade läget för honom, och sade att festen var slut, och bad honom att hämta sitt ”lik”. Han kom snabbt, under tiden hämtade jag Namkaeng ifrån skolan.

Det blev lite gråt och tandagnisslan förstås ifrån hans frus sida, men iväg for dom i alla fall... Jag pratade sedan med Yongan 2 timmar efter detta, hon hade då, fortfarande yr i hatten, någorlunda kommit till sans, och förklarade för henne, att hon var vuxen nu, och hon kan säga nej, det gäller att lära sig var gränserna går för alkoholen...

Hon tyckte jag förstås var värdelöst löjlig, thai kan sköta sitt drickande mycket bättre än falang fick jag höra.... Dock ytterligare 2 timmar senare, så kom hon in till arbetsrummet kramade mig, och lovade att inte dricka så himla mycket nästa gång... hon ursäktade sig, rusade ut ur rummet och direkt in på toan  och spydde för 5:e gången tror jag..... Ja hon kanske går ner i vikt efter allt det spyandet tror jag, inget ont utan att det för med sig nåt gott,,,,hahaha!!

Handskak

Chaiyaphum MMDCVI, Thailand

27 augusti 2016

83,8 kilo - 83,3 kilo (26 km) 107 minuter - 1.347 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,085 (görmycket neråt)




Vi tycker inte om deras musik,
och gitarrmusik är på väg ut nu ju!!
(Skivbolaget Decca, som nekade The Beatles år 1962)

Vi har pratat om det flera gånger tidigare. Alltså alkohol och thailändare. Jag har ju vid alla dessa tillfällen försökt säga att det är inte endast thailändare som har denna defekt, och ”svaghet” för alkoholen. En defekt som gör dom beroende och illa förberedda, för hur hantera intaget av alkohol!! De nord och syd-amerikanska indianerna har samma problem, och de polynesiska folken i Stilla Havet har också denna defekt.

Forskarna säger, att anledningen är genetisk, men också rent kroppslig. Det sägs att tjockleken på tjocktarmen avgör hur snabbt, och hur mycket som förs ut i blodet och kroppen, när man dricker. Och dessa infödingsfolk, om man nu kan kalla dom det, har tunna tjocktarmar tydligen...

Så varför pratar och skriver jag om detta nu då? Jo idag hemma hos oss, så hade Yongyut bjudit hem Yorks fru på lunch. Min planering var lika genialisk som enkel med detta. I stället för att jag och York skulle sitta här hemma hela jäkla eftermiddagen och ha halvtråkigt, så tog jag York till Pizza-company, så käkade vi den där pizzan som kallades för puff om ni kommer ihåg, det blev Hawaii-varianten riktigt god var den, liksom förra gången.

Efter den matstunden så bjöd jag honom och mig själv på gul Mango-glass i ett rån, och det är bara så himla gott.. En sådant rån kostar 50 baht, dyrt? Javisst, men vi snackar ju Swendsen här, och de är riktigt dyra känns det som... Vi satt bredvid bordet där Granville och Paul satt, och en närmare presentation av dessa kanske är på plats med tanke på att vi har nya läsare.



Jo Paul är en engelsman, riktigt underligt blyg kille, men trevlig tycker jag.. Lika blyg som min före detta granne här på gatan Tony ni vet... I alla fall hans fru mördades på nåt mysko sätt för flera år sedan, hon bara försvann neråt Bangkok till tror dom, och lämnade make och sina barn bara, och har inte hörts av sedan dess...

Mycket konstigt. Men hon var ett yrväder både mentalt som sexuellt, så mord-teorin håller sig fast bland människorna här. Paul dock, fann snart en ny kärlek och ny mor till sina 2 bland-barn. Och ser ut att vara lycklig. Den andra gubben Granville, det är ju han som för 8 år sedan var 66 år gammal sade han, det visade sig snart, att han ljög för alla inklusive oss killar, som för alla damer som han ville få på fall..

För det visade sig att han var 76 år. Jag tycker i hyggligt gott skick för att vara 76 år. Men nu idag, så är han alltså 84 år, och ser hyggligt fräsch ut, men det lär vara en liten synvilla sägs det. Men jag ville prata om honom ur en annan aspekt. Vi var ju hyggliga kompisar ett kort tag. Han träffade en jättebra fästmö här, och ville flytta ihop med henne och gifta sig med henne.

Han tog kontakt med mig, för han ville hyra Alaams hus på 1 år framåt minst sade han. Vid det tillfället så bodde Alex (Reine Hast) i huset, han hyrde det alltså på 1 månad bara, medans han besökte mig. Jag kollade med Reine, och förklarade att om han flyttade ut direkt, och bodde på en resort istället, så kunde ju Alaam få en hyresgäst på ett helt år framåt minst!!



Han ställde förstås upp, vi skrev kontrakt för ett år med Granville och hans nya fästmö. Reine flyttade ut kvällen innan inflyttningen för Granville, och jag, Yongan, Alaam och Banloo hjälptes åt med att städa rent i huset, köpa till lite extra grejor som saknades, så det skulle se riktigt fint ut.

DÅ fick jag ett telefonsamtal klockan 21.00 på kvällen, alltså dagen innan han skulle flytta in. Han berättade att de hade ändrat sig och ville flytta in  i en lägenhet istället, och sade helt kort bara bye bye.. Jag blev heligt förbannad på killen, och sade att bötes-beloppet för kontraktsbrott var 3 månaders hyra!! Han blev skogstokig, vi förhandlade, och till slut så tvingade jag av honom 1 månadshyra bara, och efter det att han betalt, så rev vi kontraktet.

Efter det så har han hatat mig innerligt och intensivt under drygt 6 år nu. Jag skiter i honom, hejar inte på honom, och pratar inte med honom, behandlar honom som luft, vilket han förtjänar. Nu idag, när vi satt där så berättade York att han pratat med Granville för 2-3 veckor sedan, och han hade berättat att han inte gillade mig alls.

Ty jag hade lovat dom att få hyra Alaams hus, men att jag hade snuvat dom på konfekten... Och gett fan i att hyra ut huset till dom...  Ja så kan man vränga till det. Jag berättade allting för York, men i övrigt gör jag ingenting. Granville kommer att behandlas som luft, även fortsättningsvis ty det förtjänar sådana människor... Forts. nästa kapitel...

Handskak

Chaiyaphum MMDCV, Thailand

26 augusti 2016

84,8 kilo - 83,8 kilo (26 km) 93 minuter - 1.171 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,110 (neråt)




Det finns ingen som helst anledning,
 till att någon skulle vilja ha en dator i sitt hem!!
(Chefen för IBM, på 1960;talet nån gång)

Kalla mig gärna blödig, men man är ju en produkt av storstadssamhället, och död och pina är något som man ju inte riktigt har blivit van vid. Ett litet exempel, kanske betydelselöst för de flesta, och normalt sett för mig också, detta hände idag. Men som i så många fall, så blev det betydelsefullt just för jag råkade se det med mina egna ögon.......

Jag kom körade i hög rusnings-trafik mitt i stan Chaiyaphum nu klockan 16.30, för att hämta Namkaeng som vanligt ifrån skolan. Jag låg lite snett bakom på insidan, en stor sådan där 10 sitsig bil, som brukar köra grupper av folk, eller ungar till/skolan. Plötsligt som skjuten ur en kanon, kommer en hund utrusande, och attackerar bilen, sätter tänderna i nederdelen på denna stora bil.

Men han kommer med en sådan fart, så han får inte stopp på sin kropp i tid, utan hamnar under bilen, han fick aldrig en chans att resa sig och komma undan, bakhjulet på denna 2 tons bil, körde sakta över honom. Bilföraren han märkte vad som skedde, och stannade. Han gick ur bilen, tittade på hunden, eller det darrande liket av hunden, som låg där, böjde sig ner, tog tag i baktassen, och drog honom in till vägkanten. Och körde sedan vidare!!

Jag stod där ty jag hade ju också stannat, men ville inte se mer av eländet, och den respektlösa attityden gentemot allt levande som finns i detta land. Jag körde vidare, och hämtade upp Namkaeng, som stod kanske 400 meter längre bort. Det var ju bilar precis överallt, så hon hade ju inte sett något.



Jag plockade upp henne, och vi körde tillbaka hemåt, och passerade, och jag tittade, och där låg den döda hunden. Och den låg alldeles framför restauranten som fanns där. Folk skulle i stort sett behöva kliva över liket av hunden, för att komma in i restauranten, eller passera överhuvudtaget. Restaurant-ägaren, eller ens någon annan brydde sig inte, hunden fick ligga kvar. Skall kolla imorgon om den är borta...

Men nån gång måste dom ta bort den , för liket kommer att börja stinka rerjält inom några dagar.. Men jag är inte förvånad att den ligger kvar, så många gånger som jag sett döda hundar, som t.om legat vid ingången till sitt eget hem, stendöda eller överkörda, och de ligger kvar efter 3 dagar och stinker , thai verkar inte bry sig speciellt mycket.. Men upp till dom, det är deras hundar, och deras land, inte mitt.. ”Not my circus, not my monkeys” som en vis man sade en gång!!

Vi har ju många likheter vi människor emellan. En sak är ju detta med skojeriet mellan mor/far och barn, och emellan syskon... Ja ni vet ”du är ett hittebarn” eller ”vi hittade dig i en korg utanför dörren, när du var ett spädbarn” eller det grövsta, ”på sjukhuset så lämnade dom ut fel barn till mamma”...

Yongyut berättade att dom hade skojat med henne i många år, med att dom hade hittat henne på sopetippen i Nong Bua Daeng, och tagit hand om henne.... Yongan berättade att hon halvt om halvt trodde på detta, ända tills hon var mer än 10 år gammal. De sade till henne ”titta dig själv i spegeln, du liknar ju ingen i familjen”.



Ja det gick så långt, så att hon var på väg 10 år gammal, att åka tillbaka till Khon Kaen, där hon var barnafödd, och söka efter sin riktiga mamma och pappa. Så klart fick familjen tag i henne i tid, bra var väl det, för Yongan hade hoppat på bussen till Chiang Mai tydligtvis.... hehehe!! Med detta sagt då, så fick Yongyut ett telefonsamtal idag ifrån sin faster.

Alltså den faster som just kremerat sin man som ju dog förra veckan i Khon Kaen. Mostern berättade att deras 38:årige son hade fått för sig att deras skojeri i tidigare år var sant, och sonen nu var plötsligt riktigt övertygad om att det inte var hans riktiga pappa som just dött och kremerats. Hans riktiga pappa var i livet någonstans. Och nu ville han lämna hemmet, för att söka efter honom!!

Hon ringde nu Yongyut och var ledsen och upprörd, och bad Yongyut och hennes systrar, att prata sans och balans med deras son.... Så nu står denna grej på agendan,,,, Fan blir dom aldrig gamla i detta landet eller, och tar ansvar för sina egna liv. Snart tror han väl att det var spöken som tog hans farsa..... Men nu är det klart för idag, imorgon blir det en go pizza-lunch med York.... Jag återkommer...

Handskak


Chaiyaphum MMDCIV, Thailand

25 augusti 2016

84,0 kilo - (0 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,124 (neråt)




Demokrati garanterar icke lika villkor,
bara lika möjligheter!

Finns inget värre än när man inget vet, och inga svar får. Men måste i detta hänseende få berätta om en sak som uppdagades för några minuter sedan bara (igår när ni läser detta)..

Jag hade en fraktförfrågan ifrån en kille som hette xxx xxxxx, han fick sin offert, och han lovade att återkomma. Han kom aldrig tillbaka, och jag skrev nog 3 st mail tror jag under tiden över 1,5 år, och det sista bara för 2 veckor sedan. Fortfarande inget svar. ”Va faaan” tänkte man ju, här lägger man tid på gubbar som vill ha priser plus information om VISA m.m., och så kan dom fan inte ens återkomma, och säga nej, ja, eller kanske, ens....

I morse så tröttnade jag definitivt, och tänkte att jag skiter i killen, men så när jag började makulera våra mail emellan  oss, så ramlade jag på det första mailet vi hade emellan oss, och där hade han skrivit sitt, och sin frus namn, som underskrift i mailet. Jag hade ju bara kollat killens namn innan, men aldrig funnit information, ute på internet.

Jag tänkte fan jag vill veta, men så vill jag absolut inte ringa... men så tänkte jag att facebook kanske kan ge svar, killen kanske har flyttat redan utan att säga nåt, och valt en annan transportör..



Jag grävde upp frun, hennes namn xxxx xxxxxx på facebook, hon skrev enbart på thai, så det gick ju inte att läsa, men en bit neråt när jag scrollade, så kom detta fotot upp (se ovan), och vad perplex jag blev. Detta var det absolut sista jag tänkte som anledning till att inte få ett svar.

Normalt sett så brukar de gubbarna/kärringarna som inte orkar lyfta på röva och svara, och vara artiga, bara vara typ lata och skita i allt och alla, eller bonn-arslen, som inte vet bättre. Men att få döden så här nära sig var riktigt som ett uppvaknande. OK det var ju omöjligt för mig att veta, men vilken tur att jag höll en trevlig ton i alla fall under hela tiden och inte ramlade in i någon typ av arghet i mina mail till honom...

Jag beklagar killen, han var född 1961, och dog slutet 2015, och jag fick reda på det nu idag 24 augusti 2016. Livet är tufft, och det är inte allom givet att nå hög ålder, denne kille hade en liten leukhrung-unge (blandbarn) i 7 års-åldern, som han lämnade efter sig, och sin fru då förstås. Killen blev alltså 54 år bara.... Det är ju en motorcykel på gravstenen, så antingen älskade han motorcyklar över allt annat, eller så stöp han med sin motorcykel och dog!!

Ja det är många livsöden som man stöter på ute i arbetslivet, ja ni kommer ju ihåg den killen ifrån Malmö som ju skeppade sin container med mig alldeles innan jag åkte hem ifrån Sverige, januari 2014 tror jag det var. Allt gick som på räls, vi lastade och skeppade iväg containern. Killen åkte ner till sitt paradis i Thailand (Baan Phae), samma vecka som containern kom, så hann han precis betala allting.

Vi levererade hem till honom, de lossade containern. Och sedan veckan efter, fick jag höra ifrån en gemensam bekant därnere att killen hade dött i blodförgiftning bara nån dag eller två senare. Otroligt sorgligt. Människor som kanske hela livet gått och grunnat på sin  ”Paradis-ö”, eller vad man nu vill kalla sin goa avslutning på ett långt arbetsliv här nere i Thailand... Och så dör man innan man ens har fått lukta riktigt på målet man haft så himla länge...



En annan kund, bokade 3 st pallar till Thailand. Vi gjorde klart precis allting, och medans vi väntade på att fartyget skulle anlöpa Bangkok, så fick jag ett mail där kunden förklarade att han hade fått ”sparken”, eller skall man säga att han fick ”slut” ifrån sin fru, hon hade hittat någon annan tydligen, och gjorde slut mitt under denna process att flytta gemensamt till Thailand.

Kunden mailade mig, och beordrade mig att transportera tillbaka pallarna till Sverige, men först så ville han bara strunta i dom fullständigt, men när jag förklarade att returfrakten måste han ändå betala oavsett, eller så får han betala att vi förstör hans gods i Bangkok, med allt vad det anbelangar kostnadsmässigt. Så han beslut till slut att ta hem sakerna igen. Det var lite kämpigt faktiskt att kräva en ny omgång betalning, men vad skall man göra i det läget, någon måste ju betala.

Jag har massor av dessa minnen, och de flesta är mycket roliga och ljusa, och flera är mörka och tragiska. Men livet måste gå vidare, vi är som sandkorn i öknen var och en av oss, oavsett vad vi heter, eller arbetar, eller vilken IQ vi innehar...

Med tiden så är vi alla glömda och fullständigt betydelselösa, så bäst är väl då att göra sig betydelsefull medans man lever, och göra gott, ty en andra chans finns ju inte som bekant. Vi blir till mull och jord, och ingen kommer att minnas oss efter ett kort tag..

Handskak

Chaiyaphum MMDCIII, Thailand

24 augusti 2016

84,2 kilo - 83,3 kilo (37 km) 109 minuter - 1.372 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,130 (neråt)




Det enda som krävs för att det onda skall segra i livet,
är att goda män inte gör ett skvatt!!

Ja nu bär det snart iväg igen för Yongan, upp till Nong Bua Daeng och sitt barndomshem. Denna gång dock, som jag berättat om tidigare, så måste hon åka ner till den där stelbente gamle munken  i Paeu Khiaoo, som ligger söderut drygt 15 mil, sedan köra den gubben upp till Nong Bua Daeng, som ju ligger 7 mil norröver från oss sett här, så vi snackar om en resa för Yongan, på totalt 80 mil tur och retur...

Jag har fått klart för mig lite mer detaljer i det hela nu. Denne munk som jag sade förut, var alltså den gamle man som ”sålde” marken däruppe till henne, och som hon betalade av över en tidsperiod av nästan 10 år totalt... Marken i sig, enligt mig, är ju med våra ögon helt värdelös ju. Den kan varken säljas eller transfereras lagligt till annan part, enbart brukas för egen del.... Inget annat.

Varför Yongyut lägger alla sina inkomster under 10 år på en sådan här sak, är ganska obegripligt, om det nu inte bara är på det sättet, att hon ville ge sin mamma och pappa lite mark, som dom kunde flasha med eller nåt sånt. Hon skrev marken visade det sig nu, inte enbart på pappan, utan hon delade upp den mellan morsan och farsan. Så nu har hon extra besvär, med att hålla isär allting i och med pappans död, och enklare lär det ju inte bli när modern seglar vidare..



Den gamla mannen som ”sålde” marken för styva 250.000 baht, vilket ju var riktigt grymma pengar för 25 år sedan, han blev ju sedan munk, han var la trött antar jag, och orkade inte längre jobba.. Och han flyttade ner till ett tempel där i Paeu Khiaoo, och blev helig. Nu har det visat sig, att Yongyuts pappa sade till Yongyut redan för flera år sedan, att folket i trakten, flera av dom, hade börjat smyg-odla på hennes mark, och smitit in på hennes land ty där fanns inga gräns-markeringar.

Tydligen så pressar de på ifrån alla håll, och ”brukar” Yongans mark. Jag frågade Yongyut varför inte hennes pappa gjorde nåt. Polisen eller nåt sånt? Jo han hade informerat dom alla, att det var inte deras mark utan Yongyuts mark. De hade bara skrattat. Pappan bodde ju ensam i skogen där på marken, så han vågade helt enkelt inte gå vidare med saken.

I Thailand så har ju dom ute i ödebygderna säkert sitt egna sätt att handskas med olika situationer, och vara ensam är ingen nyttig sak, om man försöker lösa ett problem. Att man slutar som mördad är ju inget ovanligt i detta lite kriminella land... Det mesta passerar ute på landet, och polisen bryr sig inte, verkar det som, om rent vardagliga problem.



Det är ingen ide´att gå till polisen, om man inte är beredd att betala polisen ett arvode... Så i alla fall, Yongyut skall hämta mannen, som egentligen har de riktiga korrekta ägande-handlingarna över denna mark. Och det är han som kan sätta kraft bakom handling, när det gäller att få marken registrerad, och få tillstånd att sätta upp riktiga gräns-markeringar, och då enkelt kunna hålla bort gamarna, ifrån att tränga in och smyg-odla marken..

Så Yongyut räknar kallt med en massa bensinpengar, hon måste dessutom betala den gamle munken för att han skall ställa upp och hjälpa, och sedan måste dom få ”tillstånd” av den värdelöse Pojai Baan, att agera i hans by!! Yongan räknar med att jag måste hosta upp 10.000 baht cirka för allt detta.

OK får hon ordning på grejorna, så är det väl värt pengarna. Det är också viktigt att få ordning på det, ty nu har syster yster Alaam, med mammas pojke Pots, startat med att röja där på Yongans mark, de skall ju försöka att skapa sig en framtid, så hon slipper att arbeta nere i Bangkok, och vara ifrån barnen hela tiden.









De skall odla ris (khaoo) Tapioca (mansappalang) sugarcain (Oi) samt bananer (Guej). Jag hoppas verkligen att dom kan hålla denna dröm vid liv, det är verkligen inte lätt att skapa sig en framtid här uppe, i denna ytterligt fattiga del av Thailand. Men med många strängar på lyran, så kanske dom har större chans att lyckas, får vi hoppas.... Jag håller tummarna för dom, och naturligtvis även för min fru Yongyut, i denna sak..

Handskak

Chaiyaphum MMDCII, Thailand

23 augusti 2016

83,9  kilo - (0 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,138 (uppåt)




Alla uppskattar uppriktighet,
ända tills du är ärlig emot dem,
då blir du plötsligt ett arsle!!!

Jag har en fråga? Jag har också ett svar som jag funderat på, men som jag inte vet om det är rätt!!! Jo,, om ni kollar på översta fotot i detta kapitel, alltså skylten med alla hålen i.. Varför är det på det sättet? Man undrar ju om syftet helt enkelt är att det är en konkurrent som gjort åverkan, och vill framhäva sin egen produkt??? Ja vad tror ni läsare?



OM det är så till äventyrs att någon av Er läsare INTE har sett hur man startar bananplantor i vissa fall, så går det till på detta sättet. MEN jag har ävenledes sätt även det andra sättet, alltså där man helt enkelt gräver ner den unga plantan, och så tar den sig, och börja växa med hiskerlig fart. Varför man gör det ena och eller det andra, inte en susning, någon??



Om någon undrade, så är fågel-skrämmorna här skrämmande lika, de vi har i Sverige och Göteborg verkar det som, se fotot...



Det här ser jag, när jag passerade ett ställe som förut var favoritställe för alla hundar att pissa på. Först så kom den lille pudeln, som var lägst i näringskedjan, och pissade, sedan kom den kortbente bland-rasen och pissade ”över” pudelns piss!! Efter där, så kom det en eländig, men lite större bland-ras, och pissade han också, och länge dessutom.Och lukten ifrån allt pissande, blev mer och mer enerverande t.om. för thai,,,, som ju inte har samma väderkorn som övriga världen verkar det som, när man kollar deras matlagning.

Det hela avslutades med att sist i raden av hundar kom den störste av dom alla, och det var en Rotweiler, och hans piss kände dom andra hundarna, var det starkaste i kvarteret. Så nu hade husägaren bara en hund att bekymra sig för att överglänsa, och det var just Rotweilern. Men men men, vad kan inte en stor flaska pepsi eller fanta eller seven up klara av.

Hundarna ser denna plastflaska, denna enorma plastflaska, och dom vet att dom inte har en chans att konkurrera, så de försöker inte ens pissa på det stället mer. Man får säga vad man vill när man är hundägare, men de av oss som är icke hundägare, vi vet ju att hundar är stendumma egentligen... Så flaskpost fungerar för de av Er som inte trodde det!! Och de av Er som inte riktigt hänger med..... Det handlar om vem som har störst ballar i kvarteret, och därmed starkast i kvarteret... plastflaskan representerar ballen på vår "fiktiva" vovve..



Nu fick jag äntligen efter 1,5 år taget ett fotot, med den riktiga hunden som bebor fastigheten, som jag passerar nästan varje dag. Ni har sett denna skylt förut, men nu fick jag med hunden också, så nu vet i alla fall vi att hunden på skylten, INTE är den som bor där....Hahaha en jättego hund som viftade på svansen och ville bli klappad, inte vanligt i Thailand, men detta kanske var en falang-hund???



Nu är det säsong att repa de där växterna, och torka dom utefter vägkanterna, och i trädgårdarna. Det är ju dessa som man drar i småremsor, och sedan gör bastmattor av, i alla de färger och mönster..... Faktiskt en riktigt stor grej i vissa byar märker jag under mina turer...



Hål i vägen är lika givet, som att det är i stort sett NOLL underarbete/grundarbete när man bygger vägar i Thailand. Man bara smäller på lite grus på leran/jorden, och sedan pang bom asfalt, eller så kör man cementvägar, men där gör man noll grundarbete, bara slänger cement rakt på leran, och hoppas att detta skall hålla. Cement är ju mycket hållbarare än asfalt.



Men fasen vilka stora hemska gruvhål det finns på vissa vägar. Här är vägen ner till min familjs by 15 km hemifrån. Och hela jäkla vägen är full av dessa hål som ni ser här, och det enda man gör är att binda fast plastpåsar, för att varna folk om dessa hål. Skulle jag cykla ner i ett sådant hål, så är det stor risk att både cykeln som Mr. Mountainbike försvinner under markytan..







Idag så gjorde jag en repa ut i ett skogsparti, ute bland risfälten, känner mig såpass bra nu i ryggen, så det funkar bra. Och ibland är det riktigt vackert, se bara på dessa foton, Enkel natur, men ack så rogivande för en indian som jag själv...

Handskak


Chaiyaphum MMDCI, Thailand

22 augusti 2016

83,8 kilo - 82,8 kilo (37 km) 124 minuter - 1.561 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,125 (neråt)




Den enda sak värd dö för,
är den enda sak värd att leva för!!

Seasam öppna dig,,, så illa var det när Yongan öppnade bildörrarna till baksätet PLUS skuffen.... Där låg mängder av unga bambuträd, alltså den delen av trädet dom käkar med sådan förtjusning. Detta är ju den oerhört äckliga lukten som man får fram, genom att koka dessa bambuträd, innan man käkar upp dom. Den äckliga lukten kan närmast liknas vid den vidriga lukten av ångkokad majs, som dom ju säljer utefter vägarna med sådan förtjusning.

Så nu sitter Yongan därbak vid tvättmaskinen, på marken, med en machete i högsta hugg, och hugger, kapar, och skär ner dessa bambuträd i småbitar, och förbereder dom för matlagningen. Idag så blev hon dock överraskande avbruten av ett kärt besök. Jo där kom hennes mamma Paengtha, och hon blev körd av ”uncen nummer 4”.



Alltså hennes farsa var nummer 1 i ålder, och denna kille runt 63 år ung, var nummer 4 i åldersordning. Döm om min förvåning när killen på riktigt bra engelska, presenterar sig, och börjar prata med mig. INGEN i min släkt hittills, har ännu lyckats med konststycket, att prata förstårlig engelska, så det var riktigt roligt att ha honom här.

Han var dock som en hel del thai är, väldigt påverkad av amerikanare, och har alltså arbetat med dessa under många många år här i Thailand. Och på så sätt då lyckats lära sig, att föra sig på amerikanska. Han kallade mig för Sir i ett ,, och jag försökte avstyra det hela tiden, tycker det låter så jäkla högtravande, så jag sade till honom redan från början.





My name is..... använd det, vi kör inte med Sir uppe i Skandinavien.... Men han körde med Sir hela tiden ändå, han glömde av på studs att lägga av det eländet, så jag gav upp till slut, strunt samma... han bjöd ner oss ner till honom. Han bor i  Chonburi, som alltså är en stad nära Pattaya, och provinsen med samma namn där i området... Och det besöket kan vi nog göra, alltid kul att komma ner till vattnet...





Vad som är på gång i landet? Hur står det till i landet? Ja vad som rör sig i samhället, och bland människorna, brukar faktiskt, tro det eller ej, skyltarna kunna avslöja. Inte förvånande kan man välan säga, så handlar det om en massa försäljning till människor, och en massa köp av människorna. Skall man enbart gå efter skyltarna, så tycker jag mig märka att;






Thailand är ett modernt land. Thailand är i höjd med vilket västerländskt land som helst! Thailands befokning har stålar att spendera, Och inte minst, imagen av Isaan här, alltså den fattigaste delen i hela Thailand är helt fel.... Isaan-befolkningen mår bra, har pengar, och väntar bara på rätt tillfälle att sätta sprätt på dom. Detta påstår skyltarna i alla fall...








Jag har fotograferat ett helt gäng med skyltar.Ni som har thailändska fruar/fästmör, visa skyltarna för dom, så skall ni se en och annan tår av antingen glädje, eller saknad, eller bådadera...



MG har öppnat nu här i Chaiyaphum, de har bilar som verkar vara välgjorda, men vad vet välan jag om den saken....? Jag vet att kineserna (tror jag) köpte rätten till MG ifrån engelsmännen, och tillverkar bilarna i Kina nu. Vet inget om kvaliteten, och vet inget om situationen med reservdelar till bilarna, och tillgängligheten av bildelarna... Någon som vet något själv??

Handskak

Chaiyaphum MMDC (2.600), Thailand

21 augusti 2016

84,4 kilo - 83,7 kilo (15 km) 62 minuter - 781 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,131 (neråt)




Det enskilt största problemet i en kommunikation,
Är illusionen att den faktiskt har skett!!

Jag har en fundering som jag tror att många av oss har svårt att erkänna och ta till sig. Och det är en ytterligt svårförklarad sak, som kanske kräver lite finkänsla, vilket ju jag inte direkt är känd att äga, i någon större grad!! Jo jag har en fundering som irriterat mig lite grand, för att den visar egentligen hur insnöade vi människor (jag) är.

Ja jag skriver i pluralis, ty det är förbaske mig inte enbart jag som lider av detta. Jag trodde i min enfald, att jag stod över sådana insikter, men mer och mer när man tänker efter, och framförallt kostar på sig att vara ärlig mot sig själv, så inser man hur insnöad man är. Det jag pratar om är helt enkelt det där konceptet och inställningen, att vi falanger (utlänningar) kommer hit till Thailand, och försöker att ”rädda” människorna här, i ett flertal olika avseenden.

Det handlar alltså om en ”kulturell räddning” då mestadels. Jag skall försöka att förklara lite grand. Jo inom mig så finns tankarna, och oftast är det inte ens ”uttalade” tankar, utan mer att man bara reagerar inför olika saker. Men låt mig ta ett exempel. Jag gör mat, min falangmat som jag ju älskar att käka.

Först har ju jag svårt att fatta att thai inte ens gillar att äta min mat, de tycker att den är äcklig och illaluktande, och smakar inte mycket alls. De t.om inte ens gillar mat-oset när jag lagar maten... Jag kan inte ens fatta detta. Ty det vet ju vi alla, att så klart så både luktar och smakar fläsk och löksås hundra gånger bättre, än den där stinkande illaluktande Isaan-"soppan", eller hur?

Pengar då? Ja jag hanterar pengar varsamt, jag är försiktig oftast, och ser till att det finns pengar hela månaden, helst då genom att dela upp månaden i veckor, och det funkar fint. Thailändare bränner sina stålar i en härsken hissnande hastighet, och vi alla, men speciellt jag, finner detta vara extremt ansvarslöst, och löjligt dålig stil. De köper prylar när dom inte har inkomster o.s.v.

Arbete då? Ja vi arbetar 5 dagar i veckan, och de mer energiska av oss i falangland arbetar kanske 6-7 dagar i veckan med övertid. Och vi är inne i ekorrhjulet med hull och hår. Thai arbetar... visst.... Men helst bara tills de fått löning, och DÅ jävvlar anamma, då skall det INTE arbetas längre, då skiter man i arbetet, det verkar som om inte ens hotet om att få sparken, har någon större inverkan på dom, De skiter helt enkelt i det, och lever för dagen....



Hela tiden man varit här i Thailand, så har man sett detta, och man har skrivit om det, och man har gnällt och gnölat om det. MEN va fan håller man på med egentligen, innerst inne vågar jag lova att vi alla som har kontakt som i detta fallet, med Thailand, att vi ser ner på kulturen, och anser vår egna kultur vara överlägsen....

Men jag undrar i mitt stilla inre, vad skulle hända om jag som representerandes falang-länderna, och Somsak han representerade Thailand, vi hamnade inför skranket, inför en utomgalaktisk domstol, borta i ett annat universum, som var satta att döma i denna fråga.... Naturligtvis så skulle ju inte dom döma, och säga att falang är överlägsna i sin kultur, och det är bara en tidsfråga tills Thailand måste ändra hela sin kultur, till att bli identisk med vår egna kultur... Ingen tror väl detta eller??

Så det är med en rysning som jag finner, att jag hela tiden har en gnagande känsla inombords, när jag bedömer situationer jag råkar in i här, att jag hela tiden säger inom mig ”jaja, vänta ni bara, tids nog får ni lära Er” Och så tänker man på dom som barn i denna värld... Jag skäms lite grand över min egna tanklöshet i allt detta.

Jag funderade så mycket över det, så jag gick in till Amrisen igår, och försökte prata med den honom. Han gjorde vad de flesta människor gör, när de inte klarar av att tänka, eller ha en egen insikt. Hans rappa svar var direkt och bitande när jag frågade ”Ja.. du är sådan, men sådan  är inte jag”,,,  och sedan tyckte han det var färdigsnackat...



Jag tänkte, är det på detta sättet som folk reagerar när man försöker att klämma dom på pulsen... men amrisen försökte jag; ”you make food all the time to your extended family, and you get pissed when they dont eat it, like you want them to eat it... Hans svar blev då... ”I do the cocking for me, not for them”....

Och nu kan man inte snacka mer med honom ty då blir det surt…, Men min tanke var; "att du serverar och kokar mat I ett kör, och pressar på dessa stackars thai falang-maten, då är det väl för fan inte för egen skull, hade det varit för egen skull, så kunde du ju lika gärna behålla maten I kylskåpet för egen del…".  Och sedan sade jag som ett ytterligare exempel, ”ja men du brukar ju alltid säga ; att i  Amerika så gör vi inte så, vi gör så här” eller "i Amerika we do have this, not like here, this",,, menandes då att det är bättre i Amerika....  

Men trots dessa exempel, så var det tvärstopp, och det var bara jag som hyste denna negativa förringande insikt om den thailändska kulturen. Jag finner att min åsikt om den thailändska kulturen vara så grundläggande, så den färgar precis alla mina åsikter om Thailand... Men den värsta grejen i allt detta, det är den sak som egentligen är värst av allt som vi har med oss till Thailand.

Och det är det som jag började med, alltså den där löjliga inställningen att vi tänker om thailändare i form av att vi kommer hit och skall ”rädda” dom ifrån sin egna odugliga kultur!! Och inte fan är ni andra läsare sådana,,,,,, det är nog bara jag.... Läge att sätta sig ner, och gå in i sig själv, och se hur ni själva tänker kanske....

Handskak

Chaiyaphum MMDXCVIII, Thailand

20 augusti 2016

85,2 kilo - 83,4 kilo (42 km) 158 minuter - 1.989 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,134 (neråt)




Konsensus innebär att alla är överens om att säga kollektivt,
vad ingen vågar säga individuellt!!

Idag fick jag reda på, när jag var nere på min fredags-baccardi på bar number 1, att det inte alls var en australiensare som hade stulit min första plats på ID-kortet. Ben, barägaren berättade att hans kund Eero, finnen, som jag träffat många gånger och pratat med, hade varit nere där på amphue av en händelse, dagen innan mig, och skrävlade för Ben om hur han, det fanskapet, var nummer 1 i HELA Chaiyaphum... Och sedan hade han mage att starta en tråd inne på thaivisa.com, och berätta om detta. Den fan, till julen, skall han få en rolig överraskning ifrån mig. Hämnden blir ljuv....

En sak till med Yongans resa till kremeringen. Hon lämnar fältet fritt för mig och mina ”gröna fingrar”, jag brukar alltid ta chansen att rensa bort en massa växter och strunt, som hon planterar ihop och tillsammans med annat, kolla bara på detta fotot av den djungel som hon älskar, och hon anser att en trädgård skall se ut på det sättet. Min livsuppgift i livet när hon är borta härifrån, är då att gå ut, och dra upp med rötterna en massa saker och växter.



Och lämna rum för plantorna och växterna, att slippa en massa konkurrens, och kunna få ta del av det solljuset som dom så väl behöver få.. Dock detta kan jag enbart göra på framsidan, som är MIN sida av trädgården. Jag fick ju göra den dealen med henne för många år sedan, då hon hotade att erövra allting, och göra ett komplett jäkla virrvarr av allting.

Nu finner jag henne alltför ofta på framsidan, och det är ett hot emot min fina framsida. Mitt motto liksom de flesta falangs motto med trädgården och dess växter, är ju ”less is more”, alltså på svenska typ ”ju mindre desto snyggare”!!!, Så detta blir ett äventyr, Hon VET, och jag VET, att hon VET, att jag kommer att göra detta.




Så när Yongan kommer hem, hon parkerar bilen, stänger av motorn, och innan  hon ens lossat bilens innehåll, så börjar en sakta och noggrant sin rundvandring i trädgården, och kollar vad som saknas. Är jag lyckosam så missar hon vissa grejor jag gjort, men hon finner alltid på att jag pillat och snott saker ifrån henne, men på min sida huset då. Motelden för att förhindra upptäckt, är att jag gör detta i lite sakta mak, och icke så skyndsamt.

Om hon planterat 5 växter på ett område jag inte gillar, så snår jag 2 st i första skedet, då tror hon förhoppningsvis att dom har vissnat, och sedan några dagar senare, när hon kanske ligger och nanar, och inte är så misstänksam och vaksam, då snor jag de sista 3, och det blir bye bye till djungeln, och hello snygg trädgård igen....



Men avslutningsvis, Yongan är duktig på att plantera, och få att gro olika frukter och sådana saker.... Här är hennes senaste skapelse, alltså en melon modell röd inuti....



Och se här, en citron modell helt vanlig inuti.....



På detta så har hon ju Jackfruit som växer i trädgården, och en massa annat som jag själv inte är speciellt imponerad av bl.a. då dessa stora träd/saker som dom river ner och käkar i sin Som Tam, har tappat namnet tillfälligtvis..

Dessa måste jag hålla i herrans tukt och förmaning, och har fått bort 5-6 stycken av dessa eländen som snabbt växer upp till 3-5 meters höjd, med grova stammar och grova rötter.... Mycket lipande och tjoande under denna process, men det finns gränser,,, där man helt enkelt inte kan tillåta henne att helt förstöra trädgården.



Bilden ni ser här visar ju helt klar att det som förr var en gräsmatta i hygglig storlek, nu är mer att likna vid en liten remsa emellan en djungel av olika växter som inte ens är snygga. Men det spelar ingen roll, antingen så kommer dom ifrån pappans tillhåll i Nong Bua Daeng, och då är det minnessaker, eller så är det grejor som  hon kan stoppa i mun och äta, och dessa är heliga, det är ju mat....

Likadant, det sista jag märkt nu i trädgården där bak, är att Yongan trots flera allvarliga snack oss emellan, försöker att smygplantera bananträd... Släpper jag in den skiten här, och inget gör, så kommer dom att ta över fullständigt. Problemet är att bananträd verkar vara heliga i mängder av olika sammanhang, så det gäller att få bort skiten illa snabbt, innan dom blir alldeles gigantskt jätte för stora, och får eget postnummer, och får egna ID-kort dom också..

Handskak

Chaiyaphum MMDXCIX, Thailand

19 augusti 2016

84,2 kilo - 83,5 kilo (36 km) 112 minuter - 1.410 minuter

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,139 (uppåt)



Phom mi baht baa cha chon

Det är bättre att bli citerad,
än att vara ärlig!!

Tillbaka ifrån Amphue, och uppdraget att slutföra mitt thailändska ID-kort. Vi kom dit klockan 08.30, alltså när dom öppnade.Blev hälsad genast vi kom innanför dörrarna, de som jobbade med dessa ID-kort kände igen oss på studs, så det var ju kul. Bara för att markera vår status som utlänningar, och att vi inte skall inbilla oss att vi är någonting, så lät dom oss sitta där i runt 20 minuter.

Det reste sig en av de i personalen, och ropade ut i lokalen, att alla de som ansöker om thailändska ID-kort skall komma dit nu, så skall dom göra i ordning deras ID-kort. SAMTLIGA av dessa thailändare hade alla kommit senare än mig själv, så jag var egentligen först i kön. De körde tufft i runt 1 timme, och sedan fanns det inga sökande thai kvar, bara jag och Yongan.

Vi satt där med leende anletsdrag, och till slut så gav dom med sig, och ställde om mjukvaran i datorn till rosa ID-kort för falang, kallade dit mig, och återigen fick jag lämna tumavtryck på båda tummarna. Och sedan tog dom ett foto. Det tog drygt 20 minuter ungefär, sedan fick jag kvittera BÅDE med signering som namnteckning.

Som kuriosa, jag fick endast visa upp min gula husbok, absolut ingenting annat. Anledningen är helt enkelt att dom behöver inte se något annat, inte Yongans tabien baan eller andra prylar som blodgrupp. Vet inte var det kommer ifrån faktiskt... Nåväl allt bra utom en jäkla sak, och det är att ett falang-fanskap snek in sig framför mig under gårdagen.



Denna gårdag, då dom ringde till Yongan, och sade att vi kunde komma, och då Yongan sade att vi kommer i morgon,, därför att hon var på en sattans kremering nån stans i ödebygderna. Va faaaan här bli man passerad, och reducerad, ner till en evig andraplats tack vare en kremering.. Jäkla Yongan, detta skall hon få lida för i evigheters evighet... Mitt nummer blev därför på ID-kortet; 3601-0000002,,, jääääklar där skulle ha stått en 1:a i slutet på numret.......Jo och kostnaden var 10 baht bara. De sade att det var för den lilla plastbehållaren till kortet...

Min första grej när vi åkte hem där på förmiddagen var att liksom av en händelse, knata in till amrisen, och av en händelse visa upp mitt thai ID-kort.... Reaktionen blev nog ungefär som jag väntade mig. När han är som mest upprörd, så visar han absolut ingenting,, nästan,,,. Men jag kunde läsa av honom ganska tydligt.... ”Varför hade den gubben ett ID-kort och inte jag”!!

Uppdraget var utfört, och jag gick hem igen nöjd och belåten.. Ja förutom den där jäkla försmädliga 2;an i slutet av mitt ID-kort-nummer då förstås.... Men jag kan i alla fall säga nu med stolthet; ”Pohm mi Baht ba cha chon”..... Jag har ID-kort....



Jo förresten en rolig grej. Ja rolig för Er men kanske inte för mig. Efter Amphue-äventyret då, så tog jag Yongyut och så käkade vi frukost/lunch nere hos Baun (den fete australiensarens fru). Yongyut beställde nåt som jag inte riktigt kan uttala, men det var seafood, så det hette säkert nåt liknande som typ ”Tom Tallee Yam”... Om nu det finns nåt som heter så.. Tallee är ju hav eller i vissa fall strand, men här avses alltid prylar ifrån havet i alla fall..

Jag beställde macka med bacon, ägg, samt ost, och en  kopp kaffe. Det var befriande gott både maten och vädret. Lite halvmulet kom jag ihåg, innan jag fullständigt fick dån-dimpen. Jag fick plötsligt den där jäkla brinnande känslan i ögonen, inne i näsan, och nere i halsen. Jag studsade upp på en mikrosekund. Stack iväg 10 meter utanför uteserveringen.

Jag visste ju direkt vad det var.. Thaiarna som satt där bara flinade, deras kroppar är ju så jäkla nergångna, så dom reagerar ju fasen inte ens när kockarna här härjar och steker chillin... Det är riktigt ”hett”, alla chillins verksamma substanser attackerar omgående, och då skall man bara fly fältet. Kockan slutade snart med det eländet, så jag kunde återvända till mitt bord, och äta igen..

I allt, en go dag för en äkta göteborgare, nere i Thailand, och inne i Isaan. Och jag bestämde mig på hemvägen, att idag så skiter jag i att cykla. Jasså varför då? Ja ni, man behöver ju aldrig några anledningar nästan, till att göra någonting i livet här. Livet flyter på, och det är bara att haka på och njuta.. OK halvmulet blir det ju med den där jäkla 2;an i slutet...

Handskak

Chaiyaphum MMDXCVII, Thailand

18 augusti 2016

83,8 kilo - (0 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,116 (neråt)




Jag vill inte uppnå odödlighet genom mitt arbete,
utan istället uppnå odödlighet genom att inte dö!!

NU hände det!!! Jo i morse stack Yongyut upp för en sista bönestund, gällande den där kremeringen som hon redan varit 2 ggr på, fin summa av bensin att åka den vägen 3 ggr x 14 mil/gång = 42 mil, tack Thailand för Er ”krumelur-kultur”!! Som vanligt så fick hon köra omvägen via hembyn här, där svärmor Paengtha finns, den damen missar fan inte en endaste chans till att pladdra med Buddah inte, och dessutom skulle Banloo med igen, samma syster som så envetet ville hem för 1 dag sedan, och ta hand om farmen..

I alla fall tänkte på detta med svärmor Paengtha. Vi har ju det där uttrycket i Sverige ”när fan blir gammal, så blir han  religiös”, och det stämmer ju bara så himla bra, inte bara i Sverige verkar det , utan i alla länder, och kyrkor, och inom samtliga gudsinriktningar (religioner)... Vid begravningar hemma så sitter där alltid en massa äldre, mestadels kärringar, som vill visa sin vördnad, emedans de yngre inte har tid...



Men de drog iväg nu idag klockan 05.00, och de kommer hem ikväll, och detta skall då vara sista gången för denna kremeringen sägs det. Det vete fan det? I alla fall i dag hände det som jag startade jag detta kapitel med, och här kommer det. Yongyut ringde mig jätteglad alldeles nyss (kl. 11.35), och berättade att Amphue-kontoret nu hade ringt henne, de meddelade att vi var välkomna ner till dom imorgon (torsdag) morgon, för att göra klart mitt rosa thailändska ID-kort...

Sedan skall jag ut på stan och stila mig, ja ni kan ju tänka Er när gubbar som speciellt Dan ser detta? Han kommer ju att ligga på Amphorn, hans underverk till fru, att han vill också ha detsamma. Det som svider mest där verkar det som, är ju att jag alltid ligger ett steg före honom. Och det kan jag tacka Yongan för. Och det rimmar ju ganska illa,,, ty enligt min granne, så skall ju inte en outbildad person som Yongyut, kunna överglänsa en person som är lärare, och har varit det i 35 år nu!!

Därför har jag legat lågt, och inte sagt ett skit till någon enda själ, bara ni på forumet vet om mina planer med detta nya ID-kort. York vet jag, tycker nog att detta är skitkul, han är ju aldrig avundsjuk på det sättet, men just amrisen och ett par gubbar till, anser ju att det är dom som vet det mesta här, ty inte fan kan en svensk glänsa över en överlägsen amerikan, det finns ju inte på denna jord...  Jag berättar mer i fredagens kapitel hur det gick med ID-kortet, misstänker dock att det nog inte kommer att skilja så mycket i utseende från Hampis thailändska ID-kort..



Nu till något annat, titta på fotot av cykeln och höjdförlängningen på styret, det var ju den prylen jag köpte, och monterade på cykeln. Och nu med detta sagt med ett stort ”ta i trä”. Med denna höjning på runt 5 cm, så har jag i dagsläget noll besvär av ryggen längre, och detta föranleder mig att nämna, att ni som har styren som är så låga som tävlings-cyklister, ni kanske skulle fundera på, om ni nu har besvär av ryggen, att höja upp det lite grand..

Jag är 65 år gammal, mina diskar i ryggen är slitna, och är mina slitna, så är garanterat även Era diskar slitna. Och då är det nog inte bra att ligga ner, och cykla timme efter timme. Inte nog med ryggbesvär, min jäkla nacke har varit skitjobbig nu, alltsedan jag kom hit för mer än 8 år sedan, och började att cykla. Ja man ligger där, och kämpar för att försöka hålla upp huvudet, och kolla framåt, så man inte kör på något.

Och den spänningen i nacken är inte alltid att leka med. Nacken är görfin den också, allt har släppt nu, och jag kan t.om. sova utan att proppa i mig en paracetamol varje kväll för nackbesvären. Så halleleluja, med detta hoppas jag att åtminstone kanske en av Er läsare, har glädje av detta jag skriver nu och här...

Handskak

Chaiyaphum MMDXCVI, Thailand

17 augusti 2016

83,2 kilo - 82,8 kilo (21 km) 71 minuter - 894 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,117 (uppåt)




Jag har aldrig låtit min skolgång,
 inkräkta på min utbildning!!

Satt idag och småfunderade över livet, och vad som händer och sker ibland. Känner ni igen denna situation. Nu tänker jag på mitt gamla liv i Sverige, och våra traditioner där. Jo vi skall gå på ett födelsekalas, eller kanske en fin middag, som en familj skall avhålla. Vi är väl runt 9 st som skall ”dela” på presenten, som skall inhandlas, och ges till värdparet eller födelsedags-barnet..

Vi är alltså 4 par plus jag, som alltid varit ungkarl känns det som. Otaliga är de gånger när kostnaden för presenten delas i 5 lika delar, och om presenten kostar 250:-, så skall alltså varje ”del” betala 50:- per styck... Och så gott som alltid, så vänder jag mig emot denna ekvation och matematik.

Jag säger nä det är helt fel, ni är ju par, alltså 2 st människor, med 2 st löner, medans jag är helt ensam. Ja men fattar du inte, säger då de andra, har du svårt att fatta vi är 5 st familjer varav du är en familj. Så i helvete vi är säger jag!! Vi är 9 st personer, och det kommer att stå 9 st namn på kartongen med presenten.

OK säger jag, vi gör som så då, ni i Era 4 familjer får bara skriva dit ett endaste namn ifrån varje familj, DÅ är vi 5 st som kan dela på kostnaden. 5 namn och 5 andelar!! (Vicket ramaskri, speciellt ifrån damerna...) Men  om ni skall ha alla Era 8 jäkla namn på presenten, så tänker jag inte betala mer än 1/9;e del av kostnaden, alltså en andel per 1 namn.... Jag var ofta ansedd som snåljåp, svår och svår-förståbar, detta  p.gr.a. att allt som oftast vara tvärtom i många lägen.

Men aldrig att jag fick dessa jäkla nötter att fatta denna enkla logik, med att dela på kostnaden, och på slutet när man var gammal tillräckligt, och också modig tillräckligt, för att skita i dessa jönsar, så gjorde jag som så, att jag sade till dessa människor, att jag köper min egna present. Svaret jag fick en gång, var ifrån en stor-jöns, - "ja och vilken bra present kan du handla för 50:- då"???

Hahaha sade jag till jönsen, vad säger att jag skall handla för 50;- ???  Just 50:- var ju Ert egna förslag eftersom ni ju inte ville lägga mer än 50:- per familj... Jag kommer nog att hamna på runt 200:- för min present, jag gillar ju födelsedags-barnet.   Jag blev faktiskt inte mer tillfrågad efter den gången.... ledsen, hahahaha, nä jag tror inte det va??



Lever jag i en twilight-zon eller? Ibland så undrar jag... Skall fundera, och spekulera lite grand i detta att bli äldre, visst har ju pratat om detta tidigare, men det känns så himla gött att vädra mina känslor, och åsikter i just detta ämne.... Allting började ju att man var 16 år gammal, slutade skolan, och började att arbeta.

Genast så kändes det som om jag fick en slags identitet, ja jag skäms inte för att identifiera mig själv via mitt arbete. Jag älskade mitt arbete oavsett var jag jobbade, eller vad jag jobbade med, inom shippingen/sjöfarten. Jag älskade det så mycket så jag gick ner på lördagarna, även de varannan lördag som man var ledig, sedan typ 69-70 nån gång, så var man ju ledig alla lördagar, även då gick jag ner, och jobbade fram till lunchen från 07.00 cirka...

Att sitta där ensam på kontoret, snika åt sig posten först på morgonen, ifrån postkontoret på Eklandagatan, och sprätta upp densamma där vid en kopp kaffe på kontoret. Jag var 18 år gammal, och kände mig viktig och betydande, och jag drömde om att komma in på "kontoret", som man sade i min bransch. Alltså att ta steget ifrån springpojke till kontors-anställd och påbörja karriären...

Jag tror att det var just där som jag riktigt började att identifiera mig med jobbet, och även då alla dessa klareringar av fartyg jag gjorde tidigare, där anlöpen kom alla dagar i veckan, och även julafton, nyårsafton, midsommar, ja alla jäkla högtider har jag jobbat, och älskat varje minut av det. Övertidsbetalt? Hahaha varför det? Istället för betalt, så var dessa timmar man jobbade, en ren investering i ens framtida yrkes-rykte och karriär.

Killarna som sket i att ta tillfällen i akt och jobba, de killarna blev också utrensade, och försvann snart utan någon framtid. Här räknades fasen inga betyg ifrån Aschebergs-gymnasiet. Här räknades intelligens, arbetsvilja, och lojalitet. Jag var stolt över att känna att jag nu så sakta började ”tillhöra” något. Så min identitet var det jag gjorde på mitt arbete.



Men jag hade ytterligare en identitet som faktiskt höll mig på jorden, och det var via fotbollen. Efter den ytterligt korta aktiva fotbolls-karriären, så blev det uppehåll i runda 8-9 år, innan jag blev tränare 1981, och höll på med det fram till 2006. Fotbollen gav mig en viktig sak, och det var stolthet, ansvar, och den erkänsla som man kanske inte fick ifrån arbetslivet, annat då än via lönekuvertet...

Så åren gick, jag arbetade och gjorde mitt, precis som alla vi andra, och hade hela tiden fotbolls-träneriet samtidigt., men kvällstid och helger.. Jag kände hela tiden, att jag var någon. Kom man på möten, eller fester, eller ute på stan, så var det alltid någon, eller några, som kände igen en, ifrån antingen arbetet, eller fotbollen eller båda...

Man tillhörde något, man var någon, och man var stolt. Åren gick som sagt var, och sakta sakta, så närmade man sig 50 år i ålder, och det var väl då som jag första gången började känna att jag inte längre var ”kung i baren”.. eller ”lejonet i lejonkulan”. Det hade nu kommit nya generationer, BÅDE på min sida skranket som på kundsidan.

Mina kontakter sedan 1960;talet, hade nu gått i pension, och jag fick hela tiden jobba för att skaffa nya. P.gr.a. min ålder, så blev oftast de nya kunderna, personer i min egna ålder, de yngre förmågorna ville hellre ha samma ålder på sin leverantör, oavsett om man själv kunde göra ett mycket bättre jobb än dessa yngre mer oerfarna grabbar.

Till slut, så kändes det vid runt 55 i ålder, som om jag levde i en s.k. Twilight-zone.. Allså ett ställe där tiden stod stilla, ett ställe där jag inte längre blev erbjuden nya arbeten, inte ens fotbollen ville längre ha mig som första-val vid tränarbyten.. ja det kändes faktiskt ganska tungt. Vi alla som kommer upp i ålder, har en liknande historia att berätta.

Men en sak är säker, INGEN kan relatera till detta förrän det är försent. Se bara på alla dessa yngre förmågor som tjafsar om ålder i ett kör. Antingen så är dom livrädda för livserfarenheten, eller så är dom livrädda, och fattar att dom själva är på väg i utomjordisk hastighet, emot samma ålder som man själv befinner sig i just nu!! Att man själv skriver om detta, och för det på tal, beror enbart på saknad över att livet inte längre står öppet för en, och inte längre vill ha en.



Denna twilight-zon är egentligen ett ”väntrum,” tror jag, men det är bara fan, inte skall man sitta i "väntrummet", och bara inte göra någonting. Nä riv ner alla böcker ifrån hyllorna, riv sönder alla mode-blaskor som ligger där på bordet, och börja umgås, och tjöta med de andra "väntande", DÅ tror jag att vår väntan kan bli ganska kul.

Ty alla skall vi födas, och alla skall vi dö, men det är bara upp till oss själva, hur vi kommer att leva...
Så twilight-zone eller inte twilight-zone, här kommer jag med en cykel i ena handen, en funfa-buske i den andra, en pava brännvin i fickan, och steak moo i magen .... Heja ÖIS!!   

Handskak

Chaiyaphum MMDXCV, Thailand

16  augusti 2016

83,6 kilo - 83,2 kilo (20 km) 67 minuter - 844 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,091 (neråt)




Det finns inga fel på Kalifornien,
som inte en höjning av vatten-nivån kan bota!

Inget speciellt alls idag. OK jag gjorde samma mat-rätt som förra gången, alltså potatis, mört kött, och en kanon-sås. Tyckte det smakade så himla bra, och när jag på köpet fick all maten uppäten av Namkaeng, Yongyut, och York, så blev det inte så mycket mer än 2 portioner av 9 möjliga till mig... Så fasen också, idag skall jag göra om det, och inte sprida gracerna så himla mycket och ofta. Så endast Namkaeng fick idag nöjet av min matlagning!! Resten stannar hos mig och min mage..

Skall ju egentligen inte gnälla för mycket på Yongyut, men tyvärr så får hon ju ofta klä skott för sina lite udda landsmän thailändarna. Uttrycket att "ingenting är vad det ser ut att vara", kommer nog ifrån österland tror jag i alla fall, detta utan då att googla förstås... Yongyuts pappa dog ju i januari, och snart därefter i februari, så stod plötsligt hans moppe här utanför. Det är för övrigt Yongans gamla hyr-ut-moppe. Hon köpte ju 3 st tidigare, och jag har ju lyckats till slut att bli av med 2 av dessa 3...

Såg ut som en jäkla motorpark här utanför, och sådant skräp vill jag inte ha, och dessutom så vet jag bara allt för väl hur lätt det är att gå ifrån ordning och reda, till att börja tänja på det lite grand, tills det ser ut som ett jäkla thailändskt skrotupplag i trädgården. Just den grejen är ju en av de viktigare som vi falanger måste slå vakt om, alltså att hålla undan skiten, som alltid har en förmåga att stå och lurpassa, och vänta på frikort, att komma innanför tomtgränsen.

Och här stod då plötsligt pappans moppe, jag sade till Yongyut, att jag absolut INTE ville ha den här, vi har absolut ingen nytta av att ha en tredje moppe, som dessutom är sket-gammal, och bara kräver reparationer hela tiden. Hon gick med på att vi körde bort den till Alaams hus i Djöllensap, bra då slapp jag se det fanskapet. Detta var alltså slutet februari som jag såg den moppen sista gången..Trodde jag!!

För 2 veckor sedan kom jag hem ifrån min cykeltur, och brukar alltid passera på vägen, min cykel och moppe-reparatör, han vinkade som vanligt, och han inte bara vinkade, han vinkade in mig. Pekade stolt på en moppe, startade den, och sade att den var klar. DÅ såg jag, faaan det var ju den blå djävulen, som jag trodde jag hade sluppit....



Kom hem till Yongyut, som då berättade att hennes syster Alaam betalade 2,500 baht för att reparera den samma, och frågade då om inte vi kunde hjälpa henne, och betala 400 baht ytterligare, så reparatören kunde fixa till nåt på moppen. Men va faaan sade jag,, varför är fanskapet här igen??? Jo vi skall ha den moppen uppe i Nong Bua Daeng när vi kommer dit, så slipper vi låna moppe av grannarna.

"Ja en grej är ju att du kan skita att åka dit, din pappa är ju död, och du har ju ingen släkt där ändå, inte många i alla fall"... men säger man det, så blir hon ledsen, ty hon buntar nog ihop byn Nong Bua Daeng med sin döda pappa misstänker jag. Och dessutom så har hon ju sitt land däruppe, alltså dessa 65 rai som hon äger.

Alltnog, OK vi betalar 400 baht då, och trodde att allt var OK, och att moppen försvunnit för mina ögon i alla fall.... Ända tills..... Jag kom hem ifrån cykelturen klockan 10.30 i morse, Yongyut hade redan stuckit då med gänget i bilen, upp till kremeringen av liket. Och där på uppfarten till vårt hem, där stod blå skräcken igen, jag kände ju igen det jäkla registreringsnumret.

Detta innebar fattade jag på studs, denna jäkla moppe skulle inte alls till Nong Bua Daeng, den hade blvit given till mammas gosse Pots... Jaja skit samma, men ni som har österländsk fru, ni känner säkert igen alla dessa mängder av situationer och händelser, och ingenting blir som man trott. Vi västerlänningar har ju alltid planer i skallen när vi skall göra saker och ting, och vi blir ju ofta jäkligt ”störda”, när thai hela tiden ändrar fullständigt på alla dessa planer.



Så klart,,, dom själva hävdar ju att det inte alls fanns sådana planer, det var bara sånt vi inbillade oss, vi konstiga falanger.... jag hoppas i alla fall att jag slipper se den jäkla moppen mer nu, det räcker med bil-fanskapet som riktigt blivit adopterad av Yongyut, och blivit en fulländad familjemedlem känns det som.,,  och den nyttjas av Yongan ganska regelbundet, och den tär på våra resurser.

Lite sur är jag, då jag ju har som målsättning att pröjsa av huset så fort det bara går, och när det då kommer grejor som en gammal begagnad bil till hushållet, trots vår interna överenskommelse om att INTE skaffa hem en bil förrän huset är färdigbetalt, så känns det faktiskt som ett svek känner jag.... Men jag skall väl inte vara för missnöjd....

Men en sak är säker, Yongan är grymt duktig på en sak, liksom alla hennes thailändska medsystrar trots att alla ni andra som vanligt säkert försvarar Era kvinnor intill döden, och det är att jag känner mig taskig, stygg, och som en riktig diktator här hemma, bara för att jag vill hålla på det som vi båda kommit överens om tidigare.... Fan jag är Thailands Pol pot antagligen i hennes ögon..

SÅ duktig är hon att ge mig skuldkänslor. Men jag vet också, att om jag visar vekhet för mycket, så tas det just för vekhet, och då blir man uppäten fullständigt, och man styr inte ens längre matningen av guldfiskarna där ute.... Så ibland så får man vara lite tuff, eller man skall väl hellre kalla det för, att man måste stå på sig lite oftare...

Handskak

Chaiyaphum MMDXCIV, Thailand

15  augusti 2016

84,1 kilo - 83,2 kilo (36 km) 120 minuter - 1.511 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,115 (uppåt)




Det finns vissa saker,
som man inte skall begära 2 gånger av en man under hans livstid,
och en av dom,
är att behöva lyssna till Jonas Gardell!!

Idag så blev det verkligen en lite småhetsig dag här i Chaiyaphum. Jag hade ärenden till Försäkringsbolaget AIA, och ner till läkaren/kliniken för återbesök med min stortå, det är ju jämnt 1 vecka sedan laser-operationen nu idag söndag 14 augusti 2016. Jag fick därför anledning att kravla mig upp ur sängen redan klockan 04.35, och starta dagen då!

Dessutom så skulle ju Birger komma till Chaiyaphum, för att inhandla diverse prylar till sitt under uppförande hus..Jag gjorde ifrån mig på datorn, med publicering plus svarade på gårdagskvällens 6 mail som kommit in, och så fikade jag kaffe med macka, och kollade ett avsnitt på en ny TV-serie som jag laddat ner.

Faktiskt en riktigt bra och underhållande sådan. Mycket kommersiell och ytlig, men  som sagt var, underhållande. Och det räcker för min del. Den heter för övrigt "Suits" och är nu inne på säsong nummer 6, jag har kommit fram till slutet på säsong numer 2, så mycket gött mer att kolla på...

Jag stack sedan iväg ner till kliniken klockan 07.00, fick sitta och vänta i 20 minuter, trots att det står på dörren att de skall öppna klockan 07.00. men Thailand är Thailand, och inte många tittar på klockan, och rättar sig efter den här. Men en sak skall sägas som jag märkt till med just armbandsklockor. Och det är att en hel del ungdomar som vill verka ”coola”, har ett armbandsur på armen. Men de tittar aldrig på den klockan.. Lite västerländsk påverkan kanske!!

Jag kom in till slut, läkaren som lovat mig för en vecka sedan, att ha klart kvittona, så jag kunde lämna dom till AIA, hade naturligtvis inte gjort ett skit åt saken. Han tittade på tån, och jag sade att jag inte hade ont alls. Han langade sedan över 2 påsar med antibiotika till mig, och ville ha ytterligare 350 baht för detta. Jag sade till honom, jag vill inte att du tar knäcken på mig, jag har käkat tillräckligt med antibiotika nu under styvt 20 dagar, inte bra för min kropp... Han svarade; -” you have infektion, you eat medicin 4 days OK, please”??

Jag sade till honom, jag har inte pengar till dig nu, får betala till lunchen, trodde att detta var bara ett besök så du kunde se allt OK…. OK you pay tiang svarade han, och tog tillbaka medicinen.... OK svarade jag honom, och du har klart mina kvitton som du lovade förra veckan... khrap khrap khrap, svarade läkaren.



Jag åkte hem, och snart nog ringde Birger, och jag och York mötte upp honom nere på Buss-stationen, vi åkte sedan runt, och gjorde lite uppköp till hans kåk på Global och KTM. Vi åkte sedan hem till mig och fikade lunch. Tjötade lite, och sedan stack vi iväg till Big C samt MAKRO, så Birger fick handla sin mat. Under tiden han och York handlade maten, så stack jag ner till stan igen, och till kliniken och läkaren.

Jag satt där och väntade igen runt 15 minuter denna gång, trots att det stod att de skulle öppna klockan 12.00... Kom in till slut, läkaren var inte där, och fanskapet hade heller inte gjort kvittona, jag blev förbannad och tappade coolheten. Tjejen där blev lite skrajsen såg jag, och hon ringde sin chef (läkaren), som då instruerade henne att skriva kvitton till mig. OCH plocka mig på 350 baht.

Hon lade på luren, och sedan började en cirkus på 20 minuter, tiden det tog att skriva 4 st jäkla kvitton med minimalt med text på. Till att börja med så velade hon i 10 minuter, med att skriva mitt namn. Jag hade gett henne mitt körkort, och där stod mitt namn i klartext med thailändska bokstäver. Men hon klarade fan inte av att skriva av dessa, alltså thailändska bokstäver p.gr.a. att bruden fasen inte kunde uttala mitt namn. Jag sade till henne; "skit i att säga ordet,, SKRIV DET".....

Till slut så tog jag en papperslapp, och skrev mitt namn med våra latinska block-bokstäver, och då skrev hon det istället. Varför? Ja jag fattar då inte det. Måste väl för fasen vara enklare för den bruden, att skriva thailändska än främmande bokstäver, som hon inte ens kunde läsa... Till slut så fick jag kvitton, och dessa tog jag och dröp av därifrån. Jag körde till AIA, och släppte av dom där, det var ju totalt kvitton för; 2.600 baht, så det är ju schysst att få tillbaka...

Sedan in till  Big C och sedan MAKRO med Birger och hans dotter Linda, och sedan när allt var avklarat, så körde vi ner dom till bussen igen och tog farväl..... Dagen idag söndag den 14 var nu nästan till ända, men en fantastiskt sak till hände.... Jo jag ringde Yongan, hon skall ju komma hem idag, spendera natten här, och sedan dra med mig på kremeringen imorgon, och det är skitvärdelöst slöseri av en hel dag, tycker jag...

Jag talade med henne, och nu plötsligt hade sakernas tillstånd förändrats. Men nu passade detta nya som hand i handske för min del. Jo Yongan kommer hem hit i kväll, spenderar natten, Tar sedan med sig Paengta, svärmodern, och syster Banloo, och så åker dom själva dit upp till kremeringen...  

T.om Alaams fästman (mammas gosse) Pots, åker med till kremeringen. Och Yongan sade då de numera bevingade orden till mig –”teelak, I know you not like to go to tempen, and dead people burning, you stay home take care of Namkaeng”.... jag tror aldrig jag älskat Yongan mer än i just det ögonblicket…

Handskak

Chaiyaphum MMDXCIII, Thailand

14 augusti 2016

84,1 kilo - (0 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,114 (neråt)




Cynikerna har rätt 9 gånger av 10 möjliga!!

Inget nytt att skriva om tror jag, det brukar börja på det sättet när jag sätter mig ner, och skall skriva dagens kapitel. Men sedan händer något, och plötsligt öppnar allt upp sig, som en flood-gate, eller vad det nu heter på svenska... Man kommer på saker att skriva om, och allting blir så lätt, så det gäller nu för mig att hamra på tangenterna, och hoppas på att det lossnar snart...

Jag rullade ner igår till Bens Bar, och det är ju ett ställe man skall gå till, om man har nyhetstorka i sitt skrivande. Så nu skall det välan lossna då antar jag. Jag satte mig och min Baccardi+coke, bredvid en engelsman, som berättade att han varit här i 14 år snart nu. Förresten det var någon som frågade mig varför jag alltid berättar alla andras historia när jag berättar. Ja svaret är ju ganska enkelt.

När jag träffar folk, t.ex.nu på Bens Bar och engelsmannen berättar om sitt liv, så berättar ju jag också om mitt. Men att berätta den delen av samtalet här, det är ju lite kaka på kaka, ni vet ju redan allting om mitt liv... nästan... I alla fall engelsmannen (Mike), han började prata om det där som vi alla så noga vet om, alltså thai inställning till att handla, köpa, och bränna pengar, som dom egentligen inte har...

Hans fru. Berättade han har en syster, som varit tillsammans med en man från Korea, och har 2 barn ihop med honom. Han skickar pengar till henne och till sina båda barn , en ganska liten men stadig summa pengar, hur länge nu detta kommer att fortgå. Det verkar ju inte så himla vanligt att folk brukar bry sig om att sörja för sina barn alls här i Asien/Thailand ju!!



Hon jobbar i alla fall hårt, men tjänar bara krafs eller kaffepengar som vi säger, och hon kan inte egentligen försörja sig speciellt bra, och så skall hon ge sin mamma och pappa stålar varje månad också... Så som du förstår säger Mike, denna kvinna har det väldigt tajt varje månad... Sedan fortsatte han, men vet du?

Denna kvinna gick till banken i förra veckan, och tog ut sina sista spar-pengar 60.000 baht, som hon sparat i flera år, och lade det som handpenning på en ny pick up... Hon köper bilen, och satsar på att koreanen skall fortsätta att skicka stålar..... Hon är nu egentligen fullständigt barskrapad, och att dessa bilsäljare ens accepterar dessa thaimänniskor, och säljer bilar till dom är en gåta. I våra hemländer så hade väl säljarna hamnat i fängelse för bedrägeri-försök,,

De vet ju så himla väl om att thaien inte kan pröjsa sin skuld.... Han kan inte köpa bensin till bilen och han kan definitivt inte underhålla bilen, och sedan finns det inga pengar över till mat alls.. Men driften att sälja hos säljaren övergår lätt lojaliteten gentemot det företag han är anställd på, och som han skall värna om. Dessa bilföretags räddning här, är finans-bolagen som alltså INTE gör skäl för namnet alls, de har fan inte ens en uns ådra av ekonomi-utbildning verkar det som. Och dessa finansbolag ihop med idioterna bankerna, äger en bilpark som är större än Grand Canyon i USA tror faktiskt jag!!

Ja den grejen känner jag också igen säger en annan gubbe, vet inte namnet, men lät som en australiensare... Min frus dotter är 23 år gammal är ihop med en thaikille. Hon jobbar knappt alls, satsar väl som alla thaidamer på att skaffa barn.., De skall gifta sig nästa år, fästmannen som är lärling och bilmekaniker, han tjänar 12.000 baht i månaden.



Han tyckte väl att livet inte var kul, och att tänka på giftmål, hemgift, och starta ett eget hem ihop med sin fästmö kom långt ner på listan, ty han gick och handlade på sig en splitterny pick up, han betalar 9.000 baht i månaden,,,, ja det låter väl vettigt här i Thailand, men om dessa är representativa för Thailand, så ligger detta landet grymt illa till.... Foiket lever för stunden, och i morgon det är fullständigt en anan dag, och fullständigt skit samma..

Jag åkte hem redan efter den enda groggen jag tog, och man undrar över alla dessa historier som man hör dagligen här. Folk som inte bor här, tror väl bara att det handlar om rasism, ty alla människor och människo-sorter är ju alla lika..... Jag säger bara, bla ha,,,, "we shall overcome", i hillvitte heller, vi är så olika som man kan bli. Vad som formar dessa olikheter?? Ja från början så är det naturligtvis saker som klimatet i första hand... Va säger någon va fan pratar han om. Ja tänk efter nu lite grand.

I kalla klimat så måste man ha disciplin, och inte sova bort tiden, utan man måste planera, samla, arbeta, och organisera sig, annars DÖR MAN när vintern kommer... Vi har alltså livet som insats vissa människor. Medans då andra människor, som lever i andra klimattyper, förstås aldrig bryr sig om att utvecklas, de bara lever för dagen, och skrattar och ler. Vissa bland oss kallar detta för kultur, och tycker det är en schysst och ganska avancerad inställning till livet.

Jag tror att vi människor i grunden är riktigt lata egentligen, och om vi inte behöver, så vill vi ju inte arbeta, hellre ligga och sola och dricka Baccardi, eller hur?? Elle en bättre liknelse är gorillorna på djungel-sluttningarna i Ruanda, Afrika, som sitter där oformligt feta, och bara lyfter händerna för att repa gräs, och löv, och grenar ,och stoppar in i munnen...



Det är ungefär vad dom håller på med på dagarna, förutom att sova förstås. De drar ofta en lövruska över sig, och sover sedan gott. Ja dessa behöver inte utvecklas åt något håll, och gör det inte heller... Och detsamma gäller för människorna runt om på denna planet. De som har det lätt i värmen, de bidrager oftast med ingenting alls, till sin omvärld.

Tiden står stilla och utvecklingen är noll. Detta är anledningen till att västvärlden, eller ännu hellre, kallvärlden står för uppfinningar och framåtskridande, medans resten ifrån varmvärlden, är passagerare endast, och plockar åt sig i godis-butiken utan att betala för sig!!

Så hur kan man då så enormt motsäga sig själv, när man läst om i sådana mängder, hur varmvärlden förr i tiden, stod för all ”hög” kultur, och precis all utveckling. Men denna utvecklingsfas i varmvärlden dog FULLSTÄNDIGT ut, i och med att epoken Antiken tog ände abrupt, och mindre bra för dessa länder... Och efter dess... ”hängmatta och noll deltagande”...

Men vad hände nu då? Plötsligt lossnade det med skrivandet, ja underligt,, eller hur??... Ha en god fortsättning på dagen..

Handskak

Chaiyaphum MMDXCII, Thailand

13  augusti 2016

83,8 kilo - (0 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,115 (uppåt)




Lycka är bra hälsa,
 och ett dåligt minne!!

Igår kväll så kom Yongyut in till mig, och berättade att “papas sister number 4´s husband died”.. OK jag fattade vad klockan var slagen. Men denna gången, så är det i alla fall någon i ”familjen” som dött, och inte nån utom-bys utom-släkting, som dom har en relation till... för 35 år sedan.... Jag är så jäkla trött på den bullshiten faktiskt här i Thailand.

Så nu kom ögonblicket jag alltid fasar för.... Skall hon be mig om att komma med på bränningen av liket? Svaret kom snabbt och elegant ifrån Yongan – ”you come with me..pleeeaaasssee” ”you know this is family”.... OK, jag kom ihåg mina tidigare löften till henne, och svarade att visst kommer jag med, detta är ju faktiskt familj I den andemeningen, och betydde detta så mycket för dig, så kommer falang gärna med...

Jag gör det med glädje,, speciellt om det skall upprepas, det som skedde för 6 år sedan på en annan av faderns broders kremering.. nämligen att en av de övriga överlevande bröderna, till både min som Yongyuts fasa, tog ett grabbatag om taskerna på mig, och kände efter läget... Fan nu förstår jag Kunta Kinte där på slav-aktionen, då slav-ägarna kollade in kulorna på slavarna, och kollade om dom dög. Min kul-storlek passerade nog som godkänd tror jag...

Hur mycket? Frågade jag sedan. Vadå, svara Yongan, "ja hur mycket är vi skyldiga att lägga", njaaaa Yongan drog ut på det, och svarade lite segt; 500 baht... Jag frågade henne, "Yongyut hur mycket lade denna familj på din pappas begravning"? Hmm dom la 1.000 baht, "så då är det vad du också skall lägga", så mycket fattar jag i alla fall av traditionerna och kulturen här i landet, att om du inte lägger samma belopp, så får du ha en jävla bra anledning, annars ser dom dig i en ytterligt ful dager.... "Så Yongan, du lägger 1.000 baht INTE 500 baht",,,, hon blev kanonglad kunde jag märka...



Nu sticker hon idag upp till Khon Kaen-provinsen, och skall hålla sin faster sällskap under natten, i denna svåra stund, och också hjälpa till lite grand.Hon återkommer imorgon säger hon. Hmmm den saken återstår att se.... Mannen som dog var 75 år gammal exakt, och han dog av ”ont i magen”, läkarna kunde inte göra mer sa dom bara.... men det ligger naturligtvis massor av annat i allt detta med hans sjukdom, vilket jag inte orkar gräva i nu!! Men en sak tål att tänkas på... jääääklar,,, jag har bara 10 år kvar tills jag är 75 år gammal.... Jäääklar,,,, vad jag måste cykla på nu, och framledes, för att klara det hindret...

Annars idag så kommer väl dagen att fyllas av ett trevligt besök av Birger med familj. De kommer hit ner för att handla upp sig, i första hand då med matvaror, men också för lite grejor till deras, under uppbyggnad hus!! Skall bli kul att träffas i alla fall. Jag och York hade ju avtalats att träffas idag, så jag låter honom komma med och härja i affärerna, tror att det kan vara bra, om nu Birger letar efter väldigt speciella saker. York har ju sin näsa lite överallt här i stan, och så kan han ju snacka thai och göra sig förstådd, vilket ju inte jag kan speciellt bra...

Ni vet skvallret angående den vithårige engelsmannen, som hyr Tonys hus de närmaste 2 åren? Han som kom i slagsmål med en thai, den gubben har inte synts till sedan det hände, och låset hänger hela tiden på grinden hans. Undrar om han har flytt fältet tro? Kan fortfarande inte fatta att den fetknoppen alls ställer upp på ”fistfight”, men man kanske inte skall döma honom på utseendet, vem vet. Killen har kanske hållit på med boxning i unga år....

Handskak


Chaiyaphum MMDXCI, Thailand

12  augusti 2016

83,8 kilo - 82,8 kilo (36 km) 123 minuter - 1.549 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,103 (uppåt)




Det är svårt att hitta nåt,
 som är svårare att stå ut med, än ett gott exempel!!

Vi var hembjudna på ”träff” till amrisen Bill och hans fru Geet, i deras nya hus. De hade redan haft house-warming-party, eller vad man skall kalla det, kanske ”blessing-party”, och bjudit in thai-människor enbart. Det går väl ungefär helt i linje med denne Bills uppförande! Det verkar ju som om han prioriterar fullständigt umgänge med thai, och har väldigt lite till övers för falanger.

Ja det låter ju konstigt, men jag tror att jag faktiskt är den ende som han har kontakt med ifrån västvärlden. Och jag kan inte låta bli att undra om motivet till detta. Jag är, och har alltid varit väldig misstänksam till amerikanares uppförande. Jag vet att majoriteten är naturligtvis som alla oss andra, både skithuvuden som bra människor, men jag har funnit att väldigt många amrisar, är ena beräknande typer, och då kommer motivet in...

Jag vet ju att i från början, så ville han träffas och då hjälpte jag honom igenom djungeln med hans VISA, och hans uppehållstillstånd... Och nu vet jag att det är på gång med hans gula husbok, och i ett lite senare skede också hans thailändska körkort. Och då kommer ju jag in i bilden förstås. Så när jag igår kväll avslöjade nyheten om ID-kortet för oss falanger så blev han eld och lågor.

Och där har vi ytterligare ett motiv att träffas... Men jag kanske är orättvis emot honom, killen är faktiskt jättetrevlig, men jag kan tyvärr inte få ordet ”beräknande” ur skallen... Varför, ja jag känner inte att vi närmar oss någonting alls i snacket, vad det gäller privatlivet, typ som jag och Dan, eller med York, där man för varje gång vi träffas, lär känna varandra mer och mer. Här med Bill, så står man och stampar på samma fläck, och man får känslan att man bara vet precis så mycket som passar, resten är ”off limit” som man ju säger där borta..

Denna träff fick jag höra talas om i alla fall via Yongyut, som sade att hon och Geet (Bills fru) hade bestämt att vi alla skulle träffas. Min omedelbara fråga blev ju då, jag menar lite rutin har man ju skaffat sig under de senaste 8 åren här, så jag frågade den ”geniala” frågan för oss falanger, och den otänkbara frågan för thaimänniskor – ”skall vi komma hungriga, eller skall vi äta hemma innan vi går dit”??? Yongan såg nästan förskräckt ut, hon skrattade till förläget, och sade att jag alltid var så ”allvarlig”, eller som hon kallar det ”kriatt” på thai, serious på engelska...



Javisst sade jag, men det är den mest naturliga fråga som finns på denna planet i denna situation!! Jag vill inte sitta där hungrig hela kvällen, och titta upp i taket... eller komma dit mätt, maten står på bordet, och jag tvingas säga "solly people I am full"...  - "Vill du inte följa med, så stanna hemma" svarade hon då. Detta är en typisk thai-reaktion menar jag. De struntar hellre i en sak, än ens frågar om en sak. Jag tog saken i egna händer, och under min cykeltur i går morse, så stannade jag till hos Bill och Geet.

Det visade sig, att Bill inte ens visste att vi skulle komma på kvällen till dom. Inga problem sade jag, jag stannar hemma, så kan damerna träffas med sina egna förutsättningar... ”nej nej för fasen” säger Bill, kännandes pressen.. ”Klart du skall komma”... jaha, kändes ju prima det här... Så frågade jag den fråga som måste ställas ”skall vi komma mätta eller hungriga”.... ”I will talk to Geet,,, I mail you later”.. ja detta kändes ju jättebra som sagt var!! hahaha!!

Han mailade sedan efter 3 timmar cirka, och var mycket ursäktande, och det kändes faktiskt mycket välkomnande. De skulle ha lite mat på bordet berättade han. Så jag svepte ner till Tesco Lotus, och fick tag i en flarra vitt vin, som jag trodde dom skulle tycka om... Vi kom dit, och det blev en trevlig kväll, ja kväll var väl för mycket sagt då. Jag stannade i 2,5 timmar cirka. Jo han bjöd på en öl, och sedan ville han bjuda på 1 grogg.

Jag tackade ja till Chang och till GT, men den flaskan fick aldrig mer se kvällens (dagens) ljus!! Så när klockan var 20.30 så ursäktade jag mig, och sade att plikten kallade hemma med jobbet.... Allt snacket var gammalt snack som jag hört 3 ggr tidigare, och det blir väl så, när man inte kommer längre i att lära känna varandra. Men skall säga först som sist, killen Bill är jättetrevlig och ärlig, och jag hjälper honom gärna om jag kan, så mycket han vill, inga problem... Yongyut stannade väl 1 timme till, men sedan kände väl hon också att det var ett lite segt klimat därborta....

Men jösses secken tur att denne kille höll så hårt i flaskan... jag somnade gott till slut här hemma klockan 23.00,, utan de vanliga besvärligheterna p.gr.a. brännvin och alkohol... För de av Er som undrar om att vi avvek från träffen var för sig, så var bakgrunden, att Yongyut alltid vill stanna så länge, jag kallar det "overstay the welcome" vilket ju de flesta thai alltid gör. Så Yongyut tog bilen med Namkaeng, medans jag körde moppen, vilket då ger mig friheten att åka hem när jag vill..

Handskak

Chaiyaphum MMDXC (2.590), Thailand

11 augusti 2016

84,4 kilo - 83,5 kilo (27 km) 93 minuter - 1.171 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,112 (uppåt rejält)




Inom vetenskapen, så försöker man förklara sakers tillstånd,
på ett sådant sätt,  
så att alla skall förstå det som ingen annan visste förut.
Men inom poesi så är det precis tvärtom!!

Hade ett intressant prat med Dan idag morse. Han berättade en story om ett litet ”skoläventyr”, som han hade hört via sin fru Amphorn, som ju är lärare på den berörda skolan. Men låt mig ta det ifrån början då! Jo det hade uppdagats förra året, att en lärare hade fått för sig att han inte gillade att ungarna satt på internet-kafet och fördrev tiden.

Och eftersom ju skolan upptog mesta tiden för både elever som alla andra där under veckodagarna, så gick denne lärare ner på helgerna till inernetkafet, och ”bötfällde” eleverna” med 10 baht per styck, om han fann dom där spelandes spel. Hade dom inga pengar att betala honom, så ”slet” han till dom i skallen med handflatan... Detta upprepades under en tid ända tills det kom till rektorns kännedom.

Rektorn på skolan gjorde som alla thai brukar göra, absolut ingenting förstås, inte mer än att han pratade tydligen lite försiktigt med Amphorn, och sade att han nog inte tyckte det var ett ”lämpligt” förfarande av denne lärare!! Båda räddade ansiktet, och ingenting gjordes mer åt saken,  Nu plötsligt för runt 2 veckor sedan, så kom det inte bara till rektorns kännedom, utan till alla lärarnas kännedom, att denne idiot hade fortsatt, och jagade runt ungarna på helgerna, även nu ett år senare!

Enligt uppgift, så kallade rektorn in denne lärare, och förklarade för honom, att det inte var skolans sak, att jaga ungdomar på helgerna, det var föräldrarnas sak. Och sedan inget mer..... Amphorn som har en nära kontakt med denna rektor, befann sig mitt i händelserna centrum i stort sett, och hon berättade då; rektorn den fege gubben gick över till Amphue, och de som ansvariga för skolväsendet i provinsen, och han frågade dom vad som var lämpligt att göra?



Detta innebar att han ju då kunde skylla på dessa, och inte behöva ta ansvar själv. Amphue-kontoret, lika stora mesar som rektorn, sade att rektorn nog fick ta detta till sin egna skolas ”skolkommitte”, och be dom om ett förslag till åtgärd!!  Sagt och gjort, rektorn gick dit, skolkommitten dom beslutade om det som skulle beslutas. Och fortfarande 1 vecka senare så har inget hänt alls.

Amphorn kommer hem till Dan och berättar detta, och hon undrar förstås varför detta sker eller rättare sagt varför inget sker. Och Dan tuff amris som han är, sade till sin fru           –”because your boss doesn´t have the balls to handle this, He is a coward and can not handle the job, that he is paid to do”!!!

Så en lärare ger sig på ungar, och slår dom i skallen, om dom inte ger HONOM stålar.... Resulterar i absolut ingenting, chefen vågar inget göra, och föräldrarna är ena jäkla mesproppar dom också. Fan hade han rört min unge, så hade jag nog klappat till fanskapet, eller åtminstone dragit honom i håret, hela vägen ner till polisstationen...

Idag är det den 4:e dagen som jag INTE har cyklat, och därmed motionerat. Trots doktorn, så blir det garanterat cykling imorgon torsdag,. Nu skiter jag i eventuella konsekvenser, jag kör ett litet tunt race runt träsket nu imorgon bitti, cirka 15 km, och känner efter hur tån mår efter det.. Det går ju fasen inte att sitta på arslet här hemma, dag efter dag, man mår ju illa, och har grymma abstinensbesvär ju..

Handskak

Chaiyaphum MMDLXXXIX, Thailand

10 augusti 2016

84,2 kilo - (0 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,087 (uppåt)




Jag smörar inte ens mitt bröd,
Jag anser det vara matlagning!!
(Mae West)

Så idag var det den “stora” dagen då, alltså dagen då jag skulle stega ner till vårt lokala Amphue, och be dom utfärda mitt thailändska rosa ID-kort. Vi hade ju fått ingivelsen ifrån internet, och min kamrat i Nakhon Sawan Mr Hampi, lyckades med konststycket att komma till sitt amphue, och faktiskt få sitt ID-kort. Vad detta ID-kort skall vara bra för?

Ja en bra fråga tycker nog många. Det finns ju ett stort antal expats här i Thailand som t.om. undrar, och tvivlar, och ifrågasätter, vad fasen man skall med en gul husbok (Tabien Baan) till, det är väl skitsamma för oss utlänningar. Ja, jag vill säga både ja, men mestadels nej, det är verkligen inte skitsamma!

För mig, jag kan ju inte prata om Er andra som bor härnere, men för mig, så ger denna gula husbok, en känsla av att jag faktiskt finns och existerar. Thailändarna har ju annars en stor stark förmåga, att få utlänningar att känna sig fullständigt maktlösa, och fullständigt nollade i samhället, och i livet i övrigt. Det enda som räknas är hur mycket stålar dom kan dra ur oss...OK jag pratar inte om våra fruar nu, utan mer om det thailändska samhället i stort.

Men med en gul husbok, så finns jag plötsligt till.... Den gula husboken motsvarar västvärldens folkbokföring kan man säga, och den bevisar att just jag finns till, och att jag bor på den och den adressen. Är jag folkbokförd så finns jag alltså... Samhället här ser mig mig med helt andra ögon, och ihop med mitt thailändska körkort, så är jag riktigt existerande, och mycket mer accepterad än den vanliga turist-falangen, som dyker upp en gång om året över horisonten, och spenderar flera årslöner när dom är här några veckor..

Så nog om detta, jag tänker inte nämna att med det nya thailändska rosa ID-kortet, så kommer jag definitivt att komma in på nationalparkerna här för samma pris som thai gör, och inte bli dragen vid näsan och pröjsa mellan 5-10 ggr den summa som thai får betala.. Vi trodde ju att det fina thailändska körkortet, skulle ta hand om det inträdet plus en massa andra saker, men det skall sägas med en gång..

Inte fan hjälpte körkortet på alla parker och komma in billigare, de sket bara i det, fullständigt, och jag förstår dom. Det gick ju till slut lite inflation i detta med körkortet. Jag tror att det hade fungerat fint, men när gossarna nere i Pattaya fick grepp om situationen, och kunde muta sig till sina körkort, trots att de fan inte ens bodde härnere, så struntade ju till slut thai att bry sig om värdet av detta körkort, och bara skrattade.. - "inget billigare inträde för dig falang, trots ditt körkort"..



Så tilbaka till ID-kortet då, som skall bli grejen för oss som bor här. Vi körde ner till Amphue i morse, och kom in dit kl. 08.45, Vi körde först till det extra-huset som fanns där, som hade lovat Yongan igår, att de skulle fixa ett ID-kort till mig. De sade till Yongyut nu på morgonen, att om dom löjlade sig inne på kontoret, och tjafsade, så skulle Yongan säga till dom att ringa in till damen, ty hon var deras boss...

När Yongan började prata med dam nummer 1 inne på kontoret, så blev det som vanligt hos en thai, det där defensiva snacket, och aggressiva hållningen, när dom ställs inför något nytt, de riktigt hatar ju det, ty då måste dom fråga, och ta reda på saker och ting, och det är ju inte riktigt melodin här i landet. Yongyut förklarade en gång till, damen skickade iväg Yongyut bort till dam nummer 2, som naturligtvis inte visste ett skit, men hade i alla fall hört talats om detta rosa ID-kort förr, så det var ju en framgång kändes det som.

Efter lite tjafs, så skickade denna dam oss vidare tillbaka till dam nummer 1, och det är alltså den avdelningen, där dom tar foto och fingeravtryck, och gör själva plastkorten.... Damen bad oss sätta oss ner, sedan gick hon ur kontoret, jag smög efter henne ett par steg bort till fönstret, och såg henne stega in i huset där borta, där hennes chef jobbade.

Hon kom strax tillbaka, och startade att jobba,,,,, med allt annat än mitt rosa ID-kort,,,,,, Hon tog hand om säkert 20 st thai som fick sina vanliga blåa ID-kort. Men OK tänkte jag, tålamod, låt det ha sin gång, jag är pensionär för fasen.. Vi blev sittande fram till klockan 10.25, alltså runt 1,5 timmar väntandes. Till slut så vinkade hon fram oss till sig, och jag trodde allt var klart.

Hon berättade för Yongyut nu, och såg faktiskt riktigt go ut, borta var det surmulna, och hon log emot mig, berättade sedan för Yongyut, att hon och hennes familj ägde en sådan där liten affär, borta i Ban Khai, typ 12 km söder om Chaiyaphum. Och att hon mycket väl visste vem jag var, Jag brukade handla vatten i hennes affär. Ärligt talat, jasså?? Men jag log, skrattade, och höll med, hon var ju en go dam ju!!



Hon tog mina 2 tum-avtryck, och sedan stötte hon tydligen på patrull, där hon satt framför sin dator. Hon berättade att deras mjukvara inte fungerade, hon kunde inte placera fotot på bilden, och följdaktligen inte heller på mitt eventuella ID-kort. Vi fick sätta oss, hon ursäktade sig, jag sade till henne ”no ploblem, I am retired”, hon log, och allt var gott, precis som Jesus brukade säga på sin tid...

Nu satt vi där vi satt, fram till klockan 12.45, under tiden, så hade flera något yngre förmågor kommit och gått, men tydligen fick dom inte riktigt kläm på mjukvaran och datorn, dom skulle nog haft en typ ”Mackes” anställd där kanske? Tiden flöt dock på bra, mycket tack vare att jag satte mig vid en engelsman, och tjötade hål i huvudet på den gubben.

Det var en ganska sleten 60;årig gubbe för sina år, men väldigt trevlig och snäll verkade han vara, och som vanligt som många är, verkade vara ganska ensammen också... Vi pratade om det mesta i livet, och han var väldigt sugen på besök ifrån mig och Yongyut, och vi lovade att titta över förstås, alltid kul med nya bekantskaper tycker jag i alla fall...

Klockan 12.45 alltså, så blev vi bortkallade till datorn igen, och dom ursäktade sig, vi skojade lite grand, och dom tog vårt telefonnummer, och dom gav sitt nummer, och lovade att höra av sig när dom fixat mjukvaran, vi får väl hoppas att det blir imorgon då... Fick också höra att jag är nummer 1 i hela jäkla Chaiyaphum-provinsen som hittills sökt detta ID-kort, och det var därför som dom nu initialt hade dessa problem. Men jag tänkte skitsamma, tänk om jag kunde få nummer 1 på mitt ID-kort, det vore ju mumma, secken  grej,, jag nummer 1 i hela provinsen, jag blir ju legendarisk ju!!

Handskak

Chaiyaphum MMDLXXXVIII, Thailand

9 augusti 2016

84,5 kilo - (0 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,074 (neråt)




Ibland är ett skrik,
bra mycket bättre än en avhandling!!

Idag skall Yongyut ner till vårt lokala Amphue-kontor och ”reka” lite angående de där nya ID-korten för oss falanger, de rosa alltså. Hampi på forumet, skickade en snygg kopia av sitt nya falang-ID-card, så han är ju OK nu. Så då vet vi att Nakhon Sawan är OK, och både Surin, Udon Thani, som Mara Sarakham är ävenledes OK, och utfärdar dessa ID-kort. Jag hoppas det avlöper bra.

Jag står i alla fall klar och beredd här hemma, och har i näven; foton, pass, både min och Yongans Tabien Baan, samt mitt gamla blodgivare-kort från 1967, som styrker min blodgrupp. Detta var ju de saker som Hampi nämnde som aktuella när man söker detta ID-kort.... Skall bli kul i alla fall om man nu får det, man vet ju aldrig här i Thailand faktiskt. Alla statliga och kommunala verk, och alla statstjänstemän jobbar ju olika, och erkänner olika och tillåter olika.

Allt detta finns ju inskrivet i deras lagar, alltså att det är upp till den enskilde tjänstemannen om saker och ting skall bli uppfyllda. Allt detta p.gr.a. att t.om. lagarna här baseras på det faktum, att hela landet drives via korruption, och att man vill att en massa olika människor skall kunna sno åt sig pengar ifrån vanligt folk... Så som sagt var, jag får rapportera senare idag, när Yongan är tillbaka ifrån stan, och berätta vad hon fann ut....



Ja så kom då Yongyut tillbaka ifrån stan och ifrån Amphue, hon ville gärna gå dit själv och reka lite, och det gör hon rätt i. Hon tog med sig mitt körkort, och min gula husbook (tabien baan). Hon kom dit och frågade en dam, som genast sade nej, dessa rosa ID-kort är bara för Malaysia, Laos och Kambodjaner, alltså gästarbetare.

Yongyut visade upp fotokopior av Hampis rosa ID-kort, och förklarade att i Nakhon Sawan, Udon Thani, samt Surin, samt 100 andra amphue, så utfärdar dom dessa rosa ID.kort till falanger. Och så bredde hon på med en bred lögn, vilket föranleder mig att hålla henne ännu högre. Hon påstod nämligen att det nya Immigration-kontoret uppe i Ratchabaht University vill att deras falanger skall ha dessa ID-kort, och kunna identifiera sig med dom ute på stan.

Denna dam började då att darra tydligen lite på manschetten, och sade till Yongyut att gå till hennes chef, som satt i ett annat hus där bredvid. Yongyut stegade dit, och samma visa igen, och Yongyut drog samma vals igen. Denna kvinnliga chef sade, att hon måste tala med sin chef, och bad Yongyut att vänta. Efter 20 minuters tjötande där inne i kontors-regionerna, så kom slutligen båda ut till Yongyut, och frågade om falangen hade Tabien Baan.

Visst sade Yongan, körkort, uppehållstillstånd, ja allting, och han har bott här i 9 år nu!! Ja sade då den högste chefen, får jag se på Tabien Baan..... Yongan räckte över den, och då pekade denne chef på mitt referensnummer av någon sort inne i husboken, och sade att eftersom mitt nummer startar med en sexa (6;a), så var vi välkomna imorgon eller övermorgon, så skulle dom hjälpa oss...



Yongyut kom hem hit till mig, hon var både stolt och lycklig, och visst sade jag "bra gjort Yongan" till henne... Dock nu när jag skriver detta, så vet jag att jag INTE kan vara säker på att detta fungerar. Thai ljuger friskt i sina liv, det tillhör nog, tror jag, deras kultur, så jag kommer ihåg när Bangkok Bank sade till mig för 4 år sedan, att visst kunde dom låna ut pengar till mig, bara jag tog kopior på mitt kontoutdrag i Sverige 3 år tillbaka i tiden.

Jag fixade det, betalade totalt 800 baht tror jag det var, Jag översatte passet, körkortet, Tabien Baan, betalade ytterligare 2000 baht för det. Bara för att när vi kom ner till Bangkok Bank, få ett stort frågetecken kastat på oss (mig), och de fattade inte alls, och de sade att "vi lånar inte ut stålar till falanger"... Så nu med Yongan och löftet ifrån Amphue, jag vet inte, men jag hoppas, men inte förrän jag har det rosa ID-kortet i min hand, först då kan jag vara säker......

Ty anställda i alla de former i detta land, de ljuger lika friskt som privatpersoner, så visst jag håller andäktig andan, tills detta är i hamn. Vi skall åka dit ner imorgon, hoppas jag, om nu Yongan kommer tillbaka hem ifrån Nong Bua Daeng förstås ikväll, annars får vi dra det en dag till framåt...

Handskak

Chaiyaphum MMDLXXXVII, Thailand

8 augusti 2016

85,0 kilo - (0 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,087 (neråt)




Jag är inte ung tillräckligt,
för att veta allting!!

Nyss hemkommen ifrån kliniken och ”farbror Laser”, alltså doktorn med laserstrålen. Mitt nageltrång hade ju tagit ut riktning emot katastrof för mig, så det var lika bra att fixa detta snabbt, kunde helt enkelt inte vänta längre. Det bultade och brann inne i stortån nu, så saker och ting var i görningen. Jag var ju nere i måndags och läkaren sade ju då;"onsdag så opererar vi"... Fick medicin, och pröjsade 450 sura baht...

På onsdagen så åkte vi dit, läkaren tittade på tån, och ville inte operera, tyckte att på söndag så var det bättre, och sålde på mig mer medicin, fick punga ut med 400 baht för den glädjen... Dagarna gick, och det onda förvärrades, och nu sade jag till Yongan, att opererar inte gubben idag söndag när vi skall dit, så kör vi allmänna sjukhuset, skitsamma om det tar 6 timmar minst i anspråk.

Sagt och gjort, vi åkte till kliniken i morse. Kom dit 07.19 och det var stängt, kanske inte förvånande, de skulle ju öppna klockan 07.00, men eftersom ju thai ser glädjen i livet, och kan fånga dagen så bra enligt vissa, så visste jag att han kommer när det passar honom, och han har myst färdigt hemma. Han kom 07.35, och nu satt det runt 6 människor, och bara väntade på HONOM...

Han kikade på tån, och sköterskan gjorde i ordning pino-rummet, förlåt... operations-rummet. Doktor Pina, körde in ett par sprutor rätt in i främre delen av stortån, och JA,. Det gjorde jävligt ont rent ut sagt!! Efter några sekunder, så hängde stortån som ett bete på en fiskekrok när sprutorna hade verkat. Han startade nu med lasern, och han suckade flera gånger hörde jag, och han grävde, och han berättade att nageln verkligen satt långt inne i stortån. Bara han nu fan inte ger upp, och skickar mig vidare...



Men allt eftersom lukten av bränt lik-kött spred sig i lokalen, ja det var mitt kött som stank ifrån laserstrålen, så tilltog också smärtan av laserstrålen. Jag bet ihop, och försökte att se ut som typ Johnny Weissmuler, John Wayne eller Zeb McCahan... va fan lite smärta skall man ju tåla... Och i ärlighetens namn, det gjorde sket-ont, men inte alls så illa som jag var rädd för.... Till slut efter ett bra tag, så förband han tån, och lämnade mig att blöda färdigt....

Vi fick sedan lämna kliniken, och 1.400 baht senare så steg vi på moppen och körde hem, och redan nu kände jag hur smärtan blev värre och värre, och jag körde ganska snabbt hemåt, så jag kan sitta vid datorn och pinas, och försöka att stå ut några dagar med detta. Sittandes just nu efter 4 timmar vid datorn, så gör det jäkligt ont, men på ett sätt som gör att man kan hantera det.

Jag vet ju att nagelbiten inne i tån, som för övrigt enligt läkaren var riktigt stor, är borta nu, och allt skall bli till det bästa, så jag kan stå ut. Men när jag vet att han körde laserstrålen ner i köttet i stortån, ända in i mitten av tån, och plockade ut nagelbiten, så fattar man ju att detta kommer att göra ont ett bra tag framåt..

Om 7 dagar skall jag på återbesök, jag får inte cykla på 3 dagar sade läkaren, men va fan vet den gubben, jag cyklar igen om 2 dagar, kan inte sitta här, och häcka längre... Yongyut sitter nu och fyller i papper som skall lämnas till AIA., hon vill ju gärna ha tillbaka de 2,250 baht som vi betalt, ty hon kallar detta nageltrång för ”olycka” (socklock), och vill ha ersättning ifrån försäkringsbolaget, ja jag kan ju inte klandra henne, att få 2.250 baht är ju inte illa pinkat!!



Lite gatuskvaller hade Yongyut med sig in hit i morse, alltid kul att höra hur andra har det. Jo kommer ni ihåg Tony och See? Tony var ju den där killen som bodde här på gatan, blyg som fan, och kanske lite underlig, men en snäll kille, han flyttade ju tillbaka till England, var för ung för att kunna försörja sig här med sin dagtrading av aktier och fonder, (53 år). Hans fru var ju den kvinnan som hade den där polismannen, som var så schysst, och hjälpte mig att skriva under mitt levnadsintyg!!

I alla fall, så hyrde de ju ut sitt hus till den där konstige jäkla engelsmannen som verkar vara helt knäpp, han kallar sig privat, och blir fullständigt bind-galen om man pratar privat-saker med honom. Behöver jag säga att killen har absolut noll vänner. Han bor där i huset med sina 2 st Lukhrung-barn, synd om dom, om han nu skall påverka dom att bli lika jäkla eremit-aktiga som han själv är...



I alla fall, nu kommer Yongyut in hit och berättar att Tao, damen som har hand om området här, har hört, sett, och pratat med en dam som verkar ha blivit i förbindelse med denne engelska konstige typ... Och då menar jag att dom antagligen har pillat ihop det ”emellan sig”, kul att han i alla fall inte är för ”privat” för sex i alla fall. Eller så pippar han med rånarluva på sig, hahaha!!!

Plötsligt en dag, så uppenbarade sig här på gatan den äkta thailändske mannen till denna äkta thailändska kvinna. Och de började då att veva på varandra, och skulle slå varandra på käften. Thaien var skitsur för att frun pippade falangen, och falangen försvarade sig väl antar jag. Så denne dumskallen gör det som man aldrig i helvete skall göra här i detta landet. I alla fall inte om man vill undvika att få snabeln avskuren, eller en kniv i magen, eller överkörd när man minst anar det..

Så nu går denna falang under epitetet ”gatans sami noi”, och alla thai skrattar åt den engelske dumskallen....

Handskak
fotnot.....
Sami betyder äkta man, och sami noi betyder helt enkelt äkta man nummer två.... Det roliga i det hela är ju att det normala uttryckssättet är "mia noi", alltså fru nummer två, eller älskarinna som vissa västerlänningar vill kalla det... Så thai här på gatan har tagit ställning emot denne kille förstås, ja förstås,, han är ju falang... Men visst,,, secken dumskalle....


Chaiyaphum MMDLXXXVI, Thailand

7 augusti 2016

85.3 kilo - (0 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,091 (neråt)




Baktalare skulle inte ha funnits,
Om det inte hade funnits folk som lyssnat!!

Birger, du efterlyste ju Bouganvillea på handelsträdgårdarna, men som jag nämnde för dig, här nere I Chaiyaphum, på alla de fyra vi har här, så säljer ALLA Funfa, så bara kom hit med en pick up, och handla på dig. Tog detta foto när jag var ute idag och cyklade,,, De finns precis överallt.



Och när du ändå är på gång, passa på och handla snygga grejor då, kolla in denna Funfa (Bouganvillea), som stod placerad ute i en avlägsen by som jag cyklade förbi, kunde inte bara passera utan att ta ett foto, de är ju bara så himla snygga och granna, med alla sina 5 färger...



En sak som man sällan tänker på här uppe när man är här på snabb-besök, det är hur mycket ställen det faktiskt finns som producerar fisk, alltså fiskbassänger och fiskodling alltså. Jag ser det lite grand överallt, och mitt ibland all ganska tråkig natur, så kan det se himla fint ut tycker jag, vatten gör ju allting mycket finare i naturen...kolla fotot.....



Ja nu är det verkligen säsong för risodlingen också. Det finns gott om vatten nu, och det regnar, och har regnat ganska regelbundet de sista månaderna. Och nu dessutom i september, så kommer ju stora regnperioden här uppe i Isaan, så då får dom passa sig, så det inte blir alldeles för mycket regn, så riset drunknar och ruttnar.. Tydlien en ganska fin balansgång för risbönderna...

Idag lördag och 6:e augusti. Lördag alltså, och visst hänger det i, att man vill unna sig nåt extra bara för att det är lördag. Jag mailade York och föreslog Pizza company, kunde inte glömma pizzan i onsdags hemma hos York. Vi kom ner dit, och där satt Dan amrisen med sin fru Amphorn, och de hade ”little” David också vid sitt bord. Så vi fick ihop ett gött snack där, och så käkade vi nåt som dom kallade för ”pizza-puff”.

Jag valde Hawaii som vanligt. De bakar då en Hawaii, men av någon underlig anledning, så har tydligen en thai kommit på den fagra ide´n, att man skal baka in alla dessa "pizza-slicar", och kalla dom för ”puff”. Detta slog tydligen väl an, och dessutom så fick Pizza-company till ett prisalternativ, som passar folk mycket bättre, än dessa 300-500 bahts pizzor.... Det var i alla fall svingott med inbakad Hawaii tycker jag, och för 119 baht så var det prisvärt också.

Jag beställde seven up som dricka till maten, och de frågade om jag ville ta erbjudandet om ”påfyllning”, detta kostar extra men i gengäld så kan jag dricka hur mycket jag vill.. Glaset var jättestort, men jag vet ju att thailändare älskar sin jäkla is, och man fyller ju på is ända upp till kanten på glaset, innan man ens häller i vätskan.

Så egentligen innehåller ett stort glas seven up inte alls mycket vätska, så jag valde för 10 extra baht i kostnad ”påfyllning”, och kunde då dricka 3 stora glas till min pizza. Slutnotan för mig gick på 180 baht för allting. Men idag var det värt det faktiskt. Så visst är lördagar ena härliga dagar... Efter maten, så stegade vi bort till glassbaren som heter Swendsen, och jag tog en kula i ett rån och jag valde min favoritsmak, gul mango.. Jäklar va gott det var till att äta efter maten..



Jag och Namkaeng sitter nu här hemma, och väntar på att Yongan och Namkaengs mamma Alaam, skall komma hem igen ifrån sin lilla "över-natten-trip" till Nong Bua Daeng... Jösses va grejor de har att göra däruppe i obygden, Men sanningen att säga, vilket jag inte vill säga till dom, är ju att de har jäkligt svårt att släppa taget om pappan som dog...

Nu häromdagen på telefon, innan Alaam kom hit upp, så var hon ledsen, och lipade storligen till Yongyut och berättade att hon kände att det var hennes fel att pappan hade dött som han gjorde! Hon menade på att hon hade ringt pappan och sagt att hon och mammas pojke skulle komma just då och hälsa på, och pappan tog moppen de 3 km upp till stora vägen för att möta upp.


Han hade blivit påkörd då ena gången av en fylle-thai, och drösat i backen. Han hade inte dött då, inte av den olyckan, det var ju i en senare, mycket värre olycka, när han slog i skallen, och sket i att åka till sjukhuset, och valde byns lokala medicinman istället, det var ju i sviterna ifrån den olyckan, som han dog ensam där hemma i hyddan. Men trots detta, så kände Alaam att det var hennes fel, och att hon bidraget till det hela....

Ja dessa töser, både hon och Yongyut dryper av sorg fortfarande, och kan inte släppa taget. Har ju försökt vid flera tillfällen, att prata ganska nyktert om detta med döden, och visst har det hjälpt, men det blir sedan efter ett tag ganska snabbt tillbaka till det som dom växt upp i. Alltså familjen, släkten, känslor, ta ansvar... Ja de släpper aldrig taget. Allt detta ältande i självömkan, medans den manliga befolkningen säkert sörjer. Men verkar ha noll problem att snabbt återgå till vardagen efteråt...

Handskak

Chaiyaphum MMDLXXXV, Thailand

6 augusti 2016

85,2 kilo - 84,0 kilo (32 km) 170 minuter - 2.141 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,094 (neråt)




Kyrkogårdarna är fulla av oumbärliga män!!

Idag torsdag 4 augusti 2016, så beslöt sig jag och York oss för, att ta oss en tur upp till Ratchabaht University, och kolla in det nya Immigration-kontoret där. Vi kom dit, och det var ingen där, klockan var 13.30, och efter en stund uppenbarade sig en trevlig vakt. Han berättade att dom var på ”lunch”, Ja jag kan tänka mig vilka långa luncher det blir för personalen (2 st tydligen), då de ännu inte hade öppnat sin verksamhet, utan kontoret bara stod där, och var under upp-arbete.

Vi tittade in genom fönstren, vi såg att datorerna var inkopplade, skrivborden och stolar fanns där. Det vi kunde se, var att telefonerna fanns ej ännu, och det fanns inga skåp, för typ alla filer som behöver lagras.... Men annars såg det ut att vara ett trevligt kontor, i ett nybyggt hus, där på universitetets område. Huset var alltså det absolut första man såg på höger hand, direkt man passerade ingångs-portarna till universitetet...



Efter ett tag kom det en vakt som var oerhört pratsugen, och det var ju trevligt. Han berättade en jäkla massa saker, och även om York fattar 100 ggr mer än mig, så torskade även York på att förstå denne killen. Jag fattade i alla fall några små ynka saker, men dock ganska viktiga. Dels att personalen som sagt var på lunch, och skulle nog komma snart, och dels att kontoret skulle öppna inom en månad..

Aha, sade jag då,, ”Ganya”,,, khrap, svarade vakten ”Ganya”.... Va e de för nåt frågade York, Åh, svarade jag, ”det är september”, och kände mig oerhört märkvärdig, äntligen en sak som jag förstod på thai, men inte York.. så skall tyskarna tas,, dom jäklarna hahaha!!! Men visst är det ett underbart land detta Thailand. Denne vakt pladdrade som en kulspruta, han fattade knappt ett skit vad vi sade, och vi fattade inte vad han sade.



OK York fattade som sagt var mycket mer än mig naturligtvis. Men att som jag stå där i 12 minuter och prata, nicka, le, skratta, och prata, och inte fatta ett skit. Det är nog bara i Thailand det funkar, tror jag..... Men en sak till fattade jag, vakten kom ifrån Nong Khai, alltså uppe vid Laos-gränsen... Jag berättade att jag kom ifrån Nong Nasaeng, och han log brett, och nickade frenetiskt, precis som om han visste exakt var den byn låg någonstans, men det hade han inte en susning om naturligtvis!!!

Vi stack sedan hem, och vi får åka dit en annan gång på förmiddagen, och prata med personalen, och kolla vad nytt, om 1 månad håller, ty det vore kanon. Jag skall till Immigration nästa gång, någon gång mellan medio oktober, och senast sista oktober... Men om det nu håller med 1 månad med öppnandet, så blir det ju för mig att ta moppen 12 km ena vägen, istället för bussen 12 mil ena vägen!! Så visst håller man tummarna....



Lade märke till att längs Ban Khwaoo-vägen nästan nere vid Chaiyaphum, så har det alltid legat ett försäljnings-ställe som sålt krukor, och slika saker till trädgården och hemmet. Ett ganska stort ställe med mängder av krukor. De har funnits där hela tiden jag bott här, alltså mer än 8 år, som jag känner till i alla fall. Där så såg jag härom dagen, att allting var demolerat.



Allting var sönderslaget, och massor av krukor låg där sönderslagna i drivor, och för övrigt så var allting borta. Såg ut som en tornado dragit fram. Jag berättade detta när jag kom hem för Yongyut, och hon hade granntanten Baó´på besök, och hon, den damen, hade besked vill jag lova. Ty hon var släkt på långt håll till den familjen, som sålt krukor under en lång tid i Chaiyaphum, i alla fall de senaste 20 åren visade det sig.

Gubben som ägde och drev detta, var till åren kommen, och han hade nått 74 år nu, när han plötslig trillade av pinn mitt under arbetstid. Gubben hann knappt ta mark, innan släkten anlände i pick uppar och bilar och släpkärror, och helt sonika rånade hela stället på precis allting av värde. Inte nog med att alla krukor försvann under den förmiddagen, de även gick in i en stor trädgård, som gubben hade skött som sitt lindebarn, och sålt blommor ävenledes, och de snodde med allt i växtväg också.



Så Bao´var ganska upprymd och smått ilsken, när hon berättade detta. Hon kallade familjen för respektlösa hajar, och att det kändes fruktansvärt att höra talas om vad som hänt.... Jaja så kan det gå till här. Kanske det går till på samma sätt i falang-land, men kanske under mer ordnade former. Jag menar, visst hör man ju talas om hur släkten rånar varandra vid dödsfall och arv, ja t.om. syskon bedriver ju sådan verksamhet i våra egna länder.

Men det är aldrig snyggt att åse det hela, och jag själv tog några småfoton av stället, men det är näst intill omöjligt att åskådliggöra hur mycket de snodde och stal, ifrån gubbens omedelbara familj, som ju skulle ärvt honom. Hans egna barn var ju vuxna, och de arbetade nere i Bangkok, och de hann verkligen inte med i svängarna... Men skall se om jag kan finna några gamla foton, av hur det såg ut innan också, vill minnas att jag har några liggandes....

Handskak

Chaiyaphum MMDLXXXIV, Thailand

5 augusti 2016

85,0 kilo - 84,0 kilo (39 km) 134 minuter - 1.687 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,098 (uppåt)




Vad som är bra med en egoist,
är att dom pratar aldrig om andra!!

Ja igår kväll bar det av hem till York och hans fru Cat. Hon fyllde 46 år och de ville ha några vänner dit hem. Alltid trevligt att komma hem till York, en mycket snäll och generös kille. Först då, jag visste ju att vi sitter på deras altan i trädgården hela kvällen, och vis av tidigare kvällar där, så brukar det bli mygg-kalas, och inte bara födelsedagskalas. Så jag gjorde som jag aldrig gör annars, jag tar på mig kalsonger, långbyxor, samt strumpor. Och det skyddar ju bra emot mygg-attacker.

York hade dessutom riktat en extra fläkt rakt under bordet, och blåste nog alla myggen åt helsicke tror jag. Vi kom dit i alla fall, och väl där så hade de också bjudit in grannen till dom, eller rättare sagt granntantens son, som ju annars brukar bo nere i Bangkok, men var här tillfällig för att kolla in så modern mådde prima. York hade träffat denne kille förut, och de kände varandra lite grand.

Det visade sig att denna kille vars namn jag nästan glömt, tror det var nåt på ”ecker¤%¤#¤”, i alla fall, killen var hur jäkla trevlig och nice på alla de sätt. Hade man fördomar om thai förut, så kom dom helt på skam nu. Han berättade att han hade bott nere i Bangkok nu i snart 30 år, och han var advokat till yrket. Men inga exter där inte, utan vi fick ena riktiga rå-flabb ihop under kvällen.

Och vi var överens om det mesta vi pratade om. Jag måste säga att om Bangkok-borna är så upplysta som denne kille var, så är det en fruktansvärd skillnad emellan folk ifrån Bangkok och Isaan.... Han verkade helt upplyst, kunde språka hygglig engelska, och hade åsikter som en civiliserad människa.



York bjöd upp till Pizza, och han hade beställt hem ett gäng pizzor ifrån Pizza Company nere på Tesco Lotus. Jag skall säga att den pizza jag åt (Hawaii) var det godaste jag ätit hittills här i Thailand, sedan de 8 åren tillbaka. Bättre än Pizza-Lloyds pizzor, även om jag aldrig kommer att säga det till Lloyd förstås, man vill ju inte vara för taskig!! Så jag käkade som en besatt, det syntes ju tyvärr på vågen i morse också, att man ätit för mycket (85 kilo), och så när man var uppe på natten och pinkade, så rapade man pizza.....

Men jösses va gott vin de hade till pizzan, riktigt gott fruktvin, av den sort som York importerat själv till Thailand ifrån sitt hemland Tyskland... Tjejerna de käkade ju sin kina... nä thai-mat heter det ju, och var hel-lyckliga. Jag såg Som Tam där borta på bordet, jag noterade en helt grillad stor firre där på bordet, och jag såg den sedvanliga chilli-blandningen, som lades på allting.

Efter ett tag kom det in en tant till festen, och det var då advokatens mamma, alltså den riktiga grannen till York, och hans familj. En mycket trevlig dam visade det sig. Hon gick ut stenhårt med att dra i sig 3 st pizzabitar. OK att det gick lite trögt i starten för henne, men när Yongan visade henne chilli-skålen med den blandningen, så öste tanten chilli över pizzan, och då kunde hon sluka den mycket snabbare...

Vi hade Namkaeng med oss, och när klockan blev 21.00, så tog jag god natt och farväl, och tog med Namkaeng hem, Yongyut fick stanna och dricka vin, och ha det mysigt med Yorks fru, det var hon väl värd. Vid 22.30;tiden redan, så kom Yongyut då hem, jag hörde moppen, men orkade inte vakna till... Jag hörde sedan dagen efter, att hon var ”seg” som hon uttryckte det! Kanske fotot är mer rättvisande än hennes ord då!!

Handskak

Ser framåt en fin höst, med transporter

både till Thailand som Israel





Tittade lite grand på statistiken på hemsidan min, och det är glädjande att så många som 380 st i snitt dagligen, finner det mödan värt att läsa mina alster. Och samtidigt så fungerar det också förvånansvärt bra med att nå ut till mina transport-kunder via denna hemsida.

Vill passa på och tacka alla Er läsare, utan Er är det absolut inget sköj att ens trycka på tangenterna ju! Ha det gott alla, och vill ni ha kontakt, så maila mig bara på chaiyaphum@glegolo.com

Handskak
via Glegolo

Chaiyaphum MMDLXXXIII, Thailand

4 augusti 2016

85,0 kilo (jädra pizza) - 84,3 kilo (32 km) 113 minuter - 1.423 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,096 (uppåt)



Denna krabat klättrade på husväggen här hemma, goa storlekar tycker jag!!

När idee´r saknas,
så passar det bra med ord!!

Klockan 07.30 så stack jag iväg på min tur, och det var fullständig vindstilla och solen sken genom ett litet dis, så det var ljummet, och himla gott i luften. Jag drog iväg 37 km, och mådde prima hela tiden, inte ens min nacke besvärar mig så mycket numera. Antar att det också beror på att jag numer sitter kanske 5 cm högre i ställning, medans jag cyklar. Kom hem, och allting kändes bara bra resten av dagen, förvånansvärt vad en ändrad ställning kan göra underverk......(sa flickan)... Hmm..

Så vart då lunchen avklarad, och York var mycket tacksam, och tyckte om maten kanon-mycket. Kändes prima att man numera då klarar av att tillaga Lasagne, nu gäller det nästa gång att ha rödvin hemma då, det är ju bara så kanongott ihop med Lasagne... Vi åt båda två tills vi storknade, vi snodde t.om Namkaengs sista bit som hon hade sparat, men jag kan alltid muta henne att släppa taget om den matbiten, så inga tårar där inte, hoppas jag...

Stack iväg också idag och ville handla bananer till min musli. Jag har legat lågt nu nästan 1 månad med bananer, ty de är ju ganska sockerfyllda, och gör det extra svårt att hålla vikten om man käkar för många av dom varje dag. Jag kommer ihåg när jag blev skitsur på min vanliga leverantörs-tant av bananer, då hon för 1 månad sedan ville ha 40 baht för en klase sletna bananer.

Dessa bananer som varierar i pris allt emellan 10-15 baht för små bananer till 20-25 baht för normala fingerbananer. Jag märkte på andra ställen, att andra tanter utefter vägarna försökte klämma mig på 30 baht, men brydde mig inte, då min kontakt höll sig på 25 baht. Så kom jag en dag för mer än en månad sedan dit, och hon ville ha 40 baht. Jag tittade på henne med avsky, och sade ”sawatdee khrap” och paeng paeng... Och bara cyklade iväg utan vidare spisning....



Nu idag en månad senare så stack jag ner till tanten., tänkte förlåta henne den dåliga stilen, hon hade stängt för dagen verkade det som, men hennes granne hade 4 klasar med bananer, Jag blev glad, steg av hojjen, och frågade priset, hon tittade på sin kollega och sade; ”hasip baht” (50 baht), och mitt svar blev: - ”paeng paeng paeng sawatdee khrap”, och hojjade vidare med stor avsky i ansiktet.



Jag finner det vara skrämmande hur dessa thai bestämmer sina priser, alltså människor som inte gått i skolan, människor som fan inte kan räkna, de har inte en susning om att dom gräver sin egna undergång! Jag menar, de höjer priset, vilket borde vara helt OK, men när man fan inte fattar att man höjt med 30-35% vareviga gång, då blir nog prissättningarna alldeles fel, och ekonomi-mekanismen i samhället fallerar ju grovt för dom!!

Dessa jäkla bananer som finns precis överallt, jag cyklar timmatal varje dag, och ser bananträd precis överallt, det borde finnas i sådana mängder, så det går inflation i dom.... Men var sjutton finns dom, ganska ofta så finns det inte en endaste banan att köpa här ute på bonnlandet i Chaiyaphum... Priserna går upp, och de går upp utan de vanliga orsakerna som vi är vana vid ifrån våra egna länder.

Jag tänker på tillgång och efterfrågan, inget sådant här spelar någon roll, för det konceptet har man noll susning om... Deras priser stiger, lönerna stiger INTE alls i samma takt.... De gräver sin egna undergång. Kan gott likställas med det där fenomenet, där thai älskar att slänga ut vatten på vägen, för att få bort dammet som yr där när bilarna passerar....

Och för varje spann vatten dom slänger ut där utanför sin tomt på vägen, så blir vattnet som glidmedel för småsten, som i sin tur slipar bort asfalt och cement ifrån vägen när bilarna och mopparna kör där!!, Och skapar stora hål som man sedan drullar ner i, och får punka när man hojjar eller moppar där. Och i takt med att vägen får mer och mer hål, ju mer vatten krävs ju för att ta bort dammet, och ju större och större, och fler och fler blir hålen, i takt med att folk öser ut mer vatten...

Detsamma är det med prishöjningarna..... Man kan tjäna 10 baht vid ett specifikt tilfälle när man höjde priset, men förlora mängder av kunder, som inte längre vill lägga pengar på t.ex.vis då som i detta fallet bananerna... Eller till slut inte anser det pengarna värt att handla bananer..Så min undran är, vart tar alla bananer vägen. Javisst jag ser stora truckar proppfyllda med fingerbananer som tydligtvis  har destination Bangkok, men nog fasen borde det finns ett överflöd av bananer här uppe.....

Det känns precis som om det mitt ibland all fattigdom och allt "leva ur hand till mun", finns en girighet som heter duga. Många ser vilka stålar som finns i omlopp här ute på landet också. De ser sin granne sälja sin mark för 2 miljoner baht, ser honom handla in nya bilar, riva sitt gamla by-hus av trä inne i byn, och ha stora fester, och försöka visa att han tillhör en annan social klass numer, när det kommit in stålar.



De ser detta elände, ja jag säger elände, ty det har noll substans här i Thailand oftast ute på landet. Har man inget riktigt arbete, och har man inga riktiga regelbundna inkomster, och man bränner miljoner efter miljoner baht, så är man snart tillbaka på den vanliga ekonomiska kvicksanden i sina liv. Och banken kommer och hämtar bilarna, och huset står till försäljning. Men just den biten blundar thailändarna för, de ser inte, och vill inte se, konsekvenserna av att bränna stålar man inte har, och bränna stålar som man på sätt och vis lånat....

Ty se framåt i sina liv, och planera för olycka och dåliga tider, DET är icke BUDDAH, det är att frambringa olycka att tänka på olycka. Så man föredrar att blunda istället, slå av all tankeverksamhet, och ta sig en Lao Khao istället, och ha en trevlig pratstund med granngubbarna i byn... Livet går alltid vidare i en thai-by, hav förtröstan, det blir svårt att ändra den gängen tror jag!!!

Handskak

Chaiyaphum MMDLXXXII, Thailand

3 augusti 2016

84,2 kilo - (0 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,086 (uppåt rejält)




Vältajmad tystnad,
har mer vältalighet än tal!!

Jag och Yongan stack då äntligen ner till kliniken, och läkaren som hade laser. Jag har ju varit där tidigare. Yongan föreslog ju detta då hon vet hur jag hatar att sitta på sjukhus i 6 timmar, och bara vänta och vänta och vänta!! Hon sade; ”doctor clinik, his laser kan cut your toe”.. OK sade jag vi prövar. Vi åkte dit klockan 07.00 och dom öppnade precis då.

Förklarade läget, och visst kunde han fixa detta. Skulle få återkomma på onsdag (2 dagar framåt) för operationen. Jag fick med mig hem 2 st mediciner, kostade hela jäkla 450 baht, vilket kändes som rena rama rånet. Skall kolla på internet först, vad det är för medicin, och sedan skall jag i morgon åka till ett apotek, och kolla vad priset är för denna medicin, alltid kul att veta hur jäkla lurad man blir av vissa läkare....

Har kollat nu och ena medicinen var Cloxacilin, och den andra heter, ja jag kan inte tyda texten, och inte internet heller. Jag får fråga på apoteket..... jag rapporterar vidare i ämnet. Men med detta så hoppas jag att läkaren inte skörtar upp mig för himla mycket, och också lyckas att skära i tån, och få bort det som är irriterat där, och får bukt med infektionen.

Idag måndag, så tog jag kraft och mod till mig, och gjorde det som jag egentligen skulle ha gjort i lördags, jag gjorde Lasagne. Jag hade ju 1,2 kilo med nötkött samt griskött för detta ändamålet. I alla fall jag hade aldrig gjort detta i hela mitt liv, men jag började i rätt ände, och printade ut ett recept som jag fattade hela vidden av, och så hittade jag en riktig bra beskrivning, på hur man gör i turordning med klara instruktioner dessutom, riktigt bra sida med text var det för mig!!

Jag började med nötfärsen och grisfärsen som jag ju hade ”mincatt” hemma hos Dan, vad heter det på svenska, vi hade alltså malt ner köttet till färs, heter det nåt på svenska den grejen? Jag fick Yongan att hjälpa mig med att hacka ner en jättestor lök, i små små bitar, som jag stekte 2 minuter, och sedan drog jag i all köttfärsen på en gång . Hade en, och använde min största stekpanna, nästan lite wook-varning på den storleken, så allt fick plats. Sedan stekte jag, och la i allting; tomatpasta samt krossade tomater. Det fick koka i nästan 15 minuter där på spisen.

Jag satte sedan igång med ostsåsen, som gick gallant, jag hade Parmesan hemma, samt en påse med pizza-ost, vilket funkade gallant.... Min ugnssäkra form passade utmärkt i storlek, och jag öste i ost-såsen, plattorna, köttfärsen, plattorna, köttfärsen, plattorna, och överst ostsåsen, och på toppen mer riven ost..... Jag körde sedan ugnen i styvt 45 minuter i 220 grader. Jag kollade lite då och då, men till sist så var det en vacker, mycket lätt brun yta på allting, och det både luktade, som såg intagande ut.

Och nu kommer det fantastiska, OK att Namkaeng rent ut sagt älskade denna Lasagnen, vilket gjorde mig glad, men inte så himla förvånad, hon brukar ju gilla min mat faktiskt. Men när mitt egna lilla orosmoment Yongyut, käkade inte bara en omgång, utan 2 omgångar, då tittade jag bara på...Ja nästan med öppen mun...

Hon brukar inte lägga 2 strån i kors för falang-mat, och absolut inte min falang-mat, Men detta sade hon var det bästa hon smakat i falangmats-väg. Hon krävde att jag skulle spara en stor bit till Soda, som ha skulle få i morgon till middag... Och sedan krävde hon ytterligare en stor bit till granntanten. Yongan gick över där senare med denna jättebit, som jag då hade värmt upp lite försiktig igen,.

Och efter 1 timme var hon tillbaka lycklig, ty thaitanten här bredvid, hade satt sig, och ätit hela biten i ett nafs, och sagt till Yongyut, inte på thai, men på engelska –”thank you vely muck”!!! Yongyut var helnöjd, för samma tant hade igår varit över, med en tallrik med något onämnbart, så Yongyut ville gärna ge tillbaka.

Så i morgon skall York komma hit på lunch, och det skal bli skoj att se om han gillar min Lasagne,, ja vi får se.. men jag var både glad och stolt, att jag klarade av att göra denna maträtt. Jag som gått ifrån stor-idioten i köket hemma i Sverige, till att bli ganska hygglig där. Min syn på ett kök, var ju att där förvarade man ju slö-drecken till groggen, och bestick och tallrikar.... Inget annat... OK dammsugarn stod där i garderoben också visserligen...

Handskak


Chaiyaphum MMDLXXXI, Thailand

2 augusti 2016

84,0 kilo - 82,9 kilo (37 km) 129 minuter - 1.624 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,046 (neråt)




Förlåt dina fiender,
men glöm aldrig deras namn!!

Så kom då söndagen, och vår resa upp till mackes coffeshop, i byn Nong Ma, i provinsen Khorat. Vi hade 2 olika vägar att tillgå, dels så kunde vi köra 202;an rakt upp förbi Bua Yai, vidare till stora riksvägen nummer 2, ta höger efter 4 mil, och sedan höger igen efter några mil. Den trippen skulle vara runt 12 mil ena vägen. Eller så kunde vi ta av höger innan Bua Yai, och följa skyltarna till Khong, ta höger där och köra vidare via en vänstersväng efter 1 mil till mackes coffeshop.

Den turen var ”bara” 10 mil, vi tog denna senare vägen, och sparade rundtrip 4 mil totalt, och det var ju inte fel. Vägarna var i stort sett fina, och fullt körbara. Utefter 202;an i höjd med utfarten ifrån Waeng Noi, så plockade vi upp farbror Birger, som gärna ville följa med på detta studiebesök.

Förutom Birger, så hade vi i vår kill-bil: Dan (som körde bilen), och mig själv, samt Bill och Birger då. I tjej-bilen som Bills fru Geet körde, så satt förutom hon själv; Yongan, Amphorn, Namkaeng, samt Geets lille 7:årige son.... Skall också nämna i sammanhanget, att York med fru Cat tog egen bil, och körde dit och mötte upp...

Till Bills stora sorg så fick han  sitta med oss killar, istället för att sitta och hålla ”mentalt” sin lilla fru i handen hela tiden. Jag försökte att trösta honom med att säga att –”damerna var garanterat mycket lyckliga att vara ensamma utan oss falanger, de kunde ostört tjöta, tjafsa, skvallra, och framför allt prata thai, utan att behöva översätta hela tiden”... Bill syntes inte alls bli tröstad, så jag sket i  den 60:årige grabben...



Vi kom fram till slut, och resan funkade i stort sett OK. Mackes och fru Pen hade förberett sig bra med  ”Tuna-sallad”, och spagetti Carbonara. Vi var några stycken som käkade deras mat, medans resten inte kunde hålla sig, utan stövlade iväg till ett vägstånd, som sålde det vanliga thai-krafset. Bill var förstås med tjejerna, och käkade deras mat, hur fan orkar den grabben med sig egentligen..

Kaffet i coffeshoppen var alldeles charmant gott, och det skall sägas direkt att smaken på kaffet var det bästa som ju jag hittills druckit i Thailand, under mina 8 år här, kanongott. Lagom starkt, och inte det där löjligt fel-doserade och för rostade thaikaffet, som man inte kan dricka, utan att få rysningar mellan tå-vecken... Jag smakade både på cappuchino samt kall moccakaffe båda lika goda.

Jag smyg-smakade på en omgång glass också, och de fick godkänt på den fronten också.... Det blev super-stressigt för både mackes som för frun, och trots att de hade 2 st små töser, som hjälpte till där vid serveringen, så var det hela tiden stressigt som sjutton för dom. Det rullade in precis hela tiden thai-människor, som beställde både det ena som det andra, och mest söt-drickor, som ju alltid funkar på denna typ av ställen.

Men det satt också människor här inne på kaffeshopen, alltså thai, så det var fullt hela tiden. Man kunde ju tro att de skulle bli blyga när det satt 5 st falanger därinne med fruar, men icke sa nicke, de verkade bara tycka att det var kul att det hände nåt där i byn, tror jag!! Jag tror och hoppas, att detta kommer att fortsatt vara en lyckad satsning, och thai kommer att fortsätta att frekventera stället.

Så att fru Pen kan dra in lite kosing till sparkontot, och sin egna framtid.... Jag och nog alla vi andra, önskar mackes och Pen stort lycka till i alla fall.. Det var inget mer att rapportera, hemvägen gick gallant och utan missöden.... Jag själv var helt slut som indian fortsättningen av söndagen, och lyckades med konst-stycket, att somna vid datorn i 20 minuter drygt, vid 17:tiden. Drösade sedan i säng klockan 21.00, och sov fram till 06.00 morgonen efteråt.. Det var en go, men jobbig dag den söndagen...

Handskak

Chaiyaphum MMDLXXX (2.580), Thailand

1 augusti  2016

83,9 kilo - 82,8 kilo (32 km) 117 minuter - 1.473 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,065 (neråt)




Det är farligt att vara ärlig,
om du nu inte också är dum!!

Så på fredagen då hade vi bestämt jag och Yongyut, att hon skulle ta mig till sjukhuset, och få fixat min stortå..... Morgonen kom, och Yongyut vevade med sina fingrar ungefär som fåglar som yrade runt sitt bo, alltså att hon var yr i mössan där hon stod, och hon gick och lade sig i soffan. Sade att hon inte kunde stå upp.. Jäklar hon är ju sjuk..

Jag försökte med allt i matväg och drickaväg, men hon ville bara sova bort eländet. Till slut när klockan var 10.00 ungefär, så frågade jag henne vad hon gjorde, och käkade i går kväll.... Jäklar då kröp det fram, hon hade käkat nånting inne hos Dan och Amphorn, men det var fasen inte maten, det lilla stycket hade klämt 2 st stora glas av Dans egen-tillverkade röda vin med ihälld vodka däri.

"Darling", fortsatte hon, "jag tror att jag inte gjorde bra därinne, jag drack första glaset med vin i 2 klunkar", hon svepte alltså, i stort sett hela glaset i sann thai-anda, dom kör ju med svepningar här med både brännvin, öl, som annat skitdricka, som dom dricker här. Smutta är nog inte varken känt begrepp, eller ens ett godkänt begrepp.....

Så nu fattade jag, här hade jag oroat mig allt sedan 06.00, i fyra långa timmar för henne, och tjötat om mat, och undrat om hon hade feber o.s.v. och t.om fått i henne en av mina starka Paracetamol...Det lilla livet är ju för fasen bakfull ju.... Jäklar bakfull.. Och jag som skulle till sjukhuset med tån.... OK vi får köra imorgon lördag istället då, ingen fara tror jag, även om det har börjat kittla inne i köttet på stortån, så det är nog en infektion modell större på gång där...



Lördag idag, jag och Dan hade bestämt att träffas klockan 06.00 och åka ihop ner till Chatturat, och handla beef-kött där på marknaden. Det var trevligt att åka dit ner, hade aldrig handlat på denna marknad förut faktiskt, inte kött på morgonen i alla fall... Vi kom dit, och visst stank det som vanligt lite halv-rötet, men det gör ju kött ofta när det får rumstemperatur, eller skall man säga mer än rumstemperatur. Flugorna hade stormöte i alla fall, och verkade trivas.

Jag och Dan släntrade in, och döm om min förvåning, här började han prata på ren amerikanska till dessa damer, som sålde kött. Ja ni vet ju hur amerikanare låter, när det är som värst. Så inte nog med att thaiarna som vanligt hade skitsvårt med engelskan, nu fick dom dessutom sig till livs ett språk, som var som rena "sanskriten" för oss svenskar.. Helt oförståbar.

När han säger beef till dom, och dom står som frågetecken, så kände jag, att jag nog fick rycka in, även om jag vet att Dan inte gillar att jag framhåller mig själv över honom, skitsamma. Han frågade efter ”beef”, och jag förtydligade ”Woang”, och hon pekade genast... Dan kikade på mig, men sade inget.... Vi kom bort till nötköttet då (beef), och de hade faktiskt riktigt fina nötkött-bitar måste jag säga, och flugorna höll inte till här alls så mycket.

Dan frågade på sin bredaste Seattle-dialekt ”how much for that”, jag vet inte vad det heter, men viftade med fingrarna vilket är internationellt när man vill veta priset. Damen sade sam roi baht per kilo, och jag fick säga till Dan 3 hundred baht per kilo!!! Han köpte 4 kilo, och jag köpte ett kilo till min kommande Lasagne....



Sedan stövlade Dan över till nästa stånd, och nu snackade vi flugor till både höger, vänster, och fram, och bakåt... Men han ville köpa i alla fall. Han handlade ”Pork belly” som han skulle safta till sitt nötkött med, alltså göra det godare.. Han frågade återigen samma dumma grej som tidigare, alltså vad det kostade på amerikanska, jag ryckte in med fingrarna, och damen sade ”songroisamsib baht”, jag förklarade för Dan ”twohundredandthirthy baht”,

Han pröjsade och sade sedan när vi lufsade ut – ”Pratar du thai eller”??? Nå inte ett skit sade jag, och han kommenterade det inte mer, verkade inte ens glad, att jag klarade honom igenom dessa situationer. När vi satte oss i bilen, så säger gubben utan att tänka sig för; -”we should have had Amphorn here, so she could translate for us”!!! Hmm svarade jag, “I think we did good without her”.... Ja så kan det gå till här, men som jag sagt tidigare, man trivs väldigt gott tycker jag, och dagarna rullar på snabbt.

Nu skall vi hemåt i alla fall, och sedan skall Yongan åka väg med mig till sjukhuset.... Men efter 20 minuter hemma på morgonen, så kände jag, nä, jag har ingen lust, där sitter säkert 200 thai där nu lördag morgon...Så jag sade till Yongan, vi struntar i det idag, och imorgon, måndag morgon kör vi, och ingen bakfylla då please.... Yongan ruskade på huvudet och sade bara – ”you are a bad falang”!!!

Handskak