GTG Shipping, Thailand

Transport av Ert bohag/flyttsaker till Thailand? Kontakta mig på min mail här; chaiyaphum@glegolo.com

Skeppa styckegods pallar, eller hel containerlast. Välkomna med Era förfrågningar

Läs gärna följande artiklar om transporter skrivna av mig, klicka på forum Sawatdee eller direkt här på hemsidan, under menyn upptill, Transport och flytt!


Chaiyaphum MDCCCLXXXIII, Thailand

31 augusti 2014

84,4 kilo -

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,512



Fina firrar att fånga här i dypölarna - dessutom käkar dom matbröd......

Att leva med en thai, kan ibland göra en skraj.Stundom hit och stundom dit, och man kan aldrig vara riktigt säker på vilken väg att gå. Missförstånden, och det olika tyckandet ifrån 2 olika kulturer gör livet stundom riktigt svårt att leva. Man tycker om det, men hatar det. Man står ut med det, men vill helst försvinna... Det är som ett jäkla gift som man inte vill vara utan, om ni förstår lite grand hur jag menar.

Om inte, läs följande underbara historia som ni säkert kommer att känna igen ifrån Era egna fruar, eller ifrån Era egna upplevelser med andra kulturer. Man märker då i alla fall att de 900 milen mellan Sverige och Thailand, måste ha varit VÄLDIGT många mil förr i tiden, då ju kulturerna växte åt så skiljda håll...

Yongyut kom in till mig idag till arbetsrummet och hade följande på hjärtat. "Darling, you know mama give gold to shop, and shop give mama 15.000 baht. Mama take money to bank and pay Alaam house to bank phut sa pa (maj.. min kommentar). Now mama want to give gold to me, we go shop pay back 15.000 baht, and we have 1 bath gold, we can sell for 22.000 baht... We do??"

Yongyut, det är ju inte så himla bra att nyttja din mammas snällhet på det sättet, och så sade jag det som varje rättrogen svärson skulle säga i alla lägen, och få vilda applåder för det dessutom.. Vi hämtar ut guldet, betalar 15.000 baht. Vi säljer sedan guldet för 22.000 baht. Ger mamma 15.000 baht tillbaka och behåller vinsten på 7.000 baht!!!!

Ja säger Yongyut, och hon log åt min snällhet, och att jag var så snäll emot svärmodern, hennes morsa, trodde jag i alla fall,,, Så här långt så är kulturerna precis likadana inga problem! Yongyut lämnade rummet, och allt var bra... Efter 5 minuter,så ville jag kolla med Yongan när vi skulle sticka ner på stan och hämta guldet. Jag sade att det är lika bra att göra detta snabbt, för guldet står i en bra hög kurs nu ju gentemot när dom pantsatte det i alla fall!!

Vadå säger Yongyut, nu kollar hon lite ilsket på mig plötsligt... och så kommer kulturchocken fullständigt för mig - "Evlibody have gold... Lars give wy gold, Dan give wy gold and York give Cat gold, me have husband not give wy gold, I am in bad luck".... Hon e ju bara så himla go med sina uttryck, så man blir ju inte ens förbannad....

What? vad det enda som jag kunde säga innan jag fick andan åt mig igen.... Skall vi inte sälja guldet nu då? Vad hände mellan mitt rum och stora rummet,,, Du har ju helt ändrat dig.... Nu vill du ha guldet för du vill ha det på dig och visa upp det...Och nu är jag en "bad man" plötsligen!! Du tackar nej till 7.000 baht i ren vinst som vi kan ge till husbetalningen..... Eller handlar det om att ni vill att guldarmbandet stannar i familjen?

Du får nog berätta med mer öppna kort Yongyut, om jag skall förstå vad detta handlar om egentligen...Men nu var hon tjej igen, och bara slöt sig inne som brudar brukar göra... Så där bröts kontakten och strömmen slogs av.... Skitsamma, gör ingen stor sak av den grejen, om Yongyut vill släpa omkring på 1 bath guld, istället för att handla med det, och göra goa pengar, så får det bli så då..

Det är ju egentligen rent otroligt hur dessa thailändare häruppe INTE nyttjar bankerna. och det är inget kvitto på att dom är dumma i huvudet, inte alls. Dom har ju blivit lurade och bedragna utav systemet här i Thailand under många herrans år, så dom litar helt enkelt inte på bankerna. Och varför skall man? Vi gör ju inte det heller i Sverige eller andra västländer, det är ju endast p.gr.a. att bankerna måste ha bankgarantier gentemot sina kunder, som man vågar lägga dit sina surt förvärvade slantar ju, annars hade det väl blivit madrassen, ungefär som thai gör då..

Det var inte alls längesedan som En bank slog ihop portarna i Thailand, och kunderna förlorade alla sina pengar. Det var ju rent skrattretande tyckte ägarna därnere i Bangkok, och sket i allting bara.. Det händer än idag tydligen hyggligt ofta, att det försvinner pengar ifrån olika konton på banken. Banken slår ifrån sig med sina händer och säger bara - "Men det var inte vi som stal dina pengar, det var vår anställde Somchai ju"!!!

Banken skickar ut brev, de älskar att skicka ut brev, vi har fått det flera gånger, de meddelar bara att om vi inte ser till att ha rörelse på våra pengar på vårt konto, så avslutas kontot. Vad dom då inte säger, är att dom samtidigt snor pengarna på kontot. Om där finns 700 baht eller 2.500 baht på kontot spelar ingen roll, banken snor dom helt sonika....Så vi är tvungna att göra insättning eller uttag varje år. Att ha vanliga bankkonton utan "rörelse" fungerar bara inte. Visst det finns speciellt låsta konton, men det är en helt annan sak..

Men åter till guldet då, jå thaiarna köper då guld istället för att spara sina stålar på banken. Bankerna har ju sedan många år tillräckliga garantier, dom har blivit tvingade till det av regeringarna här i Thailand, så det är ingen fara för den grejen. Kunderna får alltid sina stålar tillbaka vid en konkurs.. Men thai lever kvar i det förflutna, uppskrämda av sina far och morföräldrar. De köper guld och lägger det hemma i sina hem....

Det måste ju vara rena rama himmelriket för knarkare och inbrottstjuvar att bryta sig in, och leta guld antar jag. Och jag hoppas verkligen inte att Yongyut flashar omkring med sitt lilla guld, och visar alla vad som finns här hemma i "madrassen"!! Det är ju en tunn lina att balansera på. Dels så vill hon "visa" upp det, och dels så får hon inte visa upp det....Fan va dumma vissa människor egentligen är,,, fåfänga och urbota dumma...

Men det är väl det som skiljer oss åt i många kulturer.... Man ser inte alls med samma ögon, men hur kan dom egentligen göra detta. Deras skolgång är så enormt begränsad, och deras vidseende utanför den egna lilla bubblan som dom vuxit upp i, är nästintill noll.. Jag får smila och spela med, vi har det gött ihop, och hon får köra sitt race, naturligtvis till en viss gräns...

Jag kommer ju aldrig att tillåta att det byggs upp ett jättelager här hemma med det skitguldet som thai har härnere, inte för de pengarna som jag drar in i alla fall. För Er som inte vet det, men här i Thailand, så har de inte alls samma renhet på guldet som är standard i våra länder, så man skall vara extremt försiktig i att köpa guld här, och sedan vara förvissad om att man gjort en jätteaffär... Men vi kör huset först, och sedan får vi leka "Klondyke" efter det...

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLXXXII, Thailand

30 augusti 2014

84,0 kilo -

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,523



Min Dahlia är på gång verkligen!!

Min cykel har hittills varit en riktig lyckoträff, tror jag i alla fall!! Mina cykelturer känns inte alls jobbiga. Förut så kändes det hårt i benen efter 2 timmars cyklande, och det verkade som om min gamla cykel helt enkelt var trög. Jag tror också att den var trög och nedsliten faktiskt. Nu när jag cyklar mina 3-4 mil ungefär, så behöver jag aldrig stanna ens, och vattnet, alltså min liter som jag tar med hemifrån, räcker gott och väl, och blir t.om över lite efter 3 mils cyklande.

Min medelhastighet har nu hastigt och väldigt lustigt gått upp ifrån 15 km/timmen till drygt 21 km/timmen... Det innebär ju i praktiken som ni förstår, att om jag cyklar i 2 timmar, så kommer jag 1,2 mil längre än tidigare med den medel-hastigheten. och dessutom på topp av detta, så känner jag mig inte ens trött.

Igår så körde jag 30 km ganska precis, kom hem och planterade "om" Yongyuts "lime-träd", som hon fått ”tillstånd” av mig att plantera på min del av trädgården...Jag måste hålla stenhårt på mina områden,och jag känner mig som om jag har Gaza-remsan här i trädgården. Yongan är därute på min del och röjer och planterar, och jag går ut 1 gång per varannan vecka, och rycker upp hennes planteringar och slänger dom åt hillvitte.

Hon blir skitsur, men det struntar jag i faktiskt. Vi har ett avtal, och hon har hela baksidan, där hon kan söla ner den med sina evinnerliga sallader.... och det är växter växandes där "In absurdum"...precis överallt... Så baksidan är inte alls snygg längre... Ser skit ut tyvärr...

Hon försöker att utöka sitt territorium medelst alla upptänkliga metoder när jag konfronterar henne, hon kör med kvinnostilen - "Oj det visste jag inte" eller - "Oj det tänkte jag inte på".... Ibland så kör hon direkt-konfrontation och  säger - "Du skall inte bestämma allting hela tiden, det är mitt hem också"....

Och det sista hon kör är ju den lika berömda liparstilen - "You make me sad, I am no good for you,, you like to change wife"?? Mitt svar nu efter dessa 6 år är bara helt kort - "yes darling"..... Sedan flabbar vi ihop, och hon får backa undan med sina jäkla växter som hon vill importera till min fina trädgårds-avdelning!!

Igår efter cykelturen, så omplanterade jag alltså Lime-trådet, ett sött ungträd, som max får bli 2 meter högt, maximalt alltså.... Och kommer att bli beskuret av MIG!!! Yongyut hade fått en snygg rund ring av tegelstenar där hon kunde plantera trädet, och tror ni att hon planterade i mitten av ringen, så det såg snyggt ut estetiskt??? Nä fan, hon tryckte ut trädet emot ena kanten, det såg skitfult och löjligt ut..... Men jag ändrade det när hon var hos sin morsa, så slapp man det tjötet.

Och till sist så var jag tvungen att se om jag kunde rädda min Dahlia där ute i trädgården. Den tog ju sig bra rapporterade jag tidigare, men nu har det regnat som fasen och på topp av det så har Yongyut vattnat varenda dag som en tokig.... Så Dahlian började att sloka och tappa sina blad och såg faktiskt röten ut..

Jag grävde upp lökarna försiktigt, och dom var helsura av vatten. Jag planterade dom nu i en kruka, och satte krukan under tak som skydd emot regn och för mycket sol..... hoppas det nu tar sig bara.... Tillägg: Efter bara 10 dagars skötsel av Yongan, så ser Dahlian numera ut på detta sätt, se fotot..

Alla min frön som jag fortfarande INTE har planterat vågar jag inte sätta nu, det är alldeles för blött, men i december när "kylan" kommer, så skall dom i jord, kanske att jag förgror dom i kruka för säkerhets skull först, det är nog vettigast tror jag!!

I alla fall cykeln, den är enormt mycket bättre än den gamla, märket på cykeln är ju "Merida", och det sägs att det skall vara en bra cykel. I alla fall så finns det delar att få tag till den ganska lätt,och dessutom en specialist som kan laga den utan problem. Nu igår, så berättade han att om jag ville ha "service" på cykeln och få den uppoljad och fin, så skulle jag komma till honom, så skulle hans anställde fixa det för 100 baht, och cykeln blir som ny.... Det erbjudandet tar jag rätt av på studs, skitbra ju......23:- för service.. härliga tider!!

Ett litet "problem" om man nu får kalla det för problem, är att det kanske går lite "för" enkelt och smärtfritt att cykla nu. Förut när jag körde 3 mil, så måste jag köpa vatten på vägen, och också vila rumpan och benen lite grand, och när jag kommer hem, så är man sleten som den åldring man är...

NU dock, så kör jag i ett snabbt tempo precis hela tiden. Jag kommer hem snabbare nu, och jag jobbar inte bort lika många kalorier trots att jag cyklar lika långt, så DET kanske inte är så bra. Men å andra sidan så är nöjet MYCKET större nu att cykla, och avstånden avskräcker mig inte alls nu, tvärtom faktiskt!!


Langsaht säljes från bil på marknad

Jag sitter nu vid datan och hör en av alla dessa högtalare, och det enda som jag hör konstant hela tiden är ”yip baht”, ”yip baht” och lite Isaan-ord där emellan. Jag ledsnar efter ett tag, tar cykeln och cyklar bort några hundra meter, och där står en överbyggd pick up med 2 stora högtalare, och när jag kommer närmare så kan jag se att dom säljer dessa runda frukter som är så himla goa. På Yongyuts språk så heter dom ”Langsaht” vet jag.. Se fotot här ovan.


Så här växer Langsaht

Hem igen och hämta stålar, för så stora och  därmed så goa kan jag bara inte vara utan. Kommer tillbaka, och dom säljer 5 kilo för 100 baht.. Men jag vill bara ha 2 kilo, och beställer det. 1 kilo till oss och 1 kilo till Yongyuts morsa. Killen tar 20 baht i betalt per kilo..... Men va sjutton tänker jag, är det inte dyrare om man köper mindre än 5 kilo??? Inte det! Vad är då vitsen med att ha en skylt med 5 kilo = 100 baht, är det för att locka folk ,som inte kan räkna ut att 5 x20 är lika med 100 tro???

Handskak 

Chaiyaphum MDCCCLXXXI, Thailand

29 augusti 2014

84,6 kilo - 83,7 kilo  (36 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,524



1 miljon olika färger ryms här

I spegeln - Eller i huvudet på en thai
Tankarna flöt på bra som vanligt, och innan jag kom upp ur sängen, så hasade jag ner i mental koma igen. Jag såg framför mig som den självklaraste sak i världen hur en thai pratade med sig själv medans han stod och tittade sig i spegeln. Hans ord var inte så svåra att förklara, och jag förstod vad han menade faktiskt intill minsta tanke.

Han började mässa - "jag gillar inte falang, falang är ett underllgt djur, vad gör falang i Thailand egentligen. Falang gillar inte Thailand, falang gillar inte Thailands mat, och falang gillar inte våra traditioner. Falang kommer hit och är rädda för precis allting som dom stöter på, och istället för att lära sig, så springer dom ner till Papaya och gömmer sig bland sina egna.


Mjölktänder med vuxentänder ovan, färdiga när naturen kallar!

Jag har hört så många gånger nu, fortsatte mannen i spegeln, att falang klagarp å att språket är så svårt, därför att det är så svårt att uttala. Många falang klagar på att samma ord kan betyda så mycket olika saker, men ordet stavas exakt lika och låter exakt lika. Falang är både blind och okunnig. De ord som låter lika, låter inte alls lika. Orden skall uttalas uppåt eller neråt eller mitt emellan, och vi thai vi hör direkt ty det är vårt språk! Falang är språkdöv!!

Vadå svårt, kolla in dessa språkförbistringar ifrån falangland....Falang från Sverige säger – "klart man kan"!! - "jag är en man"!! - "Borsta nu hästens man"!!.... Falangen ifrån England kan skriva - "I come from Tellus", och han kan säga - "I wish you could tell us"!! Falang är ett lustigt släkte, är detta enkelt? Är det bättre än thailändska språket? Jag tror falang helt enkelt är för gammal för att lära bara... Se på alla thaidamer som åker till Sverige, dom lär sig snabbt och enkelt svenska språket.

Falangs matvanor är också konstiga. Han kommer till vårt land, och hela hans existens är ett enda stort klagande och gnällande över dålig smak, och äcklig lukt, när han pratar om vår kära mat ifrån Thailand. Samma falang som klagar på thailändska språket, och säger att de jättesmå skillnader som finns i språket enbart är löjliga, uppfinn nya ord istället för att vela med millimeter-snäva uttal som ingen utlänning klarar av, säger han...

Och detta kommer ifrån falang som dom gånger han inte är onykter briljerar med variationer i smakerna från hans miljoner maträtter. Här finns inga rejäla doningar i form av den helt fullt och fast igenkända chillin. Nä här tar man en "nypa" av ditten, och kanske en liten "fingernagel" av datten, för att förhöja smaken på maträtten. falang vrider sig av glädje när när han lägger i 2 små korn av rosemarin.... Något som en thai inte alls ens känner skillnad av....

Nä thai vill ha rejäla saker som 5 st chilli i maten, och han vill ha kryddor från träd, stjälkar, och blommor. saker som gör att maträtten river i mun,svalg och mage, och skiten blir som en explosiv massa som lämnar kroppen. DÅ snackar vi maträtter.... falang är underliga.... falang kan bara se om trädet "rasar" i backen, men falang kan aldrig se om trädet "böjer" sig i vinden... Falang kan inte tyda kroppsspråk ifrån Thailand, falang kan bara se skillnad på en käftsmäll och en smekning, ingenting där emellan.

De räddaste typerna bland falang sitter nere i turiststäderna och jagar upp varandra och sprider strunt om sina egna s.k. erfarenheter... Dessa falang som har ögon men kan inte se, som har öron, men kan inte höra, och har en mun men kan inte prata. Dessa typer sprider sin propaganda, och förstör för alla andra...

Vi thai är så trötta på att höra hur dessa falang vitt och brett talar om för alla de andra som orkar lyssna, hur thaidamen lurade av honom alla hans pengar... Hur hon lurade av honom hans hus, och hur lurade av honom hans mark, och hans bil, och hans plånbok...


Visst kan naturen själv tillverka perfekta kuber, eller hur?

Dessa falang som inte har någonting i livet mer än materiella saker, dessa falang som mäter sin egna förmåga efter hur tjock plånboken är, inte efter vad som finns inne i skallen på dom, och absolut inte i hur generösa som människor dom kan vara...Jag är så innerligt trött på dessa falang som nyttjar och utnyttjar thai så mycket dom orkar... Och sedan inte har nåt själva att erbjuda tillbaka...Jo klagomål då, alltid dessa klagomål...

Men thai har säkert fel allihopa. Falang är säkert ett lyckligt släkte, med sina lyckliga familjer, med sina lyckliga traditioner, som dom aldrig slåss över, och med sina religioner som dom alltid är överens om sinsemellan...Det är bara thai som dör av sjukdomar, falang lever länge länge, och har ingen cancer, och inga andra sjukdomar att tala om, bara thai har dom. falang lever ett bra liv, speciellt när dom blir äldre...

Falang slipper ju att bli omhändertagna av de yngre, och de slipper ha alla dessa yngre springande runt bena på dom, irriterande som bara den. Nä falang vill dö ensamma och gamla, och helst vill dom dö sittande i en bar nere i en thailändsk turistort, och ramla av barstolen där. Det är den dröm som många när bland falang... DET är bra det, men thais vägar är dåliga....

Yongyut vräkte plötsligt upp sovrumsdörren och förstörde fullständigt denna fantastiska upplevelse. Jag kunde ju fatta thailändska. OK, så nu tillbaka till ruta 1 igen då, kan ingen thai, gillar ingen thaimat, och finner thaitraditioner vara långsamma, tröttande, och oftast enbart vidskepelse....

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLXXX (1.880), Thailand

28 augusti 2014

85,2 kilo - 83,9 kilo (33 km)

Första vikten är morgonvikten  

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,530



Min nya cykel - lite dyrare (12.000 baht). Men nog väl värd de extra pengarna!

Forts. från förra kapitlet... OK, sade han, jag satt där, gick sedan och köpte druvor hos världens sniknaste kärring som sålde där ute på gatan... Hon tog 55 baht (SEK: 12:-) per kilo, vilket jag tycker inte låter så himla billigt. Hon vägde så noga, och lade på 4 (4st!!!!) druvor för mycket så det gick över 1 kilo med 0,0002% eller nåt sånt..

Hon räknade ner mot vågen och tog bort dessa 4 druvor... Jag snäste till henne faktiskt - "snåååålis", jag sade det på thai förstås, - " thai Kheenioo".. Hon tyckte det var skitkul, och såg inte alls att det var allvarligt menat.... Men skitsamma, det var nog cykeln egentligen som man var sur på...

Jag gick tillbaka till cykelkillen, lade påsen med 1 kilo druvor, och sade att det var till hans fru...Han blev jätteglad förstås, och reste på röva och kom ut till min cykel, och började att jobba med den... Jag försökte ett kort tag att förklara för honom, att det inte är bra att lova kunder saker och ting, och sedan bara skita i det!!

Han fattade absolut ingenting, och brydde sig inte ett dyft... Jag lade ner det förstås... Jag tror ändå att någon liten fem-bahtare slank ner i hjärnan på honom, eftersom jag ju tvingade honom att uppfylla sitt löfte gentemot mig..


Nya cykelshopen ifrån insidan..

Service och thailändare, någon som tycker som jag här? Jag känner i de flesta av livets skeden härnere i Thailand, att varje rättrogen thailändare på något sätt INTE sätter samband emellan 2 saker och att tjäna mer pengar. De 2 saker jag tänker på är då i första hand: Service gentemot kunderna, OCH promota sina affärer....Det verkar som om det är stendött där måste jag säga..

Servicekänslan här där jag bor får inte, och den skall inte, överstiga svettnings-punkten, eller om det är arbets-orken. Man är på restaurant, och många gånger så tittar personalen, och skiter fullständigt i att ge den service som vi är vana vid i alla fall. Däremot så passar dom upp bra på kunderna, när det gäller det lilla bordet på långsidan bordet, där man har ölen och annan dricka, det handlar då mer om att ”pusha” sprit och öl på kunderna för att ge mer inkomster.


Yes Jacky bikes shop är namnet utefter Bang Khwaoo-road

Dom fyller på konstant i våra glas, och det är ju där som dom kan tjäna pengar, restauranten alltså. Så det handlar absolut inte om service i den andemeningen... Hade dom varit lika snabba med att byta tallrikar eller glas eller hålla rent på bordet, så hade man ju kunnat kalla DET för service, för det tjänar man ju inga synliga pengar på.

Eller när restauranten tabbar sig, och missar grovt i sitt arbete gentemot kunderna. Det finns absolut noll vilja att erkänna misstagen, och det finns absolut noll vilja att ersätta kunderna på något sätt. Ni kommer ihåg Dan, som fick vänta i upp emot 1 timme, och när maten kom in så var det fel mat.....

Trots att jag påpekade grejen redan den kvällen, och sdan åkte dit och stämde av, och påpekade snällt en gång till, och t.om sade att vi kommer tillbaka, ersätt killen med något om det så bara är en kopp kaffe, men gör något... Nicka och le, och innerst inne hoppas på att jag skall försvinna.....DET är dom bra på!!

Nä servicekänsla har dom bara inte. De uppför sig, och ler så länge som dom vet att dom tjänar direkta pengar.... Det andra att dom är kass på att promota sina affärer... Ja det finns ju massor av saker att nämna, men jag kan ju starta med alla dessa vägkrogar då... De kommer en morgon, och ofta så stannar dom där nån vecka, och går det skitbra kanske 3 veckor. och en morgon är dom borta... Man finner sedan samma människor i andra änden av Chaiyaphum, och står där vid vägkanten och säljer samma mat....

Istället för att sätta upp skyltar med text på, och göra reklam förstället, se till att det sprider sig, och verkligen få ut att stället har kanonmat, och VAR NÅGONSTANS som befinner sig på världskartan, så att folk hittar dit... Och på så sätt skaffa sig lite fasta trogna kunder. Det verkar som om dom enbart litar på Buddah, turen att det skall komma männniskor passerandes och stanna, och köpa deras mat... organisation och planering, hallå välkommen...

Jag har så enormt många exempel att ge Er, men orkar inte mer. Se på Lakeside, namnet har gått som en löpeld mun till mun här i Chaiyaphum-området, och dom kör ett PR-race via facebook, där dom fotograferar varenda kväll, och tar med kvällens kunder, och sedan publicerar dom fotona på facebook. Det fungerar charmant, och alla är nöjda, och alla i Chaiyaphum vet var detta stället ligger...

I tillägg till detta så finns det skyltar uppsatta runt infarterna till stället, så man kan se namnet, och sedan komma ihåg var det låg, och man blir ständigt påmind om dess existens... Så det finns thai som förstår sammanhanget med promota, men undrar om det finns någon thai som förstår service...Ingen alls verkar följa det goda exemplet som Lakeside ger de andra restauranterna i Chaiyaphum...Ingen....

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLXXIX, Thailand

27 augusti 2014

85,9 kilo - (0 km)

Första vikten är morgonvikten  

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4, 559



I brist på Charlton Heston, så kommer här Tonu Curtis...

Forts, från förra kapitlet.... När man var typ i 7-10 årsåldern så var det stort att samla på filmstjärnor kommer jag ihåg. Också här så gällde det att valsa runt på nya jaktmarker, och hitta nya offer man inte träffat förr som ville "byta" filmstjärnor med en själv. Drömmen var att träffa ”den där tjejen” som gillade att samla på tjej-filmstjärnor.

Doris Day var så stor, så det fanns alldeles för många bilder av henne. Men i alla fall dessa tjejer hade i sina samlingar Charlton Heston utklädd till indian, och satt på en vit häst. Det var DEN bilden vi alla ville åt, så många som möjligt, den var superovanlig också.


Charlton Heston tyvärr ej som Indian...

Tjejerna om man hade otur, krävde hutlösa växlingskurser på den indianbilden. Hon sket ju i den fullständigt, men hon kunde byta till sig tjejfilmstjärnor. Jag kommer ännu idag ihåg det värsta jag råkade ut för. Det var en tjej borta på lekplatsen vid Mellanvågsgatan. Hon hade Charlon Heston på den vita hästen som stolt indian.

Mitt blod rusade upp i skallen på mig, men man fick absolut inget visa. Jag bläddrade i hennes bilder, och tog undan några som jag egentligen sket i, och som av en tillfällighet, så lade jag Charlon Heston i byteshögen också....


Dåtidens utan tvekan snyggaste brud....

Aha skrek hon till.... Jag VISSTE DET!! Du vill ha indianen...Min bror sa att alla killar vill ha den.... fan också tänkte jag. OK, ja jag vill gärna byta till mig det kortet om det går.... Hur mycket får jag frågade hon?? Jag hade en jättehög med Doris Day i bakficken, jag kallade den för skithögen, dels för att den låg närmast rumpan, och dels för att Doris Day var fullständigt värdelöst tråkigt att samla på  för oss killar.

Jag ger dig 15st Doris Day för det kortet sade jag, och då är jag görsnäll.... Nänänänänä.. skrattade hon, min bror sa att jag skulle ha minst 25 st.... OK sade jag....MEN du fortsatte hon, verkar ju gärna vilja ha bilden, så då skall jag inte sälja den till Krille då? Jag vände mig om, och där stod en kille i brillor och log....30 Doris Day sade han...... Men va fan.......

Jag hade ganska många med mig, och jag satte allt på ett kort, kanske dumt, men jag måste bara ha Chalton Heston. Jag tog skithögen från bakficken och började räkna, och slutade inte förrän alla 50st låg där.... Du får alla dessa, har inga mer och såg ledsen ut.... Tjejen tittade på mig precis som när man rensar fisk, och allt är klart och man slänger kadavret som är över i sopebingen.... OK det är ditt....


Denna dam var ju enbart "fylle" i vår hög av filmstjärnor..

Jag var kanonglad när jag kom hem... Men nu hade jag inte en endaste Doris day att byta med, och plötsligt fick jag börja byta med lite viktigare kort som Robin Hood, och Johnny Weismuller, som Tarzan, och det sved ju som fan i skinnet de bytena...Detta var lite småskrap på ytan av alla mina barndomsminnen. Fasen det är ju kul ju, tänk ändå vilka oskyldiga tider det var på nåt sätt.

Jag menar, busarna hade mask på sig, och mörka solglasögon och håriga armar. Och så var dom alltid mörkhåriga. De snälla var mer ljushylta, ljusa fina kläder och var välrakade... Ja livet var enkelt... Fortsättning i minneshärvan kommer i ett senare skede kanske... Nu till Thailand igen, och lite mer nyliga händelser.

Idag är det den 2 augusti 2014, och idag var jag och hämtade min nya beställda mountain-bike. Min gamla var nog helt uttjänt nu kändes det som. Det började med att jag var igår i affären, och skulle byta bromsbelägg på gamla hojjen. Det visade sig att man får byta hela satsen... Det är ju på det sättet nu för tiden, även med bilar... Det skulle bli svindyrt, och jag känner att en del saker glappar och hänger liksom på lösen på min gamla nuvarande cykel.

Killen i den nya goa affären som vi (åter)-hittat, han berättade igår när vi var där och beställde cykeln, att han kunde sälja oss en kanoncykel för 10.900 baht, och sedan i takt med vad vi ville lägga till i detaljer och delar på cykeln, så skulle den kosta maximalt 12.000 baht... Klart, det ingick ju inte sadel, och inte skärmar plus lite till, så 12.000 fick det bli....

Han meddelade mig mycket fint, och i bästa falang-stil, att jag var välkommen imorgon (alltså idag), och hämta cykeln, den skulle vara klar för leverans till mig, och då skulle allt finnas på plats ävenledes min cykel-dator. Kom kl. 12.00 sade han när jag frågade vilken tid som skulle passa honom. OK jag åkte dit idag då, och för säkerhets skull så kom jag dit en halvtimme för sent (kl. 12.30), för att ge honom tid.

Jag kom dit då 12.30, bara för att finna att han har satt dit 2 st skärmar och en sadel, och absolut inget mer. Han berättade sedan för mig att cykeldatorn och handtagen och det andra, skulle han kunna göra imorgon.....Efter lite att jag pressade honom, så fanns det absolut inget "imorgon" i hans värld, han ljög bara rent ut.....

NU i hans värld så existerade bara lunch och Som Tam. Han sket fullständigt i mig och sina egna löften. Killen sade sedan att han inte jobbade i morgon, utan öppnade igen på måndag... Men sade jag till honom, man vill ju inte göra sig helt omöjlig här i Thailand...Håll lugnet för fan, vad det enda jag tänkte i min hjärna...

Jag sade till honom att - "Ja jag skall vänta, men du skall veta att jag väntat hela förmiddagen på att klockan skall bli 12.00 så jag kan få min cykel som jag redan lagt handpenning på"!! och fortsatte...  - "Jag väntar, och så går du in och käkar Som Tam i 15 minuter, och sedan fixar du sakerna som du lovade mig, idag vill jag ha cykeln". Forts. nästa kapitel...

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLXXVIII, Thailand

26 augusti 2014

84,7 kilo - (0 km)

Första vikten är morgonvikten  

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,552



Min första skola Järnbrottsskolan vid Frölunda smedja

Forts. från förra kapitlet. En annan kille som jag lekte med under 2 sommarlov, bodde i det största huset i Anneberg på gamla Mölndalsvägen, nästan granne med den stora lärarhögskolan i Mölndal. Det var spännande att cykla så himla långt bort när man var så liten. Jag kommer ihåg att jag var 8-9 och 9-10 år gammal när jag cyklade de 6 km bort till honom. Hans namn, inte en susning faktiskt. Han försvann bort ifrån min horisont när vi bytte skola efter 3.e klass...

Så jag hade görtråkigt i alla fall under några sommarlov, där man inte ens hade Anneberg eller Ralf att tillgå...Men det var nog då som man fick "lära sig" att fungera ensam, att kunna hantera "stressen" av att vara ensam... Jag har haft oändlig glädje av detta i hela mitt liv. Men livet var mycket en idyll kan man säga på den tiden. Ondskan hade inte så mycket slagit rot i samhället där vi bodde i alla fall.

Den ondaste i vårt tycke var den mest spännande av alla, och det var Arne Lindström som bodde längre ner på gatan. Han var nog runt 5-6 år äldre än mig. Han hade en kompis som bodde på Rymdvågsgatan som kallades "Vala", och dom gjorde tydligen jävulskap ihop. Arne Lindström var en farligt trevlig typ, och ihop med honom sög jag i mig min livs första cigg. Märket var Robin Hood, och det smakade för jävligt. Jag spydde inte som jag kommer ihåg, men mådde pyton gjorde jag.. Men jag var stolt att jag hade rökt och fått det "gjort" s.a.s.


Utsikt ifrån Prärien, alltså berget vid sidan av Järnbrottsskolan

Arne Lindströms karriär avslutades mindre lustigt för hans del med att han åkte i kurran, och lyckades där med konststycket med att hänga sig där. Han blev väl 18 år tror jag!! Hans exempel användes nog inte bara av min mamma där på gatan i avskräckande syfte tror jag.... Arne Lindström blev en legendar nästan, vars namn alla kom ihåg trots att han egentligen var för gammal, och aldrig lekte med någon av dom i min åldersgrupp i alla fall.

En annan "kille" som också blev ihågkommen genom sitt smeknamn "Lotta", glömmer man heller aldrig. Jag t.om skrev en låt (instrumental) om henom senare i livet. Så som jag kommer ihåg henom var i alla fall. Mamman var den i särklass snyggaste mamman av alla mammor i hela vår klass, ja i alla de 3 klasserna som gick i gamla Järnbrottsskolan. Dom bodde på lägenhetshuset (Antenngatan), som ligger direkt bakom affären (DubbeljoBengtsson).

Dom bodde där i de år som jag tänker på. Lotta var alltid lite udda, men vi var ju i den åldern när fördomar, och negativt kollande på andra människor inte riktigt hade tagit fart ännu. Lotta kom ut periodvis bara, och var med och lekte. Men var en väldigt spröd varelse, och ville aldrig bygga hydda och aldrig idrotta. Så det blev nog mycket innestittande för Lotta. Och då var han ju också ganska mesig i kroppen.


Småvillorna sett från påskelden kanske?

Vi fattade inte mycket vi grabbar i alla fall. Skolan gick vidare, och vi hamnade på andra skolor. Jag uppe i nya Järnbrottsskolan, och Lotta åkte in till stan till Nordhem tror jag!!! När vi var tonåringar, kommer inte ihåg året, så fick vi höra att han också hade tagit livet av sig, och mamman flyttade blixtsnabbt ifrån Järnbrott, och ingen av oss har sett henne sedan dess.

Men Lotta var avvikande, hon var homosexuell tyvärr, och fick nog lida för det, kanske mest i sitt egna inre, för jag vet i alla fall ingen av oss andra sade nåt någonsin... Men kanske att skiten och terrorn började för Lotta inne på skolan i stan. Där var det nog enormt mycket tuffare att vara elev tror jag i alla fall.. Det är grymt livet stundtals, och konstigt nog när jag hörde detta om hennes självmord, så blev jag enormt sorgsen inne i hjärtat.

Jag blandar och ger med orden vad det gäller henne och henom, och han och hon. Lotta var allt detta plus lite till. Men hon var absolut ingen ladyboy eller någon någon annan varelse fångad i sin kropp. Hon var bara en hederlig homosexuell människa....Hon fick aldrig chansen till ett vuxet liv tyvärr, men mamman gav honom chansen i alla fall, att få en bra uppväxt med oss grabbar, som aldrig gjorde nåt ont i det hänseendet.

När jag tänker då på dessa två självmord, så kommer jag naturligtvis också att tänka på den tredje avvikande killen i Järnbrott bland oss killar i området. Där fanns ju många fler ungar, ty gatorna var ju ganska många, och varje gata hade ju sitt lilla gäng. Markvågsgatan/Bandfiltersgatan, lekte ihop, Rymdvåg/Bandfilter lekte ihop. Och där fanns Kortvågsgatan, Mellanvågsgatan, Långvågsgatan och Våglängdsgatan.

Alla gatorna hade dessutom lekplatser, och det var egna små barnsamhällen på alla dessa gator. Det var väl först när man var 10-12 år gammal som man gjorde utflykter till de andra gatorna i detta enorma villaområde, och då var det framför allt "Potta kula" som gällde. Man hade med sig alltid en tygpåse med sina "bästa" kulor, och man var ständigt på jakt efter att potta hem mer och mer pottekulor. Pyramiden var ju den gängse uppställningen som man skulle träffa.

Hade man tur så var där tjejer som pottade, de var ju värdelösa förstås, och oftast var det grabbarna som hade de största tygpåsarna med pottekulor. Jag vill inte säga att jag vann enorma mängder, för jag torskade också många gånger. Kanske att det gick jämnt ut, eller ärligt talat, jag tror att jag torskade i det långa loppet...Men det var utmaningar varenda dag efter skolan kommer jag ihåg. Detta måste väl vara precis det som revolvermännen i vilda västern upplevde. De utmanade varandra hejdlöst!! Forts. nästa kapitel...

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLXXVII, Thailand

25 augusti 2014

84,6 kilo - 83,9 kilo (30 km)

Första vikten är morgonvikten  

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,570



Isbanan utefter Våglängdsgatan 1966 ungefär-  Sedan 70;talet ett dagis där istället....

Forts. från förra kapitlet... Den stora "hölan" var grustagets riktiga höla... Jag tror att den var runt 300 meter i diameter, så det var riktigt stort. Vi kunde aldrig mäta djupet, men alla våra långa 3-4 meters störar vi hade, för att kunna driva våra flottar framåt utefter kanterna, försvann djupt ner i vattnet, så fort vi kom lite utanför kanterna... Vid de tillfällena fick vi vackert sitta kvar lugnt på flotten tills den drev över till andra sidan, och det tog ibland 1 timme, och ibland ännu mer i den stillastående vinden nere i grustaget....

Men här fanns ytterligt stora fiskar, som antagligen måste ha inplanterats där... Vi älskade att fiska där, och morsan visste ju inte varifrån fisken kom, så vi ljög och sa att den kommit ifrån Sisjön. Men hon tyckte inte om sötvattensfisk som hon sade, det skulle vara Torsk Makrill eller Vitling....Det var många gånger som jag åkte till Sannhöla själv, men då stannade jag inte till vid stora vattenhålet.



I nederdelen så ser ni dagis som ersatte isbanan på förra fotot, och på de övre delen så ligger fortfarande gräsmattan kvar av vår fotbollsplan, där t.om. Järnbrotts IF tränade i äldre tider.... Fotot kan nog inte vara mer än 10 år gammalt tror jag!!

Alldeles bredvid där låg det som vi kallade kärret. Till skillnad ifrån detta enorma sandtag eller grustag, det var säkert 1 km stort i omkrets totalt sett. Så fanns där också ett stort område, där det var alldeles vildvuxet med gräs och träd och enormt mycket djurliv som fåglar, och alla amfibier och fiskar, ty där låg det grannaste kärr man kunde tänka sig. Man fick liksom Edens lustgårds-känsla bara genom att vara där och titta på det, verkligen rogivande även för en ungdom som jag var då!!

Men allting gick ut på att vara utomhus då på den tiden, man fick helt enkelt inte vara inne om vädret tillät utomhuslekar... Och det var lika för alla, så ingen ville ju vara inne när man visste att alla de andra var ute. En dag kom vi gående, jag vet inte om det var jag och Rustan G, eller jag och Anders F, eller kanske rent av alla 3 av oss. Vi blev stoppade av "gubben" Frick... Han var en självutnämnd polis i området, och alla vi barn bara tyckte illa om den typen.

Han tog fanimej ifrån oss våra pilbågar och pilar och spjut. Det hade aldrig hänt några olyckor, aldrig, inte ens incidenter, och ändå nöp han dom av oss. Vi vågade inget göra eller ens säga. Men när han började vela och skulle ta våra knivar, ja då stack vi därifrån, och stannade INTE trots att fanskapet ropade efter oss. Jag är 100% att han talade med min farsa, trädgårdsmästaren för dom hade kontakt, men pappa sade aldrig nåt till mig i alla fall.


Detta är början av Gnistgatan, alldeles ovanför villorna och Markvåg där jag bodde.. Vi åkte kälke ner här, och den backen var görlång tyckte vi. Till höger 100 meter upp på fotot så låg den gamla ursprungliga dansbanan.... Jag var 2 år gammal här vid denna tiden....

Att försöka att plocka knivarna av oss ungar dög bara inte... Vi bar kniv alltifrån vi kunde gå där i Järnbrott, och ingen jävla barnlös gubbfjant skulle ändra på det.. Tänk vilken skillnad det var då på den tiden och nu. Tänk vilket ansvar vi barn ändå hade, och vilken annorlunda uppfostran vi fick, om man jämför med den jämmerdal som är nu. Jag vet inte om "velour-stilen" ifrån 70:talet var det som förstörde uppfostran på de flesta ungar, och gjorde dom så annorlunda.. Ingen aning!!

Men vi täljde direkt nya pilbågar, täljde nya pilar och täljde nya spjut, vi ville inte förändra våra liv. Och vapen måste man ju ha, om man skulle hålla till i skogen och "jaga", hahaha!! Påsken närmade sig med ilfart, vintern den kalla fan var över, och man väntade på april, med den berömda påskbrasan i Järnbrott. Den blev mer och mer känd under åren faktiskt. Vi fick stränga order av våra föräldrar att absolut inte fälla träd eller buskar ifrån skogen, det skulle enbart vara sopor och gamla möbler inget annat.

Men påskhysterin spred sig bland oss grabbar ju närmare man kom påskafton. Och alltid på påskafton på förmiddag, middag och eftermiddag så lyckades vi fälla ett träd, och såga det i bitar som vi dumpade inne i den nu enorma "påskfyren" som vi  ju allmänt kallade den!! På kvällen så väntade alla andäktigt på gubbfan Frick som stod för tändvätskan och tändstickorna, och han tände högtidligt på påskfyren.....

Vi hade, utan hans vetskap ett par gånger redan knött långt in i påskbrasan flera glasflaskor, vi tog bort etiketterna från flaskorna, med T-sprit, så när brasan tog sig, så plötsligt blev det ena grymma eldslågor, och folk fick backa kanske 10 meter till. Gubbfan Frick fattade aldrig vad som hände förrän flera år efteråt när vi var enfaldiga nog att knö in stora rejäla smällare i påskfyren... Dom smällarna hördes säkert till Riksdagshuset i Stockholm.

Min farsa var där då när det hände, och han förstod nog att jag kanske hade ett finger med i det hela... Han höll tal till flera av grannarna där, och vi fann det nog vara vettigast att sluta medans man låg på plus!!! Men det var fina tider, med fina människor kändes det som. Sedan kommer jag ihåg flera av somrarna, eller skall man säga sommarloven, när man var runt 7-11 år gammal. Plötsligt blev det soperent på ungar under halva juni och hela juli månad.

Den nya tiden hade slagit in, och folk hade fått korn på att det var käckt att åka bort under juli-semestern. Och flera skaffade sig faktiskt sommarboende på annan ort. Billie Persson stack iväg till Malmön, Anders Fagerberg, dom hade ett ställe uppe i Skogen i Floda, där jag för övrigt fick se VM-finalen i fotboll mellan Sverige-Brasilien. Brassarna vann med 5-2, men en härlig match tycke alla som var stolta över att komma till final...Det var väl sista gången som vi någonsin kommer att komma till final i en fotbollsturnering av den digniteten..

Grabbarna försvann i alla fall, och man tydde sig till dom som man annars kanske inte lekte så mycket med. Nu plötsligt hade man kompisar långt borta. Jag lekte mycket under sommarloven med Ralf Sandberg, och vi hade skitkul, varför han inte var med annars och lekte visste jag aldrig. Man levde i snabba tider då, så man forskade inte så himla mycket. Forts. nästa kapitel....

Handskak



Chaiyaphum MDCCCLXXVI, Thailand

24 augusti 2014

83,7 kilo - 83,5 kilo (26 km)

Första vikten är morgonvikten  

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,559



Teatern bortanför Graaf´s hus och nedanför plaskedammen

Jag fick in en kommentar ifrån en kompis och läsare, Anders Danielsson. Han beskrev leken ”krig” enligt följande. ”På en slät jordyta, så var man 4 st spelare som drog upp en 2x2m kvadrat och delade den i 4 delar. Sedan kastade man stående i sin egen ruta en kniv som ställde sig i någon motspelares ruta, och drog i knivens riktning ett streck till din egen ruta och snodde då en del av hans mark.

Den som förlorat så mycket mark att han inte kunde stå i det som fanns kvar åkte ut, och till slut hade någon roffat åt sig allt och därmed vunnit.” Visserligen så kommer jag ihåg en större fyrkant och jag kommer ihåg att vi lekte detta på asfalten io Järnbrott och då var vårt ”vapen” en krita som vi ritade ut våra erövringar. Men det är nog bara olika landsändar tror jag!!
Men åter nu till fortsättningen ifrån förra kapitlet...


Järnbrotts stationshus för rälsbussarna

Jag sprang nerför gatan, och sedan så fick jag smyga så ända in i hillvitte, för det är livsfarligt med alla kompisarna ute på gatan att ha en glass i näven. Alla vill ju ha.... men jag köpte glassen, storstrut kostade 1 krona exakt. Fick en vit papperspåse att lägga den i, och sedan sprang jag hemåt på Rörsgatorna som låg bakom min gata Markvågsgatan. Allt för att undvika upptäckt, och behöva dela med sig...

Jag kom upp till "Experimenthuset", och vem fan stod där med glittrande ögon, jo Anders Fagerberg förstås. Han hade kollat in mig när jag var inne och köpte glassen, sprungit Markvågsgatan parallellt med jag sprang Radiomastgatan, och så möttes vi här...Han tittade på papperspåsen, han kunde absolut inte veta vad som fanns i påsen, och sade bara med glittrande ögon och saliven rinnande i mungipan - "tjacket då?, Snälla slutet"!!!!!


Järnbrotts IF tidigt 60;tal med Reine Tilly ner till höger.. Tycker det ser ut som "Bagarn" Widegren (Monikas äldre bror) som är målvakt. Denne bagarn som var målvakt i Järnbrotts IF även när en annan var med där 1978-80... En slitstark och mycket duktig målvakt i alla fall..

Vi gick sedan upp till garagen som var under byggnad, och satt där i solskenet, lutad emot en vägg och avnjöt 1st storstrut, Anders och jag delade förstås glassen, men jag hade nog hellre viljat ha hela själv..... De andra gubbarna var grymt avundsjuka när vi berättade om glassen. Detta gjorde vi naturligtvis först när allt var slut, varför riskera att förlora ännu mer?

Ja så kunde det gå till i 50:talets Järnbrott. Jag var glad i alla fall att vi hade alla dessa möjligheter att förströ oss.. Skogen låg alldeles ovanför oss. Och ännu längre in i skogen, på andra sidan berget, så låg upprinnelsen till namnet på orten, järnbrottet låg där i unga år. Detta järnbrott som sedan fick affären Prisma på sig, och som ligger där än i dag, sist jag tittade så hette det nåt sånt som "Godishuset" eller Godislagret, men det var 7 år sedan nu....


Påskelden som vi såg den i alla fall....

Det avlånga hyreshuset 3 vånings med namnet "Käppen”, ligger där, och nästan omringar det gamla järnbrottet. Gatan upp till Prisma (Godishuset) heter för övrigt Dragspelsgatan.... Vidare ännu längre bort över ängarna, det var bara ängar då, det som idag heter Västra Frölunda och som är fyllt med hyreshus... Därborta låg det legend och sägenomspunna "Rud", där huserade troll, björn och andra djur vi inte ens visste namnet på.

Det tog oss nästan 2 år innan vi vågade vandra hela den långa vägen dit, och vi beslöt oss för att leka pionjärer, för vi hade sett på TV och läst böcker hur dom gjorde borta i Amerikat!! Så vi tog med oss hammare, och spik, såg och knivar, och naturligtvis både pilbåge och pilar och spjut ifall vi skulle bli anfallna. Vi tillbringade många dagar den vintern där borta, men vi ledsnade snart för det var så jäklans kallt, och långt dit i vår lilla värld...

Så bättre leka närmare hemmet, så man kunde rusa in och värma sig. Men mackorna som mamma skickade med alla dessa dagar var kanongoa att äta vid vår brasa som vi gjort upp där i ödemarken. Vi måste ju ha en brasa, för det var det enda som kunde hålla rovdjuren borta, en grej vi också hade lärt oss ifrån böckernas goa värld..

Åt andra hållet låg Prärien, våra efterföljare kallar det fortfarande Prärien, och dom brukar samlas där vid påsken, tar med sig öl, och berättar minnen. Det är berget som ligger vid sidan av, och ovanför Husknuten, och vår gamla skola Järnbrottsskolan borta vid Frölunda Smedja som det hette då.... Den bergsknallen var go, gräset var som präriegräs däruppe på toppen, därav namnet...Och det bästa av allt, det varf vi grabbar som myntade begreppet Prärien,,, så kredit för den grejen skall vi ha... Så nu vet ni det alla efterföljare..

De djärvaste av oss fortsatte bortåt lite grand och där låg också "Branndammen", den låg granne med Järnbrotts-skolan på andra sidan vägen. Bygga flotte och fiska grodyngel gjorde man där, det var en liten damm, men FARLIG. mestadels beroende på att ens mamma försökte med alla medel hålla en därifrån.

Den låg precis i "korsningen" i Frölunda Smedja, och ena vägen som kom dit var Mölndalsvägen (gamla)...Morsan berättade med allvarsam min att - "En kväll, så kom det en bonne ifrån Mölndalshållet, (hon menade troligen Anneberg, hon tyckte dom var lite könstiga där.) Han kom med häst å vagn, plötsligt började hästarna att skena, och bonnen som var bra i gasen kunde inget göra.. precis hela ekipaget körde ner i Branndammen, och har inte syns till än, detta var år 1946"....

Klart vi ungar var ju skiträdda för att råka ut för samma öde...Men inget kunde ju stoppa oss att åka till Branddammen och leka,, Men jag måste erkänna att jag var skiträdd och försiktig hela tiden. Byggde en flotte och drev omkring på en lilla dammen, den var ju inte större än kanske 20x20 m.... Men där fanns mängder av ödlor och grodyngel, grodor och faktiskt ormar i hygglig mängd. Så det var kul att vara där.....

Men nu efter några år på nacken, vi var kanske 10-12 år nu, vi vågade oss ännu längre bort på våra små fötter och cyklar, och vi hörde talas om ett tillhåll som dom lite äldre killarna brukade hålla till vid, och det var ett ställe som gick under namnet "Sannhöla".... Det var alltså ett ytterligt gammalt skitstort sandtag,,, det låg exakt där Bil och Truck, Högsbo Industriområde ligger nu, exakt där.......

Hit brukade killarna ta sina damer och kyssa dom fick vi fnittrande reda på, och många gånger så åkte vi dit bara för att "smyga" på killarna och tjejerna, och kanske kunna fånga en glimt av en kyss, spännande tider... men Sannhöla var mycket mer än bara detta. Mestadels så älskade jag själv att åka dit, även om det var ytterligt farligt ställe faktiskt. Forts. nästa kapitel...

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLXXV, Thailand

23 augusti 2014

83,4 kilo - 83,5 kilo (14 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,559



Jojjandet var verkligen en grej man strävade efter att lära sig!!

Forts. från förra kapitlet... Att leka på gatan, i skogen, och nere i sandlådan på lekplan, samt förstås lite senare på fotbollsplan, det var hela min uppväxt. Spöregnade det inte, så slängde morsan alltid ut en...- " Här skall du inte sitta och göra ingenting, ut med dig och lek...", och var det bara inte kallt ute på hösten, så var det barfota.. Hon var görnoga med den grejen, hon ville stärka fötterna som hon sade min gamla morsa.

Bakgrunden till det var att mina fötter såg ut som sju svåra år när jag föddes, och de första 2-3 åren. Ortopeden ordinerade mig ett par pjäxor, som jag hade på mig under 2 hela år oavsett årstid, ungefär som man idag använder tandställning. Och faktiskt!! Det funkade bra!! Mina fötter blev fullt normala ungefär i 5 års-åldern tror jag det var, och har aldrig berett mig några bekymmer efter det...

Jag hade kompisar som Anders Fagerberg. Rustan Gille. Staffan Gunberg. Billie Persson. Thomas Björndahl. Och där fanns då i dessa väldigt unga år även flickor som lekte på gatan och med oss, typ: Britta Fagerström, snöriga Ami Green samt Elisabeth Wallin, och en tjej som hette Hempel men förnamnet är helt väck...Vi hade också systrarna Ann och Irene Björndal.  Vi lekte fint ihop. Men små saker gjorde ibland att man var sura på varandra långa tider, ja ibland en hel lång dag....


att sysselsätta sig var verkligen inte vårt - alla barn var i samma benägenhet, ut för fan och lek, sitt inte här som ena "stugsittare".....

Tösen Irene kommer jag ihåg för hon var lite "lustig" i huvudet verkade det som. Hon brukade nämligen ge sig ut på "vandring" ungefär som Crocodile Dundee brukade gå på en "Walk about". Irene brukade försvinna med jämna mellanrum. Ofta kunde man se henne gå i sin mammas högklackade dojjor svajande nerför gatan, kanske 7-13 år gammal.... Snart brukade mamma Björndal eller syster Ann komma ut på gatan och kolla om vi sett till Irene.... Nä sade vi, men hon gick nerför gatan i högklackat.

Jäklar sade mamman hon är uppklädd...... Då visste alla vad klockan var slagen.....Man fick tag i bussen som frågade sina kolleger, och Irene åkte alltid in till stan, och alla busschaufförer och spårvagnsförare visste i dessa gamla tider vem Irene Björndal va...... Hon kom alltid tillrätta, men det visste hon nog inte själv... Jag har hört på omvägar att Irene har klarat sig jättebra i livet, och om jag inte alldeles missuppfattat det hela, så har hon också familj, bra jobbat Irene´!!

Jag glömmer aldrig Britta Fagerström, jag vet inte riktigt, men jag tror att hon hade kvicknat till ifrån barnpolio eller nåt sånt, och var svår på att röra sig, och gå, eller springa som oss andra. Så hon fick oftast bli målvakt då, inget konstigt i det. Men hon ställde till stort rabalder när hon krävde av mig och Anders F., att hon skulle hoppa höjdhopp med oss. Vi ville verkligen inte at hon en tjej skulle deltaga i en sådan manssport. Hon tog ändå trots det sats, och trots att ribban låg på låga och frejdiga 45 cm, så lyckades det tjocka barnet att sätta sig på ribban, så den gick av....

Detta var en katastrof för oss barn, som hade fått ribban av gubbarna borta där dom byggde garagen, och att vi skulle kunna få en ny sådan fin höjdhoppsribba var minimal, vi väntar än idag 60 år senare på att få en ny. Vi blev sketsura och "Brata" som vi nu döpte henne till, fick inte leka mer med oss,,,,,den dagen.... 1 dag var ju sketlång tid, vi var ju barn.

Ami Green gick oss också på nerverna, för hon snörvlade och nyste hela sin uppväxt. Snöret rann ur hennes näsa, och vi försökte att hålla oss ifrån henne så mycket som möjligt. Anders F. sade en gång att han hade hört att man ifrån det "snöret", om man fick det på sig, kunde få den där sjukdomen där näsan ramlar av, och sedan både snoppen, armar, och till slut så fick man hoppa omkring på kryckor men inga ben.. Så man var ju lite rädd för närkontakt med henne...tror att spetälska var sjukdomen han tänkte på, vi visste dock inga namn på sjukdomar, så hans beskrvning av det hela dög bra.

Ingenting i våra liv på 50;talet handlade om pengar, det fanns inga pengar bland oss, och därför fanns det heller ingen godis att tala om, och heller ingen glass att tala om. Jag kommer t.om. ihåg min första glass, tror i alla fall att det var min första glass. I alla fall så var det min första glass som jag köpte själv.

Jo vår Granne Thant Thea (Eek) var en ilsken tant, och folk hade svårt för henne. Men det är ju så med sådana personer som henne. Han sade rent ut vad hon tyckte och skrädde inte orden, man skulle väl snällt sagt kunna kalla henne för extremt odiplomatisk. Och passande nog så hade de en taxfan som hette "Niclas", den jävla hunden var så folkilsken så endast tant Thea stod i paritetet med den hunden.

Han bet allt som passerade, och vi snackar inte bara brevbärare, utan Niclas gjorde ”bit-ruscher” och bet kärringar, barn, krymplingar katter, ja allting som rörde sig i hans närområde.. och han skällde på precis som passerade därute som han inte fack tag i att bita.

Av någon outgrundlig anledning så umgicks min morsa med tant Thea regelbundet, och drack kaffe ihop. Hon gjorde det regelbundet med Karin Fagerberg, Anders morsa och då med tant Thea. Thea gillade mig, och hennes hundfan Niclas gillade mig också, så jag kunde komma och gå som jag ville. Snålade morsan med maten, och jag fikade lite efter en bulle lite grand, så nog var det till att knalla över till tant Thea. Jag nämnde det inte för morsan, för hon skulle aldrig tillåta att jag gned in mig där för mat... hahaha!


Den heligaste stunden i mitt liv!!

En dag så säger tant Thea till mig - "kan du gå ner och handla hos Bengtsson 1 liter mjölk....". javisst sade jag.. Sprang nerför gatan till affären, som vi sedan döpte till "Dobbeljobengtsson", för det stod textat på dörren "Folke W. Bengtsson". Hem igen med mjölken, och så säger tant Thea,,, för övrigt första gången en vuxen sade detta till mig... - "Här får du 1 krona, köp dig en glass"!!!! Detta var som att öppna Pandoras ask för mig... Än i dag så har glassen rena magneten för mig, och jag dras till glassen fortfarande, och min stora sorg idag är ju att jag har Diabetes 2, faaan också... Forts. nästa kapitel..

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLXXIV, Thailand

22 augusti 2014

84,7 kilo - (ingen cykling)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,572



typiskt 50:talsfoto

Nu när jag sitter här och skriver detta så är det den 31 juli 2014, jag har inte en riktig susning när detta kapitel kommer att bli publicerat. Men inte tidigare i alla fall än den 19 augusti. Jag har alltså skrivit hela 19 kapitel i förväg som kommer att bli publicerade efterhand. Anledningen till denna brutala mängd skriverier från min sida kan bara tillskrivas att jag nu har skrivit lite extra material rörande mina minnen ifrån livet som passerat, och även att jag varit observant i mitt dagliga liv här i Thailand.

Jag har nu dessutom ytterligare stoff som jag publicerar, och hoppas att ni tycker att det är kul att läsa om flydda tider för andra människor.Kanske att en del av Er känner igen sig. Många av oss är ju samma generation. Men även yngre människor kanske kan finna nöje, eller förhoppningsvis lite underhållning att läsa här.... Så nu kör vi igen 1950:talet here we go!!

Ibland så funderar jag i lite udda banor. Det är ju, tycker jag i alla fall, ganska schysst att försöka förstå vem man är och hur man blivit sådan, och inte bara trampa på här i livet, och aldrig ifrågasätta. Många gånger tror jag, att man kan lära av sig själv och det man upplevt i livet, bara genom att sitta och titta tillbaka, och försöka att förstå hur just livet och omgivningen har danat en, och gjort en till det man är idag.

Detta får ju en att tänka tillbaka ännu längre i livet då, kanske ända ner till de allra första minnena. Ganska kul faktiskt att sitta och tänka på dom, det är ju inte många sekunder innan som man ägnat dom minnena någon längre tankeverksamhet, det är ju snudd på att de ens existerar längre,och snart blir dom väl med ålderns rätt helt utraderade ur hjärnan också.

Mitt första minne, som jag kommer ihåg, ser mig själv stående i köket med mina små fötter snedställda och intryckta i elementet på väggen under köksfönstret! Det är ett himla liv utanför på gatan i villaområdet i Järnbrotts "småvillor" som det området hette som jag växte upp i. Barn i alla de åldrar lekte utanför, och under de kommande åren så lärde jag mig lite grand namnen på alla de olika lekarna.
typiskt 50:talsfoto nummer 2...

Jag har inte en susning om lekarna fortfarande existerar eller om TV;n och datorn och "stugsittandet" inomhus helt har raderat bort dessa lekar. Jo vi lekte "sista", flickorna hoppade "hage", hade det varit idag så hade säkert avkönade pojkar ävenledes hoppat "hage". Vi lekte "Krig", om jag kommer ihåg rätt så ritade man upp med kritor en stor fyrkant, typ 6x6 meter. 4 killar tror jag det var, som lekte samtidigt. Det hela gick ut på att man kallade sig för t.ex. USA eller EUROPA, eller Ryssland eller kanske Australien.

Har glömt mer detaljer i själva leken, men det handlade om att "erövra" de andra länderna förstås och få herravälde över hela världen, den killen "vann"!! Vi lekte ofta "gömme", ni vet räkna till 100 och sedan fort som ögat fick dom andra gömma sig. Där var flera lekar vilka jag glömt, fyll gärna på ni som har ett bättre minne.

Vidare så spelade vi fotboll, och sedan spelade vi, när det inte gick att spela fotboll, landhockey med antingen ishockey-klubba eller bandy-klubba och tennisboll (barmark), låg det is på gatan utanför, så använde vi förstås pucken att skjuta och spela med.

Vi var extremt ofta upp i skogen och lekte, och indianer och vara jägare var verkligen på modet. Den tiden som vi var barn, då hade hjälten hår på bröstet och på armar och ben, och stundtals även en liten pröjsare. Han hade extremt svårt att vara "vän" och döpolare med flickor och damer, och leka med dom. Antingen så älskade man damen och ville ha omkull henne, eller så fick det vara helt och hållet. DET var 50-60:talet det!!

Vi täljde pilbågar och pilar, vi gjorde spjut, vi hade skjuttävlingar för att utröna vem som var den bäste indianen. Vi smög på varandra i skogen utan att det skulle höras. Vi byggde hyddor i skogen som var ganska schyssta som skydd emot regnet, men för övrigt kass, men roligt var det.... Pappa undrade alltid vart virket, spikarna och hans verktyg tog vägen..

Men ingenting av allt detta visste jag när jag som Tummeliten stod där med fötterna in i elementet och försökte förtvivlat nå över fönsterkarmen så jag kunde titta ut.... Till slut vilket verkade som en hel evighet i tid, så fick jag gå ut på gatan. biltrafik fanns bara inte, det kom aldrig knappast några bilar på dagtid, utan det var på morgonen, och sedan på seneftermiddagen. Där emellan kunde vi leka ganska ostört.

Va kul det var att gå ut och leka med de andra barnen, dock så kommer jag ihåg den mest skämmiga grej som jag nästan råkat ut för i mitt liv. Av någon förunderlig anledning så började jag att bröta och klia nere på snoppen när jag lekte..Jag var kanske 3-4 år gammal, och mamma tjötade att jag måste sluta, det såg ju konstigt ut... Men för mig så var det bara naturligt att riva omkring därnere, hahaha!

Till sist en dag, jag lekte med ett par kompisar så fläkte morsan upp fönstret och ropar med sin mest klara och höga stämma som bara hon kunde avge - "sluta att dra i snoppen "Glegolo"... Jag skämdes så enormt så jag släppte allt jag hade i händerna (snoppen och en pinne tror jag det var), och sprang in på studs, jag skämdes fruktansvärt. Efter den dagen så kliar jag bara på den avdelningen inne på toan.. vågar inget annat, hahaha!! Forts. nästa kapitel...

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLXXIII, Thailand

21 augusti 2014

84,1 kilo - Ingen cykling

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,579



Min favorit förstås (Bogdanvillea)

När man sitter härnere i Thailand, eller var som helst egentligen, och man är utflyttad. Och man försöker att skapa sig en tillvaro i livet som man skall stå ut med, och leva med de kommande åren, eller resten av sit liv. Ja då skapar detta kanske en ny typ av man och människa i mångt och mycket. Jag vet inte om ni har reflekterat alls över detta. Men livet här gör att man är ofta lämnad åt sina egna tankar i skallen.

Egentligen behöver detta inte alls vara något dåligt, jag tänker inte alls åt det hållet. Men det skapar i alla fall en mycket mer självständig människa, en självständig människa som skapas utav de förutsättningar som erbjuds oss som bor här i Thailand då! Förutsättningarna i mina ögon för mig som bor här i Isaan, är bl.a. mycket ”egen” tid. Jag kan inte tillbringa min tid som ”knätofsarna” hemma i Sverige många gånger gör, alltså hänger frun i kjolarna dagarna igenom, det funkar oftast bara inte härnere skall ni veta.

Här måste vi ta tag i vårt egna liv, våra egna tankar, och skapa något fullständigt nytt. Livet som vi mötte härnere var som ett oskrivet blad i en ännu inte publicerad bok. Och det är nu vår sak att skapa och skriva ihop denna bok. En bok som skulle kunna heta ”vårt liv”. Gör vi inget, utan fortsätter som vi kanske gjorde hemma i Sverige, så sitter vi snart härnere i Thailand med problem som vi inte trodde var möjliga.

En del ramlar in i olika missbruk typ brännvin av olika sorters... En del kommer helt fel på det med sin familj, och en del ramlar in i mentala problem.... Jag för min del har funnit en formula som passar mig i alla fall, och det är sysselsättning. Vad man gör är inte det viktiga, utan det viktiga är att man gör ….. alltså gör något, vad sjuttan som helst!!

Mina sysselsättningar kanske inte alls passar andra människor, det får man acceptera, men det funkar för mig. Jag cyklar alltså 2-3 timmar per dag (oftast), jag sitter vid datan och arbetar, och jag kollar på nedladdade filmer. Jag gillar att skriva om mitt liv., om andras liv, och jag gillar att skriva framför allt om observationer man gör i livet, när man håller ögon och öron öppna... pennan är en bra sysselsättning faktiskt.

Men det som jag vinnlägger mig mest om, är faktiskt att ha ett vettigt socialt liv. För utan ett socialt liv, så är livet rena rama ”röva” minst sagt! Och de människor som inte fattar detta, har nog misslyckats med den saken ävenledes hemma i Sverige tror jag. Ut för fan och träffa människor. Vill man nu sitta med byidioten i Nakhon nånstans, eller med en falang någon annanstans, så är detta kanonbra, men gör nåt för sjutton.

Se och träffa andra, kommunicera med andra, och få impulser ifrån andra, och framför allt lär av andra...”Ensam är stark”, det är ett ordspråk som bara ett missanpassat socialvrak kan komma på. Det är så fel så man inte tror att det är sant. Den gubben uppfann i alla fall inte varken elden eller hjulet, det är en sak som är säker  i alla fall... Livet i Isaan-djungeln är inte enkelt, det kräver sin man, men jag är positiv, jag tror att de flesta bland oss har just ”den mannen” inom oss.. Bara plocka fram honom ibland, även om det tarvar lite ansträngning!!!

Vår granne ”old food” är nu verkligen på krigsstigen, säger Yongyut glatt när hon ofta gör sig ärenden ut i vår trädgård efter mörkrets inbrott. Hon hör ju då vad som är i görningen inne hos Old Food. Jag rapporterade ju tidigare att hon skällde på dottern, och krävde att hon satte igång igen med att hämta hem äldre falanger, så pengarna kunde fortsätta att rulla in. Denna kärring ser detta som en ren affärsverksamhet, och själva affärs-ide´n är ju då hennes egna dotters underliv.

Pappan som sagt var stryker omkring här och säger inte mycket, han ser ganska bra ut utseende-mässigt, men där ser inte ut att finnas mycket glädje varken i hans kroppshållning eller i hans ögon. Enligt gatuskvallret här bland thaidamerna, så har dom haft goa uppträden som vi tydligen helt har missat, där det klart framgått att denne pappa har en Mia Noi... Old Food är vansinnigt arg över detta, och menar på att hon tappar ansiktet över detta.

Att fanskapet tappar ansiktet när hon säljer sin dotter till falang, och tvingar henne att ligga med gamla män mot kontanter, den grejen fattar varken hon, eller många andra thaiföräldrar heller för den delen.. I alla fall, det är inget lyckligt hem, det är enbart baserat på pengar, och dom har ju ramlat in i den äldsta fällan som finns, och den är lika vanlig bland falangerna också....

De sitter med tillgångar, och i takt med att det kommer in pengar så binder dom sig med ännu mer tillgångar. Detta går då ifrån att vara tillgångar till att bli ”tillgångar”. Alltså en ren belastning i form av avbetalningar varje månad, lämnandes en allt mindre slant över till mat, och andra nödvändiga saker. Tänk att folk så ofta går på den grejen..

Nu stretade dock den unga Miss Pussy emot ännu mer än tidigare, och deklarerade att hon ”älskade” minsann denna relativt unga kille, som hon haft nu ett tag och behållit honom. Trots att hon haft ett par stycken äldre falanger som kommit hit, och som ”satt på” Miss Pussy, och sedan fått betala för den sjuka buffalon, sjuka svärmodern, eller andra saker som Miss Pussy hittar på som ”arvode”.

Så hon vägrar nu efter vad vi förstår, att dra hem mer falanger av den äldre sorten, men jag tror hon måste ge vika till slut ändå...Kulturpressen ifrån Isaan, Thailand och ifrån hennes föräldrar blir alldeles för stor. Och skall hon ha en endaste chans att slippa ur detta, och skapa sig ett liv med denne kille som är runt 40 år gammal, så måste hon dra iväg, sticka ifrån Chaiyaphum och livet här. Hon kommer annars att förlora, och vara tillbaka i ”svängen” igen, med gamla falanger och pengar o.s.v.

Jag tror personligen att hon aldrig kommer att klara detta. Hennes barn som nu är en tjock alldeles lakansvit liten 5 årig 50/50-barn tas ju om hand av Old Food, och ungen kallar henne mamma, precis som det alltid varit härnere i Thailand... Så banden med Chaiyaphum är för starka, och dessutom så har ju samhället här tutat i barnen och ungdomarna, att ”familjen” och de äldre är det enda som räknas, och en sak till som kanske vi också känner till ”du kan inte äta kärlek”...... Thai tutar i ungdomarna detta.....

Så  den 40:årige killen är här nästan hela tiden nu ihop med Miss Pussy som är styvt 22 år gammal nu, och de bor någon annanstans under nätterna, inte i huset som hon själv äger. Där bor ju numera Old Food och hennes make, och Miss Pussys barn som dom ju tar hand om där....Skall bli kul att se hur länge som den ”yngre” killen klarar av ekonomiskt att klamra sig fast här i Thailand??? Snart måste han ju hem till ”falangistan” igen för att knoga ihop nya pengar att slösa på Miss Pussy, hans enda kärlek i detta livet!!

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLXXII, Thailand

20 augusti 2014

84,2 kilo - 83,9 kilo (14 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,586




Ett kärt samtalsämne som kanske många fegar ur att prata om är toalett-besöket och skitningen därstädes. Vid våra besök här i Thailand, så drabbas vi ju genast utav en kulturskillnad som inte är att leka med. Vi går på toaletten och finner ute i byarna hemma hos thai att de inte har något toalettpapper. Vad dom har är en cistern i cement fylld med 250 liter vatten och en plastskopa som ligger där.

Denna handskopa som ALLA thai som skitit där, använder för att skopa rent i arslet efter det att dom skitit. Jag själv bävar över det antal skitbakterier E coli som bara väntar på att fastna på mina händer och till slut kanske hamna i min mun. Man räknar med att E coli bakterier i bajset uppgår till mellan 100 miljarder till 10 biljoner per varenda gram skit...

Thai använder sina händer tydligen när dom gör rent sig efter skiteriet, händer fingrar och det vatten som finns i cisternen. Så med handen i analen, sedan till vattencisternen och sedan tillbaka igen till analen. Visst ligger dessa bakterier på 2 fina ställen alldeles strax. och då räknar jag INTE med att dom sitter som limmade på thai-personens fingrar och sedan i byxorna. Utan dessa bakterier finns alltså i vattnet i cisternen samt på handtaget på skopan.... Så undvik skopan.....hahaha!!

Så hur gör vi själva rent oss i Thailand i byn då? Jo de mest Thailands-romantiska typerna vill ju gärna ta efter thaiarna, och få deras respekt på detta sätt. Jag vet inte om man får respekt av en thai genom att apa efter dom, men jag tror att det är åt det håller anledningen ligger.

Falangen nigsitter där, eller sitter där och skiter, och sedan skall han bli av med bajset därbak. Så då krafsar han med fingrar och händer, och tvättar med vattnet emellanåt, och hej och hå vad rent det sedan är deklarerar dom stolt inför en i andakt flämtande församling!

Sedan har vi då den andra gängen som man själv tillhör, jag vägrar hårdnackat att vispa runt med ett äckligt helt förorenat vatten i dessa cisterner. Jag har ALLTID med toapapper varthän vi än åker här i Thailand, ALLTID. Torka rent med papper, sedan blöta pappret med vatten och torka igen, och avsluta med torrt papper och torka torrt därbak. Detta fungerar charmant de flesta gånger.

På tal om vatten, så finns det ju utrustat nästan som standard i Thailand dessa "rövpistoler", alltså dessa som vi hade i alla lägenheter förr. Jag tycker dom är kanonbra, för man kan sitta där och skjuta vatten upp i arslet, och få bort kanske 95% av skiten utan att anstränga sig....

Men en sak är säker, och sedan får folk säga vad dom vill. Hur länge jag än sitter där, och skjuter vatten upp i arslet, och sedan tar en bit papper, så ser man ändå hur brunt pappret blir, så ha mage att påstå att vatten är tillräckligt för att bli ren, är löjligt och enbart äckligt....

Kombinationen är den rätta lösningen, blanda papper och vatten och det blir kanon.... Dock, och nu kommer slutklämmen, det absolut bästa som man kan uppleva här i Thailand, och det gör man faktiskt ganska ofta, och det är att ha en lagom mysig diaree.... För då blir det kanonlätt att bli ren därbak, bara skjuta lite vatten och avsluta med papper och uppdraget är slutfört...

Så med detta hoppas jag att dagens lektion kommer till glädje för Er som turistar härnere, och får massa goda råd som vilseleder Er i dessa skitsaker.... Avslutningvis, så säger jag bara "thank God" för att handskak härnere har ersatts av Wai..... Jag avböjer alltid handskak med thai, och gör en wai blixtsnabbt istället.....



Idag så såg jag en alldeles för jäkla grann "Funfa-buske" (Bougdanvillea)....Tog fotot, men på något sätt ibland så får jag aldrig fotot att visa det som mina ögon ser. Jag vart nästan bländad av färgerna ifrån busken i verkligheten ,hoppas nu bara att ni kan föreställa Er färgprakten om ni kollar på mitt foto som jag bifogar..







Strax efteråt så fick jag stanna igen på vägen, men va sjutton gör det, pensionerade gamla gubbs kan ju stanna när dom vill.... Jo fick se fjärilen som höll på med att suga nektar eller vad nu fjärilar gör när dom inte fortplantar sig.... Har görsvårt att fota dessa skygga snabba varelser, men för att vara mig så lyckades jag hyggligt denna gång med fjärilsfotona....



Fotot på de lila små blommorna utefter husväggen är hemma hos oss. Och ära den som äras skall. Yongan ligger bakom färgprakten. Hon ”avlar” fram dessa blomster med en hiskerlig hastighet skall ni veta. Hon köpte väl 10st tror jag, vi har nu säkert över 100 st runt huset.. Jättefina tycker jag...Som tack för hennes insats, så fick jag lova att även hon skall få plantera ett ”Lime-träd” i trädgården på framsidan.

Jag har ju annars bannlyst träd, men hon fick lova mig att jag fick beskära trädet kraftigt.... Men detta träd vi skall plantera är ganska grannt, och så får Yongyut den typ av Lime som hon gillar. Dessa lime är i storlek lika stora som Citroner faktiskt... Helt enormt faktiskt. Har inget foto nu, ni får vänta tills jag köpt trädet nästa vecka....



Avslutningsvis, nu har människan kört omkull igen. Yongyut har så jäkla svårt att fatta att hon inte kan sätta igång med att tvärbromsa alldeles vid infarten till vår gatstump. Hon kommer ganska snabbt, blinkar, och skall köra in och tvärbromsar alldeles innan, och bromsar medans hon svänger in på rena rama rullgruset. Hjulen låser sig, och hon blir panikslagen, och nitbromsar fullständigt, och åker på näsan nu för 3:e gången.

Jag har nu varit ute med henne 2 ggr och faktiskt lyckats få henne att lyssna, annars är ju vi falanger enbart värdelösa, och kan inte lära en thai någonting alls. Jag förklarade för henne att hon skall bromsa INNAN hon kommer fram och skall svänga, och när hon påbörjar svängen in på vår gata, så skall hon vara nere i så långsam fart så ingen broms behövs alls.... Får se hur det går nu då med den grejen....Falang dting dtong, tror han skall lära oss thai...Pheba´!!!

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLXXI, Thailand

19 augusti 2014

83,7 kilo - ryggen kass (0 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,586



frukostbaren hotell P1

Forts. från förra kapitlet.... Vi gjorde just det, och hotellet var helt OK, vi sov på 4:e våningen, så hålligånget ifrån bottenplanet med den baren där, störde oss inte alls.... Som vanligt efter fest, en orolig natt med pisseri 4 ggr under kvällen. Men jag mådde prima, drack ju vatten de sista 2 timmarna innan vi åkte hem. Så kl. 07.00 upp och duscha, och sedan ner och käka frukost, och jag beställde en amerikansk frukost....


Frukustbaren hotell P1

Den innehöll en svinäcklig thailändsk svart kaffe, men jag förväntade mig inget annat, thai fattar inte kaffe, kan inte göra kaffe, och dricker knappt kaffe heller för den delen. Jag fick också på tallriken: 1 pyttelitet stekt ägg, en pytteliten korvstackare, och 2 skivor med skinka samt 1st rostad macka som var delad av någon anledning på mitten, den var av billigaste sort... Jag åt detta och var svinhungrig efter den frukosten, fick beställa in 2 mackor till för att stilla den värsta hungern.

Nu drog vi iväg hem till Chaiyaphum, och startade kl. 08.20, resan gick som smort även hem, och trafiken var otroligt lugn åt båda hållen faktiskt, så där hade vi stor tur.. Vi stannade och gjorde ifrån oss utefter vägkanten, fanns ju ingen toa där... och sedan körde vi på, ända tills vi kom upp i vad jag felaktigt kallar Petchabun-bergen, detta ligger ju runt 7 mil söder om Petchabun...


Siam-tulipaner

Där stannade vi och Yongan handlade på sig riktigt mumsiga svampar. Dessa berg runt om i Thailand innehåller ju fantastiskt fina svampar som är jättegoda. Har läst på andra forum där man lite förmyndaraktigt och "kunnigt" baktalar dessa bergssvampar, och drar alla svampar över en kam. Men Thailand har riktigt fina svampar bara man vet vad man kan, och vad man INTE kan äta... Men smaken är underbar... Men Yongan köpte på sig i alla fall en STOR påse , size av en matkasse från COOP med 4 olika sorters svampar. Jag själv skiter i maten, och kollade mer på blommor.

Deras orkide´er är så snygga så man blir matt, men jag vet också vis av erfarenhet att jag nog inte är nummer 1 på denna jord i att få orkide´er att överleva någon längre tid. Så jag fokuserade istället på en annan blomma, den thailändska tulipanen, kolla foto, så kan ni själva avgöra vilken sort det är. Jag köpte 3 vita och 3 lila av dessa blommor, och satte dom sedan i min trädgård... se fotot.

Vi åkte sedan iväg, bara för att 2 minuter senare få stanna bilen IGEN, Yongan hade sett ett annat svampstånd utefter vägen, och ville köpa mer.... Faaan va sur jag blir över allt detta jäkla ätande som thai bedriver...jäkla lyxlirare är vad dom är tycker jag ofta!

Men vi kom hem til slut, kl, 13.30, secken tid detta tog. Men ändå,, det är grymt gott med bil, man stannar var och när man vill, och slipper höra alla andra tjöta telefon, eller snarka eller skrika och tjöta... Nä bil är bra, även om jag nog trots allt finner bussalternativet vara ganska schysst... tänker på 1.300 baht Chaiyaphum hela den grymt långa vägen ner till Phuket...Det slår det mesta tror jag!!

Ojsan ojsan!! igår efter cykelturen, så slog vågen ner till 82,7 kilo, och det är ett nytt vackert rekord för min del. OK man kanske inte skall vurma för vikter som kommer efter en ansträngande cykeltur i rena rama bastuvärmen, men i ärlighetens namn, jag jämför ju bara med de vikterna efter dessa cykelturer...

Dessutom så är ju dessa vikter trots allt ett första litet tecken på vartåt det lutar med viktnedgången eller viktökningen-... Kan man sedan följa upp detta med en lägre vikt när man vaknar på morgonen och/eller efter man ätit middag, så är det ju guld, då är man på rätt väg. Så i och med denna nya vikt så ligger mitt BMI på god väg till ett fint gränsvärde runt normalvikt!!

Just nu så pratade jag med en kille som är drygt 16 år äldre än mig på SKYPE, han är hyggligt pigg. Men jag märker nu under de sista åren, att livet går ”framåt” med stormsteg för honom. Jag märker ju inte själv den förändringen hos mig själv. Men den ser ju säkert andra i gengäld. I alla fall killen gör ju som många av oss andra, han tittar bakåt hela tiden och inte framåt. Jag hyser en obehaglig misstanke att ju mer vi tittar bakåt, ju mer missar vi framåt, och livet passerar oss alldeles för snabbt för att vi skall hinna få någon glädje av det....

Jag själv kommer ju ihåg dessa människor som pratar om barndomen hela tiden, om hur dom saknar det, och det är nästan som om dom inte ens deltager i det ”nuvarande” längre.... Denna dikt åskådliggör detta på ett obehagligt sätt tycker jag:

Ge mig ett nytt liv, ett nytt land,
Så finns jag ändå vid barndoms strand
Och mina sista år, blir mina första,
Ty mina första, är det sista,
Jag minns lite grand!!

Och med detta så lägger jag locket på, och hoppas att vi alla skall vara positiva, öppna och välkomna det liv som ligger FRAMFÖR oss, även om det innebär nyheter i form av tekniska prylar, eller nya bekvämligheter i vårt hem, eller helt nya synsätt på våra liv...

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLXX (1.870), Thailand

18 augusti 2014

84,3 kilo - 82,7 kilo (43 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,594



"Guej Khai" i all sin prydo = namnet på bananerna alltså...
Anubaan med fru håller i härligheten

Sitter vid min dator och väntar på att dra iväg och hämta York och hans fru Cat, och åka till Lakeside restaurant. Dan skall ju fira Amphorns födelsedag genom att bjuda på mat ikväll. Jag skall hämta York med fru p.gr.a. att jag fick lov att låna hans bil när vi imorgon fredag skall åka upp till Phitsanulok och gratta Anubaan (Christer) på hans sista och enda 65;årsdag. Mycket snällt av York att erbjuda detta.

Vi hade annars fått stora problem att åka dit upp med de värdelösa busstiderna. Tänk Er avgång  Chaiyaphum 20.29 resp. 21.30, det går väl an tycker jag. Men vad fan skall man med ankomst 02.00 till då? Komma fram kl. två på natten, och göra vadå?? Väcka upp Christer, eller kravla oss i en stendöd stad till hotellet som vi inte ens vet var det ligger någonstans, och pröjsa 700 baht för 3 timmars sovande.....

Nä nu skall vi först käka en god Cordon Bleau igen, det skall bli storgodis att äta den köttabiten igen faktiskt... Och sedan får vi hoppas att Dan inte som vanligt blir hysteriskt sur över den service som vi med all säkerhet kommer att få i sann thailändsk anda... Jag får rapportera om kvällens begivenhet när allt detta är över, plus när Phitsanulok-resan också är över..

Kom hem igen kl. 22.00 ifrån Lakeside och en kanonkväll. Maten med Cordon Bleau var kanongo precis som väntat. Thaidamerna var kanonnöjda också, och ALL maten kom in samtidigt! Dan var för ovanlighetens skull helnöjd, och tackade väldigt mycket hela restauranten. Kanske att dom nu fattar hur dom skall föra sig ihop med falanger för att få det att fungera. Ingen av "cheferna" velade i alla fall runt och sabbade upplägget på restauranten. Utan den unga tjej som var satt som chef där på golvet och lotsade serverings-personalen, gjorde hela detta jobb kanonbra...

Det blåste en jättego bris precis som det brukar göra, och den smekte oss hela tiden, så kvällen blev fin, myggen hölls borta tack vare brisen, så vi var alla stornöjda. Tyckte själv att det var lite tyst runt bordet emellan oss fyra killar (York, Dan, Lasse S samt mig själv). Men 4 killar och 4 olika intressen, och ingen verkade speciellt intresserad att "prata", alltså snacka med varandra, och fråga varandra saker och visa intresse. Utan det var mest det där trista tråkiga vädersnacket som jag i alla fall helt klart kan vara förutan. För mycket sånt, och man tappar snabbt intresset!!

Men annars var det en jättekul kväll, och vi fick 3 groggar på man, jag gjorde mina svin-svaga, eftersom vi ju skall åka imorgon bitti upp till Phitsanulok med Yorks bil, och det är ju styvt 32 mil, och runt 4,5 timmar dit upp. Så det vill till att man är hyggligt fräsch och utvilad, tycker jag själv i alla fall..

Fredag morgon, upp kl. 05.00 och avverkade lite mail-korrespondans och annat med datorn, och sedan stack vi Yongyut och jag med bilen kl. 08.00. Och Yorks bil, en Ford sporthistoria var kanongo att köra, lite seg vid omkörningarna, men det anpassade man sig snart till. Vi körde lugnt och sansat, och ankom Phitsanulok kl. 12.45, och Christer fick plocka fram en snabb GT för nervernas skull, och höja sockernivån lite grand.

Efter 1 timme, så lämnade jag och Christer damerna åt sitt öde, och stack ner och käkade lunch på Big C, Christer vurmade starkt för en kyckling-steak, och den tog vi. Den smakade jättebra, och ihop med pommes fritten så blev vi mätta. Men inte mer mätta än att vi stövlade över till "Swensen", och käkade ett stort glas med 3 smaker glass med banan och 1 kex, hua va gott det var...

Jag var dock tacksam att jag INTE hade tagit med mig sockermätaren, den hade nog i detta läget bara sabbat stämningen efter den glassen tror jag. 125 baht tyckte inte alls var så blodigt faktiskt, blir nog flera sådana nere i Chaiyaphum i framtiden. Trodde det skulle kosta MYCKET MER!

Sedan till hotellet P1 hette det, jag checkade in och lämnade våra väskor där, och lyckades också samtidigt att boka OM mackes rum, ty han skall dit i ett senare skede istället. Han missade i alla fall inte de betalda 700 bahten då. Sedan åter hem till Christer, och vi gjorde en Janssons Frestelse till kvällens födelsedagsfest. Flera GT fann sin väg ner till "verkmästarn i magen". Kl. 18.00 så kom en engelsman med fru, och en dansk med fru. Jag säger bara, det är fan vad både danskar och engelsmän kan dricka öl...

De drack konstant i 5 timmar, och jag vet inte hur många av dessa STORA LEO som dom drack på man, men det var säkert upp emot en 7-8 st under kvällens lopp. Tänk vilket pisseri det måste till för att bli av med all den vätskan. Men kvällen var lyckad, och många historier berättades och ”ljögs” för varandra. På slutet när GT och öl hade slunkit ner i tillräcklig mängd, så började snacket bli mer och mer svårtytt, ni vet det vanliga..

En gubbe berättar om A, och de andra svarar på B, och sedan hoppar man snabbt till C, och gubben med A fattar ingenting, men skrattar glatt ändå... Det brukar oftast vara en god ide´ i det läget att lägga ner verksamheten, och spatsera hemåt i natten då...Forts. Nästa kapitel...

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLXIX, Thailand

17 augusti 2014

84,7 kilo - 83,5 kilo (40 km)

Första vikten är morgonvikten  

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,559



En av de mest ovanligaste fåglarna i hela Thailand...

Här kommer en commercial som det ju heter, alltså en reklamsnutt på 20 sekunder som är kanonbra att ha sett om man lider av lite övervikt. Än finns det hopp, som den snart hängde skulle ha uttryckt det..

http://zanylol.com/dyson.html

Thai och deras uppfattning om tider, veckodagar, månader och år! Vi har ju pratat om detta tidigare, men det tål kanske igen att nämna det, för att om möjligt få en större förståelse över detta typiskt thailändska fenomen... Jag låg i morse där emellan koma och uppvaknande, och jag i alla fall får ibland rent fantastiska tankegångar i det läget. Detta var kanske inte så fantastiskt, men jag tänkte i alla fall på detta ämnet, och försökte att tänka efter och hitta ett sammanhang VARFÖR thai är som dom är vad det gäller tider m.m.

Och ju mer jag tänkte på det, ju mer kom jag faktiskt på att detta inte alls är så himla fantastiskt typiskt thailändskt! Det är ju rent löjligt hur enkelt det egentligen ligger till..... Vi jämför med västerlandet, och hur vi har det därhemma. Hela vår tillvaro är inställd på klockslag därför att vi MÅSTE vara inställda på klockslag. Vi interagerar med varandra medels kommunikation av olika slag, och vi MÅSTE interagera med varandra, annars fungerar inte vårt typ av samhälle.

Vi gör affärer med varandra, vi avtalar möten med varandra, och vi gör saker och ting IHOP med andra. Allt detta tarvar att vi samlas samtidigt, och då blir det ju efter klockan naturligtvis. MEN i äldre tider DÅ hade vi inte alls det samhället som vi har idag, då levde vi i ett bondesamhälle, vi levde i ett mer familjeorienterat samhälle, och familjerna bodde mycket mer tillsammans än nu för tiden. Och det är ju självklart. Ju mer man bor tillsammans, desto mindre umgås ju man med utomstående, och ju mindre kräves det att man har koll på klockan...

Bondesamhället visste nog mer om säsonger än om datum. De visste mer om vart solen stod på himmelen än om klockslag, och den enda dag som vi hade koll på då, var nog endast söndagar som prästfanskapen hade tutat i oss att hålla heliga i alla lägen...

Thai lever exakt i det läget nu idag, som vi själva hade förr. Jag gör det lätt med en gång då. Tag bort religionen, vår Gud och prästernas påhitt att Gud vilade på sjunde dagen (söndag). Thais egna livsfilosofi (religion om man nu vill kalla det för det) har inga heliga veckodagar, mer än dom som har bestämts av Buddah. Så redan där, när man i Thailand ute på landet har 7:dagars arbetsvecka, så skiter man i vilken dag det är i veckan, för arbete finns hela tiden. Så veckor, who´s care?”

Detta är också anledningen till att man lika gärna finner fester, grymt hög musik som skränar över nejden, vilken dag i veckan som helst! Man sätter på sin jäkla musik redan kl. 04.30 om man känner för det. Man skiter i alla andra, och bryr sig inte om man stör, ingen säger ju ändå nåt, och arbete som sagt var finns det alla dagar i veckan. Så ”who´s care?”

Så om inte veckans dagar har någon betydelse, så är själva vecko-grejen en falangsak bara, man behöver inte bry sig, veckan är rent ut sagt betydelselös. Månader är av samma betydelse. Semester finns inte på kartan i Thailand bland lantbefolkningen. Så om det är juni eller augusti skiter dom fullständigt i, och lönen betalas ut dagsvis, så ingen  behöver bry sig om den 25:e i varje månad som vi gör... Så månader ”who´s care?”

Klockan då? Ja här är det lite lurigare, men som jag nämnde tidigare, jag tror att detta faktiskt har att göra med att man i stort sett mestadels bara umgås med familjen, och familjen bor i krokarna, alltså i de närmaste grannhusen. Så behovet av att tjöta om tidpunkter är helt meningslöst. Vill man nåt, så knatar man över till grannen som är ens bror eller mamma/Pappa, och pratar oavsett vad klockan är....

Thai kan komma instövlande klockan 06.00 på morgonen, precis som om inget har hänt, lika gärna som att dom kan stövla över vid en sen tidpunkt. Speciellt nu när elektriciteten har kommit till byarna, och man behöver inte längre gå och lägga sig när solen har gått ner kl. 19.00. Så klockan går fetlagt bort helt och hållet. Thai har inte ens förmågan att konstruktivt planera för att komma i tid eftersom begreppet komma i tid inte finns ens i ordlistan, tror jag.  Så tid...”who´s care?”

Man bestämmer aldrig tid i Thailand, men man kan bestämma en veckodag om man skall träffas. Men det kräver sin man, för dom glömmer så lätt, och då skyller man alltid på något dessa thai. Ofta så ljuger man om att man måste gå på begravning, bröllop, förlovning, benceremoni eller en munk-ceremoni. Där någons son skall bli munk 1 månad, eller en äkta man måste sona sina syndiga synder och bli munk 1 månad, detta tarvar ju grymma fester i dagarna 3 oftast!!!

Så avtal och löften är vaga saker som man lättslingrar sig ur, och ingen sätter press på den andra. I sådana lägen vid svek om t.ex. pengar, så gör man upp den saken istället med inkasserare. Vilka åker över och med våld driver in pengarna, och vips så är den saken biff. Men detta är en helt annan historia...Nu halkade jag som vanligt ur ämnet s.a.s. Så löften ”who´s care?”

Så i och med morgonens mentala klarvakenhet i komatillståndet, så förstår jag numera mer när det handlar om thaiarnas göranden och låtanden med tidpunkter och dylikt. Jag skall försöka att visa mer förståelse, även om jag säkert blir heligt förbannad när man står där när man avtalat tid, och dom bara skiter i det, och hör inte ens av sig ÄVEN om dom vet att dom inte hinner i tid...

Dom vet helt enkelt inte hur vi vill att dom skall föra sig.. och varför skall dom veta det. Vi bor ju här så jag antar spelar man fotboll, så får man spela efter fotbollens regler, och inte efter handbollsregler, eller? Hoppas denna liknelse förstås....

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLXVIII, Thailand

16 augusti 2014

84,7 kilo - 83,5 kilo (36 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,599




Yongan kom in och berättade att hon hade pratat med Tao, hon som sköter om området och kontakten med omvärlden, hennes man är ju Lem, han som arbetar i trädgårdarna och gör allt möjligt arbete här i omgivningarna. De har 2st barn och deras namn har jag också nämnt tidigare. Dom heter följdriktigt Thöj och Tjöj, javisst så är det.

Den ena tösen, hennes Tjöj uttalas med att man avslutar ordet med uppåtlutning, och pojkens namn uttalas Tjöj med nedåtlutning på slutet av ordet, så det är en himmelsvid skillnad uttalsmässigt, tycker thai i alla fall.. För mig är det nästintill omöjligt när dom själva säger sina namn, att höra skillnad. Men tydligen hör dom även skillnad när jag säger namnen med uppåt eller nedåtlutning, så nåt rätt gör jag nog antar jag!!

Yongyut hade nyheter som hon ville berätta i alla fall, och det var på så sätt att pojken Thöj, som inte var något vidare ljus alls i skolan, precis faktiskt som oerhört många pojkar häruppe i Isaan verkar det som. De verkar liksom veta att dom kommer att ramla in i arbetslöshet och inget att ha att göra efter skolan, så jag antar att den hopplösheten inte manar till några stordåd i skolan. Konstigt nog, så är töserna en fullständigt annorlunda sida i samma bok.



Tjejerna visar framfötterna i det mesta, och det är ju också dom som får ansvaret i familjerna för att ta hand om föräldrarna. Pojkarna verkar inte fatta detta, eller bryr sig inte alls om det. Men visst fan måste det väl vara generande för en vanligt nykter ung man, att föräldrarna eller samhället/kulturen inte litar på dom mer. Men å andra sidan så verkar det i stället som om äldsta pojken alltid får ärva marken av föräldrarna, och driva bruket av jorden vidare... jag vet inte om detta gäller alla, men fick uppfattningen att kulturen strävar åt det hållet i alla fall..

Tjöj pojken klarade sig dåligt i skolan, och Tao och Lem, hans mamma och pappa, skickade pojken ner till Bangkok för att gå på hantverksskola där, det är väl kanske som vår yrkesskola då antar jag.... Han skulle komma hem nu på skolledighet, och de åkte bil ett gäng killar som bodde häruppe. Polisen stoppade dom vid ett tillfälle, lös Tjöj och kompisarna i ögona, och sedan fick dom pissa i ett provrör eller nåt sånt... Dumskallen med polare hade tagit Yabba.. Yabba är Thailands svar på knark.

Polisen körde Thöj och de andra direkt hem till sina föräldrar, och Lem pappan bröt ihop och började gråta...Pojken Tjöj nu 18 år gammal, bröt också ihop nu när kompisarna inte var där längre, och lovade att aldrig göra så igen. men polisen varnade familjen, och de beslöt på stående fot att icke låta Tjöj åka till Bangkok igen... Pojken berättade att det låg 10 pojkar i varje rum och sov om nätterna, inga vuxna alls kollade pojkarna, utan allt var som det alltid är i Thailand.

De vuxna skiter fullständigt i barnen och deras uppfostran verkade det som.... DÅ hade några av pojkarna dragit Yabba till skolan och till de andra barnen, tydligen är detta ganska vanligt i Thailand med denna drogen. och detta land är nog det perfekta landet att introducera knark i. Ingen vågar utmana någon, ingen ifrågasätter, alla håller sig på sin kant i alla lägen, så perfekt grogrund för knark.....

Så nu blir Töj´s framtid att stanna här i Chaiyaphum över överskådlig framtid, och hans möjligheter i livet blir oerhört begränsade tror jag, i och med att Chaiyaphum bara är en avkrok i ett stort land. Och här finns ytterligt få framtidsmöjligheter att bli någonting alls, mer än risarbetare, vägarbetare, hantverkare och dagavlönad i bästa fall....Synd om en ung människa, allting redan utstakat för honom..



Ett samtalsämne som mer än något annat är uppe på bordet nu efter militär-kuppen, är ju korruption och den eventuella avsaknaden av densamma. Jag sitter och funderar på plus och minus och ur olika perspektiv. Och för egen del, sett ur mitt lilla perspektiv, och mitt lilla liv här i Chaiyaphum, så är jag faktiskt inte 100% så där tvärsäker på att all korruption är av ondo..,

Visst blir man förbannad när polisen vevar in en när man kör ut ur Khreng Khro och de påstår att jag har "bytt fil", och vill ha 200 baht i näven, eller åka till polisstationen och betala 400 baht där istället. Visst känns det kasst med korruption då.
Eller när gubbjävlen på kommunkontoret vill ha 5.000 baht under bordet för att ge mig min gula husbok som är min och fan inte hans...

Då gillar man inte korruption. Jag fick dessutom besked nu för ett par dagar sedan ifrån min införtullningsagent nere i Bangkok att militären har placerat ett par stycken militärer i ledande positioner där bland tullarna, och dessa jävlars lyxliv är nu fullständigt över verkar det som, och allt vad "teamoney" är borta. Militären ser till att lagen följs, och det blir inga mer löjliga tullavgifter på gods som enligt thailändsk lag skall vara fritt ifrån sådana.

Men saken kommer i ett helt annat läge när man själv finner sig vara i en position, när man vill ha saker och ting fixade och gjorda eller avverkade i samhället, men allting inklusive lagen förbjuder en att få det just fixat eller ordnat... DÅ är åtminstone jag glad att kunna sticka till en tjänsteman kanske 500 baht, och få mitt ärende avklarat på 5 minuter, stick i stäv med den thailändska lagen.

Eller när internetbolaget vägrade att dra fram en kabel till huset 150 meter, så jag kunde få 3BB och deras kanonservice. Via ett samtal med deras kontor och den anställde där, så fick jag betala 4,500 baht direkt till arbetarna som gjorde jobbet, och 2 timmar senare så hade jag världens goaste internet...



Så med korruption så är det inte alltid svart eller vitt. Jovisst är det svart och vitt om man INTE bor här, eller BEHÖVER bo här. Då kan man ju vara ideell, och gullig och alltid ha ett svar i livets alla skeden. Men det som jag tycker är viktigt i alla fall, är att inte pamparna skall kunna sko sig så ända in i hillvitte och bli multibiljonärer, utan de små skall kunna sno åt sig en tusing här och där, det är OK för min del i alla fall....
Så för mig så är inte detta korruption;

köra motorbike utan hjälm
svänga via fel filer  strunta i filkörning 
U-sväng på "egna" ställen
köra för fort  
köra utan körkort  
köra på fel sida vägen

När man betalar mindre än en 50/del av vad det kostar hemma i Sverige, för att inte tala om att bli av med körkortet, och allt annat otrevligt som följer med. Då kallar jag detta helt enkelt för ett flexibelt samhällssystem...

Undrar om några andra har åsikter i detta ämne... Skulle vara kul i alla fall att läsa det i så fall..

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLXVII, Thailand

15 augusti 2014

84,1 kilo - 83,5 kilo (29 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,585




Va fasen inte nu igen? vadå? Jo dessa sällsynta nätter när man sjuttan inte kan sova. Igår alltså natten till 22 juli 2014 när jag skulle med Yongyut till Immigration för min 90 dagars-rapportering..... Att skylla på att det var upphetsande att åka till Immigration håller inte riktigt. OK förlängningar, alltså lite mer viktiga saker är nog allvarsamt nog, men vanliga sketna 90 dagars... Nä tror inte det... Inte så det skall förosaka sömnlöshet.

Jag somnade fint, sov i 3 timmar fram till kl. 02.00.. Vred mig ett tag, och gick upp tror jag runt 02.50.. Jag tittade på en episod av "Into the west", som ju är kanonbra TV underhållning. Det är en triologi av indian & västernfilmer, som väves samman i olika episoder över en tidpunkt mellan typ 1815-1880:talet, och olika generationer av samma familjer som levde därborta i Amerikat!!

Det började med "Dead mans walk", som var 3 st långfilmer, sedan gick den över till det som jag kollar på nu då (Into the west), som består av kanske 10 st 40 minuters-filmer... och sedan avslutas allting med "Comanche" som består av 3 st långfilmer.... Och dessa är förödande bra filmer, och handlingen också kanon att titta på, det är ytterligt tuffa tider för alla nybyggare, och jävligt hemska tider för indianerna, som blev av med precis allting både land, stolthet och sin kultur...



Alltnog jag tittade på en episod av Into the west, och sedan publicerade jag där mitt i natten ett kapitel på min hemsida av mitt vanliga dagliga dravvel... Sedan väckte jag upp Yongyut och Namkaeng kl. 05.30, görskoj att se dom lida av trötthet. jag gjorde mig i ordning och sedan stack vi kl. 06.00 ner till bussen som skulle avgå kl. 06.30..... jag kunde sedan dega mig igenom över halva resan utan att behöva prata för Yongan hade sällskap med Dan´s Amphorn som ju är lärare in Bal Munak och har varit där i 30 år snart.....

Vi kom till Khon Kaen, störtdök rakt över på en Tuc Tuc, som tog oss till immigration, han väntade på oss. Yongut gick på dass, och när hon kom ut ifrån dasset, så stod jag redan och väntade på henne. Så jäkla fort gick det idag... På nerresan igen tillbaka till bussen, så tittade jag i profil på han som körde oss, och han var la runt 60 år skulle jag tro, såg ganska fräsch ut..... Och han hade den där fantastiska grejen som många thai har, i alla fall häruppe i Isaan, vet inte hur det är på andra ställen.

Han hade alltså en stor plita i nyllet, eller som vi säger i Göteborg, "PLETA", och ur denna pleta så hade det växt ut runt 15 st hårstrå.....Thai rör aldrig dessa hårstrå, utan de växer alltifrån tidiga tonår fram till död-dagar... Gubbens hårstrå ur plitan var nog sina modiga 2 decimeter långa i alla fall, och hängde ner på axeln och bröstet på honom... Fy fan va äckligt jag tycker sånt är...



Jag frågade Yongyut här nu senare under dagen, och med satt samtidigt grannen som ju heter See. Och både hon och Yongan bekräftade att thai låter detta äckliga ansiktshår växa ut så på det sättet för att det betyder "lucky", alltså tur i livet.... Det verkar som om alla konstiga saker dom gör innebär lucky och god tur....

Men det är underbart när man förbereder, och har alla papper med sig klara ifyllda och undertecknade. Vi stack sedan med tuctucen igen tillbaka till bussterminalen och hade missat 09.30 bussen med 8 minuter...Vi fick vackert vänta tills 10.30 bussen körde oss tillbaka till Chaiyaphum dit vi ankom 13.00. Vi klarade alltså av hela denna grej med bussen hela vägen till Khon Kaen, trassla med immigration, och sedan hem till Chaiyaphum igen, och gjorde detta på 6,5 timmar, fantastiskt!!

Det enda noterbara på hemresan var att jag var pissenödig ifrån första till sista sekund, och det var en smärre pina hela tiden på hemresan... Men det gick bra, och jag kom hem med en ”över-välfylld” blåsa, och eftersom även skitamentet gjorde sig påmint, så led jag ifrån bägge ändar s.a.s. Men det gick bra till slut....

Nu idag kollade jag igen med immigrationen, angående att posta mina 90:dagars istället. Eftersom det ju var ett bra tag sedan som jag kollade sist, så ville jag ha lite färska åsikter ifrån dem. Men de tycker att det vore jättebra om jag istället för att komma personligen för mina 3st 90 dagars-rapporteringar, kunde posta dom istället till deras kontor, så slipper jag ju att åka hela vägen till Khon Kaen 4 ggr vareviga år... Jag fick adressen dit, och det kommer att bli ett sant nöje (hahaha),,, att plita ner den adressen på kuvertet, se bara:

ด่านตรวจคนเข้าเมือง

ศูนย์ฝึกอบรมตำรวจภูธรภาค4

ถ.มิตรภาพต.ในเมือง

 อ.เมืองจ.ขอนแก่น40000


Ja, men man får la skylla sig själv att man bor i detta landet....Undra om man kan skriva detta språket med BÅDE skrivstil OCH texta hahaha?? En sak vet jag i alla fall, och det är att även detta språket, liksom flertalet andra språk, speciellt lite äldre språk, inte har något mellanrum mellan orden, utan de tutar och kör ifrån början till slut. Inga komma tecken, inga punkter och inga avstyckningar. Ja ungefär som många svenskar skriver när man läser forumen ibland...Hahaha!!

Handskak


Chaiyaphum MDCCCLVI, Thailand

14 augusti 2014

84,3 kilo - 83,4 kilo (31 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,590




Forts. Från förra kapitlet... I alla fall F-93 var nog det lag som jag gillade allra mest av alla mina lag efter 26 år inom fotbollens träneri-verksamhet. Föräldrarna ställde upp som få, och alla var solidariska emot varandra. Jag fick så mycket hjälp av dom, så hela verksamheten var i stort sett självgående kändes det som. Ibland tänkte jag att detta nog var ”ödet” som tackade mig för mitt tidigare hästarbete med olika lag inom fotbollen.- Nu var det roligt helt enkelt!!

Det tog slut av olika anledningar, och som i många situationer i livet, så beror katastrofer ofta på människor i sin närmaste omgivning. Det blev 2 föräldrar som gjorde uppror, och ville inte längre att jag skulle sköta laget som jag nu haft i drygt 7 år.



Jag kände bara när jag fick höra skitsnacket, att nu fick det vara nog. Innerst inne så var det nog tror jag även ”dags” för mig. För länge och för utsliten, jag klarade helt enkelt inte av att slåss för mitt ledarskap mer. Om uppskattningen  ifrån dessa föräldrar var så skral, så skiter jag nu i det.

Jag slutade, och med det så var min saga all...Hade noll mental lust att fortsätta. Jag var ju nu vid detta laget 56 år gammal och inte längre 30 år, som när jag en gång började som tränare. Jag började istället att allt mer ty mig till musiken, och när jag nu hade min egen hemmastudio, så ersatte jag fotbollen med musik, och det funkade utmärkt... Fotboll kunde jag ju alltid gå och kolla på om jag ville..... Det finns flera minnen naturligtvis att berätta, och jag skall med glädje berätta om olika sådana efterhand här...



Idag så var jag och York ute (igen) på kaffetur lagom till lunchen. Vi hittade ett nice ställe 2 km in på väg 201 från Cahiyaphum sett. Cafet var naturligtvis tomt, och businessen gick naturligtvis inte alls nåt bra i detta land, där trots tjöt om motsatsen, thaiarna INTE har i sin kultur alls att dricka kaffe. DE gillar inte kaffe, och de kan inte ens göra hyggligt kaffe.

Denna gång så fick jag in som vanligt skitäckligt svart kaffe, ville beställa Cappuchino, men de saknade väl grädden eller mjölken antar jag. Precis som vanligt så fick jag gå tillbaka med kaffekoppen, hälla ut en slatt ur den som vanligt enbart halvfyllda koppen, och sedan fylla på med 75% ytterligare mer hett vatten, för att få denna sörja drickbar...



Jag berättade för York om hur det finns människor som fortfarande påstår att thai dricker kaffe, och dom gillar kaffe, och det ingår i drasa dagliga vanor! Han skrattade gott och sade att då borde nog dessa människor kanske ta sig hit ner, och se med egna ögon hur det är ställt med den saken.

Men York frågade jag, titta nu på detta kaffestället och precis ALLA andra som vi varit på under de sista 3-4 åren. De har ALLA varit folktomma, och det finns ju inte en chans i världen att ägarna kan TJÄNA pengar på folk som INTE finns där och dricker kaffe. Hur sjutton går detta till egentligen?

Är det som man misstänker samma med detta som med typ andra investeringar som thai gör... De räknar bara sin dagsförtjänst och ser 500 baht IN,  och det betyder ju mat för dagen, och sedan skiter dom i hur mycket dom har investerat? Kan ju själv tänka mig. Gubbe säljer risfält, och tar sina pengar, och investerar i en resort eller kaffeshop eller whatever.... Betalar kontant, och med det tycker han att han är skuldfri, och alla pengar in är ren vinst och förtjänst.



Så kan han dra in 300 baht på en dag, så äter familjen för dom pengarna, och inga mer bekymmer med det.... Ja sade York, inte säker i alla fall, men jag tror också att det är åt det hållet..... Förresten på tal om thais kulturvanor och kaffe, så är jag med dig till 100% som du vet. Jag kan t.om ge dig ett exempel bra som något. Detta kom då när jag hade berättat om, hur glänsande det gick för ett visst kafe´ nere i Rayong (Ban Phe) som t.om fick besök av prominenta besökare ända ifrån Bangkok, för att dricka deras kaffe...

Jo fortsatte han, frun mins kamrat flyttade ner till Bangkok, och hon öppnade till slut efter många år en kaffeshop därnere i Nonthaburi vid Bangkok!! Hennes kaffeshop låg alldeles utsidan området till en regeringsbyggnad av nåt slag, med mängder av thai anställda. Hon fick till slut stänga igen efter bara några månaders öppethållande.

Det kom inga thai in och handlade kaffe av henne. Så var snacket om thai och deras kaffedrickande kommer ifrån vete skam.... Kanske den där viljan att alltid skrävla och prata gott om egna släkten? Jag vet i alla fall att häruppe i Isaan, glöm kaffe.....glöm det bara..

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLXV, Thailand

13 augusti 2014

84,0 kilo - 83,4 kilo (32 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,598




Forts. från förra kapitlet.. Så det första jag gjorde var att starta upp 2st åldersgrupper F-94 samt F93, vi hade redan i spel F-88, F-89, F90 samt F-92. Jag kommer ihåg ledare Som typ Tony, en galen kille som sket i precis allting förutom sig själv (F-88), jag kommer ihåg Håkan Hällerö. Som gjorde ett superbt jobb med sitt lag F-89, och han hade även hjälp stundtals av den vackra kvinnan, som också spelat i Jitex,  Ann Andersson (Jansson).

I F-90 så så fanns det en ledare som hette..va sjutton var det nu, jo Peter Mattisson, han gick på piller och andra starkare grejor fick vi kläm på senare, så bort med honom ifrån laget, och han ersattes förtjänstfullt av den alltid lika aktive Reine Figoni...Kanonkille med ”våtare” problem än sin föregångare... F-92 hade ingen ledare, efter det att jag som det första jag fick göra, var att sparka deras överviktiga psykotiske ledare (kvinna), hon var helt ding utan tvekan, så jag fick ta över det laget.

Jag hade ju startat F-93/94, och var nu huvudledare för de lagen. Jag lyckades att lura med Thomas Folkesson, som de gånger han var med gjorde ett bra jobb. Han var dock psykopat den också, så han gick inte att ha kvar till slut, så han ersattes efter ett par år av föräldrar. Jag hade vid det laget delat på lagen, vi vare 20 st i varje åldersgrupp. Vi hade då 4st 7:manna-lag i spel.... Jag tog själv huvudsysslan för F-93, som då blev mitt riktiga skötebarn.

Arbetet med flicksektionen tog nu all min tid, damlaget var avpolleterat som sagt var, så nu arbetade vi ifrån grunden med att skapa spelare för framtiden. Tyvärr så var jag helt ensam om den framtidssynen, alla ledarna var ju föräldrar, och de tyckte skolan var viktigare än fotbollen. Det fanns tyvärr inte en chans att ens prata med dom, och få dom att förstå att det hela handlar om planering och inget annat... Man fick ALLTID samma svar ifrån föräldrarna...

”Skolan är viktigare”, och ”min dotter skall inte offra sina kamrater för fotbollen, de får ju ingen fritid”... Spelarna själva ville lira boll, och de ville ställa upp på de träningarna som jag satte upp. Och det dröjde ända tills jag skapade ett A-lag i F-93, som föräldrarna fattade att leken var slut, och att nu var det upp till dom själva att prioritera saker och ting i rätt ordning.....

Jag lade träningarna extra tidigt de dagar som gick att träna tidigt, typ 16:tiden redan, så spelarna hade allt id i världen att göra läxorna när dom kom hem. I vissa sällsynta fall, så fick dom göra läxorna innan träningarna, och sedan lufsa till träningarna.

Detta fungerade kanonbra under styvt 2 säsonger, och vi kom 2.a i klass I för 13:åringar på 11 manna. Och allt var frid och fröjd. Och jag kunde se klart flera av spelarna faktiskt kunna bilda stomme för ett damlag inom kanske 3-4 år.... Tyvärr så var väl jag den ende som riktigt trodde på det hela. Proppen verkade nu IGEN ha gått ur flickfotbollen, och tjejerna berättade inte ens att dom spelade fotboll när dom träffade kompisar ”ute på stan”, precis som om dom skämdes för det!!

Boomen efter damernas lyckades VM och EM spel hade nu gått ”över”, det har ju alltid varit på det sättet med damer och flickor. Det måste vara PK om dom skall våga göra dessa saker. På slutet 1980:talet, så handlade motståndet emot flickfotboll ifrån föräldrarnas sida att dom inte ville att deras döttrar skulle bli och se ut som Pia Sundhage, tro det, det är sant, så jävla dumma människor finns det.

Men va fan sade jag, tror ni verkligen att om Pia Sundhage INTE spelat fotboll, så hade hon sett ut som en isprinsessa då eller? Hon kanske inte ens hade varit lesbiskt då heller? Jag blev vid ett tillfälle när vi hade spjälkträning, ombedd av en tittande förälder att ta det vackert med töserna, ty de skulle utveckla så hemska benmuskler..

Jasså sade jag. Jag tror nog att de flesta killar gillar lite muskler på en flicka och inte bara sidfläsk som ni kan erbjuda dom.... Dessutom så kanske denna träning kan rädda dåliga knän längre fram i tiden... Jag låg illa till länge hos den gubben..

Och nu idag så var motståndet och den ansedda PK-åsikten att man inte skall specialisera sig för tidigt. Det var ett jäkla tjöt om denna sak. Nackdelen var att man blir så enahanda och kroppen tar stryk för den får inte den allomfattande träning som 7 olika idrotter kan ge... Jag hade kanonduktiga spelare som verkligen kunde bli nåt stort inom fotbollen. Men det sket sig fullständigt i skallen för dom p.gr.a. alla dessa stupida föräldrar med sin idiotiska åsikter.

Mammor som körde ungarna till Välen och tränade Judo, kommer sedan 1 timme senare till fotbollen slutkörda, och ungarna och mammorna vill därför inte träna som dom andra. Borta sedan ifrån träningen 2 dagar senare p.gr.a. Att hon tvingas spela tennis. Frågade ungen, hon vill inte ens spela tennis, men hennes farsa gjorde detta när han var yngre. Nu vill dessutom mamman att hon skall ”pröva på” att spela golf..... Var kommer fotbollen i allt detta då, frågade jag en dag, när min mentala status hade gått  i moln fullständigt.

Vi kommer när vi hinner sade kärringen. Nä sade jag, ni kommer inte längre att få spela matcher med laget. Kom till träningarna när ni vill, när Judo, Golf och Tennis tillåter, men glöm matcherna. Förklara detta sedan för Er dotter ty det är inte min sak.... - ”Men  vi har betalt medlemsavgift”. Javisst sade jag, ni SKALL träna, och som betalning får dottern spela matcher, enkel matematik.. Räkna nu ut hur ni vill att Ert liv skall se ut... medelmåtta till dotter eller en dotter som är bra på något....

Kärringen och sedemera farsan, som kom ner och pratade med mig, förstod aldrig någonting av det jag sagt, och är i tron att dom gjorde rätt. Vi vet aldrig vad som är rätt eller fel, det vet man först när man har klara mål uppsatta, och en framtid som man jobbar mot.... Och facit i hand.. Dottern fick 3st barn innan hon var 21, och lycklig som få. Hennes framtid som fotbollsspelare var dock begravd sedan länge av trånga föräldrar... Forts. nästa kapitel...

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLXIV, Thailand

12 augusti 2014

83,8 kilo - 83,1 kilo (34 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,598




Forts. Från förra kapitlet.. Men F-73 töserna gick in i laget till ett antal av 6 st, jag sket i trycket från de äldre, de fick sluta eller göra vad fan dom ville.... Vi vann till slut det året damernas DIV IV, vilket var första gången i Askims IK historia. Till våren 1991, så stack vi på träningsläger till Rimini,Italien, och det blev en görkul historia. Vi kom hem igen, och var ett ännu bättre lag.... Vi började serien i DIV III med att spela oavgjort och vann sedan nästa match. Om jag sedan kommer ihåg rätt så vet jag inte, men jag tror att vi endast vann 1 match till, och förlorade typ 13 matcher.... Så vi åkte ut förstås.....

Jag själv fick när serien var slut ett anbud som jag inte kunde tacka nej till. Dom ringde ifrån min barndomsklubb, där jag spelat alltifrån 11 års:åldern fram tills jag slutade 1972 där. Det var Hovås IF, de hade en ledare för damerna där som ville sluta, och de letade en ny tränare. Jag tackade ja, och det blev ett bitterljuvt avsked ty flera av mina F73:or grät öppet när jag meddelade mitt beslut att sticka... Fan va sorgset,, vi hade ju varit ihop nu i snart 7 år, en väldigt stor del av de tösernas uppväxt ju!!

Jag bet dock ihop, och kom till Hovås IF, och fick mig en grymt positiv överraskning, SECKET LAG och SECKA lirare. Vi tränade den vintern i Hovåsskolan, och sedan ut i snön, och gjorde flera inomhuscuper. Vi vann kommer jag ihåg 2 cuper, och var med hela tiden i slutspel, något som jag aldrig upplevt i Askims Ik... Hovås hade tjejer som kunde ta ner en boll på bröstet, dämpa den med fötterna, och kunde slå en bredsida, samt gillade att sjönga på festerna.

Vi spelade i DIV III, och detta laget med min lilla hjälp kom 4:a detta året, och det var med stolthet som vi i sista matchen klappade till Lerum som ledde serien, då med 3-0.... Fotbollsmässigt, så var detta definitivt den absolut bästa tiden hittills för mig!! Vi var nu framme vid 1995, och fotbollen och träneriet gick vidare, jag engagerade en kompis ifrån Askim som medledare (Per A.) Han var en rolig kille faktiskt, och vi hade mycket roligt ihop. Blev kanske lite väl mycket ”läskande”. Men annars en kanongo kille.

Efter 2 säsonger så gick Per A. Tillbaka till Askim och tog hand om damlaget där. Och genast startade det en konkurrens, och en riktig ”derbystämning” infann sig. Inte minst underblåst av Per A. själv. Killen hade ju ett självförtroende som var bra mycket större i vissa fall än hans kunskaper. Vi spelade i samma DIV III serie detta året, och varje spelomgång så hördes vi av, och jämförde hur det hade gått. Till sist i 7:e omgången, så möttes vi ute på Hovåsvallen, och Per berättade i detalj hur och varför ”hans” lag skulle klå oss i Hovås IF.

Jo Askims IK var ett bra mycket mer starkare lag, ett mer konditionsstarkt lag, och ett mycket jämnare lag, med mycket mer kunskaper. DETTA menade han på skulle lätt fälla avgörandet i matchen. Var vad gode Per A. fullständigt hade glömt bort var de saker som han själv inte besatt inom fotbollen, och det var: bollkänsla, rörelse på planen utan boll, och tankeverksamhet... Vi spelade fullständigt bort Askims IK ur matchen.

Och vad dom än tog sig för, de punktmarkerade vissa spelare, så förlorade dom själva på det. Vi stoppade deras attacker enkelt, och våra egna anfall var väl underbyggda, och matchen slutade med 5-0 till oss. Per A. och hans ”lag”, alltså mitt egna f.d. lag var helt demoraliserade, det var faktiskt synd att se dom lämna ”rävlyan” eller ”vargboet” den kvällen. Dom hade inte ens lust att duscha utan åkte hem till sin egna klubbstuga, och tvättade av sig förlusten... Per A. nämnde aldrig mer matchen, och hur grymt bra som lag vi var i jämförelse...

Efter det året, så insåg vi alla i Hovås IF att vi tyvärr hade hamnat i bakvattnet av den fantastiska fotbollsklubben Billdals BK. Geografiskt så hade ju jag varit tvungen nu alltsedan 1992 fram tills 1997 att värva spelare över hela Göteborg,,, Det fanns ingen bebyggelse alls med barnfamiljer, utan enbart familjer med gamlingar (runt golfbanan i Hovås). All bebyggelse fanns i Skintebo och i Billdal, och det var barnfamiljer, och andra familjer som ville bo mer tättbebyggt och ”nära” till saker och ting.

Så jag fick noll spelare till laget periodvis, och vi blev tunnare och tunnare. Nu då efter säsongen 1997, som vi dock avslutade grymt bra, vi kom till final i Göteborgs-DM, och fick stryk mot ett kanonlag (Mölnlycke), så insåg jag att en säsong till här är bara bortkastat. Jag pratade med styrelsen, och de gick med på att jag tog med spelarna till Askims IK, och samtidigt så avslutade jag mitt tränarskap för laget.

Dock så ville Per A. Som ju var ledare, där att jag skulle stanna och hjälpa till med pappren och målvakterna. Va fasen, klart jag gjorde.... Samtidigt blev jag invald i dam och flicksektionens styrelse, och nu startade ett arbete med fotbollen som var GRYMT mycket och påfrestande. Damlaget höll på 3 säsonger till Per A. slutade efter 1:a året, och sedan fick vi 2 underliga tränare ifrån Göteborg. Laget misskötte träningarna, och rekryteringarna underifrån var nästintill NOLL konstigt nog.

Jag tittade på underlaget på flicksidan, och upptäckte att det hade startats 1 endaste lag de sista 4 åren, och ingen verkade bry sig om någonting mer än sin egna dotter och just det laget, det kändes så i alla fall. De ledare som fanns var helt OK och gjorde ett bra jobb, men va fan, var fanns alla lagen?. Det var nog kanske därför också som jag fick förtroendet att leda dam och flicksektionen, eftersom jag var den enda som jobbade med det hela, som INTE hade ett barn i klubben. Forts. nästa kapitel....

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLXIII, Thailand

11 augusti 2014

85,0 kilo - 84,1 kilo (32 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,603



God morgon! Frukosten är klar i Chaiyaphum, näringsrik och fin!!

Forts. från förra kapitlet...  Christer var nu eld och lågor och ville själv ha mer barn, han hade ju en pojk ifrån tidigare äktenskap, och damen han träffat hade 2 pojkar ifrån sitt tidigare äktenskap. Trots detta inferno av ungar, så ville dom besegla sin djupa kärlek med ytterligare barn. Christer ville för en gångs skull planera inför framtiden, och han berättade att han försökt att luska som fasen i Pilegården om att kunna få tag i en 4:a rummare..

Jag ruskade bara på huvudet, han frågade vad det var frågan om, och jag berättade om Tony Mattssons morsa som ville ha en 2:rummare för hon var helt ensam.... Jag fyllde då i.. Christer jag har en 2:rummare och vill ha en trerummare, tanten har en 4;rummare och vill ha en 2 rummare, och du har en 3: rummare men vill ha en 4:rummare... Märker du inte pusslet framför dig... Jo jävlar utropade han....

Låt mig kolla imorgon bitti med Stena fastigheter,,,,,, Sagt och gjort, jag ringde Stena på morgonen, och berättade om vårt suveräna upplägg som vi tänkt ut. Trots att Stena storgillade mig och tanten Mattsson, så gillade dom INTE Christer. Han hade tydligen flera hyror som var obetalda, och hade varit sen vid flera tillfällen att betala hyrorna.... Dom var INTE villiga att hjälpa honom alls. Oss andra två – inga problem....Så dom satte helt sonika stopp för triangelbytet!!

Jag var ledsen och lade på luren,,,satt och tänkte.. och kom på en genial grej. Hyresgästföreningen. Jag anmälde mig via telefonen, stövlade upp till Frölunda Torg och betalade medlemsavgiften, och på eftermiddagen samma dag, alltså fortfarande samma dag som vi fått nobben av Stena, så ringde jag en kille på Hyresgästföreningen. Jag berättade vårt dilemma och hur ledsen i ögat jag och tanten var över denna behandling!!!

Han säger bara... - ”Ge mig 30 minuter, jag återkommer”!! Efter 8,5 minut så ringer han tillbaka och säger att allt är klart, och det är bara att genomföra trippelbytet.. Jösses, hur gjorde du, frågade jag andäktigt? Ja hyresgästföreningen har faktiskt en stor portion pondus skall du veta, och fastighetsbolagen vill absolut inte ha problem med oss, och dessutom skall du veta, så var det rent olagligt som den damen gjorde på Stena, man  kan inte neka hyresgäster att byta lägenhet på de grunderna...

Alltnog, redan efter 1,5 vecka gjorde vi triangelbytet, alltså vid det kommande månadsskiftet. Och detta blev ett enda stort kvitto på hur viktigt det är med ett socialt liv, och att ha kamrater, och själv ställa upp för andra. Och då inte leva sitt enda liv, och gömma sig i familjens hägn, med en hög häck som ”skydd”, och sedan fullständigt skita i sin omedelbara omvärld... På morgonen vid flytten, så stod där 16st medledare och spelare i Askims IK, alla klara att hugga i och få detta överstökat.

Flyttölen, och flyttvodkan stod där på farstutrappen på 9:an, vi hade alla 3 lagt ihop stålar till detta naturligtvis! Med löfte om öl eller sprit, så kan man få den mest inbitne latmasken att kravla upp ur sängen eller TV-soffan, och hjälpa till vid flyttning, konstigt egentligen.. Ty det vore väl smartare att rent livskvalitetsmässigt, att ta sig till systemet och köpa sitt egna brännvin, och skita i attt lyfta en massa kartonger och möbler.

Men vi människor är sådana ofta här i livet...vankas det fri sprit, så är vi beredda att korsa vilka vilda floder som helst.... Och det är väl tur det. Alltnog, hela gänget satte igång kl. 09.30 på morgonen, och det var ett fasligt bärande precis överallt, ja ni kan ju tänka Er virvarret av människor. Tant Matsson hade skakat fram 4 st. Jag och Christer hade 16 st plus oss själva, så det sprang på varandra, över varandra, och förbi varandra 22 st människor den förmiddagen. Underbart!!

När klockan flämtande slog 12.00 så bars den sista kartongen  in i min kanonlägenhet. Jag var hellycklig, och jag bodde sedan alltifrån den dagen 1983, i den lägenheten ända fram till min flytt till Thailand i juli 2008. Jag fick på ett fint sätt känna på hur viktigt det är att ha en riktigt äkta trivsel i sitt hem. Det handlade inte i mitt fall om prylar speciellt mycket, utan jag kände mer värmen ifrån hela lägenheten.

Solen gick upp i mitt sovrum, jag fick eftermiddagssol i mitt vardagsrum, och samma sol på min stora balkong. Vinden från havet låg på vardagsrummet och störde aldrig nattsömnen. Och de olika fester som ofta försigår i denna typ av områden, kunde vara på baksidan, inga problem jag sov åt andra hållet. Om festen var hos lägenheterna där jag hade sovrummet, så gick jag bara över och sov i soffan i vardagsrummet, och hörde inte ett skit.... Sensationellt bra lägenhet, och det var ju därför som jag stannade ”tiden ut” där... Kommer aldrig att glömma Pilegården 9D!!

I alla fall hösten 1989 kom, och styrelsen kallade in mig, och ville att jag nu skulle ta över damlaget... Jag tackade ja både till laget som till pengarna (15.000:-), och passade på att slussa in mina F-73:or i laget, det blev lite ramaskri på de äldre, som nu hade blivit bekväma, och många av dom skaffade sig barn, och ställde inte upp alls på träningar och matcher som jag ville att dom skulle göra...

Detta är ju alltid ett problem när man harvar med människor som spelar så pass långt ner i seriestystem, och än mer i större utsträckning den kvinnliga sidan som ofta finner på ursäkter för att INTE lojalt ställa upp för gruppen... Forts. nästa kapitel....

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLXII , Thailand

10 augusti 2014

84,3 kilo -

Första vikten är morgonvikten  

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,660



Jag har ju redan berättat om hur det gick till när jag anslöt och började i Askims IK, fotbollen! Jag kom dit i alla fall en vinterdag slutet oktober 1981. Jag hade blivit tilldelad P-66. Killarna var 15 år gamla, och det kanske inte var tanken att jag direkt skulle ta mig an ett nästintill juniorlag. Men jag fick ta skeden i vacker hand och göra mitt bästa.

Vi startade vinterträningen direkt där i oktober, kanske lite lätt för det var ju inga matcher. Men sedan i början januari så körde vi gång lite mer riktigt. Jag märkte direkt det som sedan blev en ledstjärna för mig som tränare.... Har man inte haft lagen nästan ifrån början och danat spelarna själv, så kan det vara skitsvårt att få snits på dom, helhjärtat snits alltså. Man kan skrämma dom till träning, men det håller inte i långa loppet, utan träningsviljan bygger man upp tycker jag i ganska unga år, när man motiverar, pratar och tjötar, och visar hur man vill att spelarna skall se på sin idrott.

Dessa killar var 15 år gamla och skulle alltså fylla 16 år under det kommande året som nu startade. Det var pojkar som ännu inte hade vuxit mentalt till män. Men dom behövde ha någon som var mycket mer erfaren än jag var, och någon som just kunde skrämma dom till träning. Jag kände att jag helt enkelt i det läget inte hade tid till 3-4 träningar plus 1 match i veckan, det blir för mycket.

Jag genomförde hela uppträningen inför säsongen, och genomförde hela våromgången med laget, men sedan sade jag upp mig och förklarade läget. Jag fann helt enkelt noll glädje i killar där halva laget sket i att träna, och den andra halvan inte kunde slå ens en bredsida kändes det som. Vi startade serien med att torska emot Tuve med 1-7,, secka siffror... katastrof kändes det som... Sedan veckan efter mötte vi Mölnlyckes ganska hyggliga lag, och vann emot dom med......7-1, hahaha,vi hade målskillnad efter 2 matcher 8-8...

Laget hade dock 2 st lirare varav den ena spelade sedan med klubben hela sitt liv, och spelade med dom i DIV II, den andre värvades av GAIS, och spelade där en säsong innan han satsade på en civil karriär istället. Jag slutade i alla fall, laget gick upp i juniorlaget, och fick en bra ledare där. Jag själv blev tillfrågad om jag kunde tänka mig att träna flickor. Ja för sjutton det kanske är bättre tyckte jag, lite mindre antal träningar, så man kunde komma in i det, hur det fungerade att vara tränare och framförallt en bra tränare.

Det var annars mycket ovilja mot att vara tränare för flickor märkte jag. Men för min del var det noll problem. Jag hade ju på mycket nära håll hos min mammas tvillingsyster sett hur grymt bra tjejer kan vara i bästa fall. Där var min kusin Görel Sintorn, som spelade med Jitex i många år på 70:talet, och sedan gick till ett Norrlandslag som hette Sunnanå, där hon spelade livet ut, hon gjorde också flertalet landskamper.

Jag kommer också ihåg när vi var unga, när vi var där och hälsade på hos mammas tvillingsyster (de hade 10 ungar), hur det ibland kom en annan tös dit och lekte med ungarna, och speciellt med Görel.... Och dessa spelade ofta boll ute i trädgården, eller uppe vid skolan ovanför Tuve.... Den tösen var Anette Börjesson, som ju är en de de mer legendariska damspelarna i Sverige. Så lilla Tuve producerade i samma årskull 2 landskampsspelare, inte dåligt!!

I alla fall, jag fick mig tilldelat ett lag som var F-68/69, hade dessa i 2 år, de var ju redan då så gamla när jag hade dom, så jag kunde slussa in dom som ville i damlaget i Askims IK. Jag tog sedan över F-70 i ett år (1984) innan dessa också gick upp i damlaget..... Nu hade damerna ett hyggligt material att arbeta med, så när jag fick börja jobba med F-73 år 1985, så kunde jag göra det i lugn och ro, och bygga upp ett bra lag tyckte jag. Till god hjälp hade jag en kanonkille som hette Lasse Silverstrand.

Jag fick flera föräldrar som goda vänner livet ut faktiskt, så det funkade kanonbra. Vi stack t.om. 1989 till Canada, och spelade i en stor turnering där i Ottawa. Det blev en riktigt häftig upplevelse för både mig och tjejerna, som nu var 16 år gamla..... Dom tuffade till sig rejält under den resan. Vi avslutade sedan serien det året med att vinna resten av matcherna, och faktiskt komma 3:a i högsta serien i Göteborg....

Vill gärna berätta en kul episod om bytet av lägenhet i Pilegården. Jo om ni kommer ihåg, jag fick ju mutat till mig en liten sleten 2:rummare av Stena Fastigheter på 7;an. Som sagt så bodde dottern och jag där i styva 3 månader, jag sov på soffan och dottern fick sovrummet förstås. Det funkade, men var ganska värdelöst med plats och trivsel faktiskt... Jag rustade i alla fall snabbt upp lägenheten med målarfärg och tapeter och gjorde den jättefin, och jobbet gjorde en ung billig görtrevlig kille som hette Tony Matsson.

Hans mamma bodde på 9E i en stor 4:a där. När reperationen var klar av min 2:rummare, så fick jag höra av Tony när vi träffades för att göra upp med betalningen, att hans morsa letade efter en mindre lägenhet. Kul tänkte jag, och glömde det sedan....I 2 timmar ungefär....Jag var uppe på klubbstugan, och Christer Ahlgren och jag satt där och samspråkade. Han hade för ett halvår sedan träffat en ny madam uppe på Frölunda Torg, och flyttat ihop i hans lägenhet, en 3:rummare på 9D. Forts. nästa kapitel...

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLXI, Thailand

9 augusti 2014

84,2 kilo - 83,4 kilo (39 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,600



infarten till "ödemarken"...

Sitter idag på eftermiddagen den 21 juli 2014, och förbereder för min 90 dagars-rapportering till Immigration uppe i Khon Kaen, vilket skall ske imorgon. Vi kommer att ta den urtidiga bussen dit upp, för att hinna dit tidigt förmiddagen. Och sedan på vändande rulle åka tillbaka till paradiset i Chaiyaphum igen.
Som vanligt så blir det följande dokument som skall visas upp där innan man får den rätta stämpeln och kan vända hem igen med uträttat värv:

a - Passet – original  
b - Gula husboken – original
c - fotokopia passets fotosida+stämpelsidor
d - fotokopia av gula husboken  
e - ifylld ansökan (TM47) nya versionen

Allting skall dessutom vara underskrivet och signerat och datummärkt längst ner på varje fotosida med fullt namn.... Och det är ju bara så jäkla kul med thai, dom har ingen aning om skillnaden mellan att signera och underteckna. Dom fattar ju inte alls det här med flera namn, och mellannamn, och tilltalsnamn är helt främmande för dom så klart. De har ju en helt annan kultur.

Det jobbiga för oss utlänningar är ju då att varje gång som jag skall skriva under något, så måste jag till att börja med skriva under med ALLA mina tilltalsnamn, för dom står ju nämnda i passet. Thai tror att jag heter t.ex. Wolfgang Amadeus Zacharias Mozart, trots att mitt tilltalsnamn är endast Wolfgang Mozart.

Jag MÅSTE då i ALLA sammanhang här skriva under med alla jäkla namnen, det tar lång tid, men det får gå, jag har ju tiden, jag jobbar ju inte direkt ihjäl mig här i Thailandet. Den andra grejen som kan vara frustrerande, är då att thai helt enkelt inte fattar skillnaden mellan orden signera och underteckna. Thai här är egentligen som våra springpojkar hemma i falangland, som skulle behöva tränas in i jobbet.... Men här flyter det på...

Det står "sign", och när jag signerar mitt namn så kan de ju inte läsa skrivstil och en signering alls.. De förstår inte vad jag håller på med för jag borde ju signera med textade bokstäver. Att förklara denna grejen tog mig en halv mening, så insåg jag det fullständigt lönlösa i att förklara och fråga....

Men skitsamma ber de om signera eller underteckna, så undertecknar jag med blockbokstäver så är alla nöjda, och då MÅSTE jag skriva hela mitt namn WOLFGANG AMADEUS ZACHARIAS MOZART vareviga gång... Denna gång till Immigration fick jag göra det på totalt 9st fotoark med både signatur samt underteckna med blockbokstäver, och med datum och årtal... Ibland skiner sola även utanför Karlsta...



Denna faktiskt stekheta och blåsfattiga och soliga dag, så bar det av förbi Ingemars by. Jag körde alltså från Nong Nasaeng, passerade byn Goodmaeng, och sedan byn Cheelong (Ingemars by), han är ju inte hemma nu utan i Sverige. Jag passerade danskens hus utefter vägen strax därefter, passerade sedan Cheelongs kommunhus. Och strax därefter så ligger det en massa skräp och sopor utefter vägen på höger hand.

För ett tag sedan, kanske 2 år sedan, så öppnade dom upp en grusväg (lerväg) där lastbilar brukar köra in.... alltså precis där all skiten brukade ligga utefter vägen. Jag har alltid undrat vart den vägen för mig. Jag passerar ju den vägen under min runda runt lite byar i högersväng hela tiden, passerande Ingemars fru Faa´s risfält, och vidare hela vida svängen, via Baan Khwaoo road och hem igen till Nong Nasaeng, en nätt trip på styvt 27 km.



Jag svängde nu då av höger in på denna lerväg, och tänkte att denna kommer ju att ge mig en genväg, och nog dyka upp borta vid Faa´s risfält ungefär... Jag cyklade på, och det var en skumpig väg må jag säga. Jag lyckades med att hitta orm som låg där vid vägkanten, och en Vessla. Det är nog ingen vessla, men dom har ett djur här som liknar det i alla fall. Tiden rullade på, km-antalet likaså. Jag hade nu cyklat i styvt 25 minuter, och fortfarande ingen asfaltsväg där jag skulle komma ut och se Faa´s risfält...

Vägen gick nu starkt uppför lite grand, och jag kom fram till en mycket större grusväg nu, och körde höger... Nu kan det inte vara mycket kvar tänkte jag....Hmmmm vägen gick nu uppför betänkligt, och efter styvt 15 minuter, så stod jag och tittade ut över hela jäkla Chaiyaphum kändes det som, så högt upp var jag. Kanon-utsikt.... Jag tog lite vatten, och började faktiskt fundera - "var i hillvitte är jag egentligen"?



Värmen tog på mig, det var fullständigt vindstilla nu, men jag kände mig lugn i alla fall trots allt, ty jag visste ju att hur jag än vrängde mig och körde fel eller rätt, så vet jag att jag är omringad av asfaltsvägar, och DOM känner jag till med 100% säkerhet.... Så upp på hojjen igen, och pinna på, nu började det gå nerför, och den nerförsbacken verkade aldrig ta slut... Efter ett bra tag, så såg jag bortom kröken en by.. gött tänkte jag.... ja ända tills jag kom på att denna byn har jag aldrig sett förr..... VAR I HILLVITTE ÄR JAG?



Jag stannade och tittade och funderade efter igenkänningstecken. Inga alls...Plötsligt ur ögonvrån såg jag en moppe komma körande långt därborta på andra sidan byn, och den körde nog i 60 km/timmen....Ahaaa big road!!! Jag cyklade dit, och ta mig sattan, jag hade tagit mig hela vägen till Ban Khwaoo road som ju låg alldeles "fel" till enligt min geografi-uppfattning... Men trots allt, jag var glad att jag kommit ut igen, och jag fortsatte hemåt de 11 km som återstod..... Slutkläm;

När jag vaknade dagen efter, så had jag mördarträningsvärk i BÅDA låren. Jag hade ju suttit och cyklat uppför i nästan 35 minuter under dagen igår.... Och det känns verkligen... fan att man skall uppleva träningsvärk i min ålder....Men ändå kanonkul att ha hittat en ”ny väg”, ny för mig men inte för thai....Ungefär som när de vita ”upptäckte” Amerika....

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLX (1.860), Thailand

8 augusti 2014

84,5 kilo - 83.5 kilo (31 km)

Första vikten är morgonvikten  

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,621




Jag tycker ibland att kommunikationen emellan oss människor kan vara ganska kul och tänkvärd. Och stundtals så är den rent av omänsklig med andra människor, när det gäller att inte förstå och också missförstå. Och inte svara på de saker som sagts eller skrivits, eller rent av hela tiden hamna på sidospår.... Ibland är det tycker jag rent underhållande, men det är klart,,, sker det alltför ofta så kan det bli jobbigt....

Idag hade jag en underbar liten chat med York, vi hade just chattat och pratat om att vi skulle skala potatisen och KOKA DOM inför kvällens matstund hemma hos honom och hans fru Cat. Och då började det med följande snack, hoppas att det funkar med engelska för Er läsare:

No need to peel anymore!
[15:36:57] York v. : B4 I could act, the Cat had the potatoes oiled and wrapped in foil ...
[15:37:31] York v. : So sorry for being too slow
[15:38:17]   glegolo: ok no problem  shall be nice with good food tonight
[15:38:59]   glegolo: does that mean that you will bake them on the grill?? If so, you can put them on in beforehand, don´t you??
[15:39:49] York v. : I could not stop her. After I had prepared the BBQ I turned around. Next thing I see is smoke from the BBQ - Satana, she's light the fire.
[15:40:21] York v. : Yes, potatoes on the grill now. Siao!
[15:41:28] York v. : I'll rape Jupiter now! Siao mia, 555
[15:43:11] glegolo: But if she do it now, maybe the potatoes will be bad at 17..30 when we shall eat
[15:43:26] glegolo: shall I buy new ones, or can you stop her
[15:43:32] York v. : P, aluminium foil is out. Have you got a bit?
[15:43:42] glegolo: wait I shall look
[15:44:46] York v. : I'll monitor the potatoes. Once they are done I take them off the fire. Can warm up later on.
[15:49:57] glegolo: OK, we do not have any alufoil.... do we need, I can buy
[15:50:45] York v. : I don't need it. Some people do. What about you?
[15:51:12] York v. : I grill the meat direct on the metal mesh.
[15:51:54] glegolo: YOU ASKED FOR IT
[15:54:47] York v. : You need it?
[15:58:19] glegolo: for what, What are you talking about?? You asked me if I got a bit of alufoile, and I said; wait I shall look, and came back and said; No I dont, but I can buy for you.........That is where we are now..
[15:58:48] glegolo: this is like a monthy python discussion hahahahahaha

Så här står vi nu efter en lång tjötstund och jag undrar vad i hillvitte menade han med alufoile, var han berusad eller alzheimerstörd. Han tror att jag vill ha folie, och jag läste ju att han klart frågade efter alufolie..... Ja se hur enkelt det blir när man inte är noggrann med vad och hur man skriver, jag tror vi alla kan skriva under på det..

Vi tog med oss en massa pulversåser som gåva till honom, han gilar det precis som jag gör. Och så tog vi med det köttet som jag hade marinerat under hela dagen. När vi kom dit så väntade en GT på mig, och ett stort glas rött vin på Yongan. Potatisen var redan klara och grillade. De var också nästan kalla.

York lade sin del av köttet som han hade marinerat på grillen, och det dröjde inte länge innan de såg ut som skräck-kött från en horror-movie, alldeles svarta och vidbrända. Han hade förstås skurit skivorna alldeles för tunna.

Så grillningen tog 3 minuter sedan var det köttet förstört fullständigt... Jag fick sedan glädjen och förmånen att ta över grille,n och med mitt kött som jag hade skurit i minst 3 ggr så tjocka skivor, så vände jag på köttet åtminstone 4 ggr fram och tillbaka, och de blev faktiskt perfekta (vilken tur för min del) York var helt imponerad och han älskade verkligen marinaden också. Det var en Heinz nerifrån Papaya, men den är jättegod TROTS att märket är skitäckliga Heinz...

Det blev 6-7 GT den kvällen. Men jag gjorde dom görsmå och svaga, så jag mådde faktiskt bra under färden hem, och resten av kvällen. Vi åt detta goa kött då, och bakad potatis, och det var jättegott och mättande. Snacket flöt på kanonbra hela tiden, och York han berättade flera saker som jag nog inte skall tynga Er läsare med. Men han berättade i alla fall, att han nu efter styft 12 års anställning på ett företag i Singapore,  kände att hans anställning där var i ett hyggligt svagt läge, och han hade därför börjat titta sig omkring härborta i Asien efter andra jobb.

Han hade hittat ett amerikanskt företag som jobbade i samma typ av business, alltså sålde kläder till Europa och andra världsdelar. De sökte efter en kille som var duktig på att organisera och delegera, och få genomföra arbetsuppgifter inom dels ekonomi, men även till viss del transporterna.

York har ju gjort exakt detta på sitt nuvarande företag, så han är ju väl bevandrad i allt detta.. Han hade träffat en amerikan nere i Bangkok nu, som hade uttryckt sin glädje över York, och sedan hade han träffat den killens chef som också tyckte York var rätt man för jobbet.

Och nu hängde allting på att den ultimata chefen borta i USA skulle godkänna York. Den chefen skulle ha ringt York, men hittills hade han inte hört av sig!! Yorks löneanspråk var USD. 150.000:- utbetalt i Kina eftersom ju arbetsplatsen var Shanghai. Kina tar runt USD 50.000:- i skatt, så Yorks nettolön där i Shanghai blir då USD. 100.000:- per år eller om man säger runt USD. 8.500:-, vilket i sin tur blir runt  272.000 baht per månad.

York berättade för mig att han måste ha dessa lönerna, för han måste se till att han har pengar för äldre dagar. Han är ju 53 år nu i år, och han har absolut noll att förvänta sig ifrån Tyskland eftersom han knappt satt sin fot där, och än mindre arbetat och skapat en pension där tidigare... Måste ju vara skitjobbigt att jobba och slita och spara, och bygga upp ett kapital som man aldrig för börja röra förrän man är 65, eller när man nu tänker pensionera sig.. Men jag håller tummarna att det skall fungera för honom i alla fall.

Jobbet kommer att kräva att han skall finnas på plats i Shanghai, han tänker försöka om möjligt efter ett tag, at se om det ä'r möjligt, om det räcker med 50% närvaro därborta i Shanghai, och att han kan arbeta resten av tiden här i hemmet i Chaiyaphum. Men det är skrivet  i stjärnorna. Men amerikanare är ofta, har jag mig märkt i många sammanhang ganska omoderna, och har svårt med det där med att anställda INTE finns på kontoret ”in person”! Det anser ju oftast, att om man inte är på kontoret, då arbetar man heller inte...

Men hur som helst, funkar det för honom, så tappar man den goe polaren också, och det blir skittråkigt för min del tycker jag. En del fösvinner p.gr.a. arbete, andra därför att dom bara finns här 6 månader om året, och andra försvinner för att dom inte klarar av att bo här ute på landet konstigt nog. Så det är väl en salig tur att man i alla fall kan ta vara på sig själv, roa sig själv, och inte enbart fokusera på umgänget med andra.

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLIX, Thailand

7 augusti 2014

84,5 kilo - 83,4 kilo (46 km)

Första vikten är morgonvikten  

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,596



"Funfa" eller Bougdanvillea i all sin prakt

Jag börjar få ganska ont i arslet av allt cyklande, och jag som alltid trott att för mycket cyklande ju ger en "järnröv", men icke sa nicke i detta fallet.. Jag tog av sadelskyddet som jag haft ett bra tag nu, och ser att det är extremt anfrätt, och nog ganska odugligt för mig, och ger mig nog mer skavsår enär det redan efter 1 minut hamnar på sniskan på sadeln....Så hemma tog jag av det gamla, och slängde det i soporna. Yongan ville ju naturligtvis spara det, men jag fick rycka det ur hennes "samlarhänder" som alltid finns där beredda, och INTE slänga saker som INTE behövs längre, haha!

Jag hade ett nytt, ett ganska hårt, som mer var av den vanliga typen tror jag. Det gamla som jag nu haft och gillat så mycket under drygt 3 år, var mer av gele, och mjukt och gott.... Detta kändes nästan stenhårt faktiskt. Efter 2 turer med cykel, så tog jag av det, och gick hemma och värkte, och kollade mer och mer på sadeln, den var helt nersliten och faktiskt, så skall jag nu byta den tänkte jag.... Jag kollade nere hos "min" cykelhandlare", han hade ingenting alls att erbjuda, grannen till honom som hjälpte mig nu senast för 1.000 baht hade noll och ingenting förstås...

Jag åkte hem och tänkte genast på York, tysken, som ju vet det mesta om sin omgivning. En kille som alltid tar reda på allting, och aldrig ger sig. Jag SKYPADE honom, och frågade, han sade bara - "wait"....Efter 10 minuter så chattade han tillbaka på SKYPEN, och gav mig en länk till en cykel-handlare inne i Chaiyaphum. Jag tog koordinaterna, och klickade in dom på google-maps, och den positionen var faktiskt min egna cykelhandlare.... jag kollade också deras hemsida...

Någon hade gjort en hemsida för cykelaffären, men den innehöll noll och ingenting, och absolut noll engelska... Så det var fullständigt värdelöst.. Jag meddelade York och tackade för hjälpen, han svarade bara helt kort - "wait".... Efter 10 minuter igen, så återkom han på SKYPEN och frågade, kan du komma till mig nu, sure sade jag... Jag åkte dit, och han tog mig vidare in i Chaiyaphum, och vi kom till Baan Khwaoo-vägen som vi kallar den, 225:an alltså.

Stegade in och ta mig fan, här var det en riktigt proffessional mountainbike och racerbike-shop. De hade allt ifrån nya cyklar till material, sadlar, kläder, handskar, däck, olja ja allting...Och ta mig fan en gång till,, och nu vänder jag mig helt kort till cheta (Ingemar), detta är den NYA positionen på den cykelaffären där du handlade grejor du vet med mig. Den hade ju stängt här, och jag undrade vart dom tog vägen. NU vet vi,,, den affären är ju grym ju...

Jag gjorde som så då, jag handlade på mig en helt ny sadel som verkade schysst. satte på mitt sadelskydd, och provcyklade 100 meter, den kändes ganska bra. Killen ville ha 600 baht av mig för sadel (SEK: 128:-), vilket får anses vara skitbra.... Jag råkade sedan se att ha hade olja, och frågade vad den kostade, ja 450 baht sade han... VA FAN tänkte jag, DET var ju svindyrt, men han berättade då att det var specialolja för kedja, och hjul för cyklarna.... Skitsamma SEK: 96:-, det får gå även om det är en katastrof-dåligt inköp av mig..

Tyckte änna om killen och hans unga fru som också var där... så jag handlade i alla fall, fick rabatt 50 baht, och varje rabatt glädjer alltid en halv smålänning!! Jag åkte iväg, och började i ren glädje att köra lite omvägar, kom ner till min gamla kontakt som ju hade haft apoteket på Big C, han var nu anställd på Watson nere bredvid Tesco Lotus.. Stövlade in och berättade att jag ville köpa medicin. Han vinkade avvärjande, och sade att han ingenting har...

Men va fan gör du här då... är detta inte ett apotek.. Jovisst sade han, men vi har inte din medicin. OK sade jag inga problem, det finns ett apotek 25 meter bredvid här... Sedan sket jag i honom..Gick över till "PX Doctor of pharmacy" som stället så högtidligt hette. Killen därinne som jag pratat med tidigare, hade en luftig fin liten 13:årings-mustasch och tandställning, och han pratade en alldeles charmant engelska, jag tror jag har nämnt denna kille tidigare..

Men nu var det dags att ge honom chansen, jag frågade efter Amlodipin, - "Have" svarade han...Jag frågade efter Metroprolol - "Have" svarade han, och jag frågade efter Metformin - "Have" svarade han!! Så jag köpte mina mediciner för 3 månader framåt, och han gjorde en go affär, och den killen och det apoteket kommer jag att rekommendera varmt till dom som vill ha råd från mig.

Han frågade mig plötsligt - "Vad tycker du om henne då", och pekade på en brud som plockade i hyllorna bakom mig. Jag vände mig om och fick se en fetlagd tjej i 30:årsåldern med finnigt vitt ansikte anfrätt av kemikalier och puder under åratal. Jag svarade bara - "jag vill inte säga, men jag tycker att det är viktigare med vad som finns på insidan än utsidan".. OK lite lögn var ju det, men jag kunde ju inte gärna säga vad jag tyckte....

Han frågade som alla thai brukar göra - "you like her".. Javisst schysst madam menade jag på.... han fortsatte sedan - "I love her, she take good care of me"...... Vad i hillvitte han menade med detta vet jag inte, men det var nog ett sådant där konstigt kamratförhållande tror jag, för killen gick mer åt  "ladyboy-hållet" än åt det manliga hållet.....

Jag fortsatte sedan, och sadeln kändes kanongo faktiskt, så jag hamnade på avvägar i rena rama glädjen. När jag kom hem, så stod mätaren på 37 km och röva var lite öm skall erkännas... Yongyut mötte mig där utanför med ett glas vatten och skrattade åt mig... - "what"?? och hon pekade på att jag hade ett litet utslitet ställe på min cykelbrallor, så man kunde se min snabel påstod hon.... OK tänkte jag.. nog för att man är sexig, men det får inte bli för mycket...

Jag duschade, käkade och drack upp mig, och tog moppen tillbaka till cykelaffären, och handlade upp mig på ett par nya cykelbyxor, de ville ha 1.300 baht, men jag sade att jag bor i Thailand, och vill ha 1.200 bah, det var helt OK sade killen.... Dom blev glada återigen, och jag var glad över att affären fanns där. Jag tittade lite mer senare hemma i en katalog över kläder för cyklande, ty jag tycker att färgglädjen i dessa klädpaltar stundtals är himla go...

Tröjorna man hojar i kostar runt 1.800-2.000 baht, så fetglöm den saken, mina T-shirts funkar gallant....Handskar kostar mellan 600-1.000 baht, fetglöm dom också, jag köper tyghandskar på Big C för 20 baht som jag klipper fingrarna av, och som fungerar görbra..... Nu var jag ekiperad tillräckligt, och därmed slut på denna grej tills vidare.

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLVIII, Thailand

6 augusti 2014

84,7 kilo -

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,606




Forts. från förra kapitlet.. Jag försökte ihop med både Dan och York att skala dessa räkor, och det gick väl bra om man nu tycker att man lyckas, när mer än halva räkan vägrar att släppa ifrån sig skalet, och man får slänga stora delar av själva räk-kroppen... Jag fick ihop 4-5 räkor till slut, och saltade dom via saltkaret, det blev ju då lite smak på dom i alla fall..

De andra thai runt bordet inklusive serveringspersonalen, dom alla suckade djupt, och uttryckte sin stora beundran för "seafood", som dom älskar att uttala och äta häruppe i Isaan. Det är häruppe ståndsmässigt att käka seafood för folk ifrån Isaan, och dom uppskattar verkligen sin Seafood här. Ingen av dom har dock en aning om hur man skall tillaga seafood.

Under allt detta, så drack vi förstås lite brännvin, och damerna sörplade rödvin i stora mängder. Om man skall vara taskig så är det görskoj att kolla in dessa thailändare som aldrig har en susning om hur man dricker medvetet. De kör alltid på känsla, och så får det gå som det går. Om dom har bil eller annat fortskaffningsmedel, det spelar absolut ingen roll. Man dricker inte för att anpassa sig, man dricker för att fylla kroppen med alkohol, tills det kanske är rullgardin ner. Det känns så i alla fall.


Kolla ciggen i käften på kocken.....

Våra damer drack friskt livligt påhejad av födelsedagsbarnet som ju har erkända problem med spriten. Hon och York sitter ju på kvällarna hemma till vardags, och dricker vin och sprit..Jag vågar kalla det helt klart för alkoholism.Och som ni kanske vet vissa av Er i alla fall, alkoholister vill ju inte om möjligt dricka ensamma., De vill gärna ha sällskap, kanske för att dom måste inför sig själva motivera själva drickandet. Hon fyllde på Yongans och Amphorns glas precis hela tiden, i ett snabbt hårt tempo.

Thai är som dom nordamerikanska indianerna, dom tål extremt liten mängd ren alkohol, dom blir snabbt fulla, och dom kan aldrig sätta stopp. Det tog väl runt 22,5 minuter då såg jag Yongyut vara glad som en Lärka och hade tjöt-fest därborta, bra hon är lycklig i alla fall...Även Amphorn, till Dans stora sorg, började visa tecken på att fyllna till...

Dan vill ju gärna berätta om hennes förträfflighet i alla lägen, om hennes barns förträfflighet i alla lägen, och resten av släkten här borta, deras förträfflighet. Han var inte glad att hans fru var lycklig och på "lyset", det anstår väl kanske inte en lärarinna...Denne Dan han är fanimej ganska ofta en riktig "festbroms" tycker jag.

Jag och York drack smågroggar hela tiden, och det funkade väl bra tycker jag. OK kanske inte suveränt bra, när jag skriver detta så är klockan 02.35 på natten, och jag kan inte sova p.gr.a. huvudvärk och en begynnande bakfylla... Men full blev jag aldrig, men kroppen på gamle-dar vill nog inte längre vara med tror jag. Min kropp gillar helt enkelt inte att dricka mer än 2 groggar på en kväll känns det som.

Dan hade denna dag bakat en alldeles charmant god födelsedagstårta, vilket ju var jättesnällt och uppskattades stort, tror jag.... Ingen av thaidamerna slutade dock att äta sin thaimat utan de gjorde som dom brukar göra, dom äter precis hela tiden, hela kvällen, oavbrutet, maträtt efter maträtt!!!

Och dom hade inte ens rört tårtan som Dan hade besvärat sig med, inte ens födelsedagsbarnet rörde tårtan. Hon rörde inte ens tårtan när den skars upp och lades på plasttallrikar, och efter det att vi hurrat och sjungit för henne.
 
Vi killar började då att äta av tårtan, medans thaidamerna, bara föste tårtbiten åt sidan, orörd, och fortsatte med thaislafset. Fy fan va besviken jag hade hade varit om man kämpat och bakat, och dom fan inte ens smakar... När Dan tyckte att det var dags att åka hem, så var klockan hemska 20.30 (!!) Och han var nog trött då tror jag.

Vi avslutade kalaset och skulle åka hem. Yongyut hade för länge sedan redan fått betala för sitt drickande, och varit och spytt 2 ggr, "gött åt henne" som vi säger i Göteborg. Men när Dan tittade efter Amphorn, sin fru, så skrattade jag gött, men tyst inombords förstås. Hon kom stapplande med hjälp av Yongyut ifrån toaletten och hade spytt hon också...

Dessa damer hade lyckats med konsttycket att kolka i sig en sådan där box på 3 liter rödvin,,, Och hur mycket som fanns kvar i deras kroppar vete skam. Jag tror att den mesta av maten, och det mesta av rödvinet, nog flödade ur damerna inne på toan faktiskt..Dyr middag och dyrt vin....

Men jäklar va kul när vi gick till bilen,, Dan och Yongyut fick lyfta sin fru in i bilen, hon var med andra ord "sketfull".... När vi kom hem., så fick Yongyut hjälpa Amphorn in i huset......Amphorn skall gå upp kl. 05.15 imorgon bitti, det är skoldag för henne precis som vanligt.... Men varför bry sig om den saken, det ligger ju så långt fram i tiden... Thai ser nog inte 12 timmar framåt i tiden tror jag... Yongyut gav jag lite Paracetamol och mycket vatten, och det var en sleten dam som till slut somnade inne i sovrummet...

Jag vaknade dock snart på natten, och vände och vred mig och mådde allmänt pyton, inte spy-pyton men mer olustigt pyton, och till slut så gav jag upp och satte mig kl 02.30 vid datorn, tog kaffe och 2 rostade mackor, och kollade på film, och skrev lite grand på min hemsida. När klockan var framåt 05.30, så kände jag mig trött igen, och mådde mycket bättre och gick och lade mig, somnade och vaknade 09.00, gött så var den natten över.

Detsamma kanske kan sägas av Yongyut också. Hon somnade med mig, och gick upp samma tid, 02.30, Och hon hade en konstant spy-fest inne på toan...Jag tror hon spydde upp även sin lördags-middag så mycket spydde hon... Fick hålla på fram till kl. 10.00 med sitt spyande. Jag fick stänga dörren in till arbetsrummet för att slippa höra harklandet och ulkandet därborta, hahaha!!

Det var en jättekul och trevlig kväll i alla fall och York skall ha stort tack. Dessutom berättade York att han igår, lördag, hade kört iväg ensammen på en liten trip. Jo han hade blivit så sugen att åka till det där vattenlandet som vi åkte till för några veckor sedan.

Han stack dit på sin motorbike och distansen att köra var 220 km. Han var görglad att ha gjort det, för det var så himla grannt däruppe i bergen... Fan tyckte jag, du kunde väl ha ringt.  Inte bra att åka bort så långt och göra det ensam, tänk om det händer något. OK nästa gång bestämde vi!!

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLVII, Thailand

5 augusti 2014

85,0 kilo -  84,1 kilo (30 km)

Första vikten är morgonvikten  

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,608



Uppträdande på Valand....

Forts. från förra kapitlet... Jag fick tag i karlfan på Lorensberg på kvällen, där han satt med ett gäng brudar och hade skitkul....Jag fick ju naturligtvis ta mig dit ner, annars hade jag väl aldrig fått tag i honom. Killen var svår på 3 saker och bra på en sak. Han var svår på fala damer, sprit, och att inte vara trogen, och skitbra på sitt jobb.

Han lyssnade på mig emellan groggarna,käkade jordnötter och säger sedan... Du imorgon så talar vi mer, jag kan lösa ditt dilemma. Jag har fartyg i Norrköping runt den 10 maj. Men sade han... du får och måste hyra hela däcket på fartyget, annars kan jag inte motivera anlöps-kostnaderna.

Dagen efter talade vi på hans kontor, och kom överens om priset, jag lovade att lämna besked senast veckan efter till honom, Anlöpet 10 maj låg runt 3 veckor fram i tiden, så det var trångt om tiden...... Jag ringde upp damen på Troberg Trading, berättade att jag löst problemet och hade plats åt henne.... Va bra nästan skrek hon då,,,, - "Jag har 4 st grävskopor till som skall ner samtidigt..." Vilken tur sade jag, för jag har hyrt hela fartygsdäcket... Priserna då frågade hon... jag fick måtten på hennes gods.


Valand igen, usch va unga killarna och tjejerna verkar vara....

Jag faxade priserna och hon ringde bums tillbaka, och sade att det var kanonpriser.... Och du sade hon - "Jag talade med en kompis uppe i Småland, de bygger segelbåtar, STORA segelbåtar, ring dom". OK sade jag och ringde direkt. Görtrevliga killar 2 st, deras båtar var kanonstora, och de skulle ha dom till.....Piraeus. Grekland, och måste skicka dom inom 1 månad.... Jag fick måtten, och faxade mina priser, och dom ringde inom 5 minuter och godkände allting.

Jag hade nu redan efter 2 dagar redan bokat upp 2/3:delar av fartygsdäcket, och var redan mycket lönsam. Jag ringde upp Walle (Waldor Roos) och fick tag i honom på....Valand.... fanskapet satt nu på Valand... Jag satt nu med min stora mobiltelefon i handen, och förklarade att jag bokade däcket på hans fartyg.

Han blev sketanglad, och bjöd ner mig på Valand, klockan var 23.00 cirka, men jag drog iväg. Och vi hade en dunderkväll med brännvin och fala damer, och livet lekte, och fåglarna sjöng på morgonkvisten när jag kom hem till Askim i en taxi...

Därefter så hade damen på Troberg Trading ordnat ytterligare en kontakt, så när fartyget "Ragna" kom till Norrköping 10 maj, så hade jag ett proppfyllt däck med enbart mitt gods. Jag kommer ihåg att jag tjänade på enbart den affären runt 10 normala  månadslöner, vilket var rent fantastiskt och kul för min del.

Jag som knappt hade några utgifter alls att tala om med kontor o.s.v. Och dessutom så var det ju ”dåliga tider” i Sverige. Men det gällde nog mest produktionsmässigt och den exporten, inte den typ av export som jag sysslade nu, alltså med secondhand maskiner..

Jag återträffade sedan LarsG nere på Hovåsbadet 1995, LarsG som var anställd på ASECO den tid jag jobbade där redan 1972-75.. Vi tjötade ihop oss. Han hade också typ en andra chans i livet och hade öppnat ett bolag han också. De sålde reklam-saker som kläder och precis allting i den branschen. Dessutom så hade LarsG en kille Pelle anställd som tog hand om företagets storkund; Hägglunds, Örnsköldsvik. LarsG föreslog mig att jag skulle ta mitt pick och pack och sätta mig hos dom istället.

Legolas sade han - "du får sitta hos oss helt gratis, med full tillgång till alla kontorsmaskiner plus en dator. I gengäld så hjälper du mig och firman med att leverera varor som kunderna beställer av oss....". Detta behövde jag inte tänka på ens i en mikrosekund... tänk urtrevligt sällskap, och dessutom tillgång till alla maskiner på kontoret.

Jag flyttade dit redan dagen efter den sommaren. Och sedan jobbade vi ihop, och hade skitkul på alla de sätt, ända fram tills jag flyttade till Thailand 2008, alltså i 13 hela år.... Kanske min bästa tid i hela mitt liv vågar jag säga.

Nu till Thailand igen då - Idag söndag 3 augusti 2014, så var vi på "räkrestauranten", och vi var inbjudna av York för att fira hans fru´s 44:e födelsedag. Vi träffades där, och York hade beställt i förväg, så det fungerade som det brukar göra på detta ställe, alltså väldigt bra. Den ena maträtten efter den andra damp ner på bordet, och där låg räkor i dom alla. T.om. i "Svalboet" som jag kallar det, så låg där räkor och trynade.

Detta Svalbo, som ser ut precis som ett fågelbo, och så fyller dom det med en sås som är sketsöt, och där ligger jordnötter räkor och annat krafs som sallad förstås, Men det är gott, och så går det att äta även själva fågelboet också. Men var lugna, fågelboet har dom gjort och tillverkat själva på restauranten, det är gjort utav thai´s egna sötpotatis. Men denna normalt äckliga potatis, smakade med mycket assistans av andra kryddor riktigt gott faktiskt.

Vill förstås nämna dessa räkor också, ty att restauranten gör god mat, inget snack om den saken, jättego mat. Men återigen då dessa jävla uruselt tillagade räkor, som dom enbart bränner på en grill. Och sedan skall man doppa dom i en chilliblandning, eller deras Naamba, alltså en saltblandning som ser ut som en spya faktiskt i färgen.

Räkorna LUKTAR sot och dom SMAKAR sot, och är i total avsaknad av smak. Där finns alltså ingen saltsmak alls, och heller ingen annan smak alls. Man kan inte ens säga att -"Detta var en lycklig räka under sin livstid"...Forts.nästa kapitel...

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLVI, Thailand

4 augusti 2014

85,5 kilo - 84,1 kilo (31 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4.622



Ett av Van Udens fartyg

Forts. från förra kapitlet.... Visst är det kanske befogat att folket förändras, det är väl människans största fördel mot djuren antar jag, anpassningsförmågan menar jag. När jag t.ex. började i branschen och man jobbade på ett uppdrag för till exempel en exportkund, så avslutade man uppdraget med att göra en avräkning, fint utskriven på en facit manuell skrivmaskin, elmaskin fanns ju inte då, utan det var en manuell Facit skrivmaskin.

Man gjorde en supersnygg specifikation på räkningsblanketten, Gud nåde den anställde om där var ett stavfel, eller en ”plump” i texten. Varje varje delsumma var superfint uppspaltat. Och till varje delsumma, så fanns det bifogat en kopia på den leverantörsfaktura som utgjorde underlaget då. Kunderna kunde då se exakt vilka utgifter speditören hade haft och vilka pålägg han gjorde. Man konkurrerade då under flera hundra år med att enbart erbjuda olika bra speditionsarvoden.

När jag hade arbetet drygt 4 år, ungefär när containern slog igenom på riktigt, så förändrades branschen, och många av de äldre föll bort automatiskt. De yngre var grymt aktiva och fräcka, och gentlemanna-stilen kanske inte var lika berömvärt längre. Det var nya tider och allting som kunde utnyttjas och nyttjas, nyttjades också... Nu konkurrerade man inte längre med att visa nettokostnader, så sjuttan, nu gav man ett slutpris på transporten, och sedan var det upp till speditören att gräva, förhandla, och tjöta sig till favörer, och bra priser hos rederier och åkerier...

Och sedan togs allt detta ytterligare ett steg till faktiskt....Folket på rederisidan som tidigare utav respekt hade låtit exportkunderna ofta vara ifred ifrån sina säljare, de var ju kunder till speditörerna, började nu att ”röra på sig”, och ta direktkontakt med exportföretagen, och helt enkelt erbjuda dom priser som tidigare speditörerna hade fått. Nu stod många speditörer utan kunder, vilka ju numera då hade direktkontakt med rederisidan...

Dessa speditörer var nu tvungna att anpassa sig igen, och hitta lösningar själva. De slog då tillbaka emot rederisidan genom att börja erbjuda trafiker och samlastningar till jordens alla hörn. Kom ihåg att ett rederi ju inte kunde anlöpa alla hamnar i världen. Plötsligt så kom många exportföretag tillbaka till speditörerna för det var ju lite bekvämare att boka sin last på ett endaste ställe, istället för att boka hos kanske 6-7 olika rederier...

Det har nog alltid varit på detta sättet. Rederier och speditörer är beroende av varandra, och ger varandra oftast respekt. Branschen idag 2014 är inte rolig. Jo kanske rolig för dom som jobbar nu och är unga, de vet ju inget annat och bryr sig heller inte om annat. Men idag så skall man "godkännas" som kund hos dessa fjantar, annars får man inte boka last!! Hahaha det är fanimej inte riktigt klokt, godkännas, för vadå??

Jo rederiet skall lägga upp en profil i sina datorer, ta upplysning och finna ut allting om bolaget, men tror ni att man får kredit då? Nä fan ingen kredit, men allting vill dom veta.... Tullverket arbetar enbart med "godkända" företag. Fraktdokumentet (Bill of lading) skrives idag hos flera rederier (typ Maersk) långt borta i Indien.... Man ger bort jobben till asiater, för att kunna tjäna några kronor....

Vid sådana här tillfällen, så kunde typ Sverige gå in, och delbetala lönen för dom som skriver dokumenten, så att jobben kunde stanna i Sverige eller Danmark eller var det nu är.... Men nej då,,, låt hellre en indier få ett jobb än en svensk...

Men vilka goa pengar det handlade om för några årtionden sedan innan allting förstördes av alla dessa expeditions-tjänstemän som spred priser omkring sig likt popcorn... De virvlade in genom dörrarna hos kunderna, och via email och telefon lämnade offert på offert, ibland helt oombedda. Och alla gamla överenskommelser blev riktigt jobbiga att bibehålla. Absolut ingen tjänade på det som hände, utan dessa nya förmågor förstörde, helt ovetande förstås, för sig själva i första hand.

De blev ju av med jobben när vinsterna minskade. Men trots detta så fanns det alltid företag och människor på företagen man kunde jobba vettigt med. Jag kommer ihåg en underbar affär som kunde vara kul att berätta om. Året var 1991, och jag satt i Askim på kontoret, och det sades på TV och i radion att det var "dåliga tider" och att Sverige gick dåligt. Jag själv som jobbade ensam märkte inte så mycket av det, ty är man ensam, så behöver man ju inga enorma inkomster för att dra runt sig själv och bolaget.

Jag satt och läste en tidning i brist på annat, och där stod annonser, jag kommer ihåg att det var en facktidning för grävmaskiner traktorer och väghyvlar och sådana saker. Då fick jag se namnet Troberg Trading, jag ringde dom och fick tala med en genomtrevlig kvinna. Jag berättade att jag jobbade med transporter. Hon berättade då att hon hade ett par stycken maskiner som skulle ner till Piraeus, Grekland. Det ordnar jag klämde jag till med, jag faxar ett pris til dig. Jättebra sade hon, och hon verkade lättad över det hela...

Jag började ringa runt i branschen, och det visade sig att det då INTE fanns en endaste möjlighet mer än via Svenska Orientlinjen att få ner godset, och dom var SVINDYRA, dessa Broströmsrederier levde i det förflutna i långa tider då när dom ingen konkurrens hade, och deras priser visade också detta....

Jag kunde bara inte använda dom.... Jag fortsatte att leta, och så ramlade jag på en gammal polare ifrån kanske 20 år tillbaka i tiden som hette Waldor Roos. Han hade öppnat eget och hade Van Uden som agentur och alla deras fartyg. Forts. nästa kapitel....

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLV, Thailand

3 augusti 2014

84,5 kilo - 83,5 kilo (33 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,623




Forts. från förra kapitlet... Jag kommer faktiskt ihåg ett specifikt tillfälle när jag själv började att dra mig bort ifrån själva "branschen" som vi ju kallade den. Jag jobbade ju med brorsan med start 1981, och vi hade väl vart ihop i runt 5 år (1986) när jag var ute på den årliga sammankomsten som speditörs-föreningen arrangerade för oss vettvillingar i branschen.

Jag var ju nu 35 år, och hade redan avverkat 17 år (nästan) i denna bransch. Så min ålder till trots, så var man ju redan ett av de små "landmärken", bland dom som lade sig vinn om att känna till ansikten och namn i branschen. I alla fall det brukade bli att man hyrde båten med ett namn som fallit kapitalt bort i glömskan. Den körde ifrån Stenpiren stundtals, och ifrån någon ledig plats på Skeppsbron ibland. Vi var välan runt 100 personer som brukade anmäla sig.

Och där fanns alltifrån de äldsta gubbsen som var runt 60 år, och ibland kanske nåt år till, ned till alla de yngre "wannabies" som just börjat i branschen, och där fanns också de som arbetat några år. Sedan var där en ganska liten klick, men ändå runt kanske 10-12st oftast, som hade jobbat "hela sitt liv" i branschen, och ansågs vara ringrävar i branschen mer eller mindre.

Jag själv var inte riktigt kvalificerad ännu som ringräv, men stod ändå bra till i "näringskedjan" p.gr.a. av de kunder jag hade, och det stora antal år jag hade bakom mig i branschen. Jag fick t.om sitta med de gamla gubbsen och tjöta, och det var det roligaste jag visste faktiskt. Secka minnen dessa killar hade. Minnen som för länge sedan är försvunna, likt fartyg som förliser, och gömmer alla sina hemligheter.

Just denna gång, så hade jag suttit med gubbsen och druckit grogg länge under kvällen, och kommer ut bland borden, och satte mig för att vara trevlig vid ett bord med några yngre förmågor. De hade inte en susning vem jag var, ja de hade nog inte en susning om vem någon var tror jag. Men jösses vad de pratade om olika människor och ”namn” haglade runt dom. De började plötsligt att prata om min bror, och pratade om honom vid förnamn, precis som om dom kände honom, och skitsnacket ville aldrig sluta...

De pratade om gamla tider (70:talet), och vilka mutskandaler det hade varit minsann. Och vilken centralfigur min bror hade varit då. Men nu minsann var han inte nånting visste dom. Jag satt där och nickade, och jag förstod i det ögonblicket, att detta troligtvis med några undantag, var den nya generationen som skulle befolka shippingbranschen, och ta över stafettpinnen. Dessa ungdomar som inte hade fått någon som helst skolning i ämnet, och hade noll erfarenhet.

Dom fick jobb p.gr.a. sina färdigheter i skolan, och sina färdigheter inom datorer troligtvis. Jag kände mig fanimej som en föredetting trots att jag var endast 35 år... OK visserligen en rutinerad 35:åring, men ändå!! Jag tappade lusten att höra snacket, besviken över den fullständiga brist på respekt som jag som äldre tyckte jag hade rätt till. Jag tror att jag nog insåg att den nya tiden hade kommit. Vana och erfarenhet, och praktiskt kunskap, kom nu bara på andra plats.

Man anställde folk, och deras arbetsuppgifter handlade mer om att "expediera" redan befintliga affärer, alltså jobb som man tidigare gav till folk som saknade framåtanda som det hette, och som kanske var lite segare än andra... För annars var branschen uppbyggd på människor med ett extremt rörligt intellekt tyckte jag, och de var alla entreprenörer på sitt lilla sätt. De var experter på att lösa alla de problem som kom i deras väg. Och de störde inte chefen, och lipade över hur svårt livet var. Lös jobbet eller byt jobb, så enkelt kunde det vara.

Men vilka profiler som jag haft förmånen att få träffa och lära känna. Underbara människor, de flesta var kanonduktiga på sitt område, och man hade full respekt för dom alla. Jag tror att ingen av dom (förutom 1 kille då), läser denna sida, och ingen av Er känner till dom, så lite namn kan jag nämna som jag hade full respekt för och som fanns inom synhåll över min horisont. Min bror Guy A. Thomas Bergstrand, Lars Gunnar Malm, Lasse Strömberg, Anders Lindgren (ISAB), Evert Parwall (HamnAB Tingstad), Yngwe Karlsson (Y. Karlsson Sped. AB)plus ett 10:tal killar till...

Jag sade aldrig någonting till denna lilla församling av kaxiga okunniga nybörjare, men jag lade dom på minnet, och deras arbetsplatser. Där var flera stycken ifrån Melship, och flera stycken ifrån Volvo Transport, och flera stycken ifrån Scanfreight, ACL och Broströms.....Jag gick aldrig mer efter 1986 på dessa träffar, aldrig... Jag höll mig ifrån branschen och dess folk, och körde mitt egna race från den tiden fram tills denna dag som är nu. Jag behövde dom inte då, och behöver dom heller inte nu... Tack för det!!!

Dock så tänkte jag några år efteråt på det igen, och visst är det så... Generationer kommer och generationer går, och varje generation som "går", tycker att den nya generationen kanske inte är av den bästa kalibern, eller hur? Varje generation har sitt sätt att arbeta, och det förändras hela tiden.

Det är konstigt att vi när vi blir äldre stelnar till, alla av oss är lika i det hänseendet, trots att man när man är 40 lovar både sig själv och sin omgivning med yviga rörelser och stora tal att - "Jag kommer minsann inte att förändras bla bla bla".... Vi hamnar där till slut hela högen. Forts. nästa kapitel...

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLIV, Thailand

2 augusti 2014

84,2 kilo - 84,3 kilo (11 km)

Första vikten är morgonvikten  

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,624




Forts. från förra kapitlet... Jobbmässigt, så slutade jag Lany Fax 1981 som tur var, gillade aldrig det jobbet, gubbsen där var kanongoa så där var inget att klaga på alls, men detta jäkla nasarejobb var helt enkelt kasst. Men 1981 blev vändpunkten, då var jag tillbaka igen efter drygt 2 års bortvaro ifrån den bransch som jag så mycket hade satsat på. Och det gick till på följande sätt.

Brorsan hade en firma ihop med en kollega, och det visade sig att den kollegan snodde pengar ur företaget. Brorsan och jag pratade under en familjemiddag, och vi bestämde oss för att prata mer senare. Vi träffades och bestämde oss för att slänga ut kollegan som snodde pengar, och starta om en firma istället. Sagt och gjort, beställning av alla papper och dokument med det nya företags-namnet Marine Man AB.

Vi arbetade sedan ihop under styva 10 år, fram till 1991, då jag packade ihop min ryggsäck och lämnade för vidare egna äventyr i branschen. Jag öppnade mitt egna företag då, GTG. Men tiden med brorsan var i många stycken mycket rolig måste jag säga. Ja jag kan säga att allting med åren bara blev bättre och bättre, allt i takt med att åren gick och rullade på. ASECO-tiden var ju kanonbra för min del och utvecklande som fasen.

Lany fax var ett kortvarigt nerköp, men sedan tiden med brorsan under dessa 10 år var ännu mer utvecklande för mig.. Och det jag inte kunde om branschen entreprenör-mässigt fick jag lära mig den hårda vägen. Vi hade en tuff tid ihop i början, innan vi  fick ordning på ekonomin, men sedan fick vi Gislaved Däck, och det företaget hade vi nog i runt 6 år tror jag. Och då rättade allt till sig. Men det var det vanliga upplägget förstås. Man fick muta gubbarna så man fick bokningarna. Hela shipping-branschen har ALLTID varit "mut-branschen"..

Alla skeppningscheferna på alla de olika exportföretagen var uppmutade av ohejdad vana, och vi fick alla finna oss i det hela. Myndigheterna jagade som fasen, och fann många bland dom gubbarna. Skeppnings-chefen på Goodyear gjorde t.om. självmord hörde jag. Myndigheterna jagade naturligtvis ävenledes bland shipping-företagen som betalade ut mutorna... Men ofta sköttes det hela snyggt och elegant, och många stålar fann sin väg in i Sverige ifrån utlandet...Så det var oftast hopplöst för myndigheterna att komma någonvart...

Men 1980:talet kom, och med det årtiondet så kändes det lite grand som om utveckling gick åt fel håll på nåt sätt. Utvecklingen gick så att myndigheterna fick mycket bättre instrument att hålla kollen på det ekonomiska. Och det blev ju rent hysteriska jakter på skattesmitare, och myglare, och pengatrollare. Fängelserna var snart proppfulla, och det inrättades "speciella" fängelser för detta ändamål. Tillberga var ju ett av alla dessa fängelser med mestadels ekonomiska "bovar"...

Så våra kunder var ju inga undantag då, vår "kontakt" på ett av de större företagen ville ha 100 dollar för varje container, och under högsäsongen så kunde vi lasta runt 6 st containers varje dag. Denna högsäsong varade runt 4 månader på året, under resten av årets 8 månader, så lastade vi runt 2 container per dag där. Vi pratade alltså om en kille som rakade hem i storleksordningen cirka 560.000:- om året...

Men det bästa i kråksången var att han tog inte en krona ifrån sitt egna företag, pengarna kom ifrån vår egna boknings-kommission, så han stal inte alls ifrån någon... Men detta är mer än 30 år tillbaka i tiden, så det tål nog att pratas om nu.... Men resten av alla dessa livsöden, vill jag nog hålla för mig själv, ty bringa vanära över levande människor med familjer skulle jag aldrig göra.

1991 som sagt var, så tog jag mina "småkunder" och sprang vidare i livet. Jag var nu helt och hållet i en ny fas i livet. Jag hade alltså kommit till "insikt" som jag själv brukade kalla det. Och mycket av min syn på livet fick jag via idrotten, och de livsöden jag såg där. Jag såg alla dessa stollar som jobbade "röva" av sig, och sedan så dog dom som flugor kändes det som. Många av dom sprang in i väggen, och var sedan värdelösa resten av livet.

Jag kommer ihåg att jag plötsligt märkte hos mig, att det hade utvecklats en insikt som sade till mig, att huvudsaken är att man lever hyggligt gött, och att man kan njuta av livet i stort. Och njuta då för mig kunde vara: fredag, som jag hade sett fram emot hela veckan. Vi spelade med mitt lag som jag coachade på Hovåsvallen, vi ledde med 3-0 och vann sedan med med 5-1. Åkte hem, hällde upp en mysig Baccardi-cola, och tittade på travet 22.00 på TV;n. vann 2.525:- på dubbeln.

Telefonen ringde och det var madammen från gården nedanför som jag hade kollat in ett bra tag nu. Hon samlade mod och ringde mig. Vi beslöt att träffas, GENAST, och när jag sedan gick hem vid 02.15 på natten emot lördag, så kände jag bara hur gött livet var, när man kunde känna livet och uppleva livet, och inte bara "susa fram igenom livet". Mina tankar var sådana, och jag blev mer och mer ovillig att jobba ihjäl mig.

Jag jobbade gärna kvällar, lördag eller söndag, det var ju ändå mitt bolag, men jag tog det aldrig för ett arbete, utan det var mitt livsverk, och jag gjorde allting i sakta mak, men ihärdigt och trivdes våldsamt med hela livsstilen. Arbeta, träningar, matcher och möten inom fotbollen. Livet rullade på raskt för mig, och jag TRIVDES stort... Forts. nästa kapitel...

Handskak

Chaiyaphum MDCCCLIII, Thailand

1 augusti 2014

84,8 kilo - 84,3 kilo  (14 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,601



Angående fotbolls-snack...

Forts. från förra kapitlet... Jag hade ju bara fått låna den. Men fan sade jag till Lasse, jag var ju tvungen att ge slipsen, jag ville ju inte gärna göra andra saker med den såta damen... Han fattade det hela till slut, men han släppte inte på flera år snacket om den jäkla slipsen.

Spelningen tog slut framåt midnatt, och där utanför efter nerpackningen av sakerna, så skulle jag och Magnus åka hem till Göteborg igen ihop, och Lasse hoppade av i Falkenberg. Vi delade upp pengarna, och Lasse var genomhygglig och lät mig dela på summan, så jag fick i gage faktiskt hela 4.500:- för de 3 timmarna.... Secket gigg, jag var genomlycklig och stortackade honom förstås...

Nu återgår vi till var vi var. jag flyttade ju upp till Bollebygd, men historien bakom familjen var ju lite rolig, om man nu kan kalla sådana saker för roliga. På ASECO 1974, så ville Bjarne att jag skulle gå på lunch med en kanonkund vi hade nämligen Hofstedt. Den kontakt vi hade där hette Eva. Bjarne sade, ta ut henne, och mata henne med vad du vill. Men håll henne nöjd. OK Inga problem sade jag. Mitt livs första företags-representation. Denna skulle sedan under livet följas av hundratalstals tror jag!

Hon var hungrig, och den hungern stillades inte bara av maten, efterrätten och de 2 groggarna efter maten. Hon var ju i min ålder, och jag märkte förstås vartåt det lutade, hon var görintresserad minst sagt, och frågade ut mig om allt möjligt. Jag fick till slut berätta om musiken, och att vi faktiskt hade spelning den kvällen på White Corner. - "Va roligt tjoar hon till"...

Vi skiljdes åt i alla fall, det var ju fredag, så tillbaka och jobba ikapp de 3 timmarna jag missat, och sedan hem och ladda om, och sedan så drog vi i Anno 73 vidare till White Corner. Vi lyckades faktiskt göra jättebra ifrån oss, och fick nästan inte sluta på hela kvällen. Fina strålkastare lös i nyllet hela tiden, så man såg ju inte ett skit alls ut i lokalen...

Klockan 01.00 så slutade vi i alla fall, och ljuset slogs av, och där stod Eva i egen hög person, hon berättade att hon varit där hela kvällen och sett oss, och att hon hade bakat bullar hemma. Jag vet att det låter andefattigt, och vet inte vad som flög i mig, mer än att de hembakta bullarna var kanongoa, och att styvt 10 månader senare så föddes vår dotter.

Helt kort, augusti 1975 flyttade familjen till Bollebygd, maj 1976 var det slut, och 1 januari 1977 så var radhuset sålt, och jag flyttade ner till Pilegården. Med mig hade jag vår dotter, och jag hade vårdnaden, och samtidigt pågick en hetsig vårdnadstvist emellan oss föräldrar till barnet. Efter 2,5 år så hade jag full vårdnad, och den tråkiga grejen var över.

Jag träffade sedan Ester, och hade nästan 2 fina år med henne, innan det sket sig där också. Jag hade då bott ihop med henne på Nordostpassagen... Jag flyttade tillbaka till Pilegården slutet 1978, och installerade mig underbart där. Jag kände redan ifrån början att Pilegården var platsen för mig. Även om inte själva lägenheten var det, så var Pilegården det.... Jag kände folk på Wallenstam, och jag fick till slut en 3 rummare på 1:an..

Det rullade över på 1979, och det året var grymt både med madammer som kul kompisar, riktigt riktigt roligt... Det mesta funkade, men jag jobbade ju, om ni kommer ihåg, på Lany Fax, så jobbet var skit. men fritiden kanon. Till slut slutet 1979 så träffade jag RoseMarie som jag var ihop med under dryga 4 år.

Vi bodde ihop, i Pilegåren, och när det äventyret var över, så lyckades jag muta en tjej på den nya ägaren till Pilegården, Stena Fastigheter, med att ge en flarra Vodka för varje rum som hon kunde fixa till min nya lägenhet. Jag fick en liten 2 rummare på sjuan, men jag var i alla fall loss, och jag och dottern bodde där under 3 månader.

1981, alltså 2 år tidigare, så hade en kompis Christer, sett att jag var tillbaka i Göteborg igen. Han var med i fotbollen i Askims IK, och han kände ju allt och alla den gubben (Ahlgren hette han). Han hade mött mig en gång i en ungdomsmatch, jag var ju med under alla åren i Hovås IF, och han spelade med i Högsbo AIK. En snabb krabat, men han blev grymme-fet med åldern, så det var svårt att tro, hahaha!! Men en riktigt trevlig kille var det..Dog, tror jag kanske 2006 nån gång....Mycket synd jag gillade honom mycket!!

Christer Ahlgren, såg mig stå i min lägenhet i köket och ropade utifrån gården att - "legolas, du måste bara vara med i Askims IK;, vi behöver ledare och du är ju för gammel för att spela ändå".. OK det kan la jag vara, svarade jag! 32 minuter senare så ringde ungdomsansvarige ifrån Askims IK, och vi gjorde upp om att träffas, och så då ifrån oktober 1981 kom jag med i fotbollen i Askims IK.

Jag måste säga att glädjen med idrotten i klubbformat är rent otroligt, och det räddade mitt humör, mitt sociala liv, och stundtals även min ekonomi när jag väl blivit seniortränare, och fick betalt för allt jobbet man gjorde. Klubben var välskött, och det var en ren otrolig genomströmning av ledare och spelare i den klubben. Med dryga 33 lag i seriespel, så krävdes det ju oftast runt 60 ledare på de lagen, så trycket och letandet efter nya ledare pågick hela tiden.

Det kändes när man gick ner på Billhälls och handlade, som om hela kundkretsen där var engagerade i fotbollen, och så var det nog också stundtals.... Jag gick dit för att bara handla mjölk, och 2 timmar senare styvt kom jag ut igen... SÅ lång tid tog det att handla mjölken och prata med alla kompisar och föräldrar till ungarna, secket härligt liv man hade under alla dom åren...

Man räknade ett tag under 80-90:talet att procentandelen spelare i Askims IK i klasserna, i skolorna som tillhörde Askim var runt 80%, alltså i varje klass... Flicksidan gick också strålande, och klubben hade lag både med flickor och pojkar i ALLA åldrarna under 1980:talet faktiskt!!! Forts. nästa kapitel....

Handskak