GTG Shipping, Thailand

Transport av Ert bohag/flyttsaker till Thailand? Kontakta mig på min mail här; chaiyaphum@glegolo.com

Skeppa styckegods pallar, eller hel containerlast. Välkomna med Era förfrågningar

Läs gärna följande artiklar om transporter skrivna av mig, klicka på forum eller Sawatdee eller direkt här på hemsidan, under menyn upptill, Transport och flytt!

Chaiyaphum MDCCCL (1.850), Thailand

29 juli 2014

84,9 kilo - 84,7 kilo (23 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs:  4,605

Forts. från förra kapitlet... Jag älskade 1970:talet, nästan mer än 1960:talet, men kanske på ett helt annorlunda sätt.. 60:talet så var man ju en oansvarig ungdom, medans 70:talet då danades man på arbetsmarknaden kändes det som. Vi jobbade och slet kopiöst. Det var flera gånger som jag tack vare alla dessa fartygsanlöp måste jobba både dag och natt, och trots detta så spelade vi med vår popgrupp Anno-73 på helgerna, och tränade 2 kvällar i veckan.....

Min arbetsdag kunde OFTA se ut på detta sättet. Jag arbetade fulltid, alltså mellan 08.00 fram till kl. 19.00, hade gitarren i bilen, åkte hem till kompisen Högdahl, tränade med gruppen i 3 timmar cirka, och sedan blixtsnabbt tillbaka igen till kontoret, och jobbade ofta fram till kl. 02-03.00. Sedan upp, för man fick fan oavsett arbetstid, om man inte var på plats kl. 08.00 på morgonen, inga ursäkter fanns för att INTE finnas på plats kl. 08.00, Och på detta sätt kunde det hålla på veckan igenom. Jag var 21-24 år då, och jag hade ju aldrig i hillvitte klarat detta liv om man varit äldre...

De andra lite äldre killarna satt av sin tid ofta på krogarna, och Valand och Lorensberg var deras val för groggintag!! Gin och Tonic var det allenarådande valet redan då.... Mixat med Baccardi-coke stundtals. Jag kanske hade tur i oturen att jag var de åren yngre, och slapp grundlägga en begynnande alkoholism. Jag fick vara med hyggligt ofta, men inte så ofta så jag tog skada i alla fall. Och sedan så har jag nog också tur, min alko-gen är inte inställd på alkoholism, utan mer på alkofria drycker...

Men jösses vilka goa partyn och festligheter man varit med om, både på Valand och på Lorensberg. Tyvärr så kan jag inte gå in i detalj, Men vi hade så roligt som man bara kan ha när fruarna inte är närvarande. Killarna var inte styrda av den typen av moral, och att ”sticka in en pinne i brasan” var dom inte alls främmande, inte mig heller för den delen... Men sedan när man gifte sig så blev det ett abrupt slut på den grejen för min del i alla fall......

Tiderna var som jag sade snabba, och man hann inte alltid med. Man ville göra än det ena, och än det andra, och hela tiden låg jobbet som en kvarnsten runt halsen. Men samtidigt så gav jobbet en självkänsla och stolthet... Jag bodde hemma tills jag var mer än fyllda 23, och morsan var ibland skogstokig på mig p.gr.a. att jag kom hem med 400:- i lön bara!!! Hon var så arg och sur och hennes svarta ögon skrämde mig t.om som 23:åring!!

Anledningen till penga-raset var helt enkelt att vi käkade våra luncher på Henriksberg. Vi käkade i det dom kallade kajutan. Det kostade då i början på 70:talet 10:- med en dagis inkl. mjölk. De lite äldre grabbarna var uppfinningsrika som bara fan själv kunde vara. Dom hade kommit på att man kunde göra avtal med Henriksberg, och betala med "kuponger", detta var föregångarna till Rikskuponger, så det var smarta uppfinningsrika grabbar vi hade på firman.

Grabbarna började betala sina groggar efter maten med dessa kuponger, och som av en tillfällighet så kostade en Gin och klar 10:- precis lika mycket som dagens lunch.... Jag som var yngre, jag hakade ju på och ville vara som dom andra grabbarna, och petade i mig en del GT under en period..... Vi sprang ner på firman och printade ut kuponger, löpte tillbaka, och vi drack GT, och vi använde t.om. kupongerna till att spela på den enarmade banditen som stod där och retades....

Pengarna försvann snabbare än smöret i solskenet... Och när jag kom hem med rekordlåga 400:-, så fick jag huka mig, gömma mig, och samtidigt lova att detta var absolut sista gången som jag skämde ut familjen..... Och efter det så fick morsan sin normala halva lönemässigt som jag betalade hem för mitt boende där...

Det blev roliga 5 år till slut innan det roliga tog slut. Jag hann byta från ASECO till Elsebeth Line, och jag jobbade där från 1975 till 1977, Elsebeth Line gick i konkurs, och man blev arbetslös. Det var en grymt främmande känsla som man fick som en ganska ung 26.åring!! Jag fick utav facket vid konkursen betalt för att utbilda mig på IHM till marknadsekonom, vilket jag gjorde de kommande 3 åren på kvällstid. De åren blev grymt jobbiga, och man var helt slut som människa under dessa 3 år faktiskt.

Jag fick arbete under styvt 2 år på en stockholms-firma som hette Lany Fax AB som sålde konferensrums-inredning och overhead och sådana saker.... Jag blev säljare, och jag hatade varje minut av den tiden. Jag kände mig som en jävla nasare, och all stolthet var som bortblåst..... När jag sedan fick chansen att återigen arbeta med min bror 1980, återigen på hemmaplan med min bransch, shipping-branschen, så startade vi ett företag som jag hade ihop med honom fram till 1991.

Vi hade i stort sett skitkul under de åren. Jag hade friheten, och vi gjorde hyggliga affärer, och kunde livnära oss under de 11 åren. Till slut 1991, så gick det inte längre att hålla sams oss bröder emellan, så jag tog min ryggsäck och lämnade. Jag har alltsedan dess varit helt ensam-arbetande ända till dagens datum. Och när man ser sitt liv i backspegeln, så finns det så oerhört mycket mer att berätta. Men jag får la återkomma med lite mer fragmentariska minnen till Er läsare...

Handskak

Chaiyaphum MDCCCXLIX, Thailand

28 juli 2014

84,4 kilo - 83,9 kilo (21 km)

Första gången 83 kilo...

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,607

Forts. från förra kapitlet... Juli tog slut och det var dags att säga adjö. Bjarne kommer in till mig och säger.... Vill du så kan du börja när du vill här på fulltid.... Ja för fan, jag skall bara kolla hur det funkar med ISAB. Jag åkte till ISAB, och fick tag på Eigil Eklund och förklarade läget. Han skrattade gott och sade bara:  - Jag vet vad detta betyder för dig, gå du bara...". Ja men dom vill att jag kommer bums, och jag har ju 1 månads uppsägning ju..... Strunta du i det sade han. Jag tar hand om den biten.... ge dig av skrattade han.....

Jäklar vad tacksam man är emot vissa människor, och hur schyssta dom är. Jag hade sedan under årens lopp världens goaste kontakt med alla där på ISAB, och det kändes jättebra...Jag var nu officiellt anställd på ASECO i Göteborg, och fick ansvaret för dokumentationen och fartygsanlöpen och containerrapporteringarna... Detta var naturligtvis alldeles för mycket för en ensam kille. men va fan, man gnällde aldrig på sitt arbete som man gör sedan länge tillbaka nu för tiden.

För min del i alla fall så tycker jag att det är mycket mesproppar som försöker göra vuxna mäns arbete, men lipande inte alltid klarar av det. Jag anser att vid en anställning så skall, det gå till som följer:

Arbetsgivaren - Du har dessa arbetsuppgifterna, och tjänar dessa pengar, blir du lönsam för oss, klarar du jobbet, och vill du ha jobbet?? jobbet??                       Arbetssökanden; ja jag kan klara jobbet, jag godkänner lönen och ja, jag blir lönsam för företaget!!

Och med det så är man anställd, och antingen så jobbar man på och håller käften, eller så slutar man p.gr.a. att man inte klarade jobbet!! Enkelt... Att springa till facket och lipa, puh secka män det finns....

Jag fick i alla fall slita som en galärslav, och älskade varenda sekund av det. Nu var jobbet "mitt", och den stolthet jag kände då hade jag aldrig riktigt känt innan. Jag satt ibland och tittade på lastlistan på fartyget, och kände bara, är det verkligen jag som får göra detta oerhört viktiga jobb, och ansvara för lastningen av hela fartyget? En främmande men oerhört varm känsla....

Man hade fina och oerhört "drivna" arbetskamrater, de bästa i den svenska shipping-världen, och det kändes verkligen att man fick förmånen att verkligen gå in på jobbet med 100% kraft och koncentration, och försöka att hänga på de lite äldre grabbarna där. De flesta var ju runt 5-10 år äldre än mig, och var som engelsmännen säger i sin "prime" i livet, alltså på toppen.. De andades och levde framgång, och vi jobbade i en bransch som precis hade bytt "ansikte" komplett.

Med detta menades att vi hade gått ifrån konventionell lasttrafik till containerbaserad trafik. Och detta skedde på bara ett par 2 år. Allting som hade funnits alltsedan Onedinlinjens tidevarv raserades på en eftermiddag kändes det som. Och det var en oerhört många människor av det äldre gardet som helt enkelt snabbt föll bort i det hela. Men det är väl alltid på det sättet antar jag. Dessa äldre som kanske hade börjat som jag själv, som hade kämpat och slitit och släpat i alla år för att komma sig fram och bli "någon" i branschen.

I vår bransch så gav man de olika människorna ansikten genom vilka "kunder" som dom hade.  Rolf på Hofstedt kunde sitta på nästan hela glasindustrin, och han hade gjort det i flera decennier. Han kallade vi helt enkelt "Glas-Karlsson". Den killen levde på det "kändisskapet" hela sitt liv, och plockade åt sig mängder av "förmåner" och med det så lägger vi den grejen åt sidan.

Vi hade killen som hade Hiab-Foco. Hansson på Ågrens som hade Tetra Pak o.s.v. Och dessa killar var vad deras kunder var, antingen stora eller små, och olika kända. Men en sak hade både dom och vi alla, kunderna kom alltid i första rummet, och dom blev omhändertagna som barnungar.

Men nu när branschen börjar braka och bryta sig loss ifrån alla dessa gamla "fördämningar", och förändrades in i grunden, så föll alltså många killar bort, de klarade helt enkelt inte av den helt annorlunda konkurrensen som plötsligt kom i takt med att containern introducerades på marknaden.

Och därmed så var kundmarknaden helt "fri", och rederisidan kunde slå sig in på speditörs-kunderna, och sno dom kunderna, ofta utan att behöva pröjsa ett mellanled helt i onödan.... Nya rederier, som vårt, det sköt i höjden blixtsnabbt, och blev ytterligt framgångsrika. medans andra, t.om helt legendariska rederier, fick lägga ner. Vi var alla både glada och lite konfunderade när plötsligt Svenska Lloyd meddela sin nedläggning. Detta rederi som ALLTID hade funnits, och nu försvann det över en natt!!

Vi på ASECO kunde i alla fall känna att vi fick ännu mer last när Lloyd försvann ifrån kartan. Och fanns det kunder, så fanns det fester och restauranter, och då fanns det brännvin förstås, och då fanns det ävenledes goa madammer till hands. Detta 1970:tal var det snabbaste decennium som jag upplevt i alla fall. Jag tjänade själv inga pengar att tala om, men det gjorde många av dom som var runt 5-10 år äldre, och i flera fall så skapade dom pengar som dom kan leva på än i dag faktiskt.. Forts. Nästa kapitel..

Handskak

Chaiyaphum MDCCCXLVIII, Thailand

27 juli 2014

85,0 kilo - 84,3 kilo (32 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,608

Forts. från förra kapitlet.. Nu skall vi gå till puben.... med sig hade han en svåger, alltså en bror till hans tyska fru... Och nu fick jag för första gången i mitt liv 1971 möta begreppet "submarine", eller ubåt som vi sedemera kallade detta hemma i Sverige. Alltså man släpper ett snapsglas med vodka ner i ölsejdeln, och sedan dricker man upp allting hyggligt snabbt. Svågern hade gett sig fan på att supa oss under bordet, och detta var gratis. Så 2st idioter till svenskar drack för allt dom var värda ända tills undertecknad fick ge sig först av alla, och gå ut och spy upp all den goa maten....

Vi somnade senare nöjda och glada, vi hade bestämt att vi skulle stanna en dag till, vilket skulle få konsekvenser för mig ända till den dag som är idag. Dagen efter så spelade vi lite fotboll med flera tyskar, och där var ett staket. Bollen flög över, och jag gjorde ett tarzanhopp över staketet, fastnade med ena benet och föll över trästaketet ,och hamnade på ryggen mitt på en stor sten. Det small till så fint så fint.... Jag fick världens största ryggskott och det var det första i mitt liv.

Hemresan sedan dagen efter blev den värsta pina jag varit med om, det tog sedan en hel vecka i sängläge hemma i Järnbrott innan det gav med sig. Och det dröjde sedan året tills 1972, innan ischiasen gjorde sig påmind för första gången i mitt liv. Denna iscias som sedan blev min livs pina ända fram tills 1986, när jag blev opererad första gången, och sedan 1989 när dom fixade allt för gott.... Ett fall över ett staket kan förändra ett helt liv....

Det var en härlig tid i alla fall, och killarna på ISAB var de absolut bästa som man kunde tänka sig att ha som arbetskamrater. Jag var ju lillpojken hela tiden, men alla försökte verkligen lära en jobbet, och man kände sig viktig trots att man egentligen bara var en springpojke fortfarande. Jag hade denna SIMCA hemma på kvällar och helger, och det var nog kanske inte meningen att jag skulle köra omkring som jag gjorde, men jag skötte mig och skötte bilen bra, och hade ljuvliga tider (inne) i den bilen.

Vi åkte ut och badade med såta damer i den jag och Staffan, och vi åkte ofta upp och campade uppe i Bohuslän på orter som Kungshamn, Skärhamn, Hunnebostrand, Smögen. Marstrand och Strömstad. Gitarren var alltid med, och vi körde ofta med byxvarmt vin, eftersom det var den billigaste fyllan då på den tiden. Dock så tog min ungdoms år slut via ett telefonsamtal som senare ändrade hela mitt liv, till det bättre tror jag nog jag vågade säga.

Jag arbetade och det var i medio juni. Bjarne ringde från ett företag som hette ASECO, detta företag var min brors företag, och det var en rederiagentur i Göteborg... Bjarne frågade mig om jag kunde tänka mig att jobba extra under semestern där nu i juli... Du får 2.200:- plus 500:- sade han.

Ojoj... först så har jag semester ifrån ISAB vilket ger 1.500:-, och sedan på topp på detta så skulle jag få 2.700:-. Chansen för att jag skulle säga NEJ var nog lika liten som att Åshöjdens BK skulle kunna vinna över Barcelona.

Sagt och bestämt, jag arbetade den sommaren 1972, och tjänade storkovan, och framförallt, detta gav mig storsmak för att jobba inne på kontoret, vilket varit min dröm alltsedan 1967 när jag började i branschen. Jag kände mig oerhört viktig inför mig själv, och var oerhört stolt.

Jobbet i sig var inget speciellt alls i mångas ögon, men för mig så var det en gräns, ett stort steg, att som fullständigt outbildad gå den långa vägen, och nu vara ikapp alla de som gått i skolan och skött sig... Nu var vägen LIKA knagglig för oss alla, och jag kunde börja konkurrera tänkte jag.

Månaden tog snabbt slut, och det var den absolut roligaste tiden hittills i mitt liv, men nu var det tillbaka till verkligheten igen och ISAB. Jag trivdes där, inget snack om den saken, men 700:- spänn mer i månaden och tas ifrån kontorsjobbet som man haft nu i en månad, var ingen lätt grej att komma över...

Men jag jobbade på, och min fritid där fotbollen tyvärr var helt borta p.gr.a. ryggen, fylldes nu istället med Anno 73 som gruppens namn var. Vi spelade ute, och jag har berättat minnen ifrån den tiden tidigare här på hemsidan, så vi lämnar den biten här och nu tycker jag.

Tiden löpte på snabbt, och ingenting speciellt alls hände förrän Bjarne fasenimej ringde redan i maj denna gång, och frågade om jag ville komma tillbaka igen och jobba juli 1973... - ”Så klart”, nästan skrek jag ut.... När jag kom dit till Aseco i juli när semestrarna började, så säger Bjarne att han mer än gärna skulle vilja att jag började att jobba där heltid med detta jobbet som jag älskade.

Han sade att killen som hade jobbet, var ganska såsig i stilen, och framförallt sen i skallen, och kunde aldrig få grepp om jobbet. Han kallades ”snuset” där på¨jobbet och han var kommen ifrån ett företag som hette Urban Körner. - ”Ja det vore skitkul” säger jag. Nåväl, vi kör juli så kall jag prata med din bror, sade Bjarne.

Det blev en helvetes juli med 2 fartygsanlöp i veckan fantastiskt nog, så mycket last hade vi, firman gick underbart bra faktiskt..... Jag var helt solo, fullständigt ensam, och jag älskade varenda sekund av det. Jag tror att detta jobbet nog var mer ämnat för minst 2 personer och inte 1 person.

Men det sket väl jag i, och som tur var så sprang inte facket omkring där, och förstörde för hederligt arbetande människor. Jag jobbade som en galärslav, kommer ihåg alla Bill of lading som låg på skåp, stolar, och över hela golvet. Men det var min röra, och det var en ordningssam röra. Forts. Nästa kapitel....

Handskak

Chaiyaphum MDCCCXLVII, Thailand

25 juli 2014

85,3 kilo -

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,602

Forts. från förra kapitlet... Folk bjöd på öl och vet ni vad, de bjöd på nyfångade ostron, det var ebb ute i havet utanför fönstren, och dom ville att vi skulle gå med dom ut och plocka musslor. Vi knatade med dom ut en bit, här är ju ebben flera 100 meter, kanske 1 km lång. Men vi höll oss nära kusten i alla fall, feg som man var. Musslor hittade vi mängder av, och sedan tillbaka in hela gänget, De flesta var bra i gungan och sjöng och tjoade.

Musslorna kokades och ostrorna öppnades, och vi käkade som svultna grisar den kvällen, allt medans det äckliga ölet (kom ihåg jag är en groggkille) rann i en strid ström nedför strupe och mage... Men jösses va gott det var, kommer jag ihåg i alla fall.. Vi lämnade stället på senkvällen, och alla sade adjö, och de var jättetrevliga emot oss unga 20:åriga spolingar....

På morgonen när vi vaknat till liv efter att ha sovit i den lilla trånga Folkan, så åkte vi raka vägen in till Paris... Vi var nu tycker jag, ganska duktiga på att läsa karta och tyda skyltar. Staffan var ju den som mest ordnade med kartan och skyltarna, och jag körde hela tiden. Vi kom in i Paris och det första stället som jag kom ihåg var Place de Concorde, och hur mycket det störtregnade.

Precis när vi kom till Paris så gav vindrutetorkarna helt upp, och Staffan hoppade upp på huven, och satt där runt hela Place de Concorde och torkade rutan, medans jag körde lugnt och städat... Polisen stoppade oss naturligtvis, och efter koll av pass och körkort, så fick vi fortsätta efter en liten åthutning. Vi hittade strax ett sött litet hotell, och denna vistelse i Paris blev resans absolut bottennapp.

Dels så hade vi noll med pengar kände vi, och dels så var fransyskorna ett jävla högdraget folkslag. Upp med näsorna i luften, och hela högen tyckte att dom var världens snyggaste modeller. Vi käkade per dag var sin baquette och delade på en flarra rött vin, det var allt. Efter 5 st tråkiga värdelösa dagar där, så gav vi upp. Jag hatade Paris vid detta laget, och ville mest hem och käka riktig mat. Vi var svultna och rent undernärda nu. Jag mig själv ett löfte att aldrig mer sätta min fot i detta jäkla grodätande folkslags land mer.

Jag lyckades hålla detta löfte till mig själv ända fram till 1996, då jag trots löftet åkte till Paris med 2 st kompisar och tittade på Prix du Amerique (travets VM). Men jag har alltid hålla löftet så till vida att jag alltid berättat hur värdelöst Frankrike är, och hur jävla inkrökt land det är, och det kommer jag aldrig att sluta med, för det är ett värdelöst land med en värdelös befolkning....

Vi hade nu 1st vecka kvar av 3 veckors semester, och jag sade till Staffan.... - "Vi har nästan inga pengar kvar, och vi har inga pengar kvar alls till mat, vi måste göra nåt".... Han visste inget, och hade noll lösning, och DÅ KOM JAG PÅ DEN GENIALA....... Jalle Lybeck. Kom ni ihåg? Jalle min arbetskamrat på ISAB, som var gift med en tyska..... Vad hette nu den jäkla byn i Tyskland där som hennes barndomshem låg??????

Den kvällen blev det mycket funderande och ta mig fan, till sist så kom jag på det,, Fattar inte ens idag hur en hormonstinn 20:åring kunde komma ihåg Langenfeld. och på toppen av detta, så pekade jag ut på kartan var detta låg. Jag visste inte ens att det säkerligen fanns minst 30 st Langenfeld inne i Tyskland.

Vi passerade den franska gränsstaden Sedan, och körde in i Luxemburg. Övernattade där på en campingplats, och dagen efter så körde vi vidare och gjorde vår sista tankning av bilen. Vi var nu fullständigt blacka, och jag fattar inte hur vi ens vågade köra på utan en dime i fickan...

Passerade tyska gränsen, yrade runt Bielefeld kommer jag ihåg, och sedan neråt höger så körde vi av, och hittade till slut efter många frågor Langenfeld. Jag visste ju inte då hur man ens skulle hitta till rätt ställe/boplats. det var en jättestor by, mer en tätort av nåt slag. Jag frågade en bonne som dammade av några kossor där på ängen, och sade på min grymmaste skoltyska - "Wissen sie vohin familjen Lybeck sind"???

Mannen svarade rappt och klart - "Jawohl meine herr, da"!!! och så pekade han uppåt backen, och där 250 meter bort där vi stod, fanns ett jättehus som liknade en bonngård. Vi körde fram dit, och där stod farbror Jalle Lybeck i egen hög person.. FAN VA GLAD JAG BLEV.... Hur sjutton gick detta till egentligen..

Det var som att vinna på lotteri ju!! Samtidigt så kommer "Uma" ut, Jalles svärmor, och tittar lite barskt, och sedan så skiner hon upp och pekar på mig....Hon pratar tyska, och enligt Jalle så sade hon typ.. Oj ni ser hungriga ut, kom och sitt ner i trädgården.....

Vi satte oss. Jalle fixade varsin öl, och jag bara var så lycklig och drack ölen....var på jag frågade Jalle - "Du anledningen till att vi 2 sletna killar kommer hit är att jag måste be att få låna 100 deutschmark av dig.... Vi äger inte en spänn och kan svälta oss hem, men måste ha soppa till bilen i alla fall..... Jalle öppnade plåntan, och drog ut 200 mark, och sade, vi gör upp det hela i augusti på kontoret...

GUD va glad och lättad jag blev, allting hade nu ordnat sig, och vi kunde komma upp till Kiel och på båten hem, och dessutom så kunde vi faktiskt käka hela vägen hem.... Va härligt det är med vänner. Så tänk på det alla i Era stressade liv, som tror att familjen är allt man behöver ha, vänner är oumbärligt att ha.... Strax kom Uma ut fullastad med mat. Där var goa kokade potäter, där var köttstycken som var som tagna ur familjen Hedenhös, så goa såg dom ut, och där var en tjock hederlig tysk gräddsås....

För oss 20.åriga grabbar, så var detta rena rama drömmen. Staffan och jag åt under tystnad, och det var nästan så man föll på knä av tacksamhet när maten var uppäten. Vi somnade i trädgården ute i solen den eftermiddagen lyckliga och mätta, och vaknade när Jalle stod där flera timmar senare och kickade mig i magen. Forts. Nästa kapitel...

Handskak

Chaiyaphum MDCCCXLVI, Thailand

24 juli 2014

84,9 kilo -

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,589

Forts. från förra kapitlet.. När vi kom ut ifrån lumpen 1971, så var det så himla roligt att börja jobba igen, men jag kände då att det inte skulle skada med lite äventyr. Bästa kompisen Staffan Gunberg och jag tjötade ihop oss, och bestämde oss för att sticka till Europa på en 3 veckors tur. Min pappa och mamma hade faktiskt köpt min första bil till mig, för att jag som dom sade skötte mig så bra.. Det var en asfaltsbubbla (VW).

När vi hade bestämt oss för Europa, så köpte vi ett helt gäng med sprayburkar med färg i gult och blått, och målade hela jäkla bilen som svenska flaggan. Skall leta efter ett foto som jag kanske har sparat... Vi sparade som galningar under 3 månader styvt, och planerade vår resa i detalj som de "germaner" som vi ändå är..... Allt gick bra och vi kom iväg, äntrade Kiel-färjan (Stena) och landade i Tyskland dagen efter.

Körde till första anhalten vilket var Hamburg. Otur för oss så var vårt hotell beläget nära flertalet "syndens näste", och ung kåt och galen som man var, så satt vi ju inte på hotellet direkt den första kvällen. Vi gick ner på första stället, och skulle dricka en öl.... När vi satt där så kom det fram 2 st damer och var jättetrevliga mot oss, och visst skulle vi bjuda dom på "läsk". Dom kliade oss på ljumskar och andra onämnbara ställen, och vi bjöd mer och mer. Ja homo var man verkligen inte.

Till slut så var klockan sent som ögat och vi lämnade stället. Jag vaknade dagen efter med huvudvärk, och det var inte migrän, men BAKSMÄLLA... Kollade stålarna, och jag hade exakt 500:- kvar. Vi hade startat med 1.500:- per man. Fasen vi hade brännt 66% av vår budget första kvällen under vår 3 veckors semester i Europa.... Vi måste ju äta och dricka och köpa soppa till bilen.... Hur skulle detta gå.

Alltnog, nu efteråt så vet man ju hur hjärndöd och bekymmerslös man är när man är i den åldern, fortplantnings-känslorna styr ju precis allting, och detta vet ju alla damer om, och har vetat i alla tider, så länge som mänskligheten har funnits på denna planet. Inget att göra, skeden i vacker hand, och bort ifrån Hamburg.

Vi stod på och passerade Bremen/Bremerhafen med fart och stannade inte ens för att pissa, vilket vi ändå knappt hade råd med. Färden gick snabbt åt vänster på kartan, och vi närmade oss med fart atlantkusten. Till slut framåt kvällningen efter inga större missöden, så hamnade vi på en campingplats i Gronningen, eller som holländarna tydligen uttalar det "Schronningen". Vi hade flyt denna andra kväll att träffa ett par finskor på denna campingplats. Gitarren kom fram, och sedan var det klart!

Det bästa med gitarren är ju att det är världens bästa förspel, man slipper både att dansa med damerna, mata dom eller prata alltför mycket. Så kvällen blev både billig och fullödig. Enda minuset blev skavsåret på familjelyckan, men det läkte under de kommande 4 dagarna. Trevliga tjejer i alla fall, och vi sade adjö dagen efter, och anträdde färden genom det oerhört lilla landet Holland. Hur kan detta lilla land producera denna grymt stora mängd helt fantastiska fotbollsspelare? Statistiken säger i alla fall att det borde vara omöjligt!

Vi reste ur landet 3.e dagen, och hamnade i den ganska mysiga staden Bryssel i Belgien. Det lilla vi såg av staden under våra 2 dagar där var kanske inte så mycket kulturellt sett, men jag gillade staden, och människorna, ÄVEN om de mest språkade mer franska än engelska.. Men det funkade bra, inget snack om den saken. Vi hade fått problem med att starta bilen, och kommit underfund om att batteriet var helt slut som batteri.

Jag fick en strålande ide´, för jag hade tagit med 10 st porrtidningar ifrån Sverige, vi hade alltid hört att dessa var hårdvaluta nere på kontinenten, och dess dubbelmoral därstädes. Vi hamnade till slut hos en bilreparatör som till slut också tyckte att batteriet var kasst. Han hittade ett som passade bra till vår "Bubbla", och när jag langade upp 2 st porrtidningar som betalning, så lade han genast upp 3st fingrar, varefter jag gav honom en extra porris då....

Lyckan var fullständig mellan oss då eftersom ju vi var oroliga att batteriet skulle kosta oss massor, nu blev det ingenting alls tack vare porrtidningarna.. Vi tittade på flera stycken marknader, och det jag kommer ihåg ifrån så länge sedan som 43 år tillbaka år 1971, var att det mest handlade om grönsaker på dessa marknader.

Vi två gentlemen tröttnade snart på Bryssel och inga större aktiviteter där, så vi fortsatte till Deauville/Trouville inne på franska sidan. Vi passerade och hade Le Havre på vår högra sida, men den staden såg skittråkig ut, så vi avvek inte ens ifrån stora vägen. Framme i Deauville eller om det var Trouville (vete fan vilket), så hamnade vi på en krog, eller kanske en pub alldeles ute vid havet.

Det var inget turistaktigt alls utan mer lokalbefolkning som var där. Ingen alls pratade engleska, och det var tack vare att vi snabbt som fan sade att vi var ifrån Sverige och INTE England, som vi slapp att få klassbånk av de värsta inavlade busarna på det stället. Istället, så fick vi en kanongo kväll, kanske en av de 3 bästa under hela resan. Forts. nästa kapitel...

Handskak

Chaiyaphum MDCCCXLV, Thailand

23 juli 2014

85,1 kilo - 84,3 kilo (26 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,580

Forts. från förra kapitlet...  jag tycker inte det finns så där jättemycket att berätta från dessa totalt 3 år på ISAB, mer än att det var ett kanonställe att arbeta på, med görtrevliga snälla människor. Jag kommer ihåg Erland Lindau, en kille som hette Ove Holm, platschefen hette Anders Lindgren, och den som varit där längst hette Elof Bäcklund och var en riktig suput. Han var ofta packad under lunchen, och jag fick flera gånger gå upp till "Dojjan" (Gyllene Hästskon), och hjälpa honom tillbaka till kontoret.

Många av dessa gamla speditörer hade stora problem med brännvinet, och kanske att det var detta som gjorde att man tänkte sig för kanske mer än en gång innan man ville deltaga i nåt drickande på luncherna... Eller så var det idrotten... I alla fall Bäcklund arbetade kvar nåt år eller så, och sedan så satte dom nog honom på förtidspensionering eller nåt sånt.... Den siste killen där hette Jalle Lybeck, och han var en riktigt trevlig kille som jag tyckte mycket om.

Han berättade om sitt liv och vi delade sånt snack till en del. Han var gift med en tyska och de brukade åka ner till Tyskland på sina semestrar och besöka hennes föräldrarna i hembyn därnere, Langenfeld kommer jag ihåg att den hette faktiskt... Att livet är krångligt, enkelt, och att världen är liten kanske denna historia då kan åskådliggöra....

Året var 1971 och jag hade precis gjort lumpen, och den upplevelsen var fullständigt värdelös för min del. Jag gillade polarna där, men resten var en ren jäkla meningslös pina kände jag. jag har aldrig i hela mitt liv, inte ens som liten babis sovit så mycket som under det året som vi var inkallade. Visserligen hade jag återigen tur i livet, och fick bli lastbilschaufför, vilket innebar en frihet som inga andra hade på det regimentet faktiskt... Men fan vad vi sov....

Det enda som jag kommer ihåg helt klart var faktiskt en negativ grej, och det var när vi gubbs bestämde oss för att avvika ifrån "beredskapen", alltså vakten som vi hade under helgen, typ man fick vara kvar, och inte åka hem under 1 helg tror jag det var per månad.... Vi var trötta och lea på eländet, och bestämde oss för att planka ut, och lämna kvar de 3 mesigaste killarna som fick vakta hela LV6.

Vi klättrade ut genom fönstret, och tog spårvagnen in till Göteborg och puben som då hette "Kopparmärra", och den låg också alldeles intill själva statyn Kopparmärra. Vi gick in, vi var väl runt 11 st killar tror jag det var. Ölen började snart att flöda, och jag försökte att haka på trots att jag alltid hatat att dricka öl... Vi satt vid ett bord, och bakom ryggen på mig satt det ett bord med snygga tjejer.

Några kompisar till mig började att ropa könsord till tjejerna, och vi tyckte kanske det var ganska roligt. Jag kommer ihåg följande i slowmotion så här 43 år senare. jag vände mig om, och skulle titta på tjejerna, och då ser jag en av dom sträcka sig mot bordet och slita loss ett Liljeholmens ljus, och kasta det mot min kompis som satt nu bakom min rygg.

Ljuset träffade förstås rakt in i mitt vänstra öga, jag reste mig, och segnade ner och svimmade. Kompisarna såg bara blodet som rann ut ur ögat. De beställde taxi, och dom körde mig upp till ögonkliniken på Sahlgrenska som hade jouröppet kommer jag i håg.. De tvättade av ögat, och lade om det, och sade att jag skulle direkt in i mörkrum hemma med noll dagsljus på 14 dagar, och sedan skulle vi se hur stor skadan var.

Nu kom den tuffa biten, nu gällde det att komma in på regementet (LV6) via vakten utan att åka fast. De gubbsen som vaktade var alltid de som inte tillhörde det roliga gänget, utan de var vad vi kallade för stridisar av värsta format. och dom släppte aldrig in någonting. Denna kväll dock när gubbarna bar in mig nästan avsvimmad med bandage runt skallen och ögat, så släppte de faktiskt in oss.

Det blev en av de värsta nätterna i mitt liv. Ingen medicin och ingen smärtlindring utan jag fick ligga där i runt 6 timmar, och vänta tills kl. 08.00 när militärläkaren kom. Killarna bar mig dit, och han visste ju noll och ingenting om att vi hade smitit, så det var inga problem att prata med honom om vad som hade hänt, och då berättade jag vad Sahlgrenska hade ordinerat mig.

Han hemförlovade mig till att börja med 1 månad, och efter det ytterligare 1 månad. Det var nästan så att jag skulle få stanna i det militära ett år till p.gr.a. att jag missat 2 st månader, alltså kvarsittning ve och fasa. Men jag klarade mig med en vecka tror jag det var, som tur var.. Secket öde det hade varit då? Effekten till slut blev att jag var enögd ända fram till 2003. Men det blir en senare historia.. Forts. nästa kapitel...

Handskak

Chaiyaphum MDCCCXLIV, Thailand

22 juli 2014

85,1 kilo - 84,8 kilo (15 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs:  4.597

Jag är nu tillbaka igen inne i minnesbanken, och det fortsatte som följer. Jag stod nu på väg in i en annan värld än den som fanns där innan för mig som outbildad springpojk. Jag fick en dag se en annons i tidningen, ISAB sökte speditörs-assistent.. DET vore väl nåt för mig tänkte jag. Börja lite vackert som assistent, och sedan bli speditör på "riktigt".... Speditör var ju ett "yrke" förr i tiden och det ställdes hårda krav på den anställde. Inte alls som de sista åren, där ordet "yrke" nog mer kommit på skam och inte längre finns. Och yrkesstolthet tog samma väg, alltså nerför avloppet.

Nu så kan man jobba med vad som helst, och man hoppar mellan branscherna utan några som helst problem. Enda kravet är i stort sett verkar det, att man vet var "enter-knappen och av/på-knappen på datorn sitter, så får man jobbet. Och dessutom så är alla jobb chefsjobb numera. Tack facket bra jobbat. Alla människor, även dom mest odugliga titulerar sig med nån engelsk skit typ: project-manager, assistent-manager, office-manager, digital-manager, computer-manager.

De svenska titlarna går heller inte av för hackor; Löne-administratör, Enhetschef, Kundservice-medarbetare till konsultleverantör (Vad fan är detta??), servicestjärna till servicepoolen (vad sjuttan är det då?),  Ja och så håller det på i all evinnerlighet..... Jag för min del, som säkerligen skulle kunna kallas idag för; "förbipasserad på arbetsmarknaden", "efterbliven", "helt ute", det som jag skulle kunna erbjuda arbetsmarknaden är nog något som många slipper i dagens läge, och det är yrkesskicklighet baserat på många års erfarenhet och hårt arbete.

Jag kan erbjuda arbetsplatsen en kille som klarar av problemlösningar utan att behöva googla andras kunskaper... Men detta uppskattas inte, kanske för att det helt enkelt inte behövs. Lika lite som stava rätt behövs, lika lite som att kunna sätta ihop 3 meningar behövs. Varför? jo helt enkelt som många säger i dag... "det är inte så viktigt", dom förstår mig ändå...".

Men med detta sagt, jag lovar Er, vi kommer att få betala dyrt för denna slöa slappa inställning inom kort. Konkurrensen är stenhård därute, och alla andra i världen är inte slöa slappa och likgiltliga. De har en hård värld som dom fightas i, och konkurrensen skapar skarpa hjärnor...

Så pass upp, vårt övertag som vi haft, är vi på god väg att släppa ifrån oss, och vi gör det som synes med stor glädje.. Ja jag fattar inte den fala, eller skall vi kalla den fatala inställningen. men kanske det är så som det är sagt. Man skall nog ha haft det tufft och fått slita lite ont i alla fall, för att kunna uppskatta omvärlden och det man har.

Alltnog, jag sökte jobbet, kom dit, fick berätta om vad jag pysslat med de sista 3 åren, och jag berättade glatt för honom. Jag kommer ihåg honom, det var en 45:årig snygg och urtrevlig stockholmare som hette Eigil Eklund, och han chefade för ISAB uppe i Stockholm, som ju var huvudkontoret, vilket i sin tur var underställt Lagerkompaniet i Norrköping!!

Jag fick berätta om alla turerna med bomullen i hamnen, om alla mina fartygsklareringar under helger och kvällar. Berätta om hur jag fick ansvaret för lagret nere bakom Järntorget där Kontrollhudar, Varberg hyrde av Reinhold Westerberg, så deras gummimattor till kossor och kreatur kunde ligga där. Jag fick vara på pass många gånger under veckan, för att antingen ta emot mer gummimattor, eller lasta gummimattor på lastbilar som kom dit...

Jag fick även berätta om hur jag fick 30:- på morgonen av Thigerström, och sedan vara borta nästan hela dagen nere vid Masthuggskajen (innan Stena Line fanns där), och skaka fram truck för lossning respektive lastning av gods som kommit dit till lagerskjul (glömt numret...27??) Trucken kostade runt 15:-/timme, och pröjsade man cash utan kvitto, så kunde man få trucken för 2 timmar...Det var inte ovanligt att det gick till så därnere, vem sjutton brydde sig med dessa småbelopp..Ville man hara ha ett lyft, så kunde man förhandla fram ett bra snabbpris.

Jag fick berätta allting, och han bara sade hela tiden fortsätt fortsätt, och han skrattade gott under tiden flera gånger. Jag blev änna glad och stolt, och tänkte att jobbet kanske jag rent av hade chans på..... Efter styvt en timmes snack, så säger Eigil till mig. Jag vill att du börjar att arbeta här hos oss. Jag är inte beredd ännu att ge dig jobbet som speditörs-assistent. Men jag vill ge dig ett jobb som jag tror du skall gilla till att börja med, och sedan efter 1 år eller så, så kommer du säkert att ha avancerat in på kontoret och de sysslor som du så hårt strävar efter..

Jasså sade jag, vilket jobb då. Jo sade han, jag vill att du fortsätter med att vara springpojk lite till, vi har mängder av uppdrag som kräver lite finess som jag märker att du har, och dessutom så får du jobba ihop med killarna som du skall lära ditt framtida jobb av, alltså speditörerna här...

Sedan ordnar sig detta till det bästa för dig... Så vad tycker du???  Ja sade jag,,, jag vet inte..... Han fortsatte, vad tjänar du idag... 1.200:- sade jag (jag hade 900:-).. OK du börjar med 1.500:- i månaden. Nå? Jag tar det sade jag snabbt som en kobra...Det visade sig till slut att ISAB faktiskt INTE anställde någon speditörs-assisten! Kanske de ansåg att det var bättre att betala en springpojk 1.500:-, än en speditörs-assistent 3.000:-???

Så med detta, jag var ju flygfärdig till stora uppgifter i livet, så fick jag mig nöja, och ta det för arbetslivserfarenhet istället, och vara glad för en ny möjlighet att lära mig nåt. Jag var ju nu 18,5 år, och jag hade precis tagit mitt körkort som jag sparat till under 2 års tid nu.... Jag började arbetet, fick tillgång till en fräck SIMCA med framsäten som man kunde fälla.... Jag var inte sen att nyttja detta under kvällar och helger när man inte arbetade... secka tider och vilka trevliga flickor det faktiskt finns..Forts. Nästa kapitel....

Handskak

Chaiyaphum MDCCCXLIII, Thailand

21 juli 2014

85,2 kilo - 85,1 kilo (13 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,665

Forts. från förra kapitlet... Men men inget att göra åt, det är deras begravning. När jag kom hem igen ifrån marknaden, så har min Dahlia fanimej 3 dubblat sin höjd, och dessutom så har ytterligare en lök släppt till ett litet "barn".. Så nu gror 2 st lökar av totalt 6 st därnere i jorden. Jag undrar hur denna Dahlia kommer att överleva denna värme och stekheta sol.... Jag tror att jag är på rätt spår i alla fall, och försöker att skydda växten via andra växter (se fotot)...

Vi var ju nere på Lakeside restaurant igen. Det var ju det stället som jag bokade för Yongans födelsedag, och där vi gillade nästan allting. Förutom min värdelösa T-bone-steak och sedan avsaknaden av Dans mat... Men annars var det kanon. Nu hade Dan inviterat oss att komma ihop med dom, och fira deras 7:åriga förhållande och äktenskap...

Vi drack 2 groggar hemma hos Dan, sedan stack vi alla dit ner till Lakeside. York och hans fru Cat samt deras alltid närvarande thaisvåger fanns också med förstås, och var redan där. Va fan han nu hade där att göra undrar man. Men han är trevlig, så inga problem.. Den killen måste jag berätta igen om, jag tror att jag nämnt det förut...

Han är inte skiljd från Cat´s syster, trots att dom varit ifrån varandra i många år. Men han sitter alltid hemma hos sin exsvägerska (Yorks fru), och dom dricker brännvin(vin) ihop varenda eviga kväll. De dricker Blend med sodavatten, och när det tryter, så blir det rödtjut, alltså rena alkoholist-takterna tycker jag i alla fall, fy fan va äckligt!!

Så hans fru, som han inte är ihop med alls, och inte bor ihop med alls, hon pippar runt som en besatt med alla olika thai, och fick ett barn.. Det barnet adopterade denna exsvåger... Och ingenting förändrades.. Hon fortsatte att pippa runt, de var fortfarande gifta, och hon fick barn igen. Nu med en annan thai som fick glädjen att sätta på henne. Exsvågern adopterade denna unge också.... jag frågade York nu när jag hörde detta sista...Är han riktigt frisk eller. York tittade på mig med stora ögon och frågade och tyckte - "jag tycker att han gör en god gärning, tycker inte du"???

Nä York det tycker jag inte alls.... Med vilken anledning adopterar han avkomman av ett sådant helt okontrollerat kopulerande?? Om man gör en adoption, och räddar kanske hela livssituationen för ett barn, det är väl bra.... men detta är ju löjligt ju.

Svågern bor inte ihop, och är inte alls ihop med sin fru, han bara tar ansvar för hennes pippande i byn, secka idioter tycker jag... Men detta sista sade jag INTE till York, tycker inte att det skall komma emellan vår vänskap faktiskt... Dom är la helt förblindade antar jag, och ser inte träden för att skogen är i vägen..

Vi satte oss alla nu på restauranten, och nu var vi helt inne på att restauranten skulle ta tag i detta och söka revansch för sitt urusla uppträdande förra gången. Jag t.om smånämnde saken för den unga dottern i familjen, och hon såg vilka vi var. Hon berättade sedan att hennes mamma var i Australien på semester, och hade lämnat restuaranten i hennes vård. Mamman är alltså ägarinnan, och hon jag hade haft det goa snacket med, och som lovade att återgälda till oss eller Dan.

Maten kom in till oss 4st killar, vi köpte alla samma sak, alltså Cordon Bleau, det var rejält stora bitar med pommes frites och lite sallad. Vi drack grogg till maten. Måste säga att vår mat var kanongo faktiskt. Under tiden vi käkade, så satt våra 3st damer där och fick titta på. Efter 1,5 timme så kom det in 1 av de 3 beställda maträtterna, men inget ris... Dom käkade snart upp den maten.

Efter ytterligare 45 minuter så kom maträtt 2 in, men fortfarande inget ris... Damerna käkade upp detta också. Och fortfarande ingen av damerna sade ett skit till personalen.... Jag tänkte va fan också... lämnade bordet och gick bort till den unga dottern som nu var chef..

Jag berättade läget och hon blev förtvivlad (tror jag i alla fall), och jag sade till henne, se till för fan att ta in riset NU!!! I detta läget så skiter jag i thai jävla stupida ansikte. Är man dum i huvudet, och inte kan sköta sig jobb, så kan man få höra det nån gång ibland. Jag blir la skjuten nu snart antar jag, haha!!

Ingenting hände,,,,, och efter drygt 35 minuter så kom maträtt 3 in till damerna, men inget ris.....Jag var så jävla tröt,, DÅ vågar Yongyut yttra sig och säger med sig bredaste och fegaste leende att hon skulle vilja få in ris..... Det riset kommer in efter 15 minuter.....

Vi har ätit färdigt för länge, länge sedan, och druckit flera groggar, och är egentligen nästan på väg hem mentalt, så jävla snett blev det på restauranten. Jag är 100% säker på att thai inte tycker att det är ett skit konstigt att dom serverar mat på deta sätt. Det är helt normalt för ingen vågar väl utmana och säga till... Så det sämsta och slappaste uppförande vinner, och utvecklingen kommer aldrig att gå framåt..

Dessa 2 helgdagar som var nu fredagen och lördagen, vi var ju nu på restaurtanten på fredagen, varav en heter "Asamha Bucha day" och den andra har jag redan glömt. Där får man inte SÄLJA brännvin på fredagen, men man får lov att DRICKA.... Så vi hade med restaurantens tillåtelse med oss eget brännvin och drack groggar där.

Ingen syntes ha nåt emot det alls... Folk käkade gris, ko samt buffalo, och det var heller inga problem, trots att någon sagt att man inte får lov att äta gris på denna fredag. Men saken är den att man får lov att ÄTA stort djur, men man får inte DÖDA stort djur...

Vi bad att få in "check bin" eller "kephtan khrap" som man ju säger, det ena eller det andra. York som tydligen kände sig dum för att ha tagit med sig svågern, slängde sig över räkningen, och ville betala den. Dan gillade det inte alls. Varför han motsatte sig det fattar jag bara inte... Vi var där för att fira deras 7 års dag, och då trodde man ju att han skulle pröjsa.. men icke,,, Dan ville dela upp notan på 3st, alltså Han själv, mig och York... ja det var ju en jäkla firande..

Så jag motsatte mig inte alls om York ville betala, fan räkningen var på det oerhörda beloppet av 1.500 baht (SEK: 320.-), så ingen skulle väl bli ruinerad.. Jag tänkte för mig själv, konstig som man är. Där hade jag pröjsat 2 veckor innan totalt med sprit och vin plus restauranten 4.500 baht + 2.500 baht för att fira Yongyut.... Va fan fira ett 7:årigt förhållande kunde inte det vara värt 1.500 baht? Detta jämnar säkert ut sig i det långa loppet....En del är bara snåla antar jag..

Vi åkte hem i natten, och vi var nöjda med kvällen. En underbar kväll på restauranten, där en fin vind blåste som en nätt bris, och gjorde att vi inte ens behövde ha på en fläkt... Därute på vattnet så är det helt annorlunda än på landbacken... Inga mygg och ingen stillastående luft som förpestar tillvaron... Ja dom är dinga thai på sina restauranter, men man får lära sig, och försöka att slingra MED istället för att slingra EMOT livet här i Thailand.

Jag känner för att ett försök till lösning nästa gång kan vara, att åtminstone försöka att: beställa maten till ett visst klockslag, och pröjsa kanske 50% i förväg, så dom vet att man verkligen kommer. DÅ kanske man kan få in sin mat samtidigt, och med allt därtill utan problem... Jag menar då har man åtminstone försökt att slingra MED, eller hur?

Handskak

Chaiyaphum MDCCCXLII, Thailand

20 juli 2014

85,4 kilo -  (0 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,640

Jag har suttit här nu en bra lång tid, 2 dagar, och skrivit på mina minnen. Alltså de minnen som jag har ifrån uppväxt, arbetsliv och fram till nutid. Det är faktiskt svårt att skriva konstruktivt, för många saker händer ju samtidigt i livet, och det är svårt att få ihop det i ett sammanhang. Men man får ju försöka så gott det går. Sedan har vi ju den saken om dessa minnen passar in på min hemsida, min hemsida som ju skall handla om Thailand.

Men sedan så tänker jag lite grand som så här. Att visst kanske det är roligt för läsaren att även läsa om hur personen bakom alla thaihistorier och äventyr till slut hamnade här i Thailand. Vilken typ av person han är o.s.v. och med en bakgrunden kanske det är OK att publicera även dessa minnen då!! Och för min egna del, så ger det oerhört mycket att återuppleva mina minnen. Jag har en förmåga att lägga minnen i en mental "minnes-ask", och sedan inte tänka på dom mer förrän kanske det blir nödvändigt.

Jag tror att det skyddar mig ifrån att gå och nöta på gamla skittråkiga minnen, som kanske annars hade gjort min tillvaro till en pina... Vem fan vill gå och gnaga på gammal skit, inte blir man lycklig av det. Nej, ner med eländet i en "minnes-ask", och låt minnena ligga där. De mer prisvärda minnena behåller jag nära hjärtat och glömmer dom aldrig... Men som tur är, jag har noll problem att förtränga de gamla.

Trots att terapeuter och psykologer, så känner jag för min del, att man bara skall förtränga och glömma, och gå vidare. Ja jag vet att dessa 2 ord glömma och förtränga är ett rött skynke för en psykolog. Men en gubbe eller kärring som utbildar sig till att lära mig att aldrig glömma gammal skit, är nog inte i den människas händer som jag vill lägga mitt mentala liv i... Håll Er undan, eller som man skulle ha sagt i gamla tider, - "psykologer och terapeuter, vik hädan"!!

Igår 16 juli så hörde jag en röst utanför ytterdörren, det är ju grymt lyhört härnere med noll isolering. Yongan låg ju däruppe och sov, så jag visste att det inte var hon. Och dessutom så vet jag ju att thai ALDRIG klarar av att knacka på en dörr, så nåt var det. Jag gick dit, öppnade dörren, och på utsidan stod en falang med en thaikvinna och fingrade på sin telefon... Hej sade jag, och det gjorde falangen också, så det var alltså en svensk då...

Jag visste direkt vem det var. Ty Yongyut hade sagt för 2 dagar sedan att vår granne, den gamla damen 2 hus bort, hon som inte gillade spagetti, hennes släkting, systerns dotter var gift med en svensk falang, och den killen fick reda på när de var här på gatan senast, att det bodde en svensk 2 hus bort. Han ringde då till Yongyut, och ville komma, men jag var ute på cykeltur just då, och Yongan bad dom återkomma....

Så nu stod de utanför dörren, vi fikade ihop, och det var en mycket trevlig gammal yrkesmilitär ifrån Sundsvall (Hasse). klockan var nu 10.00 och tidigare på morgonen så hade jag bestämt med Martin i Nong Ma (Khorat-provinsen) att vi skulle träffas kl. 12.00 på "In the middle of nowhere bar" och käka lunch. Jag frågade Hasse, och han ville gärna följa med. Så vi avvek ganska snart, och lämnade damerna ensamma med varandra. Men som sagt så många gånger tidigare, inga problem alls, de snackar så bra ihop och käkar så bra ihop alla dessa thaidamer....

Vi träffades och avverkade en kanontrevlig lunch med Martin och vi alla 3 tog exakt samma sak, Lasagne plus 1 coca cola.... Jag tycker att det är gott som sjuttan som avbrott i de vanliga matrutinerna, även om nu Lasagnen denna gång faktiskt var kall inuti. Men Tony värmde på igen och sedan var det OK..... Vi stack sedan hem igen, och denna gång så tog vi den långa vägen hem. Genvägen över risfälten är kortare, men fasen vad mycket hålor och hur brötig är inte den vägen. Stackars motorbikes, de går ju snart sönder på sådana vägar.

Jag mätte nu exakt avstånden så man kunde, så man fick veta hur lång omvägen var och tvärtom. Det visade sig att ditvägen med genväg var endast 40 km exakt från mitt hem till baren. Medans hemresan via omvägen var 57 km. En omväg på hela 17 km, ja det är inte småpotatis det inte...... Skall man verkligen ta den extra bensinen. Man kör ju mycket snabbare, och då drar ju moppen också mycket mer bensin. Ja det bästa är kanske att göra som jag gjort hela tiden... dit kort väg, och hem lång väg. Variation är ju bra i livet och mindre tråkigt!!

Så hade denna dagen gått, och man hade haft det kul igen, livet är sköj faktiskt. Får se om man får träffa denne Hasse igen. Han var trevlig i alla fall, så inte mig emot....Vi var ju hemma igen kl. 15.00 så jag struntade faktiskt igår att cykla helt och hållet. Var på banken istället och satte in extra 9.000 baht på huset, Så då vart man lycklig en liten stund, alltid en markering närmare slutmålet. Och sedan när jag kom hem så drog Yongyut iväg mig bort till onsdagsmarknaden bortåt vägen.

Alltid kul att komma dit, och kolla alla dessa mängder av frukter, kött som legat i solen under 8 stekheta timmar minst, och alla flugor, och alla dessa roliga människor som inte vet bättre än att peka, peta och prata med falang... Jag känner mig alltid välkommen och mår bra bland dessa människor häruppe i Isaan. Stundtals så undrar jag faktiskt varför alla dessa falanger som kommer hit upp, uppför sig som uppnästa skitstövlar, istället för att försöka att vara lite trevliga och smälta in i gänget....Forts. Nästa kapitel...

Handskak

Chaiyaphum MDCCCXLI, Thailand

19 juli 2014

85,3 kilo - (0 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,640

Jag satt här och kollade på ett nedladdat TV-program på min dator. Det kom ifrån USA och det hette om man översatte det: Myt eller vetenskap... OK kunde väl vara lite kul att kolla på.... ja det blev faktiskt ganska kul. Jag kan säga att många myter som man har lärt sig kom på skam, och även så kom det fram att kanske alla dessa "okunniga" naturfolk, kanske inte är så dumma när det kommer till kritan.

Det första som jag fick höra här i Thailand i mitt hem när jag grillade eller stekte kött, var att Yongyut vägrade att äta själv eller ens servera till en familjemedlem om köttet var det minsta svart och vidbränt... Detta gällde faktiskt också det rostade brödet. Hon vägrade helt enkelt och sade; malign.... Vilket alltså på människors språk betyder Cancer.

Jag ruskade på huvudet förstås, och tyckte att det är la konstigt att alla dessa urfattiga människor som inte har en spänn i sparbössan, skall unna sig att slänga mat i alla de former, lite irriterande faktiskt... TV-programmet visade då upp resultat via beprövade testmetoder att för hårt grillat kött frigör något som heter "radikaler", som angriper våra celler, och som sedan blir öppet för angrepp av de allstädes närvarande cancercellerna.

Man visste dessutom om, att om man marinerade köttet i minst 2 timmar med Rosemarin, så reducerades risken för dessa angrepp med upp till 88%, ty Rosemarin innehåller tydligen mängder av "antioxidanter" som "äter" upp alla dessa fria radikaler som skapas vid för hård grillning. Man reducerar ner risken för angrepp med hela 88% jösses... I stort sett ganska ofarligt plötsligt tack vare Rosemarin.... Så tänk på det gott folk...

Dessutom när det gäller andra företeelser härnere, så var jag så jäkla trött på jai, alltså svärmodern som heter "Paengtha" ty hon sparade alltid diskvattnet, och förpestade tillvaron för salladen och växterna ute i trädgården, när hon helt sonika slängde ut detta efter diskandet var avklarat... Jag hann inte säga något men det var nära, och jag lyckades rädda min stolthet just den gången.

Ty jag fann faktiskt att diskvatten innehåller mängder med näringsämnen, och inte minst då ifrån själva matresterna som man ju diskat bort ifrån disken. Men även själva diskmedlet är rent nyttigt för växterna sägs det nu. Vem sjutton visste den grejen då? Ja, jag kollar alltid numera innan jag ifrågasätter thaiarnas olika konstigheter. Visst, så är de rent ut sagt ganska korkade på flera saker, och lever faktiskt ganska farligt, och det ger sjukdomar, död och elände för dom.

Men ni förstår dilemmat för min del. Jag kan ha rätt 11 gånger på raken, men om jag babblar för mycket, och det sedan visar sig att jag har fel, ja då tror noll thai på mig mer i hela mitt liv, och all trovärdighet rinner ut med diskvattnet... Så de enda gångerna som jag vågar tjafsa emot är när Yongyut låter det nyinköpta köttet ligga framme på bänken under 1,5 dygn i 40 graders värme, och säger att det inte är några problem, utan så har thai gjort i alla tider...

Hon kan ta fram kött som varit fruset en tid, och sedan tinar upp det under 2 dygn i denna värme.... Jag springer som en jäkla igel i köket, och hyvar in köttet in i kylskåpet till hennes grämelse, jag är ju falang och kan inte sådana här saker... Men här är jag ganska tuff, jag vet ju att jag INTE har fel i denna sak, och jag vet också att jag har rätt när Yongyut utan minsta tvekan luktar på mjölken som är 2,5 vecka gammal (igår), och sedan dricker med friskt mod.

Detta är alltså mjölk som aldrig når in i kylskåpet utan den står i sina små förpackningar, och sedan tas den med av Namkaeng till skolan, och den dricks av Yongyut som typ frukost..... Man blir fanimej mörkrädd..... Tänk vilka goa kemikalier som Thailands mjölkproducenter lägger in i mjölken för att den skall kunna stå framme i 40 gradig värme i flera veckor utan att lukta illa, och därför med god smak kunna drickas utav thai..

Men för övrigt håller jag käften. Hennes sallader och hennes maträtter som står kvar på matbordet, och det enda som hon gör är att täcka över det mot flugornas anfall.... Myrorna lever dock ett bra liv, och om jag bara hade haft ett mikroskåp så hade nog dessa jäkla myror haft hängmage och varit överviktiga....

Denna mat och sallad ligger under hela dagen i 40 gradig värme och pyser. Yongan tycker att detta är perfekt och uppvisar inga sjukdomssymptom annorlunda än dom som jag har... Nä hon är friskare än vad jag är faktiskt!! Så jag håller käften, vill inte göra bort mig. Mycket av thais kunskaper är ju nedärvda sedan tusentals år tillbaka, men det gäller bara att förstå vilka specifika kunskaper det handlar om.

OK dom förstår inte grejen bakom att frysa matvaror, jag tror faktiskt inte det. De fattar bara att maten håller längre, men dom förstår inte att man liksom stannar tiden när man fryser maten, och att man faktiskt startar tiden så fort som det tinas..... De förstår vidare heller inte att maten kan få frostskador och bli farlig att äta. och de (hon) är allvarligt talat slappa i att försluta förpackningarna som skall frysa ner maten.

Jag brukar ALLTID dubbelkolla i smyg Yongan och frysen, och hittar i stort sett varje gång mat där ziplocken inte är försluten ordentligt... Jag påpekar och pekar och pratar, men resultatet är bara att hon blir förbannad och tycker att hon förlorar ansiktet...Inte att jag räddat hennes och mitt liv, DET kommer först på 2:a plats..  Ja det är så här i detta landet, att det är viktigare för en thai att inte tappa ansiktet än att rädda livhanken på andra människor, så är det bara....

För övrigt myt och vetenskap 2 saker bara till, ty jag orkade inte se hela programmet. JA sprit lurar kroppen och ger en varmare känsla och en okänslighet gentemot kylan. Problemet är dock att spriten just "lurar" kroppen, ty kroppen är lika kall ändå, och det är livsfarligt att sätta dessa "kontroller" ur spel med t.ex. sprit...

En annan sak som dom bevisade var att man förlorar inte alls 25% av all värme via huvudet, utan man förlorar den jämt över hela kroppen. Just denna sista sak, tycker jag att man misslyckades ganska kapitalt med.... Ty om man nu skall kalla det myt, var att man förlorar runt 25% av sin kroppsvärme om man inte skyddar huvudet vid kyla. Men saken och fakta är att denna grej gäller när man t.ex. tränar fotboll som i mitt fall. Man har bra kläder över hela kroppen och vantar och bra skor, men ingen mössa alls.

Man värmer upp med löpning och andra aktiviteter. Men man förlorar runt 25% av allting via huvudet. men kolla in nu hur de knäckte denna myt på TV;n, vilket jag fann ganska löjligt och fel på samma gång. Jo dom satte en kvinna i iskallt vatten och hon hade endast en bikini på sig, hon hade svalt en termometer, så dom kunde kolla tempen på henne inifrån och ut, och då påvisade dom att i hennes tillstånd, så förlorade hon inte alls mer värme via huvudet än övriga kroppen.... Så där ser man hur människor stundom inte riktigt vet vad dom håller på med....

Handskak

Chaiyaphum MDCCCXL (1.840), Thailand

18 juli 2014

85,6 kilo - 84,5 kilo (21 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,652

Nu ett ämne som ligger många snikrövar varmt om hjärtat antar jag.....och det är hur mycket vet Er fru om rörande Er ekonomi.... Anser du fortfarande att dina pengar är dina pengar, och dina pengar   enbart, och sedan så delar du ut nålpengar vid varje “avlöningsdag”? Det verkar finnas, och nu pratar jag om falangfamiljer som bor härnere i Thailand, en geografisk uppdelning, om man nu skall  generalisera lite grand.

Och jag tror faktiskt att man vågar att generalisera ganska kraftigt här, utan att hamna i blåsväder allt för mycket...Undantag finns i alla lägen och situationer, men det är just bara det, alltså undantag, och inget att bry sig om alls tycker jag. Jo vad det gäller ekonomin. Jag känner det som så här, att vi som bor uppe i Isaan, och ävenledes på andra ställen i Thailand som ligger UTANFÖR turistghettona som typ Pattaya, Jomtien, Bangkok, Hua Hin, Koh Samui, Phuket, Kaho Lak och Patong, vi verkar vara  “familjer” i ordets rätta bemärkelse.

Vi skapar familjer, och vi satsar sedan helhjärtat på dessa familjer. Vi låter våra kvinnor vara kvinnor, och deltaga på alla plan i äktenskapet. Kvinnan har sin hushållsbudget som alla kvinnor har, och hon känner sig delaktig, och hon känner att hon är en Johansson, Smith eller Bakke, men inte en Sinawattra som bara får “leka” på falangens fotbollsplan, då och då när det passar falangen.

Jag märker själv i snacket alltför ofta på dessa turistorter, där gubbsen med sina damer leker “mamma pappa och barn”. De “älskar” sina damer, och dom “älskar” sina barn, som kvinnan alltid har ifrån föregående äktenskap med en thaiman. Men kvinnan hinner knappt innanför dörrarna, förrän den modige store falangmannen ifrån den kalla nord, eller ifrån vilket falangland som helst, genast börjar att “gömma” sin plånbok, “gömma”sin  bankbok. Han undviker att tala om sina inkomster, och hur mycket och vilka dom är. Han ger sedan i sin storhet lite “nålpengar” till kvinnan som hon skall vara evinnerligen “tacksam” för...

Varje gång som dom går ut och handlar, så står den stolte vite falangen där med sin plånbok med gummiband runt, och skrapar fram sina 100 bahtare, och skall betala i kassan.Thaidamen står där som ett rent åtlöje, och är så förnedrad, så bara en bakfull aldrig tillnyktrad falang kan undvika att märka detta. Men hon står ut, för hela hennes framtid står på spel... Och det mest penibla i hela denna situation tycker jag är när falangen står där, plötsligen övergiven av thaikvinnan.

Han fattar ingenting, han säger säkert till sig själv, insiktsfull som han är - “Oh dessa otacksamma thailändska kvinnor, dom är bara ute efter våra pengar och är aldrig att lita på”. Han  själv utnyttjar kvinnan intill döddagar utan minsta tvekan, och ser inte den verklighet alls som kvinnan befinner sig i. “Att bedraga och lura och skita i precis allting som den thailändska kvinnan står för, och är uppfostrad i, DET är helt OK, dessa thai borde veta bättre. Borde fatta att de ju får chansen att komma och anamma en ny och mycket bättre kultur...”.

Många falangmän är helt enkelt noviser, stora starka bufflar, men fullständiga noviser, och i verkligheten små små människor som har noll förståelse för sin omvärld.... - "Min fru och hennes döttrar/söner försöker stjäla mig blind, jag ger dom pengar varje månad, men de vill hela tiden ha mer..... och fruns svärföräldrar bara vill ha mer och mer och mer....Vänder jag ryggen till så förstör dom precis allting vi har i huset, och dom äter upp all mat.... Nä här kan jag inte bo, jag måste flytta ner till Pattaya/Hua Hin... Där man kan vara sig själv, och där det minsann finns mat som man kan äta, öl som man kan dricka, och kompisar att dricka med..."...

Du kvinna antingen följer du med., eller så skiljer vi oss och så kan du dra åt H,vitte...... ja så duktiga är en del män i sin samvaro med kvinnorna.... Och sedan sitter dessa m.foster och skall lära andra hur dom skall föra sig.... Jag själv vid frågan, brukar alltid säga till folk som kommer hit ner till Thailand att hålla sig ifrån Pattaya och de andra kloakställena, annars kommer dom att få en alldeles rent korkad bild av en verklighet som ingen därnere känner till...

Så vi som bor härnere, är vi seriösa nog när vi är gifta, att se Er kvinna som en “riktigt” äkta maka, och inte nåt som ni bara är ihop med under de sista åren av Era liv? En förströelse utan större allvar?Varför vara seriösa nu, vi har ju redan varit guifta hemma i falangland, PÅ ALLVAR!! Är ni seriösa nog att öppet visa inkomsterna som ni i familjen har, eller smyger ni Er som Pattaya-gubbarna gör...? Smyger med bankboken med pengarna ifrån husförsäljningen hemma i Sverige???

En del gubbar kör helt öppna kort... Medans andra kör öppna kort enbart med pengar som finns på deras gemensamma bankkonto i Thailand, men är inte ärliga med de pengar som dom gömmer utomlands på sitt hemlands bankkonto.... Och en del tycks lägga fokus på att den enda som inget skall veta, vilken är svärmor, vilket de framhärdar i gång efter annan.  Jag har aldrig fattat varför man  överhuvudtaget nämner svärmor i dessa sammanhang....

En del kör helt öppet med pinkoder, lär sina fruar om hur man tar ut och sätter in pengar, och hur man överför pengar via internet... medans andra aldrig skulle ens låta sin fru komma i närheten av en pinkod eller ett bankkonto.....fegisar och vanliga människor i en salig blandning.

Men fegisarna verkar mestadels vara den typ som INTE klarar av att anpassa sig till ett vanligt familjeliv, de dras till turistorterna, där dom slipper att ta et socialt ansvar, utan  kan fortsätta att “bräka “ och skryta inför sina kompisar och hunsa sina fruar efter eget äckliga tycke..

Handskak

Chaiyaphum MDCCCXXXIX, Thailand

17 juli 2014

84,9 kilo - 84,6 kilo (24 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,650

Jag kom tillbaka ifrån dagens cykeltur och Yongyut kallade in mig, och berättade att chefen på det lilla sjukhuset ute bland risfälten där vi ju har samlat ihop pengar och skänkt en rejäl dusör.  Hon  hade ringt och berättat följande. Som ni redan vet som jag rapporterat tidigare i min blogg/hemsida,  så har det ju inte hänt något ännu, för dom väntar ju på resterande pengar, dels ifrån Thailand och   Bangkok, och dels ifrån att lokalbefolkningen skall göra sitt också...

Men nu sade hon, att dom hade ett problem, och det är att deras säng som dom har för verkligt sjuka som måste stanna över natten, den sängen var i stort sett slut som säng, och dom måste helt enkelt köpa en säng. Hon berättade att dom hade inga andra pengar liggande för detta, än de som vi skänkt till dom, alltså runt 30.000 baht. Hon sade till Yongyut att hon hoppades att inte falang skulle bli arg, men hon hade tagit 15.000 baht utav pengarna, och köpt in till sjukhuset denna nya säng.

Hon berättade vidare att hon ringde för att falang inte skulle tro att hon stoppade pengar i egen ficka, så uttryckte hon sig. Yongyut svarade henne att eftersom hon ringde och “redovisade” så här, och att pengarna gick till ett bra ändamål, så trodde hon inte att falang skulle bli “arg”!!  Damen som ringde fortsatte och sade att toaletten (hongnam) visst skulle bli av som planerat, och de saknade 15.000 bahten tas senare då ifrån de pengar som kommer ifrån statskassan nere i Bangkok....

Jag vet inte slutvinjetten på detta, men tydligen så är inte allting eller ens någonting enkelt här borta i Asien. Jag för min del skiter nog nu i detta läget i vad dom gör med pengarna, bara det kommer dom till glädje, och det går till själva sjukhuset. Jag hoppas att ni andra också reagerar så på det sättet, för inte klarar jag av att gå dit och säga att vi vill ha stålarna tillbaka ....

Varför inte "suga" på denna karamellen lite grand då? Vi har här i Thailand en kille, han är under 50 år, han är gift med en thaikvinna och de har 2st barn ihop, och dom har levt här i Thailand tillsammans på deras farm nu i snart 8 år. Killens pengar har nu börjat "tryta", vilket med andra ord innebär att inflödet har saktat av, och därför har han heller ingen möjlighet att styrka sin inkomst till vare sig ambassaden, och därför inte heller till immigration här i Thailand.

De har levt ett fint liv, och de har levt på runt 30.000 baht per månad som frun har dragit in. Killen har också haft förmånen att ha haft 400.000 baht (SEK: 85.000:-) på sitt bankkonto, och kunnat visa för Immigration här i Thailand. Han har då haft uppehållstillstånd baserat på giftemål under alla dessa år.

De blev tvungna att ta ut dessa 400.000 baht och investera i farmen, och nu stod killen plötsligt där, pappa till 2 barn, och make och delägare i en farm. Och han har inte längre möjlighet att få uppehållstillstånd i Thailand. Han kände sig maktlös alldeles så ända in i hillvitte. Och han nämnde också att med de nya reglerna där VISA och border-runs har tagits bort, så finns det ju knappt några val kvar längre för mig att kunna stanna här hos min familj!!

Han uttryckte sig som så här vid ett tillfälle; - " Om jag arbetade i väst som en journalist på en tidning, och kom över en historia som min egna, så hade jag nog gjort ett riktigt scoop för min tidning, ingen tvekan om det"!

Vi är ju ett gäng gubbar här, och det finns ju alltid olika åsikter om allting. Alla åsikter är inte vackra, men dom finns där för att skapa frågeställningar, som i sin tur skapar lösningar... En kille uttryckte sig direkt ungefär som att, om nu inte killen ens hade SEK: 8.500:- i månadsinkomst, och han inte kunde fixa 400.000 baht att ha på sitt bankkonto, så fyllde han ju inte kraven för vad Thailand ställer på sina expats, och då kanske man skall åka hem.

Han fortsatte... Konstigt det där med att skaffa barn, och sedan inte kunna ta hand om dom, mycket konstig situation för fru och barn, där mannen i huset plötsligt slängs ut ur landet... Men det finns ju lösningar som är lite jobbiga, men man kan ju faktiskt fixa det hela fortsatte han... jag lyssnade skarpt nu, för kanske en lösning var på tapeten....

Jo sade killen, man kan ju göra antingen som så att man åker till Savannakhet, och köper ett non immigrant O (spouse/family) multiple entries. Man söker extensions 60 dagar för varje 90 dagars entry man gör, och vips så har han ju runt 14 månaders boende här med lite besvär.... Han behöver inte ens visa upp pengar där på den ambassaden.

Han kan t.om få ut nästan 5 månaders boende här på ett vanligt single entry Non Imm O med 1 st extension strax innan giltlighetstiden går ut.... Så visst menade killen på. med lite praktiska besvär så kan nog denna kille stanna här och hålla sig kvar tills pensionen....

Javisst det lät ju jättebra, den olyckliga killen blir säkert jätteglad över detta får man hoppas....Men mina tankar avbröts av Graham, som ju alltid har en åsikt, han är la lite som jag är antar jag... Han startade... Men jag tycker att denne kille som skaffar barn och familj och i stort sett lever på fruns inkomst nog borde dra på sig handskarna, åka "hem" till sitt land och börja jobba för att försörja dom som han satt till världen.

Senare efter några år, så kanske han kan ha skaffat sig en position karriärmässigt, där han kan ta ledigt 6 månader om året, och vara med sin familj i Thailand. Och då med ett käckt litet Non Imm O spouse/child - VISA multiple entries... problemet är löst och alla är glada... men sade Graham,, men detta med att jobba kanske är den springande grejen i det hela????

Ja slutvinjetten är i alla fall, att det nog är lätt för en journalist att gräva upp skit och skriva skit,,, Men som motsats, det finns ofta lösningar på de flesta dilemmor tror jag.. Med lite jävvlar anamma gärna ha en plan B i bakfickan medans man njuter av Plan A är också kanonbra... Många slutar ju att tänka så fort dom "landar", så det blir ofta verkligt extrema situationer här i Thailand stundom...

Handskak

Chaiyaphum MDCCCXXXVIII, Thailand

16 juli 2014

85,2 kilo - ...... ( 0 km )

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,668

Jag måste skriva detta innan vi hoppar in i fortsättningen ifrån gårdagens äventyr. Jo som ni ser så var gårdagens ATM-kurs 4, 671 enligt internet... Jag tog ut igår på Khrung Thai ATM här i Chaiyaphum, och kursen jag fick var 4.587. Man undrar ju då över dessa websidor som visar både ditten och datten.

Kan fan inga av dom vara sanna, kan dom inte låta bli att snacka skit.. T.om. Bankens egna sidor och myndigheternas sidor, är ibland rent löjeväckande. Det skiljde för fasen nästan 9 öre mellan websida och verkligheten.....

Forts. från förra kapitlet... Jag packade allting och reste mig upp, och skulle precis gå hem, då såg jag i ögonvrån en av de absolut värsta idioterna i Järnbrott på den tiden, det var en gubbe vi kallade för "låtsas-detektiven". Han var uppe i skogen och rastade sin jäkla hund som han hade köpt alldeles innan.

Jag tänkte inte mer på det. Nästa morgon kom till jobbet kl. 05.30 som vanligt, blev inkallad till Postmästaren som satte mig på en stol, och höll sedan ett strängt föredrag på 15 minuter, där han bannade mig, och sedan gav mig sparken på stående fot. Jag hann uppfatta bland tårarna och stressen att jag hade blivit "observerad" där i skogen......

Jag skämdes som en hund,,,,,verkligen skämdes....Och kunde omöjligen gå hem och erkänna för min mamma att jag hade fått sparken ifrån svenska postverket...... Jag åkte i alla fall hem.....sade att jag tagit ledigt, tog Göteborgs-Posten och läste platsannonserna. Hittade ett springjobb på Götaverkens ADB-avdelning, Det var den första kontakten jag fick med datorer...Nästa gång dröjde väl till 2005 tror jag, hahaha!!! Jag åkte dit i alla fall på direkten. Jag fick jobbet, och blev anmodad att infinna mig nästa morgon....

Jag kom hem igen, och sade till mamma att jag tröttnat på jobbet, det var skittråkigt sade jag.... Hon tittade på mig och frågade vad jag tänkte göra nu. Jag visste ju att hon aldrig i hillvitte skulle gå med på att jag skulle gå och dröna en endaste dag, så jag sade till henne att jag nyss kom hem ifrån Götaverken, och skulle börja nytt jobb nästa morgon. Hon satte på kaffet, tog fram sina nybakade kanongoa bullar, klappade mig på huvudet, och sade att hon gillade vad jag gjort.

ja detta höll i sig ända tills veckan efter när jag fick min första veckolön från Götaverken.... 120:- svenska riksdaler.... jag kom hem och morsan bara satte sig ner.....Hon fattade ju att nåt var lurt, så jag satte mig också, och erkände att jag hade fått sparken...

Hon var så jäkla besviken, hon sket fullständigt i stålarna, men att hennes son hade fått kicken var bara för hemskt.... Hon sade till mig... Du ville att jag skulle hålla mun angående din inkomst på posten mot din far. Då lovar du mig att detta stannar oss emellan, för jag skäms sade hon och tittade med sina svarta varma ögon på mig....

Jag arbetade sedan på ett jättetrevligt ställe som ADB-avdelningen faktiskt var i hela 1 månad, sedan blev jag uppringd i januari/februari 1968 utav min kommande chef Carl-Gustaf Thigerström, som frågade om jag ville börja arbeta hos honom som springpojk? Det enda jag kom för mig att fråga var: - "Hur mycket betalt får jag"?... Du får 700:- i månaden sade han, det är en normallön för en ny i branschen, sedan är det upp till dig att visa framfötterna här. JAG TAR DET,,, nästan skrek jag ut.... OK kom imorgon om du kan........

Jag gick till min chef på Götaverken, och sade att jag hade fått chansen till ett kanonarbete, och undrade om det går det bra om jag slutar redan idag. Han tittade på mig, och sade, ingen fara vi har ju redan 2 st springpojkar här.... Lycka till, vad det sista jag hörde ifrån Götaverken.. Till saken hörde att det var min äldre bror som hade ordnat jobbet till mig... Han som var 11 år äldre än mig, hade själv startat sin framgångsrika bana i speditions/shippingbranschen, på precis samma ställe, och som springpojk han också...

Så nu var jag "på plats" I den bransch som jag direkt kände att jag hörde hemma i!! Jag kände direkt att jag var hemma på något konstigt sett, och jag slök med god aptit precis allting i dokumentväg som jag kom över. Jag arbetade mina timmar, och sedan började jag utbilda mig frenetiskt. jag började med att läsa in något som hette "Sjöfartsskolan" som var 14st ämnen i branschen, och allting var på korrespondens. Jag började och tog skrivmaskinskurs på Filip Holmqvist på Viktoriagatan,.Göteborg.

Jag tog också en lång lång kurs i sjöfartsengelska som det hette, den var på 3 gånger 13 veckor kommer jag ihåg. Sedan byggde jag på den kursen med en termin med universitetskurs i  allmän-engelska. Allt detta tog runt 3 år faktiskt. Till slut så hade jag läst in så mycket, så jag behövde inte  känna mig speciellt långt efter alla mina polare som alla hade gått igenom gymnasiet... Dock så var  min utbildning mycket bättre, och mer specialinriktad, och gav mig fördelar gentemot mina jämnåriga gymnasieutbildade kamrater kände jag.

Jag var därmed beredd, kanske mer förberedd, att ta sats ut i livet och börja få jobb inne på “kontoret”, vilket också skedde ganska snart. Detta är dock en helt annan historia, som kanske tåls att berättas vid ett annat tillfälle, om nu intresse finns att läsa om det förstås. Många minnen finns lagrade där, och det var många är i shippingbranschen. Men jösses vilket liv man har haft i alla fall  totalt sett...

Handskak

Chaiyaphum MDCCCXXXVII, Thailand

15 juli 2014

85,7 kilo - 84,5 kilo (36 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,671

Jag kände bara hur jag sakta började bli såsig i ögonen, men tankarna var fortfarande där, men dom vandrade och hade sig, och plötsligt så befann jag mig bak i tiden där...;

1960:talet var ett turbulent årtionde verkligen för min del. Född som man var 1951, så hände ju precis allting under detta årtionde tyckte man. Man gjorde debuter på alla möjliga olika scener, och det var häpnadsväckande vad man fick uppleva egentligen.

Ifrån att ha varit uppvuxen, och uppfostrad i en lugn och säker miljö, i ett normalt arbetarhem. Där som vanligt farsan var sann socialdemokrat, och mamma röstade som han ville, så fick man plötsligt "frihet". Min mamma litade på mig, och jag fick en fantastisk ingång till pubertet och tonåren, som ju danade en i mångt och mycket.

Jag slutade grundskolan, och fortsatte mitt sommarjobb på posten, och var nu 16 år. Fick fortsätta där på Jaegerdorffsplatsens postkontor. Efter någon månad, så visade det sig att ett helt koppel av polare ifrån Järnbrott jobbade på posten i V:a Frölunda. Jag bad om förflyttning, och det godkändes. Jag hamnade då där i Frölunda, fick snart ett alldeles eget distrikt och det var fantastiskt. Jag lärde mig alla adresserna (600st) utantill faktiskt efter någon månad.

Och jag var klar för dagen kl. 09.30 redan på morgonen. På den tiden så fick man gå hem när man hade delat ut posten. Vissa gubbar som var lite äldre höll på fram till kl. 14.00 ungefär,, men de var väl lite sletna tror jag. Detta uppmärksammades snart, och jag erbjöds då med nådiga nicken ifrån postmästaren, att efter mitt normala arbete, ävenledes hjälpa till på andra distrikt med att dela ut reklam... Dela ut reklam var frivilligt bland alla brevbärare, men det gav bra betalt. Jag kommer ihåg att vi fick c;a 300:- i betalt för varje distrikt.

Så jag sade ja tack, man sade ALDRIG nej tack när man tillfrågades om någonting.Jag fick 2 distrikt i veckan, och gjorde 2,400:- extra i månaden plus de 1.600:- jag redan hade. Min farsa tjänade inte alls dåligt, han tjänade som en vuxen människa då 2.800:- netto i månaden 1967, om jag nu verkligen kommer ihåg rätt och riktigt. Jag kommer ihåg att jag skämdes lite grand när jag kom hem med pengarna i näven...

Mamma tog alltid 50% av nettot. Och när jag langade över till henne nästan 1.400:- så kommer jag ihåg att hon satte sig ner och bara tittade på pengarna. Hon gav tillbaka 400:- och sade att de fick jag sätta in på banken för framtiden. Jag kommer också ihåg att jag sade till mamma att helst inte berätta för pappa hur mycket jag tjänade, och var 16 år gammal, jag kände mig skitdum....Jag yjänad mer än min egna pappa p.gr.a. denna jäkla reklam..

Vintern -67 kom och nu stod arbetet och springandet mig upp i halsen, jag försökte förtvivlat att komma ifrån detta med att dela ut reklam, jag var helt slutkörd i bena kändes det som. Min chef lyssnade inte alls, och det kändes precis som om han tvingade mig att fortsätta med denna jäävla reklam.

Vintern var där, och det snöade rejält. Jag kommer precis ihåg hur det började den speciella dagen den där vintern 1967. Jag kom till jobbet precis som vanligt runt 05.30, startade med att börja sortera den post som kommit under natten, fick sedan hoppa på och hjälpa de äldre med grovsortering på den post som ankom 07.00, vilket inte var mitt jobb, men postmästaren tyckte inte att vi skulle sitta där sysslolösa. Och det var väl okey tycker jag.

Jag återvände till mitt "bord", och sorterade färdigt all post på mitt distrikt, Klockan var nu 08.00 och vi var tillåtna att dra iväg och starta utdelningen av posten... Jag kände det segt redan när jag cyklade iväg i snöyran den morgonen, stod på öronen faktiskt 2 ggr på vägen till Opalgatan, Frölunda som ju var mitt distrikt, med 60 uppgångar (3 våningar) med totalt 600 hyresgäster som skulle ha post...

Vi var nu i december så jag hade med mig reklamen på mitt egna distrikt, och på det tjänade man inga extrapengar, men det gjorde att jag var tvungen att dela ut reklam eller post eller bådadera i varenda jäkla brevlåda..... Jag kämpade på, och denna dag i snöyran så tog den faktskt 3 timmar att bli klar, och jag var trött....

Kl. var 11.30 när jag kom tillbaka till posten Frölunda Torg.... Där stod min chef, pekade på en postväska full med reklam och bad mig dra iväg direkt,,, Men sade han, Herr Glegolo (mitt efternamn sade han), kan gå ner på torget och äta sin lunch. Men sedan raka spåret ut till Grevegårdsvägen.....

Jag käkade snabbt och cyklade iväg igen för 600 nya hushåll....jag kommer glasklart ihåg hur det startade och hur det började. Det började med att jag efter drygt 30 minuter var så trött så jag medvetet skippade varannan brevlåda bland lägenheterna. Efter ett kort tag, så började jag skippa varannan uppgång, och till slut så skippade jag varannan gård, och när jag s.a.s. var "klar" med utdelningen av denna reklam, så hade jag hela postväskan proppfull med reklam.

Jag var nu helt slut både i huvudet som i benen, och cyklade till posten, lämnade cykeln på sin plats, och började direkt att promenera hemåt ner till Järnbrott och mitt hem. På vägen så vek jag in och traskade genom skogen som man hade lekt i under hela sin barndom, snön var mer än knädjup, och vid ett väl valt tillfälle, så stannade jag när fan flög i mig, och började att gräva upp snön, och slängde reklamen där under snön. Forts. nästa kapitel.....

Handskak

Chaiyaphum MDCCCXXXVI, Thailand

14 juli 2014

86,0 kilo - 85,6 kilo (17 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,669

Tisdag den 8 juli, så ankom LelleE till Chaiyaphum för att sammanträffa med mig och min familj. Han och hans fru "Pia". Hon som för övrigt hävdade att hennes mamma inte hade snott namnet ifrån Sverige, utan hade hittat på det själv,,, fan vet det. Nä nu snor thai våra namn ifrån oss...Lelle vad har du gett dig in på, hahaha!!!

I alla fall, vi bestämde oss för att träffas nere vid vårt ganska nyinrättade Zoo i Chaiyaphum, som ju fått mycket press härnere. Alla vet om stället. Dock så hände det ganska omgående att ägaren till stället höll på med skumraskaffärer av värsta slag, och polisen stängde helt sonika hela Zoot för honom under utredningens gång. Killen hade medverkat i att avverka Redwood upp i norra Thailand, och de ädelträden är nästintill utrotade, och det finns ingen hejd bland thai själva verkar det som. Så det är nog en tidsfråga innan allt Redwood är är helt borta...

Men Lelle med fru hade kollat på datan, och nu var det öppet igen, så tydligen var utredningen klar, killen sitter i finkan tydligen, men nog finns det kanske andra ägare till stället, så de fick öppna det igen. Jag och Dan hade varit där en gång tidigare när det var stängt, så jag visste var det låg någonstans. Det ligger ju några kilometer in på vägen till Nong Bua Daeng på vänstersidan, så det fann jag enkelt.....

Inträdet var 50 baht för thai och 100 baht för falang.... Jag lufsade in på Zoot för att vänta på Lelle tills han kom, och jag passerade på på vägen till swimmingpoolen en massa olika djur, och tog lite foton som ni kan se... OK vissa foton blev kass och suddiga, vilket är synd och skam. Men va fan man gör så gott man kan...stundtals i alla fall.....

När jag kom fram till swimmingpoolen så ville dom ha 60 baht där också i inträde, så nu var vi uppe i 160 baht totalt sett för att bada swimmingpool. Jag gick in, och satte mig att vänta, och kom i samspråk (lite grand då) med personalen. Som vanligt så var det tjejerna som kunde prata lite grand, killarna som mestadels även i Thailand brukar sova sig igenom skolåren, kunde ju inte ens rapa på engelska, så där var det knäpptyst....

Men jag fick en trevlig pratstund medans jag väntade, och beställde en kopp svart kaffe, som var det vanliga skitäckliga kaffet som ni alla känner till... Varför lär jag mig aldrig att helt enkelt skita i att beställa svart kaffe. Thai vet inget om kaffe, och har noll smak vad det gäller kaffe och dess nyanser i smaken. Jag tömde ut 66% av den svarta smörjan, och fyllde upp HELA muggen med varmt vatten, och fick fram hyggligt nästintill drickbart kaffe... jag tog en chokladglass till det också som tröst....

Strax så kom gänget , och Lelle med fru hade med sig 6st tror jag det var barn, en syster med make samt fruns mamma också.... Och de alla hade kanonskoj i vattnet, så med mat lite överallt hela tiden runt poolen, och drickor och glass och skratt och glädje var det, så jag och Lelle fick också tjöta av oss lite grand där i poolen. Denna pool som var ganska kass faktiskt. Den var kanonstor som ni kan se på fotona, men det djupaste stället var 50 cm, så man fick sitta och ta sig fram på knäna för att få vatten på hela kroppen....

Men allt går med ett gott humör... men jag har svårt i framtiden att se mig åka ända hit bort vilket är 3 ggr så långt bort som Siam River, och dubbelt så dyrt, och bara med en tredjedels så djupt vatten att bada i...... Valet är nog inte så svårt... Men har man med barn, så varför inte... Kanontrevlig personal och trevliga djur, och bra priser var det, så gött att ha ett sådant ställe att åka till nån gång ibland när nöden är som störst...

Jag åkte hem och lämnade gänget där, och vi avtalade att vi skulle äta middag hemma hos oss. Och allt gick som planerat. De kom vid 18;tiden tror jag, och vi käkade god panerad fisk med ris och hollandaise-sås. Damerna och Namkaeng käkade onamnade Isaan-rätter, som jag inte ens kan uttala, men deras leenden var stora, så det var säkert jättegott, även om lukten vid matbordet talade ett annat språk, hahaha!

Vi drack några glas med röd-tjut, och hade en trevlig tjötstund, och sedan avvek vi ner till Siam River där Lelle med fru hade hyrt en bungalow för natten. Vi körde i oss bara för att jävlas med kroppen var sin GT, och det var med en go känsla som man körde hem i natten från Siam River medans hälleregnet piskade på kroppen och i ansiktet, och man var fullständigt pisseblöt. Men vad gör det om 100 år. Man är ju i Thailand, och det är med en djup glädje som man träffar polare och delar några timmar med varandra här i mitt paradis på jorden...

I morse, så hade vi bestämt oss för att käka frukost ihop, så vi träffades klockan 08.00 på restauranten på hotellet. Och det blev en fruktansvärt onyttig äckligt god frukost för min del. Den är egentligen helt värdelös för min kropp och min diabetes, men jag vill inte för allt smör i Småland vara utan den... Det blev 4st rostade vita degiga mackor med först marmelad i botten, och stekt ägg på toppen,, 2st underbara sockerfyllda glas med juice, och 2 koppar med gott kaffe....

MEN med tanke på att dom plötsligt hade HÖJT kostnaden för frukosten ifrån redan dryga 100 baht till 150 baht, alltså 50% i prishöjning, så kommer inte jag att åka dit mer och käka frukost.... Självkostnaden för den frukost som jag äter där är enligt följande: 4st ägg x 5 baht, 4st mackor x 1 baht, 4st mackor med marmelad 4x2 baht, 2 glas juice x 5 baht samt 1 kopp kaffe x 2 baht. Detta ger då i absolut värsta scenario, en totalkostnad för att äta denna frukost hemma alltså;  44 baht.....

Va fan skall man ner där och pröjsa 150 baht, och dessutom så fixar man så många kundnätter på hotellet, så man borde sjuttanimej få frukost gratis på Siam River åtminstone 1 gång per månad tycker jag. Nä nu är det slut med frukosten. Men kanske inte med groggarna, det är ju fortfarande kul i baren där på Siam River..

Så man kan säga utan att tvivla att jag hade stans "Ågren", när jag sade adjö till Lelle och åkte hem. Och jag hann väl knappt ens landa hemma, innan jag hoppade på cykeln för att cykla bort all skit jag hade druckit och ätit under gårdagen och denna morgon...

Men nu är det kväll 9 juli onsdag, och mitt sockervärde är hör och häpna 6,3, och då har Yonguyut överraskat mig med ett stort glas med fruktsmootie, som var så god så man blev upprymd nästan... Denna motionen räddar mig helt klart, det är en sak som är säker....

Handskak

Chaiyaphum MDCCCXXXV, Thailand

13 juli 2014

85,8 kilo - 85,4 kilo (25 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,674

Var ute på min lilla dagsrunda idag, den mätte 32 km, så med min sadel utan min goa skyddsdyna på, jag har nu en ny nu tyvärr, så var rumpan i upplösningstillstånd. jag måste helt enkelt skaffa en ny tjock fet kanonmjuk dyna och sätta på sadeln. Fan nu får jag en helförlamad och helbedövad snopp, när man skall krafsa efter den under cykelturen, så tror man att man är snopp-lös helt och hållet, och att snabeln den har ramlat av med ålderns rätt. Men det är ju bara som så att blodtillförseln är satt på undantag, så där hänger något som man mer skulle kunna kalla en blodlös hudflik och inget annat.

Dessutom så får jag skitont på vänstersidan på rumpan, som skaver hela tiden mot sadeln, och till sist så blir jag grymt muskeltrött och öm på rump-skinkorna under hela cykelturen.....Men man får kämpa på så länge tills jag hittar ett bättre skydd, eller kanske rent av en lite bredare sadel helt enkelt.....Men man måste vara positiv, och se de fina blommorna och inget annat.

Jag hamnade denna gång återigen ute på min goe-runda, alltså den som går mestadels ute bland de öde risfälten, där man har runt 1 mil att vandra ifall man får en punka... Men om det är värt det eller inte, det vågar jag inte spekulera i. 1 mil i 40 graders värme i sandaler lufsande ledandes en cykel, är nog inte maxkul tror jag.... Men jag vill absolut inte vara utan den turen därute i ödsligheten... och denna gång så var den enbart bra att jag tog just denna rundan.

Redan när jag anträdde "överfarten" ifrån asfalt via risfälten till asfalten på andra sidan, så kände jag att jag nog var diaree-nödig. Jag lyckades att hålla igen i alla fall ett tagg. Jag stannade t.om. cykeln innan överfarten, och plåtade cykeln med bergen långt långt därborta i bakgrunden. Jag är styvt 3,5 mil ifrån Tad Ton, och man förstår att dom bergen är höga när dom ändå syns så högt över horisonten.

Jag cyklade i alla fall in, och efter kanske 2 km, så kände jag, att det nog var bäst att kolla efter en skogsdunge eller nåt ställe där det INTE finns någon thai, jag ville helt enkelt skita i fred..Annars så känner man sig verkligen bevakad i detta landet. Thailand med sina 67 miljoner människor varav kanske 20 miljoner bor häruppe i Isaan, de finns precis överallt känns det som, och det är stundtals ganska prövande.

Hemma i Sverige så går man bakom en buske och pissar, men glöm det här... bakom den jäkla busken så står det garanterat en thai och kliar sig på pungen. Eller en familj sitter där och fikar eller sover.... Så det är görsvårt på ren svenska att hitta avskilda ställen. Jag vördar dessa ställen ömt och har markerat dom alla i min hjärna som lämpliga "resmål" när nöden är som störst.... Nu i alla fall, så cyklade jag fram och åter flera gånger, och jag såg inte en thai någonstans.

Vek av runt hörnet där framme på fotot och in i skogen. Allt gick bra, fåglarna flydde vid min anblick och ormarna flydde väl lukten antar jag. Men det blev en trevlig paus i grönskan i alla fall, och det är ju faktiskt så när man lättat sig, att man ser världen ur ett annat mer positivt perspektiv eller hur?

Jag kom till slut fram till byn på andra sidan, och jag såg ett hus som jag stannade vid och kollade in. jag är ruskigt svag för dessa saker som thai gjuter i cement överallt, alltså små konstverk, vilka hänger vid infarten eller på husväggen eller i trädgården på muren...De är görgranna och fina, och här såg jag en verklig snygg en, Även husväggen hade en liten prydnad.

När jag kom hem, så tittade jag ut på vår trädgård. och speciellt där jag ju planterat min Dahlia, vilka lökar jag tog med ifrån Sverige. De låg ju i jorden från början av maj fram tills slutet juni, när jag ledsnade och grävde upp dom och kollade varför inget hänt växtmässigt!! Jag såg ju då att 5 lökar var helt under isen och kanske döda, medans den 6.e hade små vita utskott på sig, och t.om. ett grönt sådant också....

jag tog alla lökarna och planterade dom MYCKET närmare jordytan, och satte igång att vattna. och 3 dagar senare tittade det upp en liten snutt i grönt... Va kul... Dahlian kanske skulle klara sig. Men vis av tidigare katastrofer i min trädgård med den starka solen, så hjälpte mig Yongyut att planera 3st buskplantor som solskydd för halva dagen ungefär.

Och nu idag när jag skriver detta så är det 9 juli 2014, och så här fin som på fotot ser Dahlian ut nu då!!! jag hyser förhoppningar..... Mina 4 andra påsar med Aklejor, Lupiner, Blåklint samt prästkrage tänker jag vänta tills december att plantera.... Dessa blommor tål nog inte så himla mycket sol tror jag, inte denna ytterligt starka solen i alla fall...

In i huset gick jag sedan, klädde av mig, toaletten, och invägning och det såg bra ut 85 kilo cirka vilket är grymt godkänt med tanke på allt det brödet jag kastar i mig. Sedan duschade jag, och lufsade ut i köket och tog med en kopp kaffe in till datorn,,, och där hade Yongan överraskat mig, vilket hon gör ganska ofta. Hon hade skurit upp lite frukt till mig, och det är ju kanongott för en frisk diabetiker att slafsa alla dessa frukter tycker jag!!!

Vi har ju haft 2st s.k. Buddah-dagar här i Isaan fredag plus lördag 11+12 juli 2014. Jag tror dom kallas något liknande ”Asamha Bucha day”. Jag ville bara poängtera så det blir rätt. Jag läste inne på ett konkurrerande forum att moderatorn där, som vid sällsynta tillfällen åker till Isaan, talade om för medlemmarna att man inte fick käka griskött då under de dagarna.

Saken är som så här. Vissa utav de som titulerar sig själva Thai Phut, alltså dom som är lite mer bokstavsreligösa än andra, dom avhåller sig från att DÖDA ”stora djur” under dessa dagar. Dock så avhåller man sig absolut INTE ifrån att ÄTA utav ”stora djur” under dessa dagar. Så visst är det noll problem att käka gris fredag och lördag. Men be dom bara inte att döda djuret under de dagarna..

Handskak

Chaiyaphum MDCCCXXXIV, Thailand

12 juli 2014

85,9 kilo - 85,4 kilo (32 km)

Första vikten är morgonvikten  

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,674

Vi var idag lördag 5 juli 2014, ute på en biltur med Dan och Amphorn. Vi blev tillfrågade av Dan att åka iväg och bada swimmingpool på ett nytt ställe som låg cirka 1 timme söder om Baan Khwaoo. Javisst tyckte jag, och jag fick även med Yongan, och lilla Namkaeng ville också åka med. Konstigt  med tanke på att hennes egna mamma ju finns här i Chaiyaphum. Men hon verkar helt klart föredra  Yongyuts, och kanske lite grand mitt sällskap framför sin egna mamma.

Vi körde iväg kl. 13.00 som avtalat, och tänkte ha en trevlig eftermiddag ute i solen i vattnet, och man såg verkligen fram emot det. Speciellt när man satt i den varma bilen. Vi började åka, och efter runt 1 timme så visste plötsligt inte Amphorn vägen längre, och fick fråga, men det är bara kul. Vi körde på och allt gick bra, men avståndet var ju inte alls som vi tänkt oss. Vi passerade förbi Thailands  Tulipaner som är lila till färgen, jättevackra, och de fanns i miljoner, men vi åkte aldrig in i  Tulipan-himmelriket, national parken heter ju “Pa Hin Ngam”, ty vårt ställe låg inte riktigt där.

Vi fick reda på att vi hade fortfarande 20 km kvar till slutdestinationen. Efter en stor Magnum-glass som vi slafsade i bilen för att kvickna till lite grand, i alla fall gamle Dan behövde kvickna till. Den  gubben somnade plötsligt när han körde bilen, och hans fru skrek till, och klappade till honom, och  väckte honom just när vi passerade mittstrecket på vägen.. Ja det vore ju vackert att bli dödade p.gr.a. en gammal man 72 år ifrån Amerika skulle få för sig att somna under bilkörning i Thailand.

Vi kom dock till slut fram, men bilturen var faktiskt bedövande vacker, med skitgranna berg exakt samma typ som uppe ovanför Petchabun-trakten, och samma typ av berg som man har på vänsterhand innan man kommer fram till Pattaya vid bilkörning, ja kanske några har sett dessa bergstoppar som radar upp sig utefter vägen ner till Pattis..

Vi kom i alla fall till Waterparken, som var lika stor, om inte ännu större än Pattaya-park, den ligger i orten ThepSathit, men på en stor höjd alldeles utanför samhället, och utsikten över dal och berg är bedårande faktiskt. Så vi hittade det, och dessa 11 mil tog 3 timmar att köra allt som allt...

Men kul var det, förutom “koma-incidenten” då!! När vi kom dit, så talade personalen om att den stora öppnings-dagen var 1 augusti 2014, och vi var välkomna då. Vi tog några foton, och det måste vara helkonstigt om inte detta kommer att bli en stor stor attraktion...

Vi körde sedan hemåt på en annan väg som dök upp nere i Chatturat, så hemvägven var exakt 94 km, och vi körde genom flera samhällen som såg mysiga ut med sina marknader och matstånd och liv och  rörelse.... Vi stannade i ett samhälle runt 15 km ifrån Chatturat, och köpte frukt  i mängd, sådana där goa “klubbor” med griskött som var grillade (Moo-ping), som jag åt som middag. Dock så tackade jag nej till att käka Geckoödla. Tydligen en Isaan-delikatess. Kolla på fotot, ödlorna lever och är sammanbundna med varandra därnere i plastbaljan. Fy fan för att äta den skiten......

Jag frågade Yongyut under hemfärden om detta med att käka Gecko, och hon berättade att många thai i Isaan käkar dessa ödlor, och det skall då vara bra för bl.a. “ont i magen”, alltså cancer. Hon berättade också att vissa människor var i tron att nyttan med att äta denna ödla gjorde att barn som  t.ex. inte kunde prata, plötsligt efter intagandet av Gecko-ödla senare skulle kunna prata. Och människor som tappat aptiten helt. Dessa skulle få tillbaka suget på mat alldeles fantastiskt om dom bara käkade sin gecko-ödla.

Tanken med att äta ödlan, är att man håller den levande ödlan, det är därför dom fortfarande lever där sammanbundna, man håller den i svansen, öppnar munnen, och släpper ner den genom halsen, och sedan kommer ödlan att självdö där i magen på den som ätit den... Jag tycker att det låter frestande att försöka, eller vad tycker ni läsare..? En snabb ödla genom halsen, och sedan svepa en snabb GT, det skulle välan funka va?

Vi lämnade efter 1 timmes mysande där på marknaden, och startade hemfärden, kom ut ur samhället, och plötsligt fick Dan väja för en skitstor Pytonorm som kravlade över vägen i sakta mak. Den ormen skall tacka sin lyckliga stjärna för att det var vi som kom och inte en thai. Dessa thai som jag sett   med egna ögon otaliga gånger , de verkligen styr och försöker allt dom kan, döda alla ormar dom  bara  ser.

Dom gör ingen skillnad alls emellan ormar, dom skall bara alla dödas, och detsamma gäller med alla djur i Thailand. Det finns bara en endaste devis i skallen på en thai vad det gäller deras djur och natur. Går djuret att äta eller inte... Så nummer 1 – döda det... nummer 2 – kolla om det går att äta... går det  inte att äta, låt det ligga och ruttna där dom står...

Vi kom hem kl. 18.30 efter 5,5 timmars bilkörning, och dagen kändes hellyckad, så det var görkul tyckte vi alla. Nu skall vi i veckan som kommer åka till restauranten där vi avhöll Yongans födelse-dag, så skall dom få en chans på revansch gentemot Dan, och den blunder dom gjorde med den bortglömda maten...

Jag hyser dock noll förhoppningar om den grejen. Det blir garanterat som så, att jag måste stega fram till chefen som jag ju pratade så vackert med, och påminna henne om hur hon borde hantera  situationen....Jag har då aldrig i hela mitt liv ens hört talats om att thai i sin kultur gör en sådan sak  som att ersätta för kass service... De verkar inte ens förstå vikten av att behålla en kund inför framtiden...Eller hur man ens går tillväga för att smörja en kund som behandlats dåligt tidigare...

Ojsan ojsan,, Här står Yongan, och hon har som så ofta en liten överraskning till mig. Hon har en tallrik med frukt, och snyggt har hon lagt upp det på fatet (se fotot).. Inte säker men den stora frukten är väl Dragonfruit och de små runda heter tror jag Ngo.. eller minnet kanske sviker mig!! Men jäklar vad gott!!! Tur att man är gift med en riktig kvinna i alla fall, en som VILL vara kvinna.... Det är mycket  roligare då även för mig, att kunna skämma bort henne, eftersom det blir ömsesidigt detta omhändertagande, rödskjortornas syn på män till trots..

Handskak

Chaiyaphum MDCCCXXXIII, Thailand  

11 juli 2014

85,5 kilo - ( 0 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,689

Forts, från förra kapitlet....

Min flickvän begär för mycket
Många utlänningar befinner sig i detta läge, och det är inte nödvändigtvis som så att din flickvän försöker lura dig alls, mer än att hon försöker höja statusen för sin familj där hemma, men även då att hon i vissa fall försöker att höja sin familjs förmögenhet. "Face" är allt i det thailändska samhället. Att gifta sig med en utlänning med en Sin Sod på mindre än 200.000 baht, skulle vara en ganska stor förlust av "face", inte bara för henne utan även för dig.

Det faktum att hon ska gifta sig med en utlänning kommer att innebära många vilsna och illvilliga tungor i byn. Så om du då säger - "Nä fan, jag tänker inte betala för en fru" , eller du meddelar stoiskt en betalning mindre än vad en genomsnittlig thailändsk kille tjänar (10-15.000 i månaden) skulle betala, Då blir falangen ganska kvickt märkt som en " Farang kee-nock ", kan bokstavligen översättas som "fågelskit utlänning", vilket då menas en utlänning av låg och dålig klass utan ansikte alls. Och uttrycket "falang Keniiow" (snål), kommer då också väl till pass.

Folket i byn kommer att få ett gott skratt, - "Varför skall hon gifta sig med en utlänning, när han inte har råd att betala mer än någon av oss här". Ja, tyvärr de flesta thailändare tror, som många västerlänningar gör, att thailändska kvinnor endast gifter sig med utlänningar för ekonomisk säkerhet, om inte naturligtvis den thailändska kvinnan är rikare, eller lika så rik som utlänningen.

Hur som helst; Poängen här är inte att ta din flickväns ord för det, eftersom traditionen säger att du ska be mamma och pappa hur mycket de vill ha. Det är inte kvinnans sak att tala om för mannen vad som familjen vill ha i Sin Sod. Så se till att träffa föräldrarna, och be dom artigt vad dom förväntar sig pengamässigt.

De kommer antagligen säga en av två saker:
1. "Åh nej, mai pen rai. Vi vill inte ha något ".
2. "Up to you".

Det första svaret betyder inte att du säger: "Okej, bra", och sedan går och köper en ny bil istället. Genom att svara på detta sätt dom utövar sin "grengjai". De är artiga. Vad de egentligen menar är, "Berätta för oss vad du vill betala, och du kommer att kunna märka på vårt kroppsspråk om vi tycker att det är okej eller inte".

Så i grund och botten måste du verkligen försöka att röna vad du själv vill betala i Sin Sod. Och som ni ser, så faller allt detta in fint med den icke-konfronterande thailändsk stilen. Det andra svaret betyder, "Vad vill du betala?? Men förolämpa mig inte"! Det bör noteras att vissa familjer verkligen inte vill ha någon Sin Sod alls.

Jag hatar detta prat om pengar - det verkar så ytligt
Ja, och för det mesta är det just ytligt. Sin Sod är till stor del om att "ge ansikte.  "Titta på min dotter, hon gick på universitet, och gifte sig med en god man med ett bra jobb". Eller till och med: "Titta på min dotter, hon ville inte gå till universitetet, men hon är så vacker och hårt arbetande, så att hon gifte sig med en vacker rik utländsk kille".

Som utlänning kan du komma att känna att du köper din flickvän, och har blivit ett offer för det gamla "ATM" syndromet. Och beroende på olika omständigheter och olika människor, så kan det vara fallet. Men om du är i en säker, äkta relation, måste du glömma vad de felinformerade "Stenbords-skvallrarna" som sitter och babblar på en del forum säger, och istället tänka på din flickvän och kulturen, och ja, även hon behöver tänka på plånboken och ekonomin, varför inte, det gör ju alla i alla kulturer på detta jordklot....

Gilla det eller gilla det inte, Sin Sod en stor del av den thailändska kulturen, och så snart som en thailändsk kvinna meddelar att äktenskap är på gång, så kommer automatiskt den stora frågan på allas läppar: "Hur stor är Sin Sod". Varför? Eftersom Sin Sod är en återspegling av henne, dig, hennes familj och din egna familjs ansikte och status i samhället. En thailändsk kvinna lever för att göra sin familj stolt, för att visa de andra byborna att de är en bra familj, och att de ska respekteras, och att de är på väg upp, så att säga.

Men jag kompromissar ju mina västerländska äktenskaps-Traditioner!
Jag hör dig. Till exempel Jag kommer från en kultur där kvinnans far är tänkt att betala alla bröllopskostnaderna. Det är mer en 50-50 sak nuförtiden. Men tänk på det så här: Din flickvän har förmodligen redan offrat många av hennes egna kulturella traditioner att ta emot dig i sitt liv. Att leva med dig och sova med dig innan äktenskapet, är två av dessa uppoffringar. Så sluta att lipa och var en man för sjutton!!

Utan att du vet om det, kommer hon att ha varit det stora samtalsämnet hemma i sin by för att hon lever med dig utan att vara gift - Detta ger negativa tankar om familjen där i byn. Glöm inte heller att du valde henne som din flickvän, och med all respekt, innan man tar steget fullt ut med en kvinna ifrån en annan kultur, så kanske man bör anstränga sig lite, och försöka att förstå hennes kultur lite grand också!

På en känslomässig nivå, måste du överväga och förstå, att precis som varje västerländsk flicka drömmer om ett vitt bröllop och att göra familjen stolt, så växer också de flesta thailändska flickorna upp med sina drömmar om att göra sin familj och sina föräldrar stolta, och då också samtidigt höja statusen på familjen i byn. Och detta då genom att få till stånd en respektabel Sin Sod.

Som jag ser det är detta: Ett genomsnittlig bröllop i Sverige kostar c:a 200.000:-, så om du betalar 40-60.000:- för att gifta sig med din thailändska flickvän,  i en by-ceremoni som kostar inte mer än 10.000:- , då sparar du ändå hiskerliga 130.000:- vid en jämförelse, så relaxa boys!!

Som sagt, i Sverige så får man presenter och pengar från din flickväns familj, så det kompenserar en del av kostnaden. Sanningen är, att du riskerar att få nästan ingenting alls här om du inte gifta in dig i en välbärgad familj. Men sedan sätta upp ett hem här är billigare.

Detta är det som jag fick höra ifrån denne kille och hans upplevelser och hans kunskap. Det kändes faktiskt så pass långt ifrån turistorts-snacket, så det kändes hälsosamt på ett visst sätt....

Jag tänker i alla fall spara denna information i mitt hjärta, och vara om möjligt lite mjukare inställd till vissa thailändska traditioner, som man kanske har gått åt ganska hårt tidigare..

Och med detta så går vi vidare mot helt andra öden här i Thailand...

Handskak

Chaiyaphum MDCCCXXXII, Thailand

10 juli 2014

85,5 kilo - 84,9 kilo (25 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4.668

Forts. från förra kapitlet...

Vad är Sin Sod?
Det finns i allmänhet tre skäl för utbetalning av Sin Sod; de är som följer:
1. Traditionellt tar den äldsta ogifta dotter hand om sina föräldrar tills hon gifter sig, och därför ersätter Sin Sod i vissa avseenden dessa inkomster för föräldrarna. Som ni kanske vet, är det vanligt att den genomsnittliga thailändska kvinnan skickar en del av sin lön till sina föräldrar varje månad.

Efter giftermål så slutar oftast dessa betalningar, så ni kan föreställa Er, för föräldrar utan pensionsplan och lite besparingar, är Sin Sod en välbehövlig avlöningsdag, om man nu vågar kalla det så lågsinnigt! Nu kan man mer förstå varför rika familjer inte brukar acceptera denna betalning eller förväntar sig det, helt enkelt för att de inte behöver det.

2. När en kvinna har varit gift, och / eller har barn, gör strukturen i det thailändska samhället att det är mycket svårt för henne att hitta en man av anständig social klass. Därför agerar Sin Sod som en sorts försäkring i händelse av att mannen lämnar henne, och han erbjuder ju heller inte efter separationen något ekonomiskt stöd. Summan av kardemumman är, thailändska kvinnor går inte iväg med hälften av allt bohag, som de gör i vissa västländer.

Om kvinnan flyttar tillbaka och bor med sina föräldrar som en ensamstående mamma, försäkrar Sin Sod att det blir pengar / mark i familjen för att stödja familjen. Thailändska samhället dikterar också att ju äldre en thailändsk kvinna är, desto svårare blir det för henne att hitta ett jobb, än mindre ett välbetalt arbete. Så återigen, om hon blir lämnad ensam i framtiden, så kommer åtminstone familjen att ha lite pengar för de kommande åren..

3. När fattiga familjer berörs, är Sin Sod en återbetalning för de pengar som investeras i deras dotter. Många familjer säljer mark, låna pengar och i allmänhet offrar en hel del, så att de kan sätta sina barn genom skola och universitet, eller i vissa fall för att helt enkelt få mat på bordet.

Sin Sod är i huvudsak en återbetalning för denna investering. Det belopp som betalats för Sin Sod kan betraktas i förhållande till vad det har kostat att uppfostra barnet - alltså anledningen till detta är då, och här kommer det thailändska uttrycket väl till pass, alltså att Sin Soden i detta fall skall vara betalning för "modersmjölken".

Vem betalar Sin Sod?
Varje man som gifter sig med en thailändsk kvinna förväntas betala Sin Sod. Priset kommer man oftast överens om mellan de två familjerna, men i det fallet där en utlänning är inblandad och hans föräldrar inte är närvarande, då faller ansvaret på honom själv att fråga familjen hur mycket de förväntar sig.

Vem betalar inte Sin Sod?
I dagens moderna samhälle, så är det många familjer som inte förväntar sig en Sin Sod.  och många kommer att säga till pojkvännen att de inte vill ha några pengar. Det är dock mycket ovanligt att pengar inte visas på bröllopet, och sedan återlämnas i sin helhet efteråt.

Det bör noteras att förvänta sig att få pengarna tillbaka, eller att be att få pengarna tillbaka, är oacceptabelt. Man kommer att erbjudas den tillbaka, om så är fallet. Observera också att du kanske inte kommer att förväntas betala någon Sin Sod alls, om kvinnan du skall gifta dig med har varit gift tidigare. Se avsnittet nedan för mer information.

Hur mycket ska jag betala för Sin Sod?
Historiskt sett har (i allmänhet) beloppet varit beroende av sex faktorer som anges och diskuteras nedan:
EFTERNAMN
Utbildning
Innan Civilstånd
anhöriga
Jobb
Ålder

1. Om din flickvän är från en hyggligt rik familj, kan du förvänta dig en rejäl drös pengar att betala.  Men i den här situationen, pengarna kommer sannolikt att vara för "show", och returneras till dig efter bröllopet.

2. Om din flickvän har högskoleutbildning eller mer, då är det troligt att du kommer att få se fram emot minst 300.000 Baht i Sin Sod. Detta är ett lågt belopp mätt av dagens thailändska standard.

Till exempel, en kompis till min fru skall snart gifta sig med en thailändsk kvinna på high school-nivå, och han kommer att få betala 200.000 Baht. Hans lön är cirka 25.000 baht per månad.

3. Om din flickvän har varit gift tidigare, då ska du betala mindre. Du kan argumentera - på grund av "vad du har hört" - att du inte ska betala alls. Men som en respektfull gest, vilket är viktigt, och för att visa din respekt, bör du erbjuda något i alla fall.

Kom ihåg att äktenskapet är tänkt att ske en (1) gång i thailändsk kultur, och därför så framhäver man starkt betydelsen att gifta sig för första gången. Till skillnad från andra och tredje äktenskap hos oss i väst, vilket kan ses som lika viktiga, och man har då funnit sin sanna kärlek, igen och återigen och återigen.. , i Thailand är det inte så mycket av en stor sak. Superstar och moviestars egna andra och tredje äktenskap är undantaget förstås, dessa är ju alltid viktiga här i samhället, precis som hos oss.

4. Om din flickvän har barn, dikterar traditionen att du ska betala mindre. Detta beror på den urgamla tron att hon är "skadad" på något sätt. Hon har redan getts till en annan man, så att säga. Du kommer att bli ansvarig för en annan mans säd, och att du inte ska betala för det privilegiet. (Inte mina ord, kan jag tillägga)

5. När det gäller en kvinnas anställning och arbete, så går det hand i hand med välbetalt yrke = högre Sin Sod. Till exempel, skall du betala / visa mer för att gifta sig med en bankman än en städerska. Forts. nästa kapitel...

Handskak

Chaiyaphum MDCCCXXXI,Thailand

9 juli 2014

86,4 kilo - 85,4 kilo ( 25 km)

Första vikten är morgonvikten  

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs:  4,681

Jag fick en sådan lust att ta upp ett ämne som ligger de flesta av oss varmt om hjärtat, men som också har blivit behandlat i massor ute på internet och också på alla möjliga forum. Och lusten blir ju inte mindre av att ta upp det igen med tanke på alla dessa negativa och okunniga kommentarer som man allt som oftast läser om ämnet i fråga. Och i fråga om okunnighet så ligger man väl själv inte långt efter...

I alla fall, här kommer lite prat om Sin Sod och bröllop här, sett ur en lite annorlunda synvinkel, och med kanske en lite djupare eftertanke än vad man är vad vid att läsa ute på internet, där det mestadels handlar om “sälja sin  dotter” eller “köpa sin fru” eller “stöld” eller “bedraga falang”. Så vad är det då. Jo jag skall avhandla i dag och imorgon Sin Sod i den thailändska kulturen.

Jag fick chansen att samla på mig ganska mycket information som jag tyckte var jättebra, av en kille här som bott i Thailand i mer än 10 år, och som pratar hygglig thai, och som har en del thailändska  vänner. Han har berättat sina tankar om allt detta, och jag kände verkligen starkt för att återberätta  detta för de som läser mina alster.

Sin Sod - Vad du bör betala för att gifta dig med din thailändska flickvän

För inte alltför länge sedan, så läste jag i min inkorg ett meddelande från ett av de större thai-forumen på internet. Den ledande tråden var där om "Sin Sod", och om en grymt stor hemgift som krävdes efter bara en kort relation med en thailändsk kvinna.
Berättelsen var om en kille som hade träffat en 42-årig kvinna på nätet, som efter en månads dejting bad om 500.000 Baht för äktenskap. Det allenarådande rådet som killen fick var att han borde dra sig ur genast eftersom det luktade utpressning.

Sedan följde en debatt om "Sin Sod", alltså de pengar som betalas till kvinnans familj under vigseln. Jag blev chockad över hur missförstådd denna del av den thailändska kulturen verkligen är av oss falanger, och det är en vitt utspridd missförståelse, livligt påhejad att alla de som oftast inte har en susning vad det hela handlar om. Men även om människor som bott många år i Thailand..

Och så, med hjälp av min egen kunskap och erfarenhet, och genom att ha riktiga frågestunder med tre av mina goda thailändska vänner, så bestämde jag mig för att skriva en definitiv guide till Sin Sod.Killen började sedan att beskriva, och det var verkligen en bra information och upplysning man fick sig till delo.

Sin Sod - Den stora debatten

Du kommer att hitta en stor mängd vilseledande information på nätet om Sin Sod, och motstridiga erfarenheter finns plagierade över forum och bloggar. Så när en utlänning vill gifta sig med sin thailändska flickvän och den oundvikliga frågan om Sin Sod uppstår, är det ingen överraskning att han blir förvirrad över vad han ska betala, och varför han förväntas betala den.

En del av problemet är att thailändska kvinnor oftast inte förklarar begreppet Sin Sod speciellt väl, vilket inte alls är förvånande, med tanke på att det för dom är det en vanlig tradition, och en gammal del av den thailändska kulturen. Hon är sedan oftast inte speciellt väl bevandrad i engelska språket, och kan helt enkelt inte förklara det hela på något mer djuplodande sätt.

Och i liknande traditioner världen över, så väljer många människor helt enkelt att bara delta, och följa med, utan att någonsin förstå historien bakom traditionerna och sedvänjorna. Lyckligtvis så har jag ett tvärsnitt av thailändska vänner från olika bakgrunder, och att vara "nyfiken i en strut" som jag är, så har jag strävat efter att samla in så mycket information som möjligt om denna tradition.

Självklart, om vi vill veta sanningen om Sin Sod, så är det bästa folket att ställa frågan till, är thailändarna själva förstås. Men liksom många andra thailändska seder, så tycker jag att utlänningar ofta har en grov missuppfattning av vad Sin Sod handlar om, ett arv till stor del från andra felinformerade utlänningar.

Innan jag börjar, jag vill inte på något sätt säga att informationen i det här är helt definitiv eller hundra procent historiskt saklig. Men vad jag kan säga är att informationen jag fått från vännerna är ett tvärsnitt av högskoleutbildade thailändska människor, som har upplevt många thailändska bröllop, och är väl insatt i den thailändska kulturen.

Vad Sin Sod inte är

För det första, låt oss få en sak uträtt direkt: Sin Sod är inte en hemgift. Du lär inte köpa en kvinna, eller närma sig hennes familj för att köpa henne. Det västcentrerade perspektivet om Sin Sod, där man tyder Sin Sod som inköp av en thailändsk brud, är helt felaktigt.

För att till fullo förstå den traditionen, måste du sätta ordet "hemgift" helt ut ur din hjärna ty det är minst sagt kränkande för dina framtida svärföräldrar att en man kommer för att "köpa" deras dotter. Forts. nästa kapitel.....

Handskak

Chaiyaphum MDCCCXXX (1.830), Thailand

8 juli 2014

85,2 kilo - (ingen cykling idag alls)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4.688

Medan jag satt där ensam på sjukhuset i Khon Kaen och käkade min frukost-fika i min ensamhet, så gick ju tankarna som vanligt hit och dit. Och det var som vanligt ett litet helsicke att bringa ordning   på dom. För många, för oövertänkta, och oftast är det för över-generaliserande tankar förstås!! Jo jag tänkte på livet här i Thailand och livet hemma i Sverige, och hur kanske lika vi ändå är i botten, utan  att dra det in i detaljer, så är våra tankegångar, och hur vi attackerar problem, och hur vi ser på saker och ting inte alltför olika egentligen.

Jag tror mest att vi som kommer hit kanske blir förblindade av olika yttre saker, som grumlar synen och detaljerna i det vi ser... Jag vet att jag reagerar, och har reagerat mycket på thais minst sagt  subtila sätt att hantera saker och ting. Deras i våra ögon helt nästintill osynliga sätt att “hantera” olika situationer. Man jobbar här med “åtbörder”, med “gester”, och med ett “kroppsspråk” som kanske inte vi ifrån väst känner igen då!!

Att ge exempel är jättesvårt för mig som är så dåligt insatt i detalj i den innersta thailändska kulturen. Vi vet ju dock av erfarenhet att vi tycker oss se att thai INTE adresserar de flesta problem gentemot varandra, och man skyller då på att motparten riskerar att förlora “ansiktet”. Man är ytterligt noga då istället med att man faktiskt tar upp detta problem, men man gör det på lite annorlunda sätt än vi gör hemma i västlandet.

Här så sker dessa saker helt och hållet privat,. En thai skulle aldrig drömma om att konfrontera sin thaikompis, och anklaga honom för någon jäkla dumhet som denne gubbe skall ha gjort. Det skulle  bli rena rama döden, och det oavsett vem som har rätt eller fel. I det läget så dödar man, eftersom han som blir anklagad öppet, helt tappar ansiktet.

Istället så sker det privat, och då ofta genom en neutral part, som en släkting med anseende, eller ofta faktiskt byns äldste och ledare, som kallas “Pu jai” (ursäkta stavningen). På det sättet så förlorar ingen ansiktet, och ingen “förlorar”. Ok i Sverige så anklagas allt och alla helt öppet, och gärna skall det vara via tidningar eller TV, annars är det inget “roligt”.

Om man tappar ansiktet för mycket i  västlandet, så antingen börjar man supa och slutar som alkis eller droggubbe, eller så tar man livet   av sig. Sedan som död går man snabbt ifrån en som tappat ansiktet, till en som blivit “hjälte” och martyr....Lite så är det väl va??

Mina tankar när jag satt där och fikade var ju då, tänk ett thailändskt samhälle som sköter sitt liv så fint och icke-konfrontionellt, detta samhälle borde väl då i likhetens tecken också sköta sin mathållning på samma sätt. Men icke... i Thailand så finns det inga subtila nyanser i matsmaken, utan deras  matsmak är mer att likna som en monstertruck som äntrar tävlingsbanan, och kör över allt annat i dess väg...

De “överchillade” smakerna är dominerande och tar över precis allting. De är så starka så thai inte ens dricker vatten till maten medans dom äter. Thai äter färdigt, dricker inte ett skit, och efter maten  så uppsöker dom bordet med vattnet och drar i sig en mugg vatten, och sedan är det klart....

Jag vågar påstå att det  finns absolut inga nyanser i thailändsk matlagning med ett endaste undantag, och det är att thai  faktiskt kan säga 2 saker om maten.... a – Maten var för salt  b – maten hade för lite chilli i sig... Men  sedan är det stendött....

Så en mild och väldigt mjuk icke-konfronterande attityd mot varandra ger dom istället en motsats i deras matlagning. Och jämför man då med falang och västerlandets leverne, så är det ju precis exakt tvärtom upplever jag!! Vi har i vår matlagning väldiga nyanser smakmässigt, och lägger stor vikt vid detta.

Vi dricker till maten för att “rensa” munnen och munhålan stundom under måltiden, så vi kan  fortsätta att njuta av dessa små nyanser i smaken. Ja jag vet att det är nyttigt för matsmältningen att dricka under måltiden...

Men vi falanger har då i motsats till våra fina nyanser i maten, inte speciellt mycket nyanser i vårt agerande gentemot varandra.... Så jag upplever våra samhällen stundom vara precis tvärtom, och  kanske att det är därför som vi falanger har så svårt att förstå, och ens tycka om den slöa slappa och likgiltliga thaistilen.... Vi förstår den helt enkelt inte!! Som man  säger i något ordspråk ifrån gamla  Grekland “Du skall inte snacka förrän du går i mina skor”...

I alla fall, sådana här lite udda tankar går genom skallen ibland, och det är ju kul att man kan skriva “ut” dom, och förpesta tillvaron för Er andra när ni läser dom...Men annars så satt jag där och tittade som vanligt förundrat på alla de thai som frekventerade denna restaurant.

Här fanns massor av  patienter förstås, här fanns ganska många skolungdomar som nog praktiserade här på sjukhuset.   Och här fanns sköterskor, biträden, läkare, och många typ lärjungar till läkarna, alltså yngre förmågor som antagligen praktiserade, tränade sig, här på sjukhuset.

Alla dessa thailändska människor har en förmåga, om ni har tänkt på det, att ha en väldigt förnöjsam blick i nyllet när dom kommer med sina genomskinliga plastpåsar med sin mat. Detta ser man precis överallt i Thailand. Thai ser ut som om dom bär på en plastpåse med rent guld när dom bär maten.

Deras blick är fokuserad på närmaste bord, och de är så lyckliga över att inneha en påse med  thaimat, så absolut ingenting annat spelar någon roll...Man ser detta ute på gatorna och inne bland  marknadsstånden, ja överallt.. Helt otroligt faktiskt!!

Handskak

Chaiyaphum  MDCCCXXIX, Thailand     

7 juli 2014

85,3 kilo - 84,8 km (25 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs:  4,665

Dagen till ära så hade damerna bestämt att dom skulle ta med Alaam, nästan emot hennes vilja, till Khon Kaen allmänna sjukhus. Detta sjukhus som enligt ryktet är det bästa av de allmänna sjukhusen i Isaan med stor omnejd! Det sägs att människor ifrån Roi Et, Surin, Udon Thani och Loei t.om. kommer till sjukhuset för vård. Det är då i första hand kvaliteteten på läkarna som är den springande anledningen till dess popularitet!

Alaam ville inte åka först, för hon hade inga pengar sade hon. Trots att hon måste jobba ihop 14,500 baht till huset varje månad plus plus plus till en total av runt minst 20.000 baht per månad. Så hade hon inte några hundra baht för att kunna fixa detta. Hennes äldre syster Baloo ( Yutins fru), sade då att hon betalar detta. Yongan frågade mig, och så klart var vi med och delade. Baloo lånade ihop en Pick up ifrån byn, och så körde jag bilen. Vi lade i 1.000 baht diesel i bilen, och iväg for vi kl. 04.00 på fredags morgonen den 4 juli 2014.

Allting gick bra, och vi steg in på sjukhuset kl. 06.15, och genast så hittade vi stället där vi skulle "anmäla och registrera" Alaam. Vi tog en nummerlapp och väntade 1 timme.... När det var klart, så fick hon papper, och vi fick stega 100 meter bort till en avdelning där vi blev sittande 1 timme och väntade på någonting. Då ropades Alaams namn upp, och hon fick sätta sig i ett annat rum med runt 50 st människor som också väntade, vi satt där utanför....

Efter 1 timme, så såg vi hur Alaam i täten för 5st människor stegade ur detta rum och runt hörnet och in i ett annat rum, där läkaren enligt uppgift väntade på dom. För att göra skiten kort, för här förekom det väntan till förbannelse. Det dröjde runt 3 timmar innan hon kom ut igen, och de tog INGA PROVER alls. Vad som tagit tid kunde hon inte redogöra för. Så klart, de fegisarna vågar ju fan inte fråga vare sig sköterskor eller läkare om nånting...

Klockan var nu 11.15, och hon skickades bort för att ta röntgen.... Ja vanlig röntgen av all skit. jag är noll läkare, men istället för att ta ett blodprov på henne, så skickade dom henne till en röntgen. Och det är här vilket ofta är kärnan i thailändsk sjukvård och läkarkunskap.... De letar och behandlar bara "verkan" och den synliga "verkan", de orkar inte, eller fattar inte, eller förstår inte, att man skall leta efter "orsaken" till sjukdomsbilden...

Läkaren ifråga hade gjort som dom alltid gjort, alltså tagit blodtrycket och lyssnat på hennes hjärta. Kommit fram till att hjärtat slog för snabbt, och att dom måste medicinera henne emot detta, men först ville dom se vilka fel det var på hjärtat,,,, via röntgen,,, secka ägghövven.... Vi var klara kl. 11.45 på röntgen, och gick tillbaka bara för att finna att ALLA läkarna tyckte att det var dags att gå och käka Som Tam på restauranten på sjukhuset.....

Vi visste nu att läkarna kommer tillbaka kl. 13.00 vågade man tro på att dom fattar klockan då??? Dom kanske kommer 14.50 istället för kl. 13.00?? Så vi kände nu att vi måste upp själva på restauranten och käka lite grand. De hade en utsökt matsal, med massor av mat, och all mat stank inte så illa som hemma i Chaiyaphum, många maträtter både luktade gott och såg goda ut.... Jag satsade stenhårt på en Kauka moo, alltså inte en khaoo kauka moo, jag käkar ju inte riset....

De förstod vad jag menade, och ersatte mig så jag fick mängder av kött istället för riset.... Kostnaden blev 55 baht, och med det fick jag leva vare sig jag ville det eller inte!! Jag tog sedan ett äpple som efterrrätt, och med de så satte jag igång det som jag ville minst av allt i det läget, och det var att bli skitenödig, och vara hänvisad till en offentlig toalett. Det är ju bara ett öde värre än nageltrång tycker jag. Stanken och ögonfröjden inne på en thaitoa är förödande....

Jag kom in där, och till min stora förundran så stod där en leende thaikvinna som var städerska och hon höll så rent, så där var inga spår av vare sig piss eller skit och noll lukt.. OK jag kommer aldrig att sätta mig ner på en toalett här, nej inte i Sverige heller mer än min egna förstås.

Men jag kunde knäböja, och trots muskeltrötthet i stora lårmusklerna, så kunde jag med fröjd lätta mig och torka mig och allt kändes kanon!! Vi var nu tillbaka till väntandet igen. Klockan var 12.45, och vi satt där i styvt 20 minuter, så blev Alaam inkallad till det där rummet igen, med runt 50 st människor som också satt därinne. Och hon satt där tills klockan blev 15.50...

DÅ, efter 3 timmars väntan, så blev hon inkallad till läkaren igen. Fan jag var så trött i rumpan efter allt sittande, trött i magen efter allt skräpmatsätande ,så hälften kunde vara nog. Under tiden som all denna väntan försegick, så lufsade man ju omkring lite grand och kollade in både folk och fä, och allting som röde sig... Bland annat så noterade jag att munkarna ju har en speciellt plats där dom kan sitta, så dom slipper att sitta bland vanligt folk.... Se fotot!! Dock såg jag inga munkar sitta där och vänta på någonting, jag tror att munkisarna har en gräddfil in till doktorn.

Dock så noterade jag att munkarna använder detta utrymme till att sitta och käka vid. Jag såg 4st olika munkar sitta där, vid olika tillfällen. Och de alla hade matpåse som en undersåte handlade åt dom uppe på restauranten. De käkade upp maten, och sedan såg man inte den munken nåt mer...

Vi satt där sedan och väntade på Allam och kl. 16.25 kom hon ut ifrån läkaren, och hon hade med sig 3 påsar medicin, alla 3 påsarna innehöll noterade jag sedan dagen efter via googlande, vitaminer av olika slag. Alltså ingen medicin, för att ta hand om själva orsaken, inget snack om orsaken. Läkaren sade till henne en endaste sak bara - "drick inget kaffe, det gör att hjärtat pumpar snabbare"... och skickade sedan iväg henne ut i livet.

Vi hade ett långt snack i bilen, och jag tror att jag nådde fram till henne via Yongyut faktiskt, men vem fan vet när det handlar om Thai, dom vet ju bästa själva. men jag poängterade för henne flera flera gånger, att hon måste sluta med sitt jäkla vegetarianskit. Hon är alldeles för okunnig för att göra en sådan grej.

Skippar du kött, så måste man dietmässigt ersätta någonting med någonting annat, annars blir man sjuk. och det var just detta som Alaam var, hon var sjuk p.gr.a. att hon saknade kanske järn i blodet, hon kanske saknade vitaminer av något slag.... Men hon har noll kunskap om att skippa kött. hennes anledning för att vara vegetarian hörde jag senare i bilen, är att hon tycker att det är otacksamt emot buffalon som sliter för oss människor, att man sedan skall käka upp den.... Ja nivån kan ligga där ibland, här bland dessa vegetarianer, eller bland dessa thais.

Yongyut försäkrade mig sedan att Alaam lovade att hon skulle sluta med tramset om köttet, och slafsa kött som alla andra här i Thailand. Och både fisk, groda, räka, buffalo, kossa och gris skall slinka ner i den mängd som kroppen kräver. Och med det hoppas jag att detta skall kunna avslutas, för åka en gång till upp dit, till Khon Kaen, låter sig inte göras i en handvändning, satan var tungt det är att VÄNTA, jag hatar vänta........

Handskak

Chaiyaphum MDCCCXXVIII, Thailand

6 juli 2014

86,1 kilo - 85,3 kilo (32 km)

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

 ATM-kurs:  4,671

Idag så blev det en lite lugn tilldragelse på cykeln. Dels så kände jag att det var läge att ta en "lugn" dag, vilket då innebär en runda på 18 km bara, alltså en styv timmes körning. Som ju ändå är väldigt nyttig ur flera aspekter: Jag bränner ett par stycken kalorier,vilket jag inte annars hade gjort, jag tränar på ryggen vilket ALLTID är värdefullt för mig, och slutligen så måste jag ju för min diabetes köra minst 25 minuter varje dag för att hålla koll på sockernivån..

Jag tog därför chansen att göra ett ärende och det var en väldigt viktig grej. Jag hade känt nu i flera dagar ett glapp växa till sig mer och mer för varje dag i mittendrevet på cykeln. Igår under min 36 km runda, så hade detta glapp gjort mig skitnervös under nästan hela tiden. Jag klarade mig dock hem, och jag lovade mig själv på slutet igår, att om jag bara kom hem hemskinnad, så skulle jag fixa cykeln följande dag, alltså idag.

Risken är ju annars att jag ytterligare en gång skulle hamna i samma fruktansvärda belägenhet som jag gjorde för 2 år sedan när jag tappade trampan ute bland risfälten, och jag hade 2,8 mil ner till Chaiyaphum city. Jag blev alltså tvungen att i stort sett cykla med högerbenet i 3 dryga hemska mil, under ett konstant regnande. Den dagen höll på att kosta mig energin för resten av det året!!

Jag kom dock ner idag till Chaiyaphum och till min cykelgubbe, bara för att finna att fanskapet hade tagit ledigt ända tills fram på tisdag nästa vecka. Jag blev deppig, och tänkte att jag skulle leta upp min gubbe hemma i Nong Nasaeng, min by, men vid närmare eftertanke så vet jag ju att den killen aldrig har varken verktyg eller reservdelar eller ens pengar att köpa dessa saker för, utan lagar mest bara punkteringar och andra grejor som han klarar med enbart en skiftnyckel. Jag kom då att tänka på att det faktiskt fanns ytterligare en cykelreparatör styvt 100 meter bort.

Jag vände runt och hojjade dit, och visst efter lite tugg på thai från min sida, som för övrigt är helt och fullt obegripbar för varje anständig thai, så beslöt sig till slut thaikillen i affären, att visst skulle dom kunna fixa detta. Han var borta i 5 minuter, kom sedan fram till mig med reservdelar och en kalkylator, och slog in 1.000 baht, jag sade "OK pan baht",,, han kikade på mig och fattade inte ett skit. Många thai de kan inte "höra" oss falanger prata ett thai-ord.

De utgår nämligen ifrån början med att vi INTE kan ett endast ord thai.. så när jag säger ett ord eller en mening, oavsett hur fint jag uttalar orden, så är dom blanka i ögonen och fattar nada.. Ja det är faktiskt en konst att lära sig förstå när en utlänning talar... Men jag kände bara som så många gånger förut, - "kom igen nu för fan, jag sade ju pan baht".....

Jag nickade till sist och sade OK, kör på.... och de började med att laga cykeln. Jag hade telefonen med för en gångs skull, och fick ringa ner Yongan med 260 baht, jag hade bara 740 baht i min cykelpåse....Hon kom efter 30 minuter så det löste sig, och vid det laget var lagningen klar, och ta mig fan, dom klarade detta gallant, och jag var görlycklig för det gick sååå lätt att cykla hem med nyoljade grejor...

Jag tänkte på hemvägen 1000 baht = 220:-, kan man verkligen få hela totala drevet monterat, och helt nya stag för pedalerna för en sådan summa hemma. Jag undrar om inte det MINST skulle kosta kanske 800:- i Sverige, alltså upp emot 4.000 baht... Vad tror ni?

Min cykel som är nummer 2 nu under de 6 år som jag cyklat nere  i Thailand. Det är lite svårt att räkna på hur det lönar sig att köpa billiga cyklar, eller om jag istället skulle lägga mer pengar och köpa dyrare. Ekvationen om man går efter juni månad som ett typ av facit för mitt cyklande. Så får ju min cykel utstå en del del smärta och pina, enär vädret är oerhört påfrestande, och underlaget är ofta grymt mot cykeln, och distanserna är inte heller att leka med.

I snitt per år, så cyklar jag totalt omräknat runt 900 mil, vilket då för min cykel under 3 år blir 2.700 mil. Jag cyklar alltså mer än vissa bilar körs... Så ändå så har cyklarna hållit bra och de enda "rejäla" reparationerna som jag gjort på denna sista cykel var ju nu då 1.000 baht och för 2 år sedan med 2st nya trampor 175 baht, totalt på 3 år med inköpet av cykeln så ligger alltså min cykelkostnad totalt på 7.175 baht inklusive cykelinköpet, alltså runt SEK: 1.500:-.... Det är ju grymt billigt ju!!

Handskak

Chaiyaphum MDCCCXXVII, Thailand

5 juli 2014

85,3 kilo -

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs: 4,671

Jag sitter här och läser, jag är faktiskt ovanligt aktiv vad det gäller läsande vad det gäller boende här i Thailand, och också då vad folk i allmänhet tycker och tänker och hur dom funderar.... Det finns en mängd unga människor som