GTG Shipping, Thailand

Transport av Ert bohag/flyttsaker till Thailand? Kontakta mig på min mail här; chaiyaphum@glegolo.com

Skeppa styckegods pallar, eller hel containerlast. Välkomna med Era förfrågningar

Läs gärna följande artiklar om transporter skrivna av mig, klicka på forum Sawatdee eller direkt här på hemsidan, under menyn upptill, Transport och flytt!

Chaiyaphum MMCDIII, Thailand

6 februari 2016

84,4 kilo - 83,0 kilo (39 km) 124 minuter - 1.543 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,209 (neråt)




Lycklig är den man som vet vad att komma ihåg ifrån det förflutna,
vad att njuta av i nutiden,
och vad att planera för i framtiden

Som jag i nåt sammanhang redan redovisat, jag lyckades idag med att framgångsrikt få min ansökan godkänd ifrån Thailands Immigration. Och med detta menar jag bara. Vid varje 90 dagars-skifte, så skall vi utlänningar rapportera till Immigration i Thailand. Alltså vad dom kallar en bekräftelse av vår status och vår adress.

Man gör detta via personligt besök på det kontor man tillhör, jag tillhör Khon Kaen 13 mil ifrån Chaiyaphum en väg! Men sedan 2 år tillbaka, så har man kunnat göra detta på posten i vissa fall, alltså lägga sin bekräftelse och blankett med alla himla fotokopior av allsköns bröte, i ett kuvert till dom.

Men det har bara fungerat på vissa kontor, väldigt många av dom tycker att det blir mer-arbete, och då skiter man i att acceptera det. Detta är ju Thailand så lagen gäller bara om man själv VILL acceptera den, för den enskilde tjänstemannen.

Och det 3:e och sista alternativet är då online reporting! Man kan rapportera sin status via datorn. Thailand har dock, och har haft i de flesta fall oerhörda problem med sina datorer, deras datorsystem är rötet efterblivet, och extremt primitivt. Dom använder en hemsida, som inte har något godkänt säkerhetscertifikat, så de flesta datorer styrda av falanger och utlänningar bromsar kraftigt och avböjer, och rekommenderar att man INTE klickar in sig på deras hemsida när man vill rapportera.

Ja sådan skit får man stå ut med i detta primitiva land, som så gärna vill vara modernt och kalla sig modernt, men dom är långt långt ifrån moderna. Men i alla fall, jag lyckades att klicka mig in på deras hemsida, och fylla i ansökan om 90 dagars rapportering via nätet.

Detta var den 3 februari, igår sen eftermiddag, så kollade jag statusen och ta mig fan..... det stod ”approved” med fina tydliga bokstäver. Detta innebar i klartext, att jag slipper bry mig mer denna gång och är spelklar i ytterligare 90 dagar framåt...

Denna procedur upprepas alltså 4 ggr om året, och den 5:e gången så måste jag åka till Khon Kaen och ansöka om uppehållstillstånd. Så förut fick jag totalt varje år, åka 5 gånger till Khon Kaen, men med antingen oinline reporting, eller reporting via postkontoret, så räcker det ju med en gång, vilket är underbart.

Har ju suttit den vägen, dessa 13 mil som tar med mjölk-bussen 3-4 timmar en väg. Fan man är borta en hel jäkla dag ju, mesta tiden på denna mjölkbuss. Så ”all good” för nu då, vad det gäller den prylen i alla fall!!

Vi var bortbjudna till Bill och Gitts nya hus, alltså det hus som dom håller på och bygger borta i ödemarken 6 km härifrån. Dom valde ju bort att bygga ganska centralt runt här där jag bor, där dom fick chansen till ett schysst exakt lagom 1;planshus, som dom kunde forma hur sjutton dom ville. Och istället valde dom att handla in mark 6 km ut på risfälten, ligger för övrigt 1 km bara ifrån Dass-hospitalet”, alltså det där lilla sjukhuset, som vi donerade toaletter till via insamling om ni kommer ihåg!

Bill visade mig/oss runt, och ta mig fan vilken skit dom presterar dessa Kalle Anka-byggare. Den som säger att dom är duktiga byggare här, skulle nog ta sig en verklighets-tablett för att landa på sina fötter. Skitsamma om någon enstaka här och där, har en jäkla tur och stöter på folk som faktiskt gått i skolan och lärt sig att bygga hus.

Men dessa är så ovanliga, så man kan inte räkna med dom alls. Utan vad man får räkna med att få hålla sig tillgodo med, är folk som hyrs in direkt ifrån risfälten, alltså folk som knappt ens gått i en sketen värdelös thaiskola i 6 år maximalt.

Vid husbygge fungerar det exakt detsamma som vid bil och mopedkörning i detta land. Jo man säger att ”man kan köra bil” OM man kan starta bilen, och få den att börja rulla, då är man OK... och detsamma gäller motorcykel och motorbike-körning! Kan man få den att starta och rulla framåt, så är allt OK, och man säger att man kan köra motorbike.

Så att lära sig lagar och regler i trafiken skiter man i, man uppfinner ju egna regler och lagar. Så kan man ta sig till ett husbygge för egen maskin, ta sig in i huset, och man äger en spritflaska med brännvin, så är man kvalificerad. Fullständigt värdelösa med noll kunskaper i precis allting.

Denne amerikan Bill hade skrikit sig hes, och hade fått många av arbetarna att försvinna därifrån, så dt var ju inte så lyckat, men jag förstår killen. Bygget var fruktansvärt oorganiserat, fruktansvärt försenat, och i fruktansvärt dåligt skick. Allt arbete i stort sett var fusk, och gjort felaktigt. Detta hus,tror jag som inget vet, kommer att bli farligt säkerhetsmässigt, för dom som kommer att bo där när allt är klart, om inget görs åt situationen. Forts. Nästa kapitel,,,,,

Handskak

Chaiyaphum MMCDII, Thailand

5  februari 2016

83,8 kilo - 83,5 kilo (15 km) 66 minuter - 821 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,246 (uppåt)




Utav 2 vägar i en skog, så valde jag den som var minst ”trafikerad”.
Och det har gjort all skillnad i hela mitt liv!!

Idag på vårt samkväm här i Chaiyaphum, så kom vi att prata om det vanliga ämnet om Isaan, och den ytterligt vanliga förekomsten av relationen gammal falang och ung isaan-dam. Ämnet är ju himla uttömt förstås av oss som bor här, och av dom som varit i hop med sina thaidamer några år. Men ämnet attraherar fortfarande alla nykomlingar som kommer hit till Thailand. Plus då hela västvärlden speciellt förstås..

Idag på fikan på Big C, så kom Stefan från Nong Bua Raew, han som har en tysk restaurant där, han hade med sig en kompis ifrån Mannheim Tyskland. Och denne Kurt som han hette, han var full av liv och glädje, så det var riktigt kul. Han skojade, och till slut så berättade han att han tyckte det var konstigt att hela isaan är fullt av gamla gubbar som var ihop, och gifta med unga damer.

Han hade inget emot företeelsen som sådan, men undrade varför det var så mycket här, han kom just ifrån Chiang Mai, och där var det stundtals samma, men absolut inte i samma utsträckning, där var det inte alls så stor åldersskillnad, så himla ofta!!!



Stefan själv besvarade sin vän ungefär med dessa ord;  – ” security, only security. Old man has worked all his life, builds a house, gets pension and marries. Thai lady when old man leave planet, she gets it all. And the house is costing much more than any thai-family could ever pay for. Not a bad thing really. Old man live a happy life the remaining years.

Much more happy than he could ever be in his cold and shitty home-country, where he is worth absolutely nothing, and he will be so enormously lonely. Where is the happiness in assets, when you are laying there in your last woodenbox confronting the crematorium a last time.. No age-gap or no age-gap, if you can be happy why not? And if you can be happy and at the very same time, make other people happy, whats wrong with that”!!!!!

Stefans svar fick oss alla att sitta tyst och fundera over vad han just hade sagt, han sade det så himla bra faktiskt. Tänk om alla dessa jävla PK-kärringar hemma i Sverige, kunde fått höra detta, och försöka få dom att fatta att livet skall levas, och man skall göra varandra så lyckliga som möjligt.

Roger, en norrman som också dök upp här i veckan, sade att för hans del, så är dessa relationer med stor åldersskillnad vansinniga! Alltså vansinnigt shcyssta grejor, men kanske inte för dom som bor kvar där hemma (I Norge).

Deras kommentar när mitt förhållande blev känt var ganska väntat, sade han; – ”Sätta huset i hennes namn?” Sedan efter ett kort tag, så blev jag intvingad i en moralisk dilemma där hemma, och släkten min blodfamilj, nöp mig på en ansenlig summa pengar.... Dubbelmoral...naturligtvis inte, inte när det gäller falang.....

Sedan dess, en underbar upplevelse på äldre dar. Ett nytt liv, en ny familj, ny mat, och ny seder, och ett nytt språk, vilka utmaningar. Man hinner bara inte bli gammal och gaggig här tror jag, fortsatte han!! Men jag känner att det var värt varenda dyft av det. Jag förväntar mig en lycklig ålderdom, och jag kommer åtminstone att ha mina kära runt mig hela tiden, och slipper bli lämnad alldeles ensam i en lägenhet rullandes i mitt egna piss när jag dör...



Med detta, så var kanske ämnet avhandlat. Ända tills en gubbe villa avsluta med orden; - ”young Isaan girls are mostly poorly educated, and respect old falang for their wisdom and knowledge”… Hahaha secket gott skratt vi fick när vi lämnade fikastunden, och släntrade in på Big C och handlade våra prylar där….

Men mina egna tankar dröjde kvar, trots att mötet var över. Tänk ändå vilka goa hypokrater/hycklare vi människor oftast är. Jag dömer inte Er läsare nu, utan ser inåt på mig själv. Kanske jag ser Er läsare inne i mig vem vet, Men låt mig säga så här. Jag skulle inte vilja att min dotter eller syster gifte sig med en 20/30/40 år äldre människa, ville inte att dom skulle råka ut för det.

Men som boende ensam i t.ex. Thailand, så skulle jag inte ha nåt emot att ha ett förhållande med thaidamer 20/30/40 år yngre än mig själv. Så bara det inte drabbar mig själv, och min familj hemmavid, så är det OK. Eller är det det???

Handskak

Chaiyaphum MMCDI, Thailand

4 februari 2016

83,7 kilo - 83,4 kilo (16 km) 66 minuter - 821 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,226 (uppåt)




Uthållighet, är inte ett långt lopp,
det är många korta lopp efter varandra!!!

Var ute på en fantastisk cykeltur häromdagen, visserligen bara 33 km, men den gick som smort, ovanligt smort faktiskt. Jag började med motvind hemifrån mig 2 km. Jag stannade några gånger när jag såg fåglar, och min eviga jakt fortsätter på att någon gång i livet kunna få ta fina fågelbilder, vilket jag hittills under 7,5 år nesligt misslyckats med.




Nu smög jag på alla upptänkliga sätt, och fick halvbra bilder, men fortfarande alldeles för skumma, och för långt avstånd... Men jag fortsätter, någon gång kanske jag stöter på en blind, döv, och lam fågel, som inte klarar av att flyga iväg, och DÅ minsann, kommer jag att stanna och ta kanonfoton skall ni se....



Efter detta så fick jag medvind bort runt 13 km till motorägen, som gick hem igen till Nong Nasaeng, men då borde jag fått motvind, men så fort som jag svängde av in på motorvägen, så kände jag att det inte riktigt stämde.

Vinden hade sjuttanimej vänt, och vänt rejält, och jag fick kanon-medvind faktiskt. Dessutom så hade jag runt 2,5 km nerförsbacke, OK ingen stor nerförsbacken, men en snäll lagom liten fin lutning. Plötsligt så fann jag då att jag hade medvind och utför, jag kunde snart lägga in en lämplig växel, och plötsligt fann jag att jag kunde cykla i 33 km i timmen med min mountainbike, och det kändes nästan som om jag kunde flyga på nåt konstigt sätt.

Denna speed höll i sig i runt 2,5 km då planade det ut, och min hastighet planade ut till 27-29 km i timmen, vilket ändå är skitfort hojjat av en åldring. Jag kunde köra i dessa hastigheter ända fram till Baan Khai. Där stannade jag, ty jag såg världens mumsigaste bananer på andra sidan vägen.



Hojjade över och handlade på mig en stor påse, ja enorm var den, och den kostade 30 baht. Lite dyrt, men såg att storleken var mycket större än normalt, så jag gnällde inte, utan handlade utav damen.



Kunde sedan hoppa upp på hojjen, och kunde cykla hem de 12 km som var kvar, och hålla runt 23-24 km i timmen i hastighet, vilket är respektabelt ju! Han dock med ett stopp till, och det var för jag reagerade över denna affisch som ni ser på fotot. Har ju aldrig gillat stilen som dessa U-länder har. De nyttjar alla möjliga och omöjliga objekt för att sälja sin grej.

Här då så vill företaget att folk skall låna stålar, och till barnens stora glädje här, så får man lånet på 10 minuter bara, vilket då gör barnet jätteglad naturligtvis. Jag menar... alla barn i Thailand vill väl att deras mamma och pappa skall skuldsätta sig... hahahaha skojar bara förstås!! Men visst är det för jävligt att man får göra precis som man vill i detta landet....





Yongan är hemma nu i alla fall, och allt är snart tillbaka till det normala igen, men jag märker hur ledsen hon fortfarande är. Hon kan lägga band på sig, men flera gånger när vi sitter ner, så tittar hon på väggen emot våra familjefoton, och säger att ”I have no papa”.. Det är fan att man inte kan trösta bättre och "nå fram" lite bättre..


Men jag har lovat henne att vi skall använda Sodas gamla sovrum, där hon själv sover ibland nattetid, och slänga upp förstorade och inramade foton av pappan. Hon gillar den ide´n, och blev hel-lycklig när jag föreslog det.





Och som motvikt till hans foton, så kommer jag ävenledes att förstora Yongyut själv med Flugsvamp och Yongan stående på sin mark med bergen i bakgrunden, fina foton tycker jag.. De plus några till förstorar jag, och hänger upp på väggen.... Vill att hon märker att livet går vidare, och jag vill inte fokusera på den döde, så det blir makabert...

Handskak


Chaiyaphum MMCD (2.400), Thailand

3 februari 2016

83,3 kilo - 83,2 kilo (20 km) 85 minuter - 1.058 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,194 (uppåt)




Om livet vore del i en vårdnadstvist,
så skulle utan tvekan många människor förlora vårdnaden.

Forts, från förra kapitlet... Yongan gav upp, hon kom inte ens i närheten av träden, så proppfulla av myror fanns det. Yongan gick ut i byn, och erbjöd dessa fattiga pengar för att hjälpa henne med arbetet, men alla av dom hel-vägrade och skrattade bara,  --”ont ont” svarade dom bara. Till slut så kom det en gubbe till byn, Yongan berättade att han var gammal som sjutton, men pigg som sjutton. Han började med att säga, att för det arbetet så ville han ha 200 baht (SEK:  48.-)

Yongyut tackade snabbt ja, ty hon hade precis huggt ner annat virke, och sålt detta till en familj för 200 baht, så hon räknade med att detta ju blev faktiskt gratis på sätt och vis. Gubben började sedan med att gå ner på knä, börja be till myrorna. Och Yongan berättade att gubben faktiskt ”pratade” med myrorna. Det hade nu samlats en folksamling där hos Yongyut, och gubben hoppade upp i träden, och började att hugga ner, och ansa för det vilda.

Och de alla kunde se miljontals av dessa ytterst giftiga röda myror, men gubben log, pratade där uppe i trädet, och efter 25 minuter, berättade Yongan, så hoppade han ner och var klar. Hon var rent omtumlad, thai som Yongan ju är. Men jobbet var faktiskt gjort, och gubben var helskinnad, och ytterst tacksam över att ha tjänat 200 baht... Vilket kanske för honom är detsamma som käk för flera dagar framåt..



Nu är alltså tanken att Yongyut skall komma hem imorgon tisdag den 2 februari, alltså dagen efter när ni läser detta. Men vi får se,,, thaitime..... ja ni vet,,, lika säkert som spanjackerna tar siesta, fransoserna käkar grodlår, ja lika säkert, så kommer hon nog inte i morgon, utan det ändras säkert av någon anledning. Vi får se....

Om ni kommer ihåg Flemming, dansken? Ni vet han som ”vänstrade” och han gjorde det så himla korkat, så att han gjorde det här i samma by nästan. Hans fru här (Pim), fick till slut tag i honom borta på Big C, och hon tog hem honom. Hon berättade sedan, kanske för att rädda det berömda ansiktet, att hennes man Flemming, hade blivit förtrollad av den kvinnan, och hon förförde honom.

Han kunde inte säga nej, ty det var trolldom med  i spelet. Pim berättade att det räckte att den ondskefulla kvinnan bara nuddade Flemming, så blev han mer kär än kåt, och vägrade att åka hem igen. När Pim väl fick tag i honom 3 månader senare, så var älskarinnan redan gravid, den ondskefulla kvinnan alltså. Men Pim drog hem sin man, och lyckades sära dom åt.

Jag har sedan försökt några gånger att maila Flemming, tänkte att det kanske vore kul att höra hur han hade det, och om han fortfarande levde. Vi, jag och Ingemar alltså, har ju spekulerat i att dom kanske tog livet av honom där i huset. Men som tur var, nu fick jag svar ifrån honom på mailen, och han berättar att han bor i Khorat sedan ett år tillbaka, och han bor med den kvinnan som han träffade här.



Det blev inget av med den graviditeten som dom pratade om, kanske det var bluff bara, Men Flemming bor med henne och hennes tidigare dotter, naturligtvis med en tidigare thaiman. ALLA damer i stort sett här, har ungar med thai-män. Det verkar nästan som om det är lag och tvång, på att dom MÅSTE skaffa minst en unge med en thaiman..

Fattar inte varför, ytterst få thaimän bryr sig om sina avkommor så det är ju bara slöseri att låta sådana män fortplanta sig... Så slutklämmen hittills då för denne Flemming ekonomiskt,  lev ju då att förutom de 400.000 baht som han lämnade till PIM (f.d. frun), för inköp av deras tomt.



Som hon ju sedan blåste och gav till sin släkt.Och sedan fick han ta fram nya 400.000 baht till tomtköpet. Sedan fick han betala husbygget och landscapingen av den enorma tomten, det kostade ytterligare runt 2,0 miljoner baht. Så Flemming lämnade nästan 2.800.000 baht i värde när han stack.

Men Flemming han är lycklig skrev han, och allt OK. Så det var ju gött att han levde och hade hälsan i alla fall, man kan ju aldrig veta. Dels för att här i Thailand så händer allting, och dels då att Flemming ju var 68 år gammal, och då kan det gå snabbt åt ena, eller andra hållet hälsomässigt!!

Handskak

FLYTT - TRANSPORTER TILL THAILAND...

PERSONLIGA EFFEKTER

 
Flyttsaker, bohag, removals, household goods,
Ja kärt barn har många namn!!

Läs gärna under rubriken ”transport och flytt” ovan...
Hör av Er på mailen; chaiyaphum@glegolo.com om ni vill ha hjälp!!
Vi finns även på Facebook, sök då på; Gtg Thailand



Chaiyaphum MMCCCXCIX, Thailand

2 februari 2016

83,8 kilo - 83,0 kilo (30 km) 121 minuter - 1.505 kalorier

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,176 (uppåt igen)




Ingen man är misslyckad,
som njuter av sitt liv!

På mina cykelturer, så får jag ju uppslag till många saker att skriva om, Ibland formas ett ordspråk i skallen, och ibland kommer tankar om allehanda ting. Man får vara glad så länge det rör på sig överhuvudtaget, det kanske kommer en tid framöver när man är äldre, när det mesta stannar av.

Men på tal om att röra på sig. Livet är inte alldeles enkelt här uppe för befolkningen. De flesta är ganska fattiga skall sägas, och de utnyttjas, och nyttjas grymt mycket utav de som har utbildning och kontakter. Samhällets resurser kommer nog inte de fattiga till del allt för mycket tror jag! Så det gäller att röra på sig, och det gäller att försöka att tjäna ihop pengar till det  ”dagliga brödet” för de fattiga.

Alla sätt är bra sätt, och ett av de som jag är mycket imponerad av, är ju dessa killar och damer, som promenerar omkring härute på landsbygden, med sina lass av varor som dom säljer ute i byarna. De går i bastu-värme på stekheta vägar, och de håller ett bra tempo där dom hastar från by till by.



På fotot ser ni en kille som säljer möbler. Men det kan lika gärna ligga stegar av aluminium på vagnen. Eller spadar av olika slag, eller kanske borstar, eller tyger, eller färggranna plastbyttor av allehanda slag. Allt fungerar, och får man bara ihop till mat för dagen, så får man vara nöjd. Men jag är grymt impad i alla fall. Jag vet hur sattans varmt det är i den 40 gradiga värmen, och att promenera i noll vind och blåst...

Men de som jag minst tycker om, är dom som exploaterar djuren här. Ta dessa killar som lufsar omkring med elefanter på asfaltsvägar. Elefantens trampdynor (fötter) är icke alls anpassade till asfalt. Naturens utveckling på detta jordklot missade helt asfalten, och elefanterna far extremt illa av dessa eviga jäkla vandringar som folket gör med dom.



Fruktansvärt okänsliga människor dessa thai måste jag säga. Dom kommer där gående i 43 grader varmt i luften, näst intill vindstilla, och den stackars elefanten får inte svalka eller vila någonstans. Dessa killar lufsar omkring med plastpåsar med elefantgodis i, som dom säljer för 20 baht till folk, så dom kan mata elefanten.

Elefanten får lära sig ibland, och tvingas att gå ner på knä för att tacka för skiten. Om nu någon av Er undrar, och förundras över dessa raseri-anfall som vissa elefanter råkar in i... Är ni verkligen förvånade om vi tänker efter lite??? Jag hade nog också trampat ihjäl ett gäng människor om jag fick chansen efter sådan behandling...

Yongyuts sista dag på ett tag nu uppe i djungeln i hennes pappas hus där. Hon rustar ju upp allt vad hon kan i trädgården, alltså det som inte var en trädgårtd, utan bara vildvuxna träd sedan drygt 20 år tillbaka i tiden. Hon kan inte ha det lätt tösen där uppe, vågar jag säga. De har i alla fall grävt ner alla de 45 st cementstolparna i jorden. De har cementerat en del av marken, och idag så kommer förhoppningsvis en gubbe och lägger dit elektricitet.

Man kan ju undra varför el nu efter det att ingen bott där på 20 år, och jag har ytterligt svårt att se någon överhuvudtaget bo där alls i framtiden. Ingen vill ju bosätta sig ute i djungeln som ju är van vid stadens sus och dus, eller hur? Och tro det enbart av sentimentala anledningar låter ju mysko i mina öron i alla fall

Nu talade jag med Yongan i morse, och hon var sprudlande glad. Hon hade vid flera tillfällen försökt att hugga ner Mangoträd, och ansa dom också. Dom växer ju hej vilt precis överallt, och sätter sin prägel på hela tomten. Men Yongan hon klarade det bara inte. Den stora fienden i dessa fall är ett djur som dom kallar ”Mort Daeng”, alltså röd myra. Samma myra som dom äter grillad, och samma myras ägg, som dom framgångsrikt och enträget plockar ifrån högt uppe i träden.



Men myran är så sattans ilsken, och betten gör så sattans ont, så thaiarna har långa bambustörar på 5-6 meter med en krok och en korg, som dom sträcker rakt upp i grenverket långt däruppe, och plockar ner myr-boet som oftast är helt proppfyllt med dessa myrägg, som thaiarna bara älskar att käka... Forts. Nästa kapitel

Handskak

Chaiyaphum MMCCCXCVIII, Thailand

1 februari 2016

83,9 kilo - ( 0 km )

Första vikten är morgonvikten

Andra vikten är direkt efter cykelturen på dagen

ATM-kurs; 4,167 (uppåt)




Pengar har ännu aldrig gjort en man lycklig, och kommer aldrig att göra det!
Det finns inget i pengars ”natur” som skapar lycka.
Så mycket pengar en man har, desto mer vill han ha.
Istället för att fylla ett vakum,
skapar pengar ett sådant!!

Har ju nämnt detta förut, men jag fick ju ge mig till slut, vika mig till slut. Och med det menar jag det där kategoriska NEJ:et till husdjur. Jag åkte på en ”kroppsfint”, eller skall man kalla det för en ”skottfint” tro? Jag har ifrån början sagt till här hemma, att det kommer inga hundar hit, och absolut inga katter heller för den delen, och bara för at göra det hela solklart, inga husdjur överhuvudtaget.

Vad hände tror ni, jag lyckades hålla Yongan och Namkaeng stången i 7 år nu, nästan 7,5 år faktiskt. Namkaeng fyllde år den 31 oktober, och NU för 3 veckor sedan, så satt hon framför mig på order av Yongan, och berättade mycket dramatiskt, ja ni skall veta att ALLA Thailands damer är oerhört skickliga skådespelare, Detta är ett land fyllt av Greta Garbo, som alla går precis som Charlie Chaplin.

I alla fall, där sitter Namkaeng, liten och ömklig, och frågar;  – ”Uncen,,,,,, my friend give me mau!... WHAT frågade ju jag, fattade inget.... fick du en råtta? No uncen, mau..... Mus frågade jag... Yes uncen…. Men jag har ju sagt att vi inga husdjur skall ha här hemma. – ”my friend give me long time”!!!!! Hon knatar ut på utsidan, kommer in med den minsta bur jag sett i hela mitt liv, maximalt 30 cm i kvadrat... Rymmandes 2 st små möss.



Men va faaaannn tänkte jag. Inte kan jag säga nej till dessa små djur..... Namkaeng säger sedan, - ”uncen, I have mau on outside night”!!! Jag tittade på henne, visst fattade jag att hon ju mer än gärna ville ha dessa små bestar inne på sitt rum, och jag kände mig inte alls så tuff längre. Namkaeng ta in buren och mössen på ditt rum, allt är så smått så det spelar ingen roll.. Det är helt OK....

Jäklar va glad hon blev över detta, hon fick sina husdjur till slut, och inte speciellt långt bak i skallen, så gnager känslan av att jag är nästintill 100% säker på att det är Yongan som köpt in dessa odjur till Namkaeng, och inte någon kompis. Och detta innebär ju i sin tur, att jag själv faktiskt har pröjsat för dessa kryp,,,, sattans gick jag på den enkle...

Så nu är den vitbrune musen ”Saensebb”, och den vitsvarte musen ”Mommem” adopterade och ingår i vår familj. De turas om att springa i ”mushjulet” inne i buren, och ibland vill dom springa båda två, samtidigt.... Namkaeng är skitlycklig, och de små djuren ställer ju faktiskt inte till nån skada alls. De skitnar icke ner, och de för inte oväsen, så allt bra trots allt på den fronten....

Handskak